Tre arméer
1951
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
~;
” .
• 5
TRE ARMEER
Av överste NILS LUND
U NDEH de fem sista åren har mänskligheten levt under en ständigt stegrad fruktan för ett nytt världskrig.
Denna fruktan har bara en anledning – Sovjets och Världskommunismens expansion och strävan efter världsherravälde, ett
herravälde som för underkuvade folk innebär frihetens förlust,
terror och polisvälde.
Fria länder har slutit sig samman inför den hotande faran.
Denna den fria världens strävan mot en militär sammanslutning,
mot ett försvarsförbund med gemensamma väpnade styrkor har
tagit sig olika uttryck.
I dagens läge har ej mindre än tre olika internationella militära
organisationer utkristalliserats och aktualiserats.
Dessa tre organisationer är Förenta Nationernas universella
arme (eller världspolis), som dock hittills endast begränsats till de
trupper, som kämpa på Korea under general Ridgways överbefäl,
vidare den livaktiga och under utbyggnad varande Atlantpaktsarmen samt slutligen den ännu så länge blott på papperet existerande Europaarmen.
FN-armens raison d’etre kan uttryckas i maximen: »Kollektiv
säkerhet förutsätter kollektiv beredskap.»
Koreakrisen har med all önskvärd tydlighet visat att Förenta
Nationernas hittillsvarande kollektiva säkerhetssystem icke är tillräckligt betryggande.
Det måste på något sätt stärkas och göras fullt pålitligt.
Generalförsamlingen antog också vid sin femte session i november förra året den s. k. Achesonplanen, som i princip innebär följande.
Därest ett »nytt Korea» skulle inträffa måste FN omedelbart
kunna träda i funktion- även om säkerhetsrådet är förlamat av
ett ryskt veto.
De olika medlemsstaterna bör därför organisera speciella FNförband, som vid behov ställs till Förenta Nationernas förfogande.
576
-~···-·~–~——————·-·
Tre armeer
Vid en kollektiv militär aktion insättes i första hand dessa förband.
Redan i fredstid bör givetvis medlemsstaterna ha avlägsnat så-
dana bestämmelser i författning och lagstiftning, som innebär förbud att använda landets trupper utanför gränserna. Vidare måste
förberedelser vara vidtagna för snabb utrustning, transport m. m.
av de speciella FN-förbanden.
En kommitte, som under det gångna året överarbetat Achesonplanen, föreslår bl. a. att FN redan i fredstid skall ställa militära
experter till medlemsstaternas förfogande för rådgivning beträffande utrustning, organisation och utbildning av FN-förbanden.
Vidare har kommitten tänkt sig att FN vid angrepp skall inrätta
en högsta verkställande militär myndighet och anförtro denna antingen till en viss enskild stat (jfr USA och de nuvarande befälsförhållandena för Koreakriget) eller till en grupp av stater (t. ex.
Apakten).
Däremot synes det f. n. inte vara tal om att i fredstid ha en så-
dan högsta militär instans till förfogande för strategisk planläggning.
Vid en lokalt begränsad väpnad konflikt, där man icke behöver
ingripa med FN:s hela säkerhetssystem, kan generalförsamlingen
(eller säkerhetsrådet) uppdraga åt en regional organisation (exempelvis Apakten) att gå till aktion mot fridstöraren.
Achesonplanens genomförande har emellertid mött ganska liten
förståelse från medlemsstaternas sida.
Sedan planen i november 1950 blivit antagen av generalförsamlingen avkrävdes medlemsstaterna skyndsamt besked om vilka åtgärder, de avsåge att vidtaga med anledning av beslutet. Så sent
soni i medio av april 1951 hade ännu inget svar inkommit till FN.
Efter en förnyad enträgen uppmaning anlände så småningom en
del svar. De första kom (som sig bör) från USA, Storbritannien
och Frankrike. Dessa länder förklarade sig positivt inställda till
Achesonplanen, men hänvisade samtidigt till de stridskrafter, som
de redan insatt i Korea, respektive Indo-Kina eller ställt till
Apaktens förfogande i Europa.
En axplockning bland svaren från de övriga medlemmarna ger
följande resultat.
Nederländerna förklarade sig ur stånd att ställa ytterligare
trupp utöver Koreakontingenten till FN:s förfogande.
Vissa Sydamerikanska stater lämnade positivt svar, bland andra
Brasilien. Andra åter ställde sig avvaktande.
577
}
”’
. ’~
Nils Lund
Indiens svar var direkt avvisande.
Pakistan ansåg sig ej kunna för närvarande ställa trupp till
FN:s förfogande på grund av det spända förhållandet till Indien.
Danmark och Norge åberopade sina insatser på den europeiska
kontinenten (ockupationsbrigaderna i Tyskland) men förklarade
sig likväl villiga att upprätta speciella FN-förband. Vartdera landet ställde i utsikt en bataljon.
I Sverige är frågan som bekant >>Under förnyad utredning».
Av Förenta Nationernas 60 medlemsstater har emellertid många
icke ens gjort sig besväret att besvara den brådskande förfrågan.
I sin redogörelse för FN:s sjätte verksamhetsår understryker
generalsekreteraren Trygve Lie kravet på att FN:s medlemsstater
måste klarare och mer oförbehållsamt än hittills förplikta sig
att uppsätta särskilda FN-förband så att FN verkligen skall få en
möjlighet att upprätthålla den kollektiva säkerheten. »l nuvarande
världsläge är det av yttersta vikt att FN tillförsäkras tillräcklig
väpnad makt och ekonomiska resurser för att avskräcka vilken
nation det vara må från att bryta freden.»
Han påpekar vidare att FN enligt stadgarna alltid skall vara
berett ingripa om freden hotas eller brytes – varhelst i världen
det vara må.
Han erkänner det berättigade i regionala sammanslutningar
(t. ex. Apakten) men han anser, att dessa endast kunna vara komplement till den universella säkerhetsorganisationen.
Vid den nu pågående FN-sessionen i Paris kommer frågan om
speciella FN-förband att tagas upp – trots ett starkt motstånd
från Sovjet.
Påtryckningarna från USA på de passiva och avvaktande medlemsstaterna blir säkerligen mycket starka, därest de tre storas
nedrustningsförslag definitivt faller till marken. Utsikterna till
en uppgörelse med Sovjet förefaller minimala att döma av Vysjinskijs hittillsvarande inställning till förslaget.
De fria länderna måste därför bereda sig på ökad spänning och
därmed ökade rustningsbördor för att förhindra att det tredje
världskriget bryter ut eller, om detta icke är möjligt, försvara
friheten i världen.
Västmakternas nedrustningsförslag har därför kombinerats med
en deklaration, som i otvetydiga ordalag förkunnar, att man är
oryggligt besluten fortsätta med att uppbygga de styrkor, som
erfordras för den fria världens försvar – så länge den nuvarande
internationella spänningen råder.
578
Tre armeer
.A_pakten är ursprungligen icke ett globalt utan endast ett regionalt system. Därpå tyder ju bl. a. namnet – »North Atlantic
Treaty Organizatiom.
Ett globalt system- FN- fanns ju redan före Apaktens tillkomst. Men Apakten kom till just emedan Förenta Nationerna
icke hade sådana militära maktmedel till sitt förfogande, att de
lmnde garantera fred och frihet åt en värld, som alltmera hotades
av Sovjets och Världskommunismens agressioner. Tjecko-Slovakiets underkuvande blev larmsignalen för de fria länderna utanför
järnridån att sluta sig samman i en militär pakt.
Rent statsrättsligt sett innebar denna åtgärd icke något brott
mot FN:s principer. Tvärtom. I dess stadgar rekommenderas uttryckligen bildandet av regionala sammanslutningar inom den
större ramen.
I den händelse FN icke i längden skulle kunna hävda sin auktoritet som global myndighet (på grund av östblockets obstruktion)
– så kommer förmodligen Apakten att mer och mer få påtaga
sig det ansvar och de funktioner, som rätteligen borde åvila
Förenta Nationerna.
För detta antagande talar även den omständigheten att Apakten f. n. strävar efter att bredda sin bas, att utvidga sitt territorium långt utöver Nordatlantens kustländer.
Man får ett allt tydligare intryck av att pakten håller på att
spränga sin ursprungliga snäva ram och att den tenderar att utveckla sig till ett »den fria världens FN».
Namnet – North Atlantic Treaty Organization – täcker så-
lunda ej längre begreppet.
Genom Greklands och Turkiets upptagande griper pakten nu
över hela den europeiska kontinenten och skulle ett Mellersta
östernkommando bli organiserat som en underavdelning av Apakten utsträckes dennas maktsfär sålunda även över Främre Orienten- fjärran från Nordatlanten.
I rent militärt avseende medför en breddning, en utvidgning av
Apakten icke blott fördelar utan även vissa nackdelar.
Fördelarna är ju så påtagliga att de icke behöva närmare förklaras.
Nackdelarna åter består ju i en »urvattning» av tillgängliga militära resurser, i en uttänjning av en kedja så pass långt att länkarna hotar att brista.
Det är ännu ej fullt klart hur man tänkt sig infogandet av
39- 513450 Svensk Tidskrift 1951 579
Nils Lund
Grekland, Turkiet och det blivande Mellersta östernkommandot i
paktens försvarssystem.
Vid den planläggning, som nyligen ägde rum i Aten och Ankara
med de tre storas militära ledare under ordförandeskap av USA:s
generalstabschef general Bradley kom man till det preliminära
resultatet att Grekland borde ingå i Eisenhowers Europakommando, utgörande dess högra flygel, under det att Turkiet skulle
vara hörnstenen i det blivande Mellersta östernkommandot, som
borde vara självständigt i förhållande till Eisenhower eller, med
andra ord, en »parallellorganisation» till Europakommandot.
I Mellersta östernkommandot bör ingå – förutom Turkiet –
Egypten och arabländerna.
Den egyptiska krisen har t. v. omöjliggjort realiserandet av
denna plan.
Utan egyptisk medverkan blir det emellertid svårt att organisera
ett ·effektivt försvar i Mellersta östern och man kan därför utgå
ifrån, att Storbritannien och de övriga ledande makterna inom
Apakten icke kommer att lämna någon möjlighet outnyttjad att
övervinna Egyptens motstånd. Utsikterna härför är dock f. n.
mycket små.
För den händelse det skulle visa sig omöjligt att få en uppgörelse till stånd med Egypten är Apaktens högsta ledning nu
sysselsatt med att utarbeta ritningarna till ett Mellersta östernkommando – utan Egypten. Man känner sig för icke blott hos
arabländerna, utan även i Israel. Dessa stater ha informerats, men
några formella inbjudningar lär ej ha utgått till någon av dem.
Problemet att förena de hittillsvarande bittra fienderna är svårbemästrat.
Frågan om var Mellersta östernkommandots högkvarter skall
förläggas har ävenledes diskuterats. Sannolikt blir det på Cypern
eller i Turkiet.
Vid Apakisrådets nyligen avslutade möte i Rom avhandlades
bl. a. givetvis även frågan om ett kommando för Mellersta östern,
en »Levantpakt» – men man kunde icke enas om en slutgiltig
lösning.
Hela detta ömtåliga problemkomplex uppsköts till nästa rådsmöte, som skall äga rum under loppet av februari månad 1952 i
Lissabon.
Spaniens anslutning till Apalden har ju varit en livligt omdebatterad utrikespolitisk och militär fråga. Det kompakta motstånd, som rests främst från brittiskt och franskt håll gentemot
580
•
Tre armeer
de då och då uppdykande förslagen från USA att inlemma den
iberiska halvön i pakten, har ju främst bottnat i den omständigheten att Francos stat icke kan redovisas som en demokrati i
västerländsk mening.
USA synes ha givit efter för detta motstånd och för närvarande
är den amerikanska militärledningen endast intresserad av att
få baser i Spanien för sitt flyg och sin flotta.
Någon mera omfattande upprustning av den spanska krigsmakten med amerikansk hjälp synes icke vara omedelbart förestående.
Apa/etsarmen är en realitet. Dess trupper i Europa under Eisenhowers befäl stå redo att ta emot stöten – därest den ryska ångvälten skulle sättas igång in över den europeiska kontinenten.
Men de äro fåtaliga – vid detta års slut endast omkring femton
fullt utrustade och stridsberedda divisioner.
Behovet av snabb förstärkning till Eisenhowers armeer är så-
lunda skriande – men Frankrike, England och de övriga europeiska Apaktsländerna sviktar under rustningsbördan.
För att avväga de militära kraven med hänsyn till Apaktsstaternas ekonomiska resurser arbetar sedan några veckor tillbaka Trumans specielle rådgivare Averell Harriman i Paris i
spetsen för en särskild Apaktskommitte.
Vid Apaktsmötet i Rorn var frågan, hur man på kortast möjliga
tid skall kunna förstärka Eisenhowers armeer, det mest brännande
och mest brådskande spörsmålet.
Man enades visserligen om ett principbeslut, att våren 1952 skall
Apaktsstyrkorna i Europa uppgå till 40 stridsberedda divisioner
-men den ekonomiska sidan av saken är fortfarande olöst. Harriman kunde ännu ej presentera någon lösning.
Delvis nya aspekter på det ur militär synpunkt mycket intressanta förhållandet mellan FN och Apakten har nyligen framlagts
av Sir Gladwyn Jebbs, brittiska regeringens representant i säkerhetsrådet.
Times har i en ledare närmare utvecklat dessa tankegångar, som
utgår från det utan tvekan realistiska bedömandet att vår planet
under en avsevärd tid framåt- kanske i generationer- kommer
att vara uppdelad i två väsensskilda världar – Västerlandet och
östblocket.
Om man över huvud taget kan hoppas på att dessa två världar
-trots en ständig spänning- skulle kunna leva utan öppet krig
vid sidan av varandra så skulle FN-institutionerna även i ett
581
Nils Lund
dylikt läge kunna komma att spela en mycket stor roll såsom skiljedomare och medlare.
FN skulle med andra ord bli ett forum, där representanter för
bägge dessa världar kunde mötas och där även neutrala staterom nu sådana över huvud taget kommer att existera – skulle
kunna utöva sitt inflytande i utjämnande syfte.
I vissa kretsar har man dragit den slutsatsen av Times storpolitiska förkunnelser att FN icke får göras till en antikommunistisk allians-Apakten fungerar ju redan i viss mån som en dylik
motvikt – utan i stället bör man till varje pris bevara Förenta
Nationernas universella karaktär.
Rollfördelningen mellan FN och Apakt i det förutsatta läget
skulle sålunda vara klar. FN blir den universella instansen över
Västblock och östblock, Apakten det militära instrumentet, den
militära motvikten, som Västblocket nödvändigtvis måste ha organiserad så länge som östblocket hotar den fria världen med sin
militarism, terror och polisvälde.
Europaarmens tillkomst annonserades för snart ett år sedan på
franskt initiativ genom Plevenplanens offentliggörande.
Denna plan gick i stort sett ut på att Västeuropas fria demokratiska stater skulle skapa en gemensam europeisk arme, som skulle
ersätta de olika nationalarmeerna.
I samband härmed borde en överstatlig »Europaregering» inrättas.
Å ven Västtyskland skulle få deltaga. Enligt de franska förslagsställarna dock på ett sådant sätt, att uppkomsten av en tysk nationell arme förhindrades. Detta kunde ske genom att de västtyska
truppkontingenterna stacks in i och blandades upp med de övriga
nationernas divisioner.
Västtyskland vill gärna deltaga – men endast på basis av fullständig jämlikhet i militärt och politiskt avseende.
En internationell konferens under franskt ordförandeskap har
sedan februari 1950 varit sysselsatt med detta problem.
Frågan har hopkopplats med västtyskarnas krav på ett nytt
fredskontrakt.
Planerna på EuropaarrnEm har de sista månaderna kommit något
i skymundan – delvis beroende på att Apalden och dess militära
expansion allt mer tilldragit sig uppmärksamhet.
Vid de tre storas konferens i Washington i september togs dock
frågan om Europaarmen upp på »det högsta planet».
582
Tre armeer
Inställningen till Plevenplanen var då positiv. Den skulle genomföras -om än med vissa modifikationer.
USA utlovade sitt aktiva intresse. Storbritannien lovade likaså
att stödja planens genomförande, men avsåg dock icke att deltaga
såsom medlem i den planerade Europafederationen och Europaarmen.
Denna borde med andra ord endast bli en rent kontinental arme
under fransk ledning. De övriga deltagande länderna skulle vara
Västtyskland, Italien och Beneluxstaterna.
Så togs frågan upp igen- »bakom kulisserna» vid den nu på-
gående FN-sessionen samt vidApaktens Rommöte.
De, som hade hoppats att frågan om en Europaarme och därmed
planerna på ett enande av Europa skulle föras framåt, har all anledning att känna sig djupt besvikna.
De faktorer, som främst ha hindrat förverkligandet av en europeisk arme, är följande.
Storbritannien, som tidigare varit positivt inställt, förklarade
nu definitivt, att det ej avser att bidraga till en dylik arme.
Beneluxstaterna, som likaledes tidigare förefallit överens med
Plevenplanens upphovsmän, deklarerade, att de icke vill underordna sig en överstatlig myndighet.
Genom de Gaulles avståndstagande från Europaarmen (i varje
fall i dess nuvarande form) har möjligheterna för Pleven att vinna
gehör i franska nationalförsamlingen för sin plan ytterligare
minskats.
I Västtyskland är motståndet mot den »Europaarmesinnade»
Adenauer mycket starkt. Oppositionen under Schumacher motsätter sig visserligen icke »a priori» en västtysk upprustning- men
ställer hårdare villkor än Adenauer.
Sovjets inställning till Europaarmen är på förhand given.
Intet skulle vara mer olägligt för Sovjets och Världskommunismens expansionssträvanden i Europa än ett upprustat och med
Västmakterna förenat Västtyskland.
Allt göres därför av Moskva för att förhindra att denna plan
realiseras.
Detta är helt enkelt Sovjets viktigaste utrikespolitiska problem f. n.
Den världspolitiska situationen har inte sedan det sista världskriget varit så dramatisk som just nu i dessa mörka decemberdagar.
583
Nils Lund
Ar 1952 kommer måhända att bli det kritiska året i Världens
historia. Härpå tyder många tecken.
De fria staternas trygghetsproblem måste därför snarast lösaspå ett eller annat sätt. Redskapet må sedan bliva FN-armen,
Apaidsarmen eller Europaarmen.
584
” .
• 5
TRE ARMEER
Av överste NILS LUND
U NDEH de fem sista åren har mänskligheten levt under en ständigt stegrad fruktan för ett nytt världskrig.
Denna fruktan har bara en anledning – Sovjets och Världskommunismens expansion och strävan efter världsherravälde, ett
herravälde som för underkuvade folk innebär frihetens förlust,
terror och polisvälde.
Fria länder har slutit sig samman inför den hotande faran.
Denna den fria världens strävan mot en militär sammanslutning,
mot ett försvarsförbund med gemensamma väpnade styrkor har
tagit sig olika uttryck.
I dagens läge har ej mindre än tre olika internationella militära
organisationer utkristalliserats och aktualiserats.
Dessa tre organisationer är Förenta Nationernas universella
arme (eller världspolis), som dock hittills endast begränsats till de
trupper, som kämpa på Korea under general Ridgways överbefäl,
vidare den livaktiga och under utbyggnad varande Atlantpaktsarmen samt slutligen den ännu så länge blott på papperet existerande Europaarmen.
FN-armens raison d’etre kan uttryckas i maximen: »Kollektiv
säkerhet förutsätter kollektiv beredskap.»
Koreakrisen har med all önskvärd tydlighet visat att Förenta
Nationernas hittillsvarande kollektiva säkerhetssystem icke är tillräckligt betryggande.
Det måste på något sätt stärkas och göras fullt pålitligt.
Generalförsamlingen antog också vid sin femte session i november förra året den s. k. Achesonplanen, som i princip innebär följande.
Därest ett »nytt Korea» skulle inträffa måste FN omedelbart
kunna träda i funktion- även om säkerhetsrådet är förlamat av
ett ryskt veto.
De olika medlemsstaterna bör därför organisera speciella FNförband, som vid behov ställs till Förenta Nationernas förfogande.
576
-~···-·~–~——————·-·
Tre armeer
Vid en kollektiv militär aktion insättes i första hand dessa förband.
Redan i fredstid bör givetvis medlemsstaterna ha avlägsnat så-
dana bestämmelser i författning och lagstiftning, som innebär förbud att använda landets trupper utanför gränserna. Vidare måste
förberedelser vara vidtagna för snabb utrustning, transport m. m.
av de speciella FN-förbanden.
En kommitte, som under det gångna året överarbetat Achesonplanen, föreslår bl. a. att FN redan i fredstid skall ställa militära
experter till medlemsstaternas förfogande för rådgivning beträffande utrustning, organisation och utbildning av FN-förbanden.
Vidare har kommitten tänkt sig att FN vid angrepp skall inrätta
en högsta verkställande militär myndighet och anförtro denna antingen till en viss enskild stat (jfr USA och de nuvarande befälsförhållandena för Koreakriget) eller till en grupp av stater (t. ex.
Apakten).
Däremot synes det f. n. inte vara tal om att i fredstid ha en så-
dan högsta militär instans till förfogande för strategisk planläggning.
Vid en lokalt begränsad väpnad konflikt, där man icke behöver
ingripa med FN:s hela säkerhetssystem, kan generalförsamlingen
(eller säkerhetsrådet) uppdraga åt en regional organisation (exempelvis Apakten) att gå till aktion mot fridstöraren.
Achesonplanens genomförande har emellertid mött ganska liten
förståelse från medlemsstaternas sida.
Sedan planen i november 1950 blivit antagen av generalförsamlingen avkrävdes medlemsstaterna skyndsamt besked om vilka åtgärder, de avsåge att vidtaga med anledning av beslutet. Så sent
soni i medio av april 1951 hade ännu inget svar inkommit till FN.
Efter en förnyad enträgen uppmaning anlände så småningom en
del svar. De första kom (som sig bör) från USA, Storbritannien
och Frankrike. Dessa länder förklarade sig positivt inställda till
Achesonplanen, men hänvisade samtidigt till de stridskrafter, som
de redan insatt i Korea, respektive Indo-Kina eller ställt till
Apaktens förfogande i Europa.
En axplockning bland svaren från de övriga medlemmarna ger
följande resultat.
Nederländerna förklarade sig ur stånd att ställa ytterligare
trupp utöver Koreakontingenten till FN:s förfogande.
Vissa Sydamerikanska stater lämnade positivt svar, bland andra
Brasilien. Andra åter ställde sig avvaktande.
577
}
”’
. ’~
Nils Lund
Indiens svar var direkt avvisande.
Pakistan ansåg sig ej kunna för närvarande ställa trupp till
FN:s förfogande på grund av det spända förhållandet till Indien.
Danmark och Norge åberopade sina insatser på den europeiska
kontinenten (ockupationsbrigaderna i Tyskland) men förklarade
sig likväl villiga att upprätta speciella FN-förband. Vartdera landet ställde i utsikt en bataljon.
I Sverige är frågan som bekant >>Under förnyad utredning».
Av Förenta Nationernas 60 medlemsstater har emellertid många
icke ens gjort sig besväret att besvara den brådskande förfrågan.
I sin redogörelse för FN:s sjätte verksamhetsår understryker
generalsekreteraren Trygve Lie kravet på att FN:s medlemsstater
måste klarare och mer oförbehållsamt än hittills förplikta sig
att uppsätta särskilda FN-förband så att FN verkligen skall få en
möjlighet att upprätthålla den kollektiva säkerheten. »l nuvarande
världsläge är det av yttersta vikt att FN tillförsäkras tillräcklig
väpnad makt och ekonomiska resurser för att avskräcka vilken
nation det vara må från att bryta freden.»
Han påpekar vidare att FN enligt stadgarna alltid skall vara
berett ingripa om freden hotas eller brytes – varhelst i världen
det vara må.
Han erkänner det berättigade i regionala sammanslutningar
(t. ex. Apakten) men han anser, att dessa endast kunna vara komplement till den universella säkerhetsorganisationen.
Vid den nu pågående FN-sessionen i Paris kommer frågan om
speciella FN-förband att tagas upp – trots ett starkt motstånd
från Sovjet.
Påtryckningarna från USA på de passiva och avvaktande medlemsstaterna blir säkerligen mycket starka, därest de tre storas
nedrustningsförslag definitivt faller till marken. Utsikterna till
en uppgörelse med Sovjet förefaller minimala att döma av Vysjinskijs hittillsvarande inställning till förslaget.
De fria länderna måste därför bereda sig på ökad spänning och
därmed ökade rustningsbördor för att förhindra att det tredje
världskriget bryter ut eller, om detta icke är möjligt, försvara
friheten i världen.
Västmakternas nedrustningsförslag har därför kombinerats med
en deklaration, som i otvetydiga ordalag förkunnar, att man är
oryggligt besluten fortsätta med att uppbygga de styrkor, som
erfordras för den fria världens försvar – så länge den nuvarande
internationella spänningen råder.
578
Tre armeer
.A_pakten är ursprungligen icke ett globalt utan endast ett regionalt system. Därpå tyder ju bl. a. namnet – »North Atlantic
Treaty Organizatiom.
Ett globalt system- FN- fanns ju redan före Apaktens tillkomst. Men Apakten kom till just emedan Förenta Nationerna
icke hade sådana militära maktmedel till sitt förfogande, att de
lmnde garantera fred och frihet åt en värld, som alltmera hotades
av Sovjets och Världskommunismens agressioner. Tjecko-Slovakiets underkuvande blev larmsignalen för de fria länderna utanför
järnridån att sluta sig samman i en militär pakt.
Rent statsrättsligt sett innebar denna åtgärd icke något brott
mot FN:s principer. Tvärtom. I dess stadgar rekommenderas uttryckligen bildandet av regionala sammanslutningar inom den
större ramen.
I den händelse FN icke i längden skulle kunna hävda sin auktoritet som global myndighet (på grund av östblockets obstruktion)
– så kommer förmodligen Apakten att mer och mer få påtaga
sig det ansvar och de funktioner, som rätteligen borde åvila
Förenta Nationerna.
För detta antagande talar även den omständigheten att Apakten f. n. strävar efter att bredda sin bas, att utvidga sitt territorium långt utöver Nordatlantens kustländer.
Man får ett allt tydligare intryck av att pakten håller på att
spränga sin ursprungliga snäva ram och att den tenderar att utveckla sig till ett »den fria världens FN».
Namnet – North Atlantic Treaty Organization – täcker så-
lunda ej längre begreppet.
Genom Greklands och Turkiets upptagande griper pakten nu
över hela den europeiska kontinenten och skulle ett Mellersta
östernkommando bli organiserat som en underavdelning av Apakten utsträckes dennas maktsfär sålunda även över Främre Orienten- fjärran från Nordatlanten.
I rent militärt avseende medför en breddning, en utvidgning av
Apakten icke blott fördelar utan även vissa nackdelar.
Fördelarna är ju så påtagliga att de icke behöva närmare förklaras.
Nackdelarna åter består ju i en »urvattning» av tillgängliga militära resurser, i en uttänjning av en kedja så pass långt att länkarna hotar att brista.
Det är ännu ej fullt klart hur man tänkt sig infogandet av
39- 513450 Svensk Tidskrift 1951 579
Nils Lund
Grekland, Turkiet och det blivande Mellersta östernkommandot i
paktens försvarssystem.
Vid den planläggning, som nyligen ägde rum i Aten och Ankara
med de tre storas militära ledare under ordförandeskap av USA:s
generalstabschef general Bradley kom man till det preliminära
resultatet att Grekland borde ingå i Eisenhowers Europakommando, utgörande dess högra flygel, under det att Turkiet skulle
vara hörnstenen i det blivande Mellersta östernkommandot, som
borde vara självständigt i förhållande till Eisenhower eller, med
andra ord, en »parallellorganisation» till Europakommandot.
I Mellersta östernkommandot bör ingå – förutom Turkiet –
Egypten och arabländerna.
Den egyptiska krisen har t. v. omöjliggjort realiserandet av
denna plan.
Utan egyptisk medverkan blir det emellertid svårt att organisera
ett ·effektivt försvar i Mellersta östern och man kan därför utgå
ifrån, att Storbritannien och de övriga ledande makterna inom
Apakten icke kommer att lämna någon möjlighet outnyttjad att
övervinna Egyptens motstånd. Utsikterna härför är dock f. n.
mycket små.
För den händelse det skulle visa sig omöjligt att få en uppgörelse till stånd med Egypten är Apaktens högsta ledning nu
sysselsatt med att utarbeta ritningarna till ett Mellersta östernkommando – utan Egypten. Man känner sig för icke blott hos
arabländerna, utan även i Israel. Dessa stater ha informerats, men
några formella inbjudningar lär ej ha utgått till någon av dem.
Problemet att förena de hittillsvarande bittra fienderna är svårbemästrat.
Frågan om var Mellersta östernkommandots högkvarter skall
förläggas har ävenledes diskuterats. Sannolikt blir det på Cypern
eller i Turkiet.
Vid Apakisrådets nyligen avslutade möte i Rom avhandlades
bl. a. givetvis även frågan om ett kommando för Mellersta östern,
en »Levantpakt» – men man kunde icke enas om en slutgiltig
lösning.
Hela detta ömtåliga problemkomplex uppsköts till nästa rådsmöte, som skall äga rum under loppet av februari månad 1952 i
Lissabon.
Spaniens anslutning till Apalden har ju varit en livligt omdebatterad utrikespolitisk och militär fråga. Det kompakta motstånd, som rests främst från brittiskt och franskt håll gentemot
580
•
Tre armeer
de då och då uppdykande förslagen från USA att inlemma den
iberiska halvön i pakten, har ju främst bottnat i den omständigheten att Francos stat icke kan redovisas som en demokrati i
västerländsk mening.
USA synes ha givit efter för detta motstånd och för närvarande
är den amerikanska militärledningen endast intresserad av att
få baser i Spanien för sitt flyg och sin flotta.
Någon mera omfattande upprustning av den spanska krigsmakten med amerikansk hjälp synes icke vara omedelbart förestående.
Apa/etsarmen är en realitet. Dess trupper i Europa under Eisenhowers befäl stå redo att ta emot stöten – därest den ryska ångvälten skulle sättas igång in över den europeiska kontinenten.
Men de äro fåtaliga – vid detta års slut endast omkring femton
fullt utrustade och stridsberedda divisioner.
Behovet av snabb förstärkning till Eisenhowers armeer är så-
lunda skriande – men Frankrike, England och de övriga europeiska Apaktsländerna sviktar under rustningsbördan.
För att avväga de militära kraven med hänsyn till Apaktsstaternas ekonomiska resurser arbetar sedan några veckor tillbaka Trumans specielle rådgivare Averell Harriman i Paris i
spetsen för en särskild Apaktskommitte.
Vid Apaktsmötet i Rorn var frågan, hur man på kortast möjliga
tid skall kunna förstärka Eisenhowers armeer, det mest brännande
och mest brådskande spörsmålet.
Man enades visserligen om ett principbeslut, att våren 1952 skall
Apaktsstyrkorna i Europa uppgå till 40 stridsberedda divisioner
-men den ekonomiska sidan av saken är fortfarande olöst. Harriman kunde ännu ej presentera någon lösning.
Delvis nya aspekter på det ur militär synpunkt mycket intressanta förhållandet mellan FN och Apakten har nyligen framlagts
av Sir Gladwyn Jebbs, brittiska regeringens representant i säkerhetsrådet.
Times har i en ledare närmare utvecklat dessa tankegångar, som
utgår från det utan tvekan realistiska bedömandet att vår planet
under en avsevärd tid framåt- kanske i generationer- kommer
att vara uppdelad i två väsensskilda världar – Västerlandet och
östblocket.
Om man över huvud taget kan hoppas på att dessa två världar
-trots en ständig spänning- skulle kunna leva utan öppet krig
vid sidan av varandra så skulle FN-institutionerna även i ett
581
Nils Lund
dylikt läge kunna komma att spela en mycket stor roll såsom skiljedomare och medlare.
FN skulle med andra ord bli ett forum, där representanter för
bägge dessa världar kunde mötas och där även neutrala staterom nu sådana över huvud taget kommer att existera – skulle
kunna utöva sitt inflytande i utjämnande syfte.
I vissa kretsar har man dragit den slutsatsen av Times storpolitiska förkunnelser att FN icke får göras till en antikommunistisk allians-Apakten fungerar ju redan i viss mån som en dylik
motvikt – utan i stället bör man till varje pris bevara Förenta
Nationernas universella karaktär.
Rollfördelningen mellan FN och Apakt i det förutsatta läget
skulle sålunda vara klar. FN blir den universella instansen över
Västblock och östblock, Apakten det militära instrumentet, den
militära motvikten, som Västblocket nödvändigtvis måste ha organiserad så länge som östblocket hotar den fria världen med sin
militarism, terror och polisvälde.
Europaarmens tillkomst annonserades för snart ett år sedan på
franskt initiativ genom Plevenplanens offentliggörande.
Denna plan gick i stort sett ut på att Västeuropas fria demokratiska stater skulle skapa en gemensam europeisk arme, som skulle
ersätta de olika nationalarmeerna.
I samband härmed borde en överstatlig »Europaregering» inrättas.
Å ven Västtyskland skulle få deltaga. Enligt de franska förslagsställarna dock på ett sådant sätt, att uppkomsten av en tysk nationell arme förhindrades. Detta kunde ske genom att de västtyska
truppkontingenterna stacks in i och blandades upp med de övriga
nationernas divisioner.
Västtyskland vill gärna deltaga – men endast på basis av fullständig jämlikhet i militärt och politiskt avseende.
En internationell konferens under franskt ordförandeskap har
sedan februari 1950 varit sysselsatt med detta problem.
Frågan har hopkopplats med västtyskarnas krav på ett nytt
fredskontrakt.
Planerna på EuropaarrnEm har de sista månaderna kommit något
i skymundan – delvis beroende på att Apalden och dess militära
expansion allt mer tilldragit sig uppmärksamhet.
Vid de tre storas konferens i Washington i september togs dock
frågan om Europaarmen upp på »det högsta planet».
582
Tre armeer
Inställningen till Plevenplanen var då positiv. Den skulle genomföras -om än med vissa modifikationer.
USA utlovade sitt aktiva intresse. Storbritannien lovade likaså
att stödja planens genomförande, men avsåg dock icke att deltaga
såsom medlem i den planerade Europafederationen och Europaarmen.
Denna borde med andra ord endast bli en rent kontinental arme
under fransk ledning. De övriga deltagande länderna skulle vara
Västtyskland, Italien och Beneluxstaterna.
Så togs frågan upp igen- »bakom kulisserna» vid den nu på-
gående FN-sessionen samt vidApaktens Rommöte.
De, som hade hoppats att frågan om en Europaarme och därmed
planerna på ett enande av Europa skulle föras framåt, har all anledning att känna sig djupt besvikna.
De faktorer, som främst ha hindrat förverkligandet av en europeisk arme, är följande.
Storbritannien, som tidigare varit positivt inställt, förklarade
nu definitivt, att det ej avser att bidraga till en dylik arme.
Beneluxstaterna, som likaledes tidigare förefallit överens med
Plevenplanens upphovsmän, deklarerade, att de icke vill underordna sig en överstatlig myndighet.
Genom de Gaulles avståndstagande från Europaarmen (i varje
fall i dess nuvarande form) har möjligheterna för Pleven att vinna
gehör i franska nationalförsamlingen för sin plan ytterligare
minskats.
I Västtyskland är motståndet mot den »Europaarmesinnade»
Adenauer mycket starkt. Oppositionen under Schumacher motsätter sig visserligen icke »a priori» en västtysk upprustning- men
ställer hårdare villkor än Adenauer.
Sovjets inställning till Europaarmen är på förhand given.
Intet skulle vara mer olägligt för Sovjets och Världskommunismens expansionssträvanden i Europa än ett upprustat och med
Västmakterna förenat Västtyskland.
Allt göres därför av Moskva för att förhindra att denna plan
realiseras.
Detta är helt enkelt Sovjets viktigaste utrikespolitiska problem f. n.
Den världspolitiska situationen har inte sedan det sista världskriget varit så dramatisk som just nu i dessa mörka decemberdagar.
583
Nils Lund
Ar 1952 kommer måhända att bli det kritiska året i Världens
historia. Härpå tyder många tecken.
De fria staternas trygghetsproblem måste därför snarast lösaspå ett eller annat sätt. Redskapet må sedan bliva FN-armen,
Apaidsarmen eller Europaarmen.
584