Dagens frågor

DAGENS FRÅGOR
1.8.1951.
Försvarets forsk- Det visade sig mot vårriksdagens slut att någon
ningsanstalt. samling i försvarsfrågan inte kunde åstadkommas.
De borgerliga kraven tillbakavisades av socialdemokraterna- så när
som beträffande förstärkningarna av nattjaktflyget och luftbevakningen. Bland de anslagsbehov, som vid de avgörande omröstningarna
blevo bristfälligt tillgodosedda, voro anslagen till Försvarets forskningsanstalt. Behandlingen av detta ärende erbjuder ett så belysande
exempel på socialdemokratiens och enkannerligen hr Vougts valhänthet i skötseln av försvarets angelägenheter, att den förtjänar en åter··
blick.
Försvarets forskningsanstalt har på senare tid haft stora svå-
righeter, när det gällt att utverka tillräckliga anslag. Under de senaste två åren ha dessa lett till en verklig kris, såväl för dess personalbestånd som beträffande dess möjligheter att fullfölja de stora
och viktiga uppgifter, vilka lagts på den. Dess aktuella ställning i
fråga om begärda och beviljade anslag framgår av följande översikt.
Äskade belopp Beviljade Äskade belopp Beviljade
för 1950/51 för 1951/52
Avlöningar ………. 2 270 000 l 310 000 2 400 000 l 315 000
Omkostnader…….. 265 000 215 000 280 000 235 000
Viss forskn.-verksamhet ………….. 7 800 000 5 400 000 7 800 000 5 900 000
Engångsansk. av viss
utrustning …….. 400 000 250 000 520 000 245 000
10 735 000 7 175 000 Il 000 000 7 695 000
På tilläggsstat anvisades för 1950/51 ytterligare 500 000 till anslaget
för viss forskningsverksamhet. Av detta belopp avsågs emellertid
400 000 för elektronrörsutveckling, för vilket ändamål anstalten icke
äskat medel.
Av forskningsanslaget för nästa budgetår på 5 900 000 äro 700 000
avsedda till elektronrörsutveckling. Under budgetåret 1951/52 kommer alltså, om dessa medel frånräknas, en summa av 5,2 milj. kr. att
stå till anstaltens förfogande för forskning, jämfört med 5,5 milj. kr.
under det gångna budgetåret. Om hänsyn därtill tages till prisstegringarna innebär alltså riksdagens beslut att de redan förut otillräckli-ga anslagen till försvarets grundforskning kraftigt reducerats. Och
detta sker i ett läge, där vi ha allt svårare att få del av utlandets
forskningsresultat på grund av vår utrikespolitiska situation.
Den riktiga politiken hade ju varit att göra verkliga ansträngningar att utveckla vår egen forskning. Utan effektiv forskning kan
i detta teknikens tidevarv icke ett effektivt försvar skapas. Effekten
25- 513446 Svensk Tidskrift 1951 361
Dagens frågor
av våra investeringar på andra områden av det totala försvaret äro
i hög grad beroende av försvarsforskningens effektivitet. År denna
rätt skött tjänar den in sina egna kostnader många gånger om genom
att hjälpa oss undvika felinvesteringar vid anskaffning av materiel,
vare sig denna anskaffning sker genom beställningar hos den svenska
industrin eller genom import. Redan genom dess forskning beträffande
förvaring, vård och handhavande av materiel kunna vi göra stora be·
sparingar.
De otillräckliga forskningsanslagen ha tvingat anstalten att bedriva s. k. beställningsforskning för att rädda ekonomin. Det innebär
att andra myndigheter beställningsvis lämna vissa forskningsuppgifter till anstalten och betala för dess arbete och resultat. Utvägen
har rekommenderats av hr Vougt. Nu måste ju även detta i sista
hand betalas av statsmedel, varför förfarandet egentligen innebär
en förtäckt ytterligare anslagstilldelning. Men därmed ryckes anstaltens högt kvalificerade grundforskningspersonal från sina egentliga
trängande uppgifter ·- för att ägna sig åt uppgifter, som icke äro av
egentlig forskningskaraktär. Förfarandet innebär både ett slöseri med
kvalificerad arbetskraft och en ytterligare hämsko på anstaltens förmåga till effektiva insatser på dess eget område.
Om tillståndet är bedrövligt beträffande anstaltens möjligheter att
fullfölja sina forskningsuppgifter är det närmast katastrofalt i fråga
om dess personalbestånd. De otillräckliga avlöningsanslagen förhindra
nämligen praktiskt taget varje befordran för anstaltens forskningspersonal. Direkt fara föreligger för att en stor del av denna personal
lämnar anstalten, om inte dess lönaställning – som är sämre än i
motsvarande statlig eller enskild tjänst – och dess befordringsutsikter förbättras. Ett 70-tal högskoleutbildade forskare tillkännagåvo
nämligen strax före ärendets avgörande i riksdagen sin avsikt att
lämna anstalten, om deras ställning ej blev bättre. Vad detta skulle
innebära behöver inte utvecklas.
Högern försökte driva fram ett tillgodoseende av anstaltens anslagsbehov genom att upptaga dess äskande i en partimotion. Motionen
tog även upp anstaltens byggnadsfråga och krävde, att riksdagen
skulle beredas tillfälle att snarast möjligt fatta bindande beslut om
dess definitiva lösning. För närvarande är denna lösning högst provisorisk. statsutskottets majoritet avstyrkte motionens anslagskrav.
»Utskottet, som till fullo delar den uppfattningen, att den militärtekniska forskningen har en stor uppgift att fylla för vårt försvar och
att denna verksamhet bör intensifieras i den mån våra resurser det
medger, anser sig i nuvarande statsfinansiella läge dock förhindrat
att frångå Kungl. Maj :ts förslag.» Denna motivering gällde avlöningsanslaget, men åberopades även beträffande forskningsanslaget.
I det ena andetaget avgavs sålunda försäkran om att man insåg
forskningens betydelse och önskade att den skulle »intensifieras», i
det andra accepterade man regeringsförslaget, som innebar en kraftig
reducering av forskningsanslaget jämfört med föregående år. Högermannen hr Skoglund reserverade sig med bl. a. följande ord, vilka i
utskottsspråkets avvägda formuleringar betyda en mycket skarp kritik
362
$’~+ b’
—– ~- —- -~~
Dagens frågor
mot regeringens och utskottsmajoritetens ståndpunkt. »Allmän enighet torde råda om den militärtekniska forskningens stora betydelse
för våra möjligheter att skapa ett effektivt totalt försvar. Det oaktat
intager försvarets forskningsanstalt alltjämt en missgynnad ställning
i ekonomiskt hänseende. Med de anslag, som Kungl. Maj :t äskar för
anstaltens verksamhet under nästa budgetår, kan anstalten icke fylla
sina viktiga uppgifter. Vad de personella resurserna beträffar anser utskottet desamma icke tillräckligt tillgodosedda och finner angeläget att forskningsanstalten erhåller den förstärkning av personalorganisationen, som anstalten bedömt vara erforderlig…. Utskottet
… anser uppenbart att en inskränkning inom ramen för det av Kungl.
Maj :t äskade anslaget av utgifterna för den verksamhet, som inom
försvarets forskningsanstalt bedrives med anlitande av förevarande
anslag, skulle komma att i hög grad menligt inverka på forskningsresultaten.»
Folkpartiet försökte föra fram en kompromisslinje i utskottet enligt
vilken man skulle stanna vid att höja avlöningsanslaget med 41000 kr.
för att möjliggöra förvandling av 10 forskningsingenjörstjänster i
Ce 27 tilllaboratorstjänster. Med dessa möjligheter till förbättring av
ett fåtal forskares ställning trodde man sig kunna avvända den hotande personalkrisen. Hr Ohlon upplyste i debatten att förslaget tillkommit bl. a. därför att »det fanns vissa utsikter för att folkpartiets
linje skulle samla alla i utskottet, och då hade man åtminstone vunnit
något». Han tillfogade, »Högern höll emellertid, kanske naturligen på
sitt förslag, och socialdemokraterna funno då inte anledning att frångå
propositionen».
Hr Ohlons upplysningar säga ganska mycket om hur det kan gå till
i statsutskottet vid avgöranden i försvarsfrågan. Att högern skulle
frångått sin i sak så starka ståndpunkt för en så otillfredsställande
kompromiss, föreföll hr Ohlon icke naturligt. Alla inom högerpartiet
t(lrde vara beredda att på den punkten instämma med honom.
Utgången blev- som sagt- att forskningsanstalten sättes att fortsätta på svältkost. Som särskilt betecknande må nämnas en punkt,
där högern tagit upp ett viktigt detaljkrav från anstalten: anslag för
uppgörande av evakueringsplan. I högermotionen anfördes därvid att
anstaltens uppgift just i ett krigs början blir av särskilt stor betydelse.
»Dess uppgift blir då att undersöka av fienden använda nya metoder
och stridsmedel och söka finna effektiva motmedeL Skall anstalten
kunna lösa denna viktiga uppgift måste den snabbt kunna evakueras
och bringas i funktion på annat håll. En första förutsättning härför
är att dess evakuering åtminstone är planlagd.» Anslagsbehovet härför
var 160 000 kr. Ä ven detta önskemål avslogs.
Forskningsanstaltens ledning anser liksom högern att anstaltens
uppgifter böra bedömas med hänsyn till de överhängande krigsriskerna. Försvarets politiska ledning och den socialdemokratiska riksdagsmajoriteten räkna med freden som arbetshypotes – nu som så
många gånger tidigare under de senaste decennierna. Verkligheten
har alltid korrigerat denna hypotes. Men samtidshistoriens lärdomar
väga lätt gentemot neutralitetens fredsdogmer.
363
Dagens frågor
Chefens för marinen Av referat i dagspressen har framgått, att chefen
flottprogram. för marinen framlagt ett förslag till ny- och orobyggnadsprogram för flottans fartyg omfattande budgetåren 1952–
1958. Förslaget, som tillstyrkts av överbefälhavaren, har följande omfattning:
fyra jagare av modifierad ölandtyp,
ett minfartyg av ny typ,
tre ubåtar av Hajentyp,
tolv minsvepare av typ M 51,
elva motortorped-motorkanonbåtar av typ T 101,
femton motortorpedbåtar av typ T 32 samt
ombyggnad av fem jagare och sex kustjagare till fregatter.
Bakgrunden till detta förslag liksom de synpunkter, som bestämt
valet av fartygstyper, skola här något närmare behandlas.
Genom 1942 års försvarsbeslut fastställdes ett nybyggnadsprogram
för flottans fartyg för åren 1942-1947. Programmet omfattade bl. a.
två kryssare och två jagare samt en första utbyggnad av två operationsgrupper nu benämnda eskadrar. Övriga fartyg i linjeflottan äro
till större delen färdigställda under beredskapstiden, dvs. under en
relativt kort tidsperiod, vilket gör att de komma att avföras från
linjeflottan till reservflottan ungefär samtidigt. En dylik ojämn förnyelse av fartygsmaterielen är oekonomisk. Den medför vidare att
arbetsbelastningen i marinförvaltningen blir ojämn och att den del
av varvens arbetarstam, som blivit specialiserad på örlogsfartygsbyggnad, icke kan utnyttjas rationellt.
Efter 1947 har det icke funnits något program på längre sikt för
omsättning av flottans fartyg. Utredningar har pågått, dels 1945 års
försvarskommitte, dels 1949 års försvarsutredning, vilket medfört att
statsmakterna under den tid utredningarna verkat icke velat binda
sig för någon långfristig flottplan. 1948 års riksdag beslöt emellertid
»att flottans ersättningsbyggnad för den närmaste framtiden bör
inriktas på att vidmakthålla beståndet av jagare och lättare fartygstyper samt komplettera detsamma med ett antal större torpedbåtar,
avsedda att planenligt ingå i operationsgrupperna». För den fortsatta
utbyggnaden av eskadrarna ha beviljats medel till två jagare av
Hallandtyp och en motortorpedbåt av ny typ (T 101). För budgetåren
1950/51 och 1951/52 ha inga andra fartyg än fyra minsvepare beslutats.
När ett örlogsfartyg tjänat ut sin tid i linjeflottan och överförs till
reservflottan skall det ersättas. Följderna av den koncentrerade fartygsbyggnaden under beredskapstiden börjar nu märkas. Kryssaren
Gotland, jagarna Malmö och Karlskrona, kustjagarna Romulus och
Remus samt tjugofyra minsvepare skola under sexårsperioden 1952-
1958 avföras till reservflottan. Under samma tid äro de tre Sverigeskeppen, minfartyget Clas Fleming, tre ubåtar och femton motortorpedbåtar mogna för utrangering. Om fartygsbeståndet skall kunna
vidmakthållas, måste nya enheter tillkomma för dessa fartyg. Efter
sexårsperioden 1952-1958 blir avgången av fartyg ännu större. Det
är därför av största vikt, att nu aktuell ersättningsbyggnad icke skjutes på framtiden.
364
w
Dagens frågor
Utvecklingen inom krigstekniken har gått snabbt framåt. Det gäller att följa med i denna utveckling, men allt för mycket får icke
heller satsas på sådana vapen och hjälpmedel, som ännu icke lämnat
experimentstadiet. I februari i år tillsatte chefen för marinen en kommitte för att tekniskt och taktiskt utreda frågor rörande fartygstyper för nu aktuell ersättningsbyggnad. Denna kommittes betänkande har legat till grund för marinchefens flottplan.
Sverige intar en självständig position mellan öst- och västblocken
och måste bygga upp försvaret därefter. I Östersjön har flottan tillsammans med kustartilleri och flyg försvaret av farvattnen utanför
vår långa kust och det finns i Östersjön endast en flotta att räkna
med som eventuell motståndare. Möjligheten att få hjälp i form av
sjöstridskrafter för sjökriget i Östersjön är ytterligt liten, då östersjöinloppen lätt kunna bliva spärrade. I Västerhavet måste flottan
samtidigt kunna skydda våra livsviktiga sjöförbindelser.
Vid sina taktiska undersökningar konstaterade kommitten, att det
med förstörelsemedlens ökade verkan blivit allt svårare att giva även
de största enheterna ett fullgott skydd. Det är därför nödvändigt att
söka säkerställa motståndskraften och segheten hos sjöförsvaret genom ökat antal enheter. Särskilt blir detta aktuellt för ett litet land
med begränsade ekonomiska resurser. Då kostnaderna per enhet samtidigt blivit allt större, måste alla tänkbara besparingsåtgärder vidtagas för att inom en rimlig kostnadsram kunna erhålla det erforderliga antalet fartyg. I dagens labila utrikespolitiska läge måste tidsfaktorn tillmätas stor betydelse. För att minska byggnadstiden för
de olika fartygstyperna har chefen för marinen i likhet med kommitten funnit det nödvändigt att i stor utsträckning utnyttja befintliga konstruktioner och ritningar. En standardisering av antidet
fartygstyper är önskvärd ur taktiska, tekniska, underhålls- och reparationssynpunkter. Vår korta värnpliktstid gör det icke möjligt
att göra de värnpliktiga förtrogna med ett flertal vapen eller att
stridsutbilda dem på ett flertal fartyg. En standardisering är med
anledning härav nödvändig.
Kommitten har kommit till den uppfattningen, att eskadrar med
kryssare äro mest lämpade för att avhålla en fiende från att igångsätta anfallsföretag över havet mot vårt land. I respektförsvaret, som
politisk och fredsbevarande faktor, är en flotta med kryssare av betydligt större värde än en flotta utan kryssare. Men priserna i dagsläget äro sådana, att det icke är möjligt att inom en rimlig kostnadsram inrymma såväl kryssare som det erforderliga antalet av övriga
nödvändiga fartygstyper. Då det vidare åtgår lång tid för ett kryssarbygge, har chefen för marinen föreslagit, att kryssaren Gotland ersättes med två jagare. Tillsammans med de två jagare, som erfordras
som ersättning för jagarna Malmö och Karlskrona böra således fyra
jagare byggas under sexårsperioden. Med tillkomsten av dessa enheter skulle de båda eskadrarna erhålla avsett antal moderna jagare.
Vid det slutgiltiga valet av jagartyp för denna ersättningsbyggnad
har valet stått mellan jagare av typerna Halland och Öland. Hallandtypen, av vilken två för närvarande äro under byggnad, är tekniskt
365
Dagens frågor
och taktiskt den bättre. Den förses med de modernaste vapen och
hjälpmedel, som vi kunna frambringa. De i förhållande till öland
ökade vapenvikterna och förbättrade skyddsarrangemangen ha emellertid medfört, att Hallandjagaren blivit betydligt större än öland
och därmed dyrare. Kommittens undersökningar ha visat att ölandjagaren, som är vår modernaste i tjänst varande jagare, genom vissa
modifikationer kan givas ökat stridsvärde. Främst gäller detta luftvärnet och antiubåtsvapnen. Samtidigt kan kostnaderna minskas genom reduktioner främst av reservmedlen. Det har således visat sig
möjligt att för samma anslag erhålla fyra modifierade ölandjagare
som tre jagare av typ Halland. Då marinchefen ansett att antalet
enheter är av stor betydelse, har valet fallit på den billigare ölandjagaren. En undersökning av dess slagkraft har visat, att den är
jämbördig med moderna ryska jagare.
Alla erfarenheter från det andra världskriget ha visat minvapnets
betydelse. Oss omgivande farvatten äro lämpade för minkrigföring
och de nautiska förhållandena äro sådana, att minspärrar med fördel
kunna utnyttjas för skyddet av viktiga kuststräckor. Det är av stor
betydelse att mineringarna kunna utläggas i början av ett krig. Det
är därför ett trängande behov att ersätta det snart fyrtioåriga minfartyget Clas Fleming med ett nytt fartyg. Det nya minfartyg, som
ingår i programmet, är av ungefär jagares storlek. Det har kunnat
göras relativt snabbt samtidigt som kostnaden kunnat hållas nere.
Av intresse är att konstatera, att utrymme kunnat avses för robotkatapulter, i avsikt att kunna använda fartyget som plattform för
robotförsök
stora krav kommer under ett krig att ställas på vår flotta vid skyddet av handelssjöfarten. Det vore givetvis önskvärt att flottan kunde
tillföras ett antal nya enheter särskilt lämpade för sjöfartsskydd. Den
snabbaste vägen att skaffa fram fartyg för detta ändamål är att
bygga om äldre jagare och kustjagare i reservflottan och utrusta
dem med vapen framför allt för bekämpning av ubåtar. En dylik
åtgärd drager betydligt mindre kostnader än att bygga nya fartyg.
Jagarnas höga fart och goda artilleribestyckning göra dem väl lämpade för sjöfartsskydd. Chefen för marinen har därför föreslagit att
bygga om fem jagare och sex kustjagare och ansett att dessa fartyg
efter internationell terminologi böra benämnas fregatter.
En ny ubåt är under konstruktion och medel till tre båtar av denna
typ äro beviljade. Fortsatt byggnad av tre enheter av samma typ som
ersättning för ubåtarna Sjölejonet, Sjöbjörnen och Sjöhunden äro
medtagna i förslaget. Åven beträffande ersättningsbyggnad för minsvepare har chefen för marinen föreslagit att en under byggnad varande ny typ utnyttjas. Om fullständig ersättning för de minsvepare,
som falla för åldersstrecket skulle ha erhållits, borde tjugofyra nya
enheter byggas. Då det är önskvärt att sprida ut nybyggnaden på en
längre tidsperiod, ha endast tolv minsvepare medtagits i förslaget.
För att öka slagkraften hos motortorpedbåtsvapnet böra enligt erfarenheter från världskriget motortorpedbåtarna stödjas av motorkanonbåtar. Ett förprojekt till en ny typ utförd med alternativ torped- 366
:.z.,.._-…,__._
–
Dagens frågor
eller artilleribestyckning har lagts fram av kommitten. I avvaktan
på de fortsatta undersökningar och prov, som pågå för det slutgiltiga valet av lämpligaste båttyp (-er), har chefen för marinen i sitt
förslag dock räknat med de nu befintliga typerna, T 101 och T 32. Den
större typen T 101 har därvid förutsatts utförd som motortorpedmotorkanonbåt. Chefen för marinen har vidare ansett det synnerligen önskvärt att som ersättning för kustjagarna Romulus och
Remus förstärka motortorpedbåtsvapnet med ett antal motortorpedmotorkanonbåtar. Ä ven som viss motvikt mot kraftförlusten i lokalförsvaret vid Sverigeskeppens bortfall och vid ombyggnaden av jagare och kustjagare till fregatter vore en dylik förstärkning av värde.
Av ekonomiska skäl har det dock icke varit möjligt att taga med
denna ersättningsbyggnad i det nu föreslagna programmet, varför
dessa objekt fått anstå till nästa nybyggnadsperiod.
Chefens för marinen förslag karakteriseras av nödvändigheten att
snarast möjligt få en plan för nybyggnadsverksamheten fastställd.
Planen har därför begränsats till de allra mest trängande behoven
och hållits inom en kostnadsram, som utan prutningar bör kunna
accepteras av statsmakterna. För att vinna tid och redan under nu
löpande budgetår kunna lägga ut de mest tidskrävande beställningarna föreslår marinchefen att beslut om programmet fattas vid höstsejouren av årets riksdag. Det är att hoppas att så blir fallet och att
det framlagda förslaget antages i dess helhet.
Riksdagsva,len i De första meddelandena om riksdagsvalen i Finland
Finland. den 2 och 3 juli voro ur borgerlig synpunkt rätt nedslående. Ett par dagar efter det valen undanstökats, räknade man
med att den tidigare borgerliga majoriteten, 108 mandat av 200, skulle
reduceras till 102. Sedan utdragsrösterna (eller poströsterna) börjat
strömma in, ökades det borgerliga flertalet något; då detta skrives
räknar man med 104 »borgare» mot 96 »marxister». Av dessa sistnämnda äro 53 socialdemokrater och 43 folkdemokrater, dvs. kommunister. Ä ven om små justeringar bli nödvändiga i fortsättningen,
är det klart, att den borgerliga majoriteten står sig. När man bedömer
dessa siffror bör man erinra sig, att partiställningen efter valen i
mars 1945 var 101 borgare, 50 socialdemokrater och 49 kommunister.
Trots att de borgerliga positionerna sålunda icke genombrutits,
kvarstår dock som ett olustigt faktum, att kommunisterna återtagit
5 av de 11 mandat, som de förlorade vid valen för tre år tillbaka. I
och för sig innebär den kommunistiska framryckningen knappast
någon överraskning, låt vara att den är ovälkommen, inte minst för
socialdemokraterna. Redan åtgärden att fördela de i Kymmene läns
valkrets sedan vapenstilleståndet hösten 1944 mantalsskrivna förflyttade karelarna mellan de valkretsar, i vilka de nu äro bosatta, ansågs
innebära en automatisk ökning av den kommunistiska mandatuppsättningen i riksdagen, ifall de gamla proportionerna mellan partierna
hade bibehållits. I valpropagandan åtnjöto kommunisterna vissa förmåner, då de överflyttade argumenteringen till det utrikespolitiska
planet. Sådan som Finlands utrikespolitiska ställning är, tar den mot
367
Dagens frågor
kominform riktade opinionsbildningen vissa hänsyn gällande kommunistpartiets uppdragsgivare, finansiärer och direktiv. Kommunisternas ekonomiska resurser föreföllo att också denna gång vara obegränsade.
Beaktar man dessa omständigheter, ter sig den kommunistiska röstökningen rätt blygsam, blott några tusen röster, som höjde partiets
procentsiffra från 20,0 till 21,5. Att samla 389 000 röster av 1819 000,
när man uppträder med anspråk på att vara den enda verkliga försvararen av sådana värden som demokrati, fred, materiell standardhöjning och medborgerlig frihet, är inte särdeles imponerande. Inemot 80 procent av Finlands väljarkår genomskådade de kommunistiska parollerna.
I viss mån märkligare än kommunisternas väntade små framgångar äro omkastningarna i det borgerliga lägret. Det stora agrariska bondeförbundet fick sin mandatuppsättning minskad från 56 till
51. Samma nedgång, 5 mandat, från 33 till 28, nödgades den finska
högern (»finska samlingspartiet») annotera. Detta parti kan dock
trösta sig med att vid sin sida ha den nya partibildning, som kallas
Finlands folkparti (»Suomen kansanpuolue»), som gör anspråk på att
vara det upplösta »framstegspartiets» arvtagare, men som rätteligen
är blott dess efterträdare. Det nya folkpartiets program är inte så
klart, att man med ledning av det kan fastslå dess karaktär; i vissa
stycken torde nykomlingen befinna sig höger om samlingspartiet. I
den finska högerpressen har man även observerat en tendens att betrakta samlingspartiet och folkpartiet såsom ett slags enhet.
Någon lisa av samma slag har bondeförbundet inte. Lättnaden
skulle ligga i medvetandet om att några av de 56 platserna senast
vunnos tack vare god tur vid placeringen av de sista mandaten i valkretsarna. Man kommer dock inte ifrån, att bondeförbundets procentuella andel av rösterna sjunkit från 24,2 till 23,2. En visserligen
liten, men dock obestridlig ökning kunna socialdemokraterna inregistrera från 26,3 senast till 26,4 procent nu. Rent röstmässigt räknat
utgöra socialdemokraterna det avgjort största partiet med mera än
480 000 röster, följda av agrarernas 421000 och folkdemokraternas
389 000. De borgerliga svenskarnas ena mandatvinst (från 14 till 15)
har i den finlandssvenska borgerliga pressen kommenterats med
största tillfredsställelse. I detta sammanhang bör det påpekas, att den
socialdemokratiska riksdagsgruppen inrymmer 3 svenskar med talmannen K.-A. Fagerholm i spetsen och att 2 av de 43 folkdemokraterna
också äro svenskar. Den svenska representationen i Finlands riksdag
består sålunda av 20 man.
Den stora skiljelinjen i finländsk politik har under de senaste åren
inte gått mellan borgare å ena sidan och socialdemokrater jämte
folkdemokrater å den andra. När det gällt väsentliga frågor har man
kunnat konstatera, hurusom de borgerliga partierna och socialdemokraterna gemensamt avvärjt de kommunistiska attackerna. T. o. m.
ifall kominforms företrädare nu hade erövrat lika många mandat som
år 1945, bleve det en tämligen omöjlig uppgift att bilda ett regeringsblock, i vilket kommunisterna skulle vara representerade. Kommunis- 368
-~—– ·–·–·—~· – –
Dagens frågor
terna äro vida mera isolerade i dag än kort efter kriget och vapenstilleståndet. Klyftan mellan socialdemokrater och folkdemokrater
har blivit allt djupare och alla broar över densamma äro sprängda.
Så stora äro de av julivalen föranledda ändringarna i styrkeförhållandena mellan partierna inte att regeringsfrågan skulle få omedelbar aktualitet. Den andra ministären Kekkonen kan tydligen lugnt
sitta vidare ett gott stycke in i september och avvakta resultaten av
planeringsarbetena medan borgfredstiden varar. Till bilden hör att
kommunisterna voro de enda, som opponerade sig mot denna borgfred med dess spärrar även för lönernas vidkommande. I valsiffrornas ljus ter det sig inte heller omöjligt att den nuvarande koalitionen,
byggande främst på agrarer och socialdemokrater, kan fortsätta sin
existens med bistånd av de borgerliga svenskarna och det »folkparti»,
som nu förfogar över 10 mandat i stället för de 5, som framstegspartiets riksdagsgrupp bestod av. De kommentatorer, som skyndade
sig att bebåda en ommöblering i regeringsborgen med herr Fagerholm som statsminister, voro tydligen alltför tidigt ute. Socialdemokraterna yppade åtminstone inte den första veckan efter valen någon
lust att inrätta sig som det ledande regeringspartiet. Den enda grupp,
som tydligt, högljutt och demonstrativt yrkat på-att få besätta en del
viktiga poster i regeringen, har varit kommunisterna i egenskap av
»arbetarnas och de arbetande böndernas» ombud. Den överväldigande
majoriteten av Finlands folk har dock sin mycket bestämda mening
om, huru dessa krav skola uppfattas. Den meningen kan avläsas i
röstsiffrorna.
Intresseorganisationernas I ett radioföredrag, hållet en av de strejkmakt i Finland. oroliga augustidagarna år 1949, förklarade
minister Unto Varjonen, att man i Finland gott kunde lämna den statsdirigerade lönepolitiken och övergå till ett system av samma slag,
som tillämpas under normala förhållanden, alltså en ordning med fria
förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden. Mag. Varjonen
hade någon månad tidigare inträtt i K.-A. Fagerholms socialdemokratiska ministär som »stabiliseringsminister» och han betraktades allmänt såsom en av regeringens och partiets inflytelserikaste män. I
föredraget betonade han dock, att statsdirigeringen av lönerna inte
var endast ett ekonomiskt problem; det var också en politisk fråga.
Övergången till ett friare system kunde, antyddes det, utnyttjas av
element, som önska att näringslivet utsätts för störningar.
Några månader senare, i början av januari 1950, slopades den bindning av lönerna vid index, vilken hade införts i oktober 1947. Men
rlå sistnämnda åtgärd vidtogs, kombinerades den med en av regeringen
accepterad eller påbjuden höjning av grundlönerna. Höjningen utgjorde 7,5 procent och den kom som en överraskning, något som jämväl avspeglades både i pressen och i en mängd riksdagsanföranden.
Finland stod emellertid den gången inför ett presidentskifte och det
betraktades som en självklar sak, att ministären Fagerholm skulle
bryta upp då den nya mandatperioden för statschefen började, vilket
också skedde. Det sades tämligen öppet ut, att mannen bakom den på-
369
~~~~~~~~~–~~~~~-~~~——–~— — —~~~~–
Dagens frågor
talade lönehöjningen var minister Varjonen. Att lönernas frigörelse
från index inte blev långvarig är en annan historia, som slutade med
en ny uppgörelse i början av maj 1950, innebärande bl. a. en 15 procents höjning av lönerna, fortsatta lönerörelser i slutet av sommaren
och ytterligare av indextabellerna motiverade lönetillägg. När detta
skedde spelade socialdemokraterna rollen av oppositionsparti. Redan
i mars 1950 hade den socialdemokratiska regeringen ersatts av en
borgerlig regim, dominerad av det finska bondeförbundet. De båda
löneaktionerna hade också beledsagats av hotelser om generalstrejk.
För hr Kekkonens första ministär fanns intet annat att göra än att
godkänna det mesta av vad fackföreningsfolket krävde.
Då man i Finland mycket väl erinrar sig den ställning hr Varjonen
under ett par år intagit som den yngre socialdemokratiska falangens
starkaste och i många stycken insiktsfullaste man i ekonomiska frå-
gor, väckte det en icke ringa uppmärksamhet, när han den 9 maj i år
inför den finskspråkiga nationalekonomiska föreningen höll ett föredrag om det svåra trångmål, i vilket den ekonomiska politiken bragts
av partipolitiken. Vad hr Varjonen ville ha sagt var i korthet, att
regeringens och riksdagens makt försvagats och att parlamentarismen
i Finland, när det gäller folkhushållningen, inte förmått prestera den
erforderliga viljekraften. Vid sidan av de politiska partierna har ett
nät av fackliga intresseorganisationer vuxit fram och dessa organisationer vägra att underkasta sig den statsvilja, som företrädes av folkrepresentationen och av den regering, som åtnjuter riksdagens förtroende. Hr Varjonen kritiserade också skarpt den inflationsfrämjande politik, som förts av den fackliga centrala ledningen. Denna
ledning har, för att göra »opinionsvinster», ofta lämnat saklighetens
vägar och funnit det vara taktiskt bäst att uppträda radikalt med
kategoriska lönehöjningskrav. Detta mot de fackliga löneaktionerna
riktade klander kompletterades med en sarkastisk skildring av den
moderna synen på statens skyldigheter, sträckande sig till alla tänkbara områden; det finns numera knappast något yrke, någon näring
eller något socialt färgat behov, som anses ligga utanför de statliga
garantiernas, plikternas och omsorgernas gränser, påvisade hr
Varjonen.
Man förstår att den socialdemokratiska pressen med en viss förlägen tystnad mottog denna deklaration av partiets mest uppmärksammade ekonomiska expert. En månad tidigare hade ju Väinö Tanner
i ett tal i Lahtis med eftertryck vänt sig mot uppfattningen av staten
såsom ett slags »vårdinrättning». För kommunisterna var hr Varjonens föredrag givetvis ett kärkommet material, som synnerligen flitigt
utnyttjades för att bevisa den högersocialdemokratiska riktningens
reaktionära och dollarimperialistiska egenskaper.
Något senare klarlade finansminister Ralf Törngren, svenska folkpartiets ordförande, dels i en uppsats och dels i ett anförande vid den
svenska partidagen i Karis (19/5) huru vådlig den makt blivit, som
de stora intresseorganisationerna tillskansat sig i samhället. Då socialdemokraterna trädde in i hr Kekkonens andra ministär, så skedde
detta, enligt hr Törngren, mot fackföreningarnas vilja. Agrarpartiet
370
-~ ——-~~ ________….,.___…..,~:::::::::====iiii;;;;;;·•–oi’bi7iiiiz–.;;;-;;;;;iiii’ol;;.____iiiiiiiiii1ölliiiiiiiiiiiiliiiiiiiil===..-……..=-..-..lllj
Dagens frågor
har också sin rörelsefrihet begränsad av jordbrukets producentorganisationer. Betecknande för läget är att socialdemokraterna inte vå-
gade på allvar förhandla om den s. k. borgfreden innan fackföreningsvalen i april voro undanstökade. Man måste också låta l maj passera
för att nyheten om borgfredskommitten skulle bli publicitetsmogen.
Det finns en mängd andra exempel av liknande slag.
Gäller det möjligheter att genom utomparlamentariska aktioner
påverka statsmakterna, så råder ingen jämlikhet mellan arbetarnas,
arbetsgivarnas, jordbrukarnas och tjänstemännens organisationer.
Likställdheten mellan arbetare och arbetsgivare är ungefär densamma
som mellan tuppen och hästen i fabeln. I Finland är det fullkomligt
otänkbart, att arbetsgivarna skulle vidtaga lockoutåtgärder. Det stora
programmet med leveranserna av skadeståndsvaror till Ryssland, ett
program, vilket, om allt går väl, väntas vara fullföljt i mitten av september 1952, tillåter inga sådana avbrott, för vilka arbetsgivarna kunde
anses bära ansvaret. De nyheter, som på vårsidan kommo från Norge
om inställda livsmedelsleveranser från landsbygden till tätorterna,
har inte haft någon motsvarighet i Finland, även om önskningar och
hotelser i den riktningen uttalats. Den oro, som givit sig till känna på
det ekonomiska området, har till allra största delen haft sitt ursprung
i den fackliga världen och i betydande grad berott på den demagogiska
dragkampen mellan kommunister och socialdemokrater. När det gällt
att skydda penningvärdet och hejda inflationen har man fått lov att
begränsa sig till »uppehållande strider», vilka haft formen av s. k.
poängköp, i praktiken förverkligade genom premieringar och stödåtgärder, som hållit indextalen nere.
A v en del tecken att döma har hr Varjonen genom sin öppna deklaration förstört sina chanser som politisk ledare inom det socialdemokratiska partiet. Sanningar av det slag, som han förkunnade i
sitt föredrag den 9 maj, äro inte ägnade att göra sin man populär.
Man förstår också mycket väl, att hr Varjonen fann det lyckligast
att inte ställa upp i konkurrensen om mandaten i riksdagen.
Kursen efter president- Å ven efter en så ringa övervikt som endast
valet i Österrike.• 43 000 röster, som Gleissner hade framför Körner i valgången av den 6 maj, blev Körners seger i den andra och
avgörande valgången av den 27 maj oväntad.- Siffermässigt är den
på grund av det vid båda valgångarna så gott som lika valdeltagandet ganska lätt att analysera. Ej blott kommunisternas 220 000 röster
från första valgången avgåvos i lydig uppfyllelse av partiledningens
givna paroll odelat för Körner. Å ven av de 662 000 Breituer-väljarna
röstade endast ungefär 42 °/o för Gleissner och 40 Ofo för Körner, under
det att 18 Ofo hjälpte den sistnämnde indirekt att bli vald genom att
inlämna ogiltiga röstsedlar.
Att genomföra en psykologisk analys av röstningen är emellertid
inte så lätt. Kommunisterna behöva för en sådan inte alls tagas i räkningen. De stå i Österrike liksom överallt väster om järnridån utan- 1 Jämför artikeln i häfte 4 »Presidentvalet i Österrike».
371
Dagens frågor
för varje konstellation av de inrikespolitiska krafterna och uppnådde
redan vid nationalrådsvalen 1945 inte mer än 5,4 °/o av alla röster och
senare inte mer än 5,1 °/o: ett lysande bevis för demokratins stabila
förankring i ett land, som är ockuperat av fyra makter och nästan
omringat av folkdemokratier.
Det stora överraskningsmomentet låg i det att endast en förhållandevis så liten del av Breituer-väljarna kunde bestämma sig för att
hjälpa den borgerliga kandidaten Gleissner till valet. – Åven om
valgemenskapen Burghard – Breitner, som konstituerade sig under
förberedelserna till presidentvalet, visserligen inte är identisk med de
oavhängigas förbund – VdU -, så utgör det, som bildades vid valrörelsen 1949 och då genast kunde samla 489 000 röster (11,1 °/o) naturligtvis dess kärna. Därför bör man för att kunna förstå Breituerväljarnas inställning närmare gå in på VdU’s struktur mot bakgrunden av den österrikiska politikens utveckling.
Den österrikiska väljarkåren har städse grupperat sig på tre fronter. På högra sidan stodo de kristligt-sociala (Lueger-, Seipelparti),
på vänstra sidan socialdemokraterna och i mitten två eller flera fraktioner från nationella och liberala skikt. Härvid får man aldrig
glömma, att detta, som i det gamla Österrike kallades tysknationellt,
hade mycket litet gemensamt med tankeriktningen av samma namn
i Tyska riket. Under det att programmet för de sistnämnda syftade
först och främst på skyddet av tronen och altaret, uppstod den tysknationella rörelsen i Österrike i nationaliteternas kamp om staten och
i skarpaste opposition mot dessa traditionella element. ’– Sedan 1918
var för denna grupp, som framför allt stödde sig på den borgerliga
medelklassen och den akademiska intelligensen, Anschluss det orubbliga idealet. När nu dess förverkligande syntes vara inom räckhåll,
var man för dess skull beredd att även ta med nazismen på köpet.
Mycket snart efter mars 1938, men ändock för sent, gjorde dessa ämbetsmän, domare, advokater, läkare, läroverkslärare, professorer, fabrikörer och affärsmän klart för sig och för resten förvånansvärt
ofta även för sin omgivning, att de hade föreställt sig Anschluss
annorlunda. Ty vad som 1938 kallades Anschluss var i själva verket
en satrapi, utövad av från Nordtyskland förflyttade nazistpampar.
När nationalsocialismen 1945 bröt ihop i vanära och nesa, hade det
varit det psykologiska ögonblicket att även innerligt försona dessa
i sin yrkesutövning och sin privata livsföring till stor del alldeles
klanderfria medborgare med den stat, som nu till skillnad från 1918
avböjde varje tanke på Anschluss. Men segermakterna tilläto inte
det »befriade» Österrike att lösa sitt nazistproblem enligt sina egna
behov. Med tvång skapades en ny klass, som berövades sina rättigheter, sina yrken och även sina bostäder. När de 1949 till största delen åter erhöllo rösträtten, voro de i många fall till ett rent negativitetskomplex.
Men fortfarande ha stora delar av befolkningen på grund av »Parteiproporz» (den proportionella fördelningen av alla platser i den
offentliga tjänsten meilan koalitionspartierna) känt sig uteslutna
från chancen till rättvis tävlan. Och just därför att man kände sig
372
Dagens frågor
borgerlig, tyckte man, att OeVP framför socialdemokraterna hade
skyldighet att bringa till stånd likställighet icke blott i lagarnas ordalydelse utan även vid deras genomförande. – Eftersom man även
ansåg, att OeVP ej hade uppfyllt denna förpliktelse, bet man sig fast
vid sin antagonism mot detta till den grad, att man på många håll
ej kunde förmå sig att understödja dess kandidat och delvis t. o. m.
föredrog att få se socialisten Körner som förbundspresident i stället
för Gleissner, fastän man hyste en hög uppskattning av denne personligen.
Missbelåtenheten över, att OeVP hade överlämnat den ekonomiska
politiken i så hög grad åt socialdemokraterna förde inte till det, vad
som logiskt tänkande hade begärt att stärka det utan tvärtom att
försvaga det av ren förargelse. Det var rena rama oppositionsvalet.
Hur skall nu den inrikespolitiska kursen i Österrike bli i fortsättningen1 Koalitionen mellan OeVP och socialdemokraterna förblir
utan tvivel bestående. Ty en borgerlig koalition mellan OeVP och
VdU förbjuder sig själv genom landets prekära läge i utrikespolitiskt
och ekonomiskt hänseende. – Utrikespolitiskt bestå mellan de båda
koalitionspartierna inga motsatser. Den österrikiska socialdemokratien är fri från allt detta, som här dök upp som »tredje kraften», som
aldrig kunde få ett forum i Wiener Arbeiter-Zeitung. Desto skarpare
äro motsättningarna mellan österreichische Volkspartei och socialdemokraterna i de ekonomiska frågorna: planhushåll eller fri ekonomi.
Här framstår den tragiken ej endast för OeVP utan även för en
lugn utveckling av Österrike i dess helhet: Lärdomarna av presidentvalet skulle tvinga det att göra sina ekonomiska åskådningar med
större fasthet gällande mot socialdemokraterna, som ha 67 mandat i
nationalrådet mot folkpartiets 77, under det att OeVP å andra sidan
är försvagat i sin inre sammanhållning av tilldragelserna kring presidentvalet och därför måste undvika nyval under den närmaste tiden. Enligt grundlagen äger detta först rum hösten 1953. Till dess
hoppas OeVP, att det nuvarande avbräcket för länge sedan övervunnits.- A andra sidan torde inte heller socialdemokraterna eftersträva
nyval under den närmaste tiden. Ty sådana skulle medföra faran för
dem, att presidentvalets karaktär som förargelsens val skulle visa
sig alldeles klart i den mening, att »die Denkzettelwähler» ’– en beteckning, som fått hemortsrätt i den österrikiska politiska terminologien just i samband med presidentvalet – under tiden skulle bli
väckta ur sina drömmar och åter vända sig från socialdemokratin.
-Ur den synpunkten skall man även förstå vizekansler Schärfs förklaring, att det icke har inträtt någon förändring i det parlamentariska styrkeförhållandet mellan de båda koalitionspartierna; att socialdemokraterna i presidentvalet inte ha vunnit någon seger utan
blott avvärjt ett nederlag, som var tilltänkt dem; en statsmans förklaring, som skiljer sig mycket gynnsamt från Wien Reuter filialens
kommentering, som i enlighet med den där rådande säregna parollen
att »fienden står åt höger» drog precis de motsatta slutsatserna.
En av de allra viktigaste uppgifter, som under den närmaste tiden åligger den österrikiska inrikespolitiken är att bygga in VdU
373
Dagens frågor
i det politiska dagsarbetet. Socialdemokraterna vädjade i perioden
mellan de båda presidentvalgångarna till »de frihetsvänliga och liberala krafterna» i VdU, som inte »åter skulle låta fånga in sig av den
svarta reaktionen» och därför skulle de rösta för »demokraten Körner», en vädjan, som enligt detta, som har sagts, röjde mycket gehör.
– Från ledande OeVP-håll förklarades efter presidentvalets avslutande, att man var beredd att erkänna VdU som det andra borgerliga partiet. – Det har inte alltid låtit på detta sätt, varken från det
ena eller från det andra hållet. – Men det är inte tilltalande och inte
heller gynnsamt för Österrikes anseende i utlandet att kort och gott
beteckna en opposition med 15 mandat i nationalrådet som »neonazistisk» eller »neofaschistisk», vilket så ofta och även i valpropagandan
före presidentvalets första akt hänt, till stor skada för VdU’s inre
utveckling från ett oppositionsparti för själva oppositionens skull till
ett parti med egen ansvarskänsla.
Det mest bestämda krav, som ställdes inom folkpartiet från det
håll, där man redan förut ville upprätthålla kontakten med VdU, var
det att skilja mellan regerings- och partiuppdrag. Men för att inte
skärpa friktionsytorna med koalitionspartnern i denna brydsamma
tid avstodo OeVP’s partiinstanser slutligen från att genomföra den
bebådade planen att byta ut partiets regeringsrepresentanter eller en
del av dem. Man nöjde sig med att uppskjuta denna reglering till en
senare tidpunkt och för tillfället endast företaga ett utbyte i de högsta
partifunktionerna.
I skrivande stund är hela inrikespolitiken upptagen med att åvägabringa lön- och prisöverenskommelsen, den femte sedan sommaren
1947, en mycket otacksam uppgift. Här är frontbildningen den, att
socialdemokraterna kräva en generellt verkande överenskommelse
för alla arbetstagarna, vilken de svenska socialdemokraterna resp.
LO hittills förkastat. Men näringsidkarna och folkpartiet förorda en
överenskommelse från. grupp till grupp med hänsyn till lönsamheten
och en särskild lönehöjning för statstjänstemännen, som i de högre
graderna blivit mycket åsidosatta. Och dessutom vilja socialdemokraterna inte medge de prishöjningar, som bönderna betrakta som ofrånkomliga.- På vilket sätt man bör avveckla livsmedelsubventionerna
och om även en höjning av hyrorna, som äro fastlåsta vid nivån från
första världskriget, skall tagas med i programmet äro allvarliga
stridsfrågor. – Som redan framgår av dessa antydningar, finnas här
många parallellproblem, som behärska just nu även den nuvarande
svenska ekonomiska politiken. Men utrymmet tillåter inte att här
närmare gå in på dessa parallellföreteelser.
En osäker faktor för den närmaste framtiden förblir även kommunisterna, som måhända kunna frestas att vid den femte lön- och
prisöverenskommelsen upprepa sitt kuppförsök från den fjärde oktober i fjol. Om de denna gång finge påräkna icke blott stimulans
utan även praktiskt understöd från sina ryska skyddspatroner beror
nog på den allmänna världspolitiska utvecklingen. – I varje fall har
den inrikespolitiska stabilitet, som Österrike behöver, rubbats genom
årets presidentval.
374
Dagens frågor
Insemina- Vid det nordiska juristmötet under augusti i Stockholm är
tion. ett av överläggningsämnena »Insemination». Att detta för
den oinvigde mindre aktuella ämne upptagits på föredragningslistan
är förvisso ingen tillfällighet. Sedan ett par år tillbaka har nämligen
efter justitieministerns föredragning tillkallats sakkunniga för att
verkställa en utredning rörande de rättsliga och medicinska frågor,
som ha samband med artificiell insemination. Som grund för de sakkunnigas arbete ligger en av Medicinalstyrelsen utarbetad P. M. enligt vilken insemination, utförd av godkänd läkare, skulle vara tilllåten såväl på gift kvinna med sperma från äkta mannen (h o m ol o g) som då sperma från annan än äkta mannen kommer till
användning eller ock befruktningen avser ogift kvinna (h e t e r ol o g). Enligt denna P. M. skall ömsesidig anonymitet föreligga såväl
mellan sperma g i v a r e n (!) och modern jämte hennes ev. man som
mellan spermagivaren (=fadern) och barnet. Vederbörande läkare
förutsättes på grund av sin tystnadsplikt vara skyldig att hemlighålla »donatorns» namn. Handlingar rörande denne, uppställda enligt
av medicinalstyrelsen fastställt formulär, skola betraktas som strängt
konfidentiella och förvaras av den av styrelsen auktoriserade inseminatorn. Denne skulle äga skyldighet att årligen insända samtliga
ifrågavarande handlingar till medicinalstyrelsen, där de skola statistiskt bearbetas och omedelbart därefter förstöras.
Med lagstiftningens hjälp skall följaktligen åstadkommas och upprätthållas en fullständig anonymitet dels mellan de verkliga, biolo~
giska föräldrarna inbördes, dels mellan fadern och hans barn. Därmed
skulle den hittillsvarande sekelgamla utvecklingen inom svenskt
rättsliv att minska och såvitt möjligt helt avskaffa anonymiteten
mellan föräldrar och barn på ett radikalt sätt avbrytas och utbytas
mot sin fullständiga motsats – lagstadgat skydd för anonymiteten.
Enligt äldre rätt (K. brevet 17/10. 1778) var även modern till barn
utom äktenskap berättigad, om hon så önskade, att vara okänd – för
att förekomma risken för barnamord. Denna bestämmelse blev redan
tidigt föremål för kritik, vilken under 1800-talet inte mindre än åtta
gånger kom fram i form av motioner inom prästeståndet. Först 1906
års riksdag hemställde om utredning av frågan. Därvid framhölls i
riksdagens skrivelse att »redan den möjligheten, att ett barn av okänd
moder vore utestängt från möjligheten att erhålla kännedom om sin
härkomst, innebure för barnet förlusten av en naturlig och betydelsefull förmån». Vid frågans hänskjutande till Lagberedningen framhöll
denna, att en lagändring vore påkallad för att »barnets av blodsbandet
härledda rättigheter» skulle kunna genomföras.
Å ven förslag att faderns tidigare rätt till anonymitet skulle upphöra ha vid riksdagarna framkommit. Lagberedningen har härutinnan
bl. a. framhållit: »Det är icke blott barnets behov av underhåll från
fadern utan även dess ideella intresse att känna sin fader, som kräver
ett sådant fastställande.»- Lagberedningens sålunda motiverade förslag upphöjdes till lag. – Enligt lagen om barn i äktenskap (§ 13)
åligger det sålunda barnavårdsmannen för barn utom äktenskap att
375
Dagens frågor
sörja för att åtgärder ofördröjligen vidtagas för att fastställa barnets börd.
Genom den av medicinalstyrelsen föreslagna ömsesidiga anonymiteten dels spermagivaren-modern, dels spermagivaren-barnet
skulle sålunda en för den senaste svenska rättsutvecklingen helt avvikande princip införas i svensk rätt. Den ifrågavarande anonymitetsprincipen, som för framtiden skulle effektivt förhindra varje försök att fastställa det verkliga faderskapet, sammanhänger med den
heterologa inseminationens onaturliga karaktär, varför man tvungits
att dölja kontrahenterna inbördes genom en i detta fall legal anonymitet, varvid man – utan beaktande av barnets tidigare såsom
primära ansedda rättsanspråk – uteslutande beaktar de biologiska
föräldrarnas anonymitetsintresse.
En annan konsekvens av det anonyma faderskapet är givetvis
incestrisken – vilken är så mycket större som det måste antagas att
det i varje »inseminationsdistrikt» endast kommer att finnas en person, som låter sig professionellt använda som »spermator».
Beträffande gift kvinnas inseminationsbarn måste påtalas det mot
hela den svenska rättsutvecklingen stridande lönliga förfarandet,
varigenom ett för individen så konstitutivt förhållande som faderskapet kommer att grundas på en livslögn. Det är icke värdigt det
svenska rättssamhället att genom lagstiftning och sjukvårdsförvaltning häri bliva medansvarig.
Med ogift kvinnas inseminationsbarn skulle i svensk rätt komma
att införas en helt ny kategori barn, vilka skulle komma att sakna
såväl naturlig som rättslig fader. Liksom man beträffande de »oäkta»
barnen lät följderna av föräldrarnas handlingssätt gå ut över barnet,
skulle barnet i sistnämnda fall ensamt få bära konsekvenserna av
moderns önskan att få ett barn utan far, i de flesta fall utan syskon
och utan familj.
En konsekvens av den heterologa inseminationens legalisering beträffande ogift moders barn blir alltså, att samtidigt som lagstiftningen står i begrepp att få skillnaden upphävd mellan barn i och
utom äktenskap skulle skapas en helt ny kategori barn, de onaturliga
barnen, med en helt annan och sämre rättslig ställning än alla andra
barn. Förekomsten av en sådan partiellt »rättslös» kategori barn skulle
för övrigt, enligt medicinalstyrelsens förslag, markeras inom den vanliga familjelagstiftningen. Enligt dess förslag skulle nämligen vid
respektive paragrafer i gällande lag göras ett tillägg beträffande inseminationsbarnens särskilda rättsställning.
De ovannämnda allvarliga erinringarna mot den av medicinalstyrelsen föreslagna rättsliga regleringen av den heterologa inseminationen äro en följd av dennas onaturliga beskaffenhet och kunna alltså
inte på lagteknisk väg undanröjas. Varje rättslig reglering av den
heterologa inseminationen blir till sina konsekvenser oförenlig med
svensk rätts grundprinciper. Den heterologa inseminationens legalisering bör därför ur rättslig synpunkt förhindras. Man må hoppas att
kritiska och underkännande synpunkter med all nödig skärpa komma
till uttryck vid det kommande juristmötet
376