Varia
1951
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
~—————————-~———————-~
VARIA
INFLATIONEN OCH ABO AKADEMI
»Redan det att en svensk högskola plötsligt springer fram – man
kan säga såsom en Minerva – måste väcka oförställd glädje hos alla
vänner av vår odling. Det är som om en frisk fläkt av storhetstidens
akademigrundläggningar blåste fram över den svenska stammen. De
svenska universitetens tävlingsbana har vunnit en ny medkämpe; lagerkransarna skola hägra över en ny Parnass. Vetandet>i högsta skatter skola på svenskt tungomål kunna räckas åt långt flere kunskapstörstande än förr, och svenskfödde dyrkare av det vetenskapliga sanningssökandet skola i Norden ha ett nytt tempel att ty sig till.» Så
skrev professorn Sam Olason i novemberhäftet av Svensk Tidskrift
år 1919, då han i en såväl instruktiv som högstämd artikel skildrade
invigningen av Åbo Akademi i oktober samma år. Han klarlade i
artikeln anledningarna till den glädje man måste känna i Sverige över
att det nya universitetet grundats i en utsatt landsända. »Det är för
Sverige och för oss rikssvenskar aldrig likgiltigt, huru ’vår andes
stämma i världen’ värnas och vårdas även utom det nuvarande svenska riket», fastslog den sakkunnige och entusiastiske författaren.
Mer än 30 år har gått sedan de citerade omdömena formulerades och
det har hänt åtskilligt i Finland, som inte heller lämnat akademin
oberörd. Den gamla akademin, grundad år 1640 med Per Brahe som sin
inflytelserikaste tillskyndare, var på visst sätt en av krigets avkomlingar. Dess efterföljare i Abo hade sin groningsgrund i det betryck,
som de s. k. ofärdsåren efter sekelskiftet skapade och i den saknad man
kände i Finlands forna huvudstad efter den gamla svenska akademi,
som år 1828 flyttades till Helsingfors och fick namnet Kejserliga
Alexanders-universitetet. Föregående år hade Abo undergått en fruktansvärd ödeläggelse genom en brand, som bl. a.r utplånade universitetets hela bibliotek, omfattande 40 000 band. sexton år tidigare hade
staden degraderats från sin ställning som landets huvudstad. Tanken
bakom upphöjelsen av Helsingfors och högskolans förflyttning dit var
i all korthet den, att traditionerna från den tid, då Finland och Sverige
bildade ett rike, skulle brytas. Administrationen, den politiska ledningen och den akademiska undervisningen skulle placeras närmare
Petersburg i syfte att skapa en ny tradition. Abo fick visserligen förbli ärkebiskopssäte, det fick behålla sin länsstyrelse och sin lärdomsskola, men tre så hårda slag som de här antydda kunde inte undgå att
lämna ärr efter sig. Då staden småningom vaknade upp ur sin bedövning tack vare de krafter, som var förbundna med handeln, sjöfarten
och industrin, började tankarna kretsa kring minnet av den försvunna
akademin.
310
Varia
En person, som, när det gäller själva initiativet, inte bör förbigås är
fröken Anna Bäckström, född år 1875 på Gnarps bruk i Hälsingland,
men uppvuxen i Abo. Ar 1903 satte hon i gång en akademisk föreläsningsverksamhet med bl. a. rikssvenska vetenskapsmän som föredragshållare – Oscar Levertin var en av dem- och några år senare började
man i tidningarna diskutera möjligheterna att återupprätta den gamla
akademin i moderniserad form. Kort därpå konstituterades en akademikommitte och 1913 hade man kommit så långt, att de akademiska
sommarkurserna i Abo kunde börja; dessa kurse1· har ett påtagligt
samband med den akademi, som började 1918 och vars högtidliga
invigning Sam Olason skildrade i Svensk Tidskrift.
Det var många motiv, som verkade inspirerande på akademitankens
förespråkare. Det lokala intresset i själva Abo har tidigare berörts.
Den hotande förfinskningen av universitetet i Helsingfors gjorde att
man i finlandssvenska kretsar fann att en svensk högskola, arbetande
utan statliga direktiv, vore någonting att sträva efter. Men under de
två decennierna från 1898 till1918 fanns det föga politiskt utrymme för
dylika planer. Man var inte heller i det svenska Finland fullt ense om
att just Abo borde bli säte för den högskola, vilken skulle ersätta det
måhända i en snar framtid totalt förfinskade Alexandersuniversitetet.
Abo har ju intet egentligt svenskt uppland på själva fastlandet. I den
mån staden har svenska bygder att trygga sig till, befinner sig dessa
i skärgårdssocknarna mellan Abo och Aland. Men Abo hade i stället
någonting, som ingen annan stad förfogade över: en svenskt färgad
bildningspatriotism, en redobogen medborgerlig offervilja och ett utpräglat patriciersinnelag, som var förenat med för finländska förhåll&nden rätt stora ekonomiska resurser. Och så hade man, som sagt,
traditionen och den gamla akademiska marken att bygga på. I slutet
av år 1916 anmäldes den första stora donationen, avgörande för akademins tillkomst. Donationen, gjord av bröderna Ernst och Magnus Dahlström, uppgick till omkring 3 miljoner mark. Därmed började konturerna av »Academia Aboensis rediviva» avteckna sig mot framtidshimlen. Några månader senare föll det ryska tsarväldet och vissa yttre
politiska hinder ansågs avlägsnade. Vad man inte då visste var, att
man hade ett befrielsekrig och ett inbördeskrig framför sig. Strömmen
av donationer växte likväl och i september 1918 började den nya akademin fungera i ett mycket blygsamt format. Den fanns i varje fall
till. Vid invigningen ett år senare hade fonderna stigit till 16 miljoner
mark och samma höst överskreds gränsen 20 miljoner, nominellt räknat.
Det hela såg ur ekonomisk synpunkt lovande ut. Då drabbades Finland av sin första stora inflation. Penningvärdet sjönk till en tiondel
av vad det var några år förut. Visserligen låg akademins tillgångar
delvis förankrade i realvärden, men då rektorn Severin Johansson i
september 1921 i ett tal hälsade högskolans lärare och studenter, nödgades han konstatera, att de 30 miljoner mark, som akademin då förfogade över, väl fanns orörda kvar, men att deras bärkraft hade nått sin
yttersta gräns. »Det är ingen felkalkyl, som betingar detta. Det är icke
heller någon obetänksam utvecklingsiver som bär skulden. Akademin
311
Varia
har ännu icke ens nått gränserna för det färdiga schema, med vilket
den för tre år sedan startade, än mindre tagit ett steg över dessa gränser. Det program, som för tre år sedan fjäderlätt uppbars av fondernas
ränteavkastning har nu börjat tynga. Det är den ekonomiska utvecklingen, som här ökat inkomsterna med några fattiga procent, men i
stället mångdubblat utgifterna. Undervisningen går sin gilla gång.
Men ingen avhandling trycks, ingen bok köps, intet instrument anskaffas. Det behövs mod att se den situation i vitögat, som uppstår,
då prisnivån ytterligare slungas i höjden.»
Samma synpunkter, de ekonomiska tillgångarnas ihopsmältning i
penningförsämringens virvlar, har de senaste årens förvaltare av Abo
Akademis hushållning ideligen haft anledning att äterkomma till. Man
får en viss föreställning om inflationens framfart, ifall man anför att
budgeten för läsåret 1919/20 uppgick till 0,6 miljoner mark för att läsåret 1947/48 stiga till inemot 40 miljoner mark. I år kalkylerar man
med ett budgetunderskott på cirka 25 miljoner mark eller 600 000 kronor
i avrundade tal! Fonderna räcka, med andra ord, inte till, trots att de
beräknas uppgå till åtminstone 1500 miljoner mark. Tack vare en
framsynt finanspolitik har tillgångarna placerats i fastigheter och
industriaktier. Det oerhört restriktiva hyresstoppet i Finland har dock
jämte den radikala dividendbegränsningen gjort, att fonderna inte
avkasta vad de under en friare hushållning skulle kunna ge. Att det
nämnda budgetunderskottet är en synnerligen allvarlig sak behöver
knappast påpekas. Det ligger som en mörk skugga över en fri kulturinstitution, som aldrig begärt och aldrig fått något understöd av vare
sig staten eller kommunen.
Huru olika ödets lotter kan falla på detta område visar en jämförelse
mellan Abo Akademi och dess finskspråkiga motsvarighet i samma
stad, »Turun Yliopisto», som skapades några år efter akademin. Huru
oe tankegångar var beskaffade, som gjorde att det privata finska
universitetet placerades på samma ort som Aoo Akademi, kan här
förbigås. Turun Yliopisto har länge kunnat glädja sig åt en omtanke
från stadens och statens sida, som Abo Akademi inte räknat med. Då
det finska universitetet för några år sedan sålde en gård i närheten av
Abo till staden, så betalade den sistnämnda inte gården kontant utan
förband sig att som ränta på köpeskillingen årligen erlägga ett belopp som motsvarar 35 professorslöner vid statsuniversitetet i Helsingfors; det gäller totallönerna vid varje tidpunkt med samtliga ålderstillägg inberäknade. Den medicinska fakultet, som Turun Yliopisto
upprätthåller, bekostas också helt och hållet av staten. Följden av detta
är att de ordinarie professorerna vid Abo Akademi har omkring
130 000 mark lägre årslön än kollegerna i Helsingfors och vid det finska
Å bouniversitetet. En liknande lägre lönestandard har också alla övriga
lärare och tjänstemän vid Abo Akademi, som för närvarande har 25
professorer, 15 docenter och 4 lektorer. En siffra till: vårterminen
1951 är 567 studenter inskrivna vid akademin.
Vilka motiven för det finska Åbouniversitetets tillkomst på sin tid
än var, så bör man medge, att den finska opinionens inställning till Abo
Akademi nu är en helt annan än för 30 år tillbaka. Då betraktades och
312
stämplades akademins tillblivelse som en utmaning mot den purfinska
och enspråkiga nationalstat man i vida och inflytelserika kretsar
drömde om. När 30-årsminnet av akademins grundande firades hösten
1948, kunde man inregistrera massor av förbehållslösa rent finska erkännanden av dess fosterländska betydelse, av den nytta den gjort
landet och av den goda medborgaranda, som varit dess upphov. Förhållandet mellan de två högsta högskolorna i Abo har i stort sett varit
gott och någon tanke på att beröva Abo Akademi dess tidigt medgivna
rätt att anställa samma examina och utdela samma lärda grader som
statsuniversitetet, lär väl ingen vettig medborgare hysa.
Trots de ekonomiska brydsamheter, som i dag utgör de största bekymren för Abo Akademi, har den dock blivit någonting mycket större
och mera vittfamnande än vad de första donerande patricierna i Abo
måhända tänkte sig. Den uppfattningen rotfäste sig ganska snart, att
akademin i fråga om sina syften och uppgifter inte skulle vara lokalt
begränsad. Den skulle bli och den blev det svenska Finlands samlande
kulturcentrum och dess bibliotek har vuxit ut till ett svenskt nationalbibliotek. Vad akademin betytt för det kulturella umgänget med Norden, i främsta rummet med Sverige, är av den art att man får gå tillbaka till de tider, då Sverige och Finland var politiskt förenade, för
att finna en motsvarighet. statsuniversitetet i Helsingfors har aldrig
varit så rikssvenskt orienterat som Abo Akademi i dess nya gestalt.
Inslaget av rikssvenska lärare har varit stort, oundgängligt, banbrytande och förpliktande. Den teologiska fakulteten, som inte har någon
svensk motsvarighet i Helsingfors, skulle väl aldrig ha kunnat börja
sin verksamhet om inte rikssvenska lärare hade stått till förfogande. I
många andra discipliner har rikssvenska vetenskapsidkare låtit kalla
sig till Abo, presterat sina värdefulla insatser och måhända även
själva gjort rön, som inte hade kunnat göras i hemlandet. Om akademin som helhet kan man säga, att den efter måttet av sina krafter har
försökt hävda sin nordiska prägel. »Den gamla Abo Akademi var en
gåva av Sverige, den nya akademin har skapats av Finlands svenskar
själva, men den bygger på resultatet av svenskt kulturarbete i österled», yttrade akademins nuvarande rektor i ett tal hösten 1950. De orden
inrymmer en god karakteristik av akademins roll, dess uppgifter och
strävanden.
Academicus.
•
I anslutning till ovanstående hänvisas till följande upprop beträffande Svenska Dagbladets insamling till Åbo akademi, vilken varmt
anbefalles:
Finlands kulturella institutioner kämpa för närvarande med stora
ekonomiska svårigheter. Främst gäller detta de privata inrättningarna
och stiftelserna och alldeles särskilt dem, som uppbäras av donationer
av Finlands svenska befolkning. Avkastningen av donationsmedel i
form av fastigheter och aktier har till följd av statliga regleringsåt- 313
[ ..
Varia
gärder endast i obetydlig omfattning ökat, medan däremot den allmänna kostnadsnivån till följd av inflationen mer än tiodubblats sedan
förkrigstiden.
Abo akademi har vunnit ett aktat namn i den nordiska kulturkretsen
såsom en forsknings- och undervisningsanstalt av rang. På rent
svenskspråkigt håll har den rönt oförbehållsamt erkännande. Den omständigheten att ett icke ringa antal finskspråkiga studenter söka sig
till Abo akademi och där bli väl mottagna, har varit en viktig, avspännande faktor i den finsk-svenska språkstriden. För hela den nordiska
kulturkretsen och för bevarande av banden mellan Sverige och Finland är det därför av vikt, att akademien erhåller hjälp för att övervinna sina nuvarande ekonomiska svårigheter.
I detta syfte och för att jämväl stödja Svenska handelshögskolan i
Helsingfors, vars betydelse för Finlands ekonomiska liv icke kan skattas nog högt, har i dagarna en insamling startats inom svensk industri
under benämningen Fenno-Skandia. Då vi våga utgå ifrån att även
många svenskar utanför industrien vilja bidraga till i synnerhet hjälpen till Abo akademi, vädja undertecknade genom Svenska Dagbladet
till alla för Finland och för den svenska kulturen i Finland intresserade att genom gåvor stödja insamlingen. I fråga om Abo gäller närmast att hjälpa akademien ur ett tillfälligt trångmål, men detta handtag kommer förvisso också att få betydelse för framtiden. Bidrag
kunna lämnas antingen kontant genom insättning på Svenska Dagbladets postgirokonto nr 1650 (»Aboinsamlingen») eller genom överlåtelse av svenska tillgodohavanden i Finland såsom skattkammarväxlar, konto- och kundfordringar, obligationer och kuponger. Valutakontoret har meddelat att ur valutasynpunkt icke föreligger något hinder för insamlingens igångsättande, ävensom att erforderligt tillständ
kan erhållas för de insamlade medlens överförande till Finland genom
svensk valutabank. Insamlingen kommer att redovisas i Svenska Dagbladet.
Yngve Brilioth, Ärkebiskop. Ivar Anderson, Fil. dr, Huvudredaktör
för Svenska Dagbladet. Fredrik Berg, Professor, Uppsala universitets
rektor. Axel Boethius, Professor, Göteborgs högskolas rektor. Henrik
Cornell, Professor vid Stockholms högskola. Harald Cramer, Professor,
Stockholms högskolas rektor. Sigurd Curman, f. d. riksantikvarie. Axel
Gjöres, Generaldirektör, Ordf. i Föreningen Norden. Assar Hadding,
Professor, Lunds universitets rektor. August Lindberg, f. d. ordförande
i Landsorganisationen. J oh. Lindblom, f. d. professor vid Lunds universitet. Arthur Montgomery, Professor vid Handelshögskolan i Stockholm.
314
VARIA
INFLATIONEN OCH ABO AKADEMI
»Redan det att en svensk högskola plötsligt springer fram – man
kan säga såsom en Minerva – måste väcka oförställd glädje hos alla
vänner av vår odling. Det är som om en frisk fläkt av storhetstidens
akademigrundläggningar blåste fram över den svenska stammen. De
svenska universitetens tävlingsbana har vunnit en ny medkämpe; lagerkransarna skola hägra över en ny Parnass. Vetandet>i högsta skatter skola på svenskt tungomål kunna räckas åt långt flere kunskapstörstande än förr, och svenskfödde dyrkare av det vetenskapliga sanningssökandet skola i Norden ha ett nytt tempel att ty sig till.» Så
skrev professorn Sam Olason i novemberhäftet av Svensk Tidskrift
år 1919, då han i en såväl instruktiv som högstämd artikel skildrade
invigningen av Åbo Akademi i oktober samma år. Han klarlade i
artikeln anledningarna till den glädje man måste känna i Sverige över
att det nya universitetet grundats i en utsatt landsända. »Det är för
Sverige och för oss rikssvenskar aldrig likgiltigt, huru ’vår andes
stämma i världen’ värnas och vårdas även utom det nuvarande svenska riket», fastslog den sakkunnige och entusiastiske författaren.
Mer än 30 år har gått sedan de citerade omdömena formulerades och
det har hänt åtskilligt i Finland, som inte heller lämnat akademin
oberörd. Den gamla akademin, grundad år 1640 med Per Brahe som sin
inflytelserikaste tillskyndare, var på visst sätt en av krigets avkomlingar. Dess efterföljare i Abo hade sin groningsgrund i det betryck,
som de s. k. ofärdsåren efter sekelskiftet skapade och i den saknad man
kände i Finlands forna huvudstad efter den gamla svenska akademi,
som år 1828 flyttades till Helsingfors och fick namnet Kejserliga
Alexanders-universitetet. Föregående år hade Abo undergått en fruktansvärd ödeläggelse genom en brand, som bl. a.r utplånade universitetets hela bibliotek, omfattande 40 000 band. sexton år tidigare hade
staden degraderats från sin ställning som landets huvudstad. Tanken
bakom upphöjelsen av Helsingfors och högskolans förflyttning dit var
i all korthet den, att traditionerna från den tid, då Finland och Sverige
bildade ett rike, skulle brytas. Administrationen, den politiska ledningen och den akademiska undervisningen skulle placeras närmare
Petersburg i syfte att skapa en ny tradition. Abo fick visserligen förbli ärkebiskopssäte, det fick behålla sin länsstyrelse och sin lärdomsskola, men tre så hårda slag som de här antydda kunde inte undgå att
lämna ärr efter sig. Då staden småningom vaknade upp ur sin bedövning tack vare de krafter, som var förbundna med handeln, sjöfarten
och industrin, började tankarna kretsa kring minnet av den försvunna
akademin.
310
Varia
En person, som, när det gäller själva initiativet, inte bör förbigås är
fröken Anna Bäckström, född år 1875 på Gnarps bruk i Hälsingland,
men uppvuxen i Abo. Ar 1903 satte hon i gång en akademisk föreläsningsverksamhet med bl. a. rikssvenska vetenskapsmän som föredragshållare – Oscar Levertin var en av dem- och några år senare började
man i tidningarna diskutera möjligheterna att återupprätta den gamla
akademin i moderniserad form. Kort därpå konstituterades en akademikommitte och 1913 hade man kommit så långt, att de akademiska
sommarkurserna i Abo kunde börja; dessa kurse1· har ett påtagligt
samband med den akademi, som började 1918 och vars högtidliga
invigning Sam Olason skildrade i Svensk Tidskrift.
Det var många motiv, som verkade inspirerande på akademitankens
förespråkare. Det lokala intresset i själva Abo har tidigare berörts.
Den hotande förfinskningen av universitetet i Helsingfors gjorde att
man i finlandssvenska kretsar fann att en svensk högskola, arbetande
utan statliga direktiv, vore någonting att sträva efter. Men under de
två decennierna från 1898 till1918 fanns det föga politiskt utrymme för
dylika planer. Man var inte heller i det svenska Finland fullt ense om
att just Abo borde bli säte för den högskola, vilken skulle ersätta det
måhända i en snar framtid totalt förfinskade Alexandersuniversitetet.
Abo har ju intet egentligt svenskt uppland på själva fastlandet. I den
mån staden har svenska bygder att trygga sig till, befinner sig dessa
i skärgårdssocknarna mellan Abo och Aland. Men Abo hade i stället
någonting, som ingen annan stad förfogade över: en svenskt färgad
bildningspatriotism, en redobogen medborgerlig offervilja och ett utpräglat patriciersinnelag, som var förenat med för finländska förhåll&nden rätt stora ekonomiska resurser. Och så hade man, som sagt,
traditionen och den gamla akademiska marken att bygga på. I slutet
av år 1916 anmäldes den första stora donationen, avgörande för akademins tillkomst. Donationen, gjord av bröderna Ernst och Magnus Dahlström, uppgick till omkring 3 miljoner mark. Därmed började konturerna av »Academia Aboensis rediviva» avteckna sig mot framtidshimlen. Några månader senare föll det ryska tsarväldet och vissa yttre
politiska hinder ansågs avlägsnade. Vad man inte då visste var, att
man hade ett befrielsekrig och ett inbördeskrig framför sig. Strömmen
av donationer växte likväl och i september 1918 började den nya akademin fungera i ett mycket blygsamt format. Den fanns i varje fall
till. Vid invigningen ett år senare hade fonderna stigit till 16 miljoner
mark och samma höst överskreds gränsen 20 miljoner, nominellt räknat.
Det hela såg ur ekonomisk synpunkt lovande ut. Då drabbades Finland av sin första stora inflation. Penningvärdet sjönk till en tiondel
av vad det var några år förut. Visserligen låg akademins tillgångar
delvis förankrade i realvärden, men då rektorn Severin Johansson i
september 1921 i ett tal hälsade högskolans lärare och studenter, nödgades han konstatera, att de 30 miljoner mark, som akademin då förfogade över, väl fanns orörda kvar, men att deras bärkraft hade nått sin
yttersta gräns. »Det är ingen felkalkyl, som betingar detta. Det är icke
heller någon obetänksam utvecklingsiver som bär skulden. Akademin
311
Varia
har ännu icke ens nått gränserna för det färdiga schema, med vilket
den för tre år sedan startade, än mindre tagit ett steg över dessa gränser. Det program, som för tre år sedan fjäderlätt uppbars av fondernas
ränteavkastning har nu börjat tynga. Det är den ekonomiska utvecklingen, som här ökat inkomsterna med några fattiga procent, men i
stället mångdubblat utgifterna. Undervisningen går sin gilla gång.
Men ingen avhandling trycks, ingen bok köps, intet instrument anskaffas. Det behövs mod att se den situation i vitögat, som uppstår,
då prisnivån ytterligare slungas i höjden.»
Samma synpunkter, de ekonomiska tillgångarnas ihopsmältning i
penningförsämringens virvlar, har de senaste årens förvaltare av Abo
Akademis hushållning ideligen haft anledning att äterkomma till. Man
får en viss föreställning om inflationens framfart, ifall man anför att
budgeten för läsåret 1919/20 uppgick till 0,6 miljoner mark för att läsåret 1947/48 stiga till inemot 40 miljoner mark. I år kalkylerar man
med ett budgetunderskott på cirka 25 miljoner mark eller 600 000 kronor
i avrundade tal! Fonderna räcka, med andra ord, inte till, trots att de
beräknas uppgå till åtminstone 1500 miljoner mark. Tack vare en
framsynt finanspolitik har tillgångarna placerats i fastigheter och
industriaktier. Det oerhört restriktiva hyresstoppet i Finland har dock
jämte den radikala dividendbegränsningen gjort, att fonderna inte
avkasta vad de under en friare hushållning skulle kunna ge. Att det
nämnda budgetunderskottet är en synnerligen allvarlig sak behöver
knappast påpekas. Det ligger som en mörk skugga över en fri kulturinstitution, som aldrig begärt och aldrig fått något understöd av vare
sig staten eller kommunen.
Huru olika ödets lotter kan falla på detta område visar en jämförelse
mellan Abo Akademi och dess finskspråkiga motsvarighet i samma
stad, »Turun Yliopisto», som skapades några år efter akademin. Huru
oe tankegångar var beskaffade, som gjorde att det privata finska
universitetet placerades på samma ort som Aoo Akademi, kan här
förbigås. Turun Yliopisto har länge kunnat glädja sig åt en omtanke
från stadens och statens sida, som Abo Akademi inte räknat med. Då
det finska universitetet för några år sedan sålde en gård i närheten av
Abo till staden, så betalade den sistnämnda inte gården kontant utan
förband sig att som ränta på köpeskillingen årligen erlägga ett belopp som motsvarar 35 professorslöner vid statsuniversitetet i Helsingfors; det gäller totallönerna vid varje tidpunkt med samtliga ålderstillägg inberäknade. Den medicinska fakultet, som Turun Yliopisto
upprätthåller, bekostas också helt och hållet av staten. Följden av detta
är att de ordinarie professorerna vid Abo Akademi har omkring
130 000 mark lägre årslön än kollegerna i Helsingfors och vid det finska
Å bouniversitetet. En liknande lägre lönestandard har också alla övriga
lärare och tjänstemän vid Abo Akademi, som för närvarande har 25
professorer, 15 docenter och 4 lektorer. En siffra till: vårterminen
1951 är 567 studenter inskrivna vid akademin.
Vilka motiven för det finska Åbouniversitetets tillkomst på sin tid
än var, så bör man medge, att den finska opinionens inställning till Abo
Akademi nu är en helt annan än för 30 år tillbaka. Då betraktades och
312
stämplades akademins tillblivelse som en utmaning mot den purfinska
och enspråkiga nationalstat man i vida och inflytelserika kretsar
drömde om. När 30-årsminnet av akademins grundande firades hösten
1948, kunde man inregistrera massor av förbehållslösa rent finska erkännanden av dess fosterländska betydelse, av den nytta den gjort
landet och av den goda medborgaranda, som varit dess upphov. Förhållandet mellan de två högsta högskolorna i Abo har i stort sett varit
gott och någon tanke på att beröva Abo Akademi dess tidigt medgivna
rätt att anställa samma examina och utdela samma lärda grader som
statsuniversitetet, lär väl ingen vettig medborgare hysa.
Trots de ekonomiska brydsamheter, som i dag utgör de största bekymren för Abo Akademi, har den dock blivit någonting mycket större
och mera vittfamnande än vad de första donerande patricierna i Abo
måhända tänkte sig. Den uppfattningen rotfäste sig ganska snart, att
akademin i fråga om sina syften och uppgifter inte skulle vara lokalt
begränsad. Den skulle bli och den blev det svenska Finlands samlande
kulturcentrum och dess bibliotek har vuxit ut till ett svenskt nationalbibliotek. Vad akademin betytt för det kulturella umgänget med Norden, i främsta rummet med Sverige, är av den art att man får gå tillbaka till de tider, då Sverige och Finland var politiskt förenade, för
att finna en motsvarighet. statsuniversitetet i Helsingfors har aldrig
varit så rikssvenskt orienterat som Abo Akademi i dess nya gestalt.
Inslaget av rikssvenska lärare har varit stort, oundgängligt, banbrytande och förpliktande. Den teologiska fakulteten, som inte har någon
svensk motsvarighet i Helsingfors, skulle väl aldrig ha kunnat börja
sin verksamhet om inte rikssvenska lärare hade stått till förfogande. I
många andra discipliner har rikssvenska vetenskapsidkare låtit kalla
sig till Abo, presterat sina värdefulla insatser och måhända även
själva gjort rön, som inte hade kunnat göras i hemlandet. Om akademin som helhet kan man säga, att den efter måttet av sina krafter har
försökt hävda sin nordiska prägel. »Den gamla Abo Akademi var en
gåva av Sverige, den nya akademin har skapats av Finlands svenskar
själva, men den bygger på resultatet av svenskt kulturarbete i österled», yttrade akademins nuvarande rektor i ett tal hösten 1950. De orden
inrymmer en god karakteristik av akademins roll, dess uppgifter och
strävanden.
Academicus.
•
I anslutning till ovanstående hänvisas till följande upprop beträffande Svenska Dagbladets insamling till Åbo akademi, vilken varmt
anbefalles:
Finlands kulturella institutioner kämpa för närvarande med stora
ekonomiska svårigheter. Främst gäller detta de privata inrättningarna
och stiftelserna och alldeles särskilt dem, som uppbäras av donationer
av Finlands svenska befolkning. Avkastningen av donationsmedel i
form av fastigheter och aktier har till följd av statliga regleringsåt- 313
[ ..
Varia
gärder endast i obetydlig omfattning ökat, medan däremot den allmänna kostnadsnivån till följd av inflationen mer än tiodubblats sedan
förkrigstiden.
Abo akademi har vunnit ett aktat namn i den nordiska kulturkretsen
såsom en forsknings- och undervisningsanstalt av rang. På rent
svenskspråkigt håll har den rönt oförbehållsamt erkännande. Den omständigheten att ett icke ringa antal finskspråkiga studenter söka sig
till Abo akademi och där bli väl mottagna, har varit en viktig, avspännande faktor i den finsk-svenska språkstriden. För hela den nordiska
kulturkretsen och för bevarande av banden mellan Sverige och Finland är det därför av vikt, att akademien erhåller hjälp för att övervinna sina nuvarande ekonomiska svårigheter.
I detta syfte och för att jämväl stödja Svenska handelshögskolan i
Helsingfors, vars betydelse för Finlands ekonomiska liv icke kan skattas nog högt, har i dagarna en insamling startats inom svensk industri
under benämningen Fenno-Skandia. Då vi våga utgå ifrån att även
många svenskar utanför industrien vilja bidraga till i synnerhet hjälpen till Abo akademi, vädja undertecknade genom Svenska Dagbladet
till alla för Finland och för den svenska kulturen i Finland intresserade att genom gåvor stödja insamlingen. I fråga om Abo gäller närmast att hjälpa akademien ur ett tillfälligt trångmål, men detta handtag kommer förvisso också att få betydelse för framtiden. Bidrag
kunna lämnas antingen kontant genom insättning på Svenska Dagbladets postgirokonto nr 1650 (»Aboinsamlingen») eller genom överlåtelse av svenska tillgodohavanden i Finland såsom skattkammarväxlar, konto- och kundfordringar, obligationer och kuponger. Valutakontoret har meddelat att ur valutasynpunkt icke föreligger något hinder för insamlingens igångsättande, ävensom att erforderligt tillständ
kan erhållas för de insamlade medlens överförande till Finland genom
svensk valutabank. Insamlingen kommer att redovisas i Svenska Dagbladet.
Yngve Brilioth, Ärkebiskop. Ivar Anderson, Fil. dr, Huvudredaktör
för Svenska Dagbladet. Fredrik Berg, Professor, Uppsala universitets
rektor. Axel Boethius, Professor, Göteborgs högskolas rektor. Henrik
Cornell, Professor vid Stockholms högskola. Harald Cramer, Professor,
Stockholms högskolas rektor. Sigurd Curman, f. d. riksantikvarie. Axel
Gjöres, Generaldirektör, Ordf. i Föreningen Norden. Assar Hadding,
Professor, Lunds universitets rektor. August Lindberg, f. d. ordförande
i Landsorganisationen. J oh. Lindblom, f. d. professor vid Lunds universitet. Arthur Montgomery, Professor vid Handelshögskolan i Stockholm.
314