Litteratur

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
LITTERATUR
FRÅN >>TREDJE RIKETS>> SISTA DAGAR
I september 1944 placerades kommendörkaptenen Walter LiiddeNeurath som personlig adjutant hos chefen för den tyska marinen,
storamiral Dönitz. I denna egenskap följde han honom, då han efter
Hitlers död övertog posten som Tysklands president, och stod hela tiden i nära personlig kontakt med honom. Han fick därigenom en
mycket god inblick i verksamheten inom högsta ledningen under
denna hektiska tid. Med stöd av de anteckningar som han, med Dö-
nitz’ gillande, därunder förde samt på grundval av vissa förut icke
offentliggjorda dokument har Liidde-Neurath nyligen utgivit en bok,
»Regierung Dönitz», vilken skildrar tredje rikets dödskamp, sådan den
tedde sig ur storamiralen-presidentens synpunkt. Det väldokumenterade och synnerligen välskrivna arbetet ger en utmärkt överblick
över verksamheten i centrum under denna korta men ödesdigra period.
Det nöjer sig inte med att endast relatera händelseförloppet utan
redogör också fÖr de synpunkter och motiv som varit vägledande för
regeringen och högkvarteret, främst för Dönitz själv, varigenom dess
värde som historiskt dokument starkt ökas.
Den inledande skildringen av tiden från hösten 1944 fram till Hitlers
död belyser starkt den betydelse som det ödesdigra beslutet i Casablanca angående kravet på Tyskhinds underkastelse utan villkor kom
att få för krigets förlängning med allt vad därmed följde av andlig
och materiell förstörelse.
Tyngdpunkten i Liiddes bok ligger, såsom ju också av namnet framgår, i framställningen av »regeringen Dönitz’» verksamhet, dvs. av
den korta perioden från Hitlers död den 30 april 1945 fram till arresteringen av hans efterträdare c:a tre veckor senare. Hitlers rätt att utse
sin efterträdare var fastställd i rikets dåvarande författning. Personvalet torde ha dikterats av hans önskan att på presidentposten placera en man, vars fosterlandskärlek och pliktkänsla voro höjda över
varje tvivel och som samtidigt hade större möjlighet att förhandla
med fienden än de politiskt belastade nazistiska partiledarna. För
Dönitz själv kom utnämningen, förmedlad per radio från Bormann,
fullständigt överraskande, men han tvekade dock inte ett ögonblick
att mottaga det svåra och krävande uppdraget.
Den uppgift, som förelåg, gällde inte längre rikets försvar. Militärt
sett var läget fullständigt hopplöst. Hela förbindelseväsendet inom
Tyskland var lamslaget genom bombangreppen, ersättningstjänsten
omöjliggjord, armen i Italien hade redan kapitulerat, västarmen befann sig i upplösning, försöken att undsätta det inneslutna Berlin
429
–
Litteratur
hade strandat och armegruppen »Weichsel» på östfrontens norra del
befann sig under oordnat återtåg mot Mecklenburg. Men i Österrike
och på östfrontens mellersta del höllo de tyska armeerna ännu stånd
mot ryssarna, likaså i Kurland; största delen av Holland, nordvästra
Tyskland samt Danmark och Norge voro ännu i tysk hand.
I detta läge fattade Dönitz som sin uppgift att, för att förebygga
vidare, nu meningslösa förluster, bringa krigshandlingarna till ett
slut, »dock i en värdig form, som svarade mot tyska folkets hjältemodiga kamp» och att därvid rädda största möjliga antal människor
undan ryssarna. (Fruktan för ryssarna behärskade hela civilbefolkningen och en stor del av trupperna i öster.) Den väg på vilken detta
mål kunde tänkas uppnås var: militär kapitulation i väster, fortsatt
kamp och ordnad reträtt i öster för att föra största möjliga del av
armeerna och befolkningen in i de av anglosaxarna besatta områ-
dena. Dönitz var beredd att därefter samarbeta med segrarna för att
lösa de viktigaste, omedelbara problemen i Tyskland: befolkningens
underhåll, kommunikationernas återupprättande.
Till sitt förfogande för ledningens utövande hade presidenten närmast de delar av högkvarteret (OKW) med Keitel, J odl och amiralen
v. Friedeburg i spetsen, vilka förflyttats till nordvästra Tyskland.
Men dessutom gällde det för honom att skaffa sig en regering. Visserligen hade Hitler – i sin strävan att spela försyn även efter sin
död – i sitt testamente utnämnt en regering med Göbbels som rikskansler, men denna varken ville eller kunde Dönitz godtaga. Göbbels
befriade honom för övrigt från det bekymret genom att följa sin
»Fiihrer» även vid den makabra slutakten i rikskansliets bombkällare den 30 april. Men frän Ribbentropp och Himmler, vilka dock
inte ingingo i Hitlers posthuma regering, mäste han själv befria sig.
Båda ansägo sig, var i sin stad, som de för underhandlingar med de
allierade lämpligaste personerna i riket! Det förtjänar påpekas, att
Dönitz avskedade Himmler av rent politiska skäl – om de fruktansvärda förhållandena i koncentrationslägren hade han, liksom flertalet tyskar, vid denna tid ingen kännedom.
President Dönitz skaffade sig sålunda fri hand att bilda ett »opolitiskt kabinett». Dess ledare blev förutvarande finansministern greve
Schwerin v. Krosigk, som visade sig vara en synnerligen värdefull
kraft. Dessutom ingingo i detsamma fem fackministrar. Regeringens
provisoriska karaktär betonades genom dess benämning, »Geschäftsfiihrende Reichsregierung». Dess sammansättning anmäldes till Montgomery och Eisenhower. Regering och högkvarter förlades den ~
maj till Flensburg, där, sedan britterna besatt även nordvästra Tyskland, en liten enklav utgjorde deras territoriella bas.
Försöken att få till stånd en partiell kapitulation syntes till en början krönas med framgång. De av amiral v. Friedeburg förda underhandlingarna med fältmarskalk Montgomery ledde till en överenskommelse, som innebar de mot britterna stående tyska stridskrafternas kapitulation, men som lämnade frågan om krigets fortsättande
på andra fronter öppen. Ubåtskriget hade i samband därmed inställts
på Dönitz’ eget initiativ. De därpå igångsatta underhandlingarna för
430
Litteratur
att åstadkomma en liknande uppgörelse med amerikanerna strandade
dock på general Eisenhowers omedgörlighet. I motsats mot sin stabschef, general Bedeli Smith, visade han sig fullkomligt oförstående för
de tyska synpunkterna och avbröt bryskt de påbörjade förhandlingarna med ett ultimatum, som krävde fullständig och samtidig kapitulation i öster och väster. Inför Eisenhowers hot att spärra den
amerikanska frontlinjen för alla återtågande styrkor och alla flyktingar från öster och sålunda utlämna dem alla till rysk fångenskap,
samt att återtaga terrorbombningarna – även av de städer som redan kapitulerat till Montgomery! – tvingades regeringen Dönitz att
antaga dessa villkor. Den 7 maj undertecknade J odl kapitulationen i
Reims, varigenom den tyska krigsmakten nedlade vapnen på alla
fronter. Påföljande dag bekräftades den vid en ceremoni i BerlinKarlhorst, vid vilken alla de allierade voro representerade. Huruvida
general Eisenhowers politik berodde på instruktioner från W ashington eller på hans dåvarande personliga inställning till det tyska folket
må lämnas därhän.
Den enda lättnad som Jodl lyckades utverka var en tidsfrist på 45
timmar för kapitulationens ikraftträdande. Den utnyttjades till det
yttersta för att över land och vatten föra tillbaka trupp och civilbefolkning från det område, som skulle besättas av ryssarna. Sjö-
transporterna från Kurland, där armen Giinthcr alltjämt försvarade
sig mot en förkrossande övermakt, samt från öst-Preussen, VästPrenssen och Pommern hade för övrigt länge pågått. Enligt författaren hade man tack vare den tidsfrist på nio dygn (1-9 maj), som
Dönitz genom sin förhandlingstaktik lyckats åstadkomma, lyckats
rädda 2 1/2 it 3 miljoner människor undan ryssarna.
Perioden närmast efter kapitulationen innebar en väntetid i osäkerhetens tecken. Regeringen Dönitz syntes åtminstone t. v. erkännas av
fienden, och den allierade kontrollkommission under den amerikanska generalmajoren Rooks’ ledning, vilken snart därefter inträffade
i Flensburg (dess ryska medlem dock först den 17 maj), behandlade
densamma med korrekt hövlighet. Den lilla enklav vid Flensburg,
inom vilken den residerade, lämnades t. v. oantastad. Det begynnande samarbetet med kommissionens tekniska specialister syntes
också motivera förhoppningar om att regeringen skulle tas i anspråk av segrarna vid lösandet av de problem som nu trängde sig
fram: flyktingars omhändertagande, bostadsfrågan, kommunikationeroas återupprättande och, framför allt, befolkningens räddning undan den hotande hungersnöden. Dönitz regering inneslöt verklig fackkunskap på detta område, och de P. M. som den överlämnade till
kontrollkommissionen mottogas med påtagligt intresse. Ytterligare
förhoppningar väcktes då två fackministrar, ministern för näringsfrågor, dr. Backe, och kommunikationsministern, dr. Dorpmiiller, tilllätas flyga över till de allierades högkvarter. Först långt senare fick
man veta att båda herrarna vid framkomsten häktats och kastats i
fängelse, där den åldrade dr. Dorpmiiller snart avled och dr. Backe,
anklagad för krigsförbrytelser, tog sitt liv. Hoppet om samarbete
med segrarna hade visat sig vara en chimär.
431
Litteratur
Rörande riksregeringens prekära ställning behövde man för övrigt
aldrig sväva i tvivelsmål. Redan den 13 maj häktades chefen för
OKW, generalfältmarskalk Keitel, och några dagar senare anlände
general Eisenhowers politiske rådgivare, Mr. Murphy, för att pröva
den lagliga grunden för storamiralens ställning som rikets president.
Dönitz’ farhågor, att denna undersökning närmast avsåg att skaffa
~n legal motivering för regeringens tvångsmässiga upplösning, stärktes av den anglosaxiska pressens reaktion. I denna betecknades Dö-
nitz som »selfproclaimed successor» till Hitler.
Den 23 maj kom det länge väntade slutet. Sagda dag kallades Dö-
nitz, J odl och v. Friedeburg till general Rooks, som meddelade dem,
att han fått order att arrestera den tyska regeringen och högkvarteret, vilkas medlemmar därför nu vore att betrakta som krigsfångar.
Sammankomsten förlöpte under korrekta former och man hade skäl
att vänta, att dylika skulle komma att iakttagas även i fortsättningen.
Dessa förväntningar skulle dock snart komma på skam. Under timmarna närmast före avfärden trängde brittiska officerare och soldater in i de tyska privat- och tjänstelokalerna i och för »säkerhetsåtgärder» före transporten. Dessa åtgärder visade sig innebära en
skymflig kroppsvisitation, förnedrande scener inför pressfotografernas kameror samt »husundersökningar», som av Jodl med rätta betecknades som »organiserad plundring», varvid förutom klockor,
kameror, radioapparater m. m. också storamiralens bägge marskalkstavar försvunno. Denna behandling, vilken drabbade Dönitz personligen lika väl som hans civila och militära medarbetare och all såväl
kvinnlig som manlig personal, stod i så skarp kontrast till den tidigare, korrekta behandlingen, att den kan förmodas ha skett på order
från högre ort, i avsikt att sätta »herrefolkets» representanter på plats.
Sent på eftermiddagen lastades regeringens och högkvarterets medlemmar in i lastbilar f. v. b. till flygplatsen. En av dem saknades
dock – amiral v. Friedeburg, som ej delade sina kollegers tilltro
till segrarnas ridderlighet, hade föredragit döden för egen hand framför »eine entehrende Behandlung». För de övriga gick vägen, via Ulldersökningsfängelset i Bad Mondorf i Luxemburg, till »krigsförbrytareprocesserna» i Niirnberg. Regeringen Dönitz hade upphört att
finnas till.
Erik de Laval.
432