Latinlinjen
1951
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LATINLINJEN
NAMNETS MAKT ÖVER TANKEN
Av professor GUDMUND BJÖRCK
»Trång är vår värld, och hjärnan rymlig är.
Lätt nog bo tankarna bredvid varandra,
men tingen trängas hårt i verkligheten.
Där ett tar rum, där får det andra vika.»
W allensteins tänkespråk sannas i hög grad av den nu pågående
svenska skolreformens historia. Det är endast i önsketankarnas
värld, som det går för sig att sänka fordringarna och ändå hålla
standarden uppe, att undvika tävlan och ändå tillvarataga begåvningarna, att på samma gång göra undervisningen intensivare,
öka klassernas storlek och eftersätta lärarrekryteringen.
skolöverstyrelsens senaste förslag, sedan några månader livligt
diskuterat av alla intresserade, ger ännu ett exempel på den nödvändiga anpassningen efter verklighetens hårda villkor. Det gäller denna gång organisationen av skolans högsta stadium, gymnasiet, och förslaget innebär en provisorisk reform, avsedd för den
nödvändiga övergångstiden, innan enhetsskolan är genomförd, en
tid, som efter allt att döma, blir ganska lång.
De fria, individuella kombinationer mellan ämnena, som Värner
Rydens skolreform hade infört i de båda sista ringarna, försvinna
nu definitivt. Iden var rationell, men den förutsatte en självständighet och målmedvetenhet, som icke finns hos många gymnasister, och redan efter några år hade valfriheten blivit inskränkt till
ett antal fasta grupper. Avlivat blir också, och det redan i sin
linda, 1946 års skolkommissions projekt att avrunda skolgången
med det elfte året för att sedan mellan det sålunda förkortade
gymnasiet och universitetet inskjuta en »studentklass» eller »college-år». Man ser med ett visst vemod detta uppslag avföras från
dagordningen. Operationen är antagligen nödvändig av pedagogiska skäl, ty, en gång förverkligad, kommer generalplanen för
den svenska skolan icke att reservera mer än tre år för det högsta
590
—·-am
Latinlinjen – namnets makt över tanken
stadiet, nämligen det tionde t. o. m. tolfte skolåret, och en »horisontell klyvning» kan ej gärna utföras på en så tunn skiva. Det
låg i alla fall en positiv tanke bakom skolkommissionens förslag,
och jag skulle för min del tro, att gymnasiernas lärare i allmänhet
äro bäst skickade att förmedla sina elevers övergång till de fria
studier, som borde idkas vid universitet och högskolor.
Den stora nyheteu i det nu framlagda gymnasieförslaget är, att
den länge efterlängtade tredje linjen förverkligas och träder in
vid sidan om de två redan hävdvunna, latin- och reallinjen. Vid
övergången till näst högsta ringen klyves sedan var och en av
de tre linjerna i två grenar, latinlinjen i en halv- och en helklassisk
(med grekiska), den nya, s. k. allmänna linjen i en matematisk
och en nyspråklig, reallinjen slutligen i en biologisk och en mera
matematisk gren.
Nu tänker sig överstyrelsen som en möjlighet, att den allmänna
linjen över huvud skulle inskränkas till dessa två sista gymnasieklasser. Pedagogiskt sett är detta alternativ sämre än en fullständig fyra- eller treårig allmän linje, det är »ett omdöme som knappast behöver motiveras», för att tala med ledarskribenten i Tidning för Sveriges läroverk. Det blir ju i själva verket ingen självständig tredje linje utan endast ett par nya utgreningar. Dessutom
inträder en besvärlig snedbelastning. Enligt planen skulle nämligen endast reallinjens lågstadium ge tillträde till båda de »allmänna» grenarna, latingymnasisterna måste välja den nyspråkliga. Och för dem, som så göra, blir två års (eller på de treåriga
gymnasierna ett års) latinstudium hängande i luften. Ty den kursplan är icke uttänkt eller den pedagogikens akrobat född, som förmår ens i en liten klass lägga en grund, vilken samtidigt kan
tjänstgöra som ett någotsånär avslutat bygge. Som man ser, tenderar den allmänna »linjen» på detta vis att bli ett bihang till den
gamla reallinjen.
På ledande skolhåll råder säkerligen ingen avoghet mot en fullständig, självförsörjande allmän linje. När man icke desto mindre
som alternativ därtill föreslår den nyssnämnda inskränkningen till
gymnasiets högstadium, så är orsaken en helt annan: det är knapphetens kalla stjärna, som lyser över vägen. För våra hårt ansatta
läroverkschefer och undervisningsråd är lärarbristen en påträngande realitet. Det gäller helt enkelt att hålla skolan gående och
spara på arbetskraften, och därför måste varje lektion hållas med
så många elever som möjligt; samläsning blir dagens lösen. En
tredelning redan av nedergymnasiet leder däremot ofrånkomligen
591
Gudmund Björck
till, att antalet icke fullbesatta klassavdelningar blir större, än om
delningen sker först under de två sista åren.
Låt oss dock hoppas, att den allmänna linjen verkligen får sin
chans, dvs. att den åtminstone på det stora flertalet av de läroverksorter, där den kommer till stånd, jämställes med de båda
andra (enligt skolöverstyrelsens s. k. alternativ A). Hur kommer
då denna nya, tredje gymnasielinje att te sig~ En viss vacklan
härutinnan röjer sig redan i namnskicket, och den blir begriplig,
om vi kasta ett öga på förhistorien. När den tredje linjen första
gången på allvar lancerades, för nu snart fyrtio år sedan, var det
endast tal om en nyspråklig linje (f. ö. faktiskt tänkt som en gren
av realgymnasiet). En mera »social» inriktning påyrkades av
1940 års Skolutredning, som dock i överensstämmelse med den
kvarstående centrala målsättningen bibehöll namnet »språklinjem; den närmare utformningen av skolutredningens förslag liknar i många stycken Överstyrelsens nu framlagda P. M. Namnet
»allmänna linjen» härrör från 1946 års Skolkommission, som dock
ställde samhällsstudiet i centrum (och även reflekterade på benämningen »Sociallinjem), medan däremot en speciell modernspråklig
utbildningsväg ansågs obehövlig.
skolkommissionens motivering för att inrikta den nya linjen
mera på samhällskunskap än på språk är klart uttalad: en språklinje ha vi redan i latinlinjen. Det skulle i själva verket vara fullt
befogat att döpa om det nuvarande latingymnasiet, och kanske
skulle diskussionen därmed också komma i ett mera realistiskt utgångsläge. Ty genom ordets makt över tanken väcker det gamla
namnet, särskilt hos antikvariskt lagda naturer, föreställningar
om en ungdom, som suckar under ett övermäktigt latinherravälde.
I verkligheten redovisa de nu framlagda timplanerna, om vi hålla
oss till det fyraåriga latingymnasiet, upp emot dubbelt så många
lektioner i levande utländska språk som i latin. Och att latinkunskaperna dessutom också stödja de moderna språken, det är a
priori självklart och bestyrkes av erfarenheten.
Nu är det visserligen ej mindre självklart, att den, som aldrig
har läst en r-ad latin, kan lära sig språk alldeles förträffligt, även
franska eller spanska. Mindre troligt förefaller det däremot, att
latinet kan uppvägas med summa tre veckotimmar moderna språk;
det är nämligen den blygsamma siffra, med vilken den allmänna
linjens nyspråkliga gren överstiger latinlinjens moderna språkundervisning, om veckotimmarna i alla fyra ringarna läggas ihop.
Och man kan väl med skolkommissionen hävda, att en rent prak- 592
Latinlinjen – namnets makt över tanken
tisk färdighet i många fall bäst inhämtas på handelsgymnasiet.
»Det är naturligt», heter det i Kommissionens betänkande, »att
detta gymnasium får en utpräglat nyspråklig inriktning». Den
högre handelsundervisningen har väsentligen utbyggts under detta
sekel. Kravet på en särskild modernspråklig gymnasielinje hade
därför, när det först framfördes, en annan aktualitet än nu. Om
emellertid det praktiska behovet fortfarande finns, vilket ingalunda skall bestridas, varför då ej göra försöket med en motsvarande utbildningsväg inom det vanliga gymnasiet, avslutad med
en »examensfri studentexamen» utan dimission till universitetet?
Men återvändom tilllatinlinjen. Dess kritiker- ofta dess forna
alumner – beklaga sig stundom över, att kunskaperna ändock
svika inför ett historiskt aktstycke eller ett ovanligt ord av romansk stam. Men då begär man för mycket, och man glömmer, att
skolan mestadels måste nöja sig med en beredskapsutbildning
s. a. s. För de flesta blir det ju samma besvikelse, när den moderna
språkkunnigheten skall genomgå sitt första eldprov, och dock
pläga de, som senare försöka sig på något främmande språk utanför skolschemat, snart skicka en längtansfull suck tillbaka till
klassrummets elementära kunskapsdrilL Detta gäller naturligtvis
icke minst latinkomplettanterna, dvs. de studenter, som ha valt fel
linje och måste skaffa sig latinbetyg i efterhand. Oundvikligen
drabbas deras latin lättare än kamraternas av rost och mal, men
det är ju endast ett fall bland andra av det allmänna »kompletteringseländet» – vilket senare likväl aldrig kan eller bör helt utrotas, efter.som det oskiljaktigt sammanhänger med en differentierad skolbildning och ett fritt yrkesval.
Över huvud taget är motsättningen mellan de moderna språken
å ena sidan och latinet å den andra, i den mån den skymtar i skoldebatten, ett inbillningsfoster. Tag som exempel de juridiska universitetsstudierna. Tror någon på allvar, att en jurist blir bättre
skickad för internationella kontakter, i praktik eller teori, om hans
studentexamen innehåller enbart moderna språk, än om den upptager samma moderna språk (med det totala timantalet på gymnasiet minskat med något mer än sex procent) plus latin~ Om matematiken- vars ställning på den nya latinlinjen enligt en utbredd
åsikt måste stärkas – och om skolans samhällslära är därmed
ingenting utsagt.
Själva uppläggningen av latinundervisningen på våra gymnasier tål helt visst att diskuteras, därom äro dess utövare säkert
själva ganska ense. Man må bara inte heller här tro sig kunna
593
·”’ ” . . _;
Gudmund Björck
göra tulipanaros. Det torde t. ex. nog låta sig göra att modifiera
litteraturkursen, men det går icke att flytta över tyngdpunkten
till medeltidslatinet, redan därför att denna epok icke äger någon
litterär grundstock av klassisk giltighet; försöket skulle leda ut i
nationell partikularism.
Sist och slutligen är latinet ett bildningsämne, vars betydelse
par definition är ovägbar. Och den största praktiska nyttan, särskilt i förhållande till de nutida språken, är nog den, som drages
omedvetet och otackat. Konflikten mellan speciell yrkesförberedelse och allmän uppfostran hör till dem, som aldrig bringas till
en slutgiltig lösning. Utbildningens och bildningens syften komma
alltid att stöta samman i verklighetens rum. Det är inte bara
fackmän utan också medborgare, som skolan har att lära upp, och
icke blott svenskar utan även europeer. Dess latinlinje med all sin
skröplighet företräder ett av de få övernationella kulturelement,
som Västerlandet ännu förfogar över.
594
NAMNETS MAKT ÖVER TANKEN
Av professor GUDMUND BJÖRCK
»Trång är vår värld, och hjärnan rymlig är.
Lätt nog bo tankarna bredvid varandra,
men tingen trängas hårt i verkligheten.
Där ett tar rum, där får det andra vika.»
W allensteins tänkespråk sannas i hög grad av den nu pågående
svenska skolreformens historia. Det är endast i önsketankarnas
värld, som det går för sig att sänka fordringarna och ändå hålla
standarden uppe, att undvika tävlan och ändå tillvarataga begåvningarna, att på samma gång göra undervisningen intensivare,
öka klassernas storlek och eftersätta lärarrekryteringen.
skolöverstyrelsens senaste förslag, sedan några månader livligt
diskuterat av alla intresserade, ger ännu ett exempel på den nödvändiga anpassningen efter verklighetens hårda villkor. Det gäller denna gång organisationen av skolans högsta stadium, gymnasiet, och förslaget innebär en provisorisk reform, avsedd för den
nödvändiga övergångstiden, innan enhetsskolan är genomförd, en
tid, som efter allt att döma, blir ganska lång.
De fria, individuella kombinationer mellan ämnena, som Värner
Rydens skolreform hade infört i de båda sista ringarna, försvinna
nu definitivt. Iden var rationell, men den förutsatte en självständighet och målmedvetenhet, som icke finns hos många gymnasister, och redan efter några år hade valfriheten blivit inskränkt till
ett antal fasta grupper. Avlivat blir också, och det redan i sin
linda, 1946 års skolkommissions projekt att avrunda skolgången
med det elfte året för att sedan mellan det sålunda förkortade
gymnasiet och universitetet inskjuta en »studentklass» eller »college-år». Man ser med ett visst vemod detta uppslag avföras från
dagordningen. Operationen är antagligen nödvändig av pedagogiska skäl, ty, en gång förverkligad, kommer generalplanen för
den svenska skolan icke att reservera mer än tre år för det högsta
590
—·-am
Latinlinjen – namnets makt över tanken
stadiet, nämligen det tionde t. o. m. tolfte skolåret, och en »horisontell klyvning» kan ej gärna utföras på en så tunn skiva. Det
låg i alla fall en positiv tanke bakom skolkommissionens förslag,
och jag skulle för min del tro, att gymnasiernas lärare i allmänhet
äro bäst skickade att förmedla sina elevers övergång till de fria
studier, som borde idkas vid universitet och högskolor.
Den stora nyheteu i det nu framlagda gymnasieförslaget är, att
den länge efterlängtade tredje linjen förverkligas och träder in
vid sidan om de två redan hävdvunna, latin- och reallinjen. Vid
övergången till näst högsta ringen klyves sedan var och en av
de tre linjerna i två grenar, latinlinjen i en halv- och en helklassisk
(med grekiska), den nya, s. k. allmänna linjen i en matematisk
och en nyspråklig, reallinjen slutligen i en biologisk och en mera
matematisk gren.
Nu tänker sig överstyrelsen som en möjlighet, att den allmänna
linjen över huvud skulle inskränkas till dessa två sista gymnasieklasser. Pedagogiskt sett är detta alternativ sämre än en fullständig fyra- eller treårig allmän linje, det är »ett omdöme som knappast behöver motiveras», för att tala med ledarskribenten i Tidning för Sveriges läroverk. Det blir ju i själva verket ingen självständig tredje linje utan endast ett par nya utgreningar. Dessutom
inträder en besvärlig snedbelastning. Enligt planen skulle nämligen endast reallinjens lågstadium ge tillträde till båda de »allmänna» grenarna, latingymnasisterna måste välja den nyspråkliga. Och för dem, som så göra, blir två års (eller på de treåriga
gymnasierna ett års) latinstudium hängande i luften. Ty den kursplan är icke uttänkt eller den pedagogikens akrobat född, som förmår ens i en liten klass lägga en grund, vilken samtidigt kan
tjänstgöra som ett någotsånär avslutat bygge. Som man ser, tenderar den allmänna »linjen» på detta vis att bli ett bihang till den
gamla reallinjen.
På ledande skolhåll råder säkerligen ingen avoghet mot en fullständig, självförsörjande allmän linje. När man icke desto mindre
som alternativ därtill föreslår den nyssnämnda inskränkningen till
gymnasiets högstadium, så är orsaken en helt annan: det är knapphetens kalla stjärna, som lyser över vägen. För våra hårt ansatta
läroverkschefer och undervisningsråd är lärarbristen en påträngande realitet. Det gäller helt enkelt att hålla skolan gående och
spara på arbetskraften, och därför måste varje lektion hållas med
så många elever som möjligt; samläsning blir dagens lösen. En
tredelning redan av nedergymnasiet leder däremot ofrånkomligen
591
Gudmund Björck
till, att antalet icke fullbesatta klassavdelningar blir större, än om
delningen sker först under de två sista åren.
Låt oss dock hoppas, att den allmänna linjen verkligen får sin
chans, dvs. att den åtminstone på det stora flertalet av de läroverksorter, där den kommer till stånd, jämställes med de båda
andra (enligt skolöverstyrelsens s. k. alternativ A). Hur kommer
då denna nya, tredje gymnasielinje att te sig~ En viss vacklan
härutinnan röjer sig redan i namnskicket, och den blir begriplig,
om vi kasta ett öga på förhistorien. När den tredje linjen första
gången på allvar lancerades, för nu snart fyrtio år sedan, var det
endast tal om en nyspråklig linje (f. ö. faktiskt tänkt som en gren
av realgymnasiet). En mera »social» inriktning påyrkades av
1940 års Skolutredning, som dock i överensstämmelse med den
kvarstående centrala målsättningen bibehöll namnet »språklinjem; den närmare utformningen av skolutredningens förslag liknar i många stycken Överstyrelsens nu framlagda P. M. Namnet
»allmänna linjen» härrör från 1946 års Skolkommission, som dock
ställde samhällsstudiet i centrum (och även reflekterade på benämningen »Sociallinjem), medan däremot en speciell modernspråklig
utbildningsväg ansågs obehövlig.
skolkommissionens motivering för att inrikta den nya linjen
mera på samhällskunskap än på språk är klart uttalad: en språklinje ha vi redan i latinlinjen. Det skulle i själva verket vara fullt
befogat att döpa om det nuvarande latingymnasiet, och kanske
skulle diskussionen därmed också komma i ett mera realistiskt utgångsläge. Ty genom ordets makt över tanken väcker det gamla
namnet, särskilt hos antikvariskt lagda naturer, föreställningar
om en ungdom, som suckar under ett övermäktigt latinherravälde.
I verkligheten redovisa de nu framlagda timplanerna, om vi hålla
oss till det fyraåriga latingymnasiet, upp emot dubbelt så många
lektioner i levande utländska språk som i latin. Och att latinkunskaperna dessutom också stödja de moderna språken, det är a
priori självklart och bestyrkes av erfarenheten.
Nu är det visserligen ej mindre självklart, att den, som aldrig
har läst en r-ad latin, kan lära sig språk alldeles förträffligt, även
franska eller spanska. Mindre troligt förefaller det däremot, att
latinet kan uppvägas med summa tre veckotimmar moderna språk;
det är nämligen den blygsamma siffra, med vilken den allmänna
linjens nyspråkliga gren överstiger latinlinjens moderna språkundervisning, om veckotimmarna i alla fyra ringarna läggas ihop.
Och man kan väl med skolkommissionen hävda, att en rent prak- 592
Latinlinjen – namnets makt över tanken
tisk färdighet i många fall bäst inhämtas på handelsgymnasiet.
»Det är naturligt», heter det i Kommissionens betänkande, »att
detta gymnasium får en utpräglat nyspråklig inriktning». Den
högre handelsundervisningen har väsentligen utbyggts under detta
sekel. Kravet på en särskild modernspråklig gymnasielinje hade
därför, när det först framfördes, en annan aktualitet än nu. Om
emellertid det praktiska behovet fortfarande finns, vilket ingalunda skall bestridas, varför då ej göra försöket med en motsvarande utbildningsväg inom det vanliga gymnasiet, avslutad med
en »examensfri studentexamen» utan dimission till universitetet?
Men återvändom tilllatinlinjen. Dess kritiker- ofta dess forna
alumner – beklaga sig stundom över, att kunskaperna ändock
svika inför ett historiskt aktstycke eller ett ovanligt ord av romansk stam. Men då begär man för mycket, och man glömmer, att
skolan mestadels måste nöja sig med en beredskapsutbildning
s. a. s. För de flesta blir det ju samma besvikelse, när den moderna
språkkunnigheten skall genomgå sitt första eldprov, och dock
pläga de, som senare försöka sig på något främmande språk utanför skolschemat, snart skicka en längtansfull suck tillbaka till
klassrummets elementära kunskapsdrilL Detta gäller naturligtvis
icke minst latinkomplettanterna, dvs. de studenter, som ha valt fel
linje och måste skaffa sig latinbetyg i efterhand. Oundvikligen
drabbas deras latin lättare än kamraternas av rost och mal, men
det är ju endast ett fall bland andra av det allmänna »kompletteringseländet» – vilket senare likväl aldrig kan eller bör helt utrotas, efter.som det oskiljaktigt sammanhänger med en differentierad skolbildning och ett fritt yrkesval.
Över huvud taget är motsättningen mellan de moderna språken
å ena sidan och latinet å den andra, i den mån den skymtar i skoldebatten, ett inbillningsfoster. Tag som exempel de juridiska universitetsstudierna. Tror någon på allvar, att en jurist blir bättre
skickad för internationella kontakter, i praktik eller teori, om hans
studentexamen innehåller enbart moderna språk, än om den upptager samma moderna språk (med det totala timantalet på gymnasiet minskat med något mer än sex procent) plus latin~ Om matematiken- vars ställning på den nya latinlinjen enligt en utbredd
åsikt måste stärkas – och om skolans samhällslära är därmed
ingenting utsagt.
Själva uppläggningen av latinundervisningen på våra gymnasier tål helt visst att diskuteras, därom äro dess utövare säkert
själva ganska ense. Man må bara inte heller här tro sig kunna
593
·”’ ” . . _;
Gudmund Björck
göra tulipanaros. Det torde t. ex. nog låta sig göra att modifiera
litteraturkursen, men det går icke att flytta över tyngdpunkten
till medeltidslatinet, redan därför att denna epok icke äger någon
litterär grundstock av klassisk giltighet; försöket skulle leda ut i
nationell partikularism.
Sist och slutligen är latinet ett bildningsämne, vars betydelse
par definition är ovägbar. Och den största praktiska nyttan, särskilt i förhållande till de nutida språken, är nog den, som drages
omedvetet och otackat. Konflikten mellan speciell yrkesförberedelse och allmän uppfostran hör till dem, som aldrig bringas till
en slutgiltig lösning. Utbildningens och bildningens syften komma
alltid att stöta samman i verklighetens rum. Det är inte bara
fackmän utan också medborgare, som skolan har att lära upp, och
icke blott svenskar utan även europeer. Dess latinlinje med all sin
skröplighet företräder ett av de få övernationella kulturelement,
som Västerlandet ännu förfogar över.
594