Varia
1952
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
VARIA
VÄRNPLIKTEN 150 ÅR
ETT GENMÄLE
I förra numret av denna tidskrift har överstelöjtnant B. Furtenbach
kritiserat min bok Värnplikten 150 år. Han påstår sig ha erinringar
att göra i tre avseenden: masshärens betydelse överdrives, den historiska objektiviteten åsidosättes till förmån för bevisföringen, och slutsatsen är inte den regelrätta konsekvensen av inledning och avhandling.
Det är sant, att jag i den här boken uppehåller mig vid människouppbådets utveckling till masshär genom värnplikten. Tekniken har
jag behandlat i andra böcker och sammanhang, och det har också
många andra gjort, vilket däremot inte varit fallet i fråga om värnpliktshären. Det står läsaren fritt att tillmäta den förra faktorn större
betydelse än den senare. Huvudsaken är ju att båda delarna blivit vårt
öde. Att värnplikten blev masshärens källa är ju också obestridligt.
Vilken roll massan spelar – eller anses spela – idag, därom kan man
få besked genom dags- och fackpressens ständiga vittnesbörd om faran från de hotande 175 ryska divisionerna.
Den bristande objektiviteten skulle bestå bl. a. i att jag förringar
betydelsen av värnplikten före franska revolutionen. Jag kan nog ta
den anmärkningen med ro, eftersom boken börjar med ett kapitel om
värnpliktsformer före franska revolutionen, vari jag hänvisar till
mitt tidigare arbete Västmanlands regementes historia. Där behandlas
utförligt just sådana värnpliktsformer. Artikelförfattaren gör mig för
resten äran att åberopa en skrift av mig själv som auktoritet -mot
mig själv! Verkliga förhållandet är naturligtvis att grunduppfattningen är densamma i båda de citerade arbetena. Det har inte undgått
någon annan kritiker att vad jag sätter fingret på i Värnplikten
150 år är, att den genom och efter franska revolutionen uppträder i
formen »allmän», vilket verkligen revolutionerar hela utvecklingen.
Artikelförfattaren vitsordar själv betydelsen av det nya, att värnplikten blev rekryteringskälla för stående härar.
Författaren tycker också, att jag för mycket generaliserar de värnpliktigas motvilja mot krig och krigsplikt-trots att han själv medger, att uppfattningen i fråga är riktig beträffande huvudmassan! Jag
är medveten om att dylika avslöjanden kan verka chockerande. Däremot är det ingen risk för att de undergräver försvarsviljan. Snarare
tvärtom. Den hänsynslösa sanningen är den enda säkra grunden att
bygga ett demokratiskt försvar på. Till sanningen hör, som artikelförfattaren påpekar, att det också finns undantagssidor att dra fram.
Jag förtiger inte heller detta (se sid. 251), men borde kanske infogat
123
Varia
en hänvisning till en min tidigare bok, som behandlar bl. a. motståndsrörelserna.
Den tredje och sista anmärkningen, som gäller slutsatsen, kan inte
vara annat än tacknämlig för bokens författare. (Jag fäster mig inte
vid att kritikern finner slutsatsen ologisk. Livet själv är ologiskt.
Jag kan för min del inte rekommendera radikalpacifismen, fastän jag
fördömer kriget. Jag står med berått mod och gott samvete för det
ologiska i att låta boken utmynna i en appell om starkaste möjliga
försvar.) Kritikern efterlyser nämligen en utredning om möjligheten
av internationella begränsningar av värnplikten, just det jag själv
vill komma fram till. Jag vet inte om det undgått artikelförfattaren
att ämnet i fråga historiskt belyses i ett tiosidigt kapitel i min bok. I
densamma uttrycks också en önskan att andra skall fortsätta. Ämnet
skulle lämpa sig för organisationssakkunniga militärer och borde
ligga nära till hands ur småstatens synpunkt, eftersom just småstaten
kommit i ett så handikapat läge genom – exempelvis – det ofantliga
eurasiska folkhavets organisering för krig. Upplysningsvis kan jag
meddela, att en del skandinaviska organisationer begärt en utredning
i den antydda riktningen hos FN, och att liknande förslag framställts
genom den svenska FN-föreningen, allt dock utan någon påföljd hittills- så vitt man vet.
Min kritiker har också en del andra småanmärkningar, med vilka
jag inte vill uppta tidskriftens utrymme, men vilkas egentliga grund
väl är den, som är uttryckt i beskyllningen, att jag skulle eftertrakta
bifall från vissa håll. Från vilka7 1925 års nedrustning kritiseras i en
passus, som artikelförfattaren själv med god aptit citerar. At andra
hållet går bokens ovilja ut över den krigsdyrkande och totalitära linjens politiker och officerare, alltså den särart, som bildar länkarna i
kedjan från Napoleon till Hitler. Ingen tidigare militär anmälare,
vare sig i Sverige eller grannländerna, har känt sig träffad eller så-
rad av den kritiken, och därtill finns sannerligen inte heller någon
anledning. Det är också riktigt, som artikelförfattaren säger, att ingen
av dem kommit på de andra förmenta bristerna, inte heller civilhistoriker, som sakligt nagelfarit boken.
Men jag har ingenting emot att den, som känner olust inför en del
mindre uppbyggliga saker i boken, vädrar ut den. Jag tycker bara
att ordet »demagogi» i rubriken är ovärdigt både ämnet, artikelförfattaren och tidskriften. Eller vad säger redaktionen~
Torsten Holm.
Redaktionen, som beklagar den påtalade artikelrubrikens polemiska
tillspetsning, har berett överstelöjtnant Furstenbach tillfälle att taga
del av ovanstående genmäle. Denne har meddelat redaktionen, att
den enda kommentar han önskar foga till genmälet är, att artikelrubrikens formulering närmast måste ses mot bakgrunden av vad
överstelöjtnant Holm i sin bok skrivit om »yrkesmilitären och värnplikten», samt att, om tongångarna i ifrågavarande kapitel varit desamma som i genmälet, så hade även artikelrubriken formulerats annorlunda.
124
VÄRNPLIKTEN 150 ÅR
ETT GENMÄLE
I förra numret av denna tidskrift har överstelöjtnant B. Furtenbach
kritiserat min bok Värnplikten 150 år. Han påstår sig ha erinringar
att göra i tre avseenden: masshärens betydelse överdrives, den historiska objektiviteten åsidosättes till förmån för bevisföringen, och slutsatsen är inte den regelrätta konsekvensen av inledning och avhandling.
Det är sant, att jag i den här boken uppehåller mig vid människouppbådets utveckling till masshär genom värnplikten. Tekniken har
jag behandlat i andra böcker och sammanhang, och det har också
många andra gjort, vilket däremot inte varit fallet i fråga om värnpliktshären. Det står läsaren fritt att tillmäta den förra faktorn större
betydelse än den senare. Huvudsaken är ju att båda delarna blivit vårt
öde. Att värnplikten blev masshärens källa är ju också obestridligt.
Vilken roll massan spelar – eller anses spela – idag, därom kan man
få besked genom dags- och fackpressens ständiga vittnesbörd om faran från de hotande 175 ryska divisionerna.
Den bristande objektiviteten skulle bestå bl. a. i att jag förringar
betydelsen av värnplikten före franska revolutionen. Jag kan nog ta
den anmärkningen med ro, eftersom boken börjar med ett kapitel om
värnpliktsformer före franska revolutionen, vari jag hänvisar till
mitt tidigare arbete Västmanlands regementes historia. Där behandlas
utförligt just sådana värnpliktsformer. Artikelförfattaren gör mig för
resten äran att åberopa en skrift av mig själv som auktoritet -mot
mig själv! Verkliga förhållandet är naturligtvis att grunduppfattningen är densamma i båda de citerade arbetena. Det har inte undgått
någon annan kritiker att vad jag sätter fingret på i Värnplikten
150 år är, att den genom och efter franska revolutionen uppträder i
formen »allmän», vilket verkligen revolutionerar hela utvecklingen.
Artikelförfattaren vitsordar själv betydelsen av det nya, att värnplikten blev rekryteringskälla för stående härar.
Författaren tycker också, att jag för mycket generaliserar de värnpliktigas motvilja mot krig och krigsplikt-trots att han själv medger, att uppfattningen i fråga är riktig beträffande huvudmassan! Jag
är medveten om att dylika avslöjanden kan verka chockerande. Däremot är det ingen risk för att de undergräver försvarsviljan. Snarare
tvärtom. Den hänsynslösa sanningen är den enda säkra grunden att
bygga ett demokratiskt försvar på. Till sanningen hör, som artikelförfattaren påpekar, att det också finns undantagssidor att dra fram.
Jag förtiger inte heller detta (se sid. 251), men borde kanske infogat
123
Varia
en hänvisning till en min tidigare bok, som behandlar bl. a. motståndsrörelserna.
Den tredje och sista anmärkningen, som gäller slutsatsen, kan inte
vara annat än tacknämlig för bokens författare. (Jag fäster mig inte
vid att kritikern finner slutsatsen ologisk. Livet själv är ologiskt.
Jag kan för min del inte rekommendera radikalpacifismen, fastän jag
fördömer kriget. Jag står med berått mod och gott samvete för det
ologiska i att låta boken utmynna i en appell om starkaste möjliga
försvar.) Kritikern efterlyser nämligen en utredning om möjligheten
av internationella begränsningar av värnplikten, just det jag själv
vill komma fram till. Jag vet inte om det undgått artikelförfattaren
att ämnet i fråga historiskt belyses i ett tiosidigt kapitel i min bok. I
densamma uttrycks också en önskan att andra skall fortsätta. Ämnet
skulle lämpa sig för organisationssakkunniga militärer och borde
ligga nära till hands ur småstatens synpunkt, eftersom just småstaten
kommit i ett så handikapat läge genom – exempelvis – det ofantliga
eurasiska folkhavets organisering för krig. Upplysningsvis kan jag
meddela, att en del skandinaviska organisationer begärt en utredning
i den antydda riktningen hos FN, och att liknande förslag framställts
genom den svenska FN-föreningen, allt dock utan någon påföljd hittills- så vitt man vet.
Min kritiker har också en del andra småanmärkningar, med vilka
jag inte vill uppta tidskriftens utrymme, men vilkas egentliga grund
väl är den, som är uttryckt i beskyllningen, att jag skulle eftertrakta
bifall från vissa håll. Från vilka7 1925 års nedrustning kritiseras i en
passus, som artikelförfattaren själv med god aptit citerar. At andra
hållet går bokens ovilja ut över den krigsdyrkande och totalitära linjens politiker och officerare, alltså den särart, som bildar länkarna i
kedjan från Napoleon till Hitler. Ingen tidigare militär anmälare,
vare sig i Sverige eller grannländerna, har känt sig träffad eller så-
rad av den kritiken, och därtill finns sannerligen inte heller någon
anledning. Det är också riktigt, som artikelförfattaren säger, att ingen
av dem kommit på de andra förmenta bristerna, inte heller civilhistoriker, som sakligt nagelfarit boken.
Men jag har ingenting emot att den, som känner olust inför en del
mindre uppbyggliga saker i boken, vädrar ut den. Jag tycker bara
att ordet »demagogi» i rubriken är ovärdigt både ämnet, artikelförfattaren och tidskriften. Eller vad säger redaktionen~
Torsten Holm.
Redaktionen, som beklagar den påtalade artikelrubrikens polemiska
tillspetsning, har berett överstelöjtnant Furstenbach tillfälle att taga
del av ovanstående genmäle. Denne har meddelat redaktionen, att
den enda kommentar han önskar foga till genmälet är, att artikelrubrikens formulering närmast måste ses mot bakgrunden av vad
överstelöjtnant Holm i sin bok skrivit om »yrkesmilitären och värnplikten», samt att, om tongångarna i ifrågavarande kapitel varit desamma som i genmälet, så hade även artikelrubriken formulerats annorlunda.
124