Varia
1952
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
VARIA
ETT KLAVERTRAMP
Det socialdemokratiska partiets officiella organ, tidskriften Tiden,
står i många avseenden på ett högt plan. Genom att det i stor utsträckning torde vara socialdemokratiens coming men, som där föra
pennan, få bidragen ett särskilt intresse. Utifrån medarbetarnas
socialdemokratiska inställning föres samhällsdebatten ofta med
energi, fart och fläkt. En omfattande, ehuru självfallet ofta ensidig,
kunskap föres till torgs, och de ideer, vilka anses böra vara vägledande för den fortsatta omdaningen av samhället i socialistisk
riktning, få en mångsidig belysning. Icke minst glädjande är, att den
polemiska tonen som regel är hyfsad, ibland elegant. Innehållslösa
glåpord och fraser lysa på ett välgörande sätt med sin frånvaro.
Men ibland finner man tyvärr ett återfall i den tidigare socialismens något primitiva tongångar. I ett av de senaste numren har
fil. dr Paul Lindblom fått komma till tals och utgjutit sin vredes skå-
lar i en artikel betitlad »Moralisk upprustning – en ideologisk
maräng».
Man må ha vilken uppfattning som helst om kristendom i allmänhet
och om M. R. A. i synnerhet – det måste klart sägas ifrån, att herr
Lindbloms angrepp icke är anständigt till vare sig innehåll eller form.
Den, som skriver dessa rader, är varken övertygad kristen eller medlem av M. R. A. Jag kan icke hoppas, att av rörelsen skall kunna bli
vad dess anhängare hoppas – räddningen från nutidens ångest och
från framtidens namnlösa fasor. Men den är ett försök, byggt på ärlig
övertygelse, och som sådant skall den i hederlighetens namn bedömas.
Anledningarna till herr Lindbloms hätska utgjutelser äro icke svåra
att förstå. Dels är det en allmän kristendomsfientlighet, men dels och
framför allt hans tydligt framträdande rädsla, att M. R. A. skall bli
ytterligare en viktig motvikt mot socialismen. Hans uttalanden äro
visserligen dunkla, men med tydligt ogillande omnämnes, att företrädare för olika åsikter och intressen – kommunister, socialister
och borgerliga, fackföreningsledare och arbetsgivare – uttalat sig
mycket positivt om rörelsen och dess ideer. Icke anser väl herr Lindblom, att det är något fel i att Cauxandan medverkar utjämnande
beträffande motsättningarna t. ex. inom företagent Eller skall man
tolka hans av förakt präglade uttalanden på den punkten så, att
han är en företrädare för en förlegad klasskampsmentaliten I så fall
torde han lyckligtvis vara en ropandes röst i öknen.
En annan orsak till herr Lindbloms förbittring är, att M. R. A. skulle
utmärkas av »asocial individualism». Man må verkligen fråga: Har
numera all individualism blivit asocian Eljest trodde man, att nu- 61
…. ;;
————————————
Varia
mera icke ens den renlärigaste socialdemokrat ville förneka, att den
individuella inställningen till olika samhällsproblem ofta är av avgö-
rande betydelse för utvecklingen. Det gäller icke bara ledarna- Hitler
och Stalin skulle nog ha mått väl av litet Cauxanda- utan även den
enkle mannen i ledet i det dagliga samhällsarbetet.
Ett exempel på herr Lindbloms sätt att uttrycka sig och på hans
försök till resonemang är, när han säger, att »det är ganska svårt att
få något grepp» om rörelsen, för att, sedan han erkänt detta, i den
mest kategoriska form komma med påståendet om »grov spekulation
hos moralisk upprustnings fördomsfria propagandister», eller tala om
»de avintellektualiserade upprustarna (!) i CauX». Det är lika dumt,
när han ironiserar över »de avintellektualiserade upprustarna i Caux»
som det är, när han talar om en »galaklädd publik». Man vet dock,
att rörelsen gripit djupt genom alla befolkningslager. Och än värre
blir det, när han avslutar sin artikel med satsen, att om man granskar
rörelsen närmare, undrar man, »om den starka goodwill, som ordet
moral har hos den allmänna opinionen, någonsin har brukats på ett
mera makabert sätt».
Naturligtvis finnes det inom rörelsen- delvis väl sammanhängande
med att den är så ung – oklara uttalanden och naiva utgjutelser av
dess anhängare liksom fallet inte minst var vid socialismens första
framträdande. Herr Lindblom utnyttjar dem med den sure kritikerns
hela skadeglädje. Men därför kan hans artikel icke övertyga om, att
vi ej här kunna ha ett betydelsefullt bidrag till den avspänning, som
alla tänkande människor hoppas på.
Henrik Munktell.
62
ETT KLAVERTRAMP
Det socialdemokratiska partiets officiella organ, tidskriften Tiden,
står i många avseenden på ett högt plan. Genom att det i stor utsträckning torde vara socialdemokratiens coming men, som där föra
pennan, få bidragen ett särskilt intresse. Utifrån medarbetarnas
socialdemokratiska inställning föres samhällsdebatten ofta med
energi, fart och fläkt. En omfattande, ehuru självfallet ofta ensidig,
kunskap föres till torgs, och de ideer, vilka anses böra vara vägledande för den fortsatta omdaningen av samhället i socialistisk
riktning, få en mångsidig belysning. Icke minst glädjande är, att den
polemiska tonen som regel är hyfsad, ibland elegant. Innehållslösa
glåpord och fraser lysa på ett välgörande sätt med sin frånvaro.
Men ibland finner man tyvärr ett återfall i den tidigare socialismens något primitiva tongångar. I ett av de senaste numren har
fil. dr Paul Lindblom fått komma till tals och utgjutit sin vredes skå-
lar i en artikel betitlad »Moralisk upprustning – en ideologisk
maräng».
Man må ha vilken uppfattning som helst om kristendom i allmänhet
och om M. R. A. i synnerhet – det måste klart sägas ifrån, att herr
Lindbloms angrepp icke är anständigt till vare sig innehåll eller form.
Den, som skriver dessa rader, är varken övertygad kristen eller medlem av M. R. A. Jag kan icke hoppas, att av rörelsen skall kunna bli
vad dess anhängare hoppas – räddningen från nutidens ångest och
från framtidens namnlösa fasor. Men den är ett försök, byggt på ärlig
övertygelse, och som sådant skall den i hederlighetens namn bedömas.
Anledningarna till herr Lindbloms hätska utgjutelser äro icke svåra
att förstå. Dels är det en allmän kristendomsfientlighet, men dels och
framför allt hans tydligt framträdande rädsla, att M. R. A. skall bli
ytterligare en viktig motvikt mot socialismen. Hans uttalanden äro
visserligen dunkla, men med tydligt ogillande omnämnes, att företrädare för olika åsikter och intressen – kommunister, socialister
och borgerliga, fackföreningsledare och arbetsgivare – uttalat sig
mycket positivt om rörelsen och dess ideer. Icke anser väl herr Lindblom, att det är något fel i att Cauxandan medverkar utjämnande
beträffande motsättningarna t. ex. inom företagent Eller skall man
tolka hans av förakt präglade uttalanden på den punkten så, att
han är en företrädare för en förlegad klasskampsmentaliten I så fall
torde han lyckligtvis vara en ropandes röst i öknen.
En annan orsak till herr Lindbloms förbittring är, att M. R. A. skulle
utmärkas av »asocial individualism». Man må verkligen fråga: Har
numera all individualism blivit asocian Eljest trodde man, att nu- 61
…. ;;
————————————
Varia
mera icke ens den renlärigaste socialdemokrat ville förneka, att den
individuella inställningen till olika samhällsproblem ofta är av avgö-
rande betydelse för utvecklingen. Det gäller icke bara ledarna- Hitler
och Stalin skulle nog ha mått väl av litet Cauxanda- utan även den
enkle mannen i ledet i det dagliga samhällsarbetet.
Ett exempel på herr Lindbloms sätt att uttrycka sig och på hans
försök till resonemang är, när han säger, att »det är ganska svårt att
få något grepp» om rörelsen, för att, sedan han erkänt detta, i den
mest kategoriska form komma med påståendet om »grov spekulation
hos moralisk upprustnings fördomsfria propagandister», eller tala om
»de avintellektualiserade upprustarna (!) i CauX». Det är lika dumt,
när han ironiserar över »de avintellektualiserade upprustarna i Caux»
som det är, när han talar om en »galaklädd publik». Man vet dock,
att rörelsen gripit djupt genom alla befolkningslager. Och än värre
blir det, när han avslutar sin artikel med satsen, att om man granskar
rörelsen närmare, undrar man, »om den starka goodwill, som ordet
moral har hos den allmänna opinionen, någonsin har brukats på ett
mera makabert sätt».
Naturligtvis finnes det inom rörelsen- delvis väl sammanhängande
med att den är så ung – oklara uttalanden och naiva utgjutelser av
dess anhängare liksom fallet inte minst var vid socialismens första
framträdande. Herr Lindblom utnyttjar dem med den sure kritikerns
hela skadeglädje. Men därför kan hans artikel icke övertyga om, att
vi ej här kunna ha ett betydelsefullt bidrag till den avspänning, som
alla tänkande människor hoppas på.
Henrik Munktell.
62