Svenska finlands folketing
1952
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SVENSI(A FINLANDS
FOLKTING
Av kanslichef KURT ANTELL
SEDAN mer än tio år äger finlandssvenskarna en egen, parlamentariskt uppbyggd representation i Svenska Finlands folkting.
Ehuru folktinget inte är en i Finlands statsförfattning förutsatt
institution, intar det dock numera en ställning, som berättigar på-
ståendet, att det väl icke de jure, men de facto är erkänt av den
finländska statsmakten. Detta erkännande grundar sig därpå, att
folktinget uppfyller alla villkor för en på demokratiska principer
byggd representation för en hel folkgrupp, Finlands svenska befolkning. Dess medlemmar utses genom omedelbara och hemliga
val med lika rösträtt. Valrätt tillkommer varje välfrejdad finländsk medborgare, som räknar sig till den svenska befolkningen
och före valet uppnått myndig ålder. Valresultatet fastställes enligt proportionell metod. En på detta sätt vald representantförsamling, som bakom sig har en procentuellt betydande väljarmassa,
måste erkännas befogad att tala på den svenska folkgruppens eller
nationalitetens vägnar. Då folktinget eller dess fullmäktige med
olika framställningar vänt sig till landets regering och statens
myndigheter, har dess rätt att föra sådan talan ej heller ifrågasatts.
Folktinget konstituerade sig såsom permanent representation för
den svenska befolkningen, då det den 29 januari 1941 antog grundstadgar och valordning samt arbetsordning för såväl folkting som
folktingsfullmäktige, det verkställande organet. Därmed hade folktinget givit sig självt en »författning», som kan ändras och upphävas endast på åtgärd av folktinget. I enlighet med gällande
grundstadgar består folktinget av 60 medlemmar, som väljes för
en tid av sex år. Det sammanträder på kallelse av folktingsfullmäktige, och längre än tre år får inte förflyta mellan dess sessioner. Nya val kan utlysas under mandatperioden, ifall folktinget
så beslutar eller folktingsfullmäktige, då tinget icke är samlat, med
130
Svenska Finlands folkting
trefjärdedels majoritet fattar sådant beslut. Regelrätta folktingsval har förrättats, förutom år 1941, år 1946 (då den första mandatperioden, som omfattade endast fem år, utlöpt) och nu senast den
2-3 mars 1952. Folktinget har sammankommit till session åren
1941, 1944, 1946 och 1949. Det nyvalda folktinget samlades jämlikt
folktingsfullmäktiges beslut i Helsingfors den 31 mars detta år.
För att få en riktig föreställning om denna egenartade institutions karaktär och betydelse är det nödvändigt, att i korthet ange
dess genesis. Det nuvarande folktinget har en föregångare i det
gamla folktinget av år 1919, som kom att betyda en hel del för
gestaltningen av den finländska staten under självständighetens
första tid. Sedan den statliga oavhängigheten tryggats, gällde det
att skapa formerna för statens maktutövning och den inre sammanlevnaden. Härvid framstod det för Finlands svenskar som en
maktpåliggande uppgift att i grundlagen befästa det svenska språ-
kets ställning som officiellt språk vid sidan av det finska och den
svenska befolkningens nationella existens som en med den finska
likställd del av statsfolket. Då strävandena, att genom en speciallag
ordna språk- och nationalitetsförhållandena strandade på de finska
borgerliga partiernas motstånd i lantdagen, ansåg man på svenskt
håll, att man genom att sammankalla en särskild församling av
representanter från hela det svenska Finland borde ge eftertryck
åt de nationella trygghetskraven. Den representantförsamling, som
sålunda på uppfordran av Svenska folkpartiets urtima partidag
och under anslutning av mer än 110 000 svenska män och kvinnor
valdes i april 1919, fick namnet Svenska Finlands folkting. I valmanifestet, som riktade sig till alla landets svenskar, framhölls
bl. a., att den självbestämningsrätt, vilken utgjort rättsgrunden
för Finlands befrielse från det ryska förtrycket, i lika hög grad
tillkom landets svenska som dess finska befolkning. Folktingsvalet,
som väckt allmän hänförelse – endast de svenska arbetarna och
ålänningarna hade av olika anledning ställt sig utanför- betecknade kulmen i den finlandssvenska samlingsrörelse, som Axel Lille
skildrat och vars ledande namn är A. O. Freudenthal, Axel Lille
och Eric von Rettig, det första folktingets talman.
Folktinget verkade i nära samarbete med den svenska lantdagsgruppen och gav den det stöd den behövde. Dess beslut, som i skilda
skrivelser framfördes till statsrådet, delgavs därjämte lantdagsgruppen. I en interpellation från gruppens sida hänvisades till den
opinion, som tagit sig uttryck i folktinget. Den finländska regeringen kunde inte låta bli att beakta den sålunda framburna folk- 131
Kurt Antell
opinionen, så mycket mindre som världens blickar var riktade
på Finlands inre status på grund av Alandskonflikten. Och då
lantdagen slutligen i den nya regeringsformen införde de s. k.
nationalitetsparagraferna, tillgodosågs i huvudsak de finlandssvenska önskemål, som utformats i folktinget. I § 14 fastslogs
principen, att finska och svenska är republikens nationalspråk,
att medborgarna har rätt att hos domstolar och förvaltande myndigheter i egen sak använda sitt finska eller svenska modersmål
och utfå expedition på detta språk samt att landets finskspråkiga
och svenskspråkiga befolknings rätt i detta hänseende, liksom
även dessa befolkningsgruppers kulturella och ekonomiska behov,
av staten skall tillgodoses »enligt enahanda grunder». I andra
paragrafer fastställdes de båda språkens likställighet vid avfattningen av lagar och förordningar och andra officiella handlingar
och principen att vid nyreglering av förvaltningsområdens gränser hänsyn skall tagas till de språkliga förhållandena, vilken princip även skall äga tillämpning vid bestämmandet av gränserna
för kommunala självstyrelsesamfund av högre ordning, ifall så-
dana bildas. Slutligen tillerkändes värnpliktig rätt att, därest han
icke själv annat åstundar, såvitt möjligt, hänföras till truppförband, vars manskap har samma modersmål som han själv, och
där erhålla sin undervisning på modersmålet.
Ä ven om dessa här antydda grundlagsstadganden icke motsvarade den »magna charta», som hägrade för folktinget, skulle de
komma att utgöra den konstitutionella grund, på vilken »den
svenskspråkiga befolkningen» i Finland bygger sin rätt att såsom
finlandssvenskar, det är med bevarat språk och bevarad nationalitet, få tjäna sitt fosterland. Att detta resultat nåddes måste i
främsta rummet räknas folktinget till förtjänst. Till vinningar, som
ytterligare gjordes, hör språklagen av år 1922 (reviderad 1935 i
en för den språkliga minoriteten mindre gynnsam riktning), det
svenska biskopsstiftet i Borgå och den svenska avdelningen vid
skolstyrelsen, vars självständiga ställning dock senare (1928) inskränktes.
Det första folktinget hade inte lyckats förverkliga alla sina intentioner. Planerna på övervägande svenska län och landskap och
ett landskapsförbund, vilka frågor mycket sysselsatt folktinget,
blev föremål för beredning i en statskommitte, men kunde inte
föras i hamn, då det politiska läget förändrades. Samma öde rönte
det av professor Robert Hermanson storstilat utvecklade förslaget om »kulturautonomi», d. v. s. en fullständig självförvaltning
132
…!!1!11!!!!!1!—…..—————–.,—-~–
Svenska Finlands folkting
för det svenska skolväsendet i landet med ett lagfäst folkting som
garant.
Folktingets mandat ansågs gälla för tre år, men redan efter en
kort session i november 1920, den fjärde i ordningen, avslutade
det sin verksamhet. Tanken att vid behov ånyo inkalla ett folkting
var därmed inte uppgiven. Det dröjde dock ända till hösten 1938,
förrän denna tanke tog fast form. I syfte att åstadkomma ett
effektivare försvar av de svenska positionerna, som hotades av
äktfinskhetens kampglada stöttrupper, beslöt ett representativt
svenskt partimöte den 13 nov. 1938 att återuppliva folktinget. Härvid omfattades enhälligt tanken, att folktinget skulle bli en bestående institution och ställas på bred bas och att sålunda även
medborgarkretsar utanför Svenska folkpartiet skulle bli företrädda
i och stå bakom detsamma. En folktingsdelegation utsågs att bereda frågan, men förberedelserna avbröts av krigshotet och krigsutbrottet hösten 1939.
Eftervinterkriget aktualiserades frågan om folktingets sammankallande på ett oväntat sätt, då den för karelarnas förseende med
jord planerade »snabbkolonisationen» med ett slag hotade att
spränga de sammanhängande svenska bosättningsområdena i stycken. Inför detta hot, som drabbade såväl svenska jordägare som
svenska lantbruksarbetare och, ifall det förverkligades, i grund
skulle förändra svenskbygdernas språkliga karaktär, enades man
om en gemensam aktion. De svenska socialdemokraterna och Svenska vänstern (senare Svenska frisinnade partiet) biträdde planen
på folktingets sammankallande och inträdde i folktingsdelegationen, vilken därefter i november 1940 utfärdade kallelse till folktingsvaL Valet, som ägde rum den 4–8 januari 1941, samlade
148 421 röster i sju valkretsar. Härtill kan läggas de c:a 8 000 röster,
som stod bakom Ålands landstings ledamöter, vilka på anhållan
erhållit rätt att besätta den åländska valkretsens två mandat.
Valdeltagandet hade ådagalagt ett sällsport stort intresse hos
valmännen. Vid en jämförelse mellan röstsiffrorna för 1919 och
1941 bör dock observeras, att rösträttsåldern sänkts från 24 till
21 år. Folktinget samlades den 21 januari och hälsades av folktingsdelegationens ordförande professor Harry Federley. Till talman utsågs senator Leo Ehrnrooth. En ny länk hade fogats till
utvecklingens kedja. Det nya folktinget trädde i det gamlas spår
med föresats att utbygga denna nationella, i den finlandssvenska
traditionen förankrade representation till en fast och bestående
institution.
133
Kurt Antell
I grundstadgarna anges kort, att den svenska befolkningen i
Finland företrädes av Svenska Finlands folkting och folktingsfullmäktige. De sistnämnda, femton till antalet, utses vid slutet
av varje folktingssession inom eller utom folktingsmännens krets
med uppgift att företräda folktinget mellan dess sessioner, verkställa folktingets beslut, förbereda ärenden, som skall föreläggas
tinget o. s. v. Till fullmäktiges allmänna uppgifter hör att övervaka
och leda utvecklingen av det svenska kulturlivet i Finland, med
beaktande av att nödig undervisning på olika områden står den
svenska ungdomen till buds, att svenska bildnings- och samhällssträvanden konsolideras samt att den svenska befolkningens intressen i fråga om befolknings- och socialpolitik samt ekonomisk
utveckling tillvaratages. På fullmäktige ankommer också att övervaka, att den svenska befolkningen tillförsäkrade rättigheter iakttages samt att svenska språket respekteras i offentligheten. Vid
fullmäktiges sida står en lagfaren ombudsman, till vars uppgifter
hör att bistå den svenska allmänheten och svenska sammanslutningar i ärenden, som rör deras rätt enligt språklagstiftningen.
I ledningen för fullmäktiges arbete står presidiet, ordföranden
och två viceordförande, som till sitt förfogande har ett sekretariat.
För de många svårskötta skol- och bildningsfrågorna har en kulturombudsman tillsatts, för ungdomsärendena en ungdomsombudsman. En rad specialutskott sorterar under folktingsfullmäktige,
liksom folktinget under sessionerna tillsätter ett beredningsutskott,
närmast för granskningen av fullmäktiges berättelse, samt efter
behov andra utskott.
Så ter sig i stora drag den organisationsapparat, med vilken
folktinget arbetar. Proceduren vid folktingssessionerna med propositioner, motioner, utskottsbehandling och plena måste här förbigås. Det vidsträckta verksamhetsfält, som anges av bestämmelserna här ovan, har föranlett tillsättandet av vissa folktingsfullmäktige underlydande specialorgan, som förtjäna omnämnas.
Svenska vetenskapliga centralrådet består av tjugo medlemmar,
företrädande olika vetenskapsgrenar. Det behandlar frågor rö-
rande den högsta undervisningen på svenskt språk och stöder
svensk vetenskaplig forskning genom att utdela stipendier till
unga forskare. Finlandssvenska jordnämnden sköter den svenska
jordpolitiken, stöder svenskbygdernas jordbruk och främjar den
kolonisation, som tar sikte på att tillfredsställa svenskarnas eget
jordbehov. Svenska yrkesutbildningsstyrelsen söker med biträde
av lokala yrkesnämnder förbättra den bristfälliga yrkesskolningen,
134
Svenska Finlands folkting
inrätta nödiga anstalter och skänka ungdomen yrkesvägledning.
Svenska språkvårdsnämnden i Finland fungerar som rådgivande
organ i språkriktighetsfrågor och bedriver aktiv språkvård. Den
upprätthåller nära förbindelser med motsvarande nämnd i Sverige.
I detta sammanhang må ännu erinras om byrån Finlandssvensk
Information i Stockholm, startad i samarbete med intresserade
rikssvenska kretsar, från vilken bulletinen Meddelanden från
Svensk-Finland utgår.
Något försök att skildra folktingets verksamhet skall inte göras,
endast en antydan ges om vilka frågor, som stått i förgrunden.
Kolonisationsfrågan kom efter fyraårskriget upp i ny gestalt genom lljordanskaffningslagen», som liksom dess föregångare åsyftade att genom expropriation bereda den förflyttade befolkningen
tillgång till jord. På svenskt håll önskade man, i syfte att skydda
svenskbygderna för förfinskning, vinna möjlighet att i viss utsträckning ersätta direkt jordöverlåtelse med nyröjning i finsk
trakt, och folktinget gick in för en dylik lösning. Man kan med
ett visst fog säga att, liksom det gamla folktinget bidragit till utformningen av regeringsformens nationalitetsparagrafer, det nya
folktinget inlagt förtjänst om de paragrafer i jordanskaffningslagen, som genom ett förfarande av ovannämnt slag möjliggör, att
den bestående proportionaliteten mellan finskt och svenskt i
svensk- och tvåspråkiga kommuner bevaras. De svenska jordägarna skall härvid bära samma ekonomiska tunga som de finska.
För en riktig tillämpning av lagen har folktinget kämpat, och
det har därvid ofta haft tillfredsställelsen att genom ingripande
från statsrådets eller justitiekanslerns sida erhålla rättelse i av
lägre myndigheter utfärdade, direkt lagstridiga eller mot lagens
anda stridande föreskrifter. Tyvärr biföll statsrådet alltför sent
folktingsfullmäktiges framställning om, att svenska österbottningar skulle beredas tillfälle att köpa kolonisationsjord i Sydfinlands svenskbygder; jordhungern hade minskat och emigrationen
hade tagit sin början. Vid sidan av jordfrågorna har yrkesutbildningen stått främst på folktingets program. Vissa framgångar
har också här kunnat noteras; sålunda har bl. a. två svenska yrkesskolor i Nyland startat. På detta område har folktingsinstitutionen
haft ett gott stöd av de statliga myndigheterna, som inte försummat att utnyttja den svenska yrkesutbildningsstyrelsens sakkunskap. Detta organ är för övrigt t. v. det enda, som åtnjuter statsunderstöd. Kulturfrågorna i vidaste bemärkelse måste ju inta en
central plats i folktingsarbetet. Undervisningen från folkskolan
135
—–~~—-
~ —~————————
Kurt Antell
uppåt och den högsta ledningen av densamma har därför varit
föremål för oavlåtlig uppmärksamhet. Till folktingets uppgifter
hör att slå vakt om de språkliga rättigheterna och att värna
svenska språkets lagliga ställning i olika sammanhang, i fråga
om skyltar, blanketter, poststämplar, frimärken, mynt o. s. v. Hit
hör också omvårdnaden om de svenska ortnamnen, vilka representerar ett kulturhistoriskt, av myndigheterna inte alltid erkänt
värde.
På samma sätt som det gamla folktinget upprätthåller det nuvarande intima förbindelser med den svenska befolkningens politiska representanter i riksdagen, både med Svenska folkpartiets
riksdagsgrupp och de båda vänsterpartiernas svenska riksdagsmän. Vid valen till folktinget har partigrupperingen – sedan 1946
är även folkdemokraterna med – kommit till synes, likväl först
vid årets val i form av valförbund. Sådana var inte tidigare förutsatta i valordningen, och det ansågs t. o. m. lyckligt, att så var
fallet. Professor Erik af Hällström, som varit med om att mura
grunden till den nya folktingsbyggnaden, höll före att folktinget
stod över partierna och oberoende av dem. Gruppbildningen borde
därför enligt hans mening ske med beaktande av frågor, som kom
till behandling där, men inte efter de politiska partiernas programdeklarationer. Ä ven om de svenska folktingsmännen i folktinget är grupperade efter de allmänna partigränserna, kan man
säga, att diskussionerna och besluten där i allmänhet inte följt
de politiska skiljelinjerna. Ej heller inom folktingsfullmäktige har
de politiska motsättningarna i högre grad framträtt. Detta har
givetvis utgjort en viktig förutsättning för att folktinget och dess
organ utåt kunnat uppträda med nödig pondus. De ha i stort sett
företrätt en enig opinion.
Av det ovan sagda framgår, att folktinget kommunicerar med
regeringen och myndigheter av olika slag, med riksdagsgrupper
– även till de finska grupperna i riksdagen har folktinget någon
gång vädjat – och olika organisationer, särskilt givetvis finlandssvenska. Folktingsorganens uppfattning inhämtas av ministerier
och andra myndigheter. I statskommitteer sitter ofta någon svensk
representant, som föreslagits av folktingsfullmäktige, andra kommitteer, såsom den statliga skärgårdskommitten, har tillkommit
på fullmäktiges initiativ. Allt detta ger vid handen, att man räknar med folktinget och respekterar det.
Huru folktinget som samhällsbildning skall betraktas, är inte
136
Svenska Finlands folkting
alldeles lätt att avgöra. Ser man till dess ursprung, framstår det
som den slutliga produkten av en mäktig »folkrörelse», den finlandssvenska nationalitetens samlingsrörelse. Ser man till dess
byggnad och organisationsform, liknar det en »intresseorganisation», där intresset emellertid är någonting så ideellt som modersmål och nationalitet. Att räkna sig till en nationell minoritet som
den finlandssvenska innebär inte – åtminstone inte i första rummet – någon materiell eller ekonomisk intressegemenskap. I vår
krassa tid framstår denna samhörighet tvärtom ofta som motsatsen därtill. Och dock förenas de, »som räknar sig till den svenska
befolkningen», av ett gemensamt intresse, ovägbart som alla de
andliga värden detta representerar, men likafullt påtagligt och
verkligt. Vad är då naturligare än att dessa, som vill vara och
förbli finlandssvenskar, i skydd av urgammal nordisk församlingsoch föreningsfrihet sluter sig samman och i sitt eget och- såsom
de förmenar- sitt fäderneslands välförstådda intresse hävdar sin
rätt och sin ställning i samhället.
137
FOLKTING
Av kanslichef KURT ANTELL
SEDAN mer än tio år äger finlandssvenskarna en egen, parlamentariskt uppbyggd representation i Svenska Finlands folkting.
Ehuru folktinget inte är en i Finlands statsförfattning förutsatt
institution, intar det dock numera en ställning, som berättigar på-
ståendet, att det väl icke de jure, men de facto är erkänt av den
finländska statsmakten. Detta erkännande grundar sig därpå, att
folktinget uppfyller alla villkor för en på demokratiska principer
byggd representation för en hel folkgrupp, Finlands svenska befolkning. Dess medlemmar utses genom omedelbara och hemliga
val med lika rösträtt. Valrätt tillkommer varje välfrejdad finländsk medborgare, som räknar sig till den svenska befolkningen
och före valet uppnått myndig ålder. Valresultatet fastställes enligt proportionell metod. En på detta sätt vald representantförsamling, som bakom sig har en procentuellt betydande väljarmassa,
måste erkännas befogad att tala på den svenska folkgruppens eller
nationalitetens vägnar. Då folktinget eller dess fullmäktige med
olika framställningar vänt sig till landets regering och statens
myndigheter, har dess rätt att föra sådan talan ej heller ifrågasatts.
Folktinget konstituerade sig såsom permanent representation för
den svenska befolkningen, då det den 29 januari 1941 antog grundstadgar och valordning samt arbetsordning för såväl folkting som
folktingsfullmäktige, det verkställande organet. Därmed hade folktinget givit sig självt en »författning», som kan ändras och upphävas endast på åtgärd av folktinget. I enlighet med gällande
grundstadgar består folktinget av 60 medlemmar, som väljes för
en tid av sex år. Det sammanträder på kallelse av folktingsfullmäktige, och längre än tre år får inte förflyta mellan dess sessioner. Nya val kan utlysas under mandatperioden, ifall folktinget
så beslutar eller folktingsfullmäktige, då tinget icke är samlat, med
130
Svenska Finlands folkting
trefjärdedels majoritet fattar sådant beslut. Regelrätta folktingsval har förrättats, förutom år 1941, år 1946 (då den första mandatperioden, som omfattade endast fem år, utlöpt) och nu senast den
2-3 mars 1952. Folktinget har sammankommit till session åren
1941, 1944, 1946 och 1949. Det nyvalda folktinget samlades jämlikt
folktingsfullmäktiges beslut i Helsingfors den 31 mars detta år.
För att få en riktig föreställning om denna egenartade institutions karaktär och betydelse är det nödvändigt, att i korthet ange
dess genesis. Det nuvarande folktinget har en föregångare i det
gamla folktinget av år 1919, som kom att betyda en hel del för
gestaltningen av den finländska staten under självständighetens
första tid. Sedan den statliga oavhängigheten tryggats, gällde det
att skapa formerna för statens maktutövning och den inre sammanlevnaden. Härvid framstod det för Finlands svenskar som en
maktpåliggande uppgift att i grundlagen befästa det svenska språ-
kets ställning som officiellt språk vid sidan av det finska och den
svenska befolkningens nationella existens som en med den finska
likställd del av statsfolket. Då strävandena, att genom en speciallag
ordna språk- och nationalitetsförhållandena strandade på de finska
borgerliga partiernas motstånd i lantdagen, ansåg man på svenskt
håll, att man genom att sammankalla en särskild församling av
representanter från hela det svenska Finland borde ge eftertryck
åt de nationella trygghetskraven. Den representantförsamling, som
sålunda på uppfordran av Svenska folkpartiets urtima partidag
och under anslutning av mer än 110 000 svenska män och kvinnor
valdes i april 1919, fick namnet Svenska Finlands folkting. I valmanifestet, som riktade sig till alla landets svenskar, framhölls
bl. a., att den självbestämningsrätt, vilken utgjort rättsgrunden
för Finlands befrielse från det ryska förtrycket, i lika hög grad
tillkom landets svenska som dess finska befolkning. Folktingsvalet,
som väckt allmän hänförelse – endast de svenska arbetarna och
ålänningarna hade av olika anledning ställt sig utanför- betecknade kulmen i den finlandssvenska samlingsrörelse, som Axel Lille
skildrat och vars ledande namn är A. O. Freudenthal, Axel Lille
och Eric von Rettig, det första folktingets talman.
Folktinget verkade i nära samarbete med den svenska lantdagsgruppen och gav den det stöd den behövde. Dess beslut, som i skilda
skrivelser framfördes till statsrådet, delgavs därjämte lantdagsgruppen. I en interpellation från gruppens sida hänvisades till den
opinion, som tagit sig uttryck i folktinget. Den finländska regeringen kunde inte låta bli att beakta den sålunda framburna folk- 131
Kurt Antell
opinionen, så mycket mindre som världens blickar var riktade
på Finlands inre status på grund av Alandskonflikten. Och då
lantdagen slutligen i den nya regeringsformen införde de s. k.
nationalitetsparagraferna, tillgodosågs i huvudsak de finlandssvenska önskemål, som utformats i folktinget. I § 14 fastslogs
principen, att finska och svenska är republikens nationalspråk,
att medborgarna har rätt att hos domstolar och förvaltande myndigheter i egen sak använda sitt finska eller svenska modersmål
och utfå expedition på detta språk samt att landets finskspråkiga
och svenskspråkiga befolknings rätt i detta hänseende, liksom
även dessa befolkningsgruppers kulturella och ekonomiska behov,
av staten skall tillgodoses »enligt enahanda grunder». I andra
paragrafer fastställdes de båda språkens likställighet vid avfattningen av lagar och förordningar och andra officiella handlingar
och principen att vid nyreglering av förvaltningsområdens gränser hänsyn skall tagas till de språkliga förhållandena, vilken princip även skall äga tillämpning vid bestämmandet av gränserna
för kommunala självstyrelsesamfund av högre ordning, ifall så-
dana bildas. Slutligen tillerkändes värnpliktig rätt att, därest han
icke själv annat åstundar, såvitt möjligt, hänföras till truppförband, vars manskap har samma modersmål som han själv, och
där erhålla sin undervisning på modersmålet.
Ä ven om dessa här antydda grundlagsstadganden icke motsvarade den »magna charta», som hägrade för folktinget, skulle de
komma att utgöra den konstitutionella grund, på vilken »den
svenskspråkiga befolkningen» i Finland bygger sin rätt att såsom
finlandssvenskar, det är med bevarat språk och bevarad nationalitet, få tjäna sitt fosterland. Att detta resultat nåddes måste i
främsta rummet räknas folktinget till förtjänst. Till vinningar, som
ytterligare gjordes, hör språklagen av år 1922 (reviderad 1935 i
en för den språkliga minoriteten mindre gynnsam riktning), det
svenska biskopsstiftet i Borgå och den svenska avdelningen vid
skolstyrelsen, vars självständiga ställning dock senare (1928) inskränktes.
Det första folktinget hade inte lyckats förverkliga alla sina intentioner. Planerna på övervägande svenska län och landskap och
ett landskapsförbund, vilka frågor mycket sysselsatt folktinget,
blev föremål för beredning i en statskommitte, men kunde inte
föras i hamn, då det politiska läget förändrades. Samma öde rönte
det av professor Robert Hermanson storstilat utvecklade förslaget om »kulturautonomi», d. v. s. en fullständig självförvaltning
132
…!!1!11!!!!!1!—…..—————–.,—-~–
Svenska Finlands folkting
för det svenska skolväsendet i landet med ett lagfäst folkting som
garant.
Folktingets mandat ansågs gälla för tre år, men redan efter en
kort session i november 1920, den fjärde i ordningen, avslutade
det sin verksamhet. Tanken att vid behov ånyo inkalla ett folkting
var därmed inte uppgiven. Det dröjde dock ända till hösten 1938,
förrän denna tanke tog fast form. I syfte att åstadkomma ett
effektivare försvar av de svenska positionerna, som hotades av
äktfinskhetens kampglada stöttrupper, beslöt ett representativt
svenskt partimöte den 13 nov. 1938 att återuppliva folktinget. Härvid omfattades enhälligt tanken, att folktinget skulle bli en bestående institution och ställas på bred bas och att sålunda även
medborgarkretsar utanför Svenska folkpartiet skulle bli företrädda
i och stå bakom detsamma. En folktingsdelegation utsågs att bereda frågan, men förberedelserna avbröts av krigshotet och krigsutbrottet hösten 1939.
Eftervinterkriget aktualiserades frågan om folktingets sammankallande på ett oväntat sätt, då den för karelarnas förseende med
jord planerade »snabbkolonisationen» med ett slag hotade att
spränga de sammanhängande svenska bosättningsområdena i stycken. Inför detta hot, som drabbade såväl svenska jordägare som
svenska lantbruksarbetare och, ifall det förverkligades, i grund
skulle förändra svenskbygdernas språkliga karaktär, enades man
om en gemensam aktion. De svenska socialdemokraterna och Svenska vänstern (senare Svenska frisinnade partiet) biträdde planen
på folktingets sammankallande och inträdde i folktingsdelegationen, vilken därefter i november 1940 utfärdade kallelse till folktingsvaL Valet, som ägde rum den 4–8 januari 1941, samlade
148 421 röster i sju valkretsar. Härtill kan läggas de c:a 8 000 röster,
som stod bakom Ålands landstings ledamöter, vilka på anhållan
erhållit rätt att besätta den åländska valkretsens två mandat.
Valdeltagandet hade ådagalagt ett sällsport stort intresse hos
valmännen. Vid en jämförelse mellan röstsiffrorna för 1919 och
1941 bör dock observeras, att rösträttsåldern sänkts från 24 till
21 år. Folktinget samlades den 21 januari och hälsades av folktingsdelegationens ordförande professor Harry Federley. Till talman utsågs senator Leo Ehrnrooth. En ny länk hade fogats till
utvecklingens kedja. Det nya folktinget trädde i det gamlas spår
med föresats att utbygga denna nationella, i den finlandssvenska
traditionen förankrade representation till en fast och bestående
institution.
133
Kurt Antell
I grundstadgarna anges kort, att den svenska befolkningen i
Finland företrädes av Svenska Finlands folkting och folktingsfullmäktige. De sistnämnda, femton till antalet, utses vid slutet
av varje folktingssession inom eller utom folktingsmännens krets
med uppgift att företräda folktinget mellan dess sessioner, verkställa folktingets beslut, förbereda ärenden, som skall föreläggas
tinget o. s. v. Till fullmäktiges allmänna uppgifter hör att övervaka
och leda utvecklingen av det svenska kulturlivet i Finland, med
beaktande av att nödig undervisning på olika områden står den
svenska ungdomen till buds, att svenska bildnings- och samhällssträvanden konsolideras samt att den svenska befolkningens intressen i fråga om befolknings- och socialpolitik samt ekonomisk
utveckling tillvaratages. På fullmäktige ankommer också att övervaka, att den svenska befolkningen tillförsäkrade rättigheter iakttages samt att svenska språket respekteras i offentligheten. Vid
fullmäktiges sida står en lagfaren ombudsman, till vars uppgifter
hör att bistå den svenska allmänheten och svenska sammanslutningar i ärenden, som rör deras rätt enligt språklagstiftningen.
I ledningen för fullmäktiges arbete står presidiet, ordföranden
och två viceordförande, som till sitt förfogande har ett sekretariat.
För de många svårskötta skol- och bildningsfrågorna har en kulturombudsman tillsatts, för ungdomsärendena en ungdomsombudsman. En rad specialutskott sorterar under folktingsfullmäktige,
liksom folktinget under sessionerna tillsätter ett beredningsutskott,
närmast för granskningen av fullmäktiges berättelse, samt efter
behov andra utskott.
Så ter sig i stora drag den organisationsapparat, med vilken
folktinget arbetar. Proceduren vid folktingssessionerna med propositioner, motioner, utskottsbehandling och plena måste här förbigås. Det vidsträckta verksamhetsfält, som anges av bestämmelserna här ovan, har föranlett tillsättandet av vissa folktingsfullmäktige underlydande specialorgan, som förtjäna omnämnas.
Svenska vetenskapliga centralrådet består av tjugo medlemmar,
företrädande olika vetenskapsgrenar. Det behandlar frågor rö-
rande den högsta undervisningen på svenskt språk och stöder
svensk vetenskaplig forskning genom att utdela stipendier till
unga forskare. Finlandssvenska jordnämnden sköter den svenska
jordpolitiken, stöder svenskbygdernas jordbruk och främjar den
kolonisation, som tar sikte på att tillfredsställa svenskarnas eget
jordbehov. Svenska yrkesutbildningsstyrelsen söker med biträde
av lokala yrkesnämnder förbättra den bristfälliga yrkesskolningen,
134
Svenska Finlands folkting
inrätta nödiga anstalter och skänka ungdomen yrkesvägledning.
Svenska språkvårdsnämnden i Finland fungerar som rådgivande
organ i språkriktighetsfrågor och bedriver aktiv språkvård. Den
upprätthåller nära förbindelser med motsvarande nämnd i Sverige.
I detta sammanhang må ännu erinras om byrån Finlandssvensk
Information i Stockholm, startad i samarbete med intresserade
rikssvenska kretsar, från vilken bulletinen Meddelanden från
Svensk-Finland utgår.
Något försök att skildra folktingets verksamhet skall inte göras,
endast en antydan ges om vilka frågor, som stått i förgrunden.
Kolonisationsfrågan kom efter fyraårskriget upp i ny gestalt genom lljordanskaffningslagen», som liksom dess föregångare åsyftade att genom expropriation bereda den förflyttade befolkningen
tillgång till jord. På svenskt håll önskade man, i syfte att skydda
svenskbygderna för förfinskning, vinna möjlighet att i viss utsträckning ersätta direkt jordöverlåtelse med nyröjning i finsk
trakt, och folktinget gick in för en dylik lösning. Man kan med
ett visst fog säga att, liksom det gamla folktinget bidragit till utformningen av regeringsformens nationalitetsparagrafer, det nya
folktinget inlagt förtjänst om de paragrafer i jordanskaffningslagen, som genom ett förfarande av ovannämnt slag möjliggör, att
den bestående proportionaliteten mellan finskt och svenskt i
svensk- och tvåspråkiga kommuner bevaras. De svenska jordägarna skall härvid bära samma ekonomiska tunga som de finska.
För en riktig tillämpning av lagen har folktinget kämpat, och
det har därvid ofta haft tillfredsställelsen att genom ingripande
från statsrådets eller justitiekanslerns sida erhålla rättelse i av
lägre myndigheter utfärdade, direkt lagstridiga eller mot lagens
anda stridande föreskrifter. Tyvärr biföll statsrådet alltför sent
folktingsfullmäktiges framställning om, att svenska österbottningar skulle beredas tillfälle att köpa kolonisationsjord i Sydfinlands svenskbygder; jordhungern hade minskat och emigrationen
hade tagit sin början. Vid sidan av jordfrågorna har yrkesutbildningen stått främst på folktingets program. Vissa framgångar
har också här kunnat noteras; sålunda har bl. a. två svenska yrkesskolor i Nyland startat. På detta område har folktingsinstitutionen
haft ett gott stöd av de statliga myndigheterna, som inte försummat att utnyttja den svenska yrkesutbildningsstyrelsens sakkunskap. Detta organ är för övrigt t. v. det enda, som åtnjuter statsunderstöd. Kulturfrågorna i vidaste bemärkelse måste ju inta en
central plats i folktingsarbetet. Undervisningen från folkskolan
135
—–~~—-
~ —~————————
Kurt Antell
uppåt och den högsta ledningen av densamma har därför varit
föremål för oavlåtlig uppmärksamhet. Till folktingets uppgifter
hör att slå vakt om de språkliga rättigheterna och att värna
svenska språkets lagliga ställning i olika sammanhang, i fråga
om skyltar, blanketter, poststämplar, frimärken, mynt o. s. v. Hit
hör också omvårdnaden om de svenska ortnamnen, vilka representerar ett kulturhistoriskt, av myndigheterna inte alltid erkänt
värde.
På samma sätt som det gamla folktinget upprätthåller det nuvarande intima förbindelser med den svenska befolkningens politiska representanter i riksdagen, både med Svenska folkpartiets
riksdagsgrupp och de båda vänsterpartiernas svenska riksdagsmän. Vid valen till folktinget har partigrupperingen – sedan 1946
är även folkdemokraterna med – kommit till synes, likväl först
vid årets val i form av valförbund. Sådana var inte tidigare förutsatta i valordningen, och det ansågs t. o. m. lyckligt, att så var
fallet. Professor Erik af Hällström, som varit med om att mura
grunden till den nya folktingsbyggnaden, höll före att folktinget
stod över partierna och oberoende av dem. Gruppbildningen borde
därför enligt hans mening ske med beaktande av frågor, som kom
till behandling där, men inte efter de politiska partiernas programdeklarationer. Ä ven om de svenska folktingsmännen i folktinget är grupperade efter de allmänna partigränserna, kan man
säga, att diskussionerna och besluten där i allmänhet inte följt
de politiska skiljelinjerna. Ej heller inom folktingsfullmäktige har
de politiska motsättningarna i högre grad framträtt. Detta har
givetvis utgjort en viktig förutsättning för att folktinget och dess
organ utåt kunnat uppträda med nödig pondus. De ha i stort sett
företrätt en enig opinion.
Av det ovan sagda framgår, att folktinget kommunicerar med
regeringen och myndigheter av olika slag, med riksdagsgrupper
– även till de finska grupperna i riksdagen har folktinget någon
gång vädjat – och olika organisationer, särskilt givetvis finlandssvenska. Folktingsorganens uppfattning inhämtas av ministerier
och andra myndigheter. I statskommitteer sitter ofta någon svensk
representant, som föreslagits av folktingsfullmäktige, andra kommitteer, såsom den statliga skärgårdskommitten, har tillkommit
på fullmäktiges initiativ. Allt detta ger vid handen, att man räknar med folktinget och respekterar det.
Huru folktinget som samhällsbildning skall betraktas, är inte
136
Svenska Finlands folkting
alldeles lätt att avgöra. Ser man till dess ursprung, framstår det
som den slutliga produkten av en mäktig »folkrörelse», den finlandssvenska nationalitetens samlingsrörelse. Ser man till dess
byggnad och organisationsform, liknar det en »intresseorganisation», där intresset emellertid är någonting så ideellt som modersmål och nationalitet. Att räkna sig till en nationell minoritet som
den finlandssvenska innebär inte – åtminstone inte i första rummet – någon materiell eller ekonomisk intressegemenskap. I vår
krassa tid framstår denna samhörighet tvärtom ofta som motsatsen därtill. Och dock förenas de, »som räknar sig till den svenska
befolkningen», av ett gemensamt intresse, ovägbart som alla de
andliga värden detta representerar, men likafullt påtagligt och
verkligt. Vad är då naturligare än att dessa, som vill vara och
förbli finlandssvenskar, i skydd av urgammal nordisk församlingsoch föreningsfrihet sluter sig samman och i sitt eget och- såsom
de förmenar- sitt fäderneslands välförstådda intresse hävdar sin
rätt och sin ställning i samhället.
137