Samling eller splittring
1951
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SAMLING ELLER SPLITTRING?
DEN artikel om det möjliga läget efter 1952 års val, som var införd i Svensk Tidskrifts senaste häfte, var främst avsedd att få
en diskussion i gång. Författaren, professor Gunnar Heckscher,
diskuterade olika alternativ, sökte klargöra betydelsen av en eventuell socialdemokratisk framgång och innebörden av det läge som
skulle kunna uppstå efter en eventuell borgerlig valseger. Hans
egen ståndpunkt var klar: att samregering av alla demokratiska
partier vore önskvärd men troligen skulle komma att stranda på
socialdemokratiskt motstånd, och att de borgerliga partierna därför
borde i tid samlas kring ett regeringsalternativ. Men artikelns
huvuddel utgjordes icke av argumentationen på denna punkt utan
av försöket att analysera de föreliggande olika möjligheterna.
För Svensk Tidskrift är det glädjande att artikeln nådde sitt
huvudsyfte, att stimulera till debatt. Inom alla demokratiska partier – några andra behöva inte räknas i sammanhanget – har
pressen på ett eller annat sätt tagit ställning till frågan. Ehuru
meningsutbytet kanske icke är avslutat, finns det skäl att söka
summera dess innebörd.
Det finns socialdemokratiska tidningar som nöjt sig med glåpord
i stället för argument eller som velat fatta den för dem själva
främmande uppriktigheten i analysen som uttryck för borgerlig
svaghet. Deras uttalanden kunna lämnas åt sitt värde. Mera självfallet än intressant är det också, att en ej ringa del av regeringspressen helt enkelt tagit sig anledning att söka göra gällande, att
en socialdemokratisk valseger är oumbärlig för landets framtid,
eftersom de borgerliga ännu icke ha sitt alternativ färdigt. Försöken att i detta sammanhang åberopa Higet i huvudstaden efter
1950 års systemskifte innebära icke heller mera än fullföljandet
av redan tidigare inledda demagogiska aktioner. Något större intresse har det att konstatera, att socialdemokratien uppenbarligen
ännu icke släppt tanken på ett efter 1930-talets mönster organiserat
samarbete med bondeförbundet, trots att det sistnämnda partiet
under tre års tid oavbrutet avvisat liknande inviter. Och allra betydelsefullast är konstaterandet av att ingen enda socialdemokratisk röst höjts till stöd för tanken på samregering av alla demokratiska partier.
315
Samling eller splittring?
Detta faktum är så mycket mera intressant som en strax efter
Svensk Tidskrifts artikel publicerad Gallupundersökning visat att
även bland socialdemokratiens väljare anhängarna av tanken på
en samlingsregering äro flera än dess motståndare. Uppenbarligen
finnes här en motsättning mellan regeringspartiets breda lager å
den ena och dess företrädare inom pressen å den andra sidan. Av
allt att döma är detta anledningen till att statsminister Erlander
själv i ett tal den 8 juli tog upp frågan. .Ä.ven han var emellertid
i allt väsentligt negativ: uppenbarligen kunde han icke tänka sig
samverkan annat än till priset av borgerlig kapitulation utan villkor. Att det skulle kunna bli fråga om några eftergifter också
från den socialdemokratiska ledningens sida var en för honom helt
främmande möjlighet.
Föga mindre upplysande har emellertid den borgerliga reaktionen varit. Medan högerpartiets företrädare i allt väsentligt anslutit sig till artikelförfattarens synpunkter- helst allmän demokratisk samling, i brist därpå borgerlig samling i händelse av
valseger – har bondeförbundet visat en påtaglig ovillighet att
alls gå in på sakfrågan. Man säger där att frågan är »för tidigt
väckt». Ej heller detta är överraskande. Alldeles oavsett de meningsskiljaktigheter i frågan som kunna tänkas föreligga inom
herr Hedlunds parti ligger det i linje med dess politiska traditioner
att aldrig ta ställning förrän i sista stund. Endast därigenom får
bondeförbundet möjlighet till uppgörelser av det slag, som enligt
dess mening ge de bästa resultaten. Om allmänheten visste var
bondeförbundet står skulle dess inflytande sannolikt bli mindre än
nu. Oviljan mot öppen diskussion är i dessa fall klart taktiskt
motiverad och säger intet om dess inställning till de föreliggande
alternativen.
Inom folkpartiet, vars stora och rikt nyanserade press med iver
kastat sig in i debatter, skyndade sig Expressen genast att ge uttryck åt sin avsky inför tanken på borgerlig samverkan. Den där
företrädda riktningen inom det liberala partiet sökte sig efter vanligheten mer än tre decennier tillbaka i tiden och pläderade för
»vänstersamverkan» med socialdemokraterna. Huvudlinjen inom
partiet var dock en annan. På många håll har man talat om att
socialdemokratien som största parti aldrig får »undandra sig ansvaret»; av allt att döma tänker man sig här en socialdemokratisk
minoritetsregering, beroende av en eller annan »tumme» inom folkpartiet. Medan socialdemokraterna söka sig tillbaka till Per Albin
Hanssons och Expressen till Nils Edens traditioner synes man
316
—
Samling eller splittring?
här tänka sig något i stil med C. G. Ekmans statsutskottsparlamentarism. En stor del av folkpartipressen, representerad av exempelvis Dagens Nyheter, stockholmstidningen, Svenska Morgonbladet och Västmanlands läns tidning, håller emellertid energiskt fast
vid kravet på demokratisk samregering. Ställd inför frågan hur
det skall bli möjligt att få socialdemokraterna med i en sådan
hänvisas man antingen till sin övertygelsP om att de i sista hand
komma att ge efter eller ge sig in på så pass skrivbordsbetonade
konstruktioner som ett upplösningsval några månader efter de
ordinarie valen: detta skulle då få karaktären av en folkomröstning för eller emot samregerande.
Det ligger i sakens natur att den här i korthet refererade diskussionen på det hela taget måste få utgöra svar på frågan. Den
är emellertid upplysande nog. Intet tvivel kan råda om att en
övervägande opinion anser det önskvärt v.tt de demokratiska partierna gör ett allvarligt försök att nå fram till den inbördes förståelse, som kan möjliggöra samverkan i regeringsställning. Härom
äro de borgerliga partierna ense, och även stora delar av socialdemokratiens valmanskår hysa samma uppfattning. Självfallet
förutsätter detta eftergifter på både utrikes- och inrikespolitikens
område; men icke eftergifter enbart från borgerligt håll.
Vill herr Erlanders parti ensamt ta ansvaret för att vägra sin
medverkan till ett dylikt samarbete’ Det är ännu för tidigt att
besvara den frågan. Uppenbart är emellertid, att svaret till ej
ringa del beror på den borgerliga oppositionens ställningstagande.
Socialdemokraterna kunna- det torde böra understrykas- icke
tvingas att mot sin vilja lämna sin medverkan till en samlingsregering, icke heller att sitta kvar i regeringsställning efter ett
eventuellt nederlag vid 1952 års val. Ännu så länge räkna de med
en valseger nästa år, och ett av deras huvudargument i valdebatten
synes bli att söka framställa den borgm·liga oppositionen såsom
hopplöst splittrad och regeringsoduglig. Icke blott för att bemöta
dylika argument i valdebatten utan- paradoxalt nog- även för
att bereda väg för en allmän demokratisk samlingsregering är
det nödvändigt att erbjuda ett gemensamt borgerligt alternativ.
Helst samlingsregering, men vid behov borgerlig koalition efter
en eventuell valframgång var grundtanken bakom artikeln i
Svensk Tidskrifts senaste häfte. Det finns åtskilligt som tyder på
att man på många håll inom alla de tre borgerliga partierna har
samma uppfattning, ehuru bondeförbundets och folkpartiets företrädare av taktiska skäl ej ge uttryck åt den i dess helhet.
317
DEN artikel om det möjliga läget efter 1952 års val, som var införd i Svensk Tidskrifts senaste häfte, var främst avsedd att få
en diskussion i gång. Författaren, professor Gunnar Heckscher,
diskuterade olika alternativ, sökte klargöra betydelsen av en eventuell socialdemokratisk framgång och innebörden av det läge som
skulle kunna uppstå efter en eventuell borgerlig valseger. Hans
egen ståndpunkt var klar: att samregering av alla demokratiska
partier vore önskvärd men troligen skulle komma att stranda på
socialdemokratiskt motstånd, och att de borgerliga partierna därför
borde i tid samlas kring ett regeringsalternativ. Men artikelns
huvuddel utgjordes icke av argumentationen på denna punkt utan
av försöket att analysera de föreliggande olika möjligheterna.
För Svensk Tidskrift är det glädjande att artikeln nådde sitt
huvudsyfte, att stimulera till debatt. Inom alla demokratiska partier – några andra behöva inte räknas i sammanhanget – har
pressen på ett eller annat sätt tagit ställning till frågan. Ehuru
meningsutbytet kanske icke är avslutat, finns det skäl att söka
summera dess innebörd.
Det finns socialdemokratiska tidningar som nöjt sig med glåpord
i stället för argument eller som velat fatta den för dem själva
främmande uppriktigheten i analysen som uttryck för borgerlig
svaghet. Deras uttalanden kunna lämnas åt sitt värde. Mera självfallet än intressant är det också, att en ej ringa del av regeringspressen helt enkelt tagit sig anledning att söka göra gällande, att
en socialdemokratisk valseger är oumbärlig för landets framtid,
eftersom de borgerliga ännu icke ha sitt alternativ färdigt. Försöken att i detta sammanhang åberopa Higet i huvudstaden efter
1950 års systemskifte innebära icke heller mera än fullföljandet
av redan tidigare inledda demagogiska aktioner. Något större intresse har det att konstatera, att socialdemokratien uppenbarligen
ännu icke släppt tanken på ett efter 1930-talets mönster organiserat
samarbete med bondeförbundet, trots att det sistnämnda partiet
under tre års tid oavbrutet avvisat liknande inviter. Och allra betydelsefullast är konstaterandet av att ingen enda socialdemokratisk röst höjts till stöd för tanken på samregering av alla demokratiska partier.
315
Samling eller splittring?
Detta faktum är så mycket mera intressant som en strax efter
Svensk Tidskrifts artikel publicerad Gallupundersökning visat att
även bland socialdemokratiens väljare anhängarna av tanken på
en samlingsregering äro flera än dess motståndare. Uppenbarligen
finnes här en motsättning mellan regeringspartiets breda lager å
den ena och dess företrädare inom pressen å den andra sidan. Av
allt att döma är detta anledningen till att statsminister Erlander
själv i ett tal den 8 juli tog upp frågan. .Ä.ven han var emellertid
i allt väsentligt negativ: uppenbarligen kunde han icke tänka sig
samverkan annat än till priset av borgerlig kapitulation utan villkor. Att det skulle kunna bli fråga om några eftergifter också
från den socialdemokratiska ledningens sida var en för honom helt
främmande möjlighet.
Föga mindre upplysande har emellertid den borgerliga reaktionen varit. Medan högerpartiets företrädare i allt väsentligt anslutit sig till artikelförfattarens synpunkter- helst allmän demokratisk samling, i brist därpå borgerlig samling i händelse av
valseger – har bondeförbundet visat en påtaglig ovillighet att
alls gå in på sakfrågan. Man säger där att frågan är »för tidigt
väckt». Ej heller detta är överraskande. Alldeles oavsett de meningsskiljaktigheter i frågan som kunna tänkas föreligga inom
herr Hedlunds parti ligger det i linje med dess politiska traditioner
att aldrig ta ställning förrän i sista stund. Endast därigenom får
bondeförbundet möjlighet till uppgörelser av det slag, som enligt
dess mening ge de bästa resultaten. Om allmänheten visste var
bondeförbundet står skulle dess inflytande sannolikt bli mindre än
nu. Oviljan mot öppen diskussion är i dessa fall klart taktiskt
motiverad och säger intet om dess inställning till de föreliggande
alternativen.
Inom folkpartiet, vars stora och rikt nyanserade press med iver
kastat sig in i debatter, skyndade sig Expressen genast att ge uttryck åt sin avsky inför tanken på borgerlig samverkan. Den där
företrädda riktningen inom det liberala partiet sökte sig efter vanligheten mer än tre decennier tillbaka i tiden och pläderade för
»vänstersamverkan» med socialdemokraterna. Huvudlinjen inom
partiet var dock en annan. På många håll har man talat om att
socialdemokratien som största parti aldrig får »undandra sig ansvaret»; av allt att döma tänker man sig här en socialdemokratisk
minoritetsregering, beroende av en eller annan »tumme» inom folkpartiet. Medan socialdemokraterna söka sig tillbaka till Per Albin
Hanssons och Expressen till Nils Edens traditioner synes man
316
—
Samling eller splittring?
här tänka sig något i stil med C. G. Ekmans statsutskottsparlamentarism. En stor del av folkpartipressen, representerad av exempelvis Dagens Nyheter, stockholmstidningen, Svenska Morgonbladet och Västmanlands läns tidning, håller emellertid energiskt fast
vid kravet på demokratisk samregering. Ställd inför frågan hur
det skall bli möjligt att få socialdemokraterna med i en sådan
hänvisas man antingen till sin övertygelsP om att de i sista hand
komma att ge efter eller ge sig in på så pass skrivbordsbetonade
konstruktioner som ett upplösningsval några månader efter de
ordinarie valen: detta skulle då få karaktären av en folkomröstning för eller emot samregerande.
Det ligger i sakens natur att den här i korthet refererade diskussionen på det hela taget måste få utgöra svar på frågan. Den
är emellertid upplysande nog. Intet tvivel kan råda om att en
övervägande opinion anser det önskvärt v.tt de demokratiska partierna gör ett allvarligt försök att nå fram till den inbördes förståelse, som kan möjliggöra samverkan i regeringsställning. Härom
äro de borgerliga partierna ense, och även stora delar av socialdemokratiens valmanskår hysa samma uppfattning. Självfallet
förutsätter detta eftergifter på både utrikes- och inrikespolitikens
område; men icke eftergifter enbart från borgerligt håll.
Vill herr Erlanders parti ensamt ta ansvaret för att vägra sin
medverkan till ett dylikt samarbete’ Det är ännu för tidigt att
besvara den frågan. Uppenbart är emellertid, att svaret till ej
ringa del beror på den borgerliga oppositionens ställningstagande.
Socialdemokraterna kunna- det torde böra understrykas- icke
tvingas att mot sin vilja lämna sin medverkan till en samlingsregering, icke heller att sitta kvar i regeringsställning efter ett
eventuellt nederlag vid 1952 års val. Ännu så länge räkna de med
en valseger nästa år, och ett av deras huvudargument i valdebatten
synes bli att söka framställa den borgm·liga oppositionen såsom
hopplöst splittrad och regeringsoduglig. Icke blott för att bemöta
dylika argument i valdebatten utan- paradoxalt nog- även för
att bereda väg för en allmän demokratisk samlingsregering är
det nödvändigt att erbjuda ett gemensamt borgerligt alternativ.
Helst samlingsregering, men vid behov borgerlig koalition efter
en eventuell valframgång var grundtanken bakom artikeln i
Svensk Tidskrifts senaste häfte. Det finns åtskilligt som tyder på
att man på många håll inom alla de tre borgerliga partierna har
samma uppfattning, ehuru bondeförbundets och folkpartiets företrädare av taktiska skäl ej ge uttryck åt den i dess helhet.
317