Titlar, adel, överhus
1951
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
TITLAR, ADEL, ÖVERHUS
FÖRBISEDDA SÄRDRAG OCH NYANSER
I ENGLANDS ANSIKTE
Av skriftställare CARL-GUSTAF THOMASSON
LUSIGA men lojala- lousy but loyal- stod det att läsa i meterhöga bokstäver på en duk som vid The Silver Jubilee, Georg V:s
25-åriga regeringsjubileum 1935, var spänd tvärs över en gata i
ett slumkvarter i södra London. De på en gång gripande och kvicka
och troligen också fullt sanningsenliga orden säger ganska mycket
om hur djupt ner i folksjälen pieteten för tradition och hävdvunna
bruk är förankrad hos engelsmännen. Endast i ett land med dylika
förutsättningar kan man över huvud tänka sig och förklara både
mångt och mycket som på andra håll skulle verka fullständigt absurt.
En modern tids strävanden och krav må vara aldrig så erkända
och accepterade i England – man håller envist fast vid de gamla
symbolerna, de levande påminnelserna om det förgångna och detta
inte bara vad det gäller utanverken. Mycket av det gamla har
helt enkelt bibehållits utan nämnvärda förändringar, det lever
fullt naturligt i nuet och tycks ha en betydande förmåga att både
ena och stimulera de för stunden verkande människorna, i generation efter generation.
Med en sådan sak som titelfrågan i England – trots sina historiska aspekter och alltjämt relevanta anknytningar på ett nästan
löjeväckande sätt negligerad i vårt land – förhåller det sig åtminstone delvis annorlunda. Praxis på detta område i England är
nämligen genom traditionens makt på en gång dels mera fast och
smidig än i något annat land, dels genom det alltjämt praktiserade
adlandet och pärernas säte i överhuset en levande, sålunda även
konstitutionell och parlamentarisk realitet. Det har varit en källa
till stolthet i England, att landets adel aldrig varit en strängt
sluten kast, som förhållandet varit och är i så många andra länder
i Europa. Sonen till en pär kan vara en Mr. Smith rätt och slätt,
och Mr. Smith och hans avkomlingar går åtminstone med hänsyn
till namnet oftast upp i folkets breda massa; enda undantag bildar
här de historiska familje- och släktnamnen, såsom Cavendish, Cecil,
Churchill, Russell, Stanley, Stewart m. fl. De har en speciell klang,
en förnämare klang än de flesta andra namn även bland pärtit- 341
Carl-Gustaf Thomasson
larna, ja, t. o. m. än ifrågavarande historiska släkts eget pärnamn.
Winston Churchill har ju t. ex. gjort sitt familjenamn minst lika
berömt som hans store anfader en gång gjorde pärnamnet, hertig
av Marlborough, ryktbart, och någon mera betydande innehavare
av det sistnämnda har inte funnits sedan dess förste bärares, den
store fältherrens dagar – medan Winston Churchills far Lord
Randolph Churchill lade en god grund till släktnamnets berömmelse; att den förste hertigen av Marlborough ursprungligen hette
John Churchill tänker väl de flesta numera inte på.
Ett annat exempel- egentligen bättre än det nyss nämnda då
det är mera renodlat – erbjuder fältmarskalken Lord Alexander
of Tunis, det andra världskrigets store fältherre, som numera är
generalguvernör i Canada (sedan en man av hans kapacitet blev
nödvändig på denna post efter avslöjandet 1945 av det ryska atomspionaget i landet). Han är liksom Winston Churchill yngre son
i en förnäm familj – Churchill är dock noga taget yngre sons
son till en pär, nämligen till sin farfar, som var 7:e hertig av
Marlborough, medan Alexander är yngre son till 4:e Earlen av
Caledon. Den sistnämnde är emellertid lika okänd för en eftervärld
som sina tre företrädare med denna pärtitel och lika obekant är
den nuvarande 5:e Earlen, Lord Alexanders äldste bror. Men
Alexander har tack vare egna förtjänster fått sitt familje- och
släktnamn upphöjt i pärklassen (som Viscount A., 1946), vilket
Churchill också lär ha erbjudits efter krigsslutet 1945, som sig
bör till ingenting mindre än den numera annars aldrig till ickekungliga personer förlänade hertigtiteln, vilken han emellertid
avböjde främst med hänsyn till sin politiska ställning i underhuset,
där som regel inga pärer kan sitta. På liknande sätt förhåller det
sig med vår drottning Louises kvarlevande yngre bror Louis, Lord
Mountbatten of Burma. De båda syskonens far var 1:e markisen
av Milford Haven- till1917 prins Louis (Ludwig) av Battenberg
– och som yngre son till en markis hade Lord Mountbatten till
1946 en s. k. artighetstitel (ehuru han naturligtvis inte var pär)
och titulerades då Lord Louis Mountbatten eller- mindre formellt
– bara Lord Louis. Det nämnda året blev han emellertid pär
(Viscount M.) tack vare egna förtjänster och uppflyttades följande
år i earlklassen. Han har alltså, liksom sin syster drottning Louise,
vars titulatur före giftermålet analogt var Lady Louise Mountbatten eller bara Lady Louise, skänkt familje- och släktnamnet
Mountbatten en berömmelse, som pärnamnet Milford Haven t. v.
saknar.
342
Titlar, adel, överhus
Det behöver väl knappast påpekas, att dessa pärtitlar sällan uppfattas riktigt eller återges korrekt hos oss – lika litet som i andra
länder utanför England och det brittiska samväldet. Lord Mountbatten t. ex. har här nyligen kallats än »Lord Louis Mountbatten»,
vilket som nämnts var hans titulatur till 1946, då han blev pär,
än »earlen av Burma, Louis Mountbatten»(!) eller »Lord Louis
Mountbatten av Burma». Hans nuvarande pärnamn kan emellertid
aldrig stiliseras annorlunda än – inom parentes markeras vad
som kan uteslutas i vardagliga sammanhang – Earl eller Lord
Mountbatten (of eller av Burma). Vill man ha fram hans tilltalsförnamn måste man skriva Louis, (1st) Earl eller Lord Mountbatten (of eller av Burma). En pärs förnamn kan sålunda inte
förekomma i direkt anslutning till pärnamnet eller pärtiteln – i
motsats till förhållandet med artighetstiteln (lord, lady}, som i
likhet med titlarna Sir och Dame, varom mera längre fram, är
oupplösligt förenad med tilltalsförnamnet. Bortsett från vissa högtidligt avfattade (juridiska) dokument, då absolut fullständighet
måste iakttas, och skriftliga hänvändelser till närstående, för vilka
tilltalsförnamnet är självfallet, ser man aldrig en pär underteckna
sitt namn med annat än pärnamnet, vanligen bara med dettas
huvudled, t. ex. Birkenhead, Curzon, Mountbatten, Salisbury.
Ett annat aktuellt exempel erbjuder den nykorade nobelpristagaren i litteratur Bertrand Russell, som sedan 1931 är Earl eller
Lord Russell. Hans farfar var den berömde statsmannen, som i
egenskap av yngre son till en hertig – 6:e hertigen av Bedford –
till1861 kallades Lord John Russeli eller bara Lord John, stundom,
helt enkelt, John Russell. Hela den tid han bar sin artighetstitel,
då han alltså inte var pär, satt han också i underhuset – de 47
åren mellan 1814 och 1861. Sistnämnda år erhöll han emellertid
en pär(earl-)titel med bibehållande av det berömda släktnamnet,
varmed han givetvis automatiskt överflyttades från underhuset
till överhuset. Hans titulatur därefter var således Earl eller Lord
Russeli och ingenting annat. När han 1878 avled hade hans äldste
son John redan gått före honom, 1876, och denne blev alltså aldrig
Earl(Lord)Russell utan bar hela sitt liv som artighetstitel faderns
näst finaste titel, den som Viscount eller Lord Amberley. Den store
Russeli efterträddes i stället i pärvärdigheten av sin sonson, Lord
Amberleys äldste son, som alltså 1878 blev 2:e Earl(Lord) Russell.
När den sistnämnde så gick bort 1931 utan att efterlämna bröstarvingar blev hans yngre bror, den dittillsvarande Mr. Bertrand
Russell, 3:e Earl eller Lord Russell. Ur strikt formella synpunkter
343
Carl-Gustaf Thomasson
är det givetvis inkorrekt att efter 1931 kalla honom (Mr.) Bertrand
Russell, men själv lär han inte ha något emot det – vilket man
ju kan förstå, då han under större delen av sitt liv- 59 år- hetat
så. Bl. a. har han även efter 1931 bibehållit sitt ursprungliga namn
på sina böcker och skrifter.
Detta vid en första konfrontation invecklade men i själva verket
mycket naturliga, synnerligen demokratiska och restriktiva engelska namnskick i förening med den för alla förefintliga möjligheten
att bli adlade har säkerligen betytt mycket för den lugna sociala
utvecklingen i England. I andra länder har det ju oftast varit så,
att en hel familj inkluderats i nobiliseringen, inte bara huvudmannen (och hans hustru) som i England. Det förra systemet har
utan tvivel främjat de specifika klassynpunkterna. Det fortgående
förlänandat av adelstitlar i England gör också, att snart sagt var
eller varannan människa har någon närmare eller fjärmare anknytning till de sålunda nobiliserade.
Fortiter in re, suaviter in modo, fast i konturerna men smidigt
i tillämpningen skulle man kanske sammanfattande kunna säga
om det engelska titelbruket. Det restriktiva draget har redan antytts. Det hör till god ton i England att undvika varje form av
överdrift vid tituleringen, något som ju ingalunda kännetecknar
bruket i många andra länder. Titelväsendet är inte löst påklistrat
i England utan har under århundraden vuxit samman med och
givit sin prägel åt livsstilen hos vad man förr – ända inemot
det första världskriget – med allt fog kallade de styrande och
privilegierade klasserna, »the governing and privileged classes»,
och har från dem spritt sig åtminstone som något välbekant och
erkänt till folkets breda massa, »the lower orders», »the common
people».
De vanligaste titulaturerna förutom de till sin användning tämligen självklara Mr., Mrs. och Miss- punkterna efter de två förstnämnda förkortningarna torde alltjämt, åtminstone i England,
tillhöra vårdad stil -, som har ett vidare tillämplighetsområde
än motsvarande ord i något annat land, är you, sir och madam,
samtliga vanligen med liten begynnelsebokstav i skrift (Sir med
stor begynnelsebokstav är mestadels en adelstitel). Det bör kanske
också påpekas, att i England alla titulaturer med de nyss nämnda
undantagen skrives med stor begynnelsebokstav, och det finns få
saker som faller en engelsman så i ögonen vid bläddrandet i t. ex.
en svensk tidning som det här allmänt praktiserade men felaktiga
344
. a’
Titlar, adel, överhus
bruket att stava t. o. m. engelska adelstitlar med liten begynnelsebokstav. Regeln med stor begynnelsebokstav har absolut ovillkorlig
karaktär när man i skrift vänder sig till en viss person. Å ven
Madam stavas då med stor begynnelsebokstav, och det är mycket
vanligt att man börjar ett brev till en engelsk dam med ett »Madam». De samtalsvis ofta använda titulaturerna you, sir och madam brukas inte minst när en underordnad vänder sig till en
överordnad eller när en yngre person tilltalar eller svarar en äldre
och detta gäller även för dem som har anledning vända sig till
kungen eller drottningen. De är dock vanligast i tjänares och
butiksbiträdens mun. Det heter alltså »Yes, sir», »No, madam» och
»Can I help you, sirh, vare sig det är en betjänt eller en hög hovdignitär som vänder sig till deras majestäter. Titulaturen »Your
Majesty» användes mer och mer sparsamt i vardagligt talspråk.
Gångbara titlar i egentlig mening i England är adelstitlar, varjämte prästmän, vissa jurister – särskilt i yrkesfunktion, t. ex.
»under sittande rätt» – och militärer fr. o. m. captain och uppåt
(captain vid armen; captain vid flottan= kommendör) tituleras.
Lägre militära grader än captain vid armen nyttjas helt enkelt
inte i sällskapslivet; det blir då bara Mr. plus namnet. Efter detta
sistnämnda tillägger man i skrift för officerare vanligen vapnets
eller (vid armen) regementets initialer, t. ex. R. N., som betyder
Royal Navy, dvs. flottan. Sen är det slut med det muntliga titulerandet i England, nästan i varje fall.
De flesta bildade engelsmän behärskar givetvis tituleringstekniken och en engelsk gentleman måste göra det – annars är han
ingen gentleman. Det kravet är så självfallet och sedan århundraden så djupt införlivat med engelskt medvetande, att det troligen
aldrig kommer att släppas. Att en utlänning som regel inte kan
uppfylla detta krav är ganska begripligt men beklagligt för den
som verkligen vill försöka tränga in i engelskt psyke och engelska
förhållanden över huvud. En mängd nyanser och även väsentliga
ting kan lätt komma i skymundan för den, som inte åtminstone
inser eller har blick för ämnesområdets betydelse.
I sällskapslivet brukas ytterst få titlar. Enda egentliga och konsekventa undantag gäller för de två ärkebiskoparna samt biskoparna i den episkopala statskyrkan, vilka även samtalsvis tituleras Your Grace, respektive My Lord; de flesta av dessa högt
u:vpsatta prästmän tillhör under sin ämbetstid pärklassen och överhuset. Vill man vara riktigt artig kan man ävenledes titulera
innehavarna av de två högsta pärvärdigheterna, hertigar och mar- 24- 513446 Svensk Tidskrift 1951 345
Carl-Gustaf Thomasson
kiser, med respektive My Lord Duke (My Lady Duchess) och My
Lord Marquess (My Lady Marchioness) – om man nu har den
äran träffa dem. Nödvändigt är det emellertid inte, och bruket
börjar så smått få något av gammaldags courtoisie över sig, vilket
erfarenhetsmässigt är avskräckande nog för många. Mellan personer i sällskapslivet, som åtminstone utåt står på i stort sett
samma sociala nivå – men som ingalunda alla tillhör The Society,
som är något mycket exklusivare – undviker man som redan
antytts konsekvent att använda titlar annat än när det är absolut
ofrånkomligt; man nöjer sig med att någon gång då och då tillägga
ett »sir» eller ett »madam» och detta gäller vem det vara månde
-som ovan nämnts t. o. m. kungen och drottningen. Underordnade,
framför allt personer i olika serviceyrken, titulerar dock mycket
ofta pärerna och de betitlades damer med lord-lady, respektive
lordship-ladyship – »His Lordship is not at home», »Her Ladyship
couldn’t wait» – medan hertig-hertiginna av dessa kategorier då
tituleras Your Grace, Ers Nåd- ungefär i samma utsträckning
som titulaturen Your Majesty kommer till användning i samtal
med konungen eller drottningen.
Domarkårens exceptionellt höga anseende i England avspeglas
bl. a. i den vördnadsmättade titeltraditionen under sittande rätt.
För att börja nedifrån säger man Your Worship, Ers Välvördighet
(eller något i den stilen) till domarna vid de lägre domstolarna
(»petty sessions» och »police courts»), My Honour, ungefär Ers
Nåd, till domarna vid de vanliga civildomstolarna (»county
courts») och My Lord till de flesta överrättsdomare, dvs. alla som
faller under det hävdvunna begreppet »His Majesty’s Judges». I
sammanhanget bör kanske också titeln »King’s Counsel», förkortad
»K. 0.» efter kommaterat efternamn, nämnas. Den får de mest
framstående korsförhörsmatadorerna bland »the juniors», de obefordrade advokaterna av den inom ståndet ledande kategorien, »the
barristers». Titeln medför bl. a. en särskilt förnämlig placering i
domstolslokalen, vidare ämbetsdräkt av svart siden och samma
vita nedhängande peruk som bäres av flera andra höga, särskilt
juridiskt skolade funktionärer (»i vardagslag» inför rätta bäres
en enklare ämbetsdräkt med kort peruk). Framför allt medför den
emellertid avsevärt ökade inkomster tack vare det anseende dessa
King’s Counsels åtnjuter (under drottniug Victorias långa regering var titeln naturligtvis Queen’s Comisel). De fortsätter ofta
på domarbanan, där de då belägger de högst uppsatta och mest
inbringande ämbetena, eller blir s. k. kronjurister.
346
Titlar, adel, överhus
Under senare år har även vid tilltal titlarna professor och doctor
– den sistnämnda dock alltjämt i första hand till och om läkare –
fått en vidsträcktare användning än bara för några decennier
sedan. Men det är ingalunda någon grov oartighet, som det skulle
vara hos oss, att titulera sin läkare endast herr, Mr. plus namnet.
En nästan komisk atavism, typiskt engelsk, är att kirurgerna fortfarande tack vare gammal sedvänja saknar rätt till doktorstiteln,
medan de naturligtvis har rätt till professorstitel, om de förvärvat
en sådan; titeln doctor brukas i varje fall inte varken till eller
om dem. Bland praktiserande läkare skiljer man på »general practitioners», icke-specialister, och »physicians», specialister. De sistnämnda inkluderar inte kirurgerna, som kallas »surgeons». Detta
smått löjliga namnskick har sin rot däri, att kirurgernas yrke
ursprungligen betraktades som ett hantverk, de kallades ju hos
oss förr i världen barberare och fältskärer. Härav kommer det sig
också, att ordet surgeon ingår i titulaturen för flera kategorier
militärläkare.
Åven i skrift, t. ex. i brev, är titeln för pärer med vederlikar
t. o. m. markis blott och bart lord (lady). I litet högtidligare stil
och i juridiska dokument kan det emellertid bli åtskilligt kvistigare. Då kan förutom den fulla adelstiteln även mer eller mindre
omständliga honorärprefix komma i fråga. Om man t. ex. har
något ärende till ärkebiskopen av Canterbury, bör man på kuvertet
skriva His Grace The Lord Archbishop of Canterbury och börja
brevet med My Lord Archbishop. Den nuvarande ärkebiskopens
av Canterbury fulla titulatur i särskilt högtidliga sammanhang
är ståtlig, man kan nästan skandera den rytmiskt välberäknade
ordräckan: The Most Reverend Father in God, Geoffrey Francis
Fisher, by Divine Providence Lord Archbishop of Canterbury,
Primate of all England and Metropolitan.
Högadeln, The Peerage eller The Nobility, har fem klasser, nämligen duke-duchess, marquesseller marquis-marchioness, earl-countess (count=utländsk greve), viscount-viscountess och baron-baroness. Baron förekommer bara i juridiska akter, vid omnämnanden
i skrift där man vill framhäva pärklassen, t. ex. i uppslagsverk
o. likn. – annars är titeln för en engelsk baron alltid lord och
ingenting annat. Baroness användes däremot vidsträcktare i ett
specialfall, nämligen om och till »a baroness in her own right»,
dvs. en kvinnlig pär. De saknar alltjämt säte och stämma i överhuset.
De tre högre pärklasserna duke, marquess ochearlhar som regel
347
Carl-Gustaf Thomasson
ett »Of» efter titeln, det heter sålunda The Duke of Marlborough,
The Marquess of Salisbury och The Earl of Birkenhead, medan
de två lägre pärklasserna viscount och baron placerar detta »of»
efter namnet, och det följes då av ett upplysande appendix, t. ex.
The Viscount Samuel of Mount Carmel and of Toxteth, The Viscount Montgomery of Alamein och The Viscount Alexander of
Tunis. En del undantag finns även här.
Lågadelsvärdigheterna inom »the lower nobility» är baronet och
knight. Strängt taget är baronets och lmights i likhet med alla
andra som inte är pärer commoners, ofrälse. Baronets och knights
har ett Sir framför tilltalsförnamnet (och övriga förnamn) plus
efternamnet och de kan bara skiljas från varandra i skrift; en
baronet, vars värdighet f. ö. i likhet med förhällandet hos pärerna
går i arv till äldste sonen, vilket däremot inte är fallet med knights,
har ett Bt. = baronet efter kommaterat efternamn. Sir Charles är
inte, som många icke-engelsmän tycks tro, någon speciellt familjär
form utan är Jullt korrekt- om än mindre formell- och användes i praktiken omväxlande med Sir Charles Davies, om vederbörande heter så. Den som säger eller skriver Sir plus efternamnet
(»Sir Davies» i exemplet) är inte mycket värd i England.
Det gamla begreppet gentry innefattar numera ungefär detsamma som traditionsmässigt inlägges i det besläktade ordet
gentleman, alltså något för England högst specifikt och idiomatiskt. Här kan emellertid inte, bl. a. av utrymmesskäl, presenteras
någon utredning av dessa båda i mångt och mycket diffusa och
svårfixerbara termer utan skall endast tilläggas, att man sedan
länge främst sätter begreppet gentry i samband med uttrycket
»landed gentry», dvs. den obetitlade delen av den under senare år
alltmer decimerade godsägararistokratien. Den har sin egen kodex
eller kalender sedan många år tillbaka i B u r k e’s L a n d e d
G e n t r y, grundad av en man som själv hade detta sociala ursprung, Sir Bernard Burke (1814-1892). Han lade även grunden
till ett ännu viktigare genealogiskt arbete, det magnifika och för
den egentliga adeln avsedda uppslagsverket B u r k e’s P e e r a g e,
B a r o n e t a g e a n d K n i g h t a g e (99 årgångar 1949; Burke’s
Landed Gentry utkommer med längre intervaller). Med dessa båda
undan för undan allt mera fullkomliga ve1’k lyckades Burke, hans
medhjälpare och efterträdare få med vad man i England brukar
kalla »gentry or nobility», litet högtidligare »the titled and landed
classes», dvs. kort och gott landets ståndspersoner av olika kategorier. En annan mycket välkänd uppslagsbok med värdefulla upp- 348
Titlar, adel, överhus
gifter på detta område och med praktiskt taget hundraprocentig
tillförlitlighet är den årligen utkommande W h i t a k e r’s A l m an a c k. På svenska föreligger såvitt känt ingenting som är värt
att nämna om hela detta långt ifrån likgiltiga ämnesområde –
med ett enda men lysande undantag: Professor Asta Kihlboms
bok »England av i dag» (1938), som i ett par kapitel samt i övrigt
på spridda ställen i boken, där sammanhanget så föranleder, tar
upp titelfrågan och med denna besläktade ämnen till en högst
sakkunnig behandling. Trots bokens utomordentliga kvalitet måste
givetvis efter tretton år åtskilligt i densamma nu verka föråldrat
-här är om någonsin en anhållan om en ny upplaga på sin plats!
I fråga om förlänandet av nya pärvärdigheter och över huvud
adelsvärdigheter avtar givetvis frekvensen ju högre upp man kommer. Under senare år har praktiskt taget inte några pärtitlar över
earlvärdigheten utdelats, dvs. hertig- och markistitlar; sista gången
en hertigtitel förlänades en icke-kunglig person var år 1889, då
drottning Victoria upphöjde Alexander William George, Earl of
Fife, till hertig av Fife och markis av Macduff, när han detta år
gifte sig med drottningens äldsta sondotter, prinsessan Louise.
Senast utnämnde markis har varit Earl Willingdon, som enligt
dittills följd praxis fick sin markistitel 1936, efter välförrättat
femårigt värv som vicekung i Indien. Även earltiteln utdelas
numera mycket restriktivt; de senast benådade har varit Halifax
(1944), Gowrie och Lloyd George (1945) samt Wavell och Mountbatten (1947). Knight blir dels en hel del gott folk i största allmänhet, s. k. knights bachelors, dels – om de inte är adelsmän
förut, vilket de flesta av dem dock brukar vara – riddarna av
de tre exklusiva ordnarna det engelska strumpebandet, den skotska
tisteln och den irländska St. Patrick, som samtliga bara har en
klass, dels fr. o. m. kommendörer (knights commanders) och uppåt
inom ytterligare sex bland Englands inalles fjorton stats- och
förtjänstordnar. Anmärkningsvärt nog inkluderas inte de c:a tjugo
riddarna av den förnäma Order of Merit (förkortat O. M. efter
kommaterat efternamn), inom vilken så gott som alla riddarna är
celebriteter på sina områden och de kändaste namnen f. n. Winston
Churchill (utnämnd 1946), T. S. Eliot (1948) och Lord Russell, mera
bekant som Bertrand Russeli (1949).
Oourtesy titles eller artighetstitlar tillkommer barnen till pärer
i samtliga fem klasser. Här är då först att observera, att det uteslutande rör sig om titlar, som inte medför några privilegier utöver
tituleringen, vilket fallet däremot är t. ex. med pärskapet. Äldste
349
—————–~-~–~ ———–
Carl-Gustaf Thomasson
sonen till en duke, marquess eller earl tar vanligen faderns näst
finaste titel i rangordningen- om fadern är hertig sålunda hans
markistitel, om han är markis hans earltitel, osv. – och äldste
sonens äldste son anlägger den därnäst i ordningen kommande av
farfaderns pärtitlar. Yngre söner till hertigar och markiser skriver
sitt namn, som ovan antytts, med artighetstiteln lord före hela
namnet eller bara förnamnet, alltså Lord Alfred Douglas eller Lord
Alfred för en yngre son inom hertigätten Queensberry – hans
maka är (som regel) Lady Alfred Douglas eller Lady Alfred -,
varvid prefixet lord (lady) följer precis samma lagar som Sir och
Dame och alltså är oupplösligt förenat med förnamnet – vilket
sistnämnda däremot aldrig, som nämnts i det föregående, får användas i direkt anslutning till en pärtitel. Epitetet Dame tillkommer kvinnliga innehavare av vissa höga ordensvärdigheter, nämligen storkors och kommendörer av Victoriaorden och Brittiska
imperieorden. Dame Clementine Churchill eller Dame Clementine
är en mera officiös titel för Winston Churchills maka, ehuru hon
naturligtvis sällan kallas, än mindre kallar sig själv annat än
Mrs. (Winston) Churchill. Redan i ett brev till henne bör dock
titeln komma till användning. Man skriver då Dame Clementine
Spencer Churchill, G. B. E. (=Dame Grand Cross of the Order of
the British Empire). Titeln Dame användes även i högtidlig stil
som titulatur för makorna till – och änkorna efter – baronets
och knights; titeln motsvarar nämligen mycket nära titeln Sir.
En annan artighetstitel bäres av yngre söner till earls och av
samtliga söner och döttrar till viscounts och barons: epitetet
Honourable, vanligen förkortat Hon. Det användes dock aldrig
av vederbörande själv, t. ex. på visitkort, och ännu mindre vid tilltal. Honourable (med olika sammansättningar) användes däremot
uteslutande vid tilltal i underhuset för de medlemmar, som inte är
ledamöter av Privy Council och därmed tituleras med det finare
epitetet Right Honourable (se nedan), som även utsättes i skrift.
Kända titelepitet är vidare det just nämnda Right Honourable,
förkortat Rt. Hon., Esquire, förkortat Esq., Master och Dowager.
Esq. och Dowager användes bara i skrift. Rt. Hon. tillkommer
alltså för det första de f. n. c:a 300 ledamöterna av det politiskt
tämligen obsoleta Privy Council- officiellt kallat »His Majesty’s
Most Honourable Privy Council» – vidare vissa högre ämbetsmän,
samt, i mera högtidlig stil, pärerna och deras fruar i de tre lägre
rangklasserna- för markis-markisinna är i motsvarande fall titeln
The Most Hon., för hertig-hertiginna His (Her) Grace. Även Lon- 350
Titlar, adel, överhus
dons Lord Mayor har under sin ettåriga ämbetstid rätt till titeln
Rt. Hon.
Esq. är en titel man särskilt bör lägga märke till, då dess rätta
användande har praktisk betydelse för många. Den måste nämligen
komma till användning i skrift, t. ex. på ett brevkuvert, när man
vänder sig till en bildad engelsman. Det heter sålunda John Brown,
Esq., Charles Medico, Esq., M. D., och James Politico, Esq., M. P.
Skriv aldrig Mr. plus namnet på ett kuvert till en obetitlad men
bildad engelsman! I Amerika går det för sig numera men anses
alltjämt inte riktigt artigt; personer med universitetsbildning
underlåter sällan att medta epitetet när de vänder sig i brev till
en vän, vare sig hemma eller utomlands. Titlar får alltså inte förekomma i samband med Esq., men däremot kan epitetet som i
exemplen ovan följas av yrkes-, ordens- o. a. initialer, efter kommaterat Esq. sålunda. Om man vill vända sig till förre brittiske
finansministern, som åtminstone formellt ännu innehar sitt underhusmandat, skriver man på kuvertet: The Rt. Hon. Sir Stafford
Cripps, P. C. (Det sistnämnda betyder Privy Councillor, led. av
Privy Council, liksom M. P. betyder Member of Parliament, dvs.
led. av underhuset, och M. D. Doctor of Medicine, medicine doktor.)
Esq. användes även sedan gammalt i officiella sammanhang som
appendix för söner till vissa titelberättigade samt av ett par kategorier jurister och militärer.
Master förekommer dels i titulaturen för ett par högt uppsatta
kategorier hovfunktionärer och ämbetsmän samt för vissa universitetsfunktionärer i Oxford och särskilt Cambridge, dels som
en skotsk adelstitel för söner till viscounts och barons och i största
allmänhet, särskilt förr i världen, som tjänarnas titulatur för
>>Ungherrarna» i ett förnämt hus. Dess i sistnämnda fall analoga
användning i USA, speciellt i sydstaterna av negertjänare i formen
»Massa», är ett av de inte alltför talrika exemplen på att man på
andra sidan Atlanten fasthållit vid ett gammalt titelbruk i moderlandet. Dowager slutligen användes i sin mest strikta form för
att ange, att vederbörande dam är änka efter en pär och följaktligen mor eller möjligen farmor till den aktuelle titelinnehavaren.
Georg VI:s syster Mary, The Princess Royal, är sålunda Dowager
Countess of Harewoodsedan 1947, då hennes make, Henry George
Charles Lascelles, 6th Earl of Harewood, avled.
Det är ingen tillfällighet att det engelska överhuset nu är ensamt
på skansen, den sista pärkammare med huvudsakligen självskrivna
351
Carl-Gustaf Thomasson
ledamöter som existerar. Det har trots alla attacker överlevt därför
att det nästan organiskt hör samman med en meningsfylld, uråldrig tradition i ett sällsport traditionsälskande land. Just nu
står huset säkrare än någonsin i det allmänna medvetandet i England. Labour ökar undan för undan sin representation i The
Peerage, pärernas krets. Under senare år har en tendens allt tydligare framträtt, nämligen att framstående underhusledamöter sedan de upphöjts till pärer med en ganska naturlig förkärlek väljer
överhuset till utgångspunkt eller rent av plattform för sina meningsyttringar och aktioner i politiska och över huvud medborgerliga ämnen. Efter en vågdal på 20- och 30-talen är huset inte bara
på väg upp utan står som sagt redan högt i anseende hos den
allmänna opinionen. Något mera väsentligt ur politisk synpunkt
än denna ingalunda föraktliga påverkan av opinionen kan det
väl nämligen knappast vara tal om efter husets politiska vingklippning genom parlamentsreformen 1911, då det praktiskt taget
förlorade sin talan i budgetärenden (främst rörande s. k. money
bills) och även i största allmänhet, beträffande de s. k. public bills,
inte fick behålla mer än eil möjlighet att fördröja besluts fattande
rörande av underhuset antagna förslag. Den tid ett underhusbeslut
kan bromsas upp tack vare överhusets motstånd eller förhalningstaktik (genom avslag på eller ändringsförslag i en underhusbill)
har nyligen reducerats till endast l år inom den löpande parlamentssessionen. Denna sistnämnda omfattar som bekant tiden
för ett underhusmandat, dvs. efter 1911 5 år.
Vad är det då till att börja med för pärer som sitter i överhuset,
The House of Lords, The House of Peers eller The Upper HouseT
Härtill kan genast svaras, att det ·visst inte är alla pärer som
har säte och stämma i överhuset. Ett något så när fullständigt
svar på frågan kräver emellertid en ganska detaljerad redovisning.
Först har man att skilja mellan två huvudgrupper bland pärerna,
de andliga pärerna, The Lords Spiritual, och de världsliga pärerna,
The Lords Temporal. De förra utgöres av de två ärkebiskoparna av
Canterbury och York jämte biskoparna av London, Durham och
Winchester samt dessutom ytterligare 21 andra biskopar efter
tjänsteår, inalles sålunda 26 st. (genom vakanser 24 st. i febr. 1951).
De är pärer och parlamentspärer, Peers of Parliament, endast
under sin ämbetstid.
Rekryteringsgrunden för de världsliga pärerna, The Lords Temporal, är en typiskt engelsk företeelse med fortsatt tillämpning av
352
Titlar, adel, överhus
regler som går långt tillbaka i tiden. Rätt att sitta som pär i överhuset har efter inträdd myndighetsålder (21 år) följande grupper
bland de världsliga pärerna, varvid ordningsföljden nedan avgör
rangen inbördes mellan de olika grupperna:
Inledningsvis bör kanske först påpekas, att även de kungliga
prinsarna, Princes of the Blood Royal – till dem räknas även f. d.
konung Edward VIII, den nuvarande hertigen av Windsor- tillhör The Peerage, sedan de nämligen, som alltid brukar ske, fått
en hertigtitel och blivit Royal Dukes. Av tämligen naturliga skäl
deltar de dock inte i husets förhandlingar.
Världsliga parlamentspärer i egentlig mening är:
l. Engelska pärer, Peers of England, dvs. innehavare av pärvärdigheter som förlänats före 20/6 1707, då unionen med Skottland
ingicks.
2. Brittiska pärer, Peers of Great Britain, vilkas värdigheter
förlänats under tiden mellan de båda unionerna med Skottland
och Irland, dvs. mellan 20/6 1707 och 31/12 1800.
3. Pärer av Det förenade kungariket, Peers of the United Kingdom of Great Britain and Ireland, dvs. i stort sett alla värdigheter
som utdelats efter 31/12 1800.
4. Representationspärer eller valda pärer, Representative Peers,
som utgöres av 16 skotska pärer, valda för varje parlamentssession
(5 år), och ursprungligen 28 irländska pärer, som valdes för livstid.
Sedan tillkomsten av Irländska republiken 1922 har dock inga nya
irländska pärer utsetts i de avlidnas ställe – inte ens i det mot
England alltjämt lojala Nordirland- och några sådana kommer
med all säkerhet inte att utses i framtiden heller. F. n. återstår
det 6 sådana irländska livstidspärer i överhuset. De är helt naturligt
ganska ålderstigna och det kan mänskligt att döma inte dröja så
länge, innan denna del av husets Representative Peers är ett minne
blott.
5. De f. n. 9 s. k. laglorderna, som under lordkanslern-talmannens
ordförandeskap och ibland med biträde av andra lagkunniga pärer
i överhuset utövar den huset tillkommande högsta domsrätten i
såväl civila som kriminella mål- Privy Council eller rättare ett
juristutskott inom detta, The Judicial Committee, har en liknande
högsta domsrätt, som emellertid principiellt åtminstone omfattar
hela samväldet, vilket är logiskt då »rådet» har representanter i
sin krets för samtliga dominions etc. inom detta. Laglordernas
officiella benämning är Lords of Appeal in Ordinary. De är högt
betalda (grundlön 6000 p. st.), är s. k. lifelords, dvs. de behåller
353
Carl-Gustaf Thomasson
sin pärställning – alltid med baron-, dvs. i praktiken lordtitel –
som naturligtvis inte ärves, även sedan de lämnat sitt ämbete,
detta som ovan nämnts till skillnad från biskoparna.
De kvinnliga pärerna, Peeresses in their own right, är som redan
nämnts alltjämt utestängda från överhuset trots en tidvis både
livlig och humörfylld agitation, främst av Viscountess Rhondda,
som själv är kvinnlig pär. Överhuset antog emellertid, efter att
senast 1930 ha avslagit en framställning av liknande innebörd, 27/7
1949 med stor majoritet en resolution, som uttalade sig för de
kvinnliga pärernas representationsrätt. Denna kräver emellertid
parlamentsbeslut i vanlig ordning av båda husen, och något sådant
har veterligen ännu inte följt (uppgiften bekräftad av Brittiska
ambassaden i Stockholm 3111 1951).
Dessa kvinnliga pärer behåller sin titel och därmed följande
rättigheter vem de än gifter sig med och titeln kan ärvas av såväl
äldste son som äldsta dotter – om ingen son finns. Kända sådana
kvinnliga pärer förutom Viscountess Rhondda är t. ex. prinsessan
Arthur av Connaught i hennes egenskap av 2:a hertiginna av
Fife och den förste Lord (Marquess) Curzons äldsta dotter Baroness
Ravensdale.
De skotska och irländska pärtitlarna medför alltså av historiskt
sett tämligen uppenbara skäl ingen självskrivenhet för innehavarna till det engelska överhuset. Innehavarna av de tre första
ovan nämnda kategoriernas titlar gör det däremot och de sammanfattas under benämningen Peers of the Realm, som man litet fritt
kanske kan översätta med rikspärer. Irländska pärer som inte
sitter i överhuset – där återstår alltså numera bara 6 stycken
sådana- kan t. o. m. sitta i underhuset, nämligen för en engelsk,
walesisk eller skotsk valkrets. Den ryktbaraste irländske pär som
suttit i underhuset är Palmerston, som var viscount. »Underhusets
fader», The Father of the House of Commons, är f. n. den konservative veteranen Earl Winterton, som också är irländsk pär. Han
har suttit i underhuset utan uppehåll i mer än 46 år eller sedan
nov. 1904, då han var 21 1/2 år gammal(!). Winston Churchill har
tillhört underhuset ännu längre tid, nämligen sedan okt. 1900, men
han var borta okt. 1922-okt. 1924 och trots hans 2 år längre medlemskap går Lord Winterton före tack vare sin obrutna serie
omval. Tilläggas kan att de flesta pärer åtminstone fr. o. m. earl
och uppåt har flera pärtitlar, och det är ingalunda alltid som
den förnämsta bland titlarna, som dock alltid bäres, är den som
berättigar vederbörande till säte och stämma i överhuset.
354
Titlar, adel, överhus
Överhuset har f. n. c:a 850 pärer, av vilka ett 150-tal med någon
regelbundenhet deltar i husets förhandlingar. Hur en ny tid gjort
sig gällande även i samband med överhuset visar sig bl. a. däri,
att av dessa 850 pärer mer än hälften innehar värdigheter, mestadels som viscounts och barons, vilka tillkommit under de senaste
trettio åren. Härav följer, att våra dagars engelska överhus till
en avsevärd del rekryterats och rekryteras av selfmade men eller
i varje fall av personer, som tack vare egna förtjänster belönats
med pärvärdighet. Tänker man sedan på husets ovan nämnda
aktiva kader på ett eller annat hundratal man, torde den till allra
största delen bestå just av män med dylika kvalifikationer. Det
säger sig självt, att de måste utgöra en elit av sällsynt hög standard. Av de nedan namngivna aktiva parlamentspärerna innehar
som synes bara Halifax och Salisbury ärvda titlar.
Ett tjugotal bland de 850 »rikspärerna» är f. n. omyndiga och
inte mindre än 75 st. 80 år och därutöver. Äldst till levnadsåren
vid 1950 års utgång var den då 96-årige Lord (Baron) Maenan,
en på sin tid mycket framstående advokat och domare, som erhöll
sin pärvärdighet först 1948, vid 94 års ålder!
Lordkansler och därmed talman i överhuset – han är också i
sin egenskap av rättvisans högste vårdare ledamot av regeringen
– är nu labourmannen Viscount Jowitt. Andra kända ledamöter
som brukar delta i husets förhandlingar är de konservativa pärerna
Earl Halifax, Viscount Templewood, tidigare känd som Sir Samuel
Hoare, Bt., och en hel bukett tidningskungar med den alltjämt
frodige och vitale Lord (Baron) Beaverbrook i spetsen; de kändaste
bland de övriga är bröderna Viscount Camrose och Viscount Kemsley – de hette ursprungligen Berry -, av vilka den sistnämnde
utan tvekan kan betecknas som världens störste tidningsmagnat.
Vidare märkes Lord (Baron) Layton, f. d. Sir Walter Layton, som
är en av ledarna för och ägarna av den liberala News ChronicleStarkoncernen, den bekante utrikesexperten Lord (Baron) Vansittart, f. d. Sir Robert Vansittart, och den förutvarande liberale
ledaren Viscount Samuel, förr i världen känd som Sir Herbert
Samuel. På sista tiden har inte minst den konservative oppositionsledaren i överhuset Lord (The Marquess of) Salisbury – alltjämt
kanske mera bekant under sin tidigare artighetstitel Viscount
Oranborne – väckt uppseende för sina både djuplodande och eleganta utrikespolitiska översikter, som allmänt refererats i världspressen.
355
FÖRBISEDDA SÄRDRAG OCH NYANSER
I ENGLANDS ANSIKTE
Av skriftställare CARL-GUSTAF THOMASSON
LUSIGA men lojala- lousy but loyal- stod det att läsa i meterhöga bokstäver på en duk som vid The Silver Jubilee, Georg V:s
25-åriga regeringsjubileum 1935, var spänd tvärs över en gata i
ett slumkvarter i södra London. De på en gång gripande och kvicka
och troligen också fullt sanningsenliga orden säger ganska mycket
om hur djupt ner i folksjälen pieteten för tradition och hävdvunna
bruk är förankrad hos engelsmännen. Endast i ett land med dylika
förutsättningar kan man över huvud tänka sig och förklara både
mångt och mycket som på andra håll skulle verka fullständigt absurt.
En modern tids strävanden och krav må vara aldrig så erkända
och accepterade i England – man håller envist fast vid de gamla
symbolerna, de levande påminnelserna om det förgångna och detta
inte bara vad det gäller utanverken. Mycket av det gamla har
helt enkelt bibehållits utan nämnvärda förändringar, det lever
fullt naturligt i nuet och tycks ha en betydande förmåga att både
ena och stimulera de för stunden verkande människorna, i generation efter generation.
Med en sådan sak som titelfrågan i England – trots sina historiska aspekter och alltjämt relevanta anknytningar på ett nästan
löjeväckande sätt negligerad i vårt land – förhåller det sig åtminstone delvis annorlunda. Praxis på detta område i England är
nämligen genom traditionens makt på en gång dels mera fast och
smidig än i något annat land, dels genom det alltjämt praktiserade
adlandet och pärernas säte i överhuset en levande, sålunda även
konstitutionell och parlamentarisk realitet. Det har varit en källa
till stolthet i England, att landets adel aldrig varit en strängt
sluten kast, som förhållandet varit och är i så många andra länder
i Europa. Sonen till en pär kan vara en Mr. Smith rätt och slätt,
och Mr. Smith och hans avkomlingar går åtminstone med hänsyn
till namnet oftast upp i folkets breda massa; enda undantag bildar
här de historiska familje- och släktnamnen, såsom Cavendish, Cecil,
Churchill, Russell, Stanley, Stewart m. fl. De har en speciell klang,
en förnämare klang än de flesta andra namn även bland pärtit- 341
Carl-Gustaf Thomasson
larna, ja, t. o. m. än ifrågavarande historiska släkts eget pärnamn.
Winston Churchill har ju t. ex. gjort sitt familjenamn minst lika
berömt som hans store anfader en gång gjorde pärnamnet, hertig
av Marlborough, ryktbart, och någon mera betydande innehavare
av det sistnämnda har inte funnits sedan dess förste bärares, den
store fältherrens dagar – medan Winston Churchills far Lord
Randolph Churchill lade en god grund till släktnamnets berömmelse; att den förste hertigen av Marlborough ursprungligen hette
John Churchill tänker väl de flesta numera inte på.
Ett annat exempel- egentligen bättre än det nyss nämnda då
det är mera renodlat – erbjuder fältmarskalken Lord Alexander
of Tunis, det andra världskrigets store fältherre, som numera är
generalguvernör i Canada (sedan en man av hans kapacitet blev
nödvändig på denna post efter avslöjandet 1945 av det ryska atomspionaget i landet). Han är liksom Winston Churchill yngre son
i en förnäm familj – Churchill är dock noga taget yngre sons
son till en pär, nämligen till sin farfar, som var 7:e hertig av
Marlborough, medan Alexander är yngre son till 4:e Earlen av
Caledon. Den sistnämnde är emellertid lika okänd för en eftervärld
som sina tre företrädare med denna pärtitel och lika obekant är
den nuvarande 5:e Earlen, Lord Alexanders äldste bror. Men
Alexander har tack vare egna förtjänster fått sitt familje- och
släktnamn upphöjt i pärklassen (som Viscount A., 1946), vilket
Churchill också lär ha erbjudits efter krigsslutet 1945, som sig
bör till ingenting mindre än den numera annars aldrig till ickekungliga personer förlänade hertigtiteln, vilken han emellertid
avböjde främst med hänsyn till sin politiska ställning i underhuset,
där som regel inga pärer kan sitta. På liknande sätt förhåller det
sig med vår drottning Louises kvarlevande yngre bror Louis, Lord
Mountbatten of Burma. De båda syskonens far var 1:e markisen
av Milford Haven- till1917 prins Louis (Ludwig) av Battenberg
– och som yngre son till en markis hade Lord Mountbatten till
1946 en s. k. artighetstitel (ehuru han naturligtvis inte var pär)
och titulerades då Lord Louis Mountbatten eller- mindre formellt
– bara Lord Louis. Det nämnda året blev han emellertid pär
(Viscount M.) tack vare egna förtjänster och uppflyttades följande
år i earlklassen. Han har alltså, liksom sin syster drottning Louise,
vars titulatur före giftermålet analogt var Lady Louise Mountbatten eller bara Lady Louise, skänkt familje- och släktnamnet
Mountbatten en berömmelse, som pärnamnet Milford Haven t. v.
saknar.
342
Titlar, adel, överhus
Det behöver väl knappast påpekas, att dessa pärtitlar sällan uppfattas riktigt eller återges korrekt hos oss – lika litet som i andra
länder utanför England och det brittiska samväldet. Lord Mountbatten t. ex. har här nyligen kallats än »Lord Louis Mountbatten»,
vilket som nämnts var hans titulatur till 1946, då han blev pär,
än »earlen av Burma, Louis Mountbatten»(!) eller »Lord Louis
Mountbatten av Burma». Hans nuvarande pärnamn kan emellertid
aldrig stiliseras annorlunda än – inom parentes markeras vad
som kan uteslutas i vardagliga sammanhang – Earl eller Lord
Mountbatten (of eller av Burma). Vill man ha fram hans tilltalsförnamn måste man skriva Louis, (1st) Earl eller Lord Mountbatten (of eller av Burma). En pärs förnamn kan sålunda inte
förekomma i direkt anslutning till pärnamnet eller pärtiteln – i
motsats till förhållandet med artighetstiteln (lord, lady}, som i
likhet med titlarna Sir och Dame, varom mera längre fram, är
oupplösligt förenad med tilltalsförnamnet. Bortsett från vissa högtidligt avfattade (juridiska) dokument, då absolut fullständighet
måste iakttas, och skriftliga hänvändelser till närstående, för vilka
tilltalsförnamnet är självfallet, ser man aldrig en pär underteckna
sitt namn med annat än pärnamnet, vanligen bara med dettas
huvudled, t. ex. Birkenhead, Curzon, Mountbatten, Salisbury.
Ett annat aktuellt exempel erbjuder den nykorade nobelpristagaren i litteratur Bertrand Russell, som sedan 1931 är Earl eller
Lord Russell. Hans farfar var den berömde statsmannen, som i
egenskap av yngre son till en hertig – 6:e hertigen av Bedford –
till1861 kallades Lord John Russeli eller bara Lord John, stundom,
helt enkelt, John Russell. Hela den tid han bar sin artighetstitel,
då han alltså inte var pär, satt han också i underhuset – de 47
åren mellan 1814 och 1861. Sistnämnda år erhöll han emellertid
en pär(earl-)titel med bibehållande av det berömda släktnamnet,
varmed han givetvis automatiskt överflyttades från underhuset
till överhuset. Hans titulatur därefter var således Earl eller Lord
Russeli och ingenting annat. När han 1878 avled hade hans äldste
son John redan gått före honom, 1876, och denne blev alltså aldrig
Earl(Lord)Russell utan bar hela sitt liv som artighetstitel faderns
näst finaste titel, den som Viscount eller Lord Amberley. Den store
Russeli efterträddes i stället i pärvärdigheten av sin sonson, Lord
Amberleys äldste son, som alltså 1878 blev 2:e Earl(Lord) Russell.
När den sistnämnde så gick bort 1931 utan att efterlämna bröstarvingar blev hans yngre bror, den dittillsvarande Mr. Bertrand
Russell, 3:e Earl eller Lord Russell. Ur strikt formella synpunkter
343
Carl-Gustaf Thomasson
är det givetvis inkorrekt att efter 1931 kalla honom (Mr.) Bertrand
Russell, men själv lär han inte ha något emot det – vilket man
ju kan förstå, då han under större delen av sitt liv- 59 år- hetat
så. Bl. a. har han även efter 1931 bibehållit sitt ursprungliga namn
på sina böcker och skrifter.
Detta vid en första konfrontation invecklade men i själva verket
mycket naturliga, synnerligen demokratiska och restriktiva engelska namnskick i förening med den för alla förefintliga möjligheten
att bli adlade har säkerligen betytt mycket för den lugna sociala
utvecklingen i England. I andra länder har det ju oftast varit så,
att en hel familj inkluderats i nobiliseringen, inte bara huvudmannen (och hans hustru) som i England. Det förra systemet har
utan tvivel främjat de specifika klassynpunkterna. Det fortgående
förlänandat av adelstitlar i England gör också, att snart sagt var
eller varannan människa har någon närmare eller fjärmare anknytning till de sålunda nobiliserade.
Fortiter in re, suaviter in modo, fast i konturerna men smidigt
i tillämpningen skulle man kanske sammanfattande kunna säga
om det engelska titelbruket. Det restriktiva draget har redan antytts. Det hör till god ton i England att undvika varje form av
överdrift vid tituleringen, något som ju ingalunda kännetecknar
bruket i många andra länder. Titelväsendet är inte löst påklistrat
i England utan har under århundraden vuxit samman med och
givit sin prägel åt livsstilen hos vad man förr – ända inemot
det första världskriget – med allt fog kallade de styrande och
privilegierade klasserna, »the governing and privileged classes»,
och har från dem spritt sig åtminstone som något välbekant och
erkänt till folkets breda massa, »the lower orders», »the common
people».
De vanligaste titulaturerna förutom de till sin användning tämligen självklara Mr., Mrs. och Miss- punkterna efter de två förstnämnda förkortningarna torde alltjämt, åtminstone i England,
tillhöra vårdad stil -, som har ett vidare tillämplighetsområde
än motsvarande ord i något annat land, är you, sir och madam,
samtliga vanligen med liten begynnelsebokstav i skrift (Sir med
stor begynnelsebokstav är mestadels en adelstitel). Det bör kanske
också påpekas, att i England alla titulaturer med de nyss nämnda
undantagen skrives med stor begynnelsebokstav, och det finns få
saker som faller en engelsman så i ögonen vid bläddrandet i t. ex.
en svensk tidning som det här allmänt praktiserade men felaktiga
344
. a’
Titlar, adel, överhus
bruket att stava t. o. m. engelska adelstitlar med liten begynnelsebokstav. Regeln med stor begynnelsebokstav har absolut ovillkorlig
karaktär när man i skrift vänder sig till en viss person. Å ven
Madam stavas då med stor begynnelsebokstav, och det är mycket
vanligt att man börjar ett brev till en engelsk dam med ett »Madam». De samtalsvis ofta använda titulaturerna you, sir och madam brukas inte minst när en underordnad vänder sig till en
överordnad eller när en yngre person tilltalar eller svarar en äldre
och detta gäller även för dem som har anledning vända sig till
kungen eller drottningen. De är dock vanligast i tjänares och
butiksbiträdens mun. Det heter alltså »Yes, sir», »No, madam» och
»Can I help you, sirh, vare sig det är en betjänt eller en hög hovdignitär som vänder sig till deras majestäter. Titulaturen »Your
Majesty» användes mer och mer sparsamt i vardagligt talspråk.
Gångbara titlar i egentlig mening i England är adelstitlar, varjämte prästmän, vissa jurister – särskilt i yrkesfunktion, t. ex.
»under sittande rätt» – och militärer fr. o. m. captain och uppåt
(captain vid armen; captain vid flottan= kommendör) tituleras.
Lägre militära grader än captain vid armen nyttjas helt enkelt
inte i sällskapslivet; det blir då bara Mr. plus namnet. Efter detta
sistnämnda tillägger man i skrift för officerare vanligen vapnets
eller (vid armen) regementets initialer, t. ex. R. N., som betyder
Royal Navy, dvs. flottan. Sen är det slut med det muntliga titulerandet i England, nästan i varje fall.
De flesta bildade engelsmän behärskar givetvis tituleringstekniken och en engelsk gentleman måste göra det – annars är han
ingen gentleman. Det kravet är så självfallet och sedan århundraden så djupt införlivat med engelskt medvetande, att det troligen
aldrig kommer att släppas. Att en utlänning som regel inte kan
uppfylla detta krav är ganska begripligt men beklagligt för den
som verkligen vill försöka tränga in i engelskt psyke och engelska
förhållanden över huvud. En mängd nyanser och även väsentliga
ting kan lätt komma i skymundan för den, som inte åtminstone
inser eller har blick för ämnesområdets betydelse.
I sällskapslivet brukas ytterst få titlar. Enda egentliga och konsekventa undantag gäller för de två ärkebiskoparna samt biskoparna i den episkopala statskyrkan, vilka även samtalsvis tituleras Your Grace, respektive My Lord; de flesta av dessa högt
u:vpsatta prästmän tillhör under sin ämbetstid pärklassen och överhuset. Vill man vara riktigt artig kan man ävenledes titulera
innehavarna av de två högsta pärvärdigheterna, hertigar och mar- 24- 513446 Svensk Tidskrift 1951 345
Carl-Gustaf Thomasson
kiser, med respektive My Lord Duke (My Lady Duchess) och My
Lord Marquess (My Lady Marchioness) – om man nu har den
äran träffa dem. Nödvändigt är det emellertid inte, och bruket
börjar så smått få något av gammaldags courtoisie över sig, vilket
erfarenhetsmässigt är avskräckande nog för många. Mellan personer i sällskapslivet, som åtminstone utåt står på i stort sett
samma sociala nivå – men som ingalunda alla tillhör The Society,
som är något mycket exklusivare – undviker man som redan
antytts konsekvent att använda titlar annat än när det är absolut
ofrånkomligt; man nöjer sig med att någon gång då och då tillägga
ett »sir» eller ett »madam» och detta gäller vem det vara månde
-som ovan nämnts t. o. m. kungen och drottningen. Underordnade,
framför allt personer i olika serviceyrken, titulerar dock mycket
ofta pärerna och de betitlades damer med lord-lady, respektive
lordship-ladyship – »His Lordship is not at home», »Her Ladyship
couldn’t wait» – medan hertig-hertiginna av dessa kategorier då
tituleras Your Grace, Ers Nåd- ungefär i samma utsträckning
som titulaturen Your Majesty kommer till användning i samtal
med konungen eller drottningen.
Domarkårens exceptionellt höga anseende i England avspeglas
bl. a. i den vördnadsmättade titeltraditionen under sittande rätt.
För att börja nedifrån säger man Your Worship, Ers Välvördighet
(eller något i den stilen) till domarna vid de lägre domstolarna
(»petty sessions» och »police courts»), My Honour, ungefär Ers
Nåd, till domarna vid de vanliga civildomstolarna (»county
courts») och My Lord till de flesta överrättsdomare, dvs. alla som
faller under det hävdvunna begreppet »His Majesty’s Judges». I
sammanhanget bör kanske också titeln »King’s Counsel», förkortad
»K. 0.» efter kommaterat efternamn, nämnas. Den får de mest
framstående korsförhörsmatadorerna bland »the juniors», de obefordrade advokaterna av den inom ståndet ledande kategorien, »the
barristers». Titeln medför bl. a. en särskilt förnämlig placering i
domstolslokalen, vidare ämbetsdräkt av svart siden och samma
vita nedhängande peruk som bäres av flera andra höga, särskilt
juridiskt skolade funktionärer (»i vardagslag» inför rätta bäres
en enklare ämbetsdräkt med kort peruk). Framför allt medför den
emellertid avsevärt ökade inkomster tack vare det anseende dessa
King’s Counsels åtnjuter (under drottniug Victorias långa regering var titeln naturligtvis Queen’s Comisel). De fortsätter ofta
på domarbanan, där de då belägger de högst uppsatta och mest
inbringande ämbetena, eller blir s. k. kronjurister.
346
Titlar, adel, överhus
Under senare år har även vid tilltal titlarna professor och doctor
– den sistnämnda dock alltjämt i första hand till och om läkare –
fått en vidsträcktare användning än bara för några decennier
sedan. Men det är ingalunda någon grov oartighet, som det skulle
vara hos oss, att titulera sin läkare endast herr, Mr. plus namnet.
En nästan komisk atavism, typiskt engelsk, är att kirurgerna fortfarande tack vare gammal sedvänja saknar rätt till doktorstiteln,
medan de naturligtvis har rätt till professorstitel, om de förvärvat
en sådan; titeln doctor brukas i varje fall inte varken till eller
om dem. Bland praktiserande läkare skiljer man på »general practitioners», icke-specialister, och »physicians», specialister. De sistnämnda inkluderar inte kirurgerna, som kallas »surgeons». Detta
smått löjliga namnskick har sin rot däri, att kirurgernas yrke
ursprungligen betraktades som ett hantverk, de kallades ju hos
oss förr i världen barberare och fältskärer. Härav kommer det sig
också, att ordet surgeon ingår i titulaturen för flera kategorier
militärläkare.
Åven i skrift, t. ex. i brev, är titeln för pärer med vederlikar
t. o. m. markis blott och bart lord (lady). I litet högtidligare stil
och i juridiska dokument kan det emellertid bli åtskilligt kvistigare. Då kan förutom den fulla adelstiteln även mer eller mindre
omständliga honorärprefix komma i fråga. Om man t. ex. har
något ärende till ärkebiskopen av Canterbury, bör man på kuvertet
skriva His Grace The Lord Archbishop of Canterbury och börja
brevet med My Lord Archbishop. Den nuvarande ärkebiskopens
av Canterbury fulla titulatur i särskilt högtidliga sammanhang
är ståtlig, man kan nästan skandera den rytmiskt välberäknade
ordräckan: The Most Reverend Father in God, Geoffrey Francis
Fisher, by Divine Providence Lord Archbishop of Canterbury,
Primate of all England and Metropolitan.
Högadeln, The Peerage eller The Nobility, har fem klasser, nämligen duke-duchess, marquesseller marquis-marchioness, earl-countess (count=utländsk greve), viscount-viscountess och baron-baroness. Baron förekommer bara i juridiska akter, vid omnämnanden
i skrift där man vill framhäva pärklassen, t. ex. i uppslagsverk
o. likn. – annars är titeln för en engelsk baron alltid lord och
ingenting annat. Baroness användes däremot vidsträcktare i ett
specialfall, nämligen om och till »a baroness in her own right»,
dvs. en kvinnlig pär. De saknar alltjämt säte och stämma i överhuset.
De tre högre pärklasserna duke, marquess ochearlhar som regel
347
Carl-Gustaf Thomasson
ett »Of» efter titeln, det heter sålunda The Duke of Marlborough,
The Marquess of Salisbury och The Earl of Birkenhead, medan
de två lägre pärklasserna viscount och baron placerar detta »of»
efter namnet, och det följes då av ett upplysande appendix, t. ex.
The Viscount Samuel of Mount Carmel and of Toxteth, The Viscount Montgomery of Alamein och The Viscount Alexander of
Tunis. En del undantag finns även här.
Lågadelsvärdigheterna inom »the lower nobility» är baronet och
knight. Strängt taget är baronets och lmights i likhet med alla
andra som inte är pärer commoners, ofrälse. Baronets och knights
har ett Sir framför tilltalsförnamnet (och övriga förnamn) plus
efternamnet och de kan bara skiljas från varandra i skrift; en
baronet, vars värdighet f. ö. i likhet med förhällandet hos pärerna
går i arv till äldste sonen, vilket däremot inte är fallet med knights,
har ett Bt. = baronet efter kommaterat efternamn. Sir Charles är
inte, som många icke-engelsmän tycks tro, någon speciellt familjär
form utan är Jullt korrekt- om än mindre formell- och användes i praktiken omväxlande med Sir Charles Davies, om vederbörande heter så. Den som säger eller skriver Sir plus efternamnet
(»Sir Davies» i exemplet) är inte mycket värd i England.
Det gamla begreppet gentry innefattar numera ungefär detsamma som traditionsmässigt inlägges i det besläktade ordet
gentleman, alltså något för England högst specifikt och idiomatiskt. Här kan emellertid inte, bl. a. av utrymmesskäl, presenteras
någon utredning av dessa båda i mångt och mycket diffusa och
svårfixerbara termer utan skall endast tilläggas, att man sedan
länge främst sätter begreppet gentry i samband med uttrycket
»landed gentry», dvs. den obetitlade delen av den under senare år
alltmer decimerade godsägararistokratien. Den har sin egen kodex
eller kalender sedan många år tillbaka i B u r k e’s L a n d e d
G e n t r y, grundad av en man som själv hade detta sociala ursprung, Sir Bernard Burke (1814-1892). Han lade även grunden
till ett ännu viktigare genealogiskt arbete, det magnifika och för
den egentliga adeln avsedda uppslagsverket B u r k e’s P e e r a g e,
B a r o n e t a g e a n d K n i g h t a g e (99 årgångar 1949; Burke’s
Landed Gentry utkommer med längre intervaller). Med dessa båda
undan för undan allt mera fullkomliga ve1’k lyckades Burke, hans
medhjälpare och efterträdare få med vad man i England brukar
kalla »gentry or nobility», litet högtidligare »the titled and landed
classes», dvs. kort och gott landets ståndspersoner av olika kategorier. En annan mycket välkänd uppslagsbok med värdefulla upp- 348
Titlar, adel, överhus
gifter på detta område och med praktiskt taget hundraprocentig
tillförlitlighet är den årligen utkommande W h i t a k e r’s A l m an a c k. På svenska föreligger såvitt känt ingenting som är värt
att nämna om hela detta långt ifrån likgiltiga ämnesområde –
med ett enda men lysande undantag: Professor Asta Kihlboms
bok »England av i dag» (1938), som i ett par kapitel samt i övrigt
på spridda ställen i boken, där sammanhanget så föranleder, tar
upp titelfrågan och med denna besläktade ämnen till en högst
sakkunnig behandling. Trots bokens utomordentliga kvalitet måste
givetvis efter tretton år åtskilligt i densamma nu verka föråldrat
-här är om någonsin en anhållan om en ny upplaga på sin plats!
I fråga om förlänandet av nya pärvärdigheter och över huvud
adelsvärdigheter avtar givetvis frekvensen ju högre upp man kommer. Under senare år har praktiskt taget inte några pärtitlar över
earlvärdigheten utdelats, dvs. hertig- och markistitlar; sista gången
en hertigtitel förlänades en icke-kunglig person var år 1889, då
drottning Victoria upphöjde Alexander William George, Earl of
Fife, till hertig av Fife och markis av Macduff, när han detta år
gifte sig med drottningens äldsta sondotter, prinsessan Louise.
Senast utnämnde markis har varit Earl Willingdon, som enligt
dittills följd praxis fick sin markistitel 1936, efter välförrättat
femårigt värv som vicekung i Indien. Även earltiteln utdelas
numera mycket restriktivt; de senast benådade har varit Halifax
(1944), Gowrie och Lloyd George (1945) samt Wavell och Mountbatten (1947). Knight blir dels en hel del gott folk i största allmänhet, s. k. knights bachelors, dels – om de inte är adelsmän
förut, vilket de flesta av dem dock brukar vara – riddarna av
de tre exklusiva ordnarna det engelska strumpebandet, den skotska
tisteln och den irländska St. Patrick, som samtliga bara har en
klass, dels fr. o. m. kommendörer (knights commanders) och uppåt
inom ytterligare sex bland Englands inalles fjorton stats- och
förtjänstordnar. Anmärkningsvärt nog inkluderas inte de c:a tjugo
riddarna av den förnäma Order of Merit (förkortat O. M. efter
kommaterat efternamn), inom vilken så gott som alla riddarna är
celebriteter på sina områden och de kändaste namnen f. n. Winston
Churchill (utnämnd 1946), T. S. Eliot (1948) och Lord Russell, mera
bekant som Bertrand Russeli (1949).
Oourtesy titles eller artighetstitlar tillkommer barnen till pärer
i samtliga fem klasser. Här är då först att observera, att det uteslutande rör sig om titlar, som inte medför några privilegier utöver
tituleringen, vilket fallet däremot är t. ex. med pärskapet. Äldste
349
—————–~-~–~ ———–
Carl-Gustaf Thomasson
sonen till en duke, marquess eller earl tar vanligen faderns näst
finaste titel i rangordningen- om fadern är hertig sålunda hans
markistitel, om han är markis hans earltitel, osv. – och äldste
sonens äldste son anlägger den därnäst i ordningen kommande av
farfaderns pärtitlar. Yngre söner till hertigar och markiser skriver
sitt namn, som ovan antytts, med artighetstiteln lord före hela
namnet eller bara förnamnet, alltså Lord Alfred Douglas eller Lord
Alfred för en yngre son inom hertigätten Queensberry – hans
maka är (som regel) Lady Alfred Douglas eller Lady Alfred -,
varvid prefixet lord (lady) följer precis samma lagar som Sir och
Dame och alltså är oupplösligt förenat med förnamnet – vilket
sistnämnda däremot aldrig, som nämnts i det föregående, får användas i direkt anslutning till en pärtitel. Epitetet Dame tillkommer kvinnliga innehavare av vissa höga ordensvärdigheter, nämligen storkors och kommendörer av Victoriaorden och Brittiska
imperieorden. Dame Clementine Churchill eller Dame Clementine
är en mera officiös titel för Winston Churchills maka, ehuru hon
naturligtvis sällan kallas, än mindre kallar sig själv annat än
Mrs. (Winston) Churchill. Redan i ett brev till henne bör dock
titeln komma till användning. Man skriver då Dame Clementine
Spencer Churchill, G. B. E. (=Dame Grand Cross of the Order of
the British Empire). Titeln Dame användes även i högtidlig stil
som titulatur för makorna till – och änkorna efter – baronets
och knights; titeln motsvarar nämligen mycket nära titeln Sir.
En annan artighetstitel bäres av yngre söner till earls och av
samtliga söner och döttrar till viscounts och barons: epitetet
Honourable, vanligen förkortat Hon. Det användes dock aldrig
av vederbörande själv, t. ex. på visitkort, och ännu mindre vid tilltal. Honourable (med olika sammansättningar) användes däremot
uteslutande vid tilltal i underhuset för de medlemmar, som inte är
ledamöter av Privy Council och därmed tituleras med det finare
epitetet Right Honourable (se nedan), som även utsättes i skrift.
Kända titelepitet är vidare det just nämnda Right Honourable,
förkortat Rt. Hon., Esquire, förkortat Esq., Master och Dowager.
Esq. och Dowager användes bara i skrift. Rt. Hon. tillkommer
alltså för det första de f. n. c:a 300 ledamöterna av det politiskt
tämligen obsoleta Privy Council- officiellt kallat »His Majesty’s
Most Honourable Privy Council» – vidare vissa högre ämbetsmän,
samt, i mera högtidlig stil, pärerna och deras fruar i de tre lägre
rangklasserna- för markis-markisinna är i motsvarande fall titeln
The Most Hon., för hertig-hertiginna His (Her) Grace. Även Lon- 350
Titlar, adel, överhus
dons Lord Mayor har under sin ettåriga ämbetstid rätt till titeln
Rt. Hon.
Esq. är en titel man särskilt bör lägga märke till, då dess rätta
användande har praktisk betydelse för många. Den måste nämligen
komma till användning i skrift, t. ex. på ett brevkuvert, när man
vänder sig till en bildad engelsman. Det heter sålunda John Brown,
Esq., Charles Medico, Esq., M. D., och James Politico, Esq., M. P.
Skriv aldrig Mr. plus namnet på ett kuvert till en obetitlad men
bildad engelsman! I Amerika går det för sig numera men anses
alltjämt inte riktigt artigt; personer med universitetsbildning
underlåter sällan att medta epitetet när de vänder sig i brev till
en vän, vare sig hemma eller utomlands. Titlar får alltså inte förekomma i samband med Esq., men däremot kan epitetet som i
exemplen ovan följas av yrkes-, ordens- o. a. initialer, efter kommaterat Esq. sålunda. Om man vill vända sig till förre brittiske
finansministern, som åtminstone formellt ännu innehar sitt underhusmandat, skriver man på kuvertet: The Rt. Hon. Sir Stafford
Cripps, P. C. (Det sistnämnda betyder Privy Councillor, led. av
Privy Council, liksom M. P. betyder Member of Parliament, dvs.
led. av underhuset, och M. D. Doctor of Medicine, medicine doktor.)
Esq. användes även sedan gammalt i officiella sammanhang som
appendix för söner till vissa titelberättigade samt av ett par kategorier jurister och militärer.
Master förekommer dels i titulaturen för ett par högt uppsatta
kategorier hovfunktionärer och ämbetsmän samt för vissa universitetsfunktionärer i Oxford och särskilt Cambridge, dels som
en skotsk adelstitel för söner till viscounts och barons och i största
allmänhet, särskilt förr i världen, som tjänarnas titulatur för
>>Ungherrarna» i ett förnämt hus. Dess i sistnämnda fall analoga
användning i USA, speciellt i sydstaterna av negertjänare i formen
»Massa», är ett av de inte alltför talrika exemplen på att man på
andra sidan Atlanten fasthållit vid ett gammalt titelbruk i moderlandet. Dowager slutligen användes i sin mest strikta form för
att ange, att vederbörande dam är änka efter en pär och följaktligen mor eller möjligen farmor till den aktuelle titelinnehavaren.
Georg VI:s syster Mary, The Princess Royal, är sålunda Dowager
Countess of Harewoodsedan 1947, då hennes make, Henry George
Charles Lascelles, 6th Earl of Harewood, avled.
Det är ingen tillfällighet att det engelska överhuset nu är ensamt
på skansen, den sista pärkammare med huvudsakligen självskrivna
351
Carl-Gustaf Thomasson
ledamöter som existerar. Det har trots alla attacker överlevt därför
att det nästan organiskt hör samman med en meningsfylld, uråldrig tradition i ett sällsport traditionsälskande land. Just nu
står huset säkrare än någonsin i det allmänna medvetandet i England. Labour ökar undan för undan sin representation i The
Peerage, pärernas krets. Under senare år har en tendens allt tydligare framträtt, nämligen att framstående underhusledamöter sedan de upphöjts till pärer med en ganska naturlig förkärlek väljer
överhuset till utgångspunkt eller rent av plattform för sina meningsyttringar och aktioner i politiska och över huvud medborgerliga ämnen. Efter en vågdal på 20- och 30-talen är huset inte bara
på väg upp utan står som sagt redan högt i anseende hos den
allmänna opinionen. Något mera väsentligt ur politisk synpunkt
än denna ingalunda föraktliga påverkan av opinionen kan det
väl nämligen knappast vara tal om efter husets politiska vingklippning genom parlamentsreformen 1911, då det praktiskt taget
förlorade sin talan i budgetärenden (främst rörande s. k. money
bills) och även i största allmänhet, beträffande de s. k. public bills,
inte fick behålla mer än eil möjlighet att fördröja besluts fattande
rörande av underhuset antagna förslag. Den tid ett underhusbeslut
kan bromsas upp tack vare överhusets motstånd eller förhalningstaktik (genom avslag på eller ändringsförslag i en underhusbill)
har nyligen reducerats till endast l år inom den löpande parlamentssessionen. Denna sistnämnda omfattar som bekant tiden
för ett underhusmandat, dvs. efter 1911 5 år.
Vad är det då till att börja med för pärer som sitter i överhuset,
The House of Lords, The House of Peers eller The Upper HouseT
Härtill kan genast svaras, att det ·visst inte är alla pärer som
har säte och stämma i överhuset. Ett något så när fullständigt
svar på frågan kräver emellertid en ganska detaljerad redovisning.
Först har man att skilja mellan två huvudgrupper bland pärerna,
de andliga pärerna, The Lords Spiritual, och de världsliga pärerna,
The Lords Temporal. De förra utgöres av de två ärkebiskoparna av
Canterbury och York jämte biskoparna av London, Durham och
Winchester samt dessutom ytterligare 21 andra biskopar efter
tjänsteår, inalles sålunda 26 st. (genom vakanser 24 st. i febr. 1951).
De är pärer och parlamentspärer, Peers of Parliament, endast
under sin ämbetstid.
Rekryteringsgrunden för de världsliga pärerna, The Lords Temporal, är en typiskt engelsk företeelse med fortsatt tillämpning av
352
Titlar, adel, överhus
regler som går långt tillbaka i tiden. Rätt att sitta som pär i överhuset har efter inträdd myndighetsålder (21 år) följande grupper
bland de världsliga pärerna, varvid ordningsföljden nedan avgör
rangen inbördes mellan de olika grupperna:
Inledningsvis bör kanske först påpekas, att även de kungliga
prinsarna, Princes of the Blood Royal – till dem räknas även f. d.
konung Edward VIII, den nuvarande hertigen av Windsor- tillhör The Peerage, sedan de nämligen, som alltid brukar ske, fått
en hertigtitel och blivit Royal Dukes. Av tämligen naturliga skäl
deltar de dock inte i husets förhandlingar.
Världsliga parlamentspärer i egentlig mening är:
l. Engelska pärer, Peers of England, dvs. innehavare av pärvärdigheter som förlänats före 20/6 1707, då unionen med Skottland
ingicks.
2. Brittiska pärer, Peers of Great Britain, vilkas värdigheter
förlänats under tiden mellan de båda unionerna med Skottland
och Irland, dvs. mellan 20/6 1707 och 31/12 1800.
3. Pärer av Det förenade kungariket, Peers of the United Kingdom of Great Britain and Ireland, dvs. i stort sett alla värdigheter
som utdelats efter 31/12 1800.
4. Representationspärer eller valda pärer, Representative Peers,
som utgöres av 16 skotska pärer, valda för varje parlamentssession
(5 år), och ursprungligen 28 irländska pärer, som valdes för livstid.
Sedan tillkomsten av Irländska republiken 1922 har dock inga nya
irländska pärer utsetts i de avlidnas ställe – inte ens i det mot
England alltjämt lojala Nordirland- och några sådana kommer
med all säkerhet inte att utses i framtiden heller. F. n. återstår
det 6 sådana irländska livstidspärer i överhuset. De är helt naturligt
ganska ålderstigna och det kan mänskligt att döma inte dröja så
länge, innan denna del av husets Representative Peers är ett minne
blott.
5. De f. n. 9 s. k. laglorderna, som under lordkanslern-talmannens
ordförandeskap och ibland med biträde av andra lagkunniga pärer
i överhuset utövar den huset tillkommande högsta domsrätten i
såväl civila som kriminella mål- Privy Council eller rättare ett
juristutskott inom detta, The Judicial Committee, har en liknande
högsta domsrätt, som emellertid principiellt åtminstone omfattar
hela samväldet, vilket är logiskt då »rådet» har representanter i
sin krets för samtliga dominions etc. inom detta. Laglordernas
officiella benämning är Lords of Appeal in Ordinary. De är högt
betalda (grundlön 6000 p. st.), är s. k. lifelords, dvs. de behåller
353
Carl-Gustaf Thomasson
sin pärställning – alltid med baron-, dvs. i praktiken lordtitel –
som naturligtvis inte ärves, även sedan de lämnat sitt ämbete,
detta som ovan nämnts till skillnad från biskoparna.
De kvinnliga pärerna, Peeresses in their own right, är som redan
nämnts alltjämt utestängda från överhuset trots en tidvis både
livlig och humörfylld agitation, främst av Viscountess Rhondda,
som själv är kvinnlig pär. Överhuset antog emellertid, efter att
senast 1930 ha avslagit en framställning av liknande innebörd, 27/7
1949 med stor majoritet en resolution, som uttalade sig för de
kvinnliga pärernas representationsrätt. Denna kräver emellertid
parlamentsbeslut i vanlig ordning av båda husen, och något sådant
har veterligen ännu inte följt (uppgiften bekräftad av Brittiska
ambassaden i Stockholm 3111 1951).
Dessa kvinnliga pärer behåller sin titel och därmed följande
rättigheter vem de än gifter sig med och titeln kan ärvas av såväl
äldste son som äldsta dotter – om ingen son finns. Kända sådana
kvinnliga pärer förutom Viscountess Rhondda är t. ex. prinsessan
Arthur av Connaught i hennes egenskap av 2:a hertiginna av
Fife och den förste Lord (Marquess) Curzons äldsta dotter Baroness
Ravensdale.
De skotska och irländska pärtitlarna medför alltså av historiskt
sett tämligen uppenbara skäl ingen självskrivenhet för innehavarna till det engelska överhuset. Innehavarna av de tre första
ovan nämnda kategoriernas titlar gör det däremot och de sammanfattas under benämningen Peers of the Realm, som man litet fritt
kanske kan översätta med rikspärer. Irländska pärer som inte
sitter i överhuset – där återstår alltså numera bara 6 stycken
sådana- kan t. o. m. sitta i underhuset, nämligen för en engelsk,
walesisk eller skotsk valkrets. Den ryktbaraste irländske pär som
suttit i underhuset är Palmerston, som var viscount. »Underhusets
fader», The Father of the House of Commons, är f. n. den konservative veteranen Earl Winterton, som också är irländsk pär. Han
har suttit i underhuset utan uppehåll i mer än 46 år eller sedan
nov. 1904, då han var 21 1/2 år gammal(!). Winston Churchill har
tillhört underhuset ännu längre tid, nämligen sedan okt. 1900, men
han var borta okt. 1922-okt. 1924 och trots hans 2 år längre medlemskap går Lord Winterton före tack vare sin obrutna serie
omval. Tilläggas kan att de flesta pärer åtminstone fr. o. m. earl
och uppåt har flera pärtitlar, och det är ingalunda alltid som
den förnämsta bland titlarna, som dock alltid bäres, är den som
berättigar vederbörande till säte och stämma i överhuset.
354
Titlar, adel, överhus
Överhuset har f. n. c:a 850 pärer, av vilka ett 150-tal med någon
regelbundenhet deltar i husets förhandlingar. Hur en ny tid gjort
sig gällande även i samband med överhuset visar sig bl. a. däri,
att av dessa 850 pärer mer än hälften innehar värdigheter, mestadels som viscounts och barons, vilka tillkommit under de senaste
trettio åren. Härav följer, att våra dagars engelska överhus till
en avsevärd del rekryterats och rekryteras av selfmade men eller
i varje fall av personer, som tack vare egna förtjänster belönats
med pärvärdighet. Tänker man sedan på husets ovan nämnda
aktiva kader på ett eller annat hundratal man, torde den till allra
största delen bestå just av män med dylika kvalifikationer. Det
säger sig självt, att de måste utgöra en elit av sällsynt hög standard. Av de nedan namngivna aktiva parlamentspärerna innehar
som synes bara Halifax och Salisbury ärvda titlar.
Ett tjugotal bland de 850 »rikspärerna» är f. n. omyndiga och
inte mindre än 75 st. 80 år och därutöver. Äldst till levnadsåren
vid 1950 års utgång var den då 96-årige Lord (Baron) Maenan,
en på sin tid mycket framstående advokat och domare, som erhöll
sin pärvärdighet först 1948, vid 94 års ålder!
Lordkansler och därmed talman i överhuset – han är också i
sin egenskap av rättvisans högste vårdare ledamot av regeringen
– är nu labourmannen Viscount Jowitt. Andra kända ledamöter
som brukar delta i husets förhandlingar är de konservativa pärerna
Earl Halifax, Viscount Templewood, tidigare känd som Sir Samuel
Hoare, Bt., och en hel bukett tidningskungar med den alltjämt
frodige och vitale Lord (Baron) Beaverbrook i spetsen; de kändaste
bland de övriga är bröderna Viscount Camrose och Viscount Kemsley – de hette ursprungligen Berry -, av vilka den sistnämnde
utan tvekan kan betecknas som världens störste tidningsmagnat.
Vidare märkes Lord (Baron) Layton, f. d. Sir Walter Layton, som
är en av ledarna för och ägarna av den liberala News ChronicleStarkoncernen, den bekante utrikesexperten Lord (Baron) Vansittart, f. d. Sir Robert Vansittart, och den förutvarande liberale
ledaren Viscount Samuel, förr i världen känd som Sir Herbert
Samuel. På sista tiden har inte minst den konservative oppositionsledaren i överhuset Lord (The Marquess of) Salisbury – alltjämt
kanske mera bekant under sin tidigare artighetstitel Viscount
Oranborne – väckt uppseende för sina både djuplodande och eleganta utrikespolitiska översikter, som allmänt refererats i världspressen.
355