England, dollarkrisen och vi
1952
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ENGLAND, DOLLARKRISEN OCH VI
KoREAKRIGET har i så utomordentligt hög grad fått vara
syndabock för alla de besvärligheter det svenska folket haft att
dragas med de sista två åren, att något positivt också bör sägas
om det. Det är nämligen till mycket stor del dess förtjänst, att
dollarkrisen försvann för en kort tid. När den nu återkommit med
förnyad styrka, har den liksom för övrigt också år 1947 i första
hand träffat England, men mycket talar för att den liksom då
kommer att gå vidare och drabba oss.
Utvecklingen av sterlingblockets guld- och dollarreserver sedan
devalveringen 1949, då dessa nedgått till 1,3 miljarder dollars, belyser på ett utmärkt men skrämmande sätt dollarkrisens försvinnande och återkomst. Vid Koreakrigets början i juni 1950 hade
dessa reserver stigit till 2,3 miljarder dollars och nådde vid utgången av första halvåret 1951 toppen med 3,8 miljarder dollars,
ungefär samtidigt som vapenstilleståndsförhandlingarna började
i Korea. Sedan dess ha reserverna nedgått med inte mindre än 1,5
miljarder dollars på sex månader till 2,3 miljarder dollars vid
årsskiftet, och enligt vad den engelska finansministern uppgav i
sitt budgettal den 11 mars i år, skulle ytterligare 560 miljoner
dollars ha förlorats under årets två första månader. Reserverna
skulle alltså då, om de inte fått något okänt tillskott, vara nere i
1,7 miljarder dollars och därmed inte långt från 1949 års bottenläge.
Genom den europeiska betalningsunionens tillkomst bereddes
England ökade möjligheter att överflytta sina inköp till vissa
av Västeuropas länder, men detta blev aktuellt först i samband
med dollarkrisens återkomst. Sedan emellertid kreditkvoten utnyttjats i den utsträckningen, att 80 procent av underskotten till
betalningsunionen måste likvideras i guld, har ifrågavarande västeuropeiska länder blivit 80-procentiga dollarmarknader, som så-
ledes i nästan lika hög grad belasta sterlingblockets guld- och
dollarreserver.
I det kritiska läge, vari England återigen befinner sig, har dess
konservativa regering slagit in på delvis nya vägar för att söka
övervinna det snart permanenta kristillståndet, sedan arbetarregeringens politik inte lett till framgång. Den nyligen framlagda
127
—- ———————–
England, dollarkrisen och vi
budgetplanen innehåller bl. a. en markant brytning med tidigare
politik däri, att den direkta inkomstskatten sänks och likaså livsmedelssubventionerna. Innebörden därav är, att det blir nödvändigare att arbeta men inte svårare att få lönen att räcka till.
Vidare har räntan höjts, men det anmärkningsvärda är, att det
skett så drastiskt, att man får gå tillbaka ända till början av
1930-talet och guldmyntfotens övergivande för att finna en motsvarighet. Det återstår nu att se, om denna politik, som huvudsakligen verkar på längre sikt, kommer att lyckas med att avvärja
den hotande valutakrisen.
Englands politik för att hejda dollarutflödet har hittills varit
inriktad på nedskärning av importen bl. a. också av svenska exportvaror. En sådan politik har emellertid uppenbara begränsningar. Den leder till motåtgärder och varubrist, och den kan
framkalla allmän depression. I dagens oroliga utrikespolitiska läge
och med tvånget av stora rustningar är en prohibitiv importpolitik i längden omöjlig. Möjligheten av en ny devalvering av
pundet måste därför tagas med i beräkningen.
För vårt lands del kommer såväl sterlingländernas importbeskärningar som en eventuell devalvering av pundet att medföra
allvarliga besvärligheter. Men det finns dock goda skäl att tro,
att, om sterlingblocket kunde klara sig över detta års kritiska
situationer, läget på något längre sikt skulle ljusna. I så fall skulle
svårigheterna även för vår del vara av övergående natur. Den
frågan är därför berättigad, om i nuvarande läge ett svenskt ingripande kunde göras till lättande av sterlingblockets betalningssvårigheter och tilllindrande av dollarkrisens skärpa. Å ven frågan
om den ur svensk synpunkt lämpligaste formen härför förtjänar
beaktande.
Det torde råda enighet om att den s. k. dollarkrisen går starkt
på djupet och sammanhänger dels med en benägenhet hos Europas
folk att, som det heter, leva över sina tillgångar, dels också med
strukturella förändringar i Europas näringsliv till följd av kriget
och den av kommunismen underblåsta nationalistiska oron i rå-
varuländerna. Hittillsvarande strävanden att genom det europeiska samarbetet i dess olika former stärka Europas ekonomiska
ställning ha inte varit gagnlösa. Skulle detta nu gå i baklås och
Europas länder söka var för sig i bilateralism och avspärrning
lösa sina valutaproblem, skulle med största sannolikhet dollarkrisen onödigtvis förvärras och knappast någon enda stat undgå
att träffas av dess slag. Inte heller kan det ligga någon rimlig
128
England, dollarkrisen och vi
mening i att de knappa råvarutillgångar, varöver Europa dock
trots allt förfogar, skola lämnas outnyttjade i viss utsträckning på
grund av finansiella hinder av övergående natur. För vårt lands
del gäller det järn och trä, som sterlingblocket saknar, medan
detta i gengäld har andra för oss viktiga varor främst kol.
I riksdagen har därför den tanken framförts till övervägande,
att Sverige skulle förklara sig berett att lämna England en kronkredit av storleksordningen 500 miljoner kronor. De viktigaste
skälen härför äro, såsom redan angivits, att söka hålla den allmänna dollarkrisen från livet så mycket som möjligt, att söka
förhindra bilaterlismens återkomst, att möjliggöra fortsatt tillförsel till England av svenska råvaror, samtidigt som engelska
kol i något ökad utsträckning borde kunna ställas till vårt förfogande. Därtill skulle också kunna anföras, att Englands underskott och Sveriges överskott i den europeiska betalningsunionen
skulle reduceras, varigenom möjligheterna för dennas fortvaro
med nuvarande kvotsystem skulle ökas. En utvidgning av kvoterna eller någon annan form för ökad kreditgivning till betalningsunionen t. ex. genom avstående från stadgeenliga rättigheter
vore ur svensk synpunkt ingen god lösning. Efterkrigsårens erfarenheter ha lärt, att temporära lösningar av detta slag alltför
lätt uppfattas som internationella socialpolitiska anordningar utan
specificerade förpliktelser. En regelrätt kredit är däremot en ren
affärstransaktion med klara utfästelser från bägge parters sida.
Den har också den fördelen för långivarens del, att säkerheten
kan göras väsentligt bättre än fallet är med en kredit till en internationell institution utan andra tillgångar än fordringar på
en rad stater med mycket skiftande betalningsmöjligheter. I Englands fall har ränte- och amorteringstjänsten på det amerikanska
lånet mitt uppe i dollarkrisen visat, vilken vikt den engelska
regeringen tillmäter det punktliga honorerandet av ingångna kontrakt. Medvetandet om en tidsbunden återbetalning är också en
hämsko på ett lättsinnigt utnyttjande av erhållen kredit.
För Sveriges del borde det i händelse av en närmare prövning
av denna tanke undersökas, om inte den privata svenska kapitalmarknaden ävenledes borde anlitas för att undvika en ren statskredit eller, vad som vore direkt olyckligt, en riksbankskredit.
Möjligen skulle i det sammanhanget även frågan om exportavgifternas användning kunna inkopplas. Goda skäl tala otvivelaktigt för att frågan om en svensk kredit till England närmare
undersökes.
129
’·’ –
KoREAKRIGET har i så utomordentligt hög grad fått vara
syndabock för alla de besvärligheter det svenska folket haft att
dragas med de sista två åren, att något positivt också bör sägas
om det. Det är nämligen till mycket stor del dess förtjänst, att
dollarkrisen försvann för en kort tid. När den nu återkommit med
förnyad styrka, har den liksom för övrigt också år 1947 i första
hand träffat England, men mycket talar för att den liksom då
kommer att gå vidare och drabba oss.
Utvecklingen av sterlingblockets guld- och dollarreserver sedan
devalveringen 1949, då dessa nedgått till 1,3 miljarder dollars, belyser på ett utmärkt men skrämmande sätt dollarkrisens försvinnande och återkomst. Vid Koreakrigets början i juni 1950 hade
dessa reserver stigit till 2,3 miljarder dollars och nådde vid utgången av första halvåret 1951 toppen med 3,8 miljarder dollars,
ungefär samtidigt som vapenstilleståndsförhandlingarna började
i Korea. Sedan dess ha reserverna nedgått med inte mindre än 1,5
miljarder dollars på sex månader till 2,3 miljarder dollars vid
årsskiftet, och enligt vad den engelska finansministern uppgav i
sitt budgettal den 11 mars i år, skulle ytterligare 560 miljoner
dollars ha förlorats under årets två första månader. Reserverna
skulle alltså då, om de inte fått något okänt tillskott, vara nere i
1,7 miljarder dollars och därmed inte långt från 1949 års bottenläge.
Genom den europeiska betalningsunionens tillkomst bereddes
England ökade möjligheter att överflytta sina inköp till vissa
av Västeuropas länder, men detta blev aktuellt först i samband
med dollarkrisens återkomst. Sedan emellertid kreditkvoten utnyttjats i den utsträckningen, att 80 procent av underskotten till
betalningsunionen måste likvideras i guld, har ifrågavarande västeuropeiska länder blivit 80-procentiga dollarmarknader, som så-
ledes i nästan lika hög grad belasta sterlingblockets guld- och
dollarreserver.
I det kritiska läge, vari England återigen befinner sig, har dess
konservativa regering slagit in på delvis nya vägar för att söka
övervinna det snart permanenta kristillståndet, sedan arbetarregeringens politik inte lett till framgång. Den nyligen framlagda
127
—- ———————–
England, dollarkrisen och vi
budgetplanen innehåller bl. a. en markant brytning med tidigare
politik däri, att den direkta inkomstskatten sänks och likaså livsmedelssubventionerna. Innebörden därav är, att det blir nödvändigare att arbeta men inte svårare att få lönen att räcka till.
Vidare har räntan höjts, men det anmärkningsvärda är, att det
skett så drastiskt, att man får gå tillbaka ända till början av
1930-talet och guldmyntfotens övergivande för att finna en motsvarighet. Det återstår nu att se, om denna politik, som huvudsakligen verkar på längre sikt, kommer att lyckas med att avvärja
den hotande valutakrisen.
Englands politik för att hejda dollarutflödet har hittills varit
inriktad på nedskärning av importen bl. a. också av svenska exportvaror. En sådan politik har emellertid uppenbara begränsningar. Den leder till motåtgärder och varubrist, och den kan
framkalla allmän depression. I dagens oroliga utrikespolitiska läge
och med tvånget av stora rustningar är en prohibitiv importpolitik i längden omöjlig. Möjligheten av en ny devalvering av
pundet måste därför tagas med i beräkningen.
För vårt lands del kommer såväl sterlingländernas importbeskärningar som en eventuell devalvering av pundet att medföra
allvarliga besvärligheter. Men det finns dock goda skäl att tro,
att, om sterlingblocket kunde klara sig över detta års kritiska
situationer, läget på något längre sikt skulle ljusna. I så fall skulle
svårigheterna även för vår del vara av övergående natur. Den
frågan är därför berättigad, om i nuvarande läge ett svenskt ingripande kunde göras till lättande av sterlingblockets betalningssvårigheter och tilllindrande av dollarkrisens skärpa. Å ven frågan
om den ur svensk synpunkt lämpligaste formen härför förtjänar
beaktande.
Det torde råda enighet om att den s. k. dollarkrisen går starkt
på djupet och sammanhänger dels med en benägenhet hos Europas
folk att, som det heter, leva över sina tillgångar, dels också med
strukturella förändringar i Europas näringsliv till följd av kriget
och den av kommunismen underblåsta nationalistiska oron i rå-
varuländerna. Hittillsvarande strävanden att genom det europeiska samarbetet i dess olika former stärka Europas ekonomiska
ställning ha inte varit gagnlösa. Skulle detta nu gå i baklås och
Europas länder söka var för sig i bilateralism och avspärrning
lösa sina valutaproblem, skulle med största sannolikhet dollarkrisen onödigtvis förvärras och knappast någon enda stat undgå
att träffas av dess slag. Inte heller kan det ligga någon rimlig
128
England, dollarkrisen och vi
mening i att de knappa råvarutillgångar, varöver Europa dock
trots allt förfogar, skola lämnas outnyttjade i viss utsträckning på
grund av finansiella hinder av övergående natur. För vårt lands
del gäller det järn och trä, som sterlingblocket saknar, medan
detta i gengäld har andra för oss viktiga varor främst kol.
I riksdagen har därför den tanken framförts till övervägande,
att Sverige skulle förklara sig berett att lämna England en kronkredit av storleksordningen 500 miljoner kronor. De viktigaste
skälen härför äro, såsom redan angivits, att söka hålla den allmänna dollarkrisen från livet så mycket som möjligt, att söka
förhindra bilaterlismens återkomst, att möjliggöra fortsatt tillförsel till England av svenska råvaror, samtidigt som engelska
kol i något ökad utsträckning borde kunna ställas till vårt förfogande. Därtill skulle också kunna anföras, att Englands underskott och Sveriges överskott i den europeiska betalningsunionen
skulle reduceras, varigenom möjligheterna för dennas fortvaro
med nuvarande kvotsystem skulle ökas. En utvidgning av kvoterna eller någon annan form för ökad kreditgivning till betalningsunionen t. ex. genom avstående från stadgeenliga rättigheter
vore ur svensk synpunkt ingen god lösning. Efterkrigsårens erfarenheter ha lärt, att temporära lösningar av detta slag alltför
lätt uppfattas som internationella socialpolitiska anordningar utan
specificerade förpliktelser. En regelrätt kredit är däremot en ren
affärstransaktion med klara utfästelser från bägge parters sida.
Den har också den fördelen för långivarens del, att säkerheten
kan göras väsentligt bättre än fallet är med en kredit till en internationell institution utan andra tillgångar än fordringar på
en rad stater med mycket skiftande betalningsmöjligheter. I Englands fall har ränte- och amorteringstjänsten på det amerikanska
lånet mitt uppe i dollarkrisen visat, vilken vikt den engelska
regeringen tillmäter det punktliga honorerandet av ingångna kontrakt. Medvetandet om en tidsbunden återbetalning är också en
hämsko på ett lättsinnigt utnyttjande av erhållen kredit.
För Sveriges del borde det i händelse av en närmare prövning
av denna tanke undersökas, om inte den privata svenska kapitalmarknaden ävenledes borde anlitas för att undvika en ren statskredit eller, vad som vore direkt olyckligt, en riksbankskredit.
Möjligen skulle i det sammanhanget även frågan om exportavgifternas användning kunna inkopplas. Goda skäl tala otvivelaktigt för att frågan om en svensk kredit till England närmare
undersökes.
129
’·’ –