Geografins anda och mening
1951
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
GEOGRAFINs ANDA
OCH MENING
Av docent SVEN DAHl.
PIONJÄRERNA inom den geografiska vetenskapen verkade i
Tyskland och Frankrike, medan England och USA först under
senare år i nämnvärd utsträckning gjort sina röster hörda i den
vetenskapliga diskussionen på detta gebit. Den bästa moderna översikten över den geografiska vetenskapens principer och omfattning har, i rätt nära anknytning till tyska forskare, gjorts av
amerikanen Hartshorne. Betydligt mera lättläst än hans arbete
är en liten bok av de två Londonprofessorerna i ämnet S. W. Wooldridge och W. G. East, som betitlats »The spirit and purpose of
geography» (Hutchinson’s, London 1951, 7 sh. 6 p.). Den är i hög
grad präglad av praktisk common sense, samtidigt som man kanske
kan rikta viss kritik mot den för bristande skärpa och djup på
en och annan punkt. Vad som sägs har emellertid i mångt och
mycket aktualitet även hos oss, och den må därför föranleda några
reflexioner.
Den svenska geografiska forskningen är obetydligt äldre än den
engelska och det är intressant för en svensk geograf att se, hur
denna unga vetenskapsgren haft att övervinna samma motstånd
och initialsvårigheter i de båda länderna, svårigheter som för
länge sedan avklarats i de större länderna på kontinenten. Den
lärda världen i Storbritannien vägrade länge att medge, att det
fanns ett verkligt och givande arbetsfält för en geografisk vetenskap. Möjligen kunde man tolerera geografi i skolan men absolut
inte vid universiteten. Visserligen erkände man, att en flitig person
genom resor och studier kunde samla ett stort kunskapsförråd om
andra länder, men att detta skulle kunna få rang av »organiserat
vetande» i form av ett universitetsämne, det ville man inte gå
med på. Plockade man ut ur geografin vad som var geologi och
historia, bleve ingenting kvar, hette det. Trots detta påstående
som också varje svensk geograf åtskilliga gånger fått sig kastat i
ansiktet, har geografin erövrat en stark position vid det ena universitetet efter det andra i all världens länder. En viktig drivkraft
333
Sven Dahl
har skolans behov av ordentlig utbildning av sina blivande geografilärare varit. Men detta behov räcker inte som förklaring till
geografins snabba segertåg, illustrerat av att exempelvis vi i vårt
land 1920 hade 3 geografiprofessurer men 6 historieprofessurer mot
nu 9 i geografi (varav 3 i ekonomisk geografi) och 9 i historia
(varav 2 i ekonomisk historia). Geografin måste tydligen ha ett
vetenskapligt existensberättigande trots de citerade negativa på-
ståendena.
Det är alldeles riktigt, att geografin icke som dermatologin eller
statskunskapen sysslar med ett visst begränsat stoff, en viss sektor
av verkligheten. Den vägen går det inte att definiera geografin,
och det är detta som man brukar förebrå dess utövare. Därvid
glömmer man att, som Wooldridge-East säger, kunskapen är odelbar och dess fållor (kallade »ämnen» eller »vetenskaper») helt och
hållet äro människoverk och tillkomna av rent praktiska skäl.
Geografin har definierats på åtskilliga mer eller mindre lyckade
sätt. Allmänt torde man dock numera kunna acceptera Hartshornes linje såsom Wooldridge och East uttrycker den: Geografin
är ett betraktelsesätt, en aspekt, närmare betämt lägesaspekten, på
samma sätt som historien svarar för tidsaspekten. Historikern
sysslar med vad som är samtidigt eller följer efter vart annat i
tiden. Geografen sysslar med vad som har samma eller olika utbredning i rummet (närmare bestämt på jordytan).
Historikern nöjer sig inte med att registrera exempelvis de politiska händelserna. Han strävar efter att fastställa med vilka ekonomiska och sociala skeenden de är samtidiga. På det sättet får
han fram något som kan kallas orsakssammanhang. Historikern
kan inte ens bortse från möjligheten av klimatförändringar och
tillfälliga växlingar i vädret. Geografen å sin sida fastställer
exempelvis gemensam utbredning mellan en jordart eller en viss
klimattyp och en viss form av växtodling eller bebyggelse. Han
kommer på det sättet fram till ett annat »orsakssammanhang».
Historikern tränas i att på en gång – syntetiskt – iaktta flera,
ytligt sett skilda händelseförlopp och fastställa deras inbördes
sammanhang. Kan han det, har han historisk blick och kan formulera det för ett tidsavsnitt väsentliga. Geografen tränas i att syntetiskt uppfatta på vissa delar av jordytan uppträdande företeelser
och klarlägga deras inbördes beroende av varandra. Kan han det,
har han geografisk blick och kan formulera det för en region
karakteristiska. Den svenska allmänheten har säkert ännu så länge
endast sällan hört uttrycket »geografisk blick», medan »historisk
334
·”’i
Geografins anda
blick» troligen redan ingår i det allmänna medvetandet. Men de
aktiva geograferna vet, att »geografisk blick» är en eftersträvansvärd egenskap som endast kan förvärvas genom lång träning. När
man härom året i ett stort samlingsverk skulle beskriva ett svenskt
landskap, vidtalade redaktionen en geolog, en botanist, en jordbruksspecialist o. s. v., men ingen geograf. Okunnig om den moderna geografin trodde den nämligen som så många andra, att
geografi blott är lika med summan av allt det andra. Det stod
emellertid klart för varje geograf, när verket var färdigt, att det
led av en påtaglig brist just i fråga om det sammanfattande grepp
över en region som endast geografen har utbildning för, förmågan
att se de karakteristika som utmärker varje enskild del av ett visst
område, exempelvis ett svenskt landskap. Den geografiska individualiteten hos varje delområde gripes icke av specialisterna.
»Det hela är större än summan av delarna» uttrycker WooldridgeEast saken. Man får säkert inte en tillfredsställande totalbild av
det nordamerikanska inbördeskriget, om man låter detta skildras
av en specialist på negerslaveriet, en specialist på taktik och strategi, en kännare av amerikanska kongressen på 1850- och 60-talen,
en specialist på amerikansk tullpolitik o. s. v. Det krävs i stället
en tränad historikers förmåga till överblick över hela fältet. Ånnu
mycket viktigare är den vetenskapliga träningen, då det gäller
att åstadkomma en syntes av naturgeografiska och mänskliga företeelser; det fordras en övning i både naturvetenskapligt och humanistiskt tänkande, som ställer stora krav på studenter och akademiska lärare. Inte minst gäller det att samtidigt tänka både humanistiskt och naturvetenskapligt – det är det som är det geografiska
tänkandet. På den humanistiska sidan måste man tillägna sig
något av historisk källkritisk, statistisk metod och ekonomiskt
tänkande, på den naturvetenskapliga både biologisk, kemisk-geologisk och fysikalisk-meteorologisk kunskap. Dess värre är detta
studieprogram alltför omfattande för att kunna genomföras allsidigt och samtidigt grundligt. Det ankommer på de akademiska
lärarna att experimentera fram en undervisningsteknik, som på
kortaste tid ger bästa resultat. Dess bättre är det teoretiska intresset för universitetspedagogikens problem i vårt land stort inom
ämnet geografi, större än det lär vara i åtskilliga andra ämnen.
Här får det bästa inte bli det godas fiende och det förhållandet,
att en geograf inte kan utbilda sig i alla de specialiserade vetenskaper, vilkas resultat han använder, bör inte hindra honom från
att sträva efter en geografisk helhetssyn, byggande på ett så rikt
335
Sven Dahl
material av skilda fakta som möjligt. Åtminstone Sveriges geografer ha så mångskiftande kontakter, att vad som kan brista på
ett håll kompletteras på ett annat.
Ibland, säger Wooldridge-East, kan geografen överväldigas av
problemets komplicerade natur. Han frestas att falla undan för
kritikernas attacker och att medge, att de, som endast utvälja en
enda trång sektor av tillvaron som objekt för sitt studium, ha det
bra mycket bekvämare. Det bästa botemedlet mot pessimism av
detta slag är att än en gång gå ut i fältet och uppleva människans
och naturens enhet och den växelverkan, som finns mellan naturens
och samhällets företeelser och som över allt möter den vakne iakttagaren. Då förstår man, att tingens relationer och proportioner
i lika hög grad äro fakta som tingen själva och att om inte geografen studerar de förra ur geografisk synpunkt, så gör ingen
annan det heller.
Geografens viktigaste redskap är kartan. »De företeelser», säger
Wooldridge-East, »som geografen har att beskriva och förstå äro
många gånger större än iakttagaren; detaljerna gå nog att iakttaga ändå, men mönstret i stort och de komplicerade sammanhangen kunna endast studeras och beskrivas, om de minskas ner
till kartornas överskådliga format. För en mycket liten varelse,
som rör sig på ytan av en bild i en tidning, framträda de små
tryckta prickarna fullt tydligt, men det mönster dessa prickar
bilda tillsammans skulle för denna varelse icke vara möjligt att
uppfatta.» Ett åskådligt exempel härpå i smått äro de viktiga
arkeologiska upptäckter, som gjorts i England med hjälp av flygfotografier, det ur många synpunkter förnämligaste slaget av kartor. Gamla borgkonturer och romerska härläger ge åt markytan
ett linjespel, som icke kan uppfattas av det mänskliga ögat 1,7 m
över marken men som blir fullt tydligt på ett eller ett par hundra
meters höjd.
I regel är det emellertid inte geografen, som utför arbetet att
avbilda jordytan på kartorna, utan detta arbete överlåtes åt specialister. Geografens specialitet är däremot att studera och förklara
kartorna. Det finns många nybörjare på geografins område, som
tro att de kunna läsa kartan, fastän de i själva verket bara kunna
stava sig fram. Det krävs utbildning och träning för att kunna
ur en karta utläsa sammanhanget mellan terrängens utseende och
de krafter, som format den, och sammanhanget mellan den av
naturen givna miljön och det av människan åstadkomna kulturlandskapet, för att nu inte tala om en så intressant sak som re- 336
.J
Geografins anda
flexerna i det nutida landskapet av gångna tidsskedens samhälle.
Geografen gör visserligen också kartor, men det arbetet består i
regel i att på grundval av de stora kartverken utarbeta kartor
över speciella företeelser, antingen nu detta sker efter direkt observation eller ur skriftliga eller tryckta källor.
Ett av geografens viktigaste uttrycksmedel är kartogrammet,
den riktigaste beteckningen på många teckningar, som av praktiska skäl benämnas kartor. Ett kartogram är egentligen ett återgivande av siffror, som också kunna uppställas i tabellform. Kartan
visar företeelsers läge på jordytan. Kartogrammet visar framför
allt proportionen mellan två företeelser. Ett välgjort kartogram
förhåller sig till sin tabellförlaga som vanlig text till blindskrift.
Man fattar det väsentliga ojämförligt mycket snabbare och dessutom säkrare. Det behövs emellertid en viss träning även för att
snabbt fatta ett kartogram. Man märker ibland detta hos en äldre
generation, som i skolan och under sin ungdom på grund av att
geografiska studier då knappast kommit i gång i vårt land aldrig
fick lära sig ens elementen i konsten att umgås med kartor och
kartogram, dessa viktiga hjälpmedel att förstå viktiga sammanhang i en komplicerad verklighet. Man får dock hoppas att Wooldridge-East uttrycka sig litet för drastiskt, när de säga, att geografen är berättigad att förutsätta ett visst minimum av sunt
förnuft hos sina yrkesbröder och hos den publik som skall använda
kartogrammen, men att han får akta sig för att taxera detta minimum för högt.
Om alltså, som vi tidigare konstaterat, rumssynpunkten och
lägessynpunkten är den sammanhållande principen inom vetenskapen geografi, blir det ofta i praktiken så, att geografen icke
inskränker sig till att anlägga endast dessa aspekter. Han frestas
lätt att också behandla tingen själva, oberoende av deras läge, och
erfarenheten visar, att han genom att starta med kartstudium och
lägessynpunkter kan komma över till andra aspekter, som av
skilda anledningar råkat bli försummade av andra vetenskapers
utövare. strikta gränser mellan vetenskaperna visa sig nästan alltid vara av ondo, och detta av det naturliga skälet, att som framhölls i inledningen det egentligen inte finns några vetenskaper
utan endast en vetenskap, lika väl som det endast finns en verklighet. Tvärtom ha många vetenskapsmän skördat de rikaste frukterna just i universitetsämnenas gränsområden. Sedan geografen
uppfyllt sin första plikt att konstatera företeelsernas nuvarande
läge, deras karaktärsskiftningar från plats till annan och de regio- 337
-:…;..,,.
Sven Dahl
nala växlingarna i deras inbördes relationer, kan och får han icke
underlåta att ta nästa steg, nämligen att klargöra hur dessa förhållanden uppkommit. Han kan icke, säger Wooldridge, förstå dem,
om han ignorerar den ständiga förändring, som alla detaljer både
i natur- och i kulturlandskapet ständigt undergå.
Detta är en av anledningarna till att brittiska och svenska geografer ägnat stor uppmärksamhet åt geomorfologin, det vill säga
läran om hur jordytans former uppkommit. Detta gebit kan likaväl kallas för geologi som för fysisk geografi men, säga de två
engelska författarna, har mycket ofta negligerats av de brittiska
geologerna. En tjock engelsk lärobok i geologi ägnar endast 1/so
av sitt omfång åt detta viktiga område, som i varje lärobok i allmän geografi tar upp ett vida större utrymme. Ingen kan göra
anspråk på att kallas geograf, om han inte inhämtat den fysiska
geografins elementa, och det är alldeles naturligt, att många geografer helt ägnat sig åt studiet av landformer, som annars i icke
ringa mån skulle lämnats åt sitt öde.
På samma sätt tvingas geografen in på det område, som heter
klimatologi. Klimatets betydelse för alla sidor av kulturlandskapet
och de flesta av naturlandskapets kan knappast överskattas. När
det gäller att fastställa, vilka meteorologiska element som sätta de
geografiska gränserna (datum för den första frostens infallande,
antalet dygn med en medeltemperatur över en viss nivå eller vårregnens pålitlighet) blir det (växt)geografen, som får rycka in,
eventuellt i samarbete med växtfysiologen, och han kan då icke
vara ointresserad av meteorologens förklaring till de atmosfäriska
sammanhang, som ligga bakom.
Så tvingas geografen till kontakt med det ena vetenskapliga
området efter det andra, när han skall besvara den fråga varför
som omedelbart uppställer sig, sedan han med kartans hjälp talat
om hur. Det kan inte nekas, att han då ofta mött knot och sura
miner från dem, som befarat intrång på sina speciella jaktmarker.
Men detta har varit ett övergående tillstånd, och i dagens situation
kan nog ingen geograf klaga över bristande samarbetsvilja från
någon av de många gränsdisciplinerna. Framför allt är samarbetet
med de historiska vetenskaperna betydelsefullt och givande och
dessutom för alla parter nödvändigt. Samma sak kan sägas om
geografin och de ekonomiska vetenskape1·na. I vårt land har på
sistone avståndet kommit att ägnas ökad uppmärksamhet. Medelavståndet för in- och utflyttningar till en given ort visar sig exempelvis ha undergått förändringar, som man icke utan undersökningar
338
Geografins anda
hade kunnat ana. De moderna kommunikationernas roll synes härvid ha varit en helt annan, än man i första hand skulle ha tänkt
sig. Lagarna för utbildningen av gränserna för städernas omland,
som också i första hand men icke enbart äro en fråga om avstånd,
ha ävenledes kommit i centrum för diskussionen både i vårt land
och i England, Tyskland och USA. De ha den största betydelse
både för företagsekonomin och för den ekonomiska historien, samtidigt som de utgöra ett typiskt exempel på problem, där geografins kärna, rumsaspekten, kan komma till sin fulla r ätt.
Om geografen är tveksam om hur långt han skall avancera in
på andra ämnesfält, bör han givetvis handla efter principen att
icke rygga tillbaka för något gebit, där han kan göra verklig
nytta. Den internationella geografunionen ämnar ta upp medicinsk
geografi (alltså främst sjukdomarnas utbredning) i sitt program.
På svenskt håll ställer man sig ganska skeptisk till detta, men
det förefaller, som om just detta ämne vore ett alldeles utmärkt
arbetsfält för den numera så moderna men i vårt land ändå så
sällan praktiserade arbetsformen team-work. Man torde icke nå
ett tillfredsställande resultat ifråga om utforskningen av sjukdomarnas utbredning utan en kombination av medicinsk och såväl
naturgeografisk som socialgeografisk fackkunskap. Det som är
gjort på detta område inger förhoppningar om att geografin skulle
få minst lika stor nytta av mera djupgående forskningar som
medicinen.
Med viss rätt betrakta många geografer den regionala geografin
som geografernas huvuduppgift och slutmål. Regional geografi
är icke detsamma som den »verkligt elementära sociologi och allmänna kunskap som på skolstadiet – vilket man i och för sig icke
bör klaga över – förs in under rubriken geografi». Det katalogmässiga uppräknandet av namn och fakta är icke geografi.
Regionalgeografen intresserar sig för de skilda faktorernas
växelverkan inom ett av honom själv valt område. Det är meningslöst att uppställa några bestämda regler för hur man skall avgränsa en region, vilket framgår inte minst av den långa diskussionen om hur det praktiska planarbetets stockholmsregion skulle
avgränsas. Det finns inga logiskt givna, odiskutabla gränser för
vad stockholmsregionen omfattar. Både för geografen och regionplaneraren är det enbart en praktisk fråga, hur regionen skall
avgränsas. Det kan vara försvarligt att betrakta Huddinge, Botkyrka och Salem som en region, men man kan lika gärna använda
samma term för det nu fastställda statistiska begreppet Stor- 339
Sven Dahl
Stockholm, för hela Södertörn, för hela Södermanland eller för alla
Mälarlandskapen tagna i ett. Ur vissa mycket betydelsefulla synpunkter är hela Västeuropa en region. Låt oss definiera »region»
såsom ett område, som man av praktiska skäl och utan hänsyn till
administrativa gränser utväljer som ett arbetsfält vid ett visst
givet tillfälle. – »Lika litet som historien», säger WooldridgeEast, »upprepar sig geografin i detalj» (lCh det är detta som är
tjusningen i och motiveringen för det myckna arbete, som bedrivs
under rubriken regional geografi.
Både i Storbritannien och i Sverige har antalet geografer med
högre eller lägre akademisk examen vuxit kraftigt under de senaste årtiondena. De stå inför ständigt växande och allt intressantare problem av både vetenskaplig och praktisk natur, även
om det hos oss ännu icke som i England hänt, att man för praktiska
planeringsbehov annonserat i tidningarna efter geografer.
340
OCH MENING
Av docent SVEN DAHl.
PIONJÄRERNA inom den geografiska vetenskapen verkade i
Tyskland och Frankrike, medan England och USA först under
senare år i nämnvärd utsträckning gjort sina röster hörda i den
vetenskapliga diskussionen på detta gebit. Den bästa moderna översikten över den geografiska vetenskapens principer och omfattning har, i rätt nära anknytning till tyska forskare, gjorts av
amerikanen Hartshorne. Betydligt mera lättläst än hans arbete
är en liten bok av de två Londonprofessorerna i ämnet S. W. Wooldridge och W. G. East, som betitlats »The spirit and purpose of
geography» (Hutchinson’s, London 1951, 7 sh. 6 p.). Den är i hög
grad präglad av praktisk common sense, samtidigt som man kanske
kan rikta viss kritik mot den för bristande skärpa och djup på
en och annan punkt. Vad som sägs har emellertid i mångt och
mycket aktualitet även hos oss, och den må därför föranleda några
reflexioner.
Den svenska geografiska forskningen är obetydligt äldre än den
engelska och det är intressant för en svensk geograf att se, hur
denna unga vetenskapsgren haft att övervinna samma motstånd
och initialsvårigheter i de båda länderna, svårigheter som för
länge sedan avklarats i de större länderna på kontinenten. Den
lärda världen i Storbritannien vägrade länge att medge, att det
fanns ett verkligt och givande arbetsfält för en geografisk vetenskap. Möjligen kunde man tolerera geografi i skolan men absolut
inte vid universiteten. Visserligen erkände man, att en flitig person
genom resor och studier kunde samla ett stort kunskapsförråd om
andra länder, men att detta skulle kunna få rang av »organiserat
vetande» i form av ett universitetsämne, det ville man inte gå
med på. Plockade man ut ur geografin vad som var geologi och
historia, bleve ingenting kvar, hette det. Trots detta påstående
som också varje svensk geograf åtskilliga gånger fått sig kastat i
ansiktet, har geografin erövrat en stark position vid det ena universitetet efter det andra i all världens länder. En viktig drivkraft
333
Sven Dahl
har skolans behov av ordentlig utbildning av sina blivande geografilärare varit. Men detta behov räcker inte som förklaring till
geografins snabba segertåg, illustrerat av att exempelvis vi i vårt
land 1920 hade 3 geografiprofessurer men 6 historieprofessurer mot
nu 9 i geografi (varav 3 i ekonomisk geografi) och 9 i historia
(varav 2 i ekonomisk historia). Geografin måste tydligen ha ett
vetenskapligt existensberättigande trots de citerade negativa på-
ståendena.
Det är alldeles riktigt, att geografin icke som dermatologin eller
statskunskapen sysslar med ett visst begränsat stoff, en viss sektor
av verkligheten. Den vägen går det inte att definiera geografin,
och det är detta som man brukar förebrå dess utövare. Därvid
glömmer man att, som Wooldridge-East säger, kunskapen är odelbar och dess fållor (kallade »ämnen» eller »vetenskaper») helt och
hållet äro människoverk och tillkomna av rent praktiska skäl.
Geografin har definierats på åtskilliga mer eller mindre lyckade
sätt. Allmänt torde man dock numera kunna acceptera Hartshornes linje såsom Wooldridge och East uttrycker den: Geografin
är ett betraktelsesätt, en aspekt, närmare betämt lägesaspekten, på
samma sätt som historien svarar för tidsaspekten. Historikern
sysslar med vad som är samtidigt eller följer efter vart annat i
tiden. Geografen sysslar med vad som har samma eller olika utbredning i rummet (närmare bestämt på jordytan).
Historikern nöjer sig inte med att registrera exempelvis de politiska händelserna. Han strävar efter att fastställa med vilka ekonomiska och sociala skeenden de är samtidiga. På det sättet får
han fram något som kan kallas orsakssammanhang. Historikern
kan inte ens bortse från möjligheten av klimatförändringar och
tillfälliga växlingar i vädret. Geografen å sin sida fastställer
exempelvis gemensam utbredning mellan en jordart eller en viss
klimattyp och en viss form av växtodling eller bebyggelse. Han
kommer på det sättet fram till ett annat »orsakssammanhang».
Historikern tränas i att på en gång – syntetiskt – iaktta flera,
ytligt sett skilda händelseförlopp och fastställa deras inbördes
sammanhang. Kan han det, har han historisk blick och kan formulera det för ett tidsavsnitt väsentliga. Geografen tränas i att syntetiskt uppfatta på vissa delar av jordytan uppträdande företeelser
och klarlägga deras inbördes beroende av varandra. Kan han det,
har han geografisk blick och kan formulera det för en region
karakteristiska. Den svenska allmänheten har säkert ännu så länge
endast sällan hört uttrycket »geografisk blick», medan »historisk
334
·”’i
Geografins anda
blick» troligen redan ingår i det allmänna medvetandet. Men de
aktiva geograferna vet, att »geografisk blick» är en eftersträvansvärd egenskap som endast kan förvärvas genom lång träning. När
man härom året i ett stort samlingsverk skulle beskriva ett svenskt
landskap, vidtalade redaktionen en geolog, en botanist, en jordbruksspecialist o. s. v., men ingen geograf. Okunnig om den moderna geografin trodde den nämligen som så många andra, att
geografi blott är lika med summan av allt det andra. Det stod
emellertid klart för varje geograf, när verket var färdigt, att det
led av en påtaglig brist just i fråga om det sammanfattande grepp
över en region som endast geografen har utbildning för, förmågan
att se de karakteristika som utmärker varje enskild del av ett visst
område, exempelvis ett svenskt landskap. Den geografiska individualiteten hos varje delområde gripes icke av specialisterna.
»Det hela är större än summan av delarna» uttrycker WooldridgeEast saken. Man får säkert inte en tillfredsställande totalbild av
det nordamerikanska inbördeskriget, om man låter detta skildras
av en specialist på negerslaveriet, en specialist på taktik och strategi, en kännare av amerikanska kongressen på 1850- och 60-talen,
en specialist på amerikansk tullpolitik o. s. v. Det krävs i stället
en tränad historikers förmåga till överblick över hela fältet. Ånnu
mycket viktigare är den vetenskapliga träningen, då det gäller
att åstadkomma en syntes av naturgeografiska och mänskliga företeelser; det fordras en övning i både naturvetenskapligt och humanistiskt tänkande, som ställer stora krav på studenter och akademiska lärare. Inte minst gäller det att samtidigt tänka både humanistiskt och naturvetenskapligt – det är det som är det geografiska
tänkandet. På den humanistiska sidan måste man tillägna sig
något av historisk källkritisk, statistisk metod och ekonomiskt
tänkande, på den naturvetenskapliga både biologisk, kemisk-geologisk och fysikalisk-meteorologisk kunskap. Dess värre är detta
studieprogram alltför omfattande för att kunna genomföras allsidigt och samtidigt grundligt. Det ankommer på de akademiska
lärarna att experimentera fram en undervisningsteknik, som på
kortaste tid ger bästa resultat. Dess bättre är det teoretiska intresset för universitetspedagogikens problem i vårt land stort inom
ämnet geografi, större än det lär vara i åtskilliga andra ämnen.
Här får det bästa inte bli det godas fiende och det förhållandet,
att en geograf inte kan utbilda sig i alla de specialiserade vetenskaper, vilkas resultat han använder, bör inte hindra honom från
att sträva efter en geografisk helhetssyn, byggande på ett så rikt
335
Sven Dahl
material av skilda fakta som möjligt. Åtminstone Sveriges geografer ha så mångskiftande kontakter, att vad som kan brista på
ett håll kompletteras på ett annat.
Ibland, säger Wooldridge-East, kan geografen överväldigas av
problemets komplicerade natur. Han frestas att falla undan för
kritikernas attacker och att medge, att de, som endast utvälja en
enda trång sektor av tillvaron som objekt för sitt studium, ha det
bra mycket bekvämare. Det bästa botemedlet mot pessimism av
detta slag är att än en gång gå ut i fältet och uppleva människans
och naturens enhet och den växelverkan, som finns mellan naturens
och samhällets företeelser och som över allt möter den vakne iakttagaren. Då förstår man, att tingens relationer och proportioner
i lika hög grad äro fakta som tingen själva och att om inte geografen studerar de förra ur geografisk synpunkt, så gör ingen
annan det heller.
Geografens viktigaste redskap är kartan. »De företeelser», säger
Wooldridge-East, »som geografen har att beskriva och förstå äro
många gånger större än iakttagaren; detaljerna gå nog att iakttaga ändå, men mönstret i stort och de komplicerade sammanhangen kunna endast studeras och beskrivas, om de minskas ner
till kartornas överskådliga format. För en mycket liten varelse,
som rör sig på ytan av en bild i en tidning, framträda de små
tryckta prickarna fullt tydligt, men det mönster dessa prickar
bilda tillsammans skulle för denna varelse icke vara möjligt att
uppfatta.» Ett åskådligt exempel härpå i smått äro de viktiga
arkeologiska upptäckter, som gjorts i England med hjälp av flygfotografier, det ur många synpunkter förnämligaste slaget av kartor. Gamla borgkonturer och romerska härläger ge åt markytan
ett linjespel, som icke kan uppfattas av det mänskliga ögat 1,7 m
över marken men som blir fullt tydligt på ett eller ett par hundra
meters höjd.
I regel är det emellertid inte geografen, som utför arbetet att
avbilda jordytan på kartorna, utan detta arbete överlåtes åt specialister. Geografens specialitet är däremot att studera och förklara
kartorna. Det finns många nybörjare på geografins område, som
tro att de kunna läsa kartan, fastän de i själva verket bara kunna
stava sig fram. Det krävs utbildning och träning för att kunna
ur en karta utläsa sammanhanget mellan terrängens utseende och
de krafter, som format den, och sammanhanget mellan den av
naturen givna miljön och det av människan åstadkomna kulturlandskapet, för att nu inte tala om en så intressant sak som re- 336
.J
Geografins anda
flexerna i det nutida landskapet av gångna tidsskedens samhälle.
Geografen gör visserligen också kartor, men det arbetet består i
regel i att på grundval av de stora kartverken utarbeta kartor
över speciella företeelser, antingen nu detta sker efter direkt observation eller ur skriftliga eller tryckta källor.
Ett av geografens viktigaste uttrycksmedel är kartogrammet,
den riktigaste beteckningen på många teckningar, som av praktiska skäl benämnas kartor. Ett kartogram är egentligen ett återgivande av siffror, som också kunna uppställas i tabellform. Kartan
visar företeelsers läge på jordytan. Kartogrammet visar framför
allt proportionen mellan två företeelser. Ett välgjort kartogram
förhåller sig till sin tabellförlaga som vanlig text till blindskrift.
Man fattar det väsentliga ojämförligt mycket snabbare och dessutom säkrare. Det behövs emellertid en viss träning även för att
snabbt fatta ett kartogram. Man märker ibland detta hos en äldre
generation, som i skolan och under sin ungdom på grund av att
geografiska studier då knappast kommit i gång i vårt land aldrig
fick lära sig ens elementen i konsten att umgås med kartor och
kartogram, dessa viktiga hjälpmedel att förstå viktiga sammanhang i en komplicerad verklighet. Man får dock hoppas att Wooldridge-East uttrycka sig litet för drastiskt, när de säga, att geografen är berättigad att förutsätta ett visst minimum av sunt
förnuft hos sina yrkesbröder och hos den publik som skall använda
kartogrammen, men att han får akta sig för att taxera detta minimum för högt.
Om alltså, som vi tidigare konstaterat, rumssynpunkten och
lägessynpunkten är den sammanhållande principen inom vetenskapen geografi, blir det ofta i praktiken så, att geografen icke
inskränker sig till att anlägga endast dessa aspekter. Han frestas
lätt att också behandla tingen själva, oberoende av deras läge, och
erfarenheten visar, att han genom att starta med kartstudium och
lägessynpunkter kan komma över till andra aspekter, som av
skilda anledningar råkat bli försummade av andra vetenskapers
utövare. strikta gränser mellan vetenskaperna visa sig nästan alltid vara av ondo, och detta av det naturliga skälet, att som framhölls i inledningen det egentligen inte finns några vetenskaper
utan endast en vetenskap, lika väl som det endast finns en verklighet. Tvärtom ha många vetenskapsmän skördat de rikaste frukterna just i universitetsämnenas gränsområden. Sedan geografen
uppfyllt sin första plikt att konstatera företeelsernas nuvarande
läge, deras karaktärsskiftningar från plats till annan och de regio- 337
-:…;..,,.
Sven Dahl
nala växlingarna i deras inbördes relationer, kan och får han icke
underlåta att ta nästa steg, nämligen att klargöra hur dessa förhållanden uppkommit. Han kan icke, säger Wooldridge, förstå dem,
om han ignorerar den ständiga förändring, som alla detaljer både
i natur- och i kulturlandskapet ständigt undergå.
Detta är en av anledningarna till att brittiska och svenska geografer ägnat stor uppmärksamhet åt geomorfologin, det vill säga
läran om hur jordytans former uppkommit. Detta gebit kan likaväl kallas för geologi som för fysisk geografi men, säga de två
engelska författarna, har mycket ofta negligerats av de brittiska
geologerna. En tjock engelsk lärobok i geologi ägnar endast 1/so
av sitt omfång åt detta viktiga område, som i varje lärobok i allmän geografi tar upp ett vida större utrymme. Ingen kan göra
anspråk på att kallas geograf, om han inte inhämtat den fysiska
geografins elementa, och det är alldeles naturligt, att många geografer helt ägnat sig åt studiet av landformer, som annars i icke
ringa mån skulle lämnats åt sitt öde.
På samma sätt tvingas geografen in på det område, som heter
klimatologi. Klimatets betydelse för alla sidor av kulturlandskapet
och de flesta av naturlandskapets kan knappast överskattas. När
det gäller att fastställa, vilka meteorologiska element som sätta de
geografiska gränserna (datum för den första frostens infallande,
antalet dygn med en medeltemperatur över en viss nivå eller vårregnens pålitlighet) blir det (växt)geografen, som får rycka in,
eventuellt i samarbete med växtfysiologen, och han kan då icke
vara ointresserad av meteorologens förklaring till de atmosfäriska
sammanhang, som ligga bakom.
Så tvingas geografen till kontakt med det ena vetenskapliga
området efter det andra, när han skall besvara den fråga varför
som omedelbart uppställer sig, sedan han med kartans hjälp talat
om hur. Det kan inte nekas, att han då ofta mött knot och sura
miner från dem, som befarat intrång på sina speciella jaktmarker.
Men detta har varit ett övergående tillstånd, och i dagens situation
kan nog ingen geograf klaga över bristande samarbetsvilja från
någon av de många gränsdisciplinerna. Framför allt är samarbetet
med de historiska vetenskaperna betydelsefullt och givande och
dessutom för alla parter nödvändigt. Samma sak kan sägas om
geografin och de ekonomiska vetenskape1·na. I vårt land har på
sistone avståndet kommit att ägnas ökad uppmärksamhet. Medelavståndet för in- och utflyttningar till en given ort visar sig exempelvis ha undergått förändringar, som man icke utan undersökningar
338
Geografins anda
hade kunnat ana. De moderna kommunikationernas roll synes härvid ha varit en helt annan, än man i första hand skulle ha tänkt
sig. Lagarna för utbildningen av gränserna för städernas omland,
som också i första hand men icke enbart äro en fråga om avstånd,
ha ävenledes kommit i centrum för diskussionen både i vårt land
och i England, Tyskland och USA. De ha den största betydelse
både för företagsekonomin och för den ekonomiska historien, samtidigt som de utgöra ett typiskt exempel på problem, där geografins kärna, rumsaspekten, kan komma till sin fulla r ätt.
Om geografen är tveksam om hur långt han skall avancera in
på andra ämnesfält, bör han givetvis handla efter principen att
icke rygga tillbaka för något gebit, där han kan göra verklig
nytta. Den internationella geografunionen ämnar ta upp medicinsk
geografi (alltså främst sjukdomarnas utbredning) i sitt program.
På svenskt håll ställer man sig ganska skeptisk till detta, men
det förefaller, som om just detta ämne vore ett alldeles utmärkt
arbetsfält för den numera så moderna men i vårt land ändå så
sällan praktiserade arbetsformen team-work. Man torde icke nå
ett tillfredsställande resultat ifråga om utforskningen av sjukdomarnas utbredning utan en kombination av medicinsk och såväl
naturgeografisk som socialgeografisk fackkunskap. Det som är
gjort på detta område inger förhoppningar om att geografin skulle
få minst lika stor nytta av mera djupgående forskningar som
medicinen.
Med viss rätt betrakta många geografer den regionala geografin
som geografernas huvuduppgift och slutmål. Regional geografi
är icke detsamma som den »verkligt elementära sociologi och allmänna kunskap som på skolstadiet – vilket man i och för sig icke
bör klaga över – förs in under rubriken geografi». Det katalogmässiga uppräknandet av namn och fakta är icke geografi.
Regionalgeografen intresserar sig för de skilda faktorernas
växelverkan inom ett av honom själv valt område. Det är meningslöst att uppställa några bestämda regler för hur man skall avgränsa en region, vilket framgår inte minst av den långa diskussionen om hur det praktiska planarbetets stockholmsregion skulle
avgränsas. Det finns inga logiskt givna, odiskutabla gränser för
vad stockholmsregionen omfattar. Både för geografen och regionplaneraren är det enbart en praktisk fråga, hur regionen skall
avgränsas. Det kan vara försvarligt att betrakta Huddinge, Botkyrka och Salem som en region, men man kan lika gärna använda
samma term för det nu fastställda statistiska begreppet Stor- 339
Sven Dahl
Stockholm, för hela Södertörn, för hela Södermanland eller för alla
Mälarlandskapen tagna i ett. Ur vissa mycket betydelsefulla synpunkter är hela Västeuropa en region. Låt oss definiera »region»
såsom ett område, som man av praktiska skäl och utan hänsyn till
administrativa gränser utväljer som ett arbetsfält vid ett visst
givet tillfälle. – »Lika litet som historien», säger WooldridgeEast, »upprepar sig geografin i detalj» (lCh det är detta som är
tjusningen i och motiveringen för det myckna arbete, som bedrivs
under rubriken regional geografi.
Både i Storbritannien och i Sverige har antalet geografer med
högre eller lägre akademisk examen vuxit kraftigt under de senaste årtiondena. De stå inför ständigt växande och allt intressantare problem av både vetenskaplig och praktisk natur, även
om det hos oss ännu icke som i England hänt, att man för praktiska
planeringsbehov annonserat i tidningarna efter geografer.
340