Ett 1500-års minne
1951
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ETT 1500-ÅRSMINNE
Av kapten CARL HERLITZ
SoMMAREN 451 – antagligen den 20 juni – utkämpades i trakten av Troyes i Frankrike ett slag, som i historien i allmänhet
kallats slaget på de katalauniska- eller mauriacensiska- fälten.
Här besegrades hunnerna och deras allierade under konung Attila
av romarna och ett antal med dem förbundna germanska folk,
västgoter, burgunder m. fl., under ledning av den västromerske
fältherren och statsmannen Aetius. Drabbningen och dess betydelse
har såväl i hävderna som i sagan givits stora proportioner; man
har sålunda hållit före, att Europas och världens historia genom
den för Attila olyckliga utgången av slaget bestämts för århundraden, ja, för årtusenden. Senare tiders forskning – bl. a. redovisad
i engelsmannen E. A. Thompsons bok »A History of Attila and the
Huns» (Oxford 1948) – har emellertid visat, att slaget icke alls
var av den omfattning man tidigare trott; sålunda måste t. ex.
uppgiften om att 100 000-tals krigare skulle ha stupat förvisas till
sagans värld. Icke heller var slagets betydelse så stor som man
tidigare hävdat.
Europa har under tidernas lopp vid flerfaldiga tillfällen utsatts
för omfattande invasioner från öster, vilka hotat att ödelägga den
europeiska kulturen och utplåna de europeiska nationerna. En av
de tidigaste och även en av de allvarligaste var »hunnerstormen»
under 400-talet. Bland hunnerna, som bodde nordväst och norr om
Svarta havet, uppstod under ledning av den kraftfulle konung
Attila en politisk samlingsrörelse och ur denna rörelse framgick
ett stort hunnerrike, som omfattade icke blott hunner, utan även
många andra nationer och stammar i östra och mellersta Europa.
Attila strävade att utvidga detta rike, och vid seklets mitt var hans
närmaste mål det västromerska Gallien. Att han valde detta mål
berodde dels på att andra delar av det i upplösning varande västromerska riket – t. ex. Balkanhalvön – redan tidigare härjats
av hunnerna, dels på att motsättningarna i Gallien mellan romare
och västgoter borde kunna underlätta en hunnisk erövring.
318
Ett 1500-årsminne
I början av år 451 påbörjade sålunda Attila en framryckning
mot väster med en stor arme, sammansatt icke endast av hans egna
hunner, utan även av styrkor från alla hans germanska undersåtar. Främst bland desasenare voro gepiderna från Daciens berg
under ledning av sin konung Ardarik, östgoterna under konung
Valamir, rugierna från sina områden vid övre Theiss och skirerna
från Galizien samt herulerna. Då den stora armen nådde Rhen,
anslöto sig vissa burgundiska stammar, som bodde öster om denna
flod, och dessutom ripauriska franker. Försvarsförberedelserna på
romersk sida voro bristfälliga; det är möjligt att Aetius – Galliens försvarare- hade blivit invaggad i säkerhet av ett brev från
Attila, i vilket denne förnekade, att han hade någon som helst avsikt
att anfalla romerskt område. Attilas arme kunde därför utan större
motstånd gå över Rhen, stöta in i de belgiska provinserna, erövra
en del städer, däribland Metz (den 7 april; på påskaftonen), och
förhärja landsbygden.
Först inför hotet av hunnernas anfall påskyndades de romerska
förberedelserna. De styrkor Aetius kunde mönstra visade sig ej
vara i stånd att hejda den anfallandes arme. Vissa till romarna
anslutna saliska och ripauriska franker, burgunder från Savojen
och kelter från Armorica (nuv. Normandie och Bretagne) lydde
hans uppmaning att strida mot hunnerna. Men möjligheten till
seger över Attila berodde på samarbetet med västgoterna; dessa
hade dock förklarat sig vilja vara neutrala.
Aetius lyckades emellertid, att genom förmedling av Avitus (sedermera västromersk kejsare) övertala västgoternas konung Teoderik att bistå romarna i kampen mot hunnerna. Orsaken till att
västgoterna nu voro villiga härtill var antagligen det förhållandet,
att Attila redan vände sina krafter mot det västgotiska området
på andra sidan Loire. Även om västgoternas uppslutning på
romersk sida innebar en avsevärd förstärkning, fanns det dock
andra stammar i Gallien, som ej ville bistå romarna. Sålunda levde
t. ex. i närheten av Orleans vid Loire en koloni av alaner, och deras
konung, Sangibanus, hade i hemlighet lovat att hjälpa Attila att
erövra denna stad. Även i själva staden hade hunnerkonungen
anhängare – särskilt bland de lägre klasserna.
Sedan Attila erövrat och delvis förhärjat Metz, blev hans nästa
mål Orleans. Aetius’ blandade arme och den västgotiska styrkan
under ledning av Teoderik (som åtföljdes av sin son Torismund)
lyckades emellertid märkvärdigt snabbt förena sig och nådde staden före hunnerna. Alanerna tvingades att ansluta sig till romarna.
319
( ..
Carl Herlitz
När Attila kort därpå anlände i spetsen för sina hunner, fick han
klart för sig, att han endast skulle lida stora förluster, om han
anföll de allierades starkt befästa läger. Någon belägring ägde
antagligen icke heller rum. För Attila stod ingen annan möjlighet
än återtåg öppen. Han retirerade den 14 juni österut mot Troyes
vid Seine. Aetius hade därmed utan förluster vunnit en stor strategisk seger.
Det var emellertid icke tillräckligt att de allierade hade hejdat
och tvingat tillbaka inkräktarna; de måste slå dem- om möjligt
under deras återtåg. De upphunno hunnerna vid Troyes, en betydande plats, där ett flertal vägar förenades, och där utkämpades
den 20 juni en strid norr om staden på »Locus Mauriacus»; denna
plats kan emellertid ej med säkerhet identifieras, men det är troligt
att platsen ligger nära Mery-sur-Seine (knappt 3 mil nordväst om
Troyes). striden har i allmänhet blivit felaktigt kallad »slaget vid
Chalons» eller slaget på de katalauniska fälten». Chalons-surMarne ligger dock långt därifrån. Det vore mycket mera riktigt
att kalla den »slaget vid Troyes».
striden började vid tretiden på eftermiddagen med att båda
styrkorna försökte erövra en höjd som behärskade den omgivande
terrängen. Denna strid blev till en början oavgjord. Såväl Attila
som Aetius lyckades gruppera en liten styrka på var sin del av
höjden; toppen förblev emellertid obesatt. På slätten nedanför
uppmarscherade under tiden huvudstyrkorna. På den romerska sidan stod Teoderik med västgoterna på högra flygeln och Aetius
med romarna på den vänstra. I mitten stodo alanerna, noggrant
övervakade av såväl romare som västgoter. Attila ledde hunnernas
center och hade placerat sina germanska styrkor på ömse sidor.
Sedan desa grupperingar intagits, började den egentliga striden,
i vilken hunnerna snart förlorade det höjdparti de tidigare intagit.
Fortsättningen blev våldsam; i den hårda kampen- som varade
till efter mörkningen – stupade Teoderik, medan hans krigare
drevo tillbaka hunnerna mot den vagnborg, som de ordnat bakom
sina linjer.
Nästa dag – sedan Torismund blivit vald till västgoternas konung- funno romarna, att Attila var ordentligt förskansad bakom
sina vagnar, och det sades, att han hade förberett ett bål, i vilket
han ville förbrinna hellre än att falla i händerna på sina fiender.
Torismund, som önskade hämnas sin faders död, var ivrig att
storma befästningarna. Detta sammanföll dock ej med Aetius’ politik. Det var ej något önskemål för honom att helt förgöra hunner- 320
——–~———–_..~,;,;,~~===:::.::..i””=======—……=====..,=—–111111-
Ett 1500-årsminne
nas makt, som han ständigt hade utnyttjat för kejsardömets intressen; inte heller önskade han öka västgoternas makt. Han övertalade därför Torismund att retirera till sitt område i södra Gallien, för att där säkra sin nyvunna konungavärdighet gentemot
sina bröder. Han lyckades även förmå frankerna att omedelbart
återvända till sitt land. Befriad från dessa hjälptrupper var han
i stånd att föra sin egen politik och att tillåta Attila återvända
med resterna av sin här. Aetius’ styrkor följde efter hunnerna på
en dagsmarschs avstånd ända till Thiiringen.
Åven om båda sidor ledo förluster, var slaget och dess utgång
en triumf för Galliens försvarare och det påskyndade inkräktarnas
återtåg. strategiskt förstärkte det endast det nederlag som hunnerna redan hade lidit genom tillbakaryckningen från Orleans.
Invasionens öde var nämligen avgjort redan innan slaget var utkämpat; det avgjordes av Aetius’ strategiska dispositioner. Hunnernas återtåg från Orleans var den avgörande händelsen under
kriget. Ingenting annat än en tillintetgörande seger för Attila vid
Troyes hade kunnat förändra läget. Aetius’ strategi visade sig
emellertid vara överlägsen Attilas; denne hade icke någon större
strategisk förmåga. Det är en väsentlig skillnad mellan Attilas
tämligen planlösa invasion och den förnämligt planlagda och utmärkt ledda invasion som drabbade östra Europa under 1240-talet.
Slagets viktigaste betydelse var att det visade, att Attila ingalunda var så oövervinnlig som man dittills trott. Den västromerska
kampmoralen stärktes. Om Aetius hade tillåtit Attila att retirera
från Orleans utan att ha blivit anfallen och utan besvär, skulle
det psykologiska värdet av operationerna varit mycket mindre och
detta var antagligen det viktigaste skälet till att Aetius beslöt
sig för att utkämpa slaget. Det är viktigt att konstatera, att slaget
vid Troyes icke var ett förtvivlans slag. De är icke heller troligt
att Aetius skulle ha vågat utkämpa det, om riskerna hade varit för
stora.
Om nu icke själva slaget var av den stora betydelse som man
allmänt trott, voro då icke operationerna i sin helhet av stor betydelse~ Antagligen icke. Om Attila hade varit segerrik, om han
hade besegrat romarna och västgoterna vid Orleans, om han hade
fått hela Gallien i sitt våld och om han- vilket intet tecken tyder
på att han avsett – hade flyttat sin huvudstad från Theiss till
Seine eller Loire, finns det ingen anledning att tro, att historien
skulle ha ändrats på ett mera omfattande sätt. Ty hunnernas välde
i Gallien hade endast kunnat vara en fråga om ett par år; det hade
321
Carl Herlitz
inte kunnat överleva sin härskare, på vars personlighet det helt
vilade. Utan att på något sätt förringa Aetius’ och Teoderiks
prestationer, måste man nog konstatera, att den fara som de avvärjde år 451 var av betydligt mindre omfattning än den som
hotade året därpå, då Attila åter var i stånd att rikta ett förhärjande slag mot det västromerska riket – denna gång mot Italien.
322
Av kapten CARL HERLITZ
SoMMAREN 451 – antagligen den 20 juni – utkämpades i trakten av Troyes i Frankrike ett slag, som i historien i allmänhet
kallats slaget på de katalauniska- eller mauriacensiska- fälten.
Här besegrades hunnerna och deras allierade under konung Attila
av romarna och ett antal med dem förbundna germanska folk,
västgoter, burgunder m. fl., under ledning av den västromerske
fältherren och statsmannen Aetius. Drabbningen och dess betydelse
har såväl i hävderna som i sagan givits stora proportioner; man
har sålunda hållit före, att Europas och världens historia genom
den för Attila olyckliga utgången av slaget bestämts för århundraden, ja, för årtusenden. Senare tiders forskning – bl. a. redovisad
i engelsmannen E. A. Thompsons bok »A History of Attila and the
Huns» (Oxford 1948) – har emellertid visat, att slaget icke alls
var av den omfattning man tidigare trott; sålunda måste t. ex.
uppgiften om att 100 000-tals krigare skulle ha stupat förvisas till
sagans värld. Icke heller var slagets betydelse så stor som man
tidigare hävdat.
Europa har under tidernas lopp vid flerfaldiga tillfällen utsatts
för omfattande invasioner från öster, vilka hotat att ödelägga den
europeiska kulturen och utplåna de europeiska nationerna. En av
de tidigaste och även en av de allvarligaste var »hunnerstormen»
under 400-talet. Bland hunnerna, som bodde nordväst och norr om
Svarta havet, uppstod under ledning av den kraftfulle konung
Attila en politisk samlingsrörelse och ur denna rörelse framgick
ett stort hunnerrike, som omfattade icke blott hunner, utan även
många andra nationer och stammar i östra och mellersta Europa.
Attila strävade att utvidga detta rike, och vid seklets mitt var hans
närmaste mål det västromerska Gallien. Att han valde detta mål
berodde dels på att andra delar av det i upplösning varande västromerska riket – t. ex. Balkanhalvön – redan tidigare härjats
av hunnerna, dels på att motsättningarna i Gallien mellan romare
och västgoter borde kunna underlätta en hunnisk erövring.
318
Ett 1500-årsminne
I början av år 451 påbörjade sålunda Attila en framryckning
mot väster med en stor arme, sammansatt icke endast av hans egna
hunner, utan även av styrkor från alla hans germanska undersåtar. Främst bland desasenare voro gepiderna från Daciens berg
under ledning av sin konung Ardarik, östgoterna under konung
Valamir, rugierna från sina områden vid övre Theiss och skirerna
från Galizien samt herulerna. Då den stora armen nådde Rhen,
anslöto sig vissa burgundiska stammar, som bodde öster om denna
flod, och dessutom ripauriska franker. Försvarsförberedelserna på
romersk sida voro bristfälliga; det är möjligt att Aetius – Galliens försvarare- hade blivit invaggad i säkerhet av ett brev från
Attila, i vilket denne förnekade, att han hade någon som helst avsikt
att anfalla romerskt område. Attilas arme kunde därför utan större
motstånd gå över Rhen, stöta in i de belgiska provinserna, erövra
en del städer, däribland Metz (den 7 april; på påskaftonen), och
förhärja landsbygden.
Först inför hotet av hunnernas anfall påskyndades de romerska
förberedelserna. De styrkor Aetius kunde mönstra visade sig ej
vara i stånd att hejda den anfallandes arme. Vissa till romarna
anslutna saliska och ripauriska franker, burgunder från Savojen
och kelter från Armorica (nuv. Normandie och Bretagne) lydde
hans uppmaning att strida mot hunnerna. Men möjligheten till
seger över Attila berodde på samarbetet med västgoterna; dessa
hade dock förklarat sig vilja vara neutrala.
Aetius lyckades emellertid, att genom förmedling av Avitus (sedermera västromersk kejsare) övertala västgoternas konung Teoderik att bistå romarna i kampen mot hunnerna. Orsaken till att
västgoterna nu voro villiga härtill var antagligen det förhållandet,
att Attila redan vände sina krafter mot det västgotiska området
på andra sidan Loire. Även om västgoternas uppslutning på
romersk sida innebar en avsevärd förstärkning, fanns det dock
andra stammar i Gallien, som ej ville bistå romarna. Sålunda levde
t. ex. i närheten av Orleans vid Loire en koloni av alaner, och deras
konung, Sangibanus, hade i hemlighet lovat att hjälpa Attila att
erövra denna stad. Även i själva staden hade hunnerkonungen
anhängare – särskilt bland de lägre klasserna.
Sedan Attila erövrat och delvis förhärjat Metz, blev hans nästa
mål Orleans. Aetius’ blandade arme och den västgotiska styrkan
under ledning av Teoderik (som åtföljdes av sin son Torismund)
lyckades emellertid märkvärdigt snabbt förena sig och nådde staden före hunnerna. Alanerna tvingades att ansluta sig till romarna.
319
( ..
Carl Herlitz
När Attila kort därpå anlände i spetsen för sina hunner, fick han
klart för sig, att han endast skulle lida stora förluster, om han
anföll de allierades starkt befästa läger. Någon belägring ägde
antagligen icke heller rum. För Attila stod ingen annan möjlighet
än återtåg öppen. Han retirerade den 14 juni österut mot Troyes
vid Seine. Aetius hade därmed utan förluster vunnit en stor strategisk seger.
Det var emellertid icke tillräckligt att de allierade hade hejdat
och tvingat tillbaka inkräktarna; de måste slå dem- om möjligt
under deras återtåg. De upphunno hunnerna vid Troyes, en betydande plats, där ett flertal vägar förenades, och där utkämpades
den 20 juni en strid norr om staden på »Locus Mauriacus»; denna
plats kan emellertid ej med säkerhet identifieras, men det är troligt
att platsen ligger nära Mery-sur-Seine (knappt 3 mil nordväst om
Troyes). striden har i allmänhet blivit felaktigt kallad »slaget vid
Chalons» eller slaget på de katalauniska fälten». Chalons-surMarne ligger dock långt därifrån. Det vore mycket mera riktigt
att kalla den »slaget vid Troyes».
striden började vid tretiden på eftermiddagen med att båda
styrkorna försökte erövra en höjd som behärskade den omgivande
terrängen. Denna strid blev till en början oavgjord. Såväl Attila
som Aetius lyckades gruppera en liten styrka på var sin del av
höjden; toppen förblev emellertid obesatt. På slätten nedanför
uppmarscherade under tiden huvudstyrkorna. På den romerska sidan stod Teoderik med västgoterna på högra flygeln och Aetius
med romarna på den vänstra. I mitten stodo alanerna, noggrant
övervakade av såväl romare som västgoter. Attila ledde hunnernas
center och hade placerat sina germanska styrkor på ömse sidor.
Sedan desa grupperingar intagits, började den egentliga striden,
i vilken hunnerna snart förlorade det höjdparti de tidigare intagit.
Fortsättningen blev våldsam; i den hårda kampen- som varade
till efter mörkningen – stupade Teoderik, medan hans krigare
drevo tillbaka hunnerna mot den vagnborg, som de ordnat bakom
sina linjer.
Nästa dag – sedan Torismund blivit vald till västgoternas konung- funno romarna, att Attila var ordentligt förskansad bakom
sina vagnar, och det sades, att han hade förberett ett bål, i vilket
han ville förbrinna hellre än att falla i händerna på sina fiender.
Torismund, som önskade hämnas sin faders död, var ivrig att
storma befästningarna. Detta sammanföll dock ej med Aetius’ politik. Det var ej något önskemål för honom att helt förgöra hunner- 320
——–~———–_..~,;,;,~~===:::.::..i””=======—……=====..,=—–111111-
Ett 1500-årsminne
nas makt, som han ständigt hade utnyttjat för kejsardömets intressen; inte heller önskade han öka västgoternas makt. Han övertalade därför Torismund att retirera till sitt område i södra Gallien, för att där säkra sin nyvunna konungavärdighet gentemot
sina bröder. Han lyckades även förmå frankerna att omedelbart
återvända till sitt land. Befriad från dessa hjälptrupper var han
i stånd att föra sin egen politik och att tillåta Attila återvända
med resterna av sin här. Aetius’ styrkor följde efter hunnerna på
en dagsmarschs avstånd ända till Thiiringen.
Åven om båda sidor ledo förluster, var slaget och dess utgång
en triumf för Galliens försvarare och det påskyndade inkräktarnas
återtåg. strategiskt förstärkte det endast det nederlag som hunnerna redan hade lidit genom tillbakaryckningen från Orleans.
Invasionens öde var nämligen avgjort redan innan slaget var utkämpat; det avgjordes av Aetius’ strategiska dispositioner. Hunnernas återtåg från Orleans var den avgörande händelsen under
kriget. Ingenting annat än en tillintetgörande seger för Attila vid
Troyes hade kunnat förändra läget. Aetius’ strategi visade sig
emellertid vara överlägsen Attilas; denne hade icke någon större
strategisk förmåga. Det är en väsentlig skillnad mellan Attilas
tämligen planlösa invasion och den förnämligt planlagda och utmärkt ledda invasion som drabbade östra Europa under 1240-talet.
Slagets viktigaste betydelse var att det visade, att Attila ingalunda var så oövervinnlig som man dittills trott. Den västromerska
kampmoralen stärktes. Om Aetius hade tillåtit Attila att retirera
från Orleans utan att ha blivit anfallen och utan besvär, skulle
det psykologiska värdet av operationerna varit mycket mindre och
detta var antagligen det viktigaste skälet till att Aetius beslöt
sig för att utkämpa slaget. Det är viktigt att konstatera, att slaget
vid Troyes icke var ett förtvivlans slag. De är icke heller troligt
att Aetius skulle ha vågat utkämpa det, om riskerna hade varit för
stora.
Om nu icke själva slaget var av den stora betydelse som man
allmänt trott, voro då icke operationerna i sin helhet av stor betydelse~ Antagligen icke. Om Attila hade varit segerrik, om han
hade besegrat romarna och västgoterna vid Orleans, om han hade
fått hela Gallien i sitt våld och om han- vilket intet tecken tyder
på att han avsett – hade flyttat sin huvudstad från Theiss till
Seine eller Loire, finns det ingen anledning att tro, att historien
skulle ha ändrats på ett mera omfattande sätt. Ty hunnernas välde
i Gallien hade endast kunnat vara en fråga om ett par år; det hade
321
Carl Herlitz
inte kunnat överleva sin härskare, på vars personlighet det helt
vilade. Utan att på något sätt förringa Aetius’ och Teoderiks
prestationer, måste man nog konstatera, att den fara som de avvärjde år 451 var av betydligt mindre omfattning än den som
hotade året därpå, då Attila åter var i stånd att rikta ett förhärjande slag mot det västromerska riket – denna gång mot Italien.
322