Västtysklands parias
1951
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
—-~—- —-~-~~
VÄSTTYSI(LANDS PARIAS
Av fil. lic. TO;Jl SELANDER
TROTS allt är det inte andra världskrigets förluster i människoliv, utan tre herrar kring ett konferensbord, som ha skapat Västtysklands största befolkningsproblem. Genom Trumans, Churchills
och Stalins beslut vid Fotsdammötet i juli 1945 tvingades 9,5 miljoner tyskar öster om Oder-Neisse linjen, 3,3 miljoner från Tjeckoslovakiet och omkring en miljon från övriga östeuropeiska länder
att lämna sina hem. I allt drevos minst 14 miljoner människor
över gränserna till vad som återstod av Tyskland, där redan förut
4 miljoner österifrån evakuerade befunno sig. 4,5 miljoner fördrivna hamnade i östzonen, medan 7,5 miljoner kommo till västzonerna. Siffrorna stämma inte, därför att lågt räknat 2 miljoner
aldrig kommo fram. Bakom felet i ekvationen döljer sig en av
historiens största massutrotningar, där polackerna synas ha ansvaret för huvudparten.
Efter denna flodvåg har Västtyskland fått ta emot en jämnt
flytande flyktingström från östzonen. Tills nu ha 1,5 miljoner
tyskar, som av olika skäl funnit livet i sovjetkolonien outhärdligt,
krånglat sig förbi gränsen och varje dag komma nya skaror. Av
de miljoner slavarbetare, som tyskarna under kriget importerade
från de erövrade områdena, finns dessutom fortfarande något
hundratusental kvar, som inte vill återvända. Alla dessa siffror
förklara, varför förbundsrepubliken har ett särskilt flyktingsministerium; dess chef, dr Lukaschek, har kallat flyktingfrågan
för »det centrala problemet i dagens Tyskland».
En följd av folkförflyttningarna har, trots de svåra åderlåtningarna under kriget, blivit en stark överbefolkning i Västtyskland. Inom ett område, som före kriget rymde 39 miljoner innevånare, trängas nu inte mindre än 47,5 miljoner (Västberlin inte
medräknad). Befolkningstätheten har gått upp till 194 innevånare
per kvkm- Sverige har 13. Läget vore givetvis inte så allvarligt,
om· inte samtidigt landets »uppsugningsförmåga» hade kraftigt
minskat genom den materiella förödelsen. De regionala olikheterna förvärra situationen. I Schleswig-Holstein har befolkningen,
585
Tom Selander
som till 39 Ofo utgörs av flyktingar, ökat med 71 °/o sedan före kriget,
medan den i Rheinland-Pfaltz minskat med 5°/o.
Genom att handelsutbytet med östzonen lider av svår tvinsot,
ha de ekonomiska följderna av dessa befolkningsförändringar ytterligare markerats. Före kriget svarade de östliga delarna av
landet för ett betydande överskott på jordbruksprodukter, som
normalt gick till Västtyskland. Nu har denna import krympt ihop,
samtidigt som befolkningen ökat med 8,5 miljoner. Resultatet blir,
att Västtyskland för att kunna betala en nödvändig livsmedelsimport måste öka sin industriella export väsentligt över förkrigsnivå, då det inte syns möjligt att nämnvärt höja avkastningen
inom jordbruket. Som mänskligt råmaterial för denna ökade industrialisering har man fått ta emot till största delen industriellt
outbildade flyktingar. Detta kräver omskolningar i en skala, som
förbundsrepubliken på intet sätt för närvarande är ekonomiskt
rustad för.
Medan det stora flertalet flyktingar från östzonen saknar rösträtt, utgöra däremot de fördrivna en oviss och farlig politisk faktor. Först på sistone ha de lyckats organisera sig, men de senaste
delstatsvalen ha gett rik utdelning. I Schleswig-Holstein sitter
flyktingpartiet redan med i regeringskoalitionen, och vid årets
kommunalval erövrade det 18 °/o av rösterna; BHE (Bund der
Heimatvertriebenen und Entrechteten) blev vid delsiatsvalen i
Niedersachsen det fjärde partiet med 15 °/o av rösterna. Många
Bonnparlamentariker hysa stor oro för att dessa framgångar
komma att upprepas på det federala planet, då förbundsdagen
1953 nyväljs. De fördrivna äro inte proletariserade utan deklasserade, och av sådana kan man bara vänta sig benhård intressepolitik i nationalradikal anda; det har en gång nazismen visat.
Om alla fördrivna samlades i ett parti, skulle detta kunna besätta
nästan 1/s av mandaten i 1953 års förbundsdag. Det vore lika svårt
·att regera med som mot ett sådant parti, som bildade tungan på
vågen mellan Adenauer och Schumacher, och med ogenerad röstförsäljning sökte tillfredsställa orimliga krav. En dylik situation
skulle otvivelaktigt medföra en stor fara för den av andra skäl
inte alltför fast rotade tyska demokratien. Att rycka undan grunden för flyktingpartierna genom att få deras väljare att smälta
in i samhället är viktigt också därför, att den övriga befolkningens
nödtorftigt dolda motvilja mot »inkräktarna» annars kan få samhällsmaskineriet att gå varmt.
En väg går via sociala hjälpåtgärder. Under budgetåret 1949/50
586
•
Västtysklands parias
uppgingo de sammanlagda delstatliga och federala utgifterna för
flyktingarna till den enorma summan av 3,7 miljarder DM av en
inkomst på 16 miljarder, varav 4,6 gick till ockupationskostnaderna. Fast detta innebar, att samhällets stöd kraftigt förbättrades
– föregående års budgetanslag belöpte sig bara till en miljard –
är det ändå bara en droppe i havet. Det visar dock, att frågan nu
förts över från välgörenhet till uppbyggande politik. För varje
år har detta blivit nödvändigare också av rent humanitära skäl.
Några års elände kan fördragas utan att individen går under,
men knappast ett årtionde.
Två saker stå i förgrunden, då det gäller att trygga flyktingarnas existens: arbete och bostad. De flesta flyktingar uppehålla sig
i de östra, övervägande jordbrukande delarna av Västtyskland,
där bostäder finnas men arbete saknas, medan i de industrialiserade, västra delarna, arbetsmöjligheterna äro större men lägenheter inte stå att uppdriva. Man måste alltså bygga upp de förstörda industriområdena och sedan flytta dit flyktingarna. Visserligen är byggnadsverksamheten intensiv – 350 000 våningar
produceras om året- men födelseöverskottet plus flyktingströmmen från östzonen äter upp större delen av nybyggnaderna. Sedan
1946 har våningsbehovet oförändrat uppgått till 5 miljoner trerummare. Med hänsyn till befolkningstillväxten skulle det ta 50
år att fylla detta behov, om inte byggnadstakten ökas. Också
omflyttningen av flyktingarna innebär en jätteoperation, eftersom
4 miljoner av dem inte befinna sig på »rätt plats». Hitintills ha
endast 300 000 förts över från de mest belastade områdena.
Felplaceringen avspeglar, hur Västtyskland tvingas slösa oerhört med det kapital, som yrkeskunnigheten utgör. över var fjärde
flykting är sysselsatt utanför sitt egentliga verksamhetsområde.
Särskilt dåligt är lantbrukarnas läge. Mer än en miljon bönder
ha inte lyckats finna plats i modernäringen, och även efter en
jordreform, som delade upp de större godsen, skulle 150 000 av dem
inte kunna få arbete helt enkelt därför, att den tillgängliga jordbruksarealen inte räcker till. För dessa syns en emigration vara
den enda rätta lösningen. Walter-rapporten, som förelagts den
amerikanska kongressen, har kommit till slutsatsen, att mellan l
och 1,5 miljoner tyskar måste utvandra. En sådan massemigration
skulle dock stöta på ett bestämt motstånd, i första hand psykologiskt betingat, från de tyska myndigheternas sida. Förbundsrepubliken får inte vara »en fjärde klassens väntsal» för flyktingarna, säger man.
587
Tom Selander
Än viktigare än dessa omställningsproblem är dock arbetslösheten, som man på intet vis glömt och som var Hitlers kanske bästa
språngbräda till sitt Machtiibernahme. Att finna sysselsättning för
hela det väldiga befolkningstillskottet har varit fullständigt omöjligt, inte minst med hänsyn till bostads- och näringssvårigheterna
och de restriktioner, som hämmat industrien. I själva verket är
det förvånande, att arbetslösheten kunnat hållas nere vid så relativt låga siffror som mellan 1,2-2,5 miljoner. Också i detta sammanhang äro flyktingarna det stora kruxet. Medan de utgöra
20 °/o av befolkningen, svara de för 40 °/o av de arbetslösa. Hur stor
vikt förbundsregeringen fäster vid att hålla arbetslösheten i
schack, visas av att den i hast beslöt föra över 350 miljoner DM
från ett så utomordentligt viktigt anslag som det sociala bostadsbyggandet, för att kunna klippa av den topp, som arbetslöshetskurvan bland flyktingarna nådde förra året. Problemet kommer
inte att bli mindre i framtiden. Det naturliga arbetaröverskottet
fram till 1956 beräknas till en miljon. Läggs därtill en halv miljon
nya östflyktingar, och uppskattas den strukturella arbetslösheten
till en miljon, kommer man till det resultatet, att Västtyskland
om fem år helst borde ha frambringat ytterligare 2,5 miljoner
arbetstillfällen.
Det viktigaste försöket att komma till rätta med de orättvisor,
som kriget skapat genom att utplåna det materiella underlaget
för den enes existens, men lämna den andre fri, är lagen om »Lastenausgleich», som väntas träda i kraft i höst. Den innebär den
mest gigantiska socialekonomiska operation, som någonsin företagits i världen. Meningen är att genom en 50 Ofo-ig skatt på all
förmögenhet över 5 000 DM, som skall tas ut med 2 Ofo årligen, så
långt möjligt är kompensera de drabbade befolkningsgrupperna
med undantag för flyktingar från östzonen och juridiska personer.
största betydelsen har lagen givetvis för de fördrivna, som ju alla
kommo utblottade till Västtyskland. De rättmätiga skadeståndsanspråken beräknas till den enorma summan av 250 miljarder DM,
eller mer än fyra års nationalinkomst. Tillnärmelsevis så mycket
pengar kan reformen inte ge. Dess årliga avkastning uppskattas till
1,7 miljarder DM. Att bara omfördela förmögenheten vore en steril
lösning, som i alla fall inte kunde ge de tyngst drabbade mer än
en bråkdel av full ersättning. Partierna äro därför ense om att
någon kvotal gottgörelse inte kan komma i fråga, även om regeringskoalitionen trycker mer på den juridiska rättvisan och social- 588
~-~——-~·-·- —~
Västtysklands parias
demokraterna på den sociala nödvändigheten. Lagförslaget går en
medelväg mellan dessa båda ytterligheter.
De skadeståndsberättigade indelas i tio grupper allt efter förmö-
genhetsförlust eller förlorad årsinkomst, och den övre gränsen sätts
till 100 000 DM. Hur stor procent ersättningen kommer att uppgå
till, skall fastställas genom en särskild lag, då skadeståndsansprå-
ken prövats och deras storlek slutgiltigt beräknats. De, som nått
över 65 års ålder (kvinnor 60 år), få en årlig ränta, varierande mellan 120 och 840 DM, beroende på tidigare förmögenhetsställning.
Största möjliga del av kapitalet skall användas i produktivt syfte,
på så sätt att de arbetsföra skola hjälpas att ta upp sitt ursprungliga arbete, även om de inte kunna komma med några anspråk på
skadestånd. Så kan t. ex. en f. d. rörelseidkare få en engångssumma
för att starta ett företag i sin gamla bransch. Industriarbetare förses med bostad och husgeråd, de, som kunna väntas göra en god
framtida arbetsinsats genom utbildning, skola hjälpas härtill o. s. v.
Lastenausgleich förutsätter ett oerhört komplicerat maskineri –
lagen berör över 10 miljoner människor. Hur detta kommer att
fungera, beror mest på om reformen uppfattas som rättvis och
nödvändig. Utan tvivel råda skarpt delade meningar mellan dem,
som skola få, och dem, som tvingas att ge.
Västtysklands flyktingproblem äro så överväldigande, att landet
inte ensamt kan klara av dem, i synnerhet inte ekonomiskt. Bonns
kassakista är i det närmaste bottenskrapad. Enbart kostnaderna
för att skapa arbete och husrum åt alla flyktingar beräknas till
30 miljarder DM. Den internationella investering i den västtyska
befolkningen, som erfordras, skulle säkert löna sig, också politiskt
sett. Flyktingarna utgöra en svag länk i Västeuropas försvarskedja. Visserligen äro de immuna mot kommunismen. De personliga erfarenheterna av den röda faran äro en vaccination, som
räcker livet ut. Men dessa grupper utgöra i stället ett alltför gott
underlag för nynazismen, som jämsides med gaullismen mycket
väl kan äta sönder den västliga demokratien inifrån. Om inte särskilt överbefolkningens svåraste vådor avlägsnas, torde det knappast dröja länge, innan kravet på »Lebensraum» börjar ljuda på
nytt. Därför är det ett glädjande tecken, att Europarådet i klart
positiv anda upptagit Adenauers väldokumenterade vädjan om ett
sameuropeiskt försök att lösa flyktingfrågan. Gå sedan planerna
på att skaffa Västtyskland krediter genom förmedling av FN:s
flyktingkommitte i lås, vore ytterligare ett stort steg taget för
att på längre sikt stärka världens demokratiska krafter.
589
VÄSTTYSI(LANDS PARIAS
Av fil. lic. TO;Jl SELANDER
TROTS allt är det inte andra världskrigets förluster i människoliv, utan tre herrar kring ett konferensbord, som ha skapat Västtysklands största befolkningsproblem. Genom Trumans, Churchills
och Stalins beslut vid Fotsdammötet i juli 1945 tvingades 9,5 miljoner tyskar öster om Oder-Neisse linjen, 3,3 miljoner från Tjeckoslovakiet och omkring en miljon från övriga östeuropeiska länder
att lämna sina hem. I allt drevos minst 14 miljoner människor
över gränserna till vad som återstod av Tyskland, där redan förut
4 miljoner österifrån evakuerade befunno sig. 4,5 miljoner fördrivna hamnade i östzonen, medan 7,5 miljoner kommo till västzonerna. Siffrorna stämma inte, därför att lågt räknat 2 miljoner
aldrig kommo fram. Bakom felet i ekvationen döljer sig en av
historiens största massutrotningar, där polackerna synas ha ansvaret för huvudparten.
Efter denna flodvåg har Västtyskland fått ta emot en jämnt
flytande flyktingström från östzonen. Tills nu ha 1,5 miljoner
tyskar, som av olika skäl funnit livet i sovjetkolonien outhärdligt,
krånglat sig förbi gränsen och varje dag komma nya skaror. Av
de miljoner slavarbetare, som tyskarna under kriget importerade
från de erövrade områdena, finns dessutom fortfarande något
hundratusental kvar, som inte vill återvända. Alla dessa siffror
förklara, varför förbundsrepubliken har ett särskilt flyktingsministerium; dess chef, dr Lukaschek, har kallat flyktingfrågan
för »det centrala problemet i dagens Tyskland».
En följd av folkförflyttningarna har, trots de svåra åderlåtningarna under kriget, blivit en stark överbefolkning i Västtyskland. Inom ett område, som före kriget rymde 39 miljoner innevånare, trängas nu inte mindre än 47,5 miljoner (Västberlin inte
medräknad). Befolkningstätheten har gått upp till 194 innevånare
per kvkm- Sverige har 13. Läget vore givetvis inte så allvarligt,
om· inte samtidigt landets »uppsugningsförmåga» hade kraftigt
minskat genom den materiella förödelsen. De regionala olikheterna förvärra situationen. I Schleswig-Holstein har befolkningen,
585
Tom Selander
som till 39 Ofo utgörs av flyktingar, ökat med 71 °/o sedan före kriget,
medan den i Rheinland-Pfaltz minskat med 5°/o.
Genom att handelsutbytet med östzonen lider av svår tvinsot,
ha de ekonomiska följderna av dessa befolkningsförändringar ytterligare markerats. Före kriget svarade de östliga delarna av
landet för ett betydande överskott på jordbruksprodukter, som
normalt gick till Västtyskland. Nu har denna import krympt ihop,
samtidigt som befolkningen ökat med 8,5 miljoner. Resultatet blir,
att Västtyskland för att kunna betala en nödvändig livsmedelsimport måste öka sin industriella export väsentligt över förkrigsnivå, då det inte syns möjligt att nämnvärt höja avkastningen
inom jordbruket. Som mänskligt råmaterial för denna ökade industrialisering har man fått ta emot till största delen industriellt
outbildade flyktingar. Detta kräver omskolningar i en skala, som
förbundsrepubliken på intet sätt för närvarande är ekonomiskt
rustad för.
Medan det stora flertalet flyktingar från östzonen saknar rösträtt, utgöra däremot de fördrivna en oviss och farlig politisk faktor. Först på sistone ha de lyckats organisera sig, men de senaste
delstatsvalen ha gett rik utdelning. I Schleswig-Holstein sitter
flyktingpartiet redan med i regeringskoalitionen, och vid årets
kommunalval erövrade det 18 °/o av rösterna; BHE (Bund der
Heimatvertriebenen und Entrechteten) blev vid delsiatsvalen i
Niedersachsen det fjärde partiet med 15 °/o av rösterna. Många
Bonnparlamentariker hysa stor oro för att dessa framgångar
komma att upprepas på det federala planet, då förbundsdagen
1953 nyväljs. De fördrivna äro inte proletariserade utan deklasserade, och av sådana kan man bara vänta sig benhård intressepolitik i nationalradikal anda; det har en gång nazismen visat.
Om alla fördrivna samlades i ett parti, skulle detta kunna besätta
nästan 1/s av mandaten i 1953 års förbundsdag. Det vore lika svårt
·att regera med som mot ett sådant parti, som bildade tungan på
vågen mellan Adenauer och Schumacher, och med ogenerad röstförsäljning sökte tillfredsställa orimliga krav. En dylik situation
skulle otvivelaktigt medföra en stor fara för den av andra skäl
inte alltför fast rotade tyska demokratien. Att rycka undan grunden för flyktingpartierna genom att få deras väljare att smälta
in i samhället är viktigt också därför, att den övriga befolkningens
nödtorftigt dolda motvilja mot »inkräktarna» annars kan få samhällsmaskineriet att gå varmt.
En väg går via sociala hjälpåtgärder. Under budgetåret 1949/50
586
•
Västtysklands parias
uppgingo de sammanlagda delstatliga och federala utgifterna för
flyktingarna till den enorma summan av 3,7 miljarder DM av en
inkomst på 16 miljarder, varav 4,6 gick till ockupationskostnaderna. Fast detta innebar, att samhällets stöd kraftigt förbättrades
– föregående års budgetanslag belöpte sig bara till en miljard –
är det ändå bara en droppe i havet. Det visar dock, att frågan nu
förts över från välgörenhet till uppbyggande politik. För varje
år har detta blivit nödvändigare också av rent humanitära skäl.
Några års elände kan fördragas utan att individen går under,
men knappast ett årtionde.
Två saker stå i förgrunden, då det gäller att trygga flyktingarnas existens: arbete och bostad. De flesta flyktingar uppehålla sig
i de östra, övervägande jordbrukande delarna av Västtyskland,
där bostäder finnas men arbete saknas, medan i de industrialiserade, västra delarna, arbetsmöjligheterna äro större men lägenheter inte stå att uppdriva. Man måste alltså bygga upp de förstörda industriområdena och sedan flytta dit flyktingarna. Visserligen är byggnadsverksamheten intensiv – 350 000 våningar
produceras om året- men födelseöverskottet plus flyktingströmmen från östzonen äter upp större delen av nybyggnaderna. Sedan
1946 har våningsbehovet oförändrat uppgått till 5 miljoner trerummare. Med hänsyn till befolkningstillväxten skulle det ta 50
år att fylla detta behov, om inte byggnadstakten ökas. Också
omflyttningen av flyktingarna innebär en jätteoperation, eftersom
4 miljoner av dem inte befinna sig på »rätt plats». Hitintills ha
endast 300 000 förts över från de mest belastade områdena.
Felplaceringen avspeglar, hur Västtyskland tvingas slösa oerhört med det kapital, som yrkeskunnigheten utgör. över var fjärde
flykting är sysselsatt utanför sitt egentliga verksamhetsområde.
Särskilt dåligt är lantbrukarnas läge. Mer än en miljon bönder
ha inte lyckats finna plats i modernäringen, och även efter en
jordreform, som delade upp de större godsen, skulle 150 000 av dem
inte kunna få arbete helt enkelt därför, att den tillgängliga jordbruksarealen inte räcker till. För dessa syns en emigration vara
den enda rätta lösningen. Walter-rapporten, som förelagts den
amerikanska kongressen, har kommit till slutsatsen, att mellan l
och 1,5 miljoner tyskar måste utvandra. En sådan massemigration
skulle dock stöta på ett bestämt motstånd, i första hand psykologiskt betingat, från de tyska myndigheternas sida. Förbundsrepubliken får inte vara »en fjärde klassens väntsal» för flyktingarna, säger man.
587
Tom Selander
Än viktigare än dessa omställningsproblem är dock arbetslösheten, som man på intet vis glömt och som var Hitlers kanske bästa
språngbräda till sitt Machtiibernahme. Att finna sysselsättning för
hela det väldiga befolkningstillskottet har varit fullständigt omöjligt, inte minst med hänsyn till bostads- och näringssvårigheterna
och de restriktioner, som hämmat industrien. I själva verket är
det förvånande, att arbetslösheten kunnat hållas nere vid så relativt låga siffror som mellan 1,2-2,5 miljoner. Också i detta sammanhang äro flyktingarna det stora kruxet. Medan de utgöra
20 °/o av befolkningen, svara de för 40 °/o av de arbetslösa. Hur stor
vikt förbundsregeringen fäster vid att hålla arbetslösheten i
schack, visas av att den i hast beslöt föra över 350 miljoner DM
från ett så utomordentligt viktigt anslag som det sociala bostadsbyggandet, för att kunna klippa av den topp, som arbetslöshetskurvan bland flyktingarna nådde förra året. Problemet kommer
inte att bli mindre i framtiden. Det naturliga arbetaröverskottet
fram till 1956 beräknas till en miljon. Läggs därtill en halv miljon
nya östflyktingar, och uppskattas den strukturella arbetslösheten
till en miljon, kommer man till det resultatet, att Västtyskland
om fem år helst borde ha frambringat ytterligare 2,5 miljoner
arbetstillfällen.
Det viktigaste försöket att komma till rätta med de orättvisor,
som kriget skapat genom att utplåna det materiella underlaget
för den enes existens, men lämna den andre fri, är lagen om »Lastenausgleich», som väntas träda i kraft i höst. Den innebär den
mest gigantiska socialekonomiska operation, som någonsin företagits i världen. Meningen är att genom en 50 Ofo-ig skatt på all
förmögenhet över 5 000 DM, som skall tas ut med 2 Ofo årligen, så
långt möjligt är kompensera de drabbade befolkningsgrupperna
med undantag för flyktingar från östzonen och juridiska personer.
största betydelsen har lagen givetvis för de fördrivna, som ju alla
kommo utblottade till Västtyskland. De rättmätiga skadeståndsanspråken beräknas till den enorma summan av 250 miljarder DM,
eller mer än fyra års nationalinkomst. Tillnärmelsevis så mycket
pengar kan reformen inte ge. Dess årliga avkastning uppskattas till
1,7 miljarder DM. Att bara omfördela förmögenheten vore en steril
lösning, som i alla fall inte kunde ge de tyngst drabbade mer än
en bråkdel av full ersättning. Partierna äro därför ense om att
någon kvotal gottgörelse inte kan komma i fråga, även om regeringskoalitionen trycker mer på den juridiska rättvisan och social- 588
~-~——-~·-·- —~
Västtysklands parias
demokraterna på den sociala nödvändigheten. Lagförslaget går en
medelväg mellan dessa båda ytterligheter.
De skadeståndsberättigade indelas i tio grupper allt efter förmö-
genhetsförlust eller förlorad årsinkomst, och den övre gränsen sätts
till 100 000 DM. Hur stor procent ersättningen kommer att uppgå
till, skall fastställas genom en särskild lag, då skadeståndsansprå-
ken prövats och deras storlek slutgiltigt beräknats. De, som nått
över 65 års ålder (kvinnor 60 år), få en årlig ränta, varierande mellan 120 och 840 DM, beroende på tidigare förmögenhetsställning.
Största möjliga del av kapitalet skall användas i produktivt syfte,
på så sätt att de arbetsföra skola hjälpas att ta upp sitt ursprungliga arbete, även om de inte kunna komma med några anspråk på
skadestånd. Så kan t. ex. en f. d. rörelseidkare få en engångssumma
för att starta ett företag i sin gamla bransch. Industriarbetare förses med bostad och husgeråd, de, som kunna väntas göra en god
framtida arbetsinsats genom utbildning, skola hjälpas härtill o. s. v.
Lastenausgleich förutsätter ett oerhört komplicerat maskineri –
lagen berör över 10 miljoner människor. Hur detta kommer att
fungera, beror mest på om reformen uppfattas som rättvis och
nödvändig. Utan tvivel råda skarpt delade meningar mellan dem,
som skola få, och dem, som tvingas att ge.
Västtysklands flyktingproblem äro så överväldigande, att landet
inte ensamt kan klara av dem, i synnerhet inte ekonomiskt. Bonns
kassakista är i det närmaste bottenskrapad. Enbart kostnaderna
för att skapa arbete och husrum åt alla flyktingar beräknas till
30 miljarder DM. Den internationella investering i den västtyska
befolkningen, som erfordras, skulle säkert löna sig, också politiskt
sett. Flyktingarna utgöra en svag länk i Västeuropas försvarskedja. Visserligen äro de immuna mot kommunismen. De personliga erfarenheterna av den röda faran äro en vaccination, som
räcker livet ut. Men dessa grupper utgöra i stället ett alltför gott
underlag för nynazismen, som jämsides med gaullismen mycket
väl kan äta sönder den västliga demokratien inifrån. Om inte särskilt överbefolkningens svåraste vådor avlägsnas, torde det knappast dröja länge, innan kravet på »Lebensraum» börjar ljuda på
nytt. Därför är det ett glädjande tecken, att Europarådet i klart
positiv anda upptagit Adenauers väldokumenterade vädjan om ett
sameuropeiskt försök att lösa flyktingfrågan. Gå sedan planerna
på att skaffa Västtyskland krediter genom förmedling av FN:s
flyktingkommitte i lås, vore ytterligare ett stort steg taget för
att på längre sikt stärka världens demokratiska krafter.
589