Dagens frågor
1951
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Dåligt Det är lyckligtvis endast sällan som vi i Sverige få uppleva
handlag. så olustiga episoder som den s. k. Kejneaffären. I själva verket är den på sätt och vis enastående: det torde icke i modern tid
finnas något annat exempel på en sådan sammanblandning av högst
·enskilda med viktiga offentliga angelägenheter. Kanske är detta också
orsaken till att diskussionen fått sådan omfattning.
Skalar man bort allt löst prat och onödigt påhäng, kan vad som inträffat sammanfattas ungefär så här. En socialt verksam präst, KarlErik Kejne, kom att särskilt brottas med den homosexuella prostitutionens problem. I sitt påfrestande arbete fick han icke av myndigheterna det stöd han väntat. Han blev ivrig och påstridig, varpå myndigheternas ståndpunkt blev direkt negativ. Han kunde konstatera,
att bl. a. statsrådet Quensel lämnat ekonomisk hjälp till homosexuella
män, och greps då – förklarligt nog – av misstanken att Quensels
hjälpverksamhet var en bidragande orsak till myndigheternas ovilja
mot Kejne. Rykten kommo i omlopp att hjälpverksamheten icke var
av oegennyttig art: både Quensel och andra högt uppsatta personer
sades ha otillåtna förbindelser med homosexuella ynglingar. Pressen
började röra i saken, och för att rensa upp alltsammans tog regeringen
i anslutning till1950 års allmänna val det ovanliga steget att tillsätta
en undersökningskommission av högt ansedda medborgare ur olika
partier.
Under kommissionens arbete fortsatte debatten. Ryktessmideriet
vände sig nu också mot kommissionens ledamöter, men självfallet
visade sig alla beskyllningar i den vägen snart nog vara helt grundlösa.
Så blev kommissionen färdig med sitt betänkande. Detta var enhälligt och påfallande öppenhjärtigt: uppenbarligen hade man varit
ytterst angelägen att undvika allt som kunde verka som smussel. Det
visade sig, att ingenting kommit fram som kastade någon skugga på
statsrådet Quensels enskilda heder. Däremot var det tydligt att han
varit minst sagt oförsiktig, särskilt genom att i sin enskilda hjälpverksamhet utnyttja sin ställning som offentlig person. Mest graverande var kanske det fall, då han som t. f. departementschef anställt
en av sina klienter som vaktmästare i kanslihuset. Andra ämbetsmän
och likställda hade visat än mera påtagliga prov på dåligt omdöme
och bl. a. varit ytterst angelägna att göra vad som kunde förmodas
vara behagligt för statsrådet Quensel. Tydligt var vidare, att pastor
Kejne visserligen inte alltid lyckats hålla balansen så som varit önskvärt, men å andra sidan med rätta kunde vara indignerad över den
behandling han fått röna.
433
-’
Dagens frågor
Därmed skulle, tycker man, saken ha kunnat vara klar. De långt
gående beskyllningarna mot statsrådet Quensel hade visat sig vara
grundlösa, men han hade ändå goda skäl att lämna regeringen. Vissa
myndighetspersoner kunde vänta åtal, och pastor Kejne borde med
lugn och tillfredsställelse kunna återgå till sitt arbete för att bekämpa
pojkprostitutionen.
Så blev det emellertid inte. Kommissionens betänkande var som sagt
mycket öppenhjärtigt, men å andra sidan kunde man räkna med att
vad allmänheten främst skulle komma att läsa icke skulle bli mera
än pressreferatet. Regeringen bedömde saken annorlunda. På fortfarande något oklara grunder uteslöts, i strid mot kommissionens bestämda mening, en del av betänkandet vid tryckningen. Detta är helt
enkelt obegripligt: det är svårt att föreställa sig att exempelvis
justitierådet Gärde och professor Herlitz skulle vara så benägna att
gå sensationshyenor till handa, att regeringen måste sätta kapson på
dem. Naturligtvis tog pressen i sina referat ändå med så mycket den
ville av det vid tryckningen uteslutna.
Det kanske mest besynnerliga återstod, nämligen en rad opåkallade
yttranden från olika regeringsledamöters sida inför offentligheten.
Saken angick närmast justitieministern, men det blev – kanske naturligt nog – statsministern som i huvudsak talade på regeringens
vägnar. Socialministern, som inte hade något annat med saken att
göra än att han vid ett tidigare tillfälle visat prov på ännu mycket
sämre omdöme än statsrådet Quensel, ilade exempelvis till dennes försvar. Själv uttalade sig herr Quensel om allt möjligt utom den vitala
frågan huruvida han tänkte stå kvar i regeringen eller inte. Honom
kan man kanske lättast förstå: i likhet med pastor Kejne hade han
genom det skedda blivit alltför uppriven för att riktigt kunna hålla
den andliga balansen. Men varför andra statsråd skulle förlänga
diskussionen var obegripligt.
Den olycksaliga historien visar i sin helhet hur farligt det är när
höga myndigheter och befattningshavare sakna handlag. Visst är
Kejne-affären i sig själv bedrövlig, ock visst måste man räkna med
att publiciteten kring den alltid måste bli otrevlig. Men läget har på
ett nästan löjeväckande sätt förvärrats var gång en regeringsmedlem
givit sig ut för att säga sitt vägande ord. Skulle det vara reaktionärt
av våra statsråd att någon gång erinra sig ordspråket: »tala är silver,
tiga är guld»~
Allvarligast är kanske ändå en annan sak. Herrar Kejnes, Quensels,
Zetterqvists och andras mellanhavanden ha otvivelaktigt en ej ringa
betydelse. Men betydligt allvarligare är pojkprostitutionens problem.
Vad kan göras för att i fortsättningen understödja dr Sjödens, pastor
Kejnes och andras ansträngningar på detta områdeT Frågan är inte
bara viktig, den är också utomordentligt brådskande. Om herr Möller
ville tänka litet mera på den saken i stället för att lägga sig i statsministerns ämbetsåligganden, skulle han bättre motsvara det anseende
han i sin krafts dagar förvärvat.
434
Dagens frågor
Ålands- Det var redan i september 1945 som Ålands landsting till
frågan. Finlands regering riktade en framställning och revision av
självstyrelselagstiftningen. På grundval av ett enhälligt kommittebetänkande avlämnade regeringen kort därefter en proposition till riksdagen, i vilken de åländska önskemålen i stort sett beaktades. Frågan
hann inte avgöras före nyvalen år 1948, varför en ny proposition då
måste avlämnas. Efter flera påminnelser från republikens president
har riksdagen äntligen i våras hunnit att slutbehandla ärendet.
Den åländska självstyrelsen är som bekant för närvarande reglerad
genom två författningar, nämligen självstyrelselagen och garantilagen. I den sistnämnda finnas bestämmelser som dels avse att bevara
det svenska språket i skolorna, dels bibehålla jorden i den åländska
befolkningens händer, dels inskränka den politiska rösträtten till den,
vilken bott minst 5 år i landskapet och dels slutligen garantera, att
landshövdingen på Åland skall åtnjuta befolkningens förtroende. Enligt garantilagens viktiga 6 § har Ålands landsting rätt att via Finlands regering till Nationernas förbund framföra klagomål över tilllämpningen av de i nämnda lag intagna stadgandena.
Enligt den föreliggande propositionen skulle samtliga självstyrelsebestämmelser sammanföras i en enda lag. Beträffande landstingets
rätt att rikta klagomål till internationellt organ förband sig regeringen
i sin första proposition att »så snart möjlighet därtill föreligger» utverka internationell garanti åt Åland för de stadganden i förslaget
till ny självstyrelselag, vilka sakligt motsvarade garantilagens innehåll. I den nu aktuella propositionen föreslogs däremot att 6 § i garantilagen såsom den enda i lagen skulle förbli i formell kraft –
dvs. såsom en symbol för vissa bestämmelsers internationella karaktär.
Sistnämnda förslag föranledde emellertid utrikespolitiska konsekvenser. På grund av sovjetrysk framställning fann sig statsminister
Kekkonen i höstas föranledd att rekommendera riksdagen att slopa
6§. Då riksdagen inte föreföll benägen härtill föreslog regeringen
själv, att den nämnda paragrafen skulle utgå. Riksdagens folkdemokrater voro emellertid icke beredda att ens i detta läge antaga lagförslaget
– med sina 38 mandat hindrade de att den erforderliga 5/6 majoriteten
erhölls, varför lagförslaget med endast en rösts övervikt förklarades
vilande till efter de nyss företagna nyvalen. När den nya riksdagen
samlas i höst antages lagförslaget bliva av den antagen.
Frågan är emellertid därmed icke definitivt avgjord. Det åländska
landstingets samstämmiga beslut erfordras nämligen också, och det
anses i nuvarande läge mycket ovisst, huru landstinget kommer att
ställa sig. Visserligen tillmötesgår det nya lagförslaget på ett flertal
punkter viktiga åländska krav framställda under hela självstyrelsetiden. Men å andra sidan kommer landstinget att hysa stora betänkligheter mot att antaga ett lagförslag enligt vilket självstyrelsens internationella garantier bortfalla. Emellertid har Finlands regering, efter
framställning från Sverige framhållit, att Finlands folkrättsliga förpliktelser icke förändras av att 6 § upphäves. Men ett i grundlag inskrivet lagbud har dock för framtiden en helt annan rättskraft än
en regeringsdeklaration.
435
! ..
Dagens frågor
Aland har alltid legat och ligger alltjämt i brännpunkten mellan öst
och väst. Ingen total europeisk kraftmätning har gått landskapet förbi.
När i den nuvarande maktkampen Medelhavet och Östersjön ånyo
som så många gånger tillförene blivit livsviktiga faktorer, inregistreras detta särskilt tydligt på Aland. Dess landsting står snart inför den
ömtåliga uppgiften att väga landskapets praktiska fördelar mot folkrättsliga nackdelar – att välja mellan att få den garanterade svenskheten förstärkt men själva garantien försvagad. Från rikssvensk sida
följes som alltid med synnerlig uppmärksamhet varje förändring i
Alands ställning.
stabiliseringen Såsom alla veta var det främst ekonomiska problem
i Finland. – stabiliseringen och kampen mot inflationen – som
karakteriserade riksdagsvalen i Finland i början av juli. Man talade
rätt litet om demokrati, diktatur och utrikespolitik; det var blott kommunisterna som i sin propaganda slogo omkring sig med sådana
paroller som folkvälde, frihet och fred, men vad dessa uttryck betyda
i verkligheten, när de praktiseras av folkdemokraterna, vet man också
i Finland. De ekonomiska frågornas dominans underströks även av
president Paasikivi då han den 20 juli avslutade 1950 års riksdag. Han
betonade nödvändigheten av att man under den ekonomiska borgfred,
som slöts den 2 maj för fem månader framåt, skulle komma till stånd.
Den 26 juli, då den nyvalda riksdagen samlades, återkom presidenten
till samma sak. »Den närmaste tidens viktigaste uppgift är att stabilisera de ekonomiska förhållandena och penningvärdet samt att bringa
statsbudgeten på en fast grund. Det råder intet tvivel om att ett bestående jämviktsläge, som möjliggör det ekonomiska livets normala
gång, kan åstadkommas ifall de ekonomiska och politiska nödvändigheterna beaktas och omsorgsfullt avvägas.» Dessa av statschefen
framförda synpunkter poängterades ytterligare av riksdagens talman,
K.-A. Fagerholm, som bedyrade att riksdagen livligt hoppas att regeringen skall ha framgång i sina bemödanden att utarbeta en plan,
vilken leder till det mål, som stabiliseringen utgör. »Därför är det ur
alla samhällskretsars synpunkt av stor vikt att regeringen lyckas med
sina strävanden och jag är övertygad om, att riksdagen skall ge regeringen sitt stöd», yttrade herr Fagerholm.
Ännu då tre månader av den ekonomiska borgfredens tid hade gått,
visste man i Finland rätt litet om de förslag, som kunde väntas bli
framlagda av den stora planeringskommissionen. Något berodde detta
på den under juni utkämpade valkampanjen, men en del av förklaringen torde också ligga i osäkerheten om de direktiv som skola utfärdas av den regering, som börjar fungera sedan riksdagen på allvar
inlett sitt arbete i september. En omständighet, som försvårar lösningen, är att den nämnda kommissionen sannolikt presenterar sina
förslag ungefär samtidigt med regeringsskiftet låt vara att det sistnämnda nu mest är av formell art. Alla tecken tyda på att herr Kekkonens andra ministär kommer att fortsätta och att detta sker utan
kommunistisk medverkan. Efter det kommunisterna sommaren 1948
upphörde att vara ett regeringsparti har tre ministärer bildats utan
436
Dagens frågor
att kommunisterna, trots enträget framförda krav att få vara med,
accepterats som parter i någon koalition.
Naturligtvis föreställer sig ingen omdömesgill iakttagare i Finland
att de skarpa motsättningarna mellan det agrariska bondeförbundet
och socialdemokraterna blivit överbyggda därför att dessa två partier
förfoga över majoriteten i den kommission, vars förslag alla vänta
på. Deu häftiga uppgörelsen mellan de nämnda partierna under den
gamla riksdagens sista dagar om statsgarantierna för jordbrukets
lönsamhet vittnade om att meningsmotsättningarna inte försvunnit.
Vissa uttalanden i bondeförbundspressen ha också bebådat, att frågan
kommer igen i någon form, antingen såsom regeringsproposition eller
genom initiativ, som tages av enskilda riksdagsmän. Det är i samband med den frågan eller med någon, som liknar denna, som den
sedan januari 1951 existerande koalitionens hållfasthet ställes på prov.
Det stora problemet, gällande själva regeringsfrågan, har ända sedan valen för tre år tillbaka varit, hur man skulle komma ifrån systemet med minoritetsregeringar. Rätt märkligt är ju att detta av de
flesta utdömda system tillämpats under den största delen av den föregående riksdagens mandattid. Då herr Fagerholm efter riksdagsvalet
i juli 1948 bildade sin socialdemokratiska minoritetsregering, betraktades detta visserligen av en del såsom ett finurligt trick, som gjorde
agrarerna snopna och förargade men som inte underlättade regeringsbesvären. Samma knep använde agrarerna i sin tur efter presidentvalet i mars 1950. Fortsättningen blev inte heller angenäm för den
första ministären Kekkonen. Ånda fram till januari 1951 fick regeringsmaktens utövning och riksdagens arbete prägeln av den permanenta spänningen mellan de två största partierna. Till historien hör
att det var svenska folkpartiet, som i slutet av år 1950 genom en serie
energiska framstötar lyckades skapa det regeringsblock, vilket betecknade inledningen till det relativa lugn som kännetecknat den
största delen av innevarande år.
Vill man anställa reflektioner kring regeringsbildningens vanskligheter på det underlag, som den nyvalda riksdagen utgör, så kan man
lägga märke till att de borgerliga partierna i den föregående riksdagen förfogade över majoriteten oberoende av, huru det lilla finska
»framstegspartiet» förhöll sig. Efter det nämnda parti med sina fem
mandat försvunnit, har dess efterträdare, »Finska folkpartiet», anmält sig med en styrka omfattande tio man. Genom att den borgerliga
uppsättningen samtidigt försvagades från 108 till 104 har nykomlingen »folkpartiet» fått en chans att göra sig gällande, som dess föregångare saknade. Går folkpartiet samman med socialdemokraterna
och folkdemokraterna i viktiga voteringar, stå de övriga borgerliga
grupperna där som en maktlös minoritet. Under sådana förhållanden
är det ingenting att förvåna sig över, om folkpartiet reser krav på
att bli företrätt i regeringen.
Rörande möjligheten att åstadkomma det jämviktsläge, som president Paasikivi talade om den 26 juli, äro möjligheterna större nu
än de varit någonsin efter kriget. Finland har under det första halvåret 1951 fått glädja sig åt en glänsande konjunktur på utrikeshan- 437
Dagens frågor
delns område. Att vid halvårsskiftet kunna redovisa ett exportöverskott har städse varit ganska ovanligt i Finland; man måste gå tillbaka till1930-talet för att finna en motsvarighet till vad som inträffat
i år. Det goda resultatet är givetvis en följd av de förmånliga priser
som betalats för exportvarorna, främst massan och papperet. Finland
är ju i avsevärt högre grad än Sverige beroende av sina trävaruindustrier – 85 procent eller mera brukar utgöra skogens andel av
Finlands export, medan motsvarande andel för Sveriges vidkommande är omkring 50 procent. Man gör sig emellertid inte i Finland
några illusioner angående högkonjunkturens varaktighet, vilket emellertid inte hindrat vissa meningsutbyten om exportöverskottets lyckligaste användning. I varje fall är stabiliseringens utsikter, tack vare
utrikeshandelns gestaltning, vida gynnsammare än då den senaste
regeringsombildningen ägde rum.
438
–
Dåligt Det är lyckligtvis endast sällan som vi i Sverige få uppleva
handlag. så olustiga episoder som den s. k. Kejneaffären. I själva verket är den på sätt och vis enastående: det torde icke i modern tid
finnas något annat exempel på en sådan sammanblandning av högst
·enskilda med viktiga offentliga angelägenheter. Kanske är detta också
orsaken till att diskussionen fått sådan omfattning.
Skalar man bort allt löst prat och onödigt påhäng, kan vad som inträffat sammanfattas ungefär så här. En socialt verksam präst, KarlErik Kejne, kom att särskilt brottas med den homosexuella prostitutionens problem. I sitt påfrestande arbete fick han icke av myndigheterna det stöd han väntat. Han blev ivrig och påstridig, varpå myndigheternas ståndpunkt blev direkt negativ. Han kunde konstatera,
att bl. a. statsrådet Quensel lämnat ekonomisk hjälp till homosexuella
män, och greps då – förklarligt nog – av misstanken att Quensels
hjälpverksamhet var en bidragande orsak till myndigheternas ovilja
mot Kejne. Rykten kommo i omlopp att hjälpverksamheten icke var
av oegennyttig art: både Quensel och andra högt uppsatta personer
sades ha otillåtna förbindelser med homosexuella ynglingar. Pressen
började röra i saken, och för att rensa upp alltsammans tog regeringen
i anslutning till1950 års allmänna val det ovanliga steget att tillsätta
en undersökningskommission av högt ansedda medborgare ur olika
partier.
Under kommissionens arbete fortsatte debatten. Ryktessmideriet
vände sig nu också mot kommissionens ledamöter, men självfallet
visade sig alla beskyllningar i den vägen snart nog vara helt grundlösa.
Så blev kommissionen färdig med sitt betänkande. Detta var enhälligt och påfallande öppenhjärtigt: uppenbarligen hade man varit
ytterst angelägen att undvika allt som kunde verka som smussel. Det
visade sig, att ingenting kommit fram som kastade någon skugga på
statsrådet Quensels enskilda heder. Däremot var det tydligt att han
varit minst sagt oförsiktig, särskilt genom att i sin enskilda hjälpverksamhet utnyttja sin ställning som offentlig person. Mest graverande var kanske det fall, då han som t. f. departementschef anställt
en av sina klienter som vaktmästare i kanslihuset. Andra ämbetsmän
och likställda hade visat än mera påtagliga prov på dåligt omdöme
och bl. a. varit ytterst angelägna att göra vad som kunde förmodas
vara behagligt för statsrådet Quensel. Tydligt var vidare, att pastor
Kejne visserligen inte alltid lyckats hålla balansen så som varit önskvärt, men å andra sidan med rätta kunde vara indignerad över den
behandling han fått röna.
433
-’
Dagens frågor
Därmed skulle, tycker man, saken ha kunnat vara klar. De långt
gående beskyllningarna mot statsrådet Quensel hade visat sig vara
grundlösa, men han hade ändå goda skäl att lämna regeringen. Vissa
myndighetspersoner kunde vänta åtal, och pastor Kejne borde med
lugn och tillfredsställelse kunna återgå till sitt arbete för att bekämpa
pojkprostitutionen.
Så blev det emellertid inte. Kommissionens betänkande var som sagt
mycket öppenhjärtigt, men å andra sidan kunde man räkna med att
vad allmänheten främst skulle komma att läsa icke skulle bli mera
än pressreferatet. Regeringen bedömde saken annorlunda. På fortfarande något oklara grunder uteslöts, i strid mot kommissionens bestämda mening, en del av betänkandet vid tryckningen. Detta är helt
enkelt obegripligt: det är svårt att föreställa sig att exempelvis
justitierådet Gärde och professor Herlitz skulle vara så benägna att
gå sensationshyenor till handa, att regeringen måste sätta kapson på
dem. Naturligtvis tog pressen i sina referat ändå med så mycket den
ville av det vid tryckningen uteslutna.
Det kanske mest besynnerliga återstod, nämligen en rad opåkallade
yttranden från olika regeringsledamöters sida inför offentligheten.
Saken angick närmast justitieministern, men det blev – kanske naturligt nog – statsministern som i huvudsak talade på regeringens
vägnar. Socialministern, som inte hade något annat med saken att
göra än att han vid ett tidigare tillfälle visat prov på ännu mycket
sämre omdöme än statsrådet Quensel, ilade exempelvis till dennes försvar. Själv uttalade sig herr Quensel om allt möjligt utom den vitala
frågan huruvida han tänkte stå kvar i regeringen eller inte. Honom
kan man kanske lättast förstå: i likhet med pastor Kejne hade han
genom det skedda blivit alltför uppriven för att riktigt kunna hålla
den andliga balansen. Men varför andra statsråd skulle förlänga
diskussionen var obegripligt.
Den olycksaliga historien visar i sin helhet hur farligt det är när
höga myndigheter och befattningshavare sakna handlag. Visst är
Kejne-affären i sig själv bedrövlig, ock visst måste man räkna med
att publiciteten kring den alltid måste bli otrevlig. Men läget har på
ett nästan löjeväckande sätt förvärrats var gång en regeringsmedlem
givit sig ut för att säga sitt vägande ord. Skulle det vara reaktionärt
av våra statsråd att någon gång erinra sig ordspråket: »tala är silver,
tiga är guld»~
Allvarligast är kanske ändå en annan sak. Herrar Kejnes, Quensels,
Zetterqvists och andras mellanhavanden ha otvivelaktigt en ej ringa
betydelse. Men betydligt allvarligare är pojkprostitutionens problem.
Vad kan göras för att i fortsättningen understödja dr Sjödens, pastor
Kejnes och andras ansträngningar på detta områdeT Frågan är inte
bara viktig, den är också utomordentligt brådskande. Om herr Möller
ville tänka litet mera på den saken i stället för att lägga sig i statsministerns ämbetsåligganden, skulle han bättre motsvara det anseende
han i sin krafts dagar förvärvat.
434
Dagens frågor
Ålands- Det var redan i september 1945 som Ålands landsting till
frågan. Finlands regering riktade en framställning och revision av
självstyrelselagstiftningen. På grundval av ett enhälligt kommittebetänkande avlämnade regeringen kort därefter en proposition till riksdagen, i vilken de åländska önskemålen i stort sett beaktades. Frågan
hann inte avgöras före nyvalen år 1948, varför en ny proposition då
måste avlämnas. Efter flera påminnelser från republikens president
har riksdagen äntligen i våras hunnit att slutbehandla ärendet.
Den åländska självstyrelsen är som bekant för närvarande reglerad
genom två författningar, nämligen självstyrelselagen och garantilagen. I den sistnämnda finnas bestämmelser som dels avse att bevara
det svenska språket i skolorna, dels bibehålla jorden i den åländska
befolkningens händer, dels inskränka den politiska rösträtten till den,
vilken bott minst 5 år i landskapet och dels slutligen garantera, att
landshövdingen på Åland skall åtnjuta befolkningens förtroende. Enligt garantilagens viktiga 6 § har Ålands landsting rätt att via Finlands regering till Nationernas förbund framföra klagomål över tilllämpningen av de i nämnda lag intagna stadgandena.
Enligt den föreliggande propositionen skulle samtliga självstyrelsebestämmelser sammanföras i en enda lag. Beträffande landstingets
rätt att rikta klagomål till internationellt organ förband sig regeringen
i sin första proposition att »så snart möjlighet därtill föreligger» utverka internationell garanti åt Åland för de stadganden i förslaget
till ny självstyrelselag, vilka sakligt motsvarade garantilagens innehåll. I den nu aktuella propositionen föreslogs däremot att 6 § i garantilagen såsom den enda i lagen skulle förbli i formell kraft –
dvs. såsom en symbol för vissa bestämmelsers internationella karaktär.
Sistnämnda förslag föranledde emellertid utrikespolitiska konsekvenser. På grund av sovjetrysk framställning fann sig statsminister
Kekkonen i höstas föranledd att rekommendera riksdagen att slopa
6§. Då riksdagen inte föreföll benägen härtill föreslog regeringen
själv, att den nämnda paragrafen skulle utgå. Riksdagens folkdemokrater voro emellertid icke beredda att ens i detta läge antaga lagförslaget
– med sina 38 mandat hindrade de att den erforderliga 5/6 majoriteten
erhölls, varför lagförslaget med endast en rösts övervikt förklarades
vilande till efter de nyss företagna nyvalen. När den nya riksdagen
samlas i höst antages lagförslaget bliva av den antagen.
Frågan är emellertid därmed icke definitivt avgjord. Det åländska
landstingets samstämmiga beslut erfordras nämligen också, och det
anses i nuvarande läge mycket ovisst, huru landstinget kommer att
ställa sig. Visserligen tillmötesgår det nya lagförslaget på ett flertal
punkter viktiga åländska krav framställda under hela självstyrelsetiden. Men å andra sidan kommer landstinget att hysa stora betänkligheter mot att antaga ett lagförslag enligt vilket självstyrelsens internationella garantier bortfalla. Emellertid har Finlands regering, efter
framställning från Sverige framhållit, att Finlands folkrättsliga förpliktelser icke förändras av att 6 § upphäves. Men ett i grundlag inskrivet lagbud har dock för framtiden en helt annan rättskraft än
en regeringsdeklaration.
435
! ..
Dagens frågor
Aland har alltid legat och ligger alltjämt i brännpunkten mellan öst
och väst. Ingen total europeisk kraftmätning har gått landskapet förbi.
När i den nuvarande maktkampen Medelhavet och Östersjön ånyo
som så många gånger tillförene blivit livsviktiga faktorer, inregistreras detta särskilt tydligt på Aland. Dess landsting står snart inför den
ömtåliga uppgiften att väga landskapets praktiska fördelar mot folkrättsliga nackdelar – att välja mellan att få den garanterade svenskheten förstärkt men själva garantien försvagad. Från rikssvensk sida
följes som alltid med synnerlig uppmärksamhet varje förändring i
Alands ställning.
stabiliseringen Såsom alla veta var det främst ekonomiska problem
i Finland. – stabiliseringen och kampen mot inflationen – som
karakteriserade riksdagsvalen i Finland i början av juli. Man talade
rätt litet om demokrati, diktatur och utrikespolitik; det var blott kommunisterna som i sin propaganda slogo omkring sig med sådana
paroller som folkvälde, frihet och fred, men vad dessa uttryck betyda
i verkligheten, när de praktiseras av folkdemokraterna, vet man också
i Finland. De ekonomiska frågornas dominans underströks även av
president Paasikivi då han den 20 juli avslutade 1950 års riksdag. Han
betonade nödvändigheten av att man under den ekonomiska borgfred,
som slöts den 2 maj för fem månader framåt, skulle komma till stånd.
Den 26 juli, då den nyvalda riksdagen samlades, återkom presidenten
till samma sak. »Den närmaste tidens viktigaste uppgift är att stabilisera de ekonomiska förhållandena och penningvärdet samt att bringa
statsbudgeten på en fast grund. Det råder intet tvivel om att ett bestående jämviktsläge, som möjliggör det ekonomiska livets normala
gång, kan åstadkommas ifall de ekonomiska och politiska nödvändigheterna beaktas och omsorgsfullt avvägas.» Dessa av statschefen
framförda synpunkter poängterades ytterligare av riksdagens talman,
K.-A. Fagerholm, som bedyrade att riksdagen livligt hoppas att regeringen skall ha framgång i sina bemödanden att utarbeta en plan,
vilken leder till det mål, som stabiliseringen utgör. »Därför är det ur
alla samhällskretsars synpunkt av stor vikt att regeringen lyckas med
sina strävanden och jag är övertygad om, att riksdagen skall ge regeringen sitt stöd», yttrade herr Fagerholm.
Ännu då tre månader av den ekonomiska borgfredens tid hade gått,
visste man i Finland rätt litet om de förslag, som kunde väntas bli
framlagda av den stora planeringskommissionen. Något berodde detta
på den under juni utkämpade valkampanjen, men en del av förklaringen torde också ligga i osäkerheten om de direktiv som skola utfärdas av den regering, som börjar fungera sedan riksdagen på allvar
inlett sitt arbete i september. En omständighet, som försvårar lösningen, är att den nämnda kommissionen sannolikt presenterar sina
förslag ungefär samtidigt med regeringsskiftet låt vara att det sistnämnda nu mest är av formell art. Alla tecken tyda på att herr Kekkonens andra ministär kommer att fortsätta och att detta sker utan
kommunistisk medverkan. Efter det kommunisterna sommaren 1948
upphörde att vara ett regeringsparti har tre ministärer bildats utan
436
Dagens frågor
att kommunisterna, trots enträget framförda krav att få vara med,
accepterats som parter i någon koalition.
Naturligtvis föreställer sig ingen omdömesgill iakttagare i Finland
att de skarpa motsättningarna mellan det agrariska bondeförbundet
och socialdemokraterna blivit överbyggda därför att dessa två partier
förfoga över majoriteten i den kommission, vars förslag alla vänta
på. Deu häftiga uppgörelsen mellan de nämnda partierna under den
gamla riksdagens sista dagar om statsgarantierna för jordbrukets
lönsamhet vittnade om att meningsmotsättningarna inte försvunnit.
Vissa uttalanden i bondeförbundspressen ha också bebådat, att frågan
kommer igen i någon form, antingen såsom regeringsproposition eller
genom initiativ, som tages av enskilda riksdagsmän. Det är i samband med den frågan eller med någon, som liknar denna, som den
sedan januari 1951 existerande koalitionens hållfasthet ställes på prov.
Det stora problemet, gällande själva regeringsfrågan, har ända sedan valen för tre år tillbaka varit, hur man skulle komma ifrån systemet med minoritetsregeringar. Rätt märkligt är ju att detta av de
flesta utdömda system tillämpats under den största delen av den föregående riksdagens mandattid. Då herr Fagerholm efter riksdagsvalet
i juli 1948 bildade sin socialdemokratiska minoritetsregering, betraktades detta visserligen av en del såsom ett finurligt trick, som gjorde
agrarerna snopna och förargade men som inte underlättade regeringsbesvären. Samma knep använde agrarerna i sin tur efter presidentvalet i mars 1950. Fortsättningen blev inte heller angenäm för den
första ministären Kekkonen. Ånda fram till januari 1951 fick regeringsmaktens utövning och riksdagens arbete prägeln av den permanenta spänningen mellan de två största partierna. Till historien hör
att det var svenska folkpartiet, som i slutet av år 1950 genom en serie
energiska framstötar lyckades skapa det regeringsblock, vilket betecknade inledningen till det relativa lugn som kännetecknat den
största delen av innevarande år.
Vill man anställa reflektioner kring regeringsbildningens vanskligheter på det underlag, som den nyvalda riksdagen utgör, så kan man
lägga märke till att de borgerliga partierna i den föregående riksdagen förfogade över majoriteten oberoende av, huru det lilla finska
»framstegspartiet» förhöll sig. Efter det nämnda parti med sina fem
mandat försvunnit, har dess efterträdare, »Finska folkpartiet», anmält sig med en styrka omfattande tio man. Genom att den borgerliga
uppsättningen samtidigt försvagades från 108 till 104 har nykomlingen »folkpartiet» fått en chans att göra sig gällande, som dess föregångare saknade. Går folkpartiet samman med socialdemokraterna
och folkdemokraterna i viktiga voteringar, stå de övriga borgerliga
grupperna där som en maktlös minoritet. Under sådana förhållanden
är det ingenting att förvåna sig över, om folkpartiet reser krav på
att bli företrätt i regeringen.
Rörande möjligheten att åstadkomma det jämviktsläge, som president Paasikivi talade om den 26 juli, äro möjligheterna större nu
än de varit någonsin efter kriget. Finland har under det första halvåret 1951 fått glädja sig åt en glänsande konjunktur på utrikeshan- 437
Dagens frågor
delns område. Att vid halvårsskiftet kunna redovisa ett exportöverskott har städse varit ganska ovanligt i Finland; man måste gå tillbaka till1930-talet för att finna en motsvarighet till vad som inträffat
i år. Det goda resultatet är givetvis en följd av de förmånliga priser
som betalats för exportvarorna, främst massan och papperet. Finland
är ju i avsevärt högre grad än Sverige beroende av sina trävaruindustrier – 85 procent eller mera brukar utgöra skogens andel av
Finlands export, medan motsvarande andel för Sveriges vidkommande är omkring 50 procent. Man gör sig emellertid inte i Finland
några illusioner angående högkonjunkturens varaktighet, vilket emellertid inte hindrat vissa meningsutbyten om exportöverskottets lyckligaste användning. I varje fall är stabiliseringens utsikter, tack vare
utrikeshandelns gestaltning, vida gynnsammare än då den senaste
regeringsombildningen ägde rum.
438
–