Att välja Europa
1951
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
, ’
»ATT VÄLJA EUROPA»
Av statsrådet DAG HAMMARSKJÖLD
>>ÅTT välja Europa.» Om detta uttryck ur den tredje ståndpunktens rustkammare har tyngd och mening, vad innebär det då~ Vad
betecknar här Europa~ Vad betyder i detta fall att välja~
Låt oss försöka analysera parollen och följa den ut i dess konsekvenser icke i ett polemiskt syfte, som skulle binda oss vid en i
och för sig ointressant exeges av ett propagandistiskt diktarord,
utan med ett positivt mål för ögonen: rymmer parollen, förutsättningslöst tolkad och helhjärtat tillämpad, en lösen för oss~ Och,
i så fall, vilken är denna~
I vår frågeställning ligger redan ett ståndpunktstagande. Vår
diskussion saknar ju mening, om vi icke i uttrycket att välja
Europa inlägger ett positivt avgörande utan låter det täcka blott
en vägran att acceptera något av de alternativ, i vilka den ideologiska konflikten mellan öst och väst fått sin polemiska tillspetsning. I en scen i Fältskärns Berättelser låter Topelius den unge
Linne värja sig mot krav på ett politiskt ställningstagande med
följande ord: »Varken hatt eller mössa utan barhuvad som den
gode Guden skapt mig.» Det är icke som en eventuell synonym
till denna friska formulering av neutralistens vägran att ta ställning i en strid han anser för sig irrelevant som vi här intresserar
oss för parollen att välja Europa.
Europa. Namnet kan ha en mening på många olika plan. Flera
av dem är i detta sammanhang relevanta. I diskussionen glider
man ogenerat mellan dem. Den ene tänker närmast på politiska
arbets- och organisationsformer, den andre på ett i varje fall historiskt givet ekonomiskt kraftfält. För andra åter gäller det en livsform eller en ideologi, vilken namnet Europa för dem symboliserar.
En del låter sin fantasi kretsa kring statskollektivet Europa som
möjlig plattform för politisk handling i nationernas rådslag eller
Det inlägg som här publieeras har framförts såsom föredrag i Politiska klubben
i Göteborg den 15 oktober 1951.
442
»Att välja Europa»
som faktor i en militär maktbalans. Vi bör icke från början utesluta något av de olika plan, på vilka folk på detta sätt kan mena
sig välja Europa. Så gott sig göra låter får vi söka pröva dem,
det ena efter det andra, i hopp om att finna sammanhangen och
så trots splittringen i skilda plan dock nå fram till ett mönster i
vår tolkning.
Men innan vi går vidare finns det skäl att uppmärksamma en
annan komplikation. Begreppet Europa kan icke blott äga en innebörd i många olika plan. På de flesta av dessa visar det också en
differentiering, en nyansrikedom, som redan från början gör klart
hur godtycklig eller – med en vackrare term – hur beroende på
personliga utgångspunkter begreppsbestämningen kan bli, om man
tillåter sig själv att förlora perspektivet. I själva verket vore uppgiften hopplös, om Europa icke mitt i den förvillande mångfalden
ägde en inre enhet, om icke facetterna dock vore ytor som historia
och miljö slipat fram på en och samma sten.
De europeiska folken har delat ljuvt och lett i årtusenden, och
även om de använt större delen av tiden till att bekriga varandra,
har de på olika sätt vävts samman. Den som menaratt en utveckling måste gå i riktning mot större homogenitet tvingas dock konstatera, att tiden för Europas del delvis gått baklänges. Ideologiskt
var Europa i viktiga hänseenden mera homogent mot slutet av
medeltiden än idag. Ekonomiskt nådde enhetligheten en sorts kulmination i början av nittonhundratalet. Samtidigt har emellertid
Europa ifråga om folkens politiska rätt utvecklats mot större homogenitet i perioden efter första världskriget.
Kanske man kan karakterisera läget så, att Europa är en enhet,
men en enhet som är fylld av inre spänningar proportionella mot
den utsträckning, i vilken folken bevarat eller utvecklat sin särart
-en enhet, som också ständigt modifieras under trycket av dessa
spänningar. Det finns ingen anledning att i detta sammanhang
filosofera om folkkaraktärer. Spänningarna, splittringen, sådan
den dagligen erfares, är tillräckligt förklarad av den »conditioning» som den historiska utvecklingen och de naturliga levnadsvillkoren genom århundradena givit Europas skilda delar.
Hur banala och, samtidigt, hur riskfyllda än alla generaliseringar i detta sammanhang är- det finns gott om avskräckande
exempel inte endast i reseskildringar och politisk populärlitteratur
utan även hos observatörer med större anspråk, från Toynbee bakåt
– tror jag mig icke i detta sammanhang böra undvika att ge
några exempel på nyanseringar, vilka i dagspolitiken gång på
443
’ ’
Dag Hammarskjöld
gång visar sig äga betydelse. Den som har sin bakgrund i vår
egen sekulariserade – för att nu inte, med beklagande, säga despiritualiserade – miljö har anledning att lägga på minnet den
levande kraft som den katolska traditionen äger både intellektuellt
och i dagspolitiken, liksom också de specifika utslagen av den
protestantiska livsstilen. När man går in på den moderna demokratin som ideologiskt och historiskt betingad europeisk organisationsform, får man på liknande sätt icke förbise skillnaden mellan
t. ex. den svenska varianten, framvuxen efter en kort industrialiseringsperiod utan förslumning och med rötter i ett bondesamhälle
som aldrig känt feodalismen, och demokratin i länder med djup,
mer än hundraårig proletarisering av arbetarbefolkningen eller
med feodala organisationsformer kvarlevande ännu in i sen tid.
Exemplifieringen kan fortsättas på område efter område. Det är
en betydande skillnad mellan de latinska folktemperamentens ekonomiska laissez-faire och den auglo-skandinaviska socialliberalismen med bakgrund i en rationalistisk-utilistisk filosofi som utdragen i sina yttersta konsekvenser tenderar mot planhushållning. – Men varför fortsätta. Det sagda är tillräckligt för att
understryka risken för en miljöbestämd felsyn och nödvändigheten
av att söka sig fram till vad som är väsentligt i det verkligt gemensamma, innan vi generaliserar det såsom europeiskt. Gemensamt, men därför ej med nödvändighet specifikt. Vi är ute efter
vad vi i detta sammanhang positivt har rätt att lägga in i namnet
Europa, ej vad som skiljer Europa från andra delar av världen.
Åven efter dessa överväganden är vi knappast färdiga att ge
oss i kast med vår uppgift. Kulturkretsen och samhället utmärkes
liksom individen av framgångar och misslyckanden, av konstruktiva och destruktiva egenskaper. Karakteriseras helgonet av sina
synder, den gode politikern av sina missgrepp, den framgångsrike
affärsmannen av sina förlusted Nej, naturligtvis lika litet som
våren av de dagar som vi upplever som ett återfall i vintern. När
vi talar om att välja Europa, kan namnet icke täcka de drag i
Europas väsen och ställning som tenderar att bryta sönder, att
negera det som överhuvud gör det möjligt att i annat än geografisk mening tala om ett Europa. A andra sidan får dessa drag
inte förbises. År de så starka, att vi måste betrakta dem som till
slut avgörande, då saknar ett beslut att välja Europa tydligen
mening. Liksom vår frågeställning implicerar att vi i parollen
lägger in ett positivt ställningstagande, förutsätter den tydligen
att vi redan i utgångsläget avvisat tanken att de sönderbrytande
444
»Att välja Europa»
krafter, som återspeglas i misslyckanden och tillbakagång, är det
för Europa karakteristiska och slutligt avgörande.
Med den bakgrund vi nu vunnit kanske vi äntligen kan anse oss
rustade att gå vidare.
Så som parollen att välja Europa ursprungligen lancerats –
alltså som alternativ till godtagandet av »amerikansk kapitalism»
eller »sovjetisk diktatur» – kunde det ligga nära till hands att
först gå in på frågan om det existerar en livsform Europa, en för
vår del av världen bärande politisk och ekonomisk ram för individens liv som i detta sammanhang är något vi vill »välja» –
med den innebörd i detta sista ord man för våra syften bör skänka
det. Det är dock rimligare att ta en generellare utgångspunkt som
kan ge stöd vid behandlingen också av det mer speciella, sociala
organisationsproblemet. Låt oss därför först av allt ställa frågan:
Existerar det en ideologi Europa, alltså – i enlighet med vad vi
tidigare sagt – icke en för Europa specifik men väl en för de europeiska folken gemensam idealbildning7
Låt oss välja den lättaste vägen för att söka besvara frågan.
Sociologen skulle otvivelaktigt från det europeiska livets förvirrande mångfald försöka arbeta sig bakåt till de ledande ideer eller
idefragment som han anser sig kunna vaska fram ur mängden
av iakttagelser. Den omvända, helt ovetenskapliga men för oss
rimligare metoden är att utgå från den konventionella uppfattningen om vad som är den europeiska ideologin, och se om vi
kan godtaga denna uppfattning i ljuset av den vardagsverklighet
vi känner.
I högstämda tal brukar man som den europeiska kulturens heliga
städer apostrofera Jerusalem, Aten och Rom. Och varje skolbarn
får lära sig vad namnen står för. Låt mig uttrycka det med egna
ord: var människas lika värde, tankens obegränsade frihet, rätten
som samhällets grund. Icke ha dessa begrepp, som vi idag fattar
dem, färdiga framsprungit i de samhällen jag nämnt. Och naturligtvis kan andra områden inom vår kulturkrets göra anspråk
på att självständigt ha nått fram till parallella idealbildningar.
Men det är inte kulturhistoria vi är sysselsatta med här, och då
må de tre städerna kring Medelhavet godtagas som symboler för
var sin huvudlinje i Europas ideologiska utveckling, sådan den
brukar uppfattas.
När man följer idealen Jerusalem, Aten och Rom genom europeisk historia fram till våra dagar frestas man att på vart och ett
av dem tillämpa staden Paris devis: »Fluctuat nec mergitur.» De
445
, ..
Dag Hammarskjöld
har seglat i hård sjö. Ibland har de dolts bakom vågorna, ibland
hotat att helt sköljas undan. Men de har icke sjunkit. Och det är
möjligt att – trots allt – beskriva den europeiska kulturens utveckling i de termer i vilka jag nyss översatt de tre stadssymbolerna. Vad vi än menar om den verklighet som idag omger oss i
Europa och i vilken förklädnad än gudarna döljer sig för oss,
känner vi ändå deras närvaro. Ett Europa, i vilket något av de
tre ideal vi här har i tankarna upphört att vara en verkande kraft,
skulle icke längre för något av de europeiska folken vara deras
värld.
Därmed är emellertid svaret givet på vår första fråga; jag har
tvekat att orda om det erkända, men ibland är väl även detta försvarligt. Vi skulle därför kunna gå vidare. De levande ideologiska
krafterna i Europas utveckling har dock fått en avspegling, som
det i detta sammanhang finns anledning att dessförinnan erinra
om, både på grund av dess konsekvenser och därför, att det skeende
jag avser belyser vår frågeställning nästan med ett laboratorieexperiments renodling av problemet.
När Nordamerika koloniserades, ställdes en grupp emigranter
från ett Europa, där den ideologiska traditionen sannerligen icke
i överdriven grad präglade samhällslivet, inför uppgiften att
grunda nya samfund. Det skedde för att hävda ett andligt frihetskrav och genomfördes på grundvalen av två principer: rättens
och jämlikhetens. Detta var alltså de ideologiska krafter, som omedelbart kom att dominera bilden av den organisation emigranterna
i sin isolering byggde upp, de konstruktiva element de som en
självklar sak förde över från sin gamla miljö. Mycket har hänt
sedan dess. Men den »American creed», i vilken dessa element
fogades in som hörnstenar, kvarstår alltjämt som ett bevis också
på den europeiska kulturens ideologiska grundstruktur, i sitt inflytande på såväl inrikes- som utrikespolitiskt handlande trots
allt för övrigt påtagligare än sin europeiska motsvarighet.
Låt vara att vår vardagsverklighet har mycket som strider mot
de ideal vi här velat beteckna såsom de för Europas enhet bärande,
talet om deras karaktär av levande krafter i den europeiska utvecklingen klingar dock falskt, om de icke kommit till om än ofullgångna uttryck i samhällsorganisationen. I den mån åter detta
skett, bör det från början stå klart vad i denna organisation som
under alla förhållanden måste ingå i totalbilden av det vi avser,
när vi väljer Europa.
446
’I>Att välja Europa»
Den politiska organisationen av de europeiska samfunden kräver
inte många ord. Termen demokrati är visserligen väl obestämd.
Uttrycket parlamentarisk demokrati säger mera om än också det
rätt litet. Går man i detalj splittras bilden; var, utanför den ideologiska kärnan, finns det gemensamma ifråga om sådana uttryck
för den politiska demokratin som folkomröstning, juryväsende,
kommunalt självstyre – för att inte tala om den demokratiska
idens växlande återspegling i folkrepresentationens förhållande
till regeringen, de parlamentariska arbetsformerna eller valordningen. Men enigheten om vad vi betraktar som det väsentliga i
sammanhanget är tillräcklig för att försök till utläggningar av
texten skall te sig pretentiösa och opåkallade. Ett uttryck för vad
som idag i det hänseende som här intresserar oss bedömts såsom
den största gemensamma nämnaren Europas folk emellan har vi
nyligen fått i en tilläggsartikel till Europarådets konvention om
de mänskliga rättigheterna, vilken är av följande innehåll:
»De höga fördragsslutande parterna förbinda sig att med skäliga
tidsmellanrum anordna fria val med hemlig röstning under förhållanden som säkerställa ett fritt uttryck för folkets mening om sammansättningen av den lagstiftande församlingen.»
Betydligt vanskligare är frågan om de europeiska samfundens
ekonomiska organisation. Å ven här möter visserligen termen demokrati, ekonomisk demokrati som godtagen beteckning för ett
för Europas länder, som man anser, gemensamt drag, i vilket det
ideologiska underlaget kommer till uttryck. Men vad betyder termen1 En del tycks vilja svara frihet från kapitalism – och måste
mötas med motfrågan vad som då avses med kapitalism. Andra
tänker på inkomst- eller förmögenhetsutjämning. Ater andra på
lika ekonomiska startmöjligheter eller i annan mening lika chanser att bygga upp en gynnsam ekonomisk ställning. Man möter
slutligen också termen såsom likvärdig ungefär med New Deal’s
frihet från nöd, alltså säkerhet för en anständig lägsta levnadsstandard.
Av dessa tolkningar bereder den första särskilda vanskligheter,
därför att den åtminstone till en del tar sikte på de ekonomiska
driftsformerna – ej individens privatekonomiska läge – och gör
detta på ett rätt ogripbart sätt. I vilken mening är »kapitalism»
odemokratisk, och kan Europa med denna begreppsbestämning
anses buret av ekonomisk demokrati~ Det är löjligt att i ett par
satser söka reda ut ens en rent personlig uppfattning i dessa frågor
och då naturligtvis så mycket omöjligare att ge en objektivt balan- 447
, ’
Dag Hammarskjöld
serad bild av möjliga ståndpunkter. Men frågorna kan ej kringgås,
och med hopp om överseende får jag väl därför försöka.
När man i diskussionen riktar sig mot en s. k. kapitalistisk produktionsordning såsom oförenlig med demokrati, är väl den av
marxistiska doktriner påverkade men i regel knappast genomarbetade tankegången i första hand den, att enskild äganderätt till
och kontroll över produktionsmedlen ger dess utövare dels ett inflytande, som kan skära igenom och eventuellt omintetgöra den
demokratiskt grundade politiska maktens aktionsmöjligheter, dels
också en bestämmanderätt över andras arbetsmöjligheter och arbetsvillkor, vilken äventyrar de ekonomiska rättigheter som det
är ett ideologiskt demokratiskt önskemål att de äger. Genomförs
denna ståndpunkt konsekvent, leder den till socialiseringskravet,
i vilket fall tydligen alla länder i Västeuropa skulle få betecknas
såsom kapitalistiska och följaktligen fjärran från en ekonomiskt
demokratisk organisation. Så långt går ju dock nu inte de flesta
av dem som använder termerna. Det krav som hävdas är att genom
lagstiftning, beskattning, företagsdemokrati, förhandlingsrätt etc.
de enskildas makt över produktionsmedlen skall så kvalificeras
och begränsas, att produktionen i deras hand blir harmoniskt infogad i en samhällsutveckling i allas intresse, med garantier för
de anställdas rätt i ur demokratisk synpunkt relevanta hänseenden. Om detta krav tillgodoses och därjämte i rationella former
en strävan fullföljes att skapa å ena sidan social trygghet, å andra
sidan en rimlig inkomst- och förmögenhetsutjämning, synes även
antikapitalisterna i olika länder villiga att erkänna läget såsom
karakteriserat av ekonomisk demokrati- ehuru det tekniskt sett
alltjämt måste bedömas såsom kapitalistiskt.
Accepteras denna sista uppfattning, har man onekligen rätt att
säga att namnet Europa står för ekonomisk demokrati, icke som
ett förverkligat mål men dock som en utvecklingsbestämmande
målsättning. Det gäller här ett gemensamt men ingalunda ett för
Europa specifikt drag. Med samma fog som i Europa kan man
i den här preciserade meningen tala om ekonomisk demokrati i en
rad utomeuropeiska länder, de nordamerikanska staterna såväl
som andra.
Inom det ekonomiska livet framstår en demokratisk samhällsform ännu såsom uttryck blott för en »policy in being» i långt
högre grad än på det politiska området. Ingen kan förhäva sig
över vad han åstadkommit. Många måste bekänna sig ännu ha
lång väg kvar. Uppfattningen om formerna för ekonomisk demo- 448
»Att välja Europa»
krati går också isär på ett sätt utan motsvarighet ifråga om politisk demokrati. Splittringen kontrasterar bjärt mot den principiella målsättningens obestridliga enhetlighet.
Vid åtgärder för förverkligande av ekonomisk demokrati har
ingreppen i regel återverkningar även långt utöver det direkt
berörda området i både ekonomiska och andra hänseenden. Avvägningsproblemen kan bli av mycket allvarlig innebörd. Hur de
möjliga meningsbrytningarna speglas i inre politik angår oss icke
här. På grund av sakens betydelse för de strävanden att sammansvetsa Europa till större organisatorisk enhet, vilka vi i det följande får anledning att syssla en del med, finns det däremot anledning att nämna något om de internationella konsekvenserna.
Länder som bundit sig för organiserad samverkan må stå eniga
kring ideal och målsättningar, resultaten av samarbetet blir ändå
gärna blott kompromissformler, som begravas i arkiven med det
papper på vilket de tryckts, och samgåendet blir en tom formalitet,
om man icke i den inre, nationella utvecklingen närmat sig målen
efter ungefär samma linjer och kommit ungefär lika långt på
vägen. Alldeles oavsett den organisatoriska sidan av frågan är
det för övrigt tydligt att graden av samhörighet mellan olika
medlemmar av en krets, sammanhållen av gemensamma ideal,
delvis måste bestämmas av den grad i vilken de, var för sig, lyckats omsätta dessa ideal i politisk och social verklighet.
Andra sammanställningar kapitalism-demokrati än den nyss berörda har knappast saklig relevans för våra syften. Vid en ideologisk översikt bör dock ett par av dem redovisas.
Först en rent etisk bedömning. Naturligtvis kan det för många
te sig förkastligt att samhällsutvecklingen delvis skall vara ställd
i beroende av den enskildes ekonomiska vinning. Denna reaktion
har säkert anhängare långt utanför den kommunistiska idealismen. Och vem skulle inte gärna se mer åstadkommet av mindre
självsökande motiv. Men icke är detta en grund för att döma systemet som oförenligt med demokrati.
Frågeställningen kapitalism-demokrati har emellertid vidare
också mellanstatlig relevans. Enligt marxistiskt påverkad uppfattning utmärkes den (privat-)kapitalistiskt organiserade ekonomin
av ett permanent expansionsbehov. De ekonomiska makthavarna
anses därför ha ett intresse av ständigt nya utlandsmarknader att
exploatera, emigration, utsvettning av kolonialområden och, såsom
ett ultima ratio när det gäller att »öka konsumtionen», rustningar
och krig. Den omsorgsfullt utvecklade teori som Marx bygger sin
449
Dag Hammarskjöld
uppfattningpå-och som delat åtskilliga andra ekonomiska doktriners öde att av utvecklingen avslöjas såsom en generalisering
in absurdum av erfarenheten på en speciell punkt och under ett
begränsat tidsskede – spelar väl inte direkt så stor roll men utövar i uttunnade och förenklade varianter ett inflytande, som inte
får förbises vid försök att bestämma Europas longitud och latitud
i en demokratisk värld.
Att Europa ur här senast karakteriserade synpunkter skulle
kunna betecknas såsom kapitalistiskt är givetvis en barock tanke.
Det gäller visserligen en grupp länder med fortsatt kolonialmakt,
med påtagliga avsättningssvårigheter för en del av sin produktion
och med emigrationsbehov. Men också med en helt otillräcklig
produktion av vissa för en ekonomisk utveckling nödvändiga förnödenheter och tvungen till kontinuerlig kapitalimport. Åven om
viljan skulle vara god, lär dock varken behovet eller möjligheten
av en kapitalistisk expansionspolitik föreligga under sådana omständigheter.
Det finns likväl en möjlig invändning mot att man på denna
grund även i den senast diskuterade meningen betecknar Europa
såsom icke-kapitalistiskt. Europa samarbetar ju intimt med, är i
själva verket för sitt välstånd beroende av länder som med samma
kriterier kan misstänkas för kapitalism. Hur blir det då med renheten~ Naturligtvis är frågeställningen ett bisarreri. Den som tar
emot gåvor skulle göra sig medskyldig i givarens avslöjande tilltag att hjälpa. Nej, den diskuterade uppfattningen ger i sin förenklade doktrinarism icke nyckeln till vare sig givarens eller mottagarens motiv i det internationella samspel som det här är
fråga om.
För den som satt sig in i det förlopp och den ekonomiska situation det gäller kan slutsatsen bara bli att beteckningen kapitalistisk i den så att säga mellanstatliga meningen varken kan appliceras på Europa eller på dess medparter i det internationella ekonomiska samarbetet- om man inte med ordet avser blott att dessa
senare är överskottsområden och följaktligen kapitalexportörer.
Skulle detta sista vara fallet, då måste man nog konstatera, att
de flesta av Europas länder ingenting hellre vill än att bli kapitalistiska.
I de senaste resonemangen har vi drivits ur den raka kursen.
Men vi har ändå förts fram till en fråga, som ligger naturligt till
som nästa led i vår genomgång av vad det kan betyda att välja
450
_____…..____.~ __,_..,……….
,,Att välja Europa))
Europa. År Europa ekonomiskt sett en enhet som kan vara politiskt målbestämmande~
Svaret är givetvis jakande, om man i detta sammanhang fattar
Europa i ungefär den mening i vilken man i frågan istället skulle
kunna föra in Sverige eller vilket annat land eller område som
helst. Men om man går längre och i frågan tollrar in möjligheten
av europeisk autarki eller i varje fall av europeisk ekonomisk
utveckling i oberoende av världen i övrigt, då måste svaret lika
självklart bli nekande.
Europa är icke en väl avvägd ekonomisk enhet. Det är varken
som försörjnings- eller avsättningsområde tillräckligt starkt eller
differentierat. Och åtskilliga delar därav är på ett naturligt sätt
närmare hoplänkade med utomeuropeiska marknader eller försörjningskällor än med det övriga Europa. Europas möjligheter i
ekonomiskt hänseende kommer till sin rätt inom ramen av en
världshandel, där varu- och kapitalströmmarna över oceanerna
blir särskilt betydelsefulla. Ordet Europa kan därför på detta plan
endast beteckna den geografiska enheten, med dess särskilda behov
och resurser.
Detta blir alltså svaret, om frågan om Europa såsom mål bedömes utifrån, mot bakgrunden av de internationella ekonomiska
sammanhangen. Men problemet kan ses också ur en annan synvinkel. År Europa såsom ekonomisk-geografisk enhet principiellt
att likställa med ett enstaka land; utifrån sett är analogin berättigad, men täcker den, inifrån sett, en kvalitativ identiteU
Givetvis är skillnaden i sistnämnda hänseende betydande. Därför
kan man ytterligare fråga, om man inte till de utvecklingsbestämmande målsättningar, vi i det föregående låtit täckas av namnet
Europa, kan foga Europas marknadsmässiga sammansvetsning till
en enhet liknande nationens. En sådan förändring skulle ge en
annan slagkraft åt Europa som produktions- och konsumtionsområde. Den anger också en målsättning, som på senare tid kommit att allmänt hävdas av Europas regeringar. Att av dessa skäl
låta namnet Europa täcka ej endast vad Europa kan anses stå för
utan även organisationen av det Europa, som är bärare av idealen,
innebär en förskjutning av det plan, i vilket vi sökt bestämma
innehållet i begreppet Europa. Men låt oss göra det.
När vi tar detta steg, bör vi dock precisera innebörden av det
innehåll vi sålunda ytterligare lägger in i vår begreppsbestämning. Vad menas med marknadernas sammansvetsning? Vad förutsätter den och vad ger den~
451
Dag Hammarskjöld
Enklast uttryckt blir Europa en enhetlig marknad om och när
de handelshinder undanröjts, som idag delar upp Europa i nationella delmarknader. Men när detta skett, har också mycket annat
inträffat. Företag har sammansmälts, produktion förflyttats, inkomstförhållanden utjämnats o. s. v. Det moderna slagordet är att
marknaden »integrerats». Enhetsmarknadens ideal kan man närma
sig antingen genom direkta integrationsåtgärder av schurnanplanens typ, som drar med sig en eliminering av handelshindren,
eller också kan man börja med en sådan eliminering, vilken i sin
tur kommer att framtvinga en integration. I praktiken har man
arbetat och kommer man väl också i fortsättningen att arbeta
efter båda linjerna. Svårigheterna är sådana, att man får vara
nöjd med att närma sig målet utan illusioner om möjligheten att
fullt ut nå det.
Vinsterna på en utveckling i angiven riktning ligger i första
hand på det ekonomiska planet. Man bör kunna räkna med att
uppkomsten av en inom-europeisk stormarknad gynnar den mest
rationella dimensioneringen av nya företag, kanske också den
bästa lokaliseringen. Samtidigt skapas effektivare konkurrens och
större internationell rörlighet för arbetskraft och kapital. Resultatet bör bli höjd effektivitet hos produktionen och i motsvarande
mån ett starkare läge för området i dess helhet på världsmarknaden. Vad som sagts anger arten av vad som vinnes, icke i vilken
utsträckning vinsterna i praktiken kan inkasseras. På den punkten
finns det, såsom redan antytts, anledning att döma försiktigt, därför att mot fördelarna för Europa kan på kortare eller längre sikt
stå olägenheter för enstaka länder, som tvingar dessa till ett handlande, varigenom utvecklingen bromsas eller dess verkningar neutraliseras.
Vinster på en utveckling av Europa mot inre ekonomisk enhet
uppkommer emellertid också på ett annat plan än det ekonomiska.
Varje land har erfarenheter av att det i ett ansträngt marknadsläge kan vara bättre, om en förhandling med omvärlden kan ske
för en produktionsgren än för ett företag, respektive för nationen
än för en produktionsgren- en regel som dock naturligtvis, också
den, har sina undantag. Men vad som gäller landet äger tillämpning också på en grupp länder, om de inre förutsättningarna äro
likartade.
Med detta har vi tagit steget från frågan om målsättningen
Europa på ett ekonomiskt plan över till sista ledet i vårt försök
452
»Att välja Europa»
till begreppsbestämning: frågan om Europa som plattform för
politisk handling. Vad som sagts om den ekonomiska frågeställningen gäller därvid analogivis i stor utsträckning också den i
trängre bemärkelse politiska. En europeisk politisk »autarki» är
otänkbar. Utifrån sett är Europa ur politisk synpunkt alltjämt
snarast en geografisk enhet – som dock karakteriseras av inre
sammansmältningstendenser, vilkas eventuella framgång otvivelaktigt skulle ha betydelse för Europas tyngd i den internationella
utvecklingen.
Det finns på denna punkt anledning att uppmärksamma de
organisatoriska uttrycken för de ekonomiska och politiska enhetssträvandena. Som bärare av tendenserna till ekonomisk sammansvetsning står närmast samarbetsorganisationen i Paris, alltså
OEEC. Generellt inriktat, med en intressekoncentration i specifikare politisk riktning är Europarådet. En tredje faktor i spelet
är Atlantunionens administrativa centralorgan med uppgifter
främst på det militära området, men samtidigt också på det ekonomiska området, formellt utan konkurrens med OEEC ehuru
reellt under alternerande tillstånd av attraktion och repulsion.
Översätter vi resultaten av de senaste leden i vår diskussion i
organisationstermer innebär intolkningen av de ekonomiska enhetssträvandena i begreppet Europa att vi låter namnet stå för
den målsättning, för vilken OEEC är det kollektiva uttrycket. På
det rent politiska området gäller detsamma det ideal som bäres
av Europarådet, vilket dock därvid i en speciell riktning kompletteras genom militära enhetssträvanden inom en annan, rådet sidoordnad konstellation av länder; vi får anledning att i ett senare
sammanhang precisera, hur försvarsproblemet kommer in i bilden.
Även på det politiska området möter frågan om mål och medel.
Medan målsättningen i marknadstekniskt hänseende är en praktisk fråga, med kontroversiella moment av övervägande praktisk
natur, är läget besvärligare på det politiska planet, där en avgö-
rande principskillnad föreligger mellan vad engelsmännen kallar
en »inter-governmental approach» och en »supra-governmental
approach», alltså mellan konfederationen och federationen som
eftersträvad slutlig organisationsform för ett politiskt närmare
sammansvetsat Europa. Denna splittring ifråga om målsättningen
– ty uppenbarligen är det till slut fråga om långt mer än en skillnad i uppfattningen om formen för förverkligandet av ett gemensamt mål – har sin motsvarighet, när det gäller uppfattningarna om metoder och medel. I metodhänseende ser anhängarna
31- 513448 Svensic Tidskrift 1951 453
Dag Hammarskjöld
av ett konfederativt slutmållösningen i en funktionell utveckling
mot detta, medan federalisterna förutsätter anlitandet av konstitutionellt-legala ingripanden- de tror sig alltså ej få se länderna
växa samman utan räknar med nödvändigheten att nita hop dem
till en enhet. Och när det gäller medlen tror sig federalisterna
ha funnit en möjlig väg i skapandet av specialiserade myndigheter med delvis överstatliga befogenheter, under det att funktionalisterna håller fast vid de traditionella samordningsinstrumenten: internationella traktater och en genom rekommendationer
internationellt koordinerad lagstiftning.
Som bekant ligger en vidareutveckling efter allmänt godtagna
federalistiska linjer för närvarande utom möjlighetens gränser.
Den är kanske tänkbar för en mindre grupp länder – strasbourgdebatternas »Little Europe» – i vilken i varje fall England och
de skandinaviska länderna skulle saknas. Men samtidigt går en
federalistisk utveckling vidare utanför Europarådets ram inom
begränsade sektorer. J ag vill erinra inte endast om Sebumanplanen utan även – och i synnerhet – om förhandlingarna om
tillskapandet av en s. k. Europaarme.
»Att välja Europa.» Vad är nu resultatet av den långa diskussionen av vad namnet Europa står för i denna paroll, om den skall
äga tyngd och mening~
Svaret får ges i två plan. Dels måste namnet komma att stå
för en ideologi och en ekonomisk och politisk livsform, i vilken
denna ideologi kommer till uttryck. Dels emellertid också för en
eftersträvad ekonomisk och politisk organisationsform för samverkan mellan Europas länder såsom bärare av denna ideologi
och förenade i denna livsform.
Alltså. Vårt val Europa blir Jerusalem, Aten och Rom samt en
politisk och ekonomisk demokrati som är den livsform, i vilken
dessa ideal får sitt moderna uttryck. Men därjämte är det Europa
självt, sammansvetsat till större organisatorisk enhet, såsom medium för vårt nationella engagemang i en utveckling styrd av
ideologin, i riktning mot dess fortsatta förverkligande i livsformerna och – med nödvändighet – i samverkan mellan alla dem
som svetsas samman till en enhetlig kulturkrets kring traditionen
från de tre städerna.
Att välja detta Europa måste givetvis – uttryckt i lika allmänna och abstrakta ordalag som strävan att finna en sammanfattande formel just förlett mig att använda – innebära att mål- 454
»Att välja Europa»
~ättningen bygges in i och blir handlingsbestämmande i den nation.ella politiken med en avvägning och utformning, som svarar mot
ie speciella förutsättningarna för denna politik. Att försöka ange
v-ad detta i praktiken betyder för Europas länder i allmänhet,
respektive för Sverige, är att ställa sig inför några av dagens
besvärligaste och häftigast debatterade politiska frågor. Om det
!ir med tvekan man ger sig in i ett sådant äventyr, behöver det
[nte bero på olust att bekänna kort.
Det ligger i frågornas natur att vårt försök att bestämma innenåilet i en politik, för vilken parollen att välja Europa är det
Etdekvata uttrycket, har fått sin prägel av det enhetliga och gemenmmrna Europas länder emellan. Lika givet är det att man vid en
iiskussion om, hur en sådan politik bör utformas i handling, istället kommer att finna, att intresset främst knytes till vad som skiljer, alltså till de olikheter som måste framträda i de slutsatser,
till vilka skilda länder når fram från principiellt identiska premisser.
Redan inledningsvis talades om den nationella differentiering,
ien nyansrikedom som på alla olika plan karakteriserar Europa.
Denna har sin dryga andel i de skiljaktigheter ifråga om de praktiska uttrycken för en och samma idepolitik, som man har att
räkna med. Men därtill kommer andra, mera handgripligt verkande orsaker till olikheter, såsom social struktur, institutionella
traditioner, ekonomiska förutsättningar och geografiskt läge.
När ett land från sina specifika utgångspunkter har att omsätta
~in politiska linje i handling, sker ett slags avvägning. Nationen
bedömer läget ur helhetens synpunkt men samtidigt ur nationens
~åsom en del av helheten. Det helas väl är summan av delarnas,
:>ch man kan roa sig med att se på avvägningen som en tillämpn.ing av en sorts politisk välfärdsmatematik. En uppoffring för
n.ationen, som väger tyngre än vad det hela kan anses vinna, är
knappast rationell heller ur helhetens synpunkt, lika litet som en
vinst för nationen, som icke kan anses överväga vad det hela förLorar; när jag här talar om vinster och uppoffringar, är värdeskalan givetvis hela tiden den som förutsättes vara gemensam för
nationen och gruppen av nationer. Det säger sig självt, att resultatet av en sådan matematik ofta bedömes på olika sätt av den
berörda nationen och av övriga länder, liksom naturligtvis av
olika grupper inom en nation. Den inre debatten om utrikespolitiken och den diplomatiska förhandlingen är formerna för en sammanjämkning av resultaten.
455
Dag Hammarskjöld
Det heter visserligen att det är av frukten som man känner
trädet. I detta sammanhang får man dock vara försiktig. Att
Schweiz icke är med i Europarådet kan för Schweiz vara ett riktigt uttryck för en politisk grundsyn som nationen delar med
länder, vilka från samma principiella utgångspunkt anslutit sig.
Särskilt intresse knyter sig i detta sammanhang till säkerhetsfrågan. Man tycks stundom mena, att hopsvetsningen av Atlantgruppen kring försvarsuppgifter är en primär företeelse, ur vilken
samhörigheten och samarbetet i andra hänseenden härflyter. Jag
vill inte uttala mig om i vad mån detta kan vara, låt oss säga
»funktionellt» riktigt. Principiellt är det icke en hållbar ståndpunkt. En politik under parollen att välja Europa, såsom den här
tolkats- och jag vill tillägga: som jag personligen anser att den
bör tolkas- utesluter icke ett försvarspolitiskt samarbete av Atlantpaktens typ lika litet som den å andra sidan nödvändiggör
ett sådant samarbete. Allt beror på de specifika nationella förutsättningarna. Om t. ex. Holland finner, att valet av Europa nödvändiggör en anslutning till pakten, kan detta ur helhetens synpunkt med de givna nationella förutsättningarna vara en lika
riktig tolkning och tillämpning, som om Sverige kommer till slut- . satsen, att politiken ifråga för dess del utesluter detta specifika
försvarspolitiska samarbete.
Efter de linjer som här utvecklats kommer alltså en politik som
»väljer Europa» icke endast att ge olika utslag i skilda länder
utan, på grund därav, även att medföra att nationerna i olika
politiska specialsammanhang uppträder och samverkar i växlande
konstellationer. Ån kommer man att finna alla länder samlade
om en viss handlingslinje, än blott en del, än åter andra. Samverkan i en gemensam politik kommer till uttryck i den målsättningens principiella enhetlighet, som skapar förbindelseleden mellan de olika konstellationerna och förenar dem i ett i form flytande, i sina slutmål sakligt fast slutet organisationssystem.
Hur ter sig nu slutsatserna för Sveriges deU Detta är den sista
fråga jag här vill ta upp. Det sker med utgångspunkt också från
vad jag redan sagt om Atlantpaktsfrågan, med den personliga
uppfattningen att vårt ställningstagande i denna var det i vårt
läge riktiga, vilket medför att den i denna framställning i fortsättningen kan föras åt sidan.
Jag tror mig, sedan detta sagts, icke kunna besvara slutfrågan
på ett bättre sätt än genom att nu till sist i översättning återge
456
——–~~-~~——————–
’~>Att välja Europa»
en text i vilken Sverige under förarbetena till den deklaration,
som ministerrådet i OEEC avgav den 30 augusti 1951, under hand
utvecklade de synpunkter man från svensk sida önskade se beaktade i deklarationen.
»l. Genom egna ansträngningar och i nära samarbete samt med
Förenta staternas frikostiga hjälp ha de europeiska länderna under
de senaste åren gjort stora framsteg i sin strävan att uppnå styrka,
stabilitet och enhet. Produktionen har nått toppsiffror, handeln har
utvidgats, den yttre finansiella balansen förbättrats och arbetslösheten avskaffats eller avsevärt minskats. Samtidigt ha länderna funnit
nya vägar att samordna sina ansträngningar. De ha visat, att de äro
beredda att göra uppoffringar i det gemensammas intresse, och de ha
skapat organisatoriska anordningar för regeringarnas samarbete, ur
vilka ett europeiskt samfund växer fram.
2. Svårigheter av olika slag minska emellertid för närvarande möjligheterna att vidtaga ytterligare samarbetsåtgärder. Takten för framåtskridandet visar tecken på att sakta av. De försvarsansträngningar,
som göras av alla länder under trycket av en stigande politisk spänning, minska utrymmet för den förbättring av lednadsstandarden, som
vore önskvärd och som i annat fall skulle legat inom räckhåll. Upprustningen kräver också en nyinriktning av produktionsansträngningarna, vilken – om den icke på ett lämpligt sätt inlemmas i den
allmänna ekonomiska politiken – kan komma att försätta de internationella marknaderna och ländernas ekonomiska liv ur balans,
skapa nya klyftor ifråga om inkomstfördelningen och äventyra den
inre finansiella stabiliteten.
Dessa svårigheter ha uppkommit vid slutet av en lång period av
fortlöpande ansträngningar att övervinna krigets efterverkningar.
Den känsla av missräkning, som dessa svårigheter måste uppväcka,
rubbar tron på framtiden. Anslutningen till de ideal, som äro de
auropeiska folkens gemensamma arvedel, motverkas därför av bristande tro på styrkan och effektiviteten i det demokratiska systemet
och dess ideal ifråga om individens frihet och jämlikhet.
3. Regeringarna äro i detta läge medvetna om sitt gemensamma an- ~var för att en politik utformas, som förenar de europeiska folken till
törsvar för den livsform och det andliga och kulturella arv, som gör
lessa folk till medlemmar av ett särskilt nationernas samfund inom
ramen av de vidare kretsar som den västliga världen och Förenta
~ationerna utgöra. De äro beslutna att genomföra en politik, som leler till säkerhet, stabilitet, rättvisa och ekonomiskt framåtskridande
>ch som kommer att återställa och stärka tron på framtiden. De skola
~emensamt utveckla de verktyg för de samfällda insatserna, som de
iga i de internationella organisationer inom vilka Europas enhet finler allt påtagligare uttryck.
4. De europeiska nationernas demokratiska ideal utgöra grundvalen
’ör den konvention angående de mänskliga rättigheterna, som utar- >etats av Europarådet. Denna’ konvention bildar det rättidiga skyddet
’ör vad de europeiska nationerna: betrakta· soni vade medborgares
457
, ’
Dag Hammarskjöld
oförytterliga rättigheter. Men de gemensamma idealen sträcka sig
längre. De omfatta även trygghet från fruktan och trygghet från nöd.
Folken ha därför tagit på sig tunga bördor för att skapa och upprätthålla det försvar som anses nödvändigt under en tid av ökad internationell spänning. Detta betyder att de ha gått med på att tillfälligt
uppoffra några av de fördelar, som deras produktionsansträngningar
annars skulle ha berättigat dem till. Regeringarna ha ansvaret för att
infoga rustningsansträngningarna i den allmänna ekonomiska utvecklingen på ett sådant sätt, att uppoffringarna bli så små som möjligt.
Detta kräver nationella och internationella regleringsåtgärder för att
undvika störningar på marknaderna och i produktionen, vilka många
gånger förorsakas ej så mycket av att tillgängliga resurser måste utnyttjas för försvarsändamål som fastmera av att ogrundade farhågor
uppkomma beträffande upprustningens återverkningar på varutillgången. Framför allt krävas emellertid nya ansträngningar att öka
produktionen för att skapa utrymme för upprustningen utan att konsumtionen eller investeringarna för civila ändamål härigenom skola
behöva minskas.
5. De europeiska nationernas främsta uppgift måste vara att öka
sin produktion genom förbättrad produktivitet. Detta mål kan icke
nås utan fortsatta ansträngningar och utan effektivt samarbete mellan dessa nationer inbördes såväl som med andra nationer. Det kommer att bli nödvändigt att söka finna – såväl nationellt som internationellt’– den nyttigaste fördelningen av råvaror och kapitalliksom
även en sådan fördelning av nationalinkomsten för olika ändamål,
som är ägnad att främja ett framåtskridande på längre sikt. Konkurrenshämmande metoder såväl inom länderna som på de internationella
marknaderna måste undanröjas. At flyktingar och befolkningsgrupper, som blivit förflyttade, måste beredas ny bosättning och tillfälle
till produktivt arbete. Det kommer också att bli nödvändigt att tillse
att kunskaper och erfarenheter på det tekniska området bringas till
vidast möjliga internationella tillämpning.
6. Lämpliga ekonomiska incitament för ökad produktivitet och en
vilja bland folken att stödja den allmänna målsättningen måste upprätthållas. Detta är endast möjligt om de ideal, som förena den västliga världen, vinna konkret innehåll, därigenom att åtgärder genomföras, som skapar stabila förhållandena i det att de stävja inflationstendenserna och samtidigt vidmakthålla en full sysselsättning, och
därigenom att en politik fullföljes ifråga om inkomstfördelningen,
som ger varje grupp inom samhället dess rättvisa andel av resultaten
av de gemensamma ansträngningarna. Regeringarna äro också övertygade om att en progressiv socialpolitik bildar en nödvändig del av
de allmänna ansträngningar, som nu krävas i syfte att befästa vad
som uppnåtts och att göra de ytterligare framsteg för vilka grundläggande förutsättningar framgångsrikt skapats under de senaste
åren.
7. Den organisatoriska och administrativa ram för samarbetet, som
bildas av Paris-organisationen, Europarådet och andra organisationer,
är ännu i ett tidigt utvecklingsskede. Verksamheten inom dessa organ
458
»Att välja Europa»
bör effektiviseras och samordnas. Arbetet bör förenklas genom att
man inriktar sig på de väsentliga problemen och åstadkommer en
lämplig arbetsfördelning. Det nuvarande systemet är icke fast utan
kan ändras för att anpassa samarbetets konstitutionella former efter
erfarenheterna och nya lägens krav. Ett viktigt nytt led i utvecklingen utgöres av beslutet att upprätta en europeisk gemenskap för
järn- och stålindustrierna. I de fall, där en grupp av länder finna det
möjligt att utveckla sitt samarbete på ett speciellt område längre än
vad andra länder kunna göra, bör man eftersträva ett konstruktivt
samarbete mellan denna grupp och utomstående länder även på detta
speciella område.
8. I förtröstan om Europas framtid och de europeiska nationernas
förmåga att övervinna de nuvarande svårigheterna och föra vidare
den utveckling mot styrka, stabilitet och enhet, som inleddes med det
europeiska återuppbyggnadsprogrammet, ha signatärmakterna till
1947 års konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete beslutit att i samarbete utforma en politik i enlighet med de i denna
resolution angivna principerna.»
459
»ATT VÄLJA EUROPA»
Av statsrådet DAG HAMMARSKJÖLD
>>ÅTT välja Europa.» Om detta uttryck ur den tredje ståndpunktens rustkammare har tyngd och mening, vad innebär det då~ Vad
betecknar här Europa~ Vad betyder i detta fall att välja~
Låt oss försöka analysera parollen och följa den ut i dess konsekvenser icke i ett polemiskt syfte, som skulle binda oss vid en i
och för sig ointressant exeges av ett propagandistiskt diktarord,
utan med ett positivt mål för ögonen: rymmer parollen, förutsättningslöst tolkad och helhjärtat tillämpad, en lösen för oss~ Och,
i så fall, vilken är denna~
I vår frågeställning ligger redan ett ståndpunktstagande. Vår
diskussion saknar ju mening, om vi icke i uttrycket att välja
Europa inlägger ett positivt avgörande utan låter det täcka blott
en vägran att acceptera något av de alternativ, i vilka den ideologiska konflikten mellan öst och väst fått sin polemiska tillspetsning. I en scen i Fältskärns Berättelser låter Topelius den unge
Linne värja sig mot krav på ett politiskt ställningstagande med
följande ord: »Varken hatt eller mössa utan barhuvad som den
gode Guden skapt mig.» Det är icke som en eventuell synonym
till denna friska formulering av neutralistens vägran att ta ställning i en strid han anser för sig irrelevant som vi här intresserar
oss för parollen att välja Europa.
Europa. Namnet kan ha en mening på många olika plan. Flera
av dem är i detta sammanhang relevanta. I diskussionen glider
man ogenerat mellan dem. Den ene tänker närmast på politiska
arbets- och organisationsformer, den andre på ett i varje fall historiskt givet ekonomiskt kraftfält. För andra åter gäller det en livsform eller en ideologi, vilken namnet Europa för dem symboliserar.
En del låter sin fantasi kretsa kring statskollektivet Europa som
möjlig plattform för politisk handling i nationernas rådslag eller
Det inlägg som här publieeras har framförts såsom föredrag i Politiska klubben
i Göteborg den 15 oktober 1951.
442
»Att välja Europa»
som faktor i en militär maktbalans. Vi bör icke från början utesluta något av de olika plan, på vilka folk på detta sätt kan mena
sig välja Europa. Så gott sig göra låter får vi söka pröva dem,
det ena efter det andra, i hopp om att finna sammanhangen och
så trots splittringen i skilda plan dock nå fram till ett mönster i
vår tolkning.
Men innan vi går vidare finns det skäl att uppmärksamma en
annan komplikation. Begreppet Europa kan icke blott äga en innebörd i många olika plan. På de flesta av dessa visar det också en
differentiering, en nyansrikedom, som redan från början gör klart
hur godtycklig eller – med en vackrare term – hur beroende på
personliga utgångspunkter begreppsbestämningen kan bli, om man
tillåter sig själv att förlora perspektivet. I själva verket vore uppgiften hopplös, om Europa icke mitt i den förvillande mångfalden
ägde en inre enhet, om icke facetterna dock vore ytor som historia
och miljö slipat fram på en och samma sten.
De europeiska folken har delat ljuvt och lett i årtusenden, och
även om de använt större delen av tiden till att bekriga varandra,
har de på olika sätt vävts samman. Den som menaratt en utveckling måste gå i riktning mot större homogenitet tvingas dock konstatera, att tiden för Europas del delvis gått baklänges. Ideologiskt
var Europa i viktiga hänseenden mera homogent mot slutet av
medeltiden än idag. Ekonomiskt nådde enhetligheten en sorts kulmination i början av nittonhundratalet. Samtidigt har emellertid
Europa ifråga om folkens politiska rätt utvecklats mot större homogenitet i perioden efter första världskriget.
Kanske man kan karakterisera läget så, att Europa är en enhet,
men en enhet som är fylld av inre spänningar proportionella mot
den utsträckning, i vilken folken bevarat eller utvecklat sin särart
-en enhet, som också ständigt modifieras under trycket av dessa
spänningar. Det finns ingen anledning att i detta sammanhang
filosofera om folkkaraktärer. Spänningarna, splittringen, sådan
den dagligen erfares, är tillräckligt förklarad av den »conditioning» som den historiska utvecklingen och de naturliga levnadsvillkoren genom århundradena givit Europas skilda delar.
Hur banala och, samtidigt, hur riskfyllda än alla generaliseringar i detta sammanhang är- det finns gott om avskräckande
exempel inte endast i reseskildringar och politisk populärlitteratur
utan även hos observatörer med större anspråk, från Toynbee bakåt
– tror jag mig icke i detta sammanhang böra undvika att ge
några exempel på nyanseringar, vilka i dagspolitiken gång på
443
’ ’
Dag Hammarskjöld
gång visar sig äga betydelse. Den som har sin bakgrund i vår
egen sekulariserade – för att nu inte, med beklagande, säga despiritualiserade – miljö har anledning att lägga på minnet den
levande kraft som den katolska traditionen äger både intellektuellt
och i dagspolitiken, liksom också de specifika utslagen av den
protestantiska livsstilen. När man går in på den moderna demokratin som ideologiskt och historiskt betingad europeisk organisationsform, får man på liknande sätt icke förbise skillnaden mellan
t. ex. den svenska varianten, framvuxen efter en kort industrialiseringsperiod utan förslumning och med rötter i ett bondesamhälle
som aldrig känt feodalismen, och demokratin i länder med djup,
mer än hundraårig proletarisering av arbetarbefolkningen eller
med feodala organisationsformer kvarlevande ännu in i sen tid.
Exemplifieringen kan fortsättas på område efter område. Det är
en betydande skillnad mellan de latinska folktemperamentens ekonomiska laissez-faire och den auglo-skandinaviska socialliberalismen med bakgrund i en rationalistisk-utilistisk filosofi som utdragen i sina yttersta konsekvenser tenderar mot planhushållning. – Men varför fortsätta. Det sagda är tillräckligt för att
understryka risken för en miljöbestämd felsyn och nödvändigheten
av att söka sig fram till vad som är väsentligt i det verkligt gemensamma, innan vi generaliserar det såsom europeiskt. Gemensamt, men därför ej med nödvändighet specifikt. Vi är ute efter
vad vi i detta sammanhang positivt har rätt att lägga in i namnet
Europa, ej vad som skiljer Europa från andra delar av världen.
Åven efter dessa överväganden är vi knappast färdiga att ge
oss i kast med vår uppgift. Kulturkretsen och samhället utmärkes
liksom individen av framgångar och misslyckanden, av konstruktiva och destruktiva egenskaper. Karakteriseras helgonet av sina
synder, den gode politikern av sina missgrepp, den framgångsrike
affärsmannen av sina förlusted Nej, naturligtvis lika litet som
våren av de dagar som vi upplever som ett återfall i vintern. När
vi talar om att välja Europa, kan namnet icke täcka de drag i
Europas väsen och ställning som tenderar att bryta sönder, att
negera det som överhuvud gör det möjligt att i annat än geografisk mening tala om ett Europa. A andra sidan får dessa drag
inte förbises. År de så starka, att vi måste betrakta dem som till
slut avgörande, då saknar ett beslut att välja Europa tydligen
mening. Liksom vår frågeställning implicerar att vi i parollen
lägger in ett positivt ställningstagande, förutsätter den tydligen
att vi redan i utgångsläget avvisat tanken att de sönderbrytande
444
»Att välja Europa»
krafter, som återspeglas i misslyckanden och tillbakagång, är det
för Europa karakteristiska och slutligt avgörande.
Med den bakgrund vi nu vunnit kanske vi äntligen kan anse oss
rustade att gå vidare.
Så som parollen att välja Europa ursprungligen lancerats –
alltså som alternativ till godtagandet av »amerikansk kapitalism»
eller »sovjetisk diktatur» – kunde det ligga nära till hands att
först gå in på frågan om det existerar en livsform Europa, en för
vår del av världen bärande politisk och ekonomisk ram för individens liv som i detta sammanhang är något vi vill »välja» –
med den innebörd i detta sista ord man för våra syften bör skänka
det. Det är dock rimligare att ta en generellare utgångspunkt som
kan ge stöd vid behandlingen också av det mer speciella, sociala
organisationsproblemet. Låt oss därför först av allt ställa frågan:
Existerar det en ideologi Europa, alltså – i enlighet med vad vi
tidigare sagt – icke en för Europa specifik men väl en för de europeiska folken gemensam idealbildning7
Låt oss välja den lättaste vägen för att söka besvara frågan.
Sociologen skulle otvivelaktigt från det europeiska livets förvirrande mångfald försöka arbeta sig bakåt till de ledande ideer eller
idefragment som han anser sig kunna vaska fram ur mängden
av iakttagelser. Den omvända, helt ovetenskapliga men för oss
rimligare metoden är att utgå från den konventionella uppfattningen om vad som är den europeiska ideologin, och se om vi
kan godtaga denna uppfattning i ljuset av den vardagsverklighet
vi känner.
I högstämda tal brukar man som den europeiska kulturens heliga
städer apostrofera Jerusalem, Aten och Rom. Och varje skolbarn
får lära sig vad namnen står för. Låt mig uttrycka det med egna
ord: var människas lika värde, tankens obegränsade frihet, rätten
som samhällets grund. Icke ha dessa begrepp, som vi idag fattar
dem, färdiga framsprungit i de samhällen jag nämnt. Och naturligtvis kan andra områden inom vår kulturkrets göra anspråk
på att självständigt ha nått fram till parallella idealbildningar.
Men det är inte kulturhistoria vi är sysselsatta med här, och då
må de tre städerna kring Medelhavet godtagas som symboler för
var sin huvudlinje i Europas ideologiska utveckling, sådan den
brukar uppfattas.
När man följer idealen Jerusalem, Aten och Rom genom europeisk historia fram till våra dagar frestas man att på vart och ett
av dem tillämpa staden Paris devis: »Fluctuat nec mergitur.» De
445
, ..
Dag Hammarskjöld
har seglat i hård sjö. Ibland har de dolts bakom vågorna, ibland
hotat att helt sköljas undan. Men de har icke sjunkit. Och det är
möjligt att – trots allt – beskriva den europeiska kulturens utveckling i de termer i vilka jag nyss översatt de tre stadssymbolerna. Vad vi än menar om den verklighet som idag omger oss i
Europa och i vilken förklädnad än gudarna döljer sig för oss,
känner vi ändå deras närvaro. Ett Europa, i vilket något av de
tre ideal vi här har i tankarna upphört att vara en verkande kraft,
skulle icke längre för något av de europeiska folken vara deras
värld.
Därmed är emellertid svaret givet på vår första fråga; jag har
tvekat att orda om det erkända, men ibland är väl även detta försvarligt. Vi skulle därför kunna gå vidare. De levande ideologiska
krafterna i Europas utveckling har dock fått en avspegling, som
det i detta sammanhang finns anledning att dessförinnan erinra
om, både på grund av dess konsekvenser och därför, att det skeende
jag avser belyser vår frågeställning nästan med ett laboratorieexperiments renodling av problemet.
När Nordamerika koloniserades, ställdes en grupp emigranter
från ett Europa, där den ideologiska traditionen sannerligen icke
i överdriven grad präglade samhällslivet, inför uppgiften att
grunda nya samfund. Det skedde för att hävda ett andligt frihetskrav och genomfördes på grundvalen av två principer: rättens
och jämlikhetens. Detta var alltså de ideologiska krafter, som omedelbart kom att dominera bilden av den organisation emigranterna
i sin isolering byggde upp, de konstruktiva element de som en
självklar sak förde över från sin gamla miljö. Mycket har hänt
sedan dess. Men den »American creed», i vilken dessa element
fogades in som hörnstenar, kvarstår alltjämt som ett bevis också
på den europeiska kulturens ideologiska grundstruktur, i sitt inflytande på såväl inrikes- som utrikespolitiskt handlande trots
allt för övrigt påtagligare än sin europeiska motsvarighet.
Låt vara att vår vardagsverklighet har mycket som strider mot
de ideal vi här velat beteckna såsom de för Europas enhet bärande,
talet om deras karaktär av levande krafter i den europeiska utvecklingen klingar dock falskt, om de icke kommit till om än ofullgångna uttryck i samhällsorganisationen. I den mån åter detta
skett, bör det från början stå klart vad i denna organisation som
under alla förhållanden måste ingå i totalbilden av det vi avser,
när vi väljer Europa.
446
’I>Att välja Europa»
Den politiska organisationen av de europeiska samfunden kräver
inte många ord. Termen demokrati är visserligen väl obestämd.
Uttrycket parlamentarisk demokrati säger mera om än också det
rätt litet. Går man i detalj splittras bilden; var, utanför den ideologiska kärnan, finns det gemensamma ifråga om sådana uttryck
för den politiska demokratin som folkomröstning, juryväsende,
kommunalt självstyre – för att inte tala om den demokratiska
idens växlande återspegling i folkrepresentationens förhållande
till regeringen, de parlamentariska arbetsformerna eller valordningen. Men enigheten om vad vi betraktar som det väsentliga i
sammanhanget är tillräcklig för att försök till utläggningar av
texten skall te sig pretentiösa och opåkallade. Ett uttryck för vad
som idag i det hänseende som här intresserar oss bedömts såsom
den största gemensamma nämnaren Europas folk emellan har vi
nyligen fått i en tilläggsartikel till Europarådets konvention om
de mänskliga rättigheterna, vilken är av följande innehåll:
»De höga fördragsslutande parterna förbinda sig att med skäliga
tidsmellanrum anordna fria val med hemlig röstning under förhållanden som säkerställa ett fritt uttryck för folkets mening om sammansättningen av den lagstiftande församlingen.»
Betydligt vanskligare är frågan om de europeiska samfundens
ekonomiska organisation. Å ven här möter visserligen termen demokrati, ekonomisk demokrati som godtagen beteckning för ett
för Europas länder, som man anser, gemensamt drag, i vilket det
ideologiska underlaget kommer till uttryck. Men vad betyder termen1 En del tycks vilja svara frihet från kapitalism – och måste
mötas med motfrågan vad som då avses med kapitalism. Andra
tänker på inkomst- eller förmögenhetsutjämning. Ater andra på
lika ekonomiska startmöjligheter eller i annan mening lika chanser att bygga upp en gynnsam ekonomisk ställning. Man möter
slutligen också termen såsom likvärdig ungefär med New Deal’s
frihet från nöd, alltså säkerhet för en anständig lägsta levnadsstandard.
Av dessa tolkningar bereder den första särskilda vanskligheter,
därför att den åtminstone till en del tar sikte på de ekonomiska
driftsformerna – ej individens privatekonomiska läge – och gör
detta på ett rätt ogripbart sätt. I vilken mening är »kapitalism»
odemokratisk, och kan Europa med denna begreppsbestämning
anses buret av ekonomisk demokrati~ Det är löjligt att i ett par
satser söka reda ut ens en rent personlig uppfattning i dessa frågor
och då naturligtvis så mycket omöjligare att ge en objektivt balan- 447
, ’
Dag Hammarskjöld
serad bild av möjliga ståndpunkter. Men frågorna kan ej kringgås,
och med hopp om överseende får jag väl därför försöka.
När man i diskussionen riktar sig mot en s. k. kapitalistisk produktionsordning såsom oförenlig med demokrati, är väl den av
marxistiska doktriner påverkade men i regel knappast genomarbetade tankegången i första hand den, att enskild äganderätt till
och kontroll över produktionsmedlen ger dess utövare dels ett inflytande, som kan skära igenom och eventuellt omintetgöra den
demokratiskt grundade politiska maktens aktionsmöjligheter, dels
också en bestämmanderätt över andras arbetsmöjligheter och arbetsvillkor, vilken äventyrar de ekonomiska rättigheter som det
är ett ideologiskt demokratiskt önskemål att de äger. Genomförs
denna ståndpunkt konsekvent, leder den till socialiseringskravet,
i vilket fall tydligen alla länder i Västeuropa skulle få betecknas
såsom kapitalistiska och följaktligen fjärran från en ekonomiskt
demokratisk organisation. Så långt går ju dock nu inte de flesta
av dem som använder termerna. Det krav som hävdas är att genom
lagstiftning, beskattning, företagsdemokrati, förhandlingsrätt etc.
de enskildas makt över produktionsmedlen skall så kvalificeras
och begränsas, att produktionen i deras hand blir harmoniskt infogad i en samhällsutveckling i allas intresse, med garantier för
de anställdas rätt i ur demokratisk synpunkt relevanta hänseenden. Om detta krav tillgodoses och därjämte i rationella former
en strävan fullföljes att skapa å ena sidan social trygghet, å andra
sidan en rimlig inkomst- och förmögenhetsutjämning, synes även
antikapitalisterna i olika länder villiga att erkänna läget såsom
karakteriserat av ekonomisk demokrati- ehuru det tekniskt sett
alltjämt måste bedömas såsom kapitalistiskt.
Accepteras denna sista uppfattning, har man onekligen rätt att
säga att namnet Europa står för ekonomisk demokrati, icke som
ett förverkligat mål men dock som en utvecklingsbestämmande
målsättning. Det gäller här ett gemensamt men ingalunda ett för
Europa specifikt drag. Med samma fog som i Europa kan man
i den här preciserade meningen tala om ekonomisk demokrati i en
rad utomeuropeiska länder, de nordamerikanska staterna såväl
som andra.
Inom det ekonomiska livet framstår en demokratisk samhällsform ännu såsom uttryck blott för en »policy in being» i långt
högre grad än på det politiska området. Ingen kan förhäva sig
över vad han åstadkommit. Många måste bekänna sig ännu ha
lång väg kvar. Uppfattningen om formerna för ekonomisk demo- 448
»Att välja Europa»
krati går också isär på ett sätt utan motsvarighet ifråga om politisk demokrati. Splittringen kontrasterar bjärt mot den principiella målsättningens obestridliga enhetlighet.
Vid åtgärder för förverkligande av ekonomisk demokrati har
ingreppen i regel återverkningar även långt utöver det direkt
berörda området i både ekonomiska och andra hänseenden. Avvägningsproblemen kan bli av mycket allvarlig innebörd. Hur de
möjliga meningsbrytningarna speglas i inre politik angår oss icke
här. På grund av sakens betydelse för de strävanden att sammansvetsa Europa till större organisatorisk enhet, vilka vi i det följande får anledning att syssla en del med, finns det däremot anledning att nämna något om de internationella konsekvenserna.
Länder som bundit sig för organiserad samverkan må stå eniga
kring ideal och målsättningar, resultaten av samarbetet blir ändå
gärna blott kompromissformler, som begravas i arkiven med det
papper på vilket de tryckts, och samgåendet blir en tom formalitet,
om man icke i den inre, nationella utvecklingen närmat sig målen
efter ungefär samma linjer och kommit ungefär lika långt på
vägen. Alldeles oavsett den organisatoriska sidan av frågan är
det för övrigt tydligt att graden av samhörighet mellan olika
medlemmar av en krets, sammanhållen av gemensamma ideal,
delvis måste bestämmas av den grad i vilken de, var för sig, lyckats omsätta dessa ideal i politisk och social verklighet.
Andra sammanställningar kapitalism-demokrati än den nyss berörda har knappast saklig relevans för våra syften. Vid en ideologisk översikt bör dock ett par av dem redovisas.
Först en rent etisk bedömning. Naturligtvis kan det för många
te sig förkastligt att samhällsutvecklingen delvis skall vara ställd
i beroende av den enskildes ekonomiska vinning. Denna reaktion
har säkert anhängare långt utanför den kommunistiska idealismen. Och vem skulle inte gärna se mer åstadkommet av mindre
självsökande motiv. Men icke är detta en grund för att döma systemet som oförenligt med demokrati.
Frågeställningen kapitalism-demokrati har emellertid vidare
också mellanstatlig relevans. Enligt marxistiskt påverkad uppfattning utmärkes den (privat-)kapitalistiskt organiserade ekonomin
av ett permanent expansionsbehov. De ekonomiska makthavarna
anses därför ha ett intresse av ständigt nya utlandsmarknader att
exploatera, emigration, utsvettning av kolonialområden och, såsom
ett ultima ratio när det gäller att »öka konsumtionen», rustningar
och krig. Den omsorgsfullt utvecklade teori som Marx bygger sin
449
Dag Hammarskjöld
uppfattningpå-och som delat åtskilliga andra ekonomiska doktriners öde att av utvecklingen avslöjas såsom en generalisering
in absurdum av erfarenheten på en speciell punkt och under ett
begränsat tidsskede – spelar väl inte direkt så stor roll men utövar i uttunnade och förenklade varianter ett inflytande, som inte
får förbises vid försök att bestämma Europas longitud och latitud
i en demokratisk värld.
Att Europa ur här senast karakteriserade synpunkter skulle
kunna betecknas såsom kapitalistiskt är givetvis en barock tanke.
Det gäller visserligen en grupp länder med fortsatt kolonialmakt,
med påtagliga avsättningssvårigheter för en del av sin produktion
och med emigrationsbehov. Men också med en helt otillräcklig
produktion av vissa för en ekonomisk utveckling nödvändiga förnödenheter och tvungen till kontinuerlig kapitalimport. Åven om
viljan skulle vara god, lär dock varken behovet eller möjligheten
av en kapitalistisk expansionspolitik föreligga under sådana omständigheter.
Det finns likväl en möjlig invändning mot att man på denna
grund även i den senast diskuterade meningen betecknar Europa
såsom icke-kapitalistiskt. Europa samarbetar ju intimt med, är i
själva verket för sitt välstånd beroende av länder som med samma
kriterier kan misstänkas för kapitalism. Hur blir det då med renheten~ Naturligtvis är frågeställningen ett bisarreri. Den som tar
emot gåvor skulle göra sig medskyldig i givarens avslöjande tilltag att hjälpa. Nej, den diskuterade uppfattningen ger i sin förenklade doktrinarism icke nyckeln till vare sig givarens eller mottagarens motiv i det internationella samspel som det här är
fråga om.
För den som satt sig in i det förlopp och den ekonomiska situation det gäller kan slutsatsen bara bli att beteckningen kapitalistisk i den så att säga mellanstatliga meningen varken kan appliceras på Europa eller på dess medparter i det internationella ekonomiska samarbetet- om man inte med ordet avser blott att dessa
senare är överskottsområden och följaktligen kapitalexportörer.
Skulle detta sista vara fallet, då måste man nog konstatera, att
de flesta av Europas länder ingenting hellre vill än att bli kapitalistiska.
I de senaste resonemangen har vi drivits ur den raka kursen.
Men vi har ändå förts fram till en fråga, som ligger naturligt till
som nästa led i vår genomgång av vad det kan betyda att välja
450
_____…..____.~ __,_..,……….
,,Att välja Europa))
Europa. År Europa ekonomiskt sett en enhet som kan vara politiskt målbestämmande~
Svaret är givetvis jakande, om man i detta sammanhang fattar
Europa i ungefär den mening i vilken man i frågan istället skulle
kunna föra in Sverige eller vilket annat land eller område som
helst. Men om man går längre och i frågan tollrar in möjligheten
av europeisk autarki eller i varje fall av europeisk ekonomisk
utveckling i oberoende av världen i övrigt, då måste svaret lika
självklart bli nekande.
Europa är icke en väl avvägd ekonomisk enhet. Det är varken
som försörjnings- eller avsättningsområde tillräckligt starkt eller
differentierat. Och åtskilliga delar därav är på ett naturligt sätt
närmare hoplänkade med utomeuropeiska marknader eller försörjningskällor än med det övriga Europa. Europas möjligheter i
ekonomiskt hänseende kommer till sin rätt inom ramen av en
världshandel, där varu- och kapitalströmmarna över oceanerna
blir särskilt betydelsefulla. Ordet Europa kan därför på detta plan
endast beteckna den geografiska enheten, med dess särskilda behov
och resurser.
Detta blir alltså svaret, om frågan om Europa såsom mål bedömes utifrån, mot bakgrunden av de internationella ekonomiska
sammanhangen. Men problemet kan ses också ur en annan synvinkel. År Europa såsom ekonomisk-geografisk enhet principiellt
att likställa med ett enstaka land; utifrån sett är analogin berättigad, men täcker den, inifrån sett, en kvalitativ identiteU
Givetvis är skillnaden i sistnämnda hänseende betydande. Därför
kan man ytterligare fråga, om man inte till de utvecklingsbestämmande målsättningar, vi i det föregående låtit täckas av namnet
Europa, kan foga Europas marknadsmässiga sammansvetsning till
en enhet liknande nationens. En sådan förändring skulle ge en
annan slagkraft åt Europa som produktions- och konsumtionsområde. Den anger också en målsättning, som på senare tid kommit att allmänt hävdas av Europas regeringar. Att av dessa skäl
låta namnet Europa täcka ej endast vad Europa kan anses stå för
utan även organisationen av det Europa, som är bärare av idealen,
innebär en förskjutning av det plan, i vilket vi sökt bestämma
innehållet i begreppet Europa. Men låt oss göra det.
När vi tar detta steg, bör vi dock precisera innebörden av det
innehåll vi sålunda ytterligare lägger in i vår begreppsbestämning. Vad menas med marknadernas sammansvetsning? Vad förutsätter den och vad ger den~
451
Dag Hammarskjöld
Enklast uttryckt blir Europa en enhetlig marknad om och när
de handelshinder undanröjts, som idag delar upp Europa i nationella delmarknader. Men när detta skett, har också mycket annat
inträffat. Företag har sammansmälts, produktion förflyttats, inkomstförhållanden utjämnats o. s. v. Det moderna slagordet är att
marknaden »integrerats». Enhetsmarknadens ideal kan man närma
sig antingen genom direkta integrationsåtgärder av schurnanplanens typ, som drar med sig en eliminering av handelshindren,
eller också kan man börja med en sådan eliminering, vilken i sin
tur kommer att framtvinga en integration. I praktiken har man
arbetat och kommer man väl också i fortsättningen att arbeta
efter båda linjerna. Svårigheterna är sådana, att man får vara
nöjd med att närma sig målet utan illusioner om möjligheten att
fullt ut nå det.
Vinsterna på en utveckling i angiven riktning ligger i första
hand på det ekonomiska planet. Man bör kunna räkna med att
uppkomsten av en inom-europeisk stormarknad gynnar den mest
rationella dimensioneringen av nya företag, kanske också den
bästa lokaliseringen. Samtidigt skapas effektivare konkurrens och
större internationell rörlighet för arbetskraft och kapital. Resultatet bör bli höjd effektivitet hos produktionen och i motsvarande
mån ett starkare läge för området i dess helhet på världsmarknaden. Vad som sagts anger arten av vad som vinnes, icke i vilken
utsträckning vinsterna i praktiken kan inkasseras. På den punkten
finns det, såsom redan antytts, anledning att döma försiktigt, därför att mot fördelarna för Europa kan på kortare eller längre sikt
stå olägenheter för enstaka länder, som tvingar dessa till ett handlande, varigenom utvecklingen bromsas eller dess verkningar neutraliseras.
Vinster på en utveckling av Europa mot inre ekonomisk enhet
uppkommer emellertid också på ett annat plan än det ekonomiska.
Varje land har erfarenheter av att det i ett ansträngt marknadsläge kan vara bättre, om en förhandling med omvärlden kan ske
för en produktionsgren än för ett företag, respektive för nationen
än för en produktionsgren- en regel som dock naturligtvis, också
den, har sina undantag. Men vad som gäller landet äger tillämpning också på en grupp länder, om de inre förutsättningarna äro
likartade.
Med detta har vi tagit steget från frågan om målsättningen
Europa på ett ekonomiskt plan över till sista ledet i vårt försök
452
»Att välja Europa»
till begreppsbestämning: frågan om Europa som plattform för
politisk handling. Vad som sagts om den ekonomiska frågeställningen gäller därvid analogivis i stor utsträckning också den i
trängre bemärkelse politiska. En europeisk politisk »autarki» är
otänkbar. Utifrån sett är Europa ur politisk synpunkt alltjämt
snarast en geografisk enhet – som dock karakteriseras av inre
sammansmältningstendenser, vilkas eventuella framgång otvivelaktigt skulle ha betydelse för Europas tyngd i den internationella
utvecklingen.
Det finns på denna punkt anledning att uppmärksamma de
organisatoriska uttrycken för de ekonomiska och politiska enhetssträvandena. Som bärare av tendenserna till ekonomisk sammansvetsning står närmast samarbetsorganisationen i Paris, alltså
OEEC. Generellt inriktat, med en intressekoncentration i specifikare politisk riktning är Europarådet. En tredje faktor i spelet
är Atlantunionens administrativa centralorgan med uppgifter
främst på det militära området, men samtidigt också på det ekonomiska området, formellt utan konkurrens med OEEC ehuru
reellt under alternerande tillstånd av attraktion och repulsion.
Översätter vi resultaten av de senaste leden i vår diskussion i
organisationstermer innebär intolkningen av de ekonomiska enhetssträvandena i begreppet Europa att vi låter namnet stå för
den målsättning, för vilken OEEC är det kollektiva uttrycket. På
det rent politiska området gäller detsamma det ideal som bäres
av Europarådet, vilket dock därvid i en speciell riktning kompletteras genom militära enhetssträvanden inom en annan, rådet sidoordnad konstellation av länder; vi får anledning att i ett senare
sammanhang precisera, hur försvarsproblemet kommer in i bilden.
Även på det politiska området möter frågan om mål och medel.
Medan målsättningen i marknadstekniskt hänseende är en praktisk fråga, med kontroversiella moment av övervägande praktisk
natur, är läget besvärligare på det politiska planet, där en avgö-
rande principskillnad föreligger mellan vad engelsmännen kallar
en »inter-governmental approach» och en »supra-governmental
approach», alltså mellan konfederationen och federationen som
eftersträvad slutlig organisationsform för ett politiskt närmare
sammansvetsat Europa. Denna splittring ifråga om målsättningen
– ty uppenbarligen är det till slut fråga om långt mer än en skillnad i uppfattningen om formen för förverkligandet av ett gemensamt mål – har sin motsvarighet, när det gäller uppfattningarna om metoder och medel. I metodhänseende ser anhängarna
31- 513448 Svensic Tidskrift 1951 453
Dag Hammarskjöld
av ett konfederativt slutmållösningen i en funktionell utveckling
mot detta, medan federalisterna förutsätter anlitandet av konstitutionellt-legala ingripanden- de tror sig alltså ej få se länderna
växa samman utan räknar med nödvändigheten att nita hop dem
till en enhet. Och när det gäller medlen tror sig federalisterna
ha funnit en möjlig väg i skapandet av specialiserade myndigheter med delvis överstatliga befogenheter, under det att funktionalisterna håller fast vid de traditionella samordningsinstrumenten: internationella traktater och en genom rekommendationer
internationellt koordinerad lagstiftning.
Som bekant ligger en vidareutveckling efter allmänt godtagna
federalistiska linjer för närvarande utom möjlighetens gränser.
Den är kanske tänkbar för en mindre grupp länder – strasbourgdebatternas »Little Europe» – i vilken i varje fall England och
de skandinaviska länderna skulle saknas. Men samtidigt går en
federalistisk utveckling vidare utanför Europarådets ram inom
begränsade sektorer. J ag vill erinra inte endast om Sebumanplanen utan även – och i synnerhet – om förhandlingarna om
tillskapandet av en s. k. Europaarme.
»Att välja Europa.» Vad är nu resultatet av den långa diskussionen av vad namnet Europa står för i denna paroll, om den skall
äga tyngd och mening~
Svaret får ges i två plan. Dels måste namnet komma att stå
för en ideologi och en ekonomisk och politisk livsform, i vilken
denna ideologi kommer till uttryck. Dels emellertid också för en
eftersträvad ekonomisk och politisk organisationsform för samverkan mellan Europas länder såsom bärare av denna ideologi
och förenade i denna livsform.
Alltså. Vårt val Europa blir Jerusalem, Aten och Rom samt en
politisk och ekonomisk demokrati som är den livsform, i vilken
dessa ideal får sitt moderna uttryck. Men därjämte är det Europa
självt, sammansvetsat till större organisatorisk enhet, såsom medium för vårt nationella engagemang i en utveckling styrd av
ideologin, i riktning mot dess fortsatta förverkligande i livsformerna och – med nödvändighet – i samverkan mellan alla dem
som svetsas samman till en enhetlig kulturkrets kring traditionen
från de tre städerna.
Att välja detta Europa måste givetvis – uttryckt i lika allmänna och abstrakta ordalag som strävan att finna en sammanfattande formel just förlett mig att använda – innebära att mål- 454
»Att välja Europa»
~ättningen bygges in i och blir handlingsbestämmande i den nation.ella politiken med en avvägning och utformning, som svarar mot
ie speciella förutsättningarna för denna politik. Att försöka ange
v-ad detta i praktiken betyder för Europas länder i allmänhet,
respektive för Sverige, är att ställa sig inför några av dagens
besvärligaste och häftigast debatterade politiska frågor. Om det
!ir med tvekan man ger sig in i ett sådant äventyr, behöver det
[nte bero på olust att bekänna kort.
Det ligger i frågornas natur att vårt försök att bestämma innenåilet i en politik, för vilken parollen att välja Europa är det
Etdekvata uttrycket, har fått sin prägel av det enhetliga och gemenmmrna Europas länder emellan. Lika givet är det att man vid en
iiskussion om, hur en sådan politik bör utformas i handling, istället kommer att finna, att intresset främst knytes till vad som skiljer, alltså till de olikheter som måste framträda i de slutsatser,
till vilka skilda länder når fram från principiellt identiska premisser.
Redan inledningsvis talades om den nationella differentiering,
ien nyansrikedom som på alla olika plan karakteriserar Europa.
Denna har sin dryga andel i de skiljaktigheter ifråga om de praktiska uttrycken för en och samma idepolitik, som man har att
räkna med. Men därtill kommer andra, mera handgripligt verkande orsaker till olikheter, såsom social struktur, institutionella
traditioner, ekonomiska förutsättningar och geografiskt läge.
När ett land från sina specifika utgångspunkter har att omsätta
~in politiska linje i handling, sker ett slags avvägning. Nationen
bedömer läget ur helhetens synpunkt men samtidigt ur nationens
~åsom en del av helheten. Det helas väl är summan av delarnas,
:>ch man kan roa sig med att se på avvägningen som en tillämpn.ing av en sorts politisk välfärdsmatematik. En uppoffring för
n.ationen, som väger tyngre än vad det hela kan anses vinna, är
knappast rationell heller ur helhetens synpunkt, lika litet som en
vinst för nationen, som icke kan anses överväga vad det hela förLorar; när jag här talar om vinster och uppoffringar, är värdeskalan givetvis hela tiden den som förutsättes vara gemensam för
nationen och gruppen av nationer. Det säger sig självt, att resultatet av en sådan matematik ofta bedömes på olika sätt av den
berörda nationen och av övriga länder, liksom naturligtvis av
olika grupper inom en nation. Den inre debatten om utrikespolitiken och den diplomatiska förhandlingen är formerna för en sammanjämkning av resultaten.
455
Dag Hammarskjöld
Det heter visserligen att det är av frukten som man känner
trädet. I detta sammanhang får man dock vara försiktig. Att
Schweiz icke är med i Europarådet kan för Schweiz vara ett riktigt uttryck för en politisk grundsyn som nationen delar med
länder, vilka från samma principiella utgångspunkt anslutit sig.
Särskilt intresse knyter sig i detta sammanhang till säkerhetsfrågan. Man tycks stundom mena, att hopsvetsningen av Atlantgruppen kring försvarsuppgifter är en primär företeelse, ur vilken
samhörigheten och samarbetet i andra hänseenden härflyter. Jag
vill inte uttala mig om i vad mån detta kan vara, låt oss säga
»funktionellt» riktigt. Principiellt är det icke en hållbar ståndpunkt. En politik under parollen att välja Europa, såsom den här
tolkats- och jag vill tillägga: som jag personligen anser att den
bör tolkas- utesluter icke ett försvarspolitiskt samarbete av Atlantpaktens typ lika litet som den å andra sidan nödvändiggör
ett sådant samarbete. Allt beror på de specifika nationella förutsättningarna. Om t. ex. Holland finner, att valet av Europa nödvändiggör en anslutning till pakten, kan detta ur helhetens synpunkt med de givna nationella förutsättningarna vara en lika
riktig tolkning och tillämpning, som om Sverige kommer till slut- . satsen, att politiken ifråga för dess del utesluter detta specifika
försvarspolitiska samarbete.
Efter de linjer som här utvecklats kommer alltså en politik som
»väljer Europa» icke endast att ge olika utslag i skilda länder
utan, på grund därav, även att medföra att nationerna i olika
politiska specialsammanhang uppträder och samverkar i växlande
konstellationer. Ån kommer man att finna alla länder samlade
om en viss handlingslinje, än blott en del, än åter andra. Samverkan i en gemensam politik kommer till uttryck i den målsättningens principiella enhetlighet, som skapar förbindelseleden mellan de olika konstellationerna och förenar dem i ett i form flytande, i sina slutmål sakligt fast slutet organisationssystem.
Hur ter sig nu slutsatserna för Sveriges deU Detta är den sista
fråga jag här vill ta upp. Det sker med utgångspunkt också från
vad jag redan sagt om Atlantpaktsfrågan, med den personliga
uppfattningen att vårt ställningstagande i denna var det i vårt
läge riktiga, vilket medför att den i denna framställning i fortsättningen kan föras åt sidan.
Jag tror mig, sedan detta sagts, icke kunna besvara slutfrågan
på ett bättre sätt än genom att nu till sist i översättning återge
456
——–~~-~~——————–
’~>Att välja Europa»
en text i vilken Sverige under förarbetena till den deklaration,
som ministerrådet i OEEC avgav den 30 augusti 1951, under hand
utvecklade de synpunkter man från svensk sida önskade se beaktade i deklarationen.
»l. Genom egna ansträngningar och i nära samarbete samt med
Förenta staternas frikostiga hjälp ha de europeiska länderna under
de senaste åren gjort stora framsteg i sin strävan att uppnå styrka,
stabilitet och enhet. Produktionen har nått toppsiffror, handeln har
utvidgats, den yttre finansiella balansen förbättrats och arbetslösheten avskaffats eller avsevärt minskats. Samtidigt ha länderna funnit
nya vägar att samordna sina ansträngningar. De ha visat, att de äro
beredda att göra uppoffringar i det gemensammas intresse, och de ha
skapat organisatoriska anordningar för regeringarnas samarbete, ur
vilka ett europeiskt samfund växer fram.
2. Svårigheter av olika slag minska emellertid för närvarande möjligheterna att vidtaga ytterligare samarbetsåtgärder. Takten för framåtskridandet visar tecken på att sakta av. De försvarsansträngningar,
som göras av alla länder under trycket av en stigande politisk spänning, minska utrymmet för den förbättring av lednadsstandarden, som
vore önskvärd och som i annat fall skulle legat inom räckhåll. Upprustningen kräver också en nyinriktning av produktionsansträngningarna, vilken – om den icke på ett lämpligt sätt inlemmas i den
allmänna ekonomiska politiken – kan komma att försätta de internationella marknaderna och ländernas ekonomiska liv ur balans,
skapa nya klyftor ifråga om inkomstfördelningen och äventyra den
inre finansiella stabiliteten.
Dessa svårigheter ha uppkommit vid slutet av en lång period av
fortlöpande ansträngningar att övervinna krigets efterverkningar.
Den känsla av missräkning, som dessa svårigheter måste uppväcka,
rubbar tron på framtiden. Anslutningen till de ideal, som äro de
auropeiska folkens gemensamma arvedel, motverkas därför av bristande tro på styrkan och effektiviteten i det demokratiska systemet
och dess ideal ifråga om individens frihet och jämlikhet.
3. Regeringarna äro i detta läge medvetna om sitt gemensamma an- ~var för att en politik utformas, som förenar de europeiska folken till
törsvar för den livsform och det andliga och kulturella arv, som gör
lessa folk till medlemmar av ett särskilt nationernas samfund inom
ramen av de vidare kretsar som den västliga världen och Förenta
~ationerna utgöra. De äro beslutna att genomföra en politik, som leler till säkerhet, stabilitet, rättvisa och ekonomiskt framåtskridande
>ch som kommer att återställa och stärka tron på framtiden. De skola
~emensamt utveckla de verktyg för de samfällda insatserna, som de
iga i de internationella organisationer inom vilka Europas enhet finler allt påtagligare uttryck.
4. De europeiska nationernas demokratiska ideal utgöra grundvalen
’ör den konvention angående de mänskliga rättigheterna, som utar- >etats av Europarådet. Denna’ konvention bildar det rättidiga skyddet
’ör vad de europeiska nationerna: betrakta· soni vade medborgares
457
, ’
Dag Hammarskjöld
oförytterliga rättigheter. Men de gemensamma idealen sträcka sig
längre. De omfatta även trygghet från fruktan och trygghet från nöd.
Folken ha därför tagit på sig tunga bördor för att skapa och upprätthålla det försvar som anses nödvändigt under en tid av ökad internationell spänning. Detta betyder att de ha gått med på att tillfälligt
uppoffra några av de fördelar, som deras produktionsansträngningar
annars skulle ha berättigat dem till. Regeringarna ha ansvaret för att
infoga rustningsansträngningarna i den allmänna ekonomiska utvecklingen på ett sådant sätt, att uppoffringarna bli så små som möjligt.
Detta kräver nationella och internationella regleringsåtgärder för att
undvika störningar på marknaderna och i produktionen, vilka många
gånger förorsakas ej så mycket av att tillgängliga resurser måste utnyttjas för försvarsändamål som fastmera av att ogrundade farhågor
uppkomma beträffande upprustningens återverkningar på varutillgången. Framför allt krävas emellertid nya ansträngningar att öka
produktionen för att skapa utrymme för upprustningen utan att konsumtionen eller investeringarna för civila ändamål härigenom skola
behöva minskas.
5. De europeiska nationernas främsta uppgift måste vara att öka
sin produktion genom förbättrad produktivitet. Detta mål kan icke
nås utan fortsatta ansträngningar och utan effektivt samarbete mellan dessa nationer inbördes såväl som med andra nationer. Det kommer att bli nödvändigt att söka finna – såväl nationellt som internationellt’– den nyttigaste fördelningen av råvaror och kapitalliksom
även en sådan fördelning av nationalinkomsten för olika ändamål,
som är ägnad att främja ett framåtskridande på längre sikt. Konkurrenshämmande metoder såväl inom länderna som på de internationella
marknaderna måste undanröjas. At flyktingar och befolkningsgrupper, som blivit förflyttade, måste beredas ny bosättning och tillfälle
till produktivt arbete. Det kommer också att bli nödvändigt att tillse
att kunskaper och erfarenheter på det tekniska området bringas till
vidast möjliga internationella tillämpning.
6. Lämpliga ekonomiska incitament för ökad produktivitet och en
vilja bland folken att stödja den allmänna målsättningen måste upprätthållas. Detta är endast möjligt om de ideal, som förena den västliga världen, vinna konkret innehåll, därigenom att åtgärder genomföras, som skapar stabila förhållandena i det att de stävja inflationstendenserna och samtidigt vidmakthålla en full sysselsättning, och
därigenom att en politik fullföljes ifråga om inkomstfördelningen,
som ger varje grupp inom samhället dess rättvisa andel av resultaten
av de gemensamma ansträngningarna. Regeringarna äro också övertygade om att en progressiv socialpolitik bildar en nödvändig del av
de allmänna ansträngningar, som nu krävas i syfte att befästa vad
som uppnåtts och att göra de ytterligare framsteg för vilka grundläggande förutsättningar framgångsrikt skapats under de senaste
åren.
7. Den organisatoriska och administrativa ram för samarbetet, som
bildas av Paris-organisationen, Europarådet och andra organisationer,
är ännu i ett tidigt utvecklingsskede. Verksamheten inom dessa organ
458
»Att välja Europa»
bör effektiviseras och samordnas. Arbetet bör förenklas genom att
man inriktar sig på de väsentliga problemen och åstadkommer en
lämplig arbetsfördelning. Det nuvarande systemet är icke fast utan
kan ändras för att anpassa samarbetets konstitutionella former efter
erfarenheterna och nya lägens krav. Ett viktigt nytt led i utvecklingen utgöres av beslutet att upprätta en europeisk gemenskap för
järn- och stålindustrierna. I de fall, där en grupp av länder finna det
möjligt att utveckla sitt samarbete på ett speciellt område längre än
vad andra länder kunna göra, bör man eftersträva ett konstruktivt
samarbete mellan denna grupp och utomstående länder även på detta
speciella område.
8. I förtröstan om Europas framtid och de europeiska nationernas
förmåga att övervinna de nuvarande svårigheterna och föra vidare
den utveckling mot styrka, stabilitet och enhet, som inleddes med det
europeiska återuppbyggnadsprogrammet, ha signatärmakterna till
1947 års konvention angående europeiskt ekonomiskt samarbete beslutit att i samarbete utforma en politik i enlighet med de i denna
resolution angivna principerna.»
459