Ännu mer pengar från sedelpressarna
1951
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ÄNNU MERA PENGAR
FRÅN SEDELPRESSARNA
VARJE torsdag tillkännager Bank of England genom anslag de
officiella räntesatserna. Siffrorna i detta tillkännagivande ha alltsedan oktober 1939 varit oförändrade, och allmänheten började
betrakta dessa torsdagskungörelser såsom en av de många pittoreska men absolut betydelselösa historiska traditioner, som
skänka så mycket charm åt engelskt samfundsliv. Den andra veckan i november i år fick City emellertid bevittna en förändring
i de magiska talen på den ärevördiga institutionens anslagstavla.
Eftersom Bank of England numera är förstatligad, föregicks denna
procedur av ett tillkännagivande av den nye finansministern, Mr
Butler, i Underhuset onsdagen den 7 november. Den räntehöjning
med en halv procent, varmed den konservativa regeringen inledde
sitt ekonomiska återuppbyggnadsarbete, ingår som ett led i en
serie åtgärder på beskattningens, utrikeshandelns och kreditväsendets områden, vilka alla avteckna sig mot bakgrunden av Englands hårt ansträngda yttre och inre ekonomiska läge. Här skall
endast uppmärksammas den förra av dessa sidor, nämligen det
snabbt stigande underskottet i betalningsbalansen. Första halvåret
1951 slutade med ett deficit på 122 miljoner pund. Enligt Mr Butlers redogörelse beräknas det stiga med ytterligare 350 miljoner
pund under andra halvåret, varför förlusten i guld och valutor
vid årets slut skulle komma att röra sig om i runt tal 475 miljoner
pund.
Vända vi så blicken till vårt eget land, finna vi att valutautvecklingen här hemma under första halvåret förlöpte i stora drag
parallellt med den engelska. Riksbankens reserv av främmande
betalningsmedel sjönk nämligen under perioden december-maj
med cirka 200 miljoner. Därefter upphör likheten. I slutet av
oktober hade riksbankens guld- och valutabehållning stigit med
800 miljoner sedan årsskiftet och med l miljard, jämfört med
bottenläget i maj månad. Förbättringen har varit långt större än
någon kunnat emotse; den är rent ut sagt sensationell. Det kan
501
Ännu mera pengar från sedelpressarna
erinras om, att långtidsutredningen i sitt den 27 juni framlagda
långtidsprogram för åren 1951-1955 såsom önskemål uppställt en
årlig förstärkning av valutareserven med 200 miljoner kronor i
1950 års priser, vilket torde motsvara ungefär 300 miljoner enligt
gällande prisnivå. Får denna förbättring tolkas så, att vår ekonomiska situation i förhållande till utlandet är lika mycket gynnsammare än den engelska, som siffrorna antyda’ Tyvärr måste
man hävda, att så icke är fallet. För det första måste man här,
såsom på alla områden, taga hänsyn till att statistiken sällan säger
hela sanningen. Fjolårets sista månader kännetecknades av en
våldsam importrush, och en hel del av de varor, som betalats före
årsskiftet, kunde inte komma in i landet före nyår eller i varje
fall inte tullbehandlas; därför kommo de heller inte in i handelsstatistiken. Man kan uttrycka saken så, att valutareserven vid
slutet av fjolåret redovisades med för lågt belopp, därför att den
åderlåtits genom förskottsbetalningar på cirka 250 miljoner kronor. A andra sidan finns det anledning räkna med att engelska,
liksom för övrigt även franska importörer på den sista tiden förskottsbetalat import ifrån Sverige. Samtidigt torde svenska exportörer ha gjort terminsförsäljningar av pund och fr. francs.
Dessa transaktioner, som torde ha en betydande omfattning, måste
på visst sätt betecknas som spekulativa, eftersom man i september
och oktober på allvar räknade med en devalvering både av pundet
och francen. Det är för övrigt intressant att konstatera, att möjligheterna till spekulativa kapitalrörelser av detta slag snarare ha
förstärkts än minskats genom tillkomsten av den europeiska betalningsunionen. Kärnpunkten är, att vi så länge det råder ovisshet om stabiliteten av våra viktigaste handelspartners valutor,
liksom även beträffande den svenska kronans eget värde, måste
emotse högst betydande spekulativa fluktuationer i valutabehållningen. Det förefaller sannolikt, att spekulationsvågen just nu
drivit en hel del av det rolösa flyktkapitalet in i riksbankens kassavalv. Men det är långt ifrån säkert, att det är där för att stanna.
Det är inte bara England, som har inskridit mot en passiv handelsbalans och en oroande penningflykt. Franska regeringen har nu i
två etapper höjt diskontot från 2 1/2 till 4 °/o och därmed räckt en
frälsarkrans åt den sjunkande francen, låt vara att utsikterna till
räddning i detta fall te sig mera problematiska, så belastad som
den franska valutan är av tyngden från en stigande kostnadsnivå.
Samtidigt har man kunnat inregistrera, att den hårda ekonomiska
politiken i Danmark omsider börjar ge resultat, och detsamma är
502
A”nnu mera pengar från sedelpressarna
fallet med den restriktiva penningpolitik, som sedan i somras
genomförts i Holland. Allt detta kan komma att vända kapitalströmmarnas riktning, och det vore icke förvånande om en sådan
strömkantring komme att sammanfalla med och förstärka effekten
av det säsongmässiga omslaget i Sverige omkring jul, då exporten
regelmässigt under flera månader framåt sackar efter i förhållande till importen.
Om riksbankens valutareserv för tillfället uppgår till cirka 2
miljarder kronor, är denna siffra även ur en annan synpunkt missvisande. Under detta år har nämligen de svenska affärsbankernas
ställning gentemot utlandet undergått stora förändringar. Enligt
bankinspektionens oktoberrapport belöpte sig deras utländska tillgodohavanden till endast 158 miljoner kronor mot en skuldsumma
på 714 miljoner kronor. Under oktober månad hade affärsbankernas nettoställning försämrats med 76 miljoner kronor. Dessa siffror, som emellertid måste omgärdas med vissa reservationer, tyda
på att Sveriges effektiva valutareserv ligger i storleksordningen
1400 a 1500 miljoner kronor.
När det stundom framhålles, att Sveriges tillgångar på utländska betalningsmedel nu ha kommit upp i samma storlek som strax
före andra världskriget, då de utgjorde i runt tal ett par miljarder
kr., är detta alltså icke ens siffermässigt riktigt. Jämförelsen haltar
emellertid i ett långt mera väsentligt hänseende. Mot slutet av
1930-talet motsvarade valutareserven ungefär värdet av ett års
import. Innevarande år torde införseln till Sverige komma att
röra sig om ett fem gånger så stort belopp eller cirka 10 miljarder
kr. Valutareserven motsvarar nu alltså icke mer än 15 °/o av årsimportens värde, d. v. s. mindre än värdet av två månaders införsel.
Om redan dessa förhållanden mana till att dämpa den optimism,
som valutaförbättringen på sina håll utlöst, påkalla utsikterna i
ett längre perspektiv än mera vaksamhet, för att inte säga betänksamhet.
Den svenska handelsbalansens förbättring under år 1951 beror
icke i första hand på en kvantitativ ökning av exporten utan
hänger framförallt samman med det extremt höga prisläget för
några av våra stapelprodukter, främst pappersmassa, papper och
trävaror. Priserna ha här nått en sådan nivå, att ett bakslag numera icke bara är tänkbart utan nästan ofrånkomligt. Det kan
icke vara rimligt och sunt, att l kg. pappersmassa kostar 60 Ofo
mer än vad l kg. strösocker betingar över disken. Ett fall i massa- 503
:< •••
Å·nnu mera pengar från sedelpressarna
priserna med 500 kronor per ton ligger helt inom det möjligas gräns,
och det skulle i och för sig reducera valutabehållningen med 900
miljoner kronor på ett år. På en sådan konjunktur kan man självfallet icke bygga någon långsiktig politik. Det betänkliga är emellertid, att importen fått följa exporten hack i häl uppåt. Det är
ingalunda givet, att priserna på våra viktigaste importvaror behöva falla i takt med skogsindustriernas alster. Tvärtom är det
sannolikt, att t. ex. sådana för vårt folkhushåll oumbärliga varor
som kol och brännolja ha en lång period av högt prisläge framför
sig; Englands kolknapphet och den politiskt infekterade oljekonjunkturen tala här sitt tydliga språk. Detsamma är fallet med
marknaden för oädla metaller, som säkerligen kommer att präglas
av högkonjunktur, så länge rustningarna pågå.
I vilken utsträckning ha de penningvårdande instanserna dragit
konsekvenserna av dessa ovissa framtidsutsikter~ När den stora
valutainströmningen började i juni månad, borde detta ha varit
en signal för riksbanksledningen att vidtaga restriktiva åtgärder,
så att de betalningar, som näringslivet fick genom valutaförsäljningarna, icke tillätos öka penningmängden på marknaden och
vidga kreditunderlaget. Motverkande åtgärder ha också i viss utsträckning kommit till stånd, icke minst tack vare skogsindustriens
prisutjämningsavgifter, som använts för att inlösa obligationer i
riksbanken. Riksbankens statspappersportfölj har under perioden
juni-oktober nedgått med i runt tal 700 miljoner kronor. Denna
minskning, i förening med rörelserna å andra relevanta konton,
är emellertid icke tillräckligt stor för att neutralisera valutatillskotten. Pengar ha alltså tillförts marknaden, och denna har blivit
betydligt mera likvid än vad den var i början på sommaren.
Affärsbankernas behållning på riksbanksgirot har stigit från 476
miljoner i juni till 625 miljoner kr. i oktober.
Ett annat uttryck härför är ansvällningen av sedelmängden.
Under de fyra månaderna juli-oktober har sedelutgivningen stigit
med 273 miljoner, d. s. v. med 7,8 Ofo. Motsvarande siffror under
förra året var 145 miljoner och 4,7 Ofo. Man kan alltså konstatera,
att riksbanken nu trycker sedlar i en väsentligt starkare takt än
under fjolåret. Skulle denna tendens fortsätta till årsskiftet, stå
vi ånyo inför situationen, att taket för sedelutgivningen kan
komma att genombrytas, detta trots att det så sent som den l juli
höjdes från 3,5 till 4,1 miljarder kr. I varje fall tyder den hittillsvarande utvecklingen på, att marginalen vid årsskiftet blir alldeles
för knapp. Riksbanken har i denna situation ansett sig böra hos
504
Ännu mera pengar från sedelpressarna
regeringen hemställa om en ytterligare ökning av sedelmaximum. Men det finns också ett annat och bättre alternativ: att
genom en aktiv penningpolitik bryta den hittillsvarande utvecklingslinjen. Detta är dock en lösning, som icke rimmar med regeringsprogrammets penningpolitik, som ju medför, att nya pengar
ställas till marknadens förfogande, så snart ytterligare medel
efterfrågas, och att pengar pumpas ut varje gång, som läget blir
litet stramare, allt för att hindra räntan att stiga. Ånnu en gång
upprepas erfarenheterna från föregående tillfällen: mot årets slut,
när avtalsrörelserna ta sin början, skapas överflöd på pengar och
därigenom det inflationsklimat, där det är omöjligt att hålla tillbaka löneökningar och andra inkomststegringar. Därmed vidgas
än en gång klyftan mellan varumängden och inkomsterna, och
inflationen rullar vidare. I år har den slappa penningpolitiken
bidragit till att driva de svenska levnadskostnaderna i höjden i
en utsträckning, som ställer vårt land som god tvåa i Västeuropa,
näst efter Frankrike.
505
FRÅN SEDELPRESSARNA
VARJE torsdag tillkännager Bank of England genom anslag de
officiella räntesatserna. Siffrorna i detta tillkännagivande ha alltsedan oktober 1939 varit oförändrade, och allmänheten började
betrakta dessa torsdagskungörelser såsom en av de många pittoreska men absolut betydelselösa historiska traditioner, som
skänka så mycket charm åt engelskt samfundsliv. Den andra veckan i november i år fick City emellertid bevittna en förändring
i de magiska talen på den ärevördiga institutionens anslagstavla.
Eftersom Bank of England numera är förstatligad, föregicks denna
procedur av ett tillkännagivande av den nye finansministern, Mr
Butler, i Underhuset onsdagen den 7 november. Den räntehöjning
med en halv procent, varmed den konservativa regeringen inledde
sitt ekonomiska återuppbyggnadsarbete, ingår som ett led i en
serie åtgärder på beskattningens, utrikeshandelns och kreditväsendets områden, vilka alla avteckna sig mot bakgrunden av Englands hårt ansträngda yttre och inre ekonomiska läge. Här skall
endast uppmärksammas den förra av dessa sidor, nämligen det
snabbt stigande underskottet i betalningsbalansen. Första halvåret
1951 slutade med ett deficit på 122 miljoner pund. Enligt Mr Butlers redogörelse beräknas det stiga med ytterligare 350 miljoner
pund under andra halvåret, varför förlusten i guld och valutor
vid årets slut skulle komma att röra sig om i runt tal 475 miljoner
pund.
Vända vi så blicken till vårt eget land, finna vi att valutautvecklingen här hemma under första halvåret förlöpte i stora drag
parallellt med den engelska. Riksbankens reserv av främmande
betalningsmedel sjönk nämligen under perioden december-maj
med cirka 200 miljoner. Därefter upphör likheten. I slutet av
oktober hade riksbankens guld- och valutabehållning stigit med
800 miljoner sedan årsskiftet och med l miljard, jämfört med
bottenläget i maj månad. Förbättringen har varit långt större än
någon kunnat emotse; den är rent ut sagt sensationell. Det kan
501
Ännu mera pengar från sedelpressarna
erinras om, att långtidsutredningen i sitt den 27 juni framlagda
långtidsprogram för åren 1951-1955 såsom önskemål uppställt en
årlig förstärkning av valutareserven med 200 miljoner kronor i
1950 års priser, vilket torde motsvara ungefär 300 miljoner enligt
gällande prisnivå. Får denna förbättring tolkas så, att vår ekonomiska situation i förhållande till utlandet är lika mycket gynnsammare än den engelska, som siffrorna antyda’ Tyvärr måste
man hävda, att så icke är fallet. För det första måste man här,
såsom på alla områden, taga hänsyn till att statistiken sällan säger
hela sanningen. Fjolårets sista månader kännetecknades av en
våldsam importrush, och en hel del av de varor, som betalats före
årsskiftet, kunde inte komma in i landet före nyår eller i varje
fall inte tullbehandlas; därför kommo de heller inte in i handelsstatistiken. Man kan uttrycka saken så, att valutareserven vid
slutet av fjolåret redovisades med för lågt belopp, därför att den
åderlåtits genom förskottsbetalningar på cirka 250 miljoner kronor. A andra sidan finns det anledning räkna med att engelska,
liksom för övrigt även franska importörer på den sista tiden förskottsbetalat import ifrån Sverige. Samtidigt torde svenska exportörer ha gjort terminsförsäljningar av pund och fr. francs.
Dessa transaktioner, som torde ha en betydande omfattning, måste
på visst sätt betecknas som spekulativa, eftersom man i september
och oktober på allvar räknade med en devalvering både av pundet
och francen. Det är för övrigt intressant att konstatera, att möjligheterna till spekulativa kapitalrörelser av detta slag snarare ha
förstärkts än minskats genom tillkomsten av den europeiska betalningsunionen. Kärnpunkten är, att vi så länge det råder ovisshet om stabiliteten av våra viktigaste handelspartners valutor,
liksom även beträffande den svenska kronans eget värde, måste
emotse högst betydande spekulativa fluktuationer i valutabehållningen. Det förefaller sannolikt, att spekulationsvågen just nu
drivit en hel del av det rolösa flyktkapitalet in i riksbankens kassavalv. Men det är långt ifrån säkert, att det är där för att stanna.
Det är inte bara England, som har inskridit mot en passiv handelsbalans och en oroande penningflykt. Franska regeringen har nu i
två etapper höjt diskontot från 2 1/2 till 4 °/o och därmed räckt en
frälsarkrans åt den sjunkande francen, låt vara att utsikterna till
räddning i detta fall te sig mera problematiska, så belastad som
den franska valutan är av tyngden från en stigande kostnadsnivå.
Samtidigt har man kunnat inregistrera, att den hårda ekonomiska
politiken i Danmark omsider börjar ge resultat, och detsamma är
502
A”nnu mera pengar från sedelpressarna
fallet med den restriktiva penningpolitik, som sedan i somras
genomförts i Holland. Allt detta kan komma att vända kapitalströmmarnas riktning, och det vore icke förvånande om en sådan
strömkantring komme att sammanfalla med och förstärka effekten
av det säsongmässiga omslaget i Sverige omkring jul, då exporten
regelmässigt under flera månader framåt sackar efter i förhållande till importen.
Om riksbankens valutareserv för tillfället uppgår till cirka 2
miljarder kronor, är denna siffra även ur en annan synpunkt missvisande. Under detta år har nämligen de svenska affärsbankernas
ställning gentemot utlandet undergått stora förändringar. Enligt
bankinspektionens oktoberrapport belöpte sig deras utländska tillgodohavanden till endast 158 miljoner kronor mot en skuldsumma
på 714 miljoner kronor. Under oktober månad hade affärsbankernas nettoställning försämrats med 76 miljoner kronor. Dessa siffror, som emellertid måste omgärdas med vissa reservationer, tyda
på att Sveriges effektiva valutareserv ligger i storleksordningen
1400 a 1500 miljoner kronor.
När det stundom framhålles, att Sveriges tillgångar på utländska betalningsmedel nu ha kommit upp i samma storlek som strax
före andra världskriget, då de utgjorde i runt tal ett par miljarder
kr., är detta alltså icke ens siffermässigt riktigt. Jämförelsen haltar
emellertid i ett långt mera väsentligt hänseende. Mot slutet av
1930-talet motsvarade valutareserven ungefär värdet av ett års
import. Innevarande år torde införseln till Sverige komma att
röra sig om ett fem gånger så stort belopp eller cirka 10 miljarder
kr. Valutareserven motsvarar nu alltså icke mer än 15 °/o av årsimportens värde, d. v. s. mindre än värdet av två månaders införsel.
Om redan dessa förhållanden mana till att dämpa den optimism,
som valutaförbättringen på sina håll utlöst, påkalla utsikterna i
ett längre perspektiv än mera vaksamhet, för att inte säga betänksamhet.
Den svenska handelsbalansens förbättring under år 1951 beror
icke i första hand på en kvantitativ ökning av exporten utan
hänger framförallt samman med det extremt höga prisläget för
några av våra stapelprodukter, främst pappersmassa, papper och
trävaror. Priserna ha här nått en sådan nivå, att ett bakslag numera icke bara är tänkbart utan nästan ofrånkomligt. Det kan
icke vara rimligt och sunt, att l kg. pappersmassa kostar 60 Ofo
mer än vad l kg. strösocker betingar över disken. Ett fall i massa- 503
:< •••
Å·nnu mera pengar från sedelpressarna
priserna med 500 kronor per ton ligger helt inom det möjligas gräns,
och det skulle i och för sig reducera valutabehållningen med 900
miljoner kronor på ett år. På en sådan konjunktur kan man självfallet icke bygga någon långsiktig politik. Det betänkliga är emellertid, att importen fått följa exporten hack i häl uppåt. Det är
ingalunda givet, att priserna på våra viktigaste importvaror behöva falla i takt med skogsindustriernas alster. Tvärtom är det
sannolikt, att t. ex. sådana för vårt folkhushåll oumbärliga varor
som kol och brännolja ha en lång period av högt prisläge framför
sig; Englands kolknapphet och den politiskt infekterade oljekonjunkturen tala här sitt tydliga språk. Detsamma är fallet med
marknaden för oädla metaller, som säkerligen kommer att präglas
av högkonjunktur, så länge rustningarna pågå.
I vilken utsträckning ha de penningvårdande instanserna dragit
konsekvenserna av dessa ovissa framtidsutsikter~ När den stora
valutainströmningen började i juni månad, borde detta ha varit
en signal för riksbanksledningen att vidtaga restriktiva åtgärder,
så att de betalningar, som näringslivet fick genom valutaförsäljningarna, icke tillätos öka penningmängden på marknaden och
vidga kreditunderlaget. Motverkande åtgärder ha också i viss utsträckning kommit till stånd, icke minst tack vare skogsindustriens
prisutjämningsavgifter, som använts för att inlösa obligationer i
riksbanken. Riksbankens statspappersportfölj har under perioden
juni-oktober nedgått med i runt tal 700 miljoner kronor. Denna
minskning, i förening med rörelserna å andra relevanta konton,
är emellertid icke tillräckligt stor för att neutralisera valutatillskotten. Pengar ha alltså tillförts marknaden, och denna har blivit
betydligt mera likvid än vad den var i början på sommaren.
Affärsbankernas behållning på riksbanksgirot har stigit från 476
miljoner i juni till 625 miljoner kr. i oktober.
Ett annat uttryck härför är ansvällningen av sedelmängden.
Under de fyra månaderna juli-oktober har sedelutgivningen stigit
med 273 miljoner, d. s. v. med 7,8 Ofo. Motsvarande siffror under
förra året var 145 miljoner och 4,7 Ofo. Man kan alltså konstatera,
att riksbanken nu trycker sedlar i en väsentligt starkare takt än
under fjolåret. Skulle denna tendens fortsätta till årsskiftet, stå
vi ånyo inför situationen, att taket för sedelutgivningen kan
komma att genombrytas, detta trots att det så sent som den l juli
höjdes från 3,5 till 4,1 miljarder kr. I varje fall tyder den hittillsvarande utvecklingen på, att marginalen vid årsskiftet blir alldeles
för knapp. Riksbanken har i denna situation ansett sig böra hos
504
Ännu mera pengar från sedelpressarna
regeringen hemställa om en ytterligare ökning av sedelmaximum. Men det finns också ett annat och bättre alternativ: att
genom en aktiv penningpolitik bryta den hittillsvarande utvecklingslinjen. Detta är dock en lösning, som icke rimmar med regeringsprogrammets penningpolitik, som ju medför, att nya pengar
ställas till marknadens förfogande, så snart ytterligare medel
efterfrågas, och att pengar pumpas ut varje gång, som läget blir
litet stramare, allt för att hindra räntan att stiga. Ånnu en gång
upprepas erfarenheterna från föregående tillfällen: mot årets slut,
när avtalsrörelserna ta sin början, skapas överflöd på pengar och
därigenom det inflationsklimat, där det är omöjligt att hålla tillbaka löneökningar och andra inkomststegringar. Därmed vidgas
än en gång klyftan mellan varumängden och inkomsterna, och
inflationen rullar vidare. I år har den slappa penningpolitiken
bidragit till att driva de svenska levnadskostnaderna i höjden i
en utsträckning, som ställer vårt land som god tvåa i Västeuropa,
näst efter Frankrike.
505