Litteratur
1952
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LITTERATUR
DET ANDRA VÅRLDSKRIGETS HISTORIA
Det första världskriget överskuggas numera helt av det andra. Det
framstår snarast som dettas förspel. Hela vår syn på mellankrigstiden med dess olika försök att skapa en fast internationell rättsordning och göra Europe safe for democracy bestämmes av det bittra
faktum, att den blott blev en parentes mellan tvenne världskrig. Huvudintresset, när det gäller första världskriget, rör mindre dess förlopp än dess uppkomst, ty detta erbjuder alltjämt historikerna svårlösta problem. »How the war came», titeln på ett bekant verk härom,
är det stora problemet. Det gäller naturligtvis icke i främsta rummet
den utlösande faktorn, mordet i Sarajevo, och vad som hände under
den s. k. svarta veckan, utan fastmer brandämnenas hopande, särskilt
under decenniet före 1914. Ty efter Afrikas uppdelning 1904 börja de
ledande stormakterna åter att armbågas i det trånga Europa, och
spänningen växer år för år, tills den stora explosionen inträffar.
Med det andra världskrigets uppkomst förhåller det sig helt annorlunda. »Skuldfrågan» erbjuder intet problem. Däremot måste man åter
och åter fråga sig, hur det kunde komma sig, att Västeuropas ledande statsmän icke förrän mot slutet av 1930-talet, först efter
Miinchenkrisen, insågo, att deras eftergiftspolitik mot Hitler blott
stärkte dennes chanser att vinna det krig han medvetet styrde hän
mot, och hans från början starkt hotade maktpositioner i Tyskland.
Vid ett par tillfällen – före Miinchen och före Tysklands angrepp
mot Frankrike – synas tyska generaler övervägt att störta Hitler
genom en statskupp såsom enda medlet att rädda Europa från ett nytt
världskrig och Tyskland från undergång. Säkert är, att vissa tyska
högre officerare tidigare än de europeiska statsmännen, Churchill
undantagen, insågo, att Tyskland styrdes av en ondskefull, kanske
sinnessjuk gangster, som med bloddrypande nävar trevade efter
mänsklighetens strupe. Det sades spydigt om Chamberlain, som efter
Miinchen faktiskt tycks ha trott på »peace in our time», att han visserligen ej var av den uppfattningen, att Hitler var från Birmingbarn
(såsom han själv) men från Manchester. Men de problem, som detta
perspektiv rullar upp, äro mer av psykologisk än av politisk natur.
Om första världskrigets upprinnelse erbjuder forskarna, och lä-
sarna, mer av eggande problem än det andras, är motsatsen fallet
med själva förloppet. Icke så att förstå, som skulle det första världskrigets militära och politiska historia ej representera problem och
spänning av sällsynt storleksordning. Men i ljuset av det andra
världskriget ter det sig dock som en kraftmätning av mindre mått,
icke blott kvantitativt utan även med hänsyn till de värden, varom
striden kom att stå. Det wilhelmska Tysklands militarism kontraste- 99
—— —- — ~——
— ——————————
Litteratur
rade visserligen mot västmakternas demokratiska ideal, men det tyska
kejsarriket var dock trots allt en rättsstat på den kristna kulturens
grund, medan nazisternas Tyskland både faktiskt och principiellt lösgjort sig från den. I sitt berömda tal efter sitt makttillträde i maj
1940 betecknade Churchill nazismen som »ett ohygglig tyranni, som
aldrig överträffats i den mänskliga brottslighetens mörka och jämmerfyllda historia». Ungefär en månad senare, då slaget om Storbritannien på allvar tog sin början, förklarade han: »På utgången av
detta slag beror den kristna civilisationens fortsatta existens.» Det
var ingen överdrift. Det verk, som nedan skall anmälas, hade vunnit
på, om dess författare i högre grad, än som skett, framställt det andra
världskriget icke blott som en förbittrad maktkamp utan även som en
konflikt mellan oförenliga ideologier.
Wilhelm Thams Världskrig och världspolitik 1939-1950 (Stockholm
1951) utgör 7:e delen av den på Saxon och Lindströms förlag utkomna
»Folkens historia genom tiderna», vars föregående volymer redan
hunnit utgivas i en andra, reviderad upplaga. I överensstämmelse
med den nu allt mer utbredda uppfattningen, att historien bör tjäna
nutidsorienteringen, är skildringen av den sistnämnda epoken bredare
och fylligare än de föregående, inalles 626 sidor. Volymen är utomordentligt rikt illustrerad och bilderna försedda med text, som ofta
slår. En fascinerande bilderbok. Bäst minns anmälaren två illustrationer: ett isande hemskt foto av den lynchade Mussolini med hans
dödade älskarinna, den andra ett snapshot av en ensam soldat, som
rycker fram i terrängen omedelbart efter en bombkrevad i hans närhet. Bilden heter: »Kriget i verkligheten» och är försedd med följande
citat från Eisenhower: »Varje man känner sig alldeles ensam, och var
och en är offer för den mänskliga fruktan och skräcken, att varje rö-
relse eller blotta kan sluta med ögonblicklig död.»
Källor och litteratur, som stått till författarens förfogande, ha överflödat: memoarer- Churchills och andras– Niirnbergakterna, olika
utrikesdepartements publikationer osv. Och dock är detta blott en
början. Varje till åren kommen historiker eller historiskt intresserad
person måste i sanning gräma sig över att ej kunna få uppleva, hur
kunskapen om det andra världskriget kommer att berikas, då nu arkivm·ade dokument komma att sprida nytt ljus över förlopp och sammanhang. Man tänke exempelvis på vad arkiven bakom järnridån
komma att avslöja, när, eller om, de öppnas för den fria forskningen!
Att tiden likafullt är mogen för en sammanfattande framställning
av det andra världskriget och dess närmaste följdföreteelser, behö-
ver ingen betvivla, som läst den digra volymen. Man måste reservationslöst instämma i förlagsreklamens ord: »Det är ett spännande och
djupt skakande kapitel ur mänsklighetens historia, som rullas upp av
en lärd och skicklig berättare.»
Det andra världskriget är ett stort sorgedrama, som slutar med
»hjältens» undergång. Dennes hybris torde ha få motstycken i världshistorien. Icke heller peripetien, lyckoomkastningen, saknas. Efter
Montgomerys seger vid El Alamein i slutet av okt. 1942 och von
Paulus’ kapitulation vid Stalingrad ett par månader senare gick det
100
Litteratur
i accelererad fart utför med Hitlers »tusenåriga» rike, tills allt störtade samman i grus och spillror. För historikern, »den bakåtblickande
profeten», får El Alamein och Stalingrad en innebörd, som de naturligtvis ej hade, då vi i andlös spänning för mindre än tio år sedan
läste telegrammen därom. Mutatis mutandis gäller här Trevelyans
berömda ord om slaget vid Höchstädt, där Churchills förfader i spetsen för den engelska armen tillsammans med österrikarna hejdade
dåtidens aggressiva militärstat: »De, som från kullarna överblickade
slagfältet, kunde se, hur tidvattnet i Europa vände sig, hur det började ebba från högvattensmärket för konung Ludvigs strävan efter
universalmonarki.»
Det andra världskriget var ett verkligt världskrig, vilket det första
aldrig blev. För första gången möta vi här en global strategi, med
allt vad denna innebär av eggande problematik. Författaren har
också ögonen öppna härför. Skildringen blir aldrig ensidigt episk.
Möjligheter vägas mot möjligheter. Läsaren får bevittna de stora,
ofta häftiga meningsbrytningarna i generalstaber och krigsråd- naturligtvis i den mån källornas vittnesbörd möjliggöra det. Givetvis
är det svårt att dra gränsen mellan strategi och politik, då ju den
förra i hög grad betingas av den politiska maktkampen. Men så vitt
anmälaren förstår, skulle framställningen ha vunnit på om teckningen
av den militära kraftmätningens böljegång inskränkts till förmån för
en mer fördjupad skildring av de politiska motsättningarna mellan
de tre stora och av försöken att överbrygga dem. Väsentliga frågeformuleringar ha ingalunda undvikits, och på vissa spörsmål kan väl
knappast på forskningens nuvarande stadium ges klarare besked, än
dem författaren lämnat. Det torde också gälla den fråga, som i belysning av dagens situation syns betydelsefullare än andra: varpå
berodde det, att Churchills förslag om engelsk-amerikansk invasion
på Balkanhalvön, som, om den kommit till stånd, skulle ha omintetgjort Rysslands hegemoni i östra Centraleuropa och på större delen
av Balkan, icke kom att realiseras~ Men frågan hade dock varit förtjänt av en allsidigare belysning. Detsamma gäller också de sista
årens av världssituationen influerade litteratur för och emot Roosevelt, vilken som bekant anklagas för ödesdigra eftergifter åt Stalin.
Man hade gärna velat förnimma mer av ekot från den alltjämt på-
gående diskussionen härom. Författaren påpekar, att fruktan för
rysk-tysk separatfred eventuellt varit en utslagsgivande faktor för
Roosevelt och Churchill i Teheran och Jalta. Man frågar sig då: i så
fall med vad rätU Varpå berodde ytterst den ryska misstron mot
västmakterna, vilken också i våra dagar präglar världssituationen~
Varför gav Truman sitt bifall till atombombers fällande mot Japan,
då detta lands läge i alla händelser var hopplöst, sedan dess flotta
förstörts i världshistoriens största sjöslag, oktober 1944~ Eller, för
att dröja vid motsidan: Varför gick Hitler till anfall mot Ryssland
redan i juni 1941, trots att inflytelserika tyska generaler ansägo tidpunkten för tidig och ryssarna själva tydligen voro helt inriktade på
att söka bibehålla det goda förhållandet till Tyskland~
Dessa frågor föra över till andra. Anmälaren är ingen vän av den
101
Litteratur
s. k. heroistiska historieuppfattningen, tvärtom. Men det är dock
uppenbart, att de stora avgörandena före och under det andra världskriget fattades av ett fåtal statsmän, som voro diktatorer eller diktatorers vederlikar. Hitler var icke blott till namnet utan även i verkligheten det tyska folkets ledare, ända tills han under krigets sista
skede blev en bruten man. Roosevelt förde med genialisk skicklighet
sitt folk ur isolationismen steg för steg in i kriget, långt innan det
insett, att striden gällde också dess liv som fri nation. Och Churchill
fyllde det engelska folket i dess ödestimma med sin egen kampanda.
Men man söker förgäves en karakteristik av dessa män. Av Hitlers
många politiskt viktiga tal citeras inget, och hans planer på världens organisation under det tyska härskarfolket omnämnas ej, ehuru
de äro av största symptomatiska intresse. Att Ledaren var makalös
även som fältherre och att han även som strateg med »sömngångaraktig säkerhet» valde det rätta bland alternativens mångfald, ingick
som bekant såsom en huvudbeståndsdel i den goebbelska propagandan. När det sedan gick galet, fick naturligtvis Hitler hela skulden.
Bland de tyska officerarna talades det då ironiskt om »Gröfaz» (förkortning av Grösster Feldherr aller Zeiten). I ett verk, där huvudvikten lagts vid andra världskrigets militära förlopp, saknar man
en karakteristik av Hitler som fältherre.
Vi, som upplevat det andra världskrigets epok, kunna väl instämma
med dem, som upplevde Alexander den stores: »Vi ha icke levat ett
liv som andra människor; vad som skett inför våra ögon, skall förekomma senare släkten som en saga.» Det är givet, att den, som söker
att på några hundra sidor ge en dokumenterad framställning av detta
skakande drama, icke kan uttömma ämnet eller prestera ett urval
av stoffet, som tillfredsställer alla. Ä ven den, som skulle ha önskat
ett och annat annorlunda, erkänner gärna nödvändigheten av begränsningens konst. En sammanfattande skildring som den föreliggande,
den första i sin art på svenska, är värd den största spridning. Den
låter oss återuppleva den stora tragedien, som vi själva en gång betraktat som åskådare, men nu från höga utsiktspunkter, som låta händelsernas sammanhang skymta fram ur töcknen.
Hugo Valentin.
TYSK STRATEGI UNDER ANDRA VÄRLDSKRIGET
»Die deutsehe Wehrmaeht muss darauf vorbereitet
sein, aueh vor Beendigung des Krieges gegen England
Sowjetrussland in einem schneUen Feldzug niederzuwerfen.»
Weisung Nr 21: »Fall Barbarossa», 18 december 1940.
I Krigshistoriska studier tillägnade Olof Ribbing har E r n s t
J u n g s t e d t kritiskt granskat »Polarräven», den mystiska tyska anfallsplanen mot Sverige från andra världskrigets senare skede. Jungstedt skriver i samband därmed:
102
Litteratur
»I februari 1942 räddades Sverige från ett tyskt anfall endast genom
den militära högsta ledningens snabba och målmedvetna åtgärder. En
tysk anfallsplan måste vid denna tid hava förelegat …»
Det anförda citatet återger en uppfattning, som tydligtvis varit och
kanske alltjämt är ganska utbredd inom vida kretsar, främst militära
och politiska, i Sverige. Här skall intet försök göras att utreda, hur
en sådan föreställning kan ha uppkommit. I anslutning till den presentation av några på senare tid framlagda arbeten, belysande Tysklands strategi under det andra världskriget, som i det följande skall
lämnas\ synes det emellertid vara lämpligt att framhålla, att den,
efter vad det numera förefaller, har ganska litet fog för sig. Otvivelaktigt var Sveriges militärpolitiska läge vid ifrågavarande tidpunkt
kritiskt nog – såtillvida fanns säkerligen all anledning till skärpt
beredskap. Men någon akut krigsfara torde näppeligen ha förelegat,
och följaktligen kunna icke heller de beredskapsåtgärder, som i februari 1942 vidtogos, sägas ha räddat vårt land. Kan man överhuvud taget
tala om »räddning» i detta sammanhang, så är det varken Hitler eller
den svenska militärledningen, som äran därav tillkommer, utan snarare – och paradoxalt nog – den brittiska krigsledningen.
För att förstå innebörden härav bör man hålla i minnet, vad det avgörande motivet varit för Hitlers ödesdigra beslut att ockupera Norge
1940. Det var fruktan, som mer än annat drev honom, fruktan att bli
förekommen av Tysklands fiender, närmast Storbritannien. Om britterna komme i besittning av Norge- resonerade Hitler och hans militära rådgivare -, skulle de därigenom bli i stånd att stoppa de för
Tyskland livsviktiga malmtransporterna över Narvik samt kontrollera tillfartsvägarna till Östersjön. Dessutom skulle de få möjlighet,
»ihre Luftwaffe von skandinavischen Flugplätzen aus gegen den
Ostseeraum anzusetzen». En dylik risk kunde man inte ta, framhöll
särskilt marinledningen, som dock för egen del tycks ha ännu mera
tänkt på de för Tyskland positiva fördelar i form av ökade möjligheter till offensiv sjökrigföring mot de brittiska öarna, som innehavet
av de norska hamnarna och fjordarna skulle medföra! – Den 9 april
1940 slog man plötsligt till …
Under senare hälften av 1940 ävensom under större delen av det
därpå följande året synes man på tyskt håll ha bedömt riskerna för
brittiska landstigningsföretag i större skala såsom relativt obetydliga.
Men läget förändrades även i detta hänseende efter det ominösa
bakslaget i Ryssland kring årsskiftet 1941-1942. Nu, sedan huvuddelen
av de tyska arme- och flygstridskrafterna blivit bundna i öster, greps
1 Ifrågavarande arbeten äro: K u r t A s s m a n n, Deutsche Schicksalsjahre. Historische Bilder aus dem Zweiten W eltkrieg und seiner Vargeschichte. Wiesbaden
1950. H e l m u t h G r e i n e r, Die Oberste Wehrmachtfuhrung 1939-1943. Wiesbaden 1951. F. H. H i n s l e y, HiUer ’s Strategy. Cambridge 1951.
2 Enligt A s s m a n n var dock åtminstone marinchcfen, storamiral Raeder, av
den åsikten, att »der Verlust Norwegens an England, der auch Schweden völlig unter
englischen Einfluss bringen wurde, gleichbedeutend mit dem Verlust des Krieges
sei:~. (Kurs. av rec.)
103
Litteratur
Hitler av en plötslig oro för vad som möjligen skulle kunna inträffa
i Norge. Efterhand övergick denna oro i nära nog hysterisk skräck.
Han kände sig mer och mer övertygad om, att britterna ämnade begagna tillfället till att söka komma i land i Norge. Och hade de väl
lyckats få fotfäste där, kanske turen sedan skulle komma till Sverige,
på vars neutrala hållning Hitler aldrig litade mer än jämnt.3
Det var under intrycket av dylika visioner och stämningar, som
Hitler beordrade de tyska slagskeppen till Norge och lät förstärka
det norska kustförsvaret. Och det var samma inbillade hot om en förestående brittisk landstigning i Norge, som kanske drev honom att låta
vidtaga vissa förberedelser – mer än en »Schubladenentwurf» kan
det dock icke ha rört sig om – för ett eventuellt ingripande mot
Sverige.
Som bekant avstodo emellertid britterna från att försöka sig på en
invasion i Norge »during the Arctic night». Invasionen kom ju senare
samma år, men i rakt motsatt väderstreck. Och det var så Sverige
»räddades» för i dagarna jämnt tio år sedan.
•
Det torde ha framgått av det anförda, att »Weseriibung Nord», dvs.
Norge-operationen, var förestavad av rent strategiska, dvs. militära,
skäl. Det var ur tysk synpunkt intet primärt politiskt mål att sätta
sig i besittning av Norge (och Danmark). Tvärtom måste detta för
angriparen medföra en svår politisk belastning, något man icke ens
på tysk sida kunde helt bortse från. Men de strategiska fördelarna
bedömdes i detta fall upp- och överväga de eventuella politiska nackdelarna. Och därför fingo de förra bli utslagsgivande – »inter arma
silent leges»!
Av grundläggande betydelse, då man går att studera tysk strategi
under andra världskriget, är frågan, huruvida Norge-exemplet i berört hänseende kan betraktas såsom typiskt eller icke. I själva verket
talar åtskilligt för att motsatsen var fallet, och att detta åtminstone
inte lände krigföringen till båtnad. Den tyska strategien under Hitlers
ledning dikterades av allt att döma i vida högre grad av politiska än
av militära hänsynstaganden och överväganden.
Detta leder in på en principfråga, som särskilt Hinsley’s nedan närmare behandlade arbete aktualiserar, nämligen den om strategiens
rätta förhållande till politiken. – Såsom redan det välbekanta Clause- 3
Så mycket egendomligare förefaller det därför, att Hitler – enligt vad
G r e i n e r uppger – blott ett år tidigare på tal om »Fall Barbarossa» hade framkastat en förmodan, »dass Schweden um den Preis der uberlassung der AalandInseln mitmaehen werde». – I detta sammanhang må nämnas, att en svensk vägran
till transitering av den s. k. Engelbrecht-divisionen sannolikt iclce skulle ha lett till
krigiska förvecklingar. Åtminstone hette det i ett direktiv från mars 1941, att
»falls die schwedische Regierung nicht die Genehmigung zur Benutzung ihrer
Bahnen gäbe», man i stället finge inrikta sig på en successiv förskjutning norrut
av de i Norge varande stridskrafterna. Detta behöver ju dock icke utesluta, att
andra repressalier kunde ha vidtagits.
104
Litteratur
:witz-citatet anger, är kriget- här ungefär liktydigt med strategien –
ett slags politikens ultima ratio, eller kanske rättare sagt ett alternativ till diplomatien, att tillgripas sedan denna råkat in i en återvändsgränd. Kriget får alltså i.cke uppfattas som ett självändamål, det måste
alltid förutsättas ha ett politiskt syfte. Därav följer då att strategien,
den militära krigföringen, måste underordna sig politiken och anpassa sin målsättning efter den politiska, t. o. m. om detta skulle föranleda avsteg från grundläggande strategiska principer. llfen: vid ett
bedömande, en analys av den förda strategien måste då städse uppmärksammas, huruvida denna verkligen tillåtits att fritt utveckla sig
inom ramen för den allmänna politiska målsättningen, eller om den
även i utförandet varit bunden av politiskt betingade direktiv och
hänsynstaganden, i vilket fall ett bedömande från rent militära premisser måste bli meningslöst. Detta är något, som Hinsley enligt recensentens mening icke tillräckligt beaktat, och det är också ett av
skälen till att hans arbete, trots åtskilliga betydande förtjänster, likväl som helhet betraktat förefaller i viss mån förfelat.
Detta måste beklagas inte minst därför, att författaren uppenbarligen letts av en mycket stark ambition och därtill onekligen utfört
ett pionjärarbete. Undersökningen har nämligen lagts upp efter rent
vetenskapliga linjer och baserats så gott som uteslutande på samtida
dokumentariskt material, med bortseende alltså från berättande källor av memoarkaraktär. Inte för intet är Hinsley akademiker, »leeturer in history» vid Cambridge’s universitet; vissa avsnitt av boken
ha också först framförts i den akademiska föreläsningens form.
De svagheter, som vidlåda Hinsley’s bok, synas anmälaren väsentligen vara av två skilda slag. Dels äro de- anmärkningsvärt nog –
av rent metodisk art, dels ligga de på ett mera allmänt principiellt
plan.
Naturligtvis måste det teoretiskt – och, om man så vill, principiellt – vara alldeles riktigt att företrädesvis arbeta med primärt,
samtida källmaterial (i förevarande fall visserligen tillgängligt blott
i tryckt version). Men det verkar nästan, som om Hinsley råkat förbise, att forskaren icke därigenom fritages från skyldigheten att kritiskt värdesätta och sovra sitt källmaterial. Efter vad det förefaller,
godtager Hinsley i allmänhet ganska urskillningslöst snart sagt vilka
uttalanden som helst, vilka Hitler vid ett eller annat tillfälle gjort,
utan att dessförinnan ha närmare granskat, under vilka speciella omständigheter eller i vilket sammanhang de tillkommit. Rent generellt
brukar det ju gälla som en metodisk dödssynd att- såsom Assmann,
självfallet utan allusion på Hinsley, uttrycker det – »ein Wort
aus dem Zusammenhang reissen und ihm einen anderen Sinn unterlegen, als er sich aus diesem Zusammenhang ergibt». I det aktuella
fallet tillkommer så Hitlers notoriska brist på sanningskärlek och
uppriktighet. I själva verket är författaren nog medveten om, att
Hitlers ord långtifrån alltidvoro-och äro·- att betrakta som kungsord, att fastmera hans ord icke sällan voro avsedda just att dölja de
verkliga tankarna. I två skilda sammanhang anmärker Hinsley så-
105
Litteratur
lunda, att Hitler »was not always honest with Raeder». Men i tillämpningen synes han alltför ofta bortse härifrån. Det förefaller inte uteslutet, att en kollationering med den av Hinsley tydligen ringaktade
memoarlitteraturen understundom kunde ha varit ägnad att ge ett riktigare perspektiv på vissa av honom anförda Hitleruttalanden.4
I detta sammanhang synes böra påtalas en annan ensidighet i
Hinsley’s sätt att bedriva källforskning. Främst har han öst ur den
tyska marinstabens av britterna beslagtagna arkiv, varvid särskilt
den tryckta utgåvan av protokollen från marinchefens föredragningar
för och överläggningar med Hitler, The Fiihrer Conferences on Naval
Affairs, flitigt utnyttjats; dessa protokoll utgöra, säger Hinsley själv,
hans »chief source». Följden härav har blivit, att de sjöstrategiska
synpunkterna i Hinsley’s framställning kommit att tillmätas ett oproportionerligt stort utrymme, vilket i sin tur synes ha förlett författaren till en tolkning av den totala tyska strategiens innebörd och intentioner, som knappast torde kunna betecknas annorlunda än som missvisande.
Hinsley har, förefaller det, i sin forskning utgått från en arbetshypotes rörande den tyska strategiens allmänna inriktning, vilken han
under arbetets fortgång sökt genom dokumentariska belägg underbygga och verifiera. Hans resonemang har därigenom kommit att få
en viss prägel av tendens och förutfattad mening. Författaren synes
f. ö. själv ha haft en känsla härav. Han tillstår med sympatisk uppriktighet, att den helhetsuppfattning, han kommit fram till, nog får
sägas nära överensstämma med den typiskt brittiska synen på »Hitlers
strategi». Men, urskuldar han sig, »I was not seeking to prove it when
I began this work». Och han hävdar med eftertryck, att det faktiskt
förhöll sig just på det sätt, som hans framställning ger vid handen:
»The British position was central among Hitler’s problems, and seapower – – – was fundamental in its effect on his strategy.»
Finnas då verkligen några bindande bevis, eller endast några vä-
gande indicier för, att Storbritannien för Hitler skulle ha framstått
som huvudfienden eller, om man så vill, den farligaste motståndaren
strategiskt setU Assmanu-vilken visserligen emellanåt förefaller en
aning subjektiv i sina omdömen – hävdar med bestämdhet – och han
är ingalunda ensam om denna ståndpunkt, åtminstone icke på tyskt
håll-, att i själva verket Hitler »wollte von England nichts». Assmann
söker på intet sätt överskyla, att Hitler långt ifrån alltid verkligen
menade, vad han sade. Men han anser, att Hitlers hela attityd »spricht
dafiir, dass es ihm mit seinem Streben nach einem freundschaftlichen
Zusammengehen mit England durchaus ernst gewesen ist».5
• Hinsley’s egen något förenklade syn på problemet framgår av följande självdeklaration: »I think it will be agreed that there is some merit in this approach
if the documents can stand on their own, without the support of evidence which,
however reliable, is less authentic; and I hope to have shown that they can.»
5 I detta sammanhang presenterar A s s m a n n en kanske något väl subtil tolkning av Hitlers bekanta deklaration från maj 1939, traderad genom det s. k.
Schmundtprotokollet: »Ziel ist immer, England auf die Knie zu zwingen!»
106
Litteratur
Nu faller detta ju närmast inom den politiska sfären. Och om också
Hitlers politik kan antagas ha syftat till samförstånd med England,
så säger detta i och för sig föga eller intet om hans strategis inriktning, efter det att kriget med Storbritannien väl hade blivit ett faktum, och sedan öriket efter Frankrikes fall vägrat att böja sig. – En
dylik invändning kan ha skäl för sig. Men – och här kommer man in
på den i det föregående berörda frågan om strategiens förhållande
till politiken- av åtskilligt att döma var Hitler av rent politiska bevekelsegrunder emot att tillfoga Storbritannien ett avgörande militärt nederlag. Dessutom bedömde Hitler – »rein landstrategisch denkend» (Greiner) – något dylikt såsom varande mer eller mindre en
överloppsgärning. Eftersom ju England redan hade fördrivits från
kontinenten, måste risken för ett tvåfrontskrig hädanefter anses praktiskt taget eliminerad. Storbritannien representerade helt enkelt icke
längre någon militär maktfaktor. »Zahlreiche Äusserungen von ihm
liegen vor, aus denen hervorgeht, dass er England bereits fiir geschiagen hielt, es sei nur zu töricht, es einzusehen» (Assmann).
Planläggning och vissa praktiska förberedelser för den s. k. »Operation Seelöwe» pågingo visserligen under sommaren och förhösten 1940.
Men föranstaltningarna bedrevos mer än lamt. Arme- och marinledningarna voro för det mesta inbegripna i ändlösa dispyter rörande
det lämpligaste operativa tillvägagångssättet, för den händelse
att … Endast Göring visade sig entusiastisk, om också inte precis för
»Seelöwe». Men han såg och grep ivrigt efter den chans, som här yppade sig, att få lancera strategisk luftkrigföring i »absolut» bemärkelse. Hitler lät honom få som han ville och pröva sina och flygvapnets krafter i det s. k. »slaget om Storbritannien». Detta, krigshistoriens första exempel på renodlad strategisk luftkrigföring i Douhets
anda, slog emellertid fel. Så småningom började det stå klart, att Gö-
ring hade tagit sig vatten över huvudet. Hitler föreföll dock icke att
taga så hårt vid sig härav. Möjligen kände han det rentav som en lättnad att nu omsider ha fått en acceptabel förevändning att avblåsa
»Sjölejonet».6 Han kunde då i stället helt koncentrera sig på förberedelserna för »Fall Barbarossa».
Ty ärkefienden framför andra var och förblev för Hitler ’– såsom
han klart sagt ifrån redan då han på sin tid skrev Mein Kampf –
Sovjetryssland. Härutinnan kunde ett efemärt mellanspel, såsom avslutandet av nonaggressionspakten i augusti 1939, ingen genomgripande förändring åstadkomma. Pakten var tillkommen uteslutande
för att tillgodose ögonblickets krav- det gällde att få ryggen fri under en kommande uppgörelse med västmakterna. Därefter hade den
fyllt sin egentliga uppgift och behövdes icke mer. Och lika fast besluten som Hitler var att i den stund det passade honom hänsynslöst
bryta fördraget, lika övertygad var han, att ryssarna å sin sida ämnade göra detsamma så snart det för dem tedde sig opportunt/ Där- 6 Säkerligen med full rätt anmärker H i n s l e y om Hitler, att »in his mind
’Sea Lion’ was never more than a colossal bluff».
7 Visserligen förklarade Hitler för Mussolini på hösten 1940, att »Russland
107
Litteratur
för gällde det framför allt att se till, att icke det egna strategiska initiativet ginge förlorat.
Så tidigt som hösten 1939 lät Hitler också undfalla sig yttranden
av innebörd, att vänskapsförhållandet till Sovjet kanske icke komme
att räcka så länge.8 Och knappast låg Frankrike slaget till marken, så
började Hitlers strategiska tankeverksamhet att allt ivrigare kretsa
kring spörsmålet, huru man bäst skulle kunna rikta ett dråpslag mot
paktpartnern i öster. Det är nog tämligen säkert, att det definitiva
beslutet om krig mot Ryssland icke kom till stånd förrän efter det att
Molotov återvänt från sin misslyckade mission till Berlin i mitten av
november 1940. Men mycket talar för att det principiella avgörandet
i realiteten hade fallit långt tidigare, senast vid ungefär samma tid
som »Seelöwe»-projektet s. a. s. officiellt avfördes från dagordningen.
Frågan blir då till sist, huruvida något reellt sammanhang kan konstateras eller åtminstone antagas föreligga mellan å ena sidan beslutet att inställa invasionsförberedelserna och å den andra beslutet att
effektuera plan »Barbarossa». Hinsley- och som det förefaller även
Greiner – anser, att så måste vara förhållandet. Hitler beslöt sig för
kriget mot Ryssland, menar Hinsley, »as a way out of his problems,
as an escape from his frustration». Det skulle m. a. o. ha varit fråga
om ett desperat beslut fattat av en desperat människa! Kanske är
diagnosen i sak riktig men näppeligen i den bemärkelse, som Hinsley
inlägger. Visserligen behöver man väl icke betvivla, att Hitler också
menade, vad han sade, då han gav uttryck åt förhoppningen, att
»Grossbritannien zu einer Verständigung bereit sein werde, wenn
ihm durch Ansschaltung Sowjetrusslands der letzte Festlandsdegen
– – – aus der Hand geschiagen wiirde». Men en dylik spontan hjärtesuck berättigar knappast till så vittgående slutsatser, som dem Hinsley, och i viss mån även Greiner, tycks vilja draga. Om verkligen
ett direkt samband förefinnes mellan »Seelöwe» och »Barbarossa».
så lär nog detta helt enkelt bestå däri, att – såsom Hinsley själv med
viss inkonsekvens framkastar – Hitler, bestört över Storbritanniens
oväntade omedgörlighet, till en tid hyste tvekan om det tillrådliga i att
anfalla Ryssland, »while Germany was still at war with Great Britain». Huruvida Hitler emellertid i verkligheten anfäktades av några
sådana betänkligheter torde vara diskutabelt. Att åtskilliga av Hitlers
militära rådgivare gjorde det- däribland inte minst amiral Raederdet står däremot utom allt tvivel.
•
wird nicht angreifen; in Russland regieren Männer mit Vernunft». – »Aber
meinte er das wirklich ,», spörjer A s s m an n. Och det har man nog allt skäl att
starkt ifrågasätta.
• Man bör lägga märke till den bakgrund, mot vilken åsyftade uttalanden avteckna sig. Det var vid denna tid frågan om en tysk offensiv i väster, som stod
först på dagordningen. Kontentan av Hitlers utläggningar var, att fara låge i
dröjsmål, och att fred i väster vore en förutsättning för ett aktivt uppträdande
i öster.
108
Litteratur
Vad betydde då i själva verket Hitlers »militära rådgivare», dvs. i
första hand de tre vapengrenscheferna och deras (general-)stabschefer
samt »försvarsstabschefen» och chefen för »sektion I» (»Wehrmachtfiihrungsstab») i »Oberkommando der Wehrmacht» (OKW), för tillkomsten av de strategiska »ideprojekt», vilka buro Hitlers signatur~
Och vilken roll spelade dessa fackmän vid de strategiska planernas
konkreta utformning och praktiska genomförande~ – För besvarandet av dessa och liknande frågor, av så väsentlig betydelse för ett riktigt bedömande av den tyska strategiens innersta syften och motiv,
lämnar Hinsley’s undersökning ganska ringa vägledning. Man kan
hos Hinsley inhämta, hurusom den uppslagsrike och målmedvetne
storamiral Raeder under en längre tid i förvånansvärt hög grad ägde
Hitlers öra·- låt vara att »Fiihrern» långt ifrån alltid följde sin marinchefs råd och förslag. Men därutöver får man egentligen veta rätt
litet om hur det tillgick bakom kulisserna och om det idoga rutinarbetet i den andens verkstad, där de »strategiska studierna» utarbetades och diskuterades, där principbesluten byggdes ut till detaljerade
planer, och där dessa planer i sin tur omsattes i direktiv och order. –
För att erhålla närmare upplysning rörande de antydda materierna
måste man söka sig till andra kunskapskällor. Man erfar då en del hos
Assmanu och åtskilligt mera hos Greiner. _
Assmanus och Greiners arbeten äro till såväl form som innehåll av
väsentligt annorlunda karaktär än Hinsley’s. Innehållsmässigt begränsa de sig icke så strikt som den sistnämnde till den rena strategien utan ägna ett avsevärt utrymme – särskilt gäller detta Assmanu – även åt de strategiska planernas operativa genomförande.
De båda tyskspråkiga arbetena ha heller icke samma »vetenskapliga»
prägel som Hinsley’s, termen här närmast tagen i bemärkelsen analyserande, utredande. Framställningen är hos såväl Assmanu som
Greiner övervägande deskriptiv och sakligt registrerande; hos Assmanu lägger man dessutom märke till en viss stilistisk elegans, som
förlänar hans skildring ett drag av krigshistorisk essäistik.
Det sagda betyder emellertid alls inte, att de tvenne tyska krigshistorikerna skulle få anses mindre väl skickade att på ett metodiskt
riktigt sätt värdesätta och nyttja sitt källmaterial. Båda äro vetenskapligt skolade och ha dessutom haft stöd i direkta personliga erfarenheter och iakttagelser. Sålunda tjänstgjorde Assmanu under kriget
såsom chef- med viceamirals tjänstegrad- för marinstabens historiska avdelning och hade i denna sin egenskap tillgång till ett mycket
omfattande aktmaterial, som åtminstone delvis numera torde ha gått
förlorat.9 Greiner hade visserligen icke högre militär utbildning, men
i gengäld ägde han förmånen att under de första krigsåren få dväljas på en utsiktspunkt, som beredde honom möjlighet att se och höra
mera än kanske någon annan utanför de allra främsta toppfigurernas
krets. Han fungerade nämligen såsom överkommandots officielle
• Assmann betonar särskilt, att hans »Deutsche Schicksalsjahre» är det första
»auf amtliche Quellen gestiitzte \Verk iiber den Krieg, das in meiner deutschen
Heimat erscheint».
8- 523H2 Svensk Tidskrift 195.3 109
—————————-
Litteratur
historiograf, med placering i »Abteilung Landesverteidigung», dvs.
operationsavdelningen, och med huvudsaklig uppgift att föra krigsdagboken.
Böcker ha, som det heter, sina öden; så ock krigsdagböcker. Inför
kapitulationen i maj 1945 bestämdes det, att överkommandots krigsdagbok – »diese wichtigste Geschichtsquelle fiir die deutsche Fiihrung
im zweiten Weltkriege» – skulle förstöras. Så skedde också, ehuruväl
brottstycken tycks ha undgått förgängelsen och numera lära befinna
sig i amerikanernas händer. »Infolge besonders gliicklicher Umstände» – för att begagna förlagsreklamens ord – lyckades det likväl Greiner att vid sammanbrottet rädda – förutom diverse privata
annotationer, gjorda vid föredragningar, konferenser o. dyl. – dels
vissa officiella handlingar av krigshistoriskt värde, dels (i avskrift)
icke obetydliga delar av krigsdagboken. Det är med detta material så-
som stomme som Greiner nu utarbetat sin bok. Denna måste sålunda
tillmätas ett högst betydande källvärde, så mycket mer som vissa utdrag ur dagboken återges in extenso.
Det tyska överkommandot, framhåller C h u r c h i Il i sina krigsminnen från Andra världskriget, »var långt ifrån ett koordinerat lag,
som arbetade för ett gemensamt mål med tillbörlig förståelse hos de
olika vapengrenarnas representanter för de andras möjligheter och
begränsningar. Var och en ville vara den klaraste stjärnan på firmamentet.»
Churchills iakttagelse är otvivelaktigt träffande. Därav får man ett
starkt intryck inte minst vid läsningen av Greiners bok. Delvis framgår av denna också, vilken den djupare anledningen var till de rå-
dande dissonanserna.
Ytterst bottnade missförhållandet tydligen däri, att den tyska krigsmakten saknade en koordinerande topporganisation med erforderlig
auktoritet. Att fylla en sådan funktion var visserligen den tillämnade
uppgiften för OKW. I praktiken blev det emellertid icke så, och det
huvudsakligen av två skäl. För det första betydde det en hel del i negativ riktning, att posten som »försvarsstabschef» med Hitlers nåde
innehades av en man med så torftig intellektuell utrustning och så
svag karaktär som generalfältmarskalk (sic!) Keitel. För det andra
skulle nog OKW även under en kraftfullare chef ha haft svårt att tillbörligt hävda sig, alldenstund »försvarsstabschefen» endast var sidoordnad med och icke överordnad vapengrenscheferna. Befälshierarkins topp kom därför att representeras endast av Hitler personligen –
med fyra sinsemellan jämställda chefer sig direkt underställda (av
vilka dock »försvarsstabschefen» gällde för att s. a. s. vara av lägre
dignitet).
Om en dylik tingens ordning redan principiellt måste inge betänkligheter, så blev den direkt vådlig, då Hitler tog sig före att söka
spela ut de olika vapengrenarna (jämte OKW) mot varandra. Mest
illa råkade därvid armen (OKH) ut. Då det gällde marin- och flygfrågor medgav Hitler själv’– åtminstone under de första åren- att
hans sakliga kompetens inte var så stor; därför lät han också dessa
110
Litteratur
vapengrenar i interna angelägenheter sköta sig någorlunda själva.
Men annorlunda var hans inställning i förhållandet till armen. I fråga
om lantkrigföring ansåg sig Hitler vara expert; det hände, att han
i armeoperativa spörsmål rentav åberopade sig på sina subjektiva
erfarenheter från tjänstgöringen som rapportkarl under första världskriget! Dessutom kände han sig inte på samma sätt beroende av armeledningen, eftersom han ju mot denna kunde spela ut sin egen »armestab», den personellt armebetonade OKW. Det låg således en obestridlig logik i Hitlers drastiska åtgärd i december 1941 att helt enkelt
ställa armechefsbefattningen vakant och i fortsättningen själv fungera såsom chef för armen. Därigenom hade också konformiteten mellan OKH och OKW blivit nästan fullständig. Och »tysk strategi»
kunde i än högre grad än förut anses liktydig med »Hitlers strategi».
Det kan naturligtvis starkt ifrågasättas, om – sådana de politiska
utgångsvärdena och konstellationerna nu en gång voro – det överhuvud taget hade varit möjligt för Tyskland att i längden undgå ett
totalt nederlag, vilket slags strategi som än hade tillämpats. Men
sannolikt hade det militära nederlaget kunnat till omfattningen begränsas – alternativt fördröjas – under förutsättning att en mera
rationellt organiserad och friktionsfritt fungerande högsta ledning
hade stått till buds. Sådana tankar ha tidigare framskymtat i den
tyska militära memoarlitteraturen (t. ex. v o n L o s s b e r g) och ha
tydligen föresvävat även W a l t e r G ö r l i t z, då han i ett nyligen
utgivet översiktsverk om andra världskriget1 skriver: »Wiederum
enthiillte sich, wie verhängnisvoll das Fehlen eines gemeinsamen
Generalstabes der drei Wehrmachtteile mit den notwendigen Vollmachten war, der klar das weltweite Ansmass dieses Ringens begriff
und die dafiir notwendigen Massnahmen treffen konnte.»
Måhända utgör just insikten om nödvändigheten av en dylik samordnande strategisk »hjärntrust», överordnad vapengrensstaberna, den
positiva lärdomen av Hitlers strategiska insatser.
Arne Stade.
1 Der zweite Weltkrieg 1939-1945, I. Stuttgart 1951.
111
DET ANDRA VÅRLDSKRIGETS HISTORIA
Det första världskriget överskuggas numera helt av det andra. Det
framstår snarast som dettas förspel. Hela vår syn på mellankrigstiden med dess olika försök att skapa en fast internationell rättsordning och göra Europe safe for democracy bestämmes av det bittra
faktum, att den blott blev en parentes mellan tvenne världskrig. Huvudintresset, när det gäller första världskriget, rör mindre dess förlopp än dess uppkomst, ty detta erbjuder alltjämt historikerna svårlösta problem. »How the war came», titeln på ett bekant verk härom,
är det stora problemet. Det gäller naturligtvis icke i främsta rummet
den utlösande faktorn, mordet i Sarajevo, och vad som hände under
den s. k. svarta veckan, utan fastmer brandämnenas hopande, särskilt
under decenniet före 1914. Ty efter Afrikas uppdelning 1904 börja de
ledande stormakterna åter att armbågas i det trånga Europa, och
spänningen växer år för år, tills den stora explosionen inträffar.
Med det andra världskrigets uppkomst förhåller det sig helt annorlunda. »Skuldfrågan» erbjuder intet problem. Däremot måste man åter
och åter fråga sig, hur det kunde komma sig, att Västeuropas ledande statsmän icke förrän mot slutet av 1930-talet, först efter
Miinchenkrisen, insågo, att deras eftergiftspolitik mot Hitler blott
stärkte dennes chanser att vinna det krig han medvetet styrde hän
mot, och hans från början starkt hotade maktpositioner i Tyskland.
Vid ett par tillfällen – före Miinchen och före Tysklands angrepp
mot Frankrike – synas tyska generaler övervägt att störta Hitler
genom en statskupp såsom enda medlet att rädda Europa från ett nytt
världskrig och Tyskland från undergång. Säkert är, att vissa tyska
högre officerare tidigare än de europeiska statsmännen, Churchill
undantagen, insågo, att Tyskland styrdes av en ondskefull, kanske
sinnessjuk gangster, som med bloddrypande nävar trevade efter
mänsklighetens strupe. Det sades spydigt om Chamberlain, som efter
Miinchen faktiskt tycks ha trott på »peace in our time», att han visserligen ej var av den uppfattningen, att Hitler var från Birmingbarn
(såsom han själv) men från Manchester. Men de problem, som detta
perspektiv rullar upp, äro mer av psykologisk än av politisk natur.
Om första världskrigets upprinnelse erbjuder forskarna, och lä-
sarna, mer av eggande problem än det andras, är motsatsen fallet
med själva förloppet. Icke så att förstå, som skulle det första världskrigets militära och politiska historia ej representera problem och
spänning av sällsynt storleksordning. Men i ljuset av det andra
världskriget ter det sig dock som en kraftmätning av mindre mått,
icke blott kvantitativt utan även med hänsyn till de värden, varom
striden kom att stå. Det wilhelmska Tysklands militarism kontraste- 99
—— —- — ~——
— ——————————
Litteratur
rade visserligen mot västmakternas demokratiska ideal, men det tyska
kejsarriket var dock trots allt en rättsstat på den kristna kulturens
grund, medan nazisternas Tyskland både faktiskt och principiellt lösgjort sig från den. I sitt berömda tal efter sitt makttillträde i maj
1940 betecknade Churchill nazismen som »ett ohygglig tyranni, som
aldrig överträffats i den mänskliga brottslighetens mörka och jämmerfyllda historia». Ungefär en månad senare, då slaget om Storbritannien på allvar tog sin början, förklarade han: »På utgången av
detta slag beror den kristna civilisationens fortsatta existens.» Det
var ingen överdrift. Det verk, som nedan skall anmälas, hade vunnit
på, om dess författare i högre grad, än som skett, framställt det andra
världskriget icke blott som en förbittrad maktkamp utan även som en
konflikt mellan oförenliga ideologier.
Wilhelm Thams Världskrig och världspolitik 1939-1950 (Stockholm
1951) utgör 7:e delen av den på Saxon och Lindströms förlag utkomna
»Folkens historia genom tiderna», vars föregående volymer redan
hunnit utgivas i en andra, reviderad upplaga. I överensstämmelse
med den nu allt mer utbredda uppfattningen, att historien bör tjäna
nutidsorienteringen, är skildringen av den sistnämnda epoken bredare
och fylligare än de föregående, inalles 626 sidor. Volymen är utomordentligt rikt illustrerad och bilderna försedda med text, som ofta
slår. En fascinerande bilderbok. Bäst minns anmälaren två illustrationer: ett isande hemskt foto av den lynchade Mussolini med hans
dödade älskarinna, den andra ett snapshot av en ensam soldat, som
rycker fram i terrängen omedelbart efter en bombkrevad i hans närhet. Bilden heter: »Kriget i verkligheten» och är försedd med följande
citat från Eisenhower: »Varje man känner sig alldeles ensam, och var
och en är offer för den mänskliga fruktan och skräcken, att varje rö-
relse eller blotta kan sluta med ögonblicklig död.»
Källor och litteratur, som stått till författarens förfogande, ha överflödat: memoarer- Churchills och andras– Niirnbergakterna, olika
utrikesdepartements publikationer osv. Och dock är detta blott en
början. Varje till åren kommen historiker eller historiskt intresserad
person måste i sanning gräma sig över att ej kunna få uppleva, hur
kunskapen om det andra världskriget kommer att berikas, då nu arkivm·ade dokument komma att sprida nytt ljus över förlopp och sammanhang. Man tänke exempelvis på vad arkiven bakom järnridån
komma att avslöja, när, eller om, de öppnas för den fria forskningen!
Att tiden likafullt är mogen för en sammanfattande framställning
av det andra världskriget och dess närmaste följdföreteelser, behö-
ver ingen betvivla, som läst den digra volymen. Man måste reservationslöst instämma i förlagsreklamens ord: »Det är ett spännande och
djupt skakande kapitel ur mänsklighetens historia, som rullas upp av
en lärd och skicklig berättare.»
Det andra världskriget är ett stort sorgedrama, som slutar med
»hjältens» undergång. Dennes hybris torde ha få motstycken i världshistorien. Icke heller peripetien, lyckoomkastningen, saknas. Efter
Montgomerys seger vid El Alamein i slutet av okt. 1942 och von
Paulus’ kapitulation vid Stalingrad ett par månader senare gick det
100
Litteratur
i accelererad fart utför med Hitlers »tusenåriga» rike, tills allt störtade samman i grus och spillror. För historikern, »den bakåtblickande
profeten», får El Alamein och Stalingrad en innebörd, som de naturligtvis ej hade, då vi i andlös spänning för mindre än tio år sedan
läste telegrammen därom. Mutatis mutandis gäller här Trevelyans
berömda ord om slaget vid Höchstädt, där Churchills förfader i spetsen för den engelska armen tillsammans med österrikarna hejdade
dåtidens aggressiva militärstat: »De, som från kullarna överblickade
slagfältet, kunde se, hur tidvattnet i Europa vände sig, hur det började ebba från högvattensmärket för konung Ludvigs strävan efter
universalmonarki.»
Det andra världskriget var ett verkligt världskrig, vilket det första
aldrig blev. För första gången möta vi här en global strategi, med
allt vad denna innebär av eggande problematik. Författaren har
också ögonen öppna härför. Skildringen blir aldrig ensidigt episk.
Möjligheter vägas mot möjligheter. Läsaren får bevittna de stora,
ofta häftiga meningsbrytningarna i generalstaber och krigsråd- naturligtvis i den mån källornas vittnesbörd möjliggöra det. Givetvis
är det svårt att dra gränsen mellan strategi och politik, då ju den
förra i hög grad betingas av den politiska maktkampen. Men så vitt
anmälaren förstår, skulle framställningen ha vunnit på om teckningen
av den militära kraftmätningens böljegång inskränkts till förmån för
en mer fördjupad skildring av de politiska motsättningarna mellan
de tre stora och av försöken att överbrygga dem. Väsentliga frågeformuleringar ha ingalunda undvikits, och på vissa spörsmål kan väl
knappast på forskningens nuvarande stadium ges klarare besked, än
dem författaren lämnat. Det torde också gälla den fråga, som i belysning av dagens situation syns betydelsefullare än andra: varpå
berodde det, att Churchills förslag om engelsk-amerikansk invasion
på Balkanhalvön, som, om den kommit till stånd, skulle ha omintetgjort Rysslands hegemoni i östra Centraleuropa och på större delen
av Balkan, icke kom att realiseras~ Men frågan hade dock varit förtjänt av en allsidigare belysning. Detsamma gäller också de sista
årens av världssituationen influerade litteratur för och emot Roosevelt, vilken som bekant anklagas för ödesdigra eftergifter åt Stalin.
Man hade gärna velat förnimma mer av ekot från den alltjämt på-
gående diskussionen härom. Författaren påpekar, att fruktan för
rysk-tysk separatfred eventuellt varit en utslagsgivande faktor för
Roosevelt och Churchill i Teheran och Jalta. Man frågar sig då: i så
fall med vad rätU Varpå berodde ytterst den ryska misstron mot
västmakterna, vilken också i våra dagar präglar världssituationen~
Varför gav Truman sitt bifall till atombombers fällande mot Japan,
då detta lands läge i alla händelser var hopplöst, sedan dess flotta
förstörts i världshistoriens största sjöslag, oktober 1944~ Eller, för
att dröja vid motsidan: Varför gick Hitler till anfall mot Ryssland
redan i juni 1941, trots att inflytelserika tyska generaler ansägo tidpunkten för tidig och ryssarna själva tydligen voro helt inriktade på
att söka bibehålla det goda förhållandet till Tyskland~
Dessa frågor föra över till andra. Anmälaren är ingen vän av den
101
Litteratur
s. k. heroistiska historieuppfattningen, tvärtom. Men det är dock
uppenbart, att de stora avgörandena före och under det andra världskriget fattades av ett fåtal statsmän, som voro diktatorer eller diktatorers vederlikar. Hitler var icke blott till namnet utan även i verkligheten det tyska folkets ledare, ända tills han under krigets sista
skede blev en bruten man. Roosevelt förde med genialisk skicklighet
sitt folk ur isolationismen steg för steg in i kriget, långt innan det
insett, att striden gällde också dess liv som fri nation. Och Churchill
fyllde det engelska folket i dess ödestimma med sin egen kampanda.
Men man söker förgäves en karakteristik av dessa män. Av Hitlers
många politiskt viktiga tal citeras inget, och hans planer på världens organisation under det tyska härskarfolket omnämnas ej, ehuru
de äro av största symptomatiska intresse. Att Ledaren var makalös
även som fältherre och att han även som strateg med »sömngångaraktig säkerhet» valde det rätta bland alternativens mångfald, ingick
som bekant såsom en huvudbeståndsdel i den goebbelska propagandan. När det sedan gick galet, fick naturligtvis Hitler hela skulden.
Bland de tyska officerarna talades det då ironiskt om »Gröfaz» (förkortning av Grösster Feldherr aller Zeiten). I ett verk, där huvudvikten lagts vid andra världskrigets militära förlopp, saknar man
en karakteristik av Hitler som fältherre.
Vi, som upplevat det andra världskrigets epok, kunna väl instämma
med dem, som upplevde Alexander den stores: »Vi ha icke levat ett
liv som andra människor; vad som skett inför våra ögon, skall förekomma senare släkten som en saga.» Det är givet, att den, som söker
att på några hundra sidor ge en dokumenterad framställning av detta
skakande drama, icke kan uttömma ämnet eller prestera ett urval
av stoffet, som tillfredsställer alla. Ä ven den, som skulle ha önskat
ett och annat annorlunda, erkänner gärna nödvändigheten av begränsningens konst. En sammanfattande skildring som den föreliggande,
den första i sin art på svenska, är värd den största spridning. Den
låter oss återuppleva den stora tragedien, som vi själva en gång betraktat som åskådare, men nu från höga utsiktspunkter, som låta händelsernas sammanhang skymta fram ur töcknen.
Hugo Valentin.
TYSK STRATEGI UNDER ANDRA VÄRLDSKRIGET
»Die deutsehe Wehrmaeht muss darauf vorbereitet
sein, aueh vor Beendigung des Krieges gegen England
Sowjetrussland in einem schneUen Feldzug niederzuwerfen.»
Weisung Nr 21: »Fall Barbarossa», 18 december 1940.
I Krigshistoriska studier tillägnade Olof Ribbing har E r n s t
J u n g s t e d t kritiskt granskat »Polarräven», den mystiska tyska anfallsplanen mot Sverige från andra världskrigets senare skede. Jungstedt skriver i samband därmed:
102
Litteratur
»I februari 1942 räddades Sverige från ett tyskt anfall endast genom
den militära högsta ledningens snabba och målmedvetna åtgärder. En
tysk anfallsplan måste vid denna tid hava förelegat …»
Det anförda citatet återger en uppfattning, som tydligtvis varit och
kanske alltjämt är ganska utbredd inom vida kretsar, främst militära
och politiska, i Sverige. Här skall intet försök göras att utreda, hur
en sådan föreställning kan ha uppkommit. I anslutning till den presentation av några på senare tid framlagda arbeten, belysande Tysklands strategi under det andra världskriget, som i det följande skall
lämnas\ synes det emellertid vara lämpligt att framhålla, att den,
efter vad det numera förefaller, har ganska litet fog för sig. Otvivelaktigt var Sveriges militärpolitiska läge vid ifrågavarande tidpunkt
kritiskt nog – såtillvida fanns säkerligen all anledning till skärpt
beredskap. Men någon akut krigsfara torde näppeligen ha förelegat,
och följaktligen kunna icke heller de beredskapsåtgärder, som i februari 1942 vidtogos, sägas ha räddat vårt land. Kan man överhuvud taget
tala om »räddning» i detta sammanhang, så är det varken Hitler eller
den svenska militärledningen, som äran därav tillkommer, utan snarare – och paradoxalt nog – den brittiska krigsledningen.
För att förstå innebörden härav bör man hålla i minnet, vad det avgörande motivet varit för Hitlers ödesdigra beslut att ockupera Norge
1940. Det var fruktan, som mer än annat drev honom, fruktan att bli
förekommen av Tysklands fiender, närmast Storbritannien. Om britterna komme i besittning av Norge- resonerade Hitler och hans militära rådgivare -, skulle de därigenom bli i stånd att stoppa de för
Tyskland livsviktiga malmtransporterna över Narvik samt kontrollera tillfartsvägarna till Östersjön. Dessutom skulle de få möjlighet,
»ihre Luftwaffe von skandinavischen Flugplätzen aus gegen den
Ostseeraum anzusetzen». En dylik risk kunde man inte ta, framhöll
särskilt marinledningen, som dock för egen del tycks ha ännu mera
tänkt på de för Tyskland positiva fördelar i form av ökade möjligheter till offensiv sjökrigföring mot de brittiska öarna, som innehavet
av de norska hamnarna och fjordarna skulle medföra! – Den 9 april
1940 slog man plötsligt till …
Under senare hälften av 1940 ävensom under större delen av det
därpå följande året synes man på tyskt håll ha bedömt riskerna för
brittiska landstigningsföretag i större skala såsom relativt obetydliga.
Men läget förändrades även i detta hänseende efter det ominösa
bakslaget i Ryssland kring årsskiftet 1941-1942. Nu, sedan huvuddelen
av de tyska arme- och flygstridskrafterna blivit bundna i öster, greps
1 Ifrågavarande arbeten äro: K u r t A s s m a n n, Deutsche Schicksalsjahre. Historische Bilder aus dem Zweiten W eltkrieg und seiner Vargeschichte. Wiesbaden
1950. H e l m u t h G r e i n e r, Die Oberste Wehrmachtfuhrung 1939-1943. Wiesbaden 1951. F. H. H i n s l e y, HiUer ’s Strategy. Cambridge 1951.
2 Enligt A s s m a n n var dock åtminstone marinchcfen, storamiral Raeder, av
den åsikten, att »der Verlust Norwegens an England, der auch Schweden völlig unter
englischen Einfluss bringen wurde, gleichbedeutend mit dem Verlust des Krieges
sei:~. (Kurs. av rec.)
103
Litteratur
Hitler av en plötslig oro för vad som möjligen skulle kunna inträffa
i Norge. Efterhand övergick denna oro i nära nog hysterisk skräck.
Han kände sig mer och mer övertygad om, att britterna ämnade begagna tillfället till att söka komma i land i Norge. Och hade de väl
lyckats få fotfäste där, kanske turen sedan skulle komma till Sverige,
på vars neutrala hållning Hitler aldrig litade mer än jämnt.3
Det var under intrycket av dylika visioner och stämningar, som
Hitler beordrade de tyska slagskeppen till Norge och lät förstärka
det norska kustförsvaret. Och det var samma inbillade hot om en förestående brittisk landstigning i Norge, som kanske drev honom att låta
vidtaga vissa förberedelser – mer än en »Schubladenentwurf» kan
det dock icke ha rört sig om – för ett eventuellt ingripande mot
Sverige.
Som bekant avstodo emellertid britterna från att försöka sig på en
invasion i Norge »during the Arctic night». Invasionen kom ju senare
samma år, men i rakt motsatt väderstreck. Och det var så Sverige
»räddades» för i dagarna jämnt tio år sedan.
•
Det torde ha framgått av det anförda, att »Weseriibung Nord», dvs.
Norge-operationen, var förestavad av rent strategiska, dvs. militära,
skäl. Det var ur tysk synpunkt intet primärt politiskt mål att sätta
sig i besittning av Norge (och Danmark). Tvärtom måste detta för
angriparen medföra en svår politisk belastning, något man icke ens
på tysk sida kunde helt bortse från. Men de strategiska fördelarna
bedömdes i detta fall upp- och överväga de eventuella politiska nackdelarna. Och därför fingo de förra bli utslagsgivande – »inter arma
silent leges»!
Av grundläggande betydelse, då man går att studera tysk strategi
under andra världskriget, är frågan, huruvida Norge-exemplet i berört hänseende kan betraktas såsom typiskt eller icke. I själva verket
talar åtskilligt för att motsatsen var fallet, och att detta åtminstone
inte lände krigföringen till båtnad. Den tyska strategien under Hitlers
ledning dikterades av allt att döma i vida högre grad av politiska än
av militära hänsynstaganden och överväganden.
Detta leder in på en principfråga, som särskilt Hinsley’s nedan närmare behandlade arbete aktualiserar, nämligen den om strategiens
rätta förhållande till politiken. – Såsom redan det välbekanta Clause- 3
Så mycket egendomligare förefaller det därför, att Hitler – enligt vad
G r e i n e r uppger – blott ett år tidigare på tal om »Fall Barbarossa» hade framkastat en förmodan, »dass Schweden um den Preis der uberlassung der AalandInseln mitmaehen werde». – I detta sammanhang må nämnas, att en svensk vägran
till transitering av den s. k. Engelbrecht-divisionen sannolikt iclce skulle ha lett till
krigiska förvecklingar. Åtminstone hette det i ett direktiv från mars 1941, att
»falls die schwedische Regierung nicht die Genehmigung zur Benutzung ihrer
Bahnen gäbe», man i stället finge inrikta sig på en successiv förskjutning norrut
av de i Norge varande stridskrafterna. Detta behöver ju dock icke utesluta, att
andra repressalier kunde ha vidtagits.
104
Litteratur
:witz-citatet anger, är kriget- här ungefär liktydigt med strategien –
ett slags politikens ultima ratio, eller kanske rättare sagt ett alternativ till diplomatien, att tillgripas sedan denna råkat in i en återvändsgränd. Kriget får alltså i.cke uppfattas som ett självändamål, det måste
alltid förutsättas ha ett politiskt syfte. Därav följer då att strategien,
den militära krigföringen, måste underordna sig politiken och anpassa sin målsättning efter den politiska, t. o. m. om detta skulle föranleda avsteg från grundläggande strategiska principer. llfen: vid ett
bedömande, en analys av den förda strategien måste då städse uppmärksammas, huruvida denna verkligen tillåtits att fritt utveckla sig
inom ramen för den allmänna politiska målsättningen, eller om den
även i utförandet varit bunden av politiskt betingade direktiv och
hänsynstaganden, i vilket fall ett bedömande från rent militära premisser måste bli meningslöst. Detta är något, som Hinsley enligt recensentens mening icke tillräckligt beaktat, och det är också ett av
skälen till att hans arbete, trots åtskilliga betydande förtjänster, likväl som helhet betraktat förefaller i viss mån förfelat.
Detta måste beklagas inte minst därför, att författaren uppenbarligen letts av en mycket stark ambition och därtill onekligen utfört
ett pionjärarbete. Undersökningen har nämligen lagts upp efter rent
vetenskapliga linjer och baserats så gott som uteslutande på samtida
dokumentariskt material, med bortseende alltså från berättande källor av memoarkaraktär. Inte för intet är Hinsley akademiker, »leeturer in history» vid Cambridge’s universitet; vissa avsnitt av boken
ha också först framförts i den akademiska föreläsningens form.
De svagheter, som vidlåda Hinsley’s bok, synas anmälaren väsentligen vara av två skilda slag. Dels äro de- anmärkningsvärt nog –
av rent metodisk art, dels ligga de på ett mera allmänt principiellt
plan.
Naturligtvis måste det teoretiskt – och, om man så vill, principiellt – vara alldeles riktigt att företrädesvis arbeta med primärt,
samtida källmaterial (i förevarande fall visserligen tillgängligt blott
i tryckt version). Men det verkar nästan, som om Hinsley råkat förbise, att forskaren icke därigenom fritages från skyldigheten att kritiskt värdesätta och sovra sitt källmaterial. Efter vad det förefaller,
godtager Hinsley i allmänhet ganska urskillningslöst snart sagt vilka
uttalanden som helst, vilka Hitler vid ett eller annat tillfälle gjort,
utan att dessförinnan ha närmare granskat, under vilka speciella omständigheter eller i vilket sammanhang de tillkommit. Rent generellt
brukar det ju gälla som en metodisk dödssynd att- såsom Assmann,
självfallet utan allusion på Hinsley, uttrycker det – »ein Wort
aus dem Zusammenhang reissen und ihm einen anderen Sinn unterlegen, als er sich aus diesem Zusammenhang ergibt». I det aktuella
fallet tillkommer så Hitlers notoriska brist på sanningskärlek och
uppriktighet. I själva verket är författaren nog medveten om, att
Hitlers ord långtifrån alltidvoro-och äro·- att betrakta som kungsord, att fastmera hans ord icke sällan voro avsedda just att dölja de
verkliga tankarna. I två skilda sammanhang anmärker Hinsley så-
105
Litteratur
lunda, att Hitler »was not always honest with Raeder». Men i tillämpningen synes han alltför ofta bortse härifrån. Det förefaller inte uteslutet, att en kollationering med den av Hinsley tydligen ringaktade
memoarlitteraturen understundom kunde ha varit ägnad att ge ett riktigare perspektiv på vissa av honom anförda Hitleruttalanden.4
I detta sammanhang synes böra påtalas en annan ensidighet i
Hinsley’s sätt att bedriva källforskning. Främst har han öst ur den
tyska marinstabens av britterna beslagtagna arkiv, varvid särskilt
den tryckta utgåvan av protokollen från marinchefens föredragningar
för och överläggningar med Hitler, The Fiihrer Conferences on Naval
Affairs, flitigt utnyttjats; dessa protokoll utgöra, säger Hinsley själv,
hans »chief source». Följden härav har blivit, att de sjöstrategiska
synpunkterna i Hinsley’s framställning kommit att tillmätas ett oproportionerligt stort utrymme, vilket i sin tur synes ha förlett författaren till en tolkning av den totala tyska strategiens innebörd och intentioner, som knappast torde kunna betecknas annorlunda än som missvisande.
Hinsley har, förefaller det, i sin forskning utgått från en arbetshypotes rörande den tyska strategiens allmänna inriktning, vilken han
under arbetets fortgång sökt genom dokumentariska belägg underbygga och verifiera. Hans resonemang har därigenom kommit att få
en viss prägel av tendens och förutfattad mening. Författaren synes
f. ö. själv ha haft en känsla härav. Han tillstår med sympatisk uppriktighet, att den helhetsuppfattning, han kommit fram till, nog får
sägas nära överensstämma med den typiskt brittiska synen på »Hitlers
strategi». Men, urskuldar han sig, »I was not seeking to prove it when
I began this work». Och han hävdar med eftertryck, att det faktiskt
förhöll sig just på det sätt, som hans framställning ger vid handen:
»The British position was central among Hitler’s problems, and seapower – – – was fundamental in its effect on his strategy.»
Finnas då verkligen några bindande bevis, eller endast några vä-
gande indicier för, att Storbritannien för Hitler skulle ha framstått
som huvudfienden eller, om man så vill, den farligaste motståndaren
strategiskt setU Assmanu-vilken visserligen emellanåt förefaller en
aning subjektiv i sina omdömen – hävdar med bestämdhet – och han
är ingalunda ensam om denna ståndpunkt, åtminstone icke på tyskt
håll-, att i själva verket Hitler »wollte von England nichts». Assmann
söker på intet sätt överskyla, att Hitler långt ifrån alltid verkligen
menade, vad han sade. Men han anser, att Hitlers hela attityd »spricht
dafiir, dass es ihm mit seinem Streben nach einem freundschaftlichen
Zusammengehen mit England durchaus ernst gewesen ist».5
• Hinsley’s egen något förenklade syn på problemet framgår av följande självdeklaration: »I think it will be agreed that there is some merit in this approach
if the documents can stand on their own, without the support of evidence which,
however reliable, is less authentic; and I hope to have shown that they can.»
5 I detta sammanhang presenterar A s s m a n n en kanske något väl subtil tolkning av Hitlers bekanta deklaration från maj 1939, traderad genom det s. k.
Schmundtprotokollet: »Ziel ist immer, England auf die Knie zu zwingen!»
106
Litteratur
Nu faller detta ju närmast inom den politiska sfären. Och om också
Hitlers politik kan antagas ha syftat till samförstånd med England,
så säger detta i och för sig föga eller intet om hans strategis inriktning, efter det att kriget med Storbritannien väl hade blivit ett faktum, och sedan öriket efter Frankrikes fall vägrat att böja sig. – En
dylik invändning kan ha skäl för sig. Men – och här kommer man in
på den i det föregående berörda frågan om strategiens förhållande
till politiken- av åtskilligt att döma var Hitler av rent politiska bevekelsegrunder emot att tillfoga Storbritannien ett avgörande militärt nederlag. Dessutom bedömde Hitler – »rein landstrategisch denkend» (Greiner) – något dylikt såsom varande mer eller mindre en
överloppsgärning. Eftersom ju England redan hade fördrivits från
kontinenten, måste risken för ett tvåfrontskrig hädanefter anses praktiskt taget eliminerad. Storbritannien representerade helt enkelt icke
längre någon militär maktfaktor. »Zahlreiche Äusserungen von ihm
liegen vor, aus denen hervorgeht, dass er England bereits fiir geschiagen hielt, es sei nur zu töricht, es einzusehen» (Assmann).
Planläggning och vissa praktiska förberedelser för den s. k. »Operation Seelöwe» pågingo visserligen under sommaren och förhösten 1940.
Men föranstaltningarna bedrevos mer än lamt. Arme- och marinledningarna voro för det mesta inbegripna i ändlösa dispyter rörande
det lämpligaste operativa tillvägagångssättet, för den händelse
att … Endast Göring visade sig entusiastisk, om också inte precis för
»Seelöwe». Men han såg och grep ivrigt efter den chans, som här yppade sig, att få lancera strategisk luftkrigföring i »absolut» bemärkelse. Hitler lät honom få som han ville och pröva sina och flygvapnets krafter i det s. k. »slaget om Storbritannien». Detta, krigshistoriens första exempel på renodlad strategisk luftkrigföring i Douhets
anda, slog emellertid fel. Så småningom började det stå klart, att Gö-
ring hade tagit sig vatten över huvudet. Hitler föreföll dock icke att
taga så hårt vid sig härav. Möjligen kände han det rentav som en lättnad att nu omsider ha fått en acceptabel förevändning att avblåsa
»Sjölejonet».6 Han kunde då i stället helt koncentrera sig på förberedelserna för »Fall Barbarossa».
Ty ärkefienden framför andra var och förblev för Hitler ’– såsom
han klart sagt ifrån redan då han på sin tid skrev Mein Kampf –
Sovjetryssland. Härutinnan kunde ett efemärt mellanspel, såsom avslutandet av nonaggressionspakten i augusti 1939, ingen genomgripande förändring åstadkomma. Pakten var tillkommen uteslutande
för att tillgodose ögonblickets krav- det gällde att få ryggen fri under en kommande uppgörelse med västmakterna. Därefter hade den
fyllt sin egentliga uppgift och behövdes icke mer. Och lika fast besluten som Hitler var att i den stund det passade honom hänsynslöst
bryta fördraget, lika övertygad var han, att ryssarna å sin sida ämnade göra detsamma så snart det för dem tedde sig opportunt/ Där- 6 Säkerligen med full rätt anmärker H i n s l e y om Hitler, att »in his mind
’Sea Lion’ was never more than a colossal bluff».
7 Visserligen förklarade Hitler för Mussolini på hösten 1940, att »Russland
107
Litteratur
för gällde det framför allt att se till, att icke det egna strategiska initiativet ginge förlorat.
Så tidigt som hösten 1939 lät Hitler också undfalla sig yttranden
av innebörd, att vänskapsförhållandet till Sovjet kanske icke komme
att räcka så länge.8 Och knappast låg Frankrike slaget till marken, så
började Hitlers strategiska tankeverksamhet att allt ivrigare kretsa
kring spörsmålet, huru man bäst skulle kunna rikta ett dråpslag mot
paktpartnern i öster. Det är nog tämligen säkert, att det definitiva
beslutet om krig mot Ryssland icke kom till stånd förrän efter det att
Molotov återvänt från sin misslyckade mission till Berlin i mitten av
november 1940. Men mycket talar för att det principiella avgörandet
i realiteten hade fallit långt tidigare, senast vid ungefär samma tid
som »Seelöwe»-projektet s. a. s. officiellt avfördes från dagordningen.
Frågan blir då till sist, huruvida något reellt sammanhang kan konstateras eller åtminstone antagas föreligga mellan å ena sidan beslutet att inställa invasionsförberedelserna och å den andra beslutet att
effektuera plan »Barbarossa». Hinsley- och som det förefaller även
Greiner – anser, att så måste vara förhållandet. Hitler beslöt sig för
kriget mot Ryssland, menar Hinsley, »as a way out of his problems,
as an escape from his frustration». Det skulle m. a. o. ha varit fråga
om ett desperat beslut fattat av en desperat människa! Kanske är
diagnosen i sak riktig men näppeligen i den bemärkelse, som Hinsley
inlägger. Visserligen behöver man väl icke betvivla, att Hitler också
menade, vad han sade, då han gav uttryck åt förhoppningen, att
»Grossbritannien zu einer Verständigung bereit sein werde, wenn
ihm durch Ansschaltung Sowjetrusslands der letzte Festlandsdegen
– – – aus der Hand geschiagen wiirde». Men en dylik spontan hjärtesuck berättigar knappast till så vittgående slutsatser, som dem Hinsley, och i viss mån även Greiner, tycks vilja draga. Om verkligen
ett direkt samband förefinnes mellan »Seelöwe» och »Barbarossa».
så lär nog detta helt enkelt bestå däri, att – såsom Hinsley själv med
viss inkonsekvens framkastar – Hitler, bestört över Storbritanniens
oväntade omedgörlighet, till en tid hyste tvekan om det tillrådliga i att
anfalla Ryssland, »while Germany was still at war with Great Britain». Huruvida Hitler emellertid i verkligheten anfäktades av några
sådana betänkligheter torde vara diskutabelt. Att åtskilliga av Hitlers
militära rådgivare gjorde det- däribland inte minst amiral Raederdet står däremot utom allt tvivel.
•
wird nicht angreifen; in Russland regieren Männer mit Vernunft». – »Aber
meinte er das wirklich ,», spörjer A s s m an n. Och det har man nog allt skäl att
starkt ifrågasätta.
• Man bör lägga märke till den bakgrund, mot vilken åsyftade uttalanden avteckna sig. Det var vid denna tid frågan om en tysk offensiv i väster, som stod
först på dagordningen. Kontentan av Hitlers utläggningar var, att fara låge i
dröjsmål, och att fred i väster vore en förutsättning för ett aktivt uppträdande
i öster.
108
Litteratur
Vad betydde då i själva verket Hitlers »militära rådgivare», dvs. i
första hand de tre vapengrenscheferna och deras (general-)stabschefer
samt »försvarsstabschefen» och chefen för »sektion I» (»Wehrmachtfiihrungsstab») i »Oberkommando der Wehrmacht» (OKW), för tillkomsten av de strategiska »ideprojekt», vilka buro Hitlers signatur~
Och vilken roll spelade dessa fackmän vid de strategiska planernas
konkreta utformning och praktiska genomförande~ – För besvarandet av dessa och liknande frågor, av så väsentlig betydelse för ett riktigt bedömande av den tyska strategiens innersta syften och motiv,
lämnar Hinsley’s undersökning ganska ringa vägledning. Man kan
hos Hinsley inhämta, hurusom den uppslagsrike och målmedvetne
storamiral Raeder under en längre tid i förvånansvärt hög grad ägde
Hitlers öra·- låt vara att »Fiihrern» långt ifrån alltid följde sin marinchefs råd och förslag. Men därutöver får man egentligen veta rätt
litet om hur det tillgick bakom kulisserna och om det idoga rutinarbetet i den andens verkstad, där de »strategiska studierna» utarbetades och diskuterades, där principbesluten byggdes ut till detaljerade
planer, och där dessa planer i sin tur omsattes i direktiv och order. –
För att erhålla närmare upplysning rörande de antydda materierna
måste man söka sig till andra kunskapskällor. Man erfar då en del hos
Assmanu och åtskilligt mera hos Greiner. _
Assmanus och Greiners arbeten äro till såväl form som innehåll av
väsentligt annorlunda karaktär än Hinsley’s. Innehållsmässigt begränsa de sig icke så strikt som den sistnämnde till den rena strategien utan ägna ett avsevärt utrymme – särskilt gäller detta Assmanu – även åt de strategiska planernas operativa genomförande.
De båda tyskspråkiga arbetena ha heller icke samma »vetenskapliga»
prägel som Hinsley’s, termen här närmast tagen i bemärkelsen analyserande, utredande. Framställningen är hos såväl Assmanu som
Greiner övervägande deskriptiv och sakligt registrerande; hos Assmanu lägger man dessutom märke till en viss stilistisk elegans, som
förlänar hans skildring ett drag av krigshistorisk essäistik.
Det sagda betyder emellertid alls inte, att de tvenne tyska krigshistorikerna skulle få anses mindre väl skickade att på ett metodiskt
riktigt sätt värdesätta och nyttja sitt källmaterial. Båda äro vetenskapligt skolade och ha dessutom haft stöd i direkta personliga erfarenheter och iakttagelser. Sålunda tjänstgjorde Assmanu under kriget
såsom chef- med viceamirals tjänstegrad- för marinstabens historiska avdelning och hade i denna sin egenskap tillgång till ett mycket
omfattande aktmaterial, som åtminstone delvis numera torde ha gått
förlorat.9 Greiner hade visserligen icke högre militär utbildning, men
i gengäld ägde han förmånen att under de första krigsåren få dväljas på en utsiktspunkt, som beredde honom möjlighet att se och höra
mera än kanske någon annan utanför de allra främsta toppfigurernas
krets. Han fungerade nämligen såsom överkommandots officielle
• Assmann betonar särskilt, att hans »Deutsche Schicksalsjahre» är det första
»auf amtliche Quellen gestiitzte \Verk iiber den Krieg, das in meiner deutschen
Heimat erscheint».
8- 523H2 Svensk Tidskrift 195.3 109
—————————-
Litteratur
historiograf, med placering i »Abteilung Landesverteidigung», dvs.
operationsavdelningen, och med huvudsaklig uppgift att föra krigsdagboken.
Böcker ha, som det heter, sina öden; så ock krigsdagböcker. Inför
kapitulationen i maj 1945 bestämdes det, att överkommandots krigsdagbok – »diese wichtigste Geschichtsquelle fiir die deutsche Fiihrung
im zweiten Weltkriege» – skulle förstöras. Så skedde också, ehuruväl
brottstycken tycks ha undgått förgängelsen och numera lära befinna
sig i amerikanernas händer. »Infolge besonders gliicklicher Umstände» – för att begagna förlagsreklamens ord – lyckades det likväl Greiner att vid sammanbrottet rädda – förutom diverse privata
annotationer, gjorda vid föredragningar, konferenser o. dyl. – dels
vissa officiella handlingar av krigshistoriskt värde, dels (i avskrift)
icke obetydliga delar av krigsdagboken. Det är med detta material så-
som stomme som Greiner nu utarbetat sin bok. Denna måste sålunda
tillmätas ett högst betydande källvärde, så mycket mer som vissa utdrag ur dagboken återges in extenso.
Det tyska överkommandot, framhåller C h u r c h i Il i sina krigsminnen från Andra världskriget, »var långt ifrån ett koordinerat lag,
som arbetade för ett gemensamt mål med tillbörlig förståelse hos de
olika vapengrenarnas representanter för de andras möjligheter och
begränsningar. Var och en ville vara den klaraste stjärnan på firmamentet.»
Churchills iakttagelse är otvivelaktigt träffande. Därav får man ett
starkt intryck inte minst vid läsningen av Greiners bok. Delvis framgår av denna också, vilken den djupare anledningen var till de rå-
dande dissonanserna.
Ytterst bottnade missförhållandet tydligen däri, att den tyska krigsmakten saknade en koordinerande topporganisation med erforderlig
auktoritet. Att fylla en sådan funktion var visserligen den tillämnade
uppgiften för OKW. I praktiken blev det emellertid icke så, och det
huvudsakligen av två skäl. För det första betydde det en hel del i negativ riktning, att posten som »försvarsstabschef» med Hitlers nåde
innehades av en man med så torftig intellektuell utrustning och så
svag karaktär som generalfältmarskalk (sic!) Keitel. För det andra
skulle nog OKW även under en kraftfullare chef ha haft svårt att tillbörligt hävda sig, alldenstund »försvarsstabschefen» endast var sidoordnad med och icke överordnad vapengrenscheferna. Befälshierarkins topp kom därför att representeras endast av Hitler personligen –
med fyra sinsemellan jämställda chefer sig direkt underställda (av
vilka dock »försvarsstabschefen» gällde för att s. a. s. vara av lägre
dignitet).
Om en dylik tingens ordning redan principiellt måste inge betänkligheter, så blev den direkt vådlig, då Hitler tog sig före att söka
spela ut de olika vapengrenarna (jämte OKW) mot varandra. Mest
illa råkade därvid armen (OKH) ut. Då det gällde marin- och flygfrågor medgav Hitler själv’– åtminstone under de första åren- att
hans sakliga kompetens inte var så stor; därför lät han också dessa
110
Litteratur
vapengrenar i interna angelägenheter sköta sig någorlunda själva.
Men annorlunda var hans inställning i förhållandet till armen. I fråga
om lantkrigföring ansåg sig Hitler vara expert; det hände, att han
i armeoperativa spörsmål rentav åberopade sig på sina subjektiva
erfarenheter från tjänstgöringen som rapportkarl under första världskriget! Dessutom kände han sig inte på samma sätt beroende av armeledningen, eftersom han ju mot denna kunde spela ut sin egen »armestab», den personellt armebetonade OKW. Det låg således en obestridlig logik i Hitlers drastiska åtgärd i december 1941 att helt enkelt
ställa armechefsbefattningen vakant och i fortsättningen själv fungera såsom chef för armen. Därigenom hade också konformiteten mellan OKH och OKW blivit nästan fullständig. Och »tysk strategi»
kunde i än högre grad än förut anses liktydig med »Hitlers strategi».
Det kan naturligtvis starkt ifrågasättas, om – sådana de politiska
utgångsvärdena och konstellationerna nu en gång voro – det överhuvud taget hade varit möjligt för Tyskland att i längden undgå ett
totalt nederlag, vilket slags strategi som än hade tillämpats. Men
sannolikt hade det militära nederlaget kunnat till omfattningen begränsas – alternativt fördröjas – under förutsättning att en mera
rationellt organiserad och friktionsfritt fungerande högsta ledning
hade stått till buds. Sådana tankar ha tidigare framskymtat i den
tyska militära memoarlitteraturen (t. ex. v o n L o s s b e r g) och ha
tydligen föresvävat även W a l t e r G ö r l i t z, då han i ett nyligen
utgivet översiktsverk om andra världskriget1 skriver: »Wiederum
enthiillte sich, wie verhängnisvoll das Fehlen eines gemeinsamen
Generalstabes der drei Wehrmachtteile mit den notwendigen Vollmachten war, der klar das weltweite Ansmass dieses Ringens begriff
und die dafiir notwendigen Massnahmen treffen konnte.»
Måhända utgör just insikten om nödvändigheten av en dylik samordnande strategisk »hjärntrust», överordnad vapengrensstaberna, den
positiva lärdomen av Hitlers strategiska insatser.
Arne Stade.
1 Der zweite Weltkrieg 1939-1945, I. Stuttgart 1951.
111