Dagens frågor
1951
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Stockholm, februari 1951.
Den nya ministären På onsdagseftermiddagen den 17 januari erfor
Kekkonen. man inte utan en viss förvåning att den breddning av ministären Kekkonens parlamentariska underlag, som det talats nästan oupphörligt om alltifrån dess bildande tio månader tidigare, äntligen kommit till stånd. Under den nämnda regeringens två
sista månader, från början av november 1950, då de i regeringen företrädda borgerliga svenskarna genom sin riksdagsgrupp öppet sade
ifrån, att de inte trodde på möjligheten att förverkliga det uppgjorda
stabiliseringsprogrammet med mindre än att den parlamentariska basen gjordes bredare, hade krisen varit mycket påtaglig om än inte
fullt öppen. Då statsminister Kekkonen den 28 december begav sig på
en rekreaktionsresa till Italien med löfte att återvända omkring den 15
januari, var det väl inte många, som på allvar trodde, att de långdragna underhandlingarna om breddningen- dessa underhandlingar
gällde i praktiken socialdemokraterna ·- skulle leda till något resultat
före den l februari, då 1951 års riksdag samlas. Många tänkte sig att
kabinettet Kekkonen måhända skulle ämna förlänga sin existens fram
till tiden efter riksdagsvalen i början av juli.
Vad som skedde under den tid, då statsministern vistades på Sicilien,
vet man inte. Måhända hade någon svårdefinierad psykologisk faktor
kommit med i spelet på ett sätt, som gjorde att breddningen framstod
som en omedelbart tvingande nödvändighet. För all del – socialdemokraterna hade inte heller under förhandlingarna i december uppträtt
som om det brådskade med lösningen. Men den 17 januari förelåg
denna emellertid och innebar att den rekonstruerade ministären Kekkonen består av 7 agrarer (bondeförbundare), 7 socialdemokrater, 2
svenskar (utrikesministern Gartz och finansministern Törngren) samt
den till det lilla finska framstegspartiet höranda justitieministern
Aura. En regering alltså med klart borgerlig majoritet.
Det mottagande, som hr Kekkonens andra ministär fått i pressen,
har i stort sett varit välvilligt; i dylika sammanhang utgör kommunisterna det självklara undantaget. På en del håll har man förvånat
sig över att socialdemokraterna, då blott några månader återstod till
det ordinarie riksdagsvalet- alternativet med riksdagsupplösning och
nyval, som kunde försiggå i april eller juni, fanns ju- åtog sig rollen
som regeringsminoritet. Kanske fanns det inflytelserika krafter, enligt vilkas mening hejdandet av inflationen var värt den injektion av
auktoritet, som en socialdemokratisk medverkan utgjorde. Ett mycket
allmänt resonemang i Finland var att ministären Kekkonens svaga parlamentariska förankring hindrade den att med kraft värna den egna
valutans värde samt hejda lönernas och prisernas nästan automatiska
stegring. I den socialdemokratiska pressen beledsagades nyheten om
rekonstruktionen med försäkringar att man inte kommer att utnyttja
49
——————- —– — —-
Dagens frågor
den nya ställningen för valtaktiska spekulationer och att inträdet i regeringen var påkallat, ifall man ville undvika ekonomiska förvecklingar och störningar. Vad man, under den tid den första ministären
Kekkonen fungerade, inte kunde undgå att märka var, att osäkerheten
c;m vad som borde göras blev allt större inom de fackliga organisationerna och att rågångarna mellan kommunisterna och socialdemokraterna blev mindre klara än tidigare. På den grumligheten kunde blott
kommunisterna förtjäna i det långa loppet. Det uppstod ett slags samarbete, även om det var ofrivilligt, mellan de båda lägren, som socialdemokraterna inte var att lyckönska till. Och för övrigt: det finns
ingen under alla förhållanden giltig politisk lag, som säger, att oppositionsställningen mot regeringen före ett val alltid är den tacksammaste. Det uppstår lägen, då ett parti med en viss framgång kan hänvisa till vad som uträttats tack vare dess insatser i regeringsställning.
För egen del synes statsministern Kekkonen själv betrakta den
gjorda kombinationen ganska skeptiskt, om man får döma av redogörelserna för det tal han höll i Kuopio den 22 januari. Han föreföll
allt annat än övertygad om, att stabiliseringen skulle lyckas och han
försvarade sin gamla tanke att kommunisterna även borde vara representerade för »vingklippningens» skull i den nya regeringen. En dylik regering skulle socialdemokraterna emellertid inte ha accepterat;
mer kategorisk kan man inte vara än den socialdemokratiska opinionen i Finland på denna punkt. Anmärkningsvärt var att statsministern
i sitt Kuopiotal upptog en rakt pä sak gående polemik mot kommunisterna för deras uttalanden om den rekonstruerade regeringens förmodade utrikespolitik. Till kuriositeterna i finländsk politik under de senaste åren har hört att kommunisterna enständigt fördömt regeringens
åtgöranden på det inrikespolitiska planet, medan den stått bättre till
boks när det gällt relationerna till Ryssland. I sistnämnda avseende har socialdemokraterna stämplats såsom liktydiga med fascister,
nazister och anfallslystna dollarimperialister. Den kommunistiska inställningen till de finländska regeringarna avgörs dock i Moskva.
Efter det Hertta Kuusinen, Ville Pessi och Yrjö Lehen (den sistnämnde medlem av O. W. Kuusinens Terijokiregering i december 1939)
återvänt från sitt januaribesök i Moskva, dit alla kominformledare
varit kallade, får man se vilka paroller som tas i bruk.
Den finlandssvenska opinionen har hittills med glädje hälsat den
breddning, som samma opinion med största konsekvens och eftertryck
begärt under många veckor. På goda grunder kan man förmoda att
den nya regeringen Kekkonen inte skall bryta den språkfred, som synbarligen var ett av villkoren för svenskarnas medverkan vid regeringsbildningen i mars 1950. Regeringsdeklarationen är i det avseendet, liksom i. de flesta andra, ganska intetsägande. Vad som står i ett regeringsprogram anses av gammalt i Finland höra till de mest efemära
företeelserna och de kommenteras i regel också ganska flyktigt.
Utbildningstid och Det har i Sverige antytts att man inom stormakkrigserfarenhet. terna anser sig kunna utbilda fältdugliga soldater
på en tid, som i stort överensstämmer med den här gällande utbild- 50
–
Dagens frågor
ningstiden 9 månader eller t. o. m. på kortare tid. Det kan vara av intresse att granska i vad mån dessa påståenden äro riktiga och i vad
mån utländska yttranden rörande utbildningstiden kunna bedömas
äga tillämpning på svenska förhållanden.
I USA bygger armens personalorganisation på en i fred stående
stamanställd arme. Med hänsyn till det utrikespolitiska läget fastställes numerären. Skulle det därvid visa sig att erforderlig styrka icke
kan erhållas på frivillig väg, ha myndigheterna möjligheter att tvångsiEkalla personal för anställning under en tid som i regel uppgår till 21
månader. I dagarna föreligger förslag om 27 månaders tjänstgöringstid. Någon värnpliktsarme i hävdvunnen svensk mening finns sålunda
icke. En allmän värnplikt har ännu icke fått myndigheternas godkännande. Den amerikanska uttagningsmetoden ~ir i stället mer att likna
vid utskrivning av erforderlig personal.
Den personal, som vid Koreakrigets utbrott befann sig i J apan, kan
sålunda anses ha varit fast anställd trupp, som efter en grundläggande
utbildning i hemlandet skickats över till Japan för att utgöra ockupations- och ordningsstyrka. Självfallet fortsattes utbildningen i J apan under anställningstiden så att effektiviteten ökades efter hand
som förbanden icke behövdes tagas i anspråk för krigsuppgifter. Att
betrakta utbildningen till en krigsduglig soldat som avslutad i och med
avfärden från hemlandet är felaktig. Nödvändigheten att utomlands
ha styrkor- även om deras stridsvärde var litet- tvingade myndigheterna att sända icke färdigutbildade trupper utrikes. Omsatt på
svenska förhållanden skulle man kunna jämföra dessa soldaters utbildningsståndpunkt med våra värnpliktigas, då dessa efter den grundläggande utbildningens slut – 5-6 månader efter inryckningen – äro
beredda att utgöra en första kuppberedskap. De våra ha ju därvid
knappast börjat utbildningen i kompaniförband och än mindre inom
bataljon.
Det är visserligen sant att personal, som anställts – frivilligt eller
genom tvångsutskrivning-under 21 månader, i vissa fall skickats ut
till krigstjänst i Korea efter endast 14 veckors utbildning i hemlandet.
Men detta gjordes icke som ett erkännande av att dessa soldater voro
färdigutbildade utan av andra skäl och under speciella förutsättningar.
Dels fordrades nämligen mera soldater i Korea snarast (glöm inte Mae
Arthurs upprepade framställningar om markstridskrafter), dels skulle
dessa icke användas i förband, i sin helhet bestående av 14 veckors utbildade soldater. De sattes i stället in som ersättning för lidna förluster inom förband där befäl och soldater hade krigsvana såväl från det
pågående kriget som från andra världskriget.
Beträffande den i pressen omnämnda 36-veckorsutbildningen har
denna godtagits under nuvarande förhållanden i medvetande om att
så utbildade soldater skola sättas in i förband där minst 15 Ofo utgörs
av krigsveteraner, dvs med andra ord att varje gruppchef har tvåårig
utbildning och krigserfarenhet. Förutsättning för jämförelser med
svenska förband, i vilka huvuddelen av befälet utgöres av personal
utan krigsvana och där gruppcheferna ha en av alla militära myndigheter som otillräcklig betecknad utbildningstid, föreligger sålunda
51
————————···-,–~-~’·
Dagens frågor
icke. Från andra världskriget kan nämnas att de soldater som deltogo
i hårda strider i Tunisien 1943 och som icke gått igenom hela sin 52-
veckorsutbildning, råkade ut för stora förluster. Resultatet blev bättre
först när de ersattes med fullt utbildade soldater. För att ytterligare
minska förlusterna satte amerikanerna i fortsättningen i regel in nytillkommande förband på lugnare krigsskådeplatser, innan de ställdes
inför svårare uppgifter.
Att amerikanska soldater insattes i strid efter alltför otillräcklig utbildning, därom vittna de otaliga skildringarna från Korea där man
skarpt kritiserat att soldaterna bl a varit för veka. Krav ha framförts
att utbildningen måste bedrivas mycket hårdare med avstående från de
bekvämligheter som amerikanska soldater alltför länge vants vid,
framförallt under ockupationstjänstgöringen.
Vid bedömande av innebörden i utländska uttalanden, att utbildningstiden kan vara kortare än tidigare gällande och lika kort som den
nuvarande svenska 9-månadersutbildningen, bör också beaktas syftet
med dylika uttalanden.
Det politiska läget och de militära händelserna ha tvingat USA att
ställa ett stort antal förband på benen. Detta har bl a tagit sig uttryck
i Mae Artburs vädjan till FN att ställa ytterligare markstyrkor till
förfogande inte bara under de kritiska augustidagarna utan också senare i samband med kinesinvasionen. De stora förlusterna fordra
mängder av utbildad ersättningspersonaL Officiellt meddelas 5/1 att de
totala förlusterna uppgå till 40 176 man varav armens del utgör 33184.
Detta skulle innebära cirka 20–25 förlorade bataljoner.
Trots önskvärdheten av en längre utbildningstid erfordrades alltså
soldaterna till fronten. I ett krisläge kan visserligen utbildningen i
viss mån forceras i medvetande om att soldaten gör sitt yttersta inför
trycket av att han skall slåss för livet om någon månad och i direkt
anslutning till utbildningen omsätta kunskaperna i praktiken. Dessutom kan utbildningen genom att delvis åsidosätta säkerhetsbestämmelserna drivas så hårt att man t. o. m. måste påräkna dödsoffer under
övningarna till förmån för minskade förluster på stridsfältet. I Sverige äro sådana förutsättningar icke för handen. Utbildningen avser
att ge soldaterna så grundliga kunskaper, att de ha aktuellt värde
även vid en mobilisering kanske ända upp till 5, 6 år efter genomgången utbildning. Det kan icke vara riktigt att omsätta under ett
krisläge fastställda tjänstgöringstider på svenska fredsförhållanden.
I England utgör första tjänstgöringstiden 24 månader. I Sverige har
härom anförts att den effektiva soldatutbildningen bedrives omkring
!} månader, medan resten av tiden ginge åt till tjänst utomlands m m.
Men liksom fallet är i USA utnyttjas tjänstgöringstiden inom ockupationszoner och på tjänstgöringsorter i samväldet för utbildning. De
nykomna soldaterna anses icke heller t. ex. i brittiska zonen av militära auktoriteter som färdigutbildade. Ingalunda; tvärtom har påpekats det felaktiga och riskabla att tvingas sätta upp förband med så
dåligt utbildade soldater, vilka – om det skulle bli allvar – ha att
möta den första stormvågen.
Frankrikes krigsmakt bygger sedan gamalt på allmän värnplikt i
52
………..~~·•.. —-·-· ·:__ ._.. ···–· ··——–
Dagens frågor
stort enligt samma grunder som den svenska. Där har man nyligen
beslutat öka utbildningstiden från 12 till18 månader. Den tidigare gällande tjänstgöringstiden var huvudsakligen avpassad efter utbildningskrav och ansedd som ett absolut minimum. Beslutet om ytterligare förlängd tjänstgöring, vilket ställer ökade krav på den redan
förut hårt ansträngda franska budgeten, kommer att medföra än bättre
utbildningsresultat men är främst förestavat av beredskapsskäl och
möjlighet att snabbare få flera divisioner tillgängliga.
I Norge har försvarsutredningen konstaterat att det fordras en utbildningstid av 12 månader men att ur ekonomisk synpunkt det varit
nödvändigt fastställa tiden till 9 månader i likhet med Sverige. En så-
dan argumentering är realistisk. Efter den senaste händelseutvecklingen kan man i Norge och Danmark vänta förslag om 12 månaders
l. tjänstgöring. Enligt uppgifter i pressen lär Eisenhower vid sina besök ha fordrat 18 månader. Det kan i detta sammanhang nämnas att i
proposition om ny belgisk värnpliktslag den för&ta tjänstgöringen
föreslås till två år, dock med rätt för försvarsministern att avkorta
den till lägst 12 månader för värnpliktiga i allmänhet och till 15 månader för värnpliktiga uttagna till officersutbildning.
Att åberopa militära auktoriteter och krigserfarenheter som grund
för lämpligheten av 9 månaders utbildning i Sverige måste vara missvisande. Det fordras helt andra förutsättningar än vad som f. n. stå till
buds för att detta skulle vara genomförbart. Större befälskadrar, hårdare övningar och bättre inlevelse från soldaternas sida äro primära
faktorer, som nu saknas.
Svenska militära myndigheter ha hävdat att det med nuvarande befälskadrar och kasernutrymmen är tekniskt möjligt att med svenska
värnpliktiga nå godtagbara utbildningsresultat under en första tjänstgöring om 11 månader. Om 11 månader av ekonomiska skäl icke skulle
kunna ställas till förfogande, måste man nöja sig med 10 månader, men
detta skulle medföra bestämda olägenheter och luckor i utbildningen.
Men ingen har som skäl för en så kort utbildning anfört krigserfarenheter.
Radikal omorganisation När 1949 års försvarsutredning tillsattes var
– partiella reformer. det med en allmän förhoppning att det skulle
bli en snabbutredning. Ordförandens, överståthållare Nothins, namn
borgade för att kommitten skulle skrida till verket med effektivitet och
erfarenhet. Nothin hade ju i tidigare utredningar visat sig vara mannen att kunna skapa enhälliga kommittentlåtanden av positiv anda
och verklighetsbetonad art. Genom att kommitten bestod enbart av
»civilexperter» med tillgång till militära fackutlåtanden genom hänvändelse till de militära staberna, ansågs kommitten fördomsfritt
kunna angripa uppstående problem.
Nothinutredningens tillsättande var väl närmast föranledd av att regeringen ville söka nå en formel för jaktflygets förstärkning utan att
de totala försvarskostnaderna skulle i nämnvärd grad ökas. Kostnaderna för ett utökat jaktflyg borde kunna motvägas av utgiftsminskningar på andra håll inom krigsmakten. Försvarets kostnader ansågs
53
Dagens frågor
1949 icke böra på längre sikt få nämnvärt överskrida dåvarande andel
av nationalinkomsten – dvs omkring 4-5 °/o eller i runt tal 800 miljoner kronor.
Försvarsutredningens uppdrag innebar att »verkställa utredning för
en allmän omprövning av försvarsväsendet».
Redan tidigare hade inom militära kretsar – främst genom öB –
framförts ett motsatt sätt att lösa de svenska försvarsproblemen, nämligen »de partiella reformernas väg».
Under våren och försommaren 1949 sattes kommitten i »militär högskola» genom en serie föredragningar och krigsspel och blev på detta
sätt informerad om de militära problemens stora omfattning. Härigenom fick utredningen en överblick över det totala försvarets organisation och en uppfattning om de olika försvarsmedlens inbördes betydelse för landets försvar.
Jämsides härmed verkställdes olika ekonomiska undersökningar,
varvid utlåtanden infordrades från försvarsgrenscheferna och chefen
för försvarsstaben rörande anslagsbehoven under en 10-årsperiod.
Kostnadsberäkningarna för materiel innefattade såväl anslagsbehov
för att täcka befintliga brister som erforderlig förnyelse av materielf;n med hänsyn tilllivslängd och utvecklingstendenser.
Utredningarna gav vid handen att redan med oförändrad organisation låg kostnaderna högre än de beräknade 800 miljonerna – vilket
genom njuggheten med medelsbevillningen under de närmast föregående åren icke varit klarlagt för allmänheten. De genomsnittliga
försvarskostnaderna för 10-årsperioden 117 1950-30/6 1960 beräknades
uppgå till omkring 1300 miljoner kronor per år.
Det i juli 1950 framlagda delyttrandet av Nothin-kommitten gav vid
handen »antingen att vårt försvar förutsätter kostnader av annan
storleksordning än vad vid försvarsutredningens tillsättande förutsattes eller ock att långt mera genomgripande omläggningar av vår
försvarsorganisation måste göras än man i allmänhet torde ha från
början tänkt sig».
I samband med detta uttalande framlades vissa besparingsförslag av
begränsad räckvidd. Dessutom ålades öB att inkomma med yttrande,
huru försvaret borde organiseras för att inom en given kostnadsram
– c:a 1050 miljoner kronor- ge landet största möjliga värnkraft.
Detta var i juli förra året. Världshändelserna har sedan dess förvisso
inte gått i sådan riktning att någon ansvarig myndighet kunnat förorda en begränsning av försvarets organisation. Runt om i världen
har i stället – Koreakriget är blott ett signifikativt memento i det
stora hela – upprustning blivit den dominerande faktorn. En jämförelse mellan USA:s försvarsutgifter och de svenska visar – enligt
professor Montgomery i Sv D 19/1- att USA:s liksom Englands försvarsutgifter f. n. torde ligga omkring 10 °/o av bruttonationalinkomsten; för USA beräknas under innevarande år en ökning ända upp till
c:a 20 Ofo. I Sverige torde siffran fortfarande ligga vid något sådant
som 5 Ofo.
Under hösten och förvintern då det utrikespolitiska läget allt mer
försämrades med kulmen i den öppna kinesiska interventionen i Korea
54
—————-~– ··——··-· –~—’~~—~ –~–·· ·:__
Dagens frågor
i december blev beredskapskraven inom den svenska krigsmakten allt
större till men för de tidskrävande försvarsutredningarna och föranledde uppskov med ÖB:s utredning.
Den 16 januari i år avgav Nothin-kommitten ett nytt yttrande ställt
till statsministern, vari hemställdes att utredningen måtte uppskjutas
på oviss tid, vilket i praktiken innebär att kommitten upplösts.
Det länder ordföranden liksom övriga kommitteledamöter till heder
att man sett verkligheten så som den är och icke blundat för besvä-
rande realiteter. I yttrandet konstateras, att den vid utredningens tillsättande förutsatta kostnadsramen icke medger att den nuvarande försvarsorganisationen i hela dess omfattning behålles. En nedskärning
torde dock nu inte kunna komma ifråga och det synes med hänsyn till
rädande förhållanden mindre lämpligt att planlägga organisationsförändringar i en sådan riktning.
Samtidigt torpederas den allmänna uppfattningen att några större
belopp kan sparas på våra försvarsutgifter utan att nämnvärt minska
försvarets effektivitet. De krav på försvarsanstalter, som måste tillgodoses, innebär att kostnaderna icke i nämnvärd grad kan minskas
genom rationaliserings- och besparingsåtgärder, ty det är framförallt
materielkostnaderna som är avgörande för militärbudgetens storlek.
En minskning här skulle endast innebära att svenska soldater skulle
tvingas gå i krig illa beväpnade och utrustade mot en motståndare
som kan beräknas vara materiellt och kvantitativt överlägsen. Förvisso en icke önskvärd utveckling!
Kommitten konstaterar också att övningstidens längd icke i stort inverkar på budgeten. En månads ökning av l. tjänstgöringen medför
blott merkostnader av c:a 10 miljoner kr/år, dvs endast l Ofo av försvarsutgifterna. Å ven om kommitten icke säger detta rent ut, torde uttalandet innebära, att några ekonomiska synpunkter icke bör hindra en förlängning av övningstiden i likhet med vad de militära myndigheterna
angivit som önskvärt. Det torde vara svårt att i fortsättningen negligera kraven från militärt håll på ökad tjänstgöringstid – framförallt
med tanke på att t. o. m. i Norge och Danmark redan föreligger förslag
om ökad utbildningstid tilll2 månader!
Den ständiga förhalningspolitiken ifråga om ståndpunktstagande
i de militära huvudfrågorna under hänvisning till >)den pågående försvarsutredningen» har fått sig ett grundskott genom den rakryggat avgivna förklaringen att utredningen icke borde få utgöra hinder för
någon åtgärd som kan vara påkallad för att stärka landets försvar.
Förstärkning av nattjaktflyget, förnyelsebyggnader av flottans lätta
enheter, jagare och ubåtsjaktfartyg, samt fortsatt modernisering av
armens vapenbestånd, främst artilleri- och luftvärnsmateriel, är krav
som snarast måste tillgodoses.
I dessa utrikespolitiskt allvarstyngda dagar fordras ökade ansträngningar för att tillgodose försvarets behov. Detta får dock icke föranleda slöseri utan tvärtom. Alla möjligheter till sparsamhet skall tas
till vara. Armechefens senaste förslag om minskning av fredsorganisationen genom sammanslagning av artilleriförbanden i Boden samt avDagens frågor
veckling av trängkompaniet i Nora är positiva uttryck för denna strä-
van hos de militära myndigheterna.
Slutligen kan konstateras att den från militärt håll hävdade åsikten,
att efterkrigstidens politiska utveckling icke skulle medge en radikal
omorganisation av försvaret, visat sig riktig. öB:s redan 1947 framlagda bedömande att »det nuvarande läget ställer så höga krav på berfidskap, att genomgripande förändringar överhuvudtaget icke böra
föreläggas utan synnerligen vägande skäl» äger fortfarande full giltighet. Effektiviteten hos Sveriges krigsmakt- och därmed grundförutsättningen för att Sveriges regering skall kunna åt vårt folk bevara
frihet och fred – är beroende av en kontinuerlig utveckling genom
partiella reformer.
Oscar II:s utrikes- Svensk Tidskrift hade 1949 (s. 519-521) anledning
politik än en gång. att i vissa hänseenden taga ställning till docent
Folke Lindbergs uppmärksammade uppsats om Oscar II och utrikespolitiken och till den presspolemik, som därav utlöstes. Här framhölls
då, att Lindbergs uppsats är en samvetsgrann och intresseväckande
studie, byggd på en myckenhet nytt källmaterial, men att den på enstaka punkter lider av en viss benägenhet att bedöma händelser och
personer på 1870- och 1880-talen med ledning av vad som timat den 9
april1940. Det betonades vidare, att man på sina håll i pressdebatten i
hög grad skärpte dessa anakronistiska drag och såg skevt såväl på
»den tyska orienteringen» som på de konstitutionella problem, som äro
knutna till kung Oscars utrikespolitiska verksamhet. Vår artikel tog
även upp ett par detaljfrågor, och därvid framhölls bl. a. att Lindbergs
uppgift om att konung Oscar mot 90-talets slut skulle ha hört sig för
om en tysk-österrikisk »diplomatisk, om inte rent av militär samverkan mot Norge» vore överraskande och att man här borde avvakta närmare bevisföring.
Docenten Lindberg har nu på hösten 1950 publicerat en bok med den
uppseendeväckande titeln »Kunglig utrikespolitik». Den innehåller
fyra förut tryckta uppsatser: den redan nämnda, en värdefull undersökning av den engelska politiken 1905 samt två mera bagatellartade.
Men därtill kommer en förut opublicerad avhandling om Tyskland
och den svensk-norska unionsfrågan, som fyller nära halva volymen
och upenbarligen är avsedd att vara dess pit~ce de resistance och att
bemöta den kritik och besvara de frågor, som den första uppsatsen på
sin tid väckte. Boken utlöste en ny livlig debatt, inledd i samma tidning som förut, Dagens Nyheter.
Den nya uppsatsen och den nya debatten kunna sägas i allo bestyrka
den ståndpunkt, som Svensk Tidskrift 1949 intog. Lindbergs nya uppsats vilar alltjämt på energiska forskningar och den är i allmänhet
måttfullt och vederhäftigt skriven. Men den visar samma benägenhet
till ensidig och i viss mån anakronistisk bedömning av konung Oscar,
med hans tyska förbindelser så att säga såsom ett slags anklagelsematerial. Beklagligtvis förefaller det, som om de tvivel och den kritik,
som den första uppsatsen framkallade, snarast fått till psykologisk
56
Dagens frågor
effekt att- om det bibliska uttrycket tillåtes- förhärda förf:s hjärta
och bragt honom att ytterligare tillspetsa sina teser, med ett ensidigare urval och en hårdare pressning av källorna till följd. Framställningen är, främst tack vare det nya källmaterialet ur tyska arkiv,
av stort värde men måste läsas med åtskillig kritik.
Typiskt för denna sida av Lindbergs arbete – mindre för arbetet i
dess helhet- är ett sådant påstående som att »de Förenade rikenas anslutning till trippelalliansen hägrade tidvis för konung Oscar som ett
framtidsmål» (s. 107. Se även s. 166). Går man till det enda anförda belägget, ett i uppsatsen av 1949 anfört brev från 1885, finner man där, att
det ej är fråga om trippelalliansen utan om »ett Germaniskt, Skandinaviskt, Italienskt förbund med E n g l a n d s anslutning» (s. 34; spärrat här). Att det dåtida Englands inträde skulle ge förbundet en helt
annan- och för Sverige vida tryggare -karaktär än den av Tyskhud dominerade trippelalliansen är uppenbart.
Tvivlen om kung Oscars invit mot slutet av 90-talet visa sig ha varit
särdeles befogade. Det var ej alls konungen utan den dåvarande utrikesministern, Ludvig Douglas, som gjorde en trevare, ej om tysk-östt::rrikisk utan samfälld stormaktsintervention i Christiania. Om något
militärt inslag är det ej alls tal, och självfallet skulle en intervention
av sex stormakter ha räckt till, även i den mest diplomatiska form –
om den bara kommit till stånd. Vid tiden för Douglas’ demarche befann sig konungen på en utlandsresa, och Lindberg har ej ens kunnat
visa, att den dåvarande kronprinsen-regenten var invigd i Douglas’ åtgöranden. Detta är i och för sig väl ej osannolikt, men det är även tänkbart, att det var Douglas’ eget försök att rädda sin genom flaggfrågan
hotade ställning. Den tyske ministern uppfattade i varje fall sistnämnda sammanhang mellan demarehen och Douglas’ förblivande vid
rådsbordet. I alla händelser synes talet om att det var »dynastien» som
vid detta tillfälle »spelade ett högt spel» vara en sanning med mycken
modifikation, och den av Lindberg valda omotiverade kapitelrubriken
»I desperationens tecken» blir en bumerang, som återfaller på hans
egna försök att skapa täckning för sin oförsiktiga formulering från
1949.
Dylikt är emellertid detaljer, som visserligen äro belysande men
knappast alltigenom karakteristiska för uppsatsen i dess helhet. Vad
som är att beklaga, är att den ambitiöse författaren utgivit denna
studie med dess ensidigt valda och delvis ensidigt tolkade material separat, i stället för att låta det komma in i det stora sammanhang, dit
det hör och där alla dessa samtal utan egentliga resultat skulle ha utgjort relativt oväsentliga detaljer. Nu ha proportionerna förvridits
och en alldeles ohistorisk debatt i onödan framkallats. Anmärkningsvärt är redan, att Lindberg gärna godtager de tyska relationerna av
dessa samtal (svenska saknas nästan genomgående) utan egentlig
reservation för eventuella missförstånd, tendentiösa förenklingar eller
överdrifter, ibland en följd av rapportörens naturliga lust att ha något
av intresse att förmäla. Man saknar vidare ett ordentligt klarläggande
av det statsrättsliga läget i fråga om utrikespolitiken före och efter 1885
därmed skulle åtskilliga av anmärkningarna i pressdebatten om en
57
·’
Dagens frågor
egenmäktig kunglig privatpolitik ha blivit omöjliga. Man saknar likaså ett tillräckligt kraftigt och klart inställande av hela den tyska
orienteringen i dess egentliga och djupt berättigade historiska sammanhang: behovet av skydd mot Ryssland, sedan novembertraktaten
blivit värdelös genom Frankrikes debacle och Gladstones utrikespolitik. Och man saknar framför allt ett klarläggande av Sveriges resp.
unionskonungens ståndpunkt i unionsfrågan, som nu faktiskt – om
också väl knappast avsiktligt- i mycket hög grad kommer att framträda i norsk spegelbild och med 1905 som ett slags utgångspunkt för
betraktelsen. Om konung Oscar utgick från unionen som ett bestående
rättsligt faktum, vilket endast kunde avlägsnas på revolutionär väg
och som därtill, främst av utrikes- och militärpolitiska skäl, vore att
betrakta såsom önskvärt för att ej säga oumbärligt för båda de skandinaviska folkens välgång och säkerhet, ja, då är det högst begripligt,
att han ansåg sig böra söka få allt möjligt stöd mot den norska vänstHns enligt hans hans mening författningsstridiga – om man så vill.
högförrädiska – stämplingar, allra helst som den tidvis visade sig hå-
gad att söka stöd utrikes även den, bl. a. i Ryssland. Åtskilligt kan nanurligtvis ur realpolitisk synpunkt sägas till förmån för Alfred Lagerheims invändning, att man i så fall riskerade, att även Norge vädjade
till utlandet. Men dels hade Sverige med sin diplomatiska apparat och
legaliteten på sin sida alltid åtskilliga trumf på hand, dels förelåg, om
man intet gjorde, risken av att den norska vänstern hann knyta förbindelser, medan Sverige var passivt, en olägenhet som f. ö. skulle välla
åtskilliga bekymmer 1905. Konung Oscars tolkning av den norska
grundlagen delades av både Norges högsta domstol och den juridiska
fakulteten i Christiania. Det är, som om man på sina häll fullständigt
såge bort ifrån att det var Norge och inte Sverige, som var den aggressiva parten och ville rubba rättsläget, eventuellt på rent revolutionär väg, som ju till sist också skedde. Det förefaller minst sagt besynnerligt, att man då vill förevita unionskonungen såsom något hart när
brottsligt, om han sökte utröna, var han kunde finna stöd mot en sådan
omvälvning och allra främst mot en rysk intervention till den norska
vänsterns förmån.
Det har även gjorts gällande, att denna politik så att säga genomgå-
ende förts bakom de ansvariga utrikesministrarnas rygg. Lindbergs
bok stöder inte detta påstående. Från Hochschilds tid har han inte
lyckats bevisa något kungligt initiativ vis-a-vis Tyskland (se sid. 118).
Prån Ehrensvärds och Akerhielms dagar har han över huvud taget intet att förmäla. Om Lewenhaupt säger han själv, att »det är f. ö. svårt
att avgöra, i vilken utsträckning han var underrättad om dynastiens
försök att på olika sätt vinna utländskt stöd för sina utrikespolitiska
strävanden». (s. 194). När inte Lindberg ansett sig kunna bringa någon
för konung Oscar mera graverande formulering på papperet, torde
man våga utgå från, att dennes sak är ganska stark. Beträffande Douglas uppstår knappast frågan, eftersom han va1~ vida mera tyskorienterad än dynastien. Slutligen Lagerheim! Från hans tid har Lindberg
ett f. ö. på intet sätt uppseendeväckande samtal av kronprinsen med
tyske ministern i januari 1903, som han menar ha förts utan rege- 58
._.. ____________
Dagens {1·ågor
ringens vetskap, men denna sin uppfattning har han i varje fall ej
bevisat med det brev från Lagerheim, som han åberopar. Skörden
av kungliga intriger bakom omisstänksamma rådgivares ryggar
är med andra ord högeligen mager. Och menar man, att Sverige
inte borde ha dragit fördel av de kungliga personernas speciella
möjligheter till förtroliga utrikespolitiska kontakter och sonderingar
i det dåtida monarkiska Europa7 Så var i varje fall inte uppfattningen
i en rad andra europeiska länder, t. ex. Edvard VII:s parlamentariska
England, vars konung vid flera tillfällen förde grannlaga storpolitiska
underhandlingar oavsett om sedan initiativet var hans eget eller hans
ministrars.
Om pressdebatten kan man f. ö. fatta sig kort. Det är egentligen blott
Dagens Nyheter, &om denna gång dragit i fält, och dess inlägg ha varit
av en anmärkningsvärt låg kvalitet. De ensidigheter och anakronismer,
som någon gång förekomma i den Lindbergska förlagan, ha här renodlats och drivits in absurdum, utan varje sinne för proportioner och
utan närmare kännedom om vad som egentligen hänt. Det hela är en
.beklaglig förlöpning, förklarlig men inte försvarlig såsom uttryck för
en stark affekt. Men överhuvud taget synes det skedda tillsammans
med sitt förspel 1949 utgöra ett klart exempel på hur ringa saklig behållning en diskussion av historiska detaljproblem i dagspressen medför, åtminstone så snart som denna söker anlägga aktuellt politiska
synpunkter på frågan och öppnar debatten, innan det första vetenskapliga inlägget ens hunnit börja dryftas på fackmannahåll.
Ur docenten Lindbergs egen synpunkt har man blott att beklaga, att
han ej heller denna gång offentligen tagit avstånd från de förgrovDingar och förvrängningar, för vilka hans – som man förutsätter –
enbart i vetenskapligt syfte tillkomna arbete blivit utgångspunkt.
Narva- Den 20 november 1950 hade jämt 250 år förflutit sedan slaget
minnet. vid Narva. Sällan torde ett så stort historiskt minne ha gått
så ouppmärksammat förbi.
Mycket har skrivits i överlägsen ton om 1800-talets naiva smak för
historiska jubelfester. Om det nutida Sverige principiellt avhölle sig
från sådana, skulle intet vara att säga om tystnaden kring Narvaminnet. Men i själva verket är det tvärtom. Postverkets rika produktion
av jubileumsmärken till minnesdagar, som stundom verkligen ej äro
alltför märkvärdiga, utgör ett vältaligt vittnesbörd därom, det anslå-
ende firandet även av jubileer, vilkas själva historiska datering är tvivelaktig eller högeligen obestämd, är ett annat. Man skulle också kunna
nämna den mäktiga, i och för sig endast naturliga och riktiga uppslutningen kring konung Gustafs senare högtidsdagar eller påminna om
den något yrvakna uppståndelsen kring Strindbergsjubileet för något
år sedan; dåvarande borgarrådet Z. Höglunds remarkabla oration vid
tillfället är ännu i friskt minne bevarad. Ej heller ha utrikespolitiska
minnen varit bannlysta; westfaliska freden firades sålunda grundligt,
som sig bör, fastän den för ett visst anakronistiskt och antinationellt
tänkande bör ha varit förknippad med obehagliga minnen av svenska
59
Dagens frågor
framgångar och t. o. m. av rikets förmerande. Ej ens krigiska minnesdagar ha alldeles försummats på senare år, varom namnen J ankow
Svensksund och Femern bära vittne.
Så mycket mer anmärkningsvärd är den djupa tystnaden kring
Narva, även om det förvisso kan sägas, att den på intet sätt skulle ha
förvånat eller stött den ordkarge och blygsamme segerherren själv.
Det är emellertid här fråga om en av de största segrarna i Sveriges
historia, om ett av världshistoriens vältaligaste vittnesbörd om kvalitetens överlägsenhet över kvantiteten även vid den mest förkrossande
numerära disproportion. Med hänsyn till modernt tänkande bör det
betonas, att minnet moraliskt sett är sällsynt rent; historien har få, om
ens något exempel på ett så eftertryckligt avvisande av en fullständigt
oprovocerad, i bedrägliga former inledd aggression, alltså en synnerligen aktuell och hälsosam problemställning.
Det förefaller därför, som om förklaringen till tystnaden främst
skulle vara, att Narvaminuet just nu befunnits vara så att säga geografiskt inopportunt. I och för sig är detta märkligt, ty sedan Ivan den
förskräcklige, Peter den store, Suvorov och Kutusov återfått sina –
historiskt sett förvisso djupt berättigade – platser i Rysslands Panteon, borde ett värdigt svenskt högtidlighållande av Narvaminnet, utan
eJla bålstora fraser, lika litet kunna vålla anstöt österut, som det kan
framkalla förvåning eller obehag här, när man i Ryssland högtidlighåller det ur rysk synpunkt upplyftande minnet av Poltava.
Psykologiskt sett är det i själva verket nog här fråga om en samverkan av två bland de obehagligaste tendenserna i nutida svenskt folklynne – den till på köpet stundom felberäknade opportunism gentemot
makten, som för tio år sedan kund~ studeras i annat sammanhang, och
den liknöjdhet för tidigare släktleds arbete till r i k e t s värn och förkovran, som är så allmän. Den senare övergår någon gång i den sjukliga ovilja mot allt stort i Sveriges förflutna, som är ett karakteristiskt drag i vissa små men mycket hörbara radikala kretsar. Tack
vare dessas oförtrutna verksamhet med pennan och tungan har
denna sjuka fått sig ett så otillbörligt stort rum upplåtet i press och
radio. Strängare andlig renhållning och en viss stillsam men resolut
självaktning vore här på sin plats. Man gjorde väl i att besinna Tegners ord
»Låt växla tider, tänkesätt och lära;
men varje folk med sina minnen dör,
och allt slags frihets grundval heter ära.»
Kvinnorna och En av de fyra partiledarna undertecknad vädjan beförsvaret. träffande kvinnorna och det frivilliga försvarsarbetet
-vilken förtjänar att hörsammas i vida kretsar- är av följande lydelse:
Den politiska spänningen i världen kräver vaksamhet och beredskap.
Vårt folk finner sig likt andra nödsakat att pålägga sig ökade bördor
för en förstärkning av försvaret.
Försvaret ställer i vår tid krav på hela folket. Det bygger på värn- 60
—
Dagens frågor
plikt och tjänsteplikt, men det litar lika mycket till medborgarnas frivilliga insatser.
Inte minst gäller detta det kvinnliga deltagandet i det aktiva försvarsarbetet. Frivillig utbildning av kvinnor sker med stöd av statsmedel och under statlig kontroll i följande frivilliga försvarsorganisationer:
Riksförbundet Sveriges Lottakårer
Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund
Svenska Blå Stjärnan
Svenska Röda Korset
Riksluftskyddsförbundet.
I mån av tillgång till medel kommer utbildningen att vidgas och intensifieras. Den ger kompetens till olika tjänster, befattningar och insstser på försvarets område.
Att våra personella resurser fullt utnyttjas är en förutsättning för
att vårt lilla folk skall kunna försvara sitt stora land. Den som tar del
av den frivilliga utbildningen bidrar därför verksamt till vår beredskap och ger samtidigt ett uttryck för vårt folks försvarsvilja.
Till Sveriges kvinnor riktar vi på de demokratiska politiska partiernas vägnar en vädjan:
gå in i de frivilliga försvarsorganisationerna;
låt utbilda er;
ställ er till förfogande för placering i befattningar inom försvaret;
och visa så i handling er vilja att värna Sveriges fred och frihet!
Tage Erlander. Gunnar Hedlund. Jarl Hjalmarsson. Bertil Ohlin.
61
Stockholm, februari 1951.
Den nya ministären På onsdagseftermiddagen den 17 januari erfor
Kekkonen. man inte utan en viss förvåning att den breddning av ministären Kekkonens parlamentariska underlag, som det talats nästan oupphörligt om alltifrån dess bildande tio månader tidigare, äntligen kommit till stånd. Under den nämnda regeringens två
sista månader, från början av november 1950, då de i regeringen företrädda borgerliga svenskarna genom sin riksdagsgrupp öppet sade
ifrån, att de inte trodde på möjligheten att förverkliga det uppgjorda
stabiliseringsprogrammet med mindre än att den parlamentariska basen gjordes bredare, hade krisen varit mycket påtaglig om än inte
fullt öppen. Då statsminister Kekkonen den 28 december begav sig på
en rekreaktionsresa till Italien med löfte att återvända omkring den 15
januari, var det väl inte många, som på allvar trodde, att de långdragna underhandlingarna om breddningen- dessa underhandlingar
gällde i praktiken socialdemokraterna ·- skulle leda till något resultat
före den l februari, då 1951 års riksdag samlas. Många tänkte sig att
kabinettet Kekkonen måhända skulle ämna förlänga sin existens fram
till tiden efter riksdagsvalen i början av juli.
Vad som skedde under den tid, då statsministern vistades på Sicilien,
vet man inte. Måhända hade någon svårdefinierad psykologisk faktor
kommit med i spelet på ett sätt, som gjorde att breddningen framstod
som en omedelbart tvingande nödvändighet. För all del – socialdemokraterna hade inte heller under förhandlingarna i december uppträtt
som om det brådskade med lösningen. Men den 17 januari förelåg
denna emellertid och innebar att den rekonstruerade ministären Kekkonen består av 7 agrarer (bondeförbundare), 7 socialdemokrater, 2
svenskar (utrikesministern Gartz och finansministern Törngren) samt
den till det lilla finska framstegspartiet höranda justitieministern
Aura. En regering alltså med klart borgerlig majoritet.
Det mottagande, som hr Kekkonens andra ministär fått i pressen,
har i stort sett varit välvilligt; i dylika sammanhang utgör kommunisterna det självklara undantaget. På en del håll har man förvånat
sig över att socialdemokraterna, då blott några månader återstod till
det ordinarie riksdagsvalet- alternativet med riksdagsupplösning och
nyval, som kunde försiggå i april eller juni, fanns ju- åtog sig rollen
som regeringsminoritet. Kanske fanns det inflytelserika krafter, enligt vilkas mening hejdandet av inflationen var värt den injektion av
auktoritet, som en socialdemokratisk medverkan utgjorde. Ett mycket
allmänt resonemang i Finland var att ministären Kekkonens svaga parlamentariska förankring hindrade den att med kraft värna den egna
valutans värde samt hejda lönernas och prisernas nästan automatiska
stegring. I den socialdemokratiska pressen beledsagades nyheten om
rekonstruktionen med försäkringar att man inte kommer att utnyttja
49
——————- —– — —-
Dagens frågor
den nya ställningen för valtaktiska spekulationer och att inträdet i regeringen var påkallat, ifall man ville undvika ekonomiska förvecklingar och störningar. Vad man, under den tid den första ministären
Kekkonen fungerade, inte kunde undgå att märka var, att osäkerheten
c;m vad som borde göras blev allt större inom de fackliga organisationerna och att rågångarna mellan kommunisterna och socialdemokraterna blev mindre klara än tidigare. På den grumligheten kunde blott
kommunisterna förtjäna i det långa loppet. Det uppstod ett slags samarbete, även om det var ofrivilligt, mellan de båda lägren, som socialdemokraterna inte var att lyckönska till. Och för övrigt: det finns
ingen under alla förhållanden giltig politisk lag, som säger, att oppositionsställningen mot regeringen före ett val alltid är den tacksammaste. Det uppstår lägen, då ett parti med en viss framgång kan hänvisa till vad som uträttats tack vare dess insatser i regeringsställning.
För egen del synes statsministern Kekkonen själv betrakta den
gjorda kombinationen ganska skeptiskt, om man får döma av redogörelserna för det tal han höll i Kuopio den 22 januari. Han föreföll
allt annat än övertygad om, att stabiliseringen skulle lyckas och han
försvarade sin gamla tanke att kommunisterna även borde vara representerade för »vingklippningens» skull i den nya regeringen. En dylik regering skulle socialdemokraterna emellertid inte ha accepterat;
mer kategorisk kan man inte vara än den socialdemokratiska opinionen i Finland på denna punkt. Anmärkningsvärt var att statsministern
i sitt Kuopiotal upptog en rakt pä sak gående polemik mot kommunisterna för deras uttalanden om den rekonstruerade regeringens förmodade utrikespolitik. Till kuriositeterna i finländsk politik under de senaste åren har hört att kommunisterna enständigt fördömt regeringens
åtgöranden på det inrikespolitiska planet, medan den stått bättre till
boks när det gällt relationerna till Ryssland. I sistnämnda avseende har socialdemokraterna stämplats såsom liktydiga med fascister,
nazister och anfallslystna dollarimperialister. Den kommunistiska inställningen till de finländska regeringarna avgörs dock i Moskva.
Efter det Hertta Kuusinen, Ville Pessi och Yrjö Lehen (den sistnämnde medlem av O. W. Kuusinens Terijokiregering i december 1939)
återvänt från sitt januaribesök i Moskva, dit alla kominformledare
varit kallade, får man se vilka paroller som tas i bruk.
Den finlandssvenska opinionen har hittills med glädje hälsat den
breddning, som samma opinion med största konsekvens och eftertryck
begärt under många veckor. På goda grunder kan man förmoda att
den nya regeringen Kekkonen inte skall bryta den språkfred, som synbarligen var ett av villkoren för svenskarnas medverkan vid regeringsbildningen i mars 1950. Regeringsdeklarationen är i det avseendet, liksom i. de flesta andra, ganska intetsägande. Vad som står i ett regeringsprogram anses av gammalt i Finland höra till de mest efemära
företeelserna och de kommenteras i regel också ganska flyktigt.
Utbildningstid och Det har i Sverige antytts att man inom stormakkrigserfarenhet. terna anser sig kunna utbilda fältdugliga soldater
på en tid, som i stort överensstämmer med den här gällande utbild- 50
–
Dagens frågor
ningstiden 9 månader eller t. o. m. på kortare tid. Det kan vara av intresse att granska i vad mån dessa påståenden äro riktiga och i vad
mån utländska yttranden rörande utbildningstiden kunna bedömas
äga tillämpning på svenska förhållanden.
I USA bygger armens personalorganisation på en i fred stående
stamanställd arme. Med hänsyn till det utrikespolitiska läget fastställes numerären. Skulle det därvid visa sig att erforderlig styrka icke
kan erhållas på frivillig väg, ha myndigheterna möjligheter att tvångsiEkalla personal för anställning under en tid som i regel uppgår till 21
månader. I dagarna föreligger förslag om 27 månaders tjänstgöringstid. Någon värnpliktsarme i hävdvunnen svensk mening finns sålunda
icke. En allmän värnplikt har ännu icke fått myndigheternas godkännande. Den amerikanska uttagningsmetoden ~ir i stället mer att likna
vid utskrivning av erforderlig personal.
Den personal, som vid Koreakrigets utbrott befann sig i J apan, kan
sålunda anses ha varit fast anställd trupp, som efter en grundläggande
utbildning i hemlandet skickats över till Japan för att utgöra ockupations- och ordningsstyrka. Självfallet fortsattes utbildningen i J apan under anställningstiden så att effektiviteten ökades efter hand
som förbanden icke behövdes tagas i anspråk för krigsuppgifter. Att
betrakta utbildningen till en krigsduglig soldat som avslutad i och med
avfärden från hemlandet är felaktig. Nödvändigheten att utomlands
ha styrkor- även om deras stridsvärde var litet- tvingade myndigheterna att sända icke färdigutbildade trupper utrikes. Omsatt på
svenska förhållanden skulle man kunna jämföra dessa soldaters utbildningsståndpunkt med våra värnpliktigas, då dessa efter den grundläggande utbildningens slut – 5-6 månader efter inryckningen – äro
beredda att utgöra en första kuppberedskap. De våra ha ju därvid
knappast börjat utbildningen i kompaniförband och än mindre inom
bataljon.
Det är visserligen sant att personal, som anställts – frivilligt eller
genom tvångsutskrivning-under 21 månader, i vissa fall skickats ut
till krigstjänst i Korea efter endast 14 veckors utbildning i hemlandet.
Men detta gjordes icke som ett erkännande av att dessa soldater voro
färdigutbildade utan av andra skäl och under speciella förutsättningar.
Dels fordrades nämligen mera soldater i Korea snarast (glöm inte Mae
Arthurs upprepade framställningar om markstridskrafter), dels skulle
dessa icke användas i förband, i sin helhet bestående av 14 veckors utbildade soldater. De sattes i stället in som ersättning för lidna förluster inom förband där befäl och soldater hade krigsvana såväl från det
pågående kriget som från andra världskriget.
Beträffande den i pressen omnämnda 36-veckorsutbildningen har
denna godtagits under nuvarande förhållanden i medvetande om att
så utbildade soldater skola sättas in i förband där minst 15 Ofo utgörs
av krigsveteraner, dvs med andra ord att varje gruppchef har tvåårig
utbildning och krigserfarenhet. Förutsättning för jämförelser med
svenska förband, i vilka huvuddelen av befälet utgöres av personal
utan krigsvana och där gruppcheferna ha en av alla militära myndigheter som otillräcklig betecknad utbildningstid, föreligger sålunda
51
————————···-,–~-~’·
Dagens frågor
icke. Från andra världskriget kan nämnas att de soldater som deltogo
i hårda strider i Tunisien 1943 och som icke gått igenom hela sin 52-
veckorsutbildning, råkade ut för stora förluster. Resultatet blev bättre
först när de ersattes med fullt utbildade soldater. För att ytterligare
minska förlusterna satte amerikanerna i fortsättningen i regel in nytillkommande förband på lugnare krigsskådeplatser, innan de ställdes
inför svårare uppgifter.
Att amerikanska soldater insattes i strid efter alltför otillräcklig utbildning, därom vittna de otaliga skildringarna från Korea där man
skarpt kritiserat att soldaterna bl a varit för veka. Krav ha framförts
att utbildningen måste bedrivas mycket hårdare med avstående från de
bekvämligheter som amerikanska soldater alltför länge vants vid,
framförallt under ockupationstjänstgöringen.
Vid bedömande av innebörden i utländska uttalanden, att utbildningstiden kan vara kortare än tidigare gällande och lika kort som den
nuvarande svenska 9-månadersutbildningen, bör också beaktas syftet
med dylika uttalanden.
Det politiska läget och de militära händelserna ha tvingat USA att
ställa ett stort antal förband på benen. Detta har bl a tagit sig uttryck
i Mae Artburs vädjan till FN att ställa ytterligare markstyrkor till
förfogande inte bara under de kritiska augustidagarna utan också senare i samband med kinesinvasionen. De stora förlusterna fordra
mängder av utbildad ersättningspersonaL Officiellt meddelas 5/1 att de
totala förlusterna uppgå till 40 176 man varav armens del utgör 33184.
Detta skulle innebära cirka 20–25 förlorade bataljoner.
Trots önskvärdheten av en längre utbildningstid erfordrades alltså
soldaterna till fronten. I ett krisläge kan visserligen utbildningen i
viss mån forceras i medvetande om att soldaten gör sitt yttersta inför
trycket av att han skall slåss för livet om någon månad och i direkt
anslutning till utbildningen omsätta kunskaperna i praktiken. Dessutom kan utbildningen genom att delvis åsidosätta säkerhetsbestämmelserna drivas så hårt att man t. o. m. måste påräkna dödsoffer under
övningarna till förmån för minskade förluster på stridsfältet. I Sverige äro sådana förutsättningar icke för handen. Utbildningen avser
att ge soldaterna så grundliga kunskaper, att de ha aktuellt värde
även vid en mobilisering kanske ända upp till 5, 6 år efter genomgången utbildning. Det kan icke vara riktigt att omsätta under ett
krisläge fastställda tjänstgöringstider på svenska fredsförhållanden.
I England utgör första tjänstgöringstiden 24 månader. I Sverige har
härom anförts att den effektiva soldatutbildningen bedrives omkring
!} månader, medan resten av tiden ginge åt till tjänst utomlands m m.
Men liksom fallet är i USA utnyttjas tjänstgöringstiden inom ockupationszoner och på tjänstgöringsorter i samväldet för utbildning. De
nykomna soldaterna anses icke heller t. ex. i brittiska zonen av militära auktoriteter som färdigutbildade. Ingalunda; tvärtom har påpekats det felaktiga och riskabla att tvingas sätta upp förband med så
dåligt utbildade soldater, vilka – om det skulle bli allvar – ha att
möta den första stormvågen.
Frankrikes krigsmakt bygger sedan gamalt på allmän värnplikt i
52
………..~~·•.. —-·-· ·:__ ._.. ···–· ··——–
Dagens frågor
stort enligt samma grunder som den svenska. Där har man nyligen
beslutat öka utbildningstiden från 12 till18 månader. Den tidigare gällande tjänstgöringstiden var huvudsakligen avpassad efter utbildningskrav och ansedd som ett absolut minimum. Beslutet om ytterligare förlängd tjänstgöring, vilket ställer ökade krav på den redan
förut hårt ansträngda franska budgeten, kommer att medföra än bättre
utbildningsresultat men är främst förestavat av beredskapsskäl och
möjlighet att snabbare få flera divisioner tillgängliga.
I Norge har försvarsutredningen konstaterat att det fordras en utbildningstid av 12 månader men att ur ekonomisk synpunkt det varit
nödvändigt fastställa tiden till 9 månader i likhet med Sverige. En så-
dan argumentering är realistisk. Efter den senaste händelseutvecklingen kan man i Norge och Danmark vänta förslag om 12 månaders
l. tjänstgöring. Enligt uppgifter i pressen lär Eisenhower vid sina besök ha fordrat 18 månader. Det kan i detta sammanhang nämnas att i
proposition om ny belgisk värnpliktslag den för&ta tjänstgöringen
föreslås till två år, dock med rätt för försvarsministern att avkorta
den till lägst 12 månader för värnpliktiga i allmänhet och till 15 månader för värnpliktiga uttagna till officersutbildning.
Att åberopa militära auktoriteter och krigserfarenheter som grund
för lämpligheten av 9 månaders utbildning i Sverige måste vara missvisande. Det fordras helt andra förutsättningar än vad som f. n. stå till
buds för att detta skulle vara genomförbart. Större befälskadrar, hårdare övningar och bättre inlevelse från soldaternas sida äro primära
faktorer, som nu saknas.
Svenska militära myndigheter ha hävdat att det med nuvarande befälskadrar och kasernutrymmen är tekniskt möjligt att med svenska
värnpliktiga nå godtagbara utbildningsresultat under en första tjänstgöring om 11 månader. Om 11 månader av ekonomiska skäl icke skulle
kunna ställas till förfogande, måste man nöja sig med 10 månader, men
detta skulle medföra bestämda olägenheter och luckor i utbildningen.
Men ingen har som skäl för en så kort utbildning anfört krigserfarenheter.
Radikal omorganisation När 1949 års försvarsutredning tillsattes var
– partiella reformer. det med en allmän förhoppning att det skulle
bli en snabbutredning. Ordförandens, överståthållare Nothins, namn
borgade för att kommitten skulle skrida till verket med effektivitet och
erfarenhet. Nothin hade ju i tidigare utredningar visat sig vara mannen att kunna skapa enhälliga kommittentlåtanden av positiv anda
och verklighetsbetonad art. Genom att kommitten bestod enbart av
»civilexperter» med tillgång till militära fackutlåtanden genom hänvändelse till de militära staberna, ansågs kommitten fördomsfritt
kunna angripa uppstående problem.
Nothinutredningens tillsättande var väl närmast föranledd av att regeringen ville söka nå en formel för jaktflygets förstärkning utan att
de totala försvarskostnaderna skulle i nämnvärd grad ökas. Kostnaderna för ett utökat jaktflyg borde kunna motvägas av utgiftsminskningar på andra håll inom krigsmakten. Försvarets kostnader ansågs
53
Dagens frågor
1949 icke böra på längre sikt få nämnvärt överskrida dåvarande andel
av nationalinkomsten – dvs omkring 4-5 °/o eller i runt tal 800 miljoner kronor.
Försvarsutredningens uppdrag innebar att »verkställa utredning för
en allmän omprövning av försvarsväsendet».
Redan tidigare hade inom militära kretsar – främst genom öB –
framförts ett motsatt sätt att lösa de svenska försvarsproblemen, nämligen »de partiella reformernas väg».
Under våren och försommaren 1949 sattes kommitten i »militär högskola» genom en serie föredragningar och krigsspel och blev på detta
sätt informerad om de militära problemens stora omfattning. Härigenom fick utredningen en överblick över det totala försvarets organisation och en uppfattning om de olika försvarsmedlens inbördes betydelse för landets försvar.
Jämsides härmed verkställdes olika ekonomiska undersökningar,
varvid utlåtanden infordrades från försvarsgrenscheferna och chefen
för försvarsstaben rörande anslagsbehoven under en 10-årsperiod.
Kostnadsberäkningarna för materiel innefattade såväl anslagsbehov
för att täcka befintliga brister som erforderlig förnyelse av materielf;n med hänsyn tilllivslängd och utvecklingstendenser.
Utredningarna gav vid handen att redan med oförändrad organisation låg kostnaderna högre än de beräknade 800 miljonerna – vilket
genom njuggheten med medelsbevillningen under de närmast föregående åren icke varit klarlagt för allmänheten. De genomsnittliga
försvarskostnaderna för 10-årsperioden 117 1950-30/6 1960 beräknades
uppgå till omkring 1300 miljoner kronor per år.
Det i juli 1950 framlagda delyttrandet av Nothin-kommitten gav vid
handen »antingen att vårt försvar förutsätter kostnader av annan
storleksordning än vad vid försvarsutredningens tillsättande förutsattes eller ock att långt mera genomgripande omläggningar av vår
försvarsorganisation måste göras än man i allmänhet torde ha från
början tänkt sig».
I samband med detta uttalande framlades vissa besparingsförslag av
begränsad räckvidd. Dessutom ålades öB att inkomma med yttrande,
huru försvaret borde organiseras för att inom en given kostnadsram
– c:a 1050 miljoner kronor- ge landet största möjliga värnkraft.
Detta var i juli förra året. Världshändelserna har sedan dess förvisso
inte gått i sådan riktning att någon ansvarig myndighet kunnat förorda en begränsning av försvarets organisation. Runt om i världen
har i stället – Koreakriget är blott ett signifikativt memento i det
stora hela – upprustning blivit den dominerande faktorn. En jämförelse mellan USA:s försvarsutgifter och de svenska visar – enligt
professor Montgomery i Sv D 19/1- att USA:s liksom Englands försvarsutgifter f. n. torde ligga omkring 10 °/o av bruttonationalinkomsten; för USA beräknas under innevarande år en ökning ända upp till
c:a 20 Ofo. I Sverige torde siffran fortfarande ligga vid något sådant
som 5 Ofo.
Under hösten och förvintern då det utrikespolitiska läget allt mer
försämrades med kulmen i den öppna kinesiska interventionen i Korea
54
—————-~– ··——··-· –~—’~~—~ –~–·· ·:__
Dagens frågor
i december blev beredskapskraven inom den svenska krigsmakten allt
större till men för de tidskrävande försvarsutredningarna och föranledde uppskov med ÖB:s utredning.
Den 16 januari i år avgav Nothin-kommitten ett nytt yttrande ställt
till statsministern, vari hemställdes att utredningen måtte uppskjutas
på oviss tid, vilket i praktiken innebär att kommitten upplösts.
Det länder ordföranden liksom övriga kommitteledamöter till heder
att man sett verkligheten så som den är och icke blundat för besvä-
rande realiteter. I yttrandet konstateras, att den vid utredningens tillsättande förutsatta kostnadsramen icke medger att den nuvarande försvarsorganisationen i hela dess omfattning behålles. En nedskärning
torde dock nu inte kunna komma ifråga och det synes med hänsyn till
rädande förhållanden mindre lämpligt att planlägga organisationsförändringar i en sådan riktning.
Samtidigt torpederas den allmänna uppfattningen att några större
belopp kan sparas på våra försvarsutgifter utan att nämnvärt minska
försvarets effektivitet. De krav på försvarsanstalter, som måste tillgodoses, innebär att kostnaderna icke i nämnvärd grad kan minskas
genom rationaliserings- och besparingsåtgärder, ty det är framförallt
materielkostnaderna som är avgörande för militärbudgetens storlek.
En minskning här skulle endast innebära att svenska soldater skulle
tvingas gå i krig illa beväpnade och utrustade mot en motståndare
som kan beräknas vara materiellt och kvantitativt överlägsen. Förvisso en icke önskvärd utveckling!
Kommitten konstaterar också att övningstidens längd icke i stort inverkar på budgeten. En månads ökning av l. tjänstgöringen medför
blott merkostnader av c:a 10 miljoner kr/år, dvs endast l Ofo av försvarsutgifterna. Å ven om kommitten icke säger detta rent ut, torde uttalandet innebära, att några ekonomiska synpunkter icke bör hindra en förlängning av övningstiden i likhet med vad de militära myndigheterna
angivit som önskvärt. Det torde vara svårt att i fortsättningen negligera kraven från militärt håll på ökad tjänstgöringstid – framförallt
med tanke på att t. o. m. i Norge och Danmark redan föreligger förslag
om ökad utbildningstid tilll2 månader!
Den ständiga förhalningspolitiken ifråga om ståndpunktstagande
i de militära huvudfrågorna under hänvisning till >)den pågående försvarsutredningen» har fått sig ett grundskott genom den rakryggat avgivna förklaringen att utredningen icke borde få utgöra hinder för
någon åtgärd som kan vara påkallad för att stärka landets försvar.
Förstärkning av nattjaktflyget, förnyelsebyggnader av flottans lätta
enheter, jagare och ubåtsjaktfartyg, samt fortsatt modernisering av
armens vapenbestånd, främst artilleri- och luftvärnsmateriel, är krav
som snarast måste tillgodoses.
I dessa utrikespolitiskt allvarstyngda dagar fordras ökade ansträngningar för att tillgodose försvarets behov. Detta får dock icke föranleda slöseri utan tvärtom. Alla möjligheter till sparsamhet skall tas
till vara. Armechefens senaste förslag om minskning av fredsorganisationen genom sammanslagning av artilleriförbanden i Boden samt avDagens frågor
veckling av trängkompaniet i Nora är positiva uttryck för denna strä-
van hos de militära myndigheterna.
Slutligen kan konstateras att den från militärt håll hävdade åsikten,
att efterkrigstidens politiska utveckling icke skulle medge en radikal
omorganisation av försvaret, visat sig riktig. öB:s redan 1947 framlagda bedömande att »det nuvarande läget ställer så höga krav på berfidskap, att genomgripande förändringar överhuvudtaget icke böra
föreläggas utan synnerligen vägande skäl» äger fortfarande full giltighet. Effektiviteten hos Sveriges krigsmakt- och därmed grundförutsättningen för att Sveriges regering skall kunna åt vårt folk bevara
frihet och fred – är beroende av en kontinuerlig utveckling genom
partiella reformer.
Oscar II:s utrikes- Svensk Tidskrift hade 1949 (s. 519-521) anledning
politik än en gång. att i vissa hänseenden taga ställning till docent
Folke Lindbergs uppmärksammade uppsats om Oscar II och utrikespolitiken och till den presspolemik, som därav utlöstes. Här framhölls
då, att Lindbergs uppsats är en samvetsgrann och intresseväckande
studie, byggd på en myckenhet nytt källmaterial, men att den på enstaka punkter lider av en viss benägenhet att bedöma händelser och
personer på 1870- och 1880-talen med ledning av vad som timat den 9
april1940. Det betonades vidare, att man på sina håll i pressdebatten i
hög grad skärpte dessa anakronistiska drag och såg skevt såväl på
»den tyska orienteringen» som på de konstitutionella problem, som äro
knutna till kung Oscars utrikespolitiska verksamhet. Vår artikel tog
även upp ett par detaljfrågor, och därvid framhölls bl. a. att Lindbergs
uppgift om att konung Oscar mot 90-talets slut skulle ha hört sig för
om en tysk-österrikisk »diplomatisk, om inte rent av militär samverkan mot Norge» vore överraskande och att man här borde avvakta närmare bevisföring.
Docenten Lindberg har nu på hösten 1950 publicerat en bok med den
uppseendeväckande titeln »Kunglig utrikespolitik». Den innehåller
fyra förut tryckta uppsatser: den redan nämnda, en värdefull undersökning av den engelska politiken 1905 samt två mera bagatellartade.
Men därtill kommer en förut opublicerad avhandling om Tyskland
och den svensk-norska unionsfrågan, som fyller nära halva volymen
och upenbarligen är avsedd att vara dess pit~ce de resistance och att
bemöta den kritik och besvara de frågor, som den första uppsatsen på
sin tid väckte. Boken utlöste en ny livlig debatt, inledd i samma tidning som förut, Dagens Nyheter.
Den nya uppsatsen och den nya debatten kunna sägas i allo bestyrka
den ståndpunkt, som Svensk Tidskrift 1949 intog. Lindbergs nya uppsats vilar alltjämt på energiska forskningar och den är i allmänhet
måttfullt och vederhäftigt skriven. Men den visar samma benägenhet
till ensidig och i viss mån anakronistisk bedömning av konung Oscar,
med hans tyska förbindelser så att säga såsom ett slags anklagelsematerial. Beklagligtvis förefaller det, som om de tvivel och den kritik,
som den första uppsatsen framkallade, snarast fått till psykologisk
56
Dagens frågor
effekt att- om det bibliska uttrycket tillåtes- förhärda förf:s hjärta
och bragt honom att ytterligare tillspetsa sina teser, med ett ensidigare urval och en hårdare pressning av källorna till följd. Framställningen är, främst tack vare det nya källmaterialet ur tyska arkiv,
av stort värde men måste läsas med åtskillig kritik.
Typiskt för denna sida av Lindbergs arbete – mindre för arbetet i
dess helhet- är ett sådant påstående som att »de Förenade rikenas anslutning till trippelalliansen hägrade tidvis för konung Oscar som ett
framtidsmål» (s. 107. Se även s. 166). Går man till det enda anförda belägget, ett i uppsatsen av 1949 anfört brev från 1885, finner man där, att
det ej är fråga om trippelalliansen utan om »ett Germaniskt, Skandinaviskt, Italienskt förbund med E n g l a n d s anslutning» (s. 34; spärrat här). Att det dåtida Englands inträde skulle ge förbundet en helt
annan- och för Sverige vida tryggare -karaktär än den av Tyskhud dominerade trippelalliansen är uppenbart.
Tvivlen om kung Oscars invit mot slutet av 90-talet visa sig ha varit
särdeles befogade. Det var ej alls konungen utan den dåvarande utrikesministern, Ludvig Douglas, som gjorde en trevare, ej om tysk-östt::rrikisk utan samfälld stormaktsintervention i Christiania. Om något
militärt inslag är det ej alls tal, och självfallet skulle en intervention
av sex stormakter ha räckt till, även i den mest diplomatiska form –
om den bara kommit till stånd. Vid tiden för Douglas’ demarche befann sig konungen på en utlandsresa, och Lindberg har ej ens kunnat
visa, att den dåvarande kronprinsen-regenten var invigd i Douglas’ åtgöranden. Detta är i och för sig väl ej osannolikt, men det är även tänkbart, att det var Douglas’ eget försök att rädda sin genom flaggfrågan
hotade ställning. Den tyske ministern uppfattade i varje fall sistnämnda sammanhang mellan demarehen och Douglas’ förblivande vid
rådsbordet. I alla händelser synes talet om att det var »dynastien» som
vid detta tillfälle »spelade ett högt spel» vara en sanning med mycken
modifikation, och den av Lindberg valda omotiverade kapitelrubriken
»I desperationens tecken» blir en bumerang, som återfaller på hans
egna försök att skapa täckning för sin oförsiktiga formulering från
1949.
Dylikt är emellertid detaljer, som visserligen äro belysande men
knappast alltigenom karakteristiska för uppsatsen i dess helhet. Vad
som är att beklaga, är att den ambitiöse författaren utgivit denna
studie med dess ensidigt valda och delvis ensidigt tolkade material separat, i stället för att låta det komma in i det stora sammanhang, dit
det hör och där alla dessa samtal utan egentliga resultat skulle ha utgjort relativt oväsentliga detaljer. Nu ha proportionerna förvridits
och en alldeles ohistorisk debatt i onödan framkallats. Anmärkningsvärt är redan, att Lindberg gärna godtager de tyska relationerna av
dessa samtal (svenska saknas nästan genomgående) utan egentlig
reservation för eventuella missförstånd, tendentiösa förenklingar eller
överdrifter, ibland en följd av rapportörens naturliga lust att ha något
av intresse att förmäla. Man saknar vidare ett ordentligt klarläggande
av det statsrättsliga läget i fråga om utrikespolitiken före och efter 1885
därmed skulle åtskilliga av anmärkningarna i pressdebatten om en
57
·’
Dagens frågor
egenmäktig kunglig privatpolitik ha blivit omöjliga. Man saknar likaså ett tillräckligt kraftigt och klart inställande av hela den tyska
orienteringen i dess egentliga och djupt berättigade historiska sammanhang: behovet av skydd mot Ryssland, sedan novembertraktaten
blivit värdelös genom Frankrikes debacle och Gladstones utrikespolitik. Och man saknar framför allt ett klarläggande av Sveriges resp.
unionskonungens ståndpunkt i unionsfrågan, som nu faktiskt – om
också väl knappast avsiktligt- i mycket hög grad kommer att framträda i norsk spegelbild och med 1905 som ett slags utgångspunkt för
betraktelsen. Om konung Oscar utgick från unionen som ett bestående
rättsligt faktum, vilket endast kunde avlägsnas på revolutionär väg
och som därtill, främst av utrikes- och militärpolitiska skäl, vore att
betrakta såsom önskvärt för att ej säga oumbärligt för båda de skandinaviska folkens välgång och säkerhet, ja, då är det högst begripligt,
att han ansåg sig böra söka få allt möjligt stöd mot den norska vänstHns enligt hans hans mening författningsstridiga – om man så vill.
högförrädiska – stämplingar, allra helst som den tidvis visade sig hå-
gad att söka stöd utrikes även den, bl. a. i Ryssland. Åtskilligt kan nanurligtvis ur realpolitisk synpunkt sägas till förmån för Alfred Lagerheims invändning, att man i så fall riskerade, att även Norge vädjade
till utlandet. Men dels hade Sverige med sin diplomatiska apparat och
legaliteten på sin sida alltid åtskilliga trumf på hand, dels förelåg, om
man intet gjorde, risken av att den norska vänstern hann knyta förbindelser, medan Sverige var passivt, en olägenhet som f. ö. skulle välla
åtskilliga bekymmer 1905. Konung Oscars tolkning av den norska
grundlagen delades av både Norges högsta domstol och den juridiska
fakulteten i Christiania. Det är, som om man på sina häll fullständigt
såge bort ifrån att det var Norge och inte Sverige, som var den aggressiva parten och ville rubba rättsläget, eventuellt på rent revolutionär väg, som ju till sist också skedde. Det förefaller minst sagt besynnerligt, att man då vill förevita unionskonungen såsom något hart när
brottsligt, om han sökte utröna, var han kunde finna stöd mot en sådan
omvälvning och allra främst mot en rysk intervention till den norska
vänsterns förmån.
Det har även gjorts gällande, att denna politik så att säga genomgå-
ende förts bakom de ansvariga utrikesministrarnas rygg. Lindbergs
bok stöder inte detta påstående. Från Hochschilds tid har han inte
lyckats bevisa något kungligt initiativ vis-a-vis Tyskland (se sid. 118).
Prån Ehrensvärds och Akerhielms dagar har han över huvud taget intet att förmäla. Om Lewenhaupt säger han själv, att »det är f. ö. svårt
att avgöra, i vilken utsträckning han var underrättad om dynastiens
försök att på olika sätt vinna utländskt stöd för sina utrikespolitiska
strävanden». (s. 194). När inte Lindberg ansett sig kunna bringa någon
för konung Oscar mera graverande formulering på papperet, torde
man våga utgå från, att dennes sak är ganska stark. Beträffande Douglas uppstår knappast frågan, eftersom han va1~ vida mera tyskorienterad än dynastien. Slutligen Lagerheim! Från hans tid har Lindberg
ett f. ö. på intet sätt uppseendeväckande samtal av kronprinsen med
tyske ministern i januari 1903, som han menar ha förts utan rege- 58
._.. ____________
Dagens {1·ågor
ringens vetskap, men denna sin uppfattning har han i varje fall ej
bevisat med det brev från Lagerheim, som han åberopar. Skörden
av kungliga intriger bakom omisstänksamma rådgivares ryggar
är med andra ord högeligen mager. Och menar man, att Sverige
inte borde ha dragit fördel av de kungliga personernas speciella
möjligheter till förtroliga utrikespolitiska kontakter och sonderingar
i det dåtida monarkiska Europa7 Så var i varje fall inte uppfattningen
i en rad andra europeiska länder, t. ex. Edvard VII:s parlamentariska
England, vars konung vid flera tillfällen förde grannlaga storpolitiska
underhandlingar oavsett om sedan initiativet var hans eget eller hans
ministrars.
Om pressdebatten kan man f. ö. fatta sig kort. Det är egentligen blott
Dagens Nyheter, &om denna gång dragit i fält, och dess inlägg ha varit
av en anmärkningsvärt låg kvalitet. De ensidigheter och anakronismer,
som någon gång förekomma i den Lindbergska förlagan, ha här renodlats och drivits in absurdum, utan varje sinne för proportioner och
utan närmare kännedom om vad som egentligen hänt. Det hela är en
.beklaglig förlöpning, förklarlig men inte försvarlig såsom uttryck för
en stark affekt. Men överhuvud taget synes det skedda tillsammans
med sitt förspel 1949 utgöra ett klart exempel på hur ringa saklig behållning en diskussion av historiska detaljproblem i dagspressen medför, åtminstone så snart som denna söker anlägga aktuellt politiska
synpunkter på frågan och öppnar debatten, innan det första vetenskapliga inlägget ens hunnit börja dryftas på fackmannahåll.
Ur docenten Lindbergs egen synpunkt har man blott att beklaga, att
han ej heller denna gång offentligen tagit avstånd från de förgrovDingar och förvrängningar, för vilka hans – som man förutsätter –
enbart i vetenskapligt syfte tillkomna arbete blivit utgångspunkt.
Narva- Den 20 november 1950 hade jämt 250 år förflutit sedan slaget
minnet. vid Narva. Sällan torde ett så stort historiskt minne ha gått
så ouppmärksammat förbi.
Mycket har skrivits i överlägsen ton om 1800-talets naiva smak för
historiska jubelfester. Om det nutida Sverige principiellt avhölle sig
från sådana, skulle intet vara att säga om tystnaden kring Narvaminnet. Men i själva verket är det tvärtom. Postverkets rika produktion
av jubileumsmärken till minnesdagar, som stundom verkligen ej äro
alltför märkvärdiga, utgör ett vältaligt vittnesbörd därom, det anslå-
ende firandet även av jubileer, vilkas själva historiska datering är tvivelaktig eller högeligen obestämd, är ett annat. Man skulle också kunna
nämna den mäktiga, i och för sig endast naturliga och riktiga uppslutningen kring konung Gustafs senare högtidsdagar eller påminna om
den något yrvakna uppståndelsen kring Strindbergsjubileet för något
år sedan; dåvarande borgarrådet Z. Höglunds remarkabla oration vid
tillfället är ännu i friskt minne bevarad. Ej heller ha utrikespolitiska
minnen varit bannlysta; westfaliska freden firades sålunda grundligt,
som sig bör, fastän den för ett visst anakronistiskt och antinationellt
tänkande bör ha varit förknippad med obehagliga minnen av svenska
59
Dagens frågor
framgångar och t. o. m. av rikets förmerande. Ej ens krigiska minnesdagar ha alldeles försummats på senare år, varom namnen J ankow
Svensksund och Femern bära vittne.
Så mycket mer anmärkningsvärd är den djupa tystnaden kring
Narva, även om det förvisso kan sägas, att den på intet sätt skulle ha
förvånat eller stött den ordkarge och blygsamme segerherren själv.
Det är emellertid här fråga om en av de största segrarna i Sveriges
historia, om ett av världshistoriens vältaligaste vittnesbörd om kvalitetens överlägsenhet över kvantiteten även vid den mest förkrossande
numerära disproportion. Med hänsyn till modernt tänkande bör det
betonas, att minnet moraliskt sett är sällsynt rent; historien har få, om
ens något exempel på ett så eftertryckligt avvisande av en fullständigt
oprovocerad, i bedrägliga former inledd aggression, alltså en synnerligen aktuell och hälsosam problemställning.
Det förefaller därför, som om förklaringen till tystnaden främst
skulle vara, att Narvaminuet just nu befunnits vara så att säga geografiskt inopportunt. I och för sig är detta märkligt, ty sedan Ivan den
förskräcklige, Peter den store, Suvorov och Kutusov återfått sina –
historiskt sett förvisso djupt berättigade – platser i Rysslands Panteon, borde ett värdigt svenskt högtidlighållande av Narvaminnet, utan
eJla bålstora fraser, lika litet kunna vålla anstöt österut, som det kan
framkalla förvåning eller obehag här, när man i Ryssland högtidlighåller det ur rysk synpunkt upplyftande minnet av Poltava.
Psykologiskt sett är det i själva verket nog här fråga om en samverkan av två bland de obehagligaste tendenserna i nutida svenskt folklynne – den till på köpet stundom felberäknade opportunism gentemot
makten, som för tio år sedan kund~ studeras i annat sammanhang, och
den liknöjdhet för tidigare släktleds arbete till r i k e t s värn och förkovran, som är så allmän. Den senare övergår någon gång i den sjukliga ovilja mot allt stort i Sveriges förflutna, som är ett karakteristiskt drag i vissa små men mycket hörbara radikala kretsar. Tack
vare dessas oförtrutna verksamhet med pennan och tungan har
denna sjuka fått sig ett så otillbörligt stort rum upplåtet i press och
radio. Strängare andlig renhållning och en viss stillsam men resolut
självaktning vore här på sin plats. Man gjorde väl i att besinna Tegners ord
»Låt växla tider, tänkesätt och lära;
men varje folk med sina minnen dör,
och allt slags frihets grundval heter ära.»
Kvinnorna och En av de fyra partiledarna undertecknad vädjan beförsvaret. träffande kvinnorna och det frivilliga försvarsarbetet
-vilken förtjänar att hörsammas i vida kretsar- är av följande lydelse:
Den politiska spänningen i världen kräver vaksamhet och beredskap.
Vårt folk finner sig likt andra nödsakat att pålägga sig ökade bördor
för en förstärkning av försvaret.
Försvaret ställer i vår tid krav på hela folket. Det bygger på värn- 60
—
Dagens frågor
plikt och tjänsteplikt, men det litar lika mycket till medborgarnas frivilliga insatser.
Inte minst gäller detta det kvinnliga deltagandet i det aktiva försvarsarbetet. Frivillig utbildning av kvinnor sker med stöd av statsmedel och under statlig kontroll i följande frivilliga försvarsorganisationer:
Riksförbundet Sveriges Lottakårer
Sveriges Kvinnliga Bilkårers Riksförbund
Svenska Blå Stjärnan
Svenska Röda Korset
Riksluftskyddsförbundet.
I mån av tillgång till medel kommer utbildningen att vidgas och intensifieras. Den ger kompetens till olika tjänster, befattningar och insstser på försvarets område.
Att våra personella resurser fullt utnyttjas är en förutsättning för
att vårt lilla folk skall kunna försvara sitt stora land. Den som tar del
av den frivilliga utbildningen bidrar därför verksamt till vår beredskap och ger samtidigt ett uttryck för vårt folks försvarsvilja.
Till Sveriges kvinnor riktar vi på de demokratiska politiska partiernas vägnar en vädjan:
gå in i de frivilliga försvarsorganisationerna;
låt utbilda er;
ställ er till förfogande för placering i befattningar inom försvaret;
och visa så i handling er vilja att värna Sveriges fred och frihet!
Tage Erlander. Gunnar Hedlund. Jarl Hjalmarsson. Bertil Ohlin.
61