Dagens frågor
1952
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
,,Konjunktur- Går det åter att få hembiträden~ Ja, det tycks verkdämpningn? ligen vara fallet. Från åtminstone vissa arbetsförmedlingar rapporteras överskott på hembiträden – en situation som vi
inte befunnit oss i på femton år. Fenomenet säges sammanhänga med
att den kvinnliga arbetskraft, som blivit arbetslös genom permitteringar och driftstopp vid skilda företag, är svårare att placera om än
den manliga.
För åtskilliga medborgare torde förmodligen detta faktum – tillgången på hembiträden alltså- utgöra det först observerade tecknet
på en svängning i den långa högkonjunktur, som satt sin prägel på
vårt land. Gemene man ägnar förmodligen blott en förströdd uppmärksamhet åt sysselsättningsrapporter och marknadsundersökningar. Nu har man emellertid fått åskådningsundervisning, som är
lättfattlig, och vilken i sin tur kanske ger anledning till ytterligare
reflexioner i hithörande ämnen. De, som till äventyrs trott på en evig
högkonjunktur för Sverige – och de äro besynnerligt nog avsevärt
flera, än vad man skulle kunna föreställa sig – få anledning revidera
sina uppfattningar.
Den låt vara svagt ökade tillgången på hembiträden synes, som ovan
redan antytts, vara en följd av krisen inom textilbranschen och delvis
inom konfektionsindustrien. Av och till komma budskap om driftsinskränkningar. Det anses, att i ögonblicket omkring 4000 textilarbetare beröras av driftsinskränkningar och korttidsarbeten.
Det är känt, att från dessa branschers sida företagare och anställda
gemensamt öva tryck på regeringen. Ett resultat av dessa demareher
kan utläsas i försvarsministerns äskanden av omkring 50 milj. kr. för
anskaffning av 2 miljoner meter yllevaror och 100 000 filtar för försvaret. Detta statsköp motsvarar fem till sex veckors produktion. De
statliga beställningarna, som placeras hos alla företag inom branschen
efter deras kapacitet, motsvarar fyra a fem års statlig upphandling.
Överläggningar ha också förts om motsvarande statliga köp hos
bomullsindustrien, men i sista omgången sade regeringen nej. Bomullsindustriens möjligheter att stå på egna ben ansågos bättre än ylleindustriens.
Man kan väl förstå regeringens tveksamhet. Den väg, som man slagit in på i fråga om ylleindustrien, kan ju inte vandras hur länge som
helst. Risken för prejudikat är ju också uppenbar.
Det, som man däremot har svårare att förstå, är regeringens fortsatta hängivenhet åt regleringsekonomien, åtminstone när det gäller
en sektor av näringslivet som textilbranschen, där varutillgången
förefaller nästan överväldigande. Motsatserna mellan lära och leverne
äro också uppenbara. statsministern förklarade nyligen i Socialdemokratiska studentklubben i Lund: -Socialdemokratien har icke något
173
Dagens frågor
intresse av ransoneringar och regleringar. För oss är på det ekonomiska området det väsentliga, hur man bäst skall skapa förutsättningar för en full sysselsättning och en ständigt stegrad produktion.
Ungefär samtidigt avvisade handelsminister Ericsson i riksdagen
varje tanke på frigivande av priskontrollen över det textila området
i dess helhet. Och han fick medhåll av socialdemokratiska kvinnoröster i andra kammaren. Vanetänkandet i dessa ting sitter synbarligen djupt. Annars tycker man nog, att en allmän anslutning i sunda
förnuftets tecken borde ha kunnat påräknas kring högerledarens framhållande av konkurrensens betydelse i det nu förefintliga läget.
En effektiv konkurrens håller priserna bättre nere än alla PKN:s
prisanalyser, hävdade herr Hjalmarson. Det finns nu tillräckligt med
varor och vi ha tillgång till en produktions- och distributionsapparat,
som inte är monopolistiskt inriktad. Varför då inte dra slutsatsen av
detta och avskaffa priskontrollenT
Ä ven inom skoindustrien har man drabbats av köpmotstånd. För
skoindustriens del är permitteringarna hittills sedan den l augusti
sammanlagt 600 man. Där säges läget dock främst karakteriseras av
en anpassning till en nedskuren produktionsapparat, då denna varit
mycket hög tidigare.
Från den i gungning varande trävarufronten förspörjes krav på en
ny, skyndsam prövning av frågan om att slopa exportavgiften för
trävaror. Det är Sveriges sågverksägares riksförbund, som anmäler
sig. Man påpekar, att situationen sedan januari förändrats betydligt.
Förbundet anser tiden nu vara inne för att fullständigt upphäva bestämmelsen om exportavgift på sågade och hyvlade trävaror – det
hävdar, att någon vinstkonjunktur inte råder inom sågverksindustrien
för närvarande. Ett allvarligt hot mot svensk sågverksindustri är de
engelska myndigheternas restriktiva hållning beträffande trävaruköpen, och även hemmamarknaden har drabbats av ökat köpmotstånd
och mindre efterfrågan, allt under det att driftskostnaderna vid verken öka.
I intresserade kretsar spekuleras det åtskilligt över, hur regeringen
egentligen i grund och botten ser på pendelsvängningen på arbetsmarknaden. Har man på bestämmande håll i själva verket så värst
mycket emot- som det blivit sagt- »en liten smula arbetslöshet här
och var»1 Det finns åtskilliga, som menar, att det har man inte. Regeringen måste ju nämligen säga sig, att dess hittillsvarande ansträngningar att via en orimlig beskattning och en utomordentlig
överbalansering av budgeten komma till rätta med översysselsättning
och penningvärdesförsämring hittills gett skäligen klena resultat.
Aterstår som ultima ratio en åtstramning på arbetsmarknaden.
Uppmärksamma läsare av den senaste tidens statsrådstal ha också
observerat, att i dessa ingen starkare reaktion kommer till synes mot
de tecken på »konjunkturdämpning», som flerstädes inom näringslivet
ge sig till känna. »Konjunkturdämpning» – som det alltså heter i
statsrådstalen – är ett förträffligt ord. Det låter betydligt mindre
otrevligt än »arbetslöshet».
För de ledande statsmännen har det alltid varit viktigt att välja
174
. :
Dagens frågor
vokabulären. Vi erinra oss Carl Gustaf Ekman. Han störtade sommaren 1930 Arvid Lindmans andra regering på dess förslag om höjda
jordbrukstullar. Carl Gustaf Ekman kom till makten. Det lyckades
honom dock icke att skydda spannmålsodlingen utan vidtagande av
prisförbättrande åtgärder. Men han döpte om ordet »tull» till »gottgörelse» och på det regerade han ett par år.
Den europeiska Den 30 juni i år utlöper fördragstiden för den
betalningsunionen. europeiska betalningsunionen, och frågan om dess
fortsatta existens måste därför tagas upp dessförinnan. Allmän enighet torde råda om att den möjlighet till multilateral inomeuropeisk
handel, som beretts genom clearing i en gemensam valuta dvs. unionens räkneenhet = dollarn, varit till stort gagn för Europas näringsliv. I själva verket är unionen ett strålande bevis för den friare internationella handelns överlägsenhet över en stelbent bilateral statsreglering som välståndsfrämjare. Den har emellertid alltifrån sin tillkomst varit behäftad med en allvarlig svaghet, som nu äventyrar dess
fortvaro. Genom att vissa av dess medlemmar inte mäktat balansera
sina in- och utbetalningar, har unionen i verkligheten förvandlats
till en kreditinstitution, som i stället för att fylla en inomeuropeisk
centralbanks funktioner kommit att mera likna en hypoteksinrättning
men utan en sådans säkerheter. I detta hänseende har den rönt samma
öde som den år 1944 tillskapade internationella valutafonden. Dennas
dollartillgångar togos i stor utsträckning snabbt i anspråk för att
minska de första efterkrigsårens dollarbrist, men i och med Marshallhjälpens tillkomst förbjödo amerikanarna fondens vidare ianspråktagande. Först nu på sista tiden till följd av den återuppståndna dollarkrisen ha amerikanarna medgivit, att en del av valutafondens kvarstående medel får lånas ut. Emellertid betyder detta ingalunda, att
fonden återfår sin ursprungliga funktion utan endast ytterligare
långfristig kreditgivning.
I betalningsunionens fall äro kreditgivarna, eller om man så vill inrättarna i banken, överskottsländerna, vilka f. n. äro Belgien, Italien,
Sverige, Schweiz, Holland, Västtyskland och Portugal. Låntagarna
äro underskottsländerna England och Frankrike. I detta fall har en
viss kreditgivning således avlastats amerikanarna. Det är med stort
beklagande man måste konstatera denna utveckling inom unionen.
Dess bärande ide är den för Västeuropa gemensamma valutan, som
genom den s. k. frilistningen verkligen ger något av en fri internationell handel. Det är denna ide, inte kreditgivningen, som måste räddas
både åt nuet och åt framtiden.
Olika lösningar för att vidmakthålla betalningsunionen efter den
30 juni ha skymtat i pressen. A ena sidan har således ifrågasatts att”
vidga kvoterna. Den andra motpolen går ut på att alla ytterligare underskott skola likvideras med guldbetalningar till 90 å 95 procent. Det
är utan vidare klart, att England och Frankrike komma att gå på
den förstnämnda linjen och med all makt motsätta sig betalningar i
ett guld, som de inte äga. Det är ingen tillfällighet, att guldlinjen,
175
t
’ –
–~~ – – – – – – – – – – – – – – –
Dagens frågor
som i praktiken skulle innebära den europeiska handelns omställning
nära nog på dollarbasis, förordas på schweiziskt håll. Klart är i vilket
fall, att guldlinjen är den som i teorien skulle rädda det mesta av den
bärande iden för betalningsunionen. För dagen kan dock ifrågasättas,
om den i praktiken är genomförbar. För Sveriges del såsom överskottsland är emellertid en utökning av kvoterna en avgjort dålig lösning. Såsom framhålles på ledarplats i detta nummer är en kronkredit
direkt till England en vida bättre sådan, som dessutom automatiskt
skulle kunna medföra en lättnad för betalningsunionen. En tredje men
förmodligen just nu mycket oviss lösning vore, om den amerikanska
ekonomiska hjälpen till Europa kunde få formen av ett tillskott till
betalningsunionen.
Vad det framför allt gäller, är att söka hindra den fördärvbringande
men även under rådande förhållanden på djupet hela tiden arbetande
bilateralismen att åter göra sig bred. Detta är värt en hel del uppoffringar, men inte meningslösheter såsom att genom nya krediter utbreda nya bolster, på vilka underskottsländerna ännu någon tid skulle
kunna fortsätta att vila sig.
Arbetarrörelsen och Vidstående ord äro rubriken på ledaren i senaste
de intellektuella. numret av Tiden. Artikeln går ut på, att den
svenska arbetarrörelsen har en mycket svag ställning bland de intellektuella. Det sägs t. o. m. att ur viss synpunkt är rekryteringen av
intellektuella socialdemokratiens svagaste punkt. Åtskilliga anledningar härtill framdragas såsom den konservativa ämbetsmannatraditionens inflytande, att det varit svårt att finna ömsesidiga anknytningar mellan akademiker och arbetare osv. ,
Den viktigaste anledningen till att de intellektuella i så stor utsträckning hållit sig borta från arbetarrörelsen beröres emellertid
icke med ett ord. För att belysa denna anledning torde det vara nödvändigt att fråga sig vilka intellektuella, som hittills gått till socialdemokratien. Med en viss schematisering torde man kunna säga, att
det väsentligen är tre grupper. Dels är det intellektuella, vilka kommit från arbetarrörelsens djupa led, vilka i sin ungdom tagit avgö-
rande intryck av olika sociala missförhållanden, och vilka därför äro
så miljöbestämda, att de helt naturligt anslutit sig till sina fäders
parti. Dels är det vidare de utpräglade idealisterna, vilka uppriktigt
tro på socialismens välsignelse, m. a. o. de för vilka socialismen blivit
en religion. Dels är det slutligen – och det är måhända de flesta –
de personer, vilka under socialdemokratiens stora framgångar av rent
lycksökeri sökt sig till det statsbärande partiet, dvs. de utpräglade
strebertyperna. Artikeln i Tiden medger själv, att så delvis varit förhållandet. En rad lysande talanger ha, framhålles det, tillförts arbetarrörelsen under en tid, då de sociala motsättningarna gjorde intryck på studenter med särskilt stark känslighet. Att streberinställningen också spelat sin stora roll, förnekas inte heller: »ju mer definitiv socialdemokratiens maktställning ser ut att bli, ju flera intellektuella kan komma att frestas av vad de inbilla sig vara platser vid
köttgrytorna».
176
Dagens frågor
Det är alldeles uppenbart, att varje politiskt parti har ett starkt behov av intellektuella, m. a. o. av vad artikeln i Tiden kallar idegivare
och opinionsbildare. Att det varit tunnsått med den typen av människor inom socialdemokratien, behöver man ej ha läst artikeln för
att förstå. Det socialdemokratiska partiets politik ger själv det bästa
beviset härför.
Den väsentligaste anledningen till att icke ett större antal intellektuella gått till socialdemokratien – och det är den anledningen, som
artikeln i Tiden icke nämner – är naturligtvis, att de intellektuella,
vilka äro vana att tänka självständigt, icke kunnat övertygas om de
socialistiska ideernas riktighet utan tvärtom från början känt sig eller
blivit övertygade om, att socialismen måste misslyckas.
Huvudproblemet för socialdemokratien beträffande de intellektuella
är emellertid självfallet, hur det skall gå i fortsättningen. Därvid synes uppenbart, att en av de grupper, som socialdemokraterna tidigare kunnat fånga, nämligen den grupp, som ovan benämnts miljö-
bestämd, i fortsättningen icke alls är att påräkna i samma utsträckning som hittills. Detta följer helt enkelt av de med den höjda produktionen och den förbättrade levnadsstandarden starkt minskade sociala motsättningarna. Likaså torde det i fortsättningen bli mycket
få utpräglade idealister, vilka komma att gå till arbetarpartiet. Djupt
in i socialdemokraternas egna led har nämligen nu trängt uppfattningen, att en demokratisk socialism är omöjlig, att socialismens genomförande endast är möjligt i det totalitära samhället. Under sådana
omständigheter kan socialdemokratien icke ha mycket att vänta från
detta slag av människor. De, vilkas socialistiska tro är nog stark för
att de icke skola taga hänsyn till den totalitära statens fruktansvärda
konsekvenser, komma därför i fortsättningen icke att gå till socialdemokraterna utan till kommunisterna. Vad slutligen de utpräglade
strebertyperna beträffar märker man, att de helt naturligt i allt
mindre utsträckning ansluta sig till socialdemokraterna. Ja, man har
redan sett uppmärksammade fall, där sådana personer lämnat den
av stormarna illa åtgångna socialdemokratiska skutan. Överallt i
Europa gör sig en allt starkare reaktion gällande mot socialdemokratien. Denna är icke längre en plattform dit de, som endast taga hänsyn
till karriärmöjligheterna, söka sig.
Sammanfattningsvis kan alltså sägas, att utsikterna för socialdemokratien att värva anhängare bland de intellektuella måste bli mörkare
och mörkare. Det torde i fortsättningen bli klent med idegivningen
från denna sida. Symptomatiskt är vad artikeln i Tiden alldeles riktigt säger om den verksamhet, som de socialdemokratiska studentklubbarna och Clarte bedriva: »Denna politiska aktivitet sätter inte
ens sammanlagt några djupare spår.»
Henrik M unktell.
Europaarmen och de Atlantunionens Lissabonmöte blev knappast den
norska flygbaserna. framgång, som man hade räknat med. De förberedande överläggningarna hade blottat så svåra meningsmotsättningar – främst i fråga om den franska och den västtyska synen på
177
Dagens frågor
problemet Europaarmen – att tidpunkten för sammanträffandet i
Lissabon måste förskjutas inte mindre än tre gånger. När så alla parter äntligen möttes, blev det trots alla inledande kompromisser skralt
med reella och påtagliga resultat.
Genom Greklands och Turkiets inlemmande i NATO-organisationen utsträckes visserligen pappersspärren mot en aggression från
öst ända bort mot Turkiets gränshörn mot Sovjetunionen och Iran
och vidare tillföres organisationen inte mindre än 29 slagkraftiga
ehuru ännu så länge en smula underutrustade divisioner- till Eisenhowers tidigare 18 i Västeuropa. Men dels var ju detta endast en konfirmation av tidigare beslut och dels stå de nya divisionerna sedan
år bundna i fasta positioner mot en hotande numerisk övervikt på
andra sidan de grekiska och turkiska nordgränserna. Lissabonmötet
var ju tillkommet för att i första hand reda upp de västeuropeiska
frågorna, men trots kommunikeernas optimistiska siffror måste man
nog karakterisera resultaten som magra och rentav nedslående. Storbritannien ställer sig alltjämt utanför Europaarmen. Det var omöjligt
att nå överenskommelse om fördelningen av de ekonomiska bördorna – trots den flödande amerikanska hjälpen. Ett misstroget
Frankrike bevakar ängsligt och negativt varje västtysk militär aktivitet. Västtyskland utestängs från Atlantunionen och rekrytering av
militär personal där får inte igångsättas, förrän de olika staternas
parlament ratificerat överenskommelserna. Genom fransmännens förhalningspolitik förskjutas de stora resultaten, i bästa fall, med bortåt
ett år.
Pressdebatten, även här hemma, har dock måhända överbetonat de
negativa intrycken från Lissabon. Man glömmer lätt, att en hel del redan har uträttats eller är i full färd att växa fram. Dit hör främst
den mobilisering av krigsindustrin, som i U. S. A. dominerar den ekonomiska utvecklingen och som inte lämnat något land i Väst oberört.
Dit hör också genomförandet av vapenhjälpsprogrammet, visserligen
med förseningar men i huvudsak planenligt. Att kriget i Korea och
hjälpen till Indokina och Formosa måste medföra vissa rubbningar
är helt naturligt. Det minst observerade men ingalunda minst betydelsefulla inslaget är emellertid det gigantiska arbete, som främst
amerikanerna oförtrutet syssla med i syfte att skapa effektiva flygoch flottbaser allt närmare »järnridån». Det pågår uppe i de arktiska
regionerna både på öar norr om Grönland och i Alaska och dess utlöpare Aleuterna. Det är i full gång på Island, de brittiska öarna, i
Frankrike, Marocko, Italien, Grekland, Turkiet, Saudiarabien, Sydöstasien, på Okinawa och de japanska öarna. Det är på väg i Francos
Spanien och i Titos Jugoslavien. Syftet är överallt detsamma – att
skapa bästa möjliga betingelser för effektivt utnyttjande av det överlägsna militära vapnet: det strategiska bombflyget med dess atomvapen.
Det finns emellertid ett särskilt motiv till den rastlösa takt, vari
detta arbete bedrives, och det är den nya reaktionsdriften och de problem den fört med sig. Reajaktplanen med hastigheter kring ljudgränsen ha raskt slagit ut inte bara de gamla propellerjaktplanen
178
Dagens frågor
utan, vad värre är, de ha visat, att de nuvarande tunga propellerbombplanen äro alltför sårbara för att med utsikt till rimlig framgåug
sättas in mot starkt jaktskyddade mål. Och det är de ryska industricentra, atombombernas primära mål. Därför arbetas nu för fullt på
att få fram tunga reaktionsbombplan-men det tar tid. Och tills vidare besväras alla reaflygplan av en avgjord svaghet, de korta aktionstiderna, som trots hög hastighet för med sig korta aktionsradier.
Tills vidare måste problemet lösas så, att man flyttar fram basernaoch så kommer Norge in i bilden. Tillsammans med Turkiet, de båda
flankpositionerna kring Västeuropas försvar.
Det är mot denna bakgrund man måste se den norske försvarsministern Langhelles tillkännagivande nyligen om en för norska förhållanden fantastisk utbyggnad av de norska flygplatserna. För en
projekterad kostnad av omkring 225 miljoner norska kronor skall man
iordningsställa fullt tidsenliga flygbaser, i första hand sju stycken,
nämligen Gardemoen (utbyggd redan av tyskarna), Rygge och Jarlsberg i Osloområdet, Lista på sydkusten, Örlandet vid Trondheim,
Bodö och Bardufoss uppe i norr (likaledes utbyggd av tyskarna under
kriget). Ytterligare tre stå sedan i tur, utöver den stora Atlantflygplatsen Sola vid Stavanger. Till själva flygplatsarbetena ansluter sig
.en rad andra åtgärder, främst för att förbättra kommunikationer och
signalförbindelser. Norrmännens egen andel i flygplatskostnaderna
uppgavs till 92 milj. kr.
Det är kanske för mycket sagt, att dessa väldiga anläggningsarbeten
helt ha förbisetts i vår inhemska pressdebatt. Men det kan i varje fall
inte ha varit oroliga frågor härifrån, som förmådde utrikesminister
Lange att i en Lissabonrapport inför stortinget kategoriskt förklara,
att norsk baspolitik förblir oförändrad.
För oss i Sverige är emellertid denna aktivitet i Norge en allvarlig
tankeställare. Eller borde åtminstone vara det. Den visar ju, med all
önskvärd tydlighet, att vårt avlägsna hörn av världen i de storas
rådslag ingalunda är så fridfullt och militärt betydelselöst, som alltför många uttolkare här hemma gärna vilja göra gällande.
Finländska förhållanden Det är alltjämt mycket vanligt, att finlandsi svenskt språkbruk. svenskar på besök i Sverige komplimenteras
för sin goda svenska eller att värden tror, att den finlandssvenske
gästens svenska språk helt enkelt är finska. Då han framhåller, att
han är svensk och att svenska är hans modersmål, ser man skeptiskt
på honom och säger ungefär, att i skolan talade du väl ändå finska!
Det är en rätt allmänt spridd uppfattning bland många av oss, att den
finländska befolkningen består av »finnar», som låta sina barn gå i
finska skolor (möjligen med en svensk linje) och som tala ett slags
blandspråk: finska eller i bästa fall »svenskfinska».
Denna begreppsförvirring beror på genomsnittssvenskens totala
okunnighet om nationalitetsförhållandena i Finland, det är honom
obegripligt, att den finländska nationen består av en finsk och en
svensk nationalitet, och att landet har två nationalspråk. Efter 1809
179
Dagens frågor
tycks man, trots folkupplysning och nordiskt samarbete, tämligen
allmänt ha glömt bort att Finland i mer än sexhundra år varit en del
av Sveriges rike och att de svenska stamfränderna sedan gammal tid
utgjort en bofast befolkning i de finländska kustbygderna. Det är dock
denna svenska stam och detta svenska språk på Finlands jord, som
är föreningsbandet mellan Finland och Skandinavien. Svenskfinland
med sina 350 000 svenskar är en betydelsefull del av hela Finland- det
är en liten värld för sig med ett rikt och särpräglat kulturliv samtidigt som det bildar en bro mellan det finska Finland och det övriga
Norden. Att i likhet med äktfinnarna anse, att allt som har med Finland att göra är enbart finskt och följaktligen också borde kallas
»finskt» strider mot de verkliga förhållandena och mot vettigt språkbruk. För omdömesgilla finnar ha förfinskningssträvandena och diskrimineringen av finlandssvenskarna tett sig som en absurditet- finnarna utgöra själva en minoritet i förhållande till de nordiska folken.
Dimbildningen i vårt svenska språkbruk beträffande finländska förhållanden beror till en stor del på att dagstidningarnas nyhetsredaktioner alltjämt följa ett föråldrat och inexakt uttryckssätt, enligt vilket allt och alla i Finland kallas »finskt» och »finnar», oberoende av
om det verkligen gäller finnar eller finlandssvenskar eller finländare
i största allmänhet. Nationalitetsförhållandena i Finland göra det
nödvändigt att nyttja klara och entydiga begrepp i fråga om finskt
och svenskt i landet. Man skiljer helt naturligt mellan finnar och finlandssvenskar, mellan finskt och (finlands)svenskt. Den gemensamma
medborgarbeteckningen för de båda nationaliteterna är därför inte
»finne» eller »finsk», utan »finländare» och »finländsk». Före landets
självständighet brukades finne-finsk i två betydelser: dels helt allmänt Finlands folk (alltså: finländare-finländsk), dels den finska delen av folket, dess språk och ras. Om dubbeltydigheten i dessa termer
icke varit alltför iögonenfallande före skilsmässan från Sverige, så
framträdde oklarheten och inexaktheten däremot till fullo efter den
finska nationella väckelsen i början av 1800-talet och efter den svenska
nationalitetsrörelsen i mitten av århundradet. Begreppet »finsk» tillföll helt naturligt den finska nationaliteten och den finska kulturformen – detta till åtskillnad från den finlandssvenska nationaliteten med dess svenska kultur. Gemensamhetsbeteckningarna »finländsk» och »finländare» svara sålunda – i likhet med finlandssvensk – mot ett både språkligt-logiskt och praktiskt behov. De ge
den klarhet, reda och precision i uttryckssättet, som erfordras för att
man skall kunna få en sakligt riktig uppfattning om förhållandena i
det moderna Finland. Någon lokal nyskapelse är det här icke fråga
om: »finländsk» är ett mycket gammalt ord, man kan finna det i urkunder redan från 1600-talet. (»Finlandssvensk» uppkom däremot först
i mitten av förra seklet till åtskillnad från svenskarna i Sverige, »rikssvenskarna».)
På finskt håll är en viss motvilja för beteckningen finländare känd
sedan gammalt. Till en del beror den på, att man inte har klart för
sig att fi. »suomalainen» har en dubbelbetydelse, som i svenskan måste
uttryckas med två särskilda ord, beroende på om man avser den finska
180
Dagens frågor
majoriteten eller hela det finländska folket (varav finlandssvenskarna
ju äro en del). Den yttersta orsaken till denna oförståelse står emellertid att finna i äktfinnarnas dunkla föreställning, att man genom
att förneka finlandssvenskarnas nationella existens och därmed även
behovet av en gemensamhetsbeteckning på något märkvärdigt sätt
skulle kunna bevisa, att Finland är finskt och inte har något svenskt
element i befolkning eller kultur. Denna tankegång var en viktig
trossats för de finska akademiska nationalistkretsarna på 20- och 30-
talet – på landsbygden har det däremot egentligen aldrig funnits
någon större ideologisk motsättning mellan svenskar och finnar. Trossatsen lever alltjämt kvar, särskilt hos de äldre akademiska generationerna och i vissa ämbetsverk och officiella inrättningar, såsom
t. ex. utrikesdepartementet och statsjärnvägarna. Det är mot denna
känslobakgrund man måste bedöma sådana finska uttalanden som att
»det finska namnet» (’suomalainen nimi’) inte tycks vara hedersamt
för finlandssvenskarna, att det vore nedsättande för finnarna att i
svenskt språkbruk kallas finländare och att denna term vore kränkande för den finska folkdelens känslor. Frågan om den svenska nationaliteten undvika (jfr ovan) många finska skribenter genom att
tala om finlandssvenskarna såsom »våra svenskspråkiga», underförstått: »våra svenskspråkiga finnar». En vanlig missuppfattning är
slutligen den, att finlandssvenskarna skulle vilja påverka finskt
språkbruk och införa ordet »suomenmalainen», den ordagranna översättningen av finländare. Så är naturligtvis inte fallet – det är enbart frågan om svenskt språkbruk, om de svenska orden finsk och finländsk. »Det är ett utslag av ödets ironi att just de ord, med vilka vi
(: finlandssvenskarna) för vår del vilja uttrycka gemenskap över
språkgränsen, samhörighet med hela Finland, av våra finska landsmän uttolkas som tecken på separatism och bristande samkänsla. Så
svårt kan det alltså vara att förstå nyanserna i det andra inhemska
språket!» (Nya Pressen 2/1 52.)
Det kanske betydelsefullaste resultatet av den s. k. språkfreden i
Finland efter krigsåren synes vara den omsvängning, som skett hos
de yngsta finska akademiska generationerna och det goda samarbete
som inletts mellan finnar och svenskar på detta plan. Vi få hoppas
att detta icke sker till priset av finlandssvenska eftergifter i »försonlighetens» anda. Man bör ha skäl att vänta sig, att de nationellt självständiga och om sin särart medvetna finnarna så småningom även
skola låta svenskarna bruka sitt språk på det sätt, som motsvarar
verklighetens krav. Att de skola förstå, att ordet »finländare» markerar finnarnas och finlandssvenskarnas samhörighet med det gemensamma fosterlandet, att det är den samlande och enande beteckningen för finsk och svensk nationalitet i Finland, att det överbygger
motsättningen mellan dem och symboliserar helheten. Om man håller
sig till sak, skall man inte finna några spår av illojalitet eller separatism i detta uttryck, som just vill ange samhörigheten. Den saken
borde beaktas inte bara av finnarna, utan även av våra egna tidningsmän.
Hur viktigt det i själva verket är att iakttaga denna begreppsdis- 181
Dagens frågor
tinktion har ofta påvisats i olika sammanhang. För denna tidskrifts
läsare är terminologifrågan inte något problem, men några belysande
exempel kan dock framhållas. De finländska nationalspråken äro
finska och svenska; det finländska skolväsendet omfattar både finska
och svenska skolor; den finländska pressen består av finska tidningar
(t. ex. Uusi Suomi, Kauppalehti) och av svenska (t. ex. Nya Pressen.
Vasabladet). Den finländska riksdagen omfattar både finska och
svenska folkrepresentanter; det finns två finländska folkpartier: det
nybildade finska Folkpartiet och Svenska folkpartiet; statsminister
Urho Kekkonen är finne, socialminister Ralf Törngren är (finlands)-
svensk – de äro finländska ministrar. Det finns två finländska nationalscener: den finska nationalteatern (Kansallisteatteri) och den
finlandssvenska nationalscenen, Svenska Teatern. Vad göres oss mera
vittne behov!
Så klart och entydigt detta sätt att beteckna invånarna i Finland
än är, råder det emellertid en fatal förbistring i vår egen press. Kulturskribenterna ha av naturliga skäl alltmer konsekvent tagit i bruk de
enkla och klara termerna: finländsk= finsk och/eller finlandssvensk.
Inom nyhetstjänsten, det må sedan gälla ekonomi eller politik eller
idrott, härskar däremot alltjämt den gamla begreppsförvirringen i
förtätad form, det journalistiska exemplet på en beklämmande tankelättja. Vilka groteska resultat dagstidningarnas onyanserade språkbruk kan leda till visade för ett par år sedan stockholmstidningarnas
tal om Svenska teaterns i Helsingfors »finska» gästspel på Dramaten
eller senaste höst (10/9 51), då sportjournalisterna kallade den finlandssvenske kanotmästaren Thorvald Strömberg »finnpojken» och »den
urstarke finske fiskaren från Ekenäs». Liknande exempel kan man på-
träffa i stockholmstidningarna snart sagt varje dag.
Vad kan en sådan tendens att mörklägga verkligheten bero på? Åro
somliga av våra journalister så rädda för att på något sätt favorisera
den svenska nationaliteten i Finland, att de i stället hamnat i den
motsatta ytterligheten och gynna finnarna på finlandssvenskarnas
bekostnad? Ha de kanske så diffusa begrepp om finlandssvenskarnas
betydelse för hela Finland, att de finna det vara enklast att undvika
hela problemet genom att nonchalera denna del av befolkningen1 Eller beror okunnigheten om svenskbygderna vid vår östgräns på en
alltför bristfällig skolundervisning (historia, geografi, modersmål) T
Sådana frågor kunna för mången måhända förefalla tillspetsade –
men det måste väl finnas någon förklaring till att man så allmänt på
tidningshåll inte bryr sig om att tränga igenom den språkliga dimbildningen och nå den enkla sanningen där bakom! De riktiga språkliga uttrycken och termerna funnos redan 1924 upptagna i Svenska
Akademiens Ordbok- sedan dess har Nusvensk Ordbok kommit till
och prof. vVellanders »Riktig svenska» samt en hel mängd uttalanden
av olika svenska språkmän. Eller finns det ytterligare någon förklaring till att nyhetsspråket i detta enda fall alltjämt präglas av en
konservatism, som inte vill se förhållandena i Finland sådana de verkligen äro~
Under de senaste åren ha sammanslutningar och enskilda personer
182
—~ ______:__________.:_~——
Dagens frågor
upprepade gånger protesterat mot dagstidningarnas »förfinskning»
av förhållandena i Finland. Den senaste aktionen i syfte att söka avlägsna denna meningslösa terminologiska oreda tog formen av en
uppvaktning i december hos Tidningarnas Telegrambyrå av representanter för Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet
och Finlandssvensk Information. Härvid påtalades bruket att i TT:s
nyheter utan urskillning beteckna företeelser och förhållanden i Finland såsom »finska». I den svenska pressen i Finland tillämpas den
sakligt riktiga terminologien allmänt och konsekvent; härvidlag har
ju det finlandssvenska språkbruket stöd i svenskt normalspråk. I
finskt tidningsspråk kallas finlandssvenskarna ruotsalaisia (svenskar), suomenruotsalaisia (finlandssvenskar), ruotsinkieliset (de
svenskspråkiga) etc., däremot aldrig »finnar». Mot bakgrunden av
detta synes det förvirrande att TT »förfinskar» de finländska förhållandena och låter de svenska stamfränderna försvinna i anonymitet.
Resultatet härav har i allt högre grad blivit, att de yngsta generationerna i Sverige i allmänhet icke ha någon kunskap om den till numerären icke obetydliga svenska folkstam utanför riksområdet, som sedan heden tid bygger och bor invid Sveriges gränser. De få i stället
en tendentiös, enspråkigt finsknationalistisk syn på förhållandena i
Finland, där den svenska nationaliteten uppfattas såsom en liten
grupp svensktalande finnar. TT uppmanades därför att bruka de
språkligt riktiga beteckningarna »finländsk» och »finländare» i tidnings- och radionyheterna i alla de fall, där allmänt finländska förhållanden åsyftas – medan finne-finsk borde användas då finnar
verkligen avses. »Ett riktigt svenskt språkbruk i detta fall skulle
snabbt undanröja de många missuppfattningarna om finnar och finlandssvenskar och därigenom bidraga till en större rikssvensk och
skandinavisk förståelse för språk- och nationalitetsförhållandena i
Finland. Önskemålet är också här objektivitet och språklig reda, som
i övrigt är den svenska nyhetsförmedlingens kännemärke.»
Det är m. a. o. ingen hemlighet, att Finland är ett tvåspråkigt land,
ett land med två nationaliteter. Det förhållandet bör också klart
framgå av de språkliga uttrycken. Det bör för vår press i gemen vara
ett första rangens intresse att ge läsekretsen sakligt riktigt nyhetsmaterial om broderlandet Finland lika väl som i fråga om andra länder. Det får inte bli så, att vi av språklig nonchalans arbeta en liten
krets av förfinskningsivrare i händerna, ty därigenom motarbeta vi
inte bara våra egna svenska fränder utan även hela Finland. Svenskfinland är det viktigaste svenska kulturområdet utanför Sveriges
gränser, utan finlandssvenskarna stode Finland utanför det nordiska
samarbetet. De två nationaliteterna ha gemensamt gjort Finland till
vad det i dagär-denna samlade kulturmanifestation är för oss icke
finsk eller svensk, utan finländsk. Det är hela Finland det är frågan
om, den finländska helheten. Det vore därför av värde att få veta i
vilken mån TT vidtagit åtgärder för att i framtiden – icke minst nu
inför olympiaden – tillämpa ett objektivt och sakligt korrekt språkbruk i sina finlandsnyheter. När kunna vi vänta besked i saken~
183
…
Dagens frågor
Läroverkskrisen Vill man påpeka några speciella drag, som utmärka
i Finland. läroverken i Finland, så är det bl. a. att en mycket stor
del av dem består av nya skolor, att nybildningen varit synnerligen
stark också under de senaste åren och att de privata läroverken spela
en dominerande roll i jämförelse med de statliga. Under åren 1945–49
tillkommo 55 nya läroverk, de allra flesta privata. Enligt en nyligen refererad utredning uppgår antalet läroverk till sammanlagt 345 st., av
vilka 107 äro statliga. En annan karakteristisk egenskap är att den
rena landsbygden i Finland är väl försedd med läroverk. För att ha
ett läroverk behöver en ort i Finland inte vara stad eller köping eller
industricentrum; man har åtskilliga kyrkbyar på landsorten i vilka
det finns läroverk, ledande till studentexamen. Men så steg också antalet studenter, inskrivna vid högskolorna, vid slutet av år 1950 till
inemot 16 000. I den siffran ingår inte blott universitetet i Helsingfors, Tekniska högskolan, Abo akademi, det finska universitetet i Abo
samt de fyra handelshögskolorna (två svenska och två finska) jämte
en del högskolor med relativt få elever.
Man förstår, att det under sådana förhållanden måste råda en viss
brist på lärare vid läroverken. De undersökningsresultat, som lagts
fram, ge vid handen, att denna brist är avsevärt större i Finland än i
Sverige. I mitten av januari 1952 konstaterade undervisningsministern
Oittinen i ett offentligt uttalande, att ett underskott på cirka 2 000 lä-
rare vid läroverken var ett faktum, som man måste beakta. Visserligen
är bristen vid folkskolorna i fråga om kompetenta lärare ännu större,
omkring 2500, men räknar man med antalet skolor och elever, ha läroverken det sämre ställt. Undervisningsministern påpekade också att
det hösten 1951 fanns omkring 20 mellanskolor, som inte hade en enda
kompetent lärare! En annan sida av läroverkens bekymmer är lokalbrist och bostadssvårigheter, vilket gör att en lärare, vilken lyckats
få tak över huvudet, inte gärna flyttar till en annan ort med mindre
än att det finns garantier för att flyttningen inte betyder en försämring av bostadsförhållandena.
Krisens existens lär ingen bestrida. De kartläggningar, som utförts,
ge vid handen, att skolorna i Helsingfors ha det minsta inslaget av
inkompetenta lärare (»endast» 17,7 procent). De medelstora städerna
ha det också rätt drägligt och statens skolor stå sig bättre i konkurrensen om lärarna än de privata läroverken. statistiska uppgifter, som
offentliggjorts och vilkas vederhäftighet inte bestritts, ha opererat
med siffran 63,8 procent som uttryck för det inkompetenta inslaget
i landsbygdens lärarkår; det är då givetvis fråga om privata läroverk. Gäller det botemedlen har man pekat på möjligheten att snabbutbilda eller nödutbilda läroverkslärare på kortare tid än vad som hittills ansetts vara det normala. En del andra botemedel ha också föreslagits, såsom exempelvis att utbilda folkskollärare till läroverkslärare. Men en sak, som man under inga omständigheter kan komma
ifrån eller kringgå är, att läroverkslärarnas löner inte stå i rimlig
proportion till vad folk med samma akademiska utbildning som de
förtjänar i andra statliga sysselsättningar, för att inte tala om det
privata näringslivet. Värst förefaller bristen att vara beträffande lä-
rare i matematik och språk.
184
Dagens frågor
Då frågan diskuterats, vilket man ideligen gjort under de senaste
åren i Finland, har det sagts att läroverkslärarnas arbetstimmar äro
avsevärt färre än övriga statstjänstemäns. Den av fil. mag. Jonas
Orring presterade undersökningen av läroverkslärarnas arbetsbörda
i Sverige har i Finland kompletterats med en liknande undersökning
för det egna landets vidkommande. Resultatet har blivit, att den större
delen av läroverkslärarnas arbetsbörda i Finland, liksom i Sverige,
inte består av undervisningslektioner utan av arbete utanför den
egentliga skoltiden. Skulle man hålla sig blott till de officiella undervisningstimmarna, så skulle lönerna uthärda en jämförelse med vad
som betalas i andra yrken. En sådan jämförelse måste av naturliga
skäl avse blott den kvantitativa arbetsbördan, med bortseende från
olika grader av kvalitet. Huru man än vänder på frågan om läroverkens kris, kvarstår problemet om lönerna såsom någonting centralt.
För ett par år sedan annoterade man i Finland en ökning av provårskandidaterna, vilken ingav förhoppningar om att de provårsutbildade och fullt meriterade lärarna småningom skulle komma upp till
samma antal som under decenniet före det andra världskriget. Men
även om en tillväxt av detta slag skulle försiggå, måste man ta hänsyn till det oavbrutet ökade antalet skolor och elever. Om lärarantalet
är detsamma nu som exempelvis år 1939, så betyder detta i verkligheten en ur kulturell synpunkt farlig underbemanning av skolväsendet. Och det som gäller om läroverken gäller också anstalterna för
yrkesutbildning och de mera specialiserade skolorna.
Det vore en uppgift för folkpsykologer att reda ut, vad motviljan
mot pedagogernas anständiga avlöning beror på. Frågan är ju inte
ny; den anmälde sig tydligen redan under antikens dagar. Att det
råder en påtaglig motsägelse mellan ivern att grunda nya skolor och
att leda ungdomen fram till studentexamen å ena sidan samt obenägenheten å den andra sidan att materiellt trygga existensen av en
kompetent lärarkår är i varje fall uppenbart. Den folkliga uppfattningen om sambandet mellan pedagogernas löner och arbetsprestationer bygger måhända också på den vilseledande bild allmänheten
får, då den ställs inför de siffror, som ange hur många veckotimmar
den ena eller den andra gruppen av lärare har. De undersökningar,
som gjorts i Finland enligt samma mönster som det i Sverige tillämpade, ha dock i någon mån varit ägnade att korrigera de felaktiga
föreställningarna. Skall man tro på upplysningens makt, får man hoppas att dessa undersökningar skola beaktas, då läroverkskrisens betydelsefullaste problem skall lösas.
185
Insänd litteratur:
L. T.
Birger Planting. De jordrika stormännen, 187 sid., häft. 13: 50, inb. 17: 50.
Arthur Wieland. Främling i fiskeläge. Bilder från bohusländska kusten, 180
sid. 11: 50.
Ernst Logren. Paradox mot snusförnuft, 150 sid. 10: -.
Anansi Sem. Spindelsagor från Guldkusten. Nedtecknade av Mike Joslin. Återgivna av Herje Granberg. III. av Per Engström, häft. 16: -, inb. 20: -.
Lindstedts1 Lund.
Elof Åkesson. Ord i stormen, 144 sid. 8: -.
N atur och K ult~w.
H. G. Wells. Gudarnas föda, 284 sid. 8: 75.
–, Världarnas krig, 214 sid. 7: -.
–, Den osynlige mannen. 220 sid., häft. 17: -.
Norstedts.
W. Gordon Stiernstedt. Ett halvsekel. Anteckningar och personhistoriska minnesbilder omkring Stockholms Handelskammare 1902-1952, 308 sid.,
häft. 19: 50.
studieförbundet Näringsliv och Samhälle.
Gunnar Heckscher. Svensk statsförvaltning i arbete, 436 sid., häft. 10: 50, inb.
17: 50.
Svenska Byggindustriförbundets småskrifter nr 1.
lVIejse Jakobsson. Ett rationaliseringsförsök i Göteborg.
Tiden.
Barbara Ward. Västerlandets väg, 256 sid., häft. 13: -, inb. 17: -.
Leif Björk, Löner, priser och sociallagstiftning i sovjetunionen, 186 sid.,
häft 10: 50.
Taras Sevanko. The man and the symbol, 16 sid.
186
,,Konjunktur- Går det åter att få hembiträden~ Ja, det tycks verkdämpningn? ligen vara fallet. Från åtminstone vissa arbetsförmedlingar rapporteras överskott på hembiträden – en situation som vi
inte befunnit oss i på femton år. Fenomenet säges sammanhänga med
att den kvinnliga arbetskraft, som blivit arbetslös genom permitteringar och driftstopp vid skilda företag, är svårare att placera om än
den manliga.
För åtskilliga medborgare torde förmodligen detta faktum – tillgången på hembiträden alltså- utgöra det först observerade tecknet
på en svängning i den långa högkonjunktur, som satt sin prägel på
vårt land. Gemene man ägnar förmodligen blott en förströdd uppmärksamhet åt sysselsättningsrapporter och marknadsundersökningar. Nu har man emellertid fått åskådningsundervisning, som är
lättfattlig, och vilken i sin tur kanske ger anledning till ytterligare
reflexioner i hithörande ämnen. De, som till äventyrs trott på en evig
högkonjunktur för Sverige – och de äro besynnerligt nog avsevärt
flera, än vad man skulle kunna föreställa sig – få anledning revidera
sina uppfattningar.
Den låt vara svagt ökade tillgången på hembiträden synes, som ovan
redan antytts, vara en följd av krisen inom textilbranschen och delvis
inom konfektionsindustrien. Av och till komma budskap om driftsinskränkningar. Det anses, att i ögonblicket omkring 4000 textilarbetare beröras av driftsinskränkningar och korttidsarbeten.
Det är känt, att från dessa branschers sida företagare och anställda
gemensamt öva tryck på regeringen. Ett resultat av dessa demareher
kan utläsas i försvarsministerns äskanden av omkring 50 milj. kr. för
anskaffning av 2 miljoner meter yllevaror och 100 000 filtar för försvaret. Detta statsköp motsvarar fem till sex veckors produktion. De
statliga beställningarna, som placeras hos alla företag inom branschen
efter deras kapacitet, motsvarar fyra a fem års statlig upphandling.
Överläggningar ha också förts om motsvarande statliga köp hos
bomullsindustrien, men i sista omgången sade regeringen nej. Bomullsindustriens möjligheter att stå på egna ben ansågos bättre än ylleindustriens.
Man kan väl förstå regeringens tveksamhet. Den väg, som man slagit in på i fråga om ylleindustrien, kan ju inte vandras hur länge som
helst. Risken för prejudikat är ju också uppenbar.
Det, som man däremot har svårare att förstå, är regeringens fortsatta hängivenhet åt regleringsekonomien, åtminstone när det gäller
en sektor av näringslivet som textilbranschen, där varutillgången
förefaller nästan överväldigande. Motsatserna mellan lära och leverne
äro också uppenbara. statsministern förklarade nyligen i Socialdemokratiska studentklubben i Lund: -Socialdemokratien har icke något
173
Dagens frågor
intresse av ransoneringar och regleringar. För oss är på det ekonomiska området det väsentliga, hur man bäst skall skapa förutsättningar för en full sysselsättning och en ständigt stegrad produktion.
Ungefär samtidigt avvisade handelsminister Ericsson i riksdagen
varje tanke på frigivande av priskontrollen över det textila området
i dess helhet. Och han fick medhåll av socialdemokratiska kvinnoröster i andra kammaren. Vanetänkandet i dessa ting sitter synbarligen djupt. Annars tycker man nog, att en allmän anslutning i sunda
förnuftets tecken borde ha kunnat påräknas kring högerledarens framhållande av konkurrensens betydelse i det nu förefintliga läget.
En effektiv konkurrens håller priserna bättre nere än alla PKN:s
prisanalyser, hävdade herr Hjalmarson. Det finns nu tillräckligt med
varor och vi ha tillgång till en produktions- och distributionsapparat,
som inte är monopolistiskt inriktad. Varför då inte dra slutsatsen av
detta och avskaffa priskontrollenT
Ä ven inom skoindustrien har man drabbats av köpmotstånd. För
skoindustriens del är permitteringarna hittills sedan den l augusti
sammanlagt 600 man. Där säges läget dock främst karakteriseras av
en anpassning till en nedskuren produktionsapparat, då denna varit
mycket hög tidigare.
Från den i gungning varande trävarufronten förspörjes krav på en
ny, skyndsam prövning av frågan om att slopa exportavgiften för
trävaror. Det är Sveriges sågverksägares riksförbund, som anmäler
sig. Man påpekar, att situationen sedan januari förändrats betydligt.
Förbundet anser tiden nu vara inne för att fullständigt upphäva bestämmelsen om exportavgift på sågade och hyvlade trävaror – det
hävdar, att någon vinstkonjunktur inte råder inom sågverksindustrien
för närvarande. Ett allvarligt hot mot svensk sågverksindustri är de
engelska myndigheternas restriktiva hållning beträffande trävaruköpen, och även hemmamarknaden har drabbats av ökat köpmotstånd
och mindre efterfrågan, allt under det att driftskostnaderna vid verken öka.
I intresserade kretsar spekuleras det åtskilligt över, hur regeringen
egentligen i grund och botten ser på pendelsvängningen på arbetsmarknaden. Har man på bestämmande håll i själva verket så värst
mycket emot- som det blivit sagt- »en liten smula arbetslöshet här
och var»1 Det finns åtskilliga, som menar, att det har man inte. Regeringen måste ju nämligen säga sig, att dess hittillsvarande ansträngningar att via en orimlig beskattning och en utomordentlig
överbalansering av budgeten komma till rätta med översysselsättning
och penningvärdesförsämring hittills gett skäligen klena resultat.
Aterstår som ultima ratio en åtstramning på arbetsmarknaden.
Uppmärksamma läsare av den senaste tidens statsrådstal ha också
observerat, att i dessa ingen starkare reaktion kommer till synes mot
de tecken på »konjunkturdämpning», som flerstädes inom näringslivet
ge sig till känna. »Konjunkturdämpning» – som det alltså heter i
statsrådstalen – är ett förträffligt ord. Det låter betydligt mindre
otrevligt än »arbetslöshet».
För de ledande statsmännen har det alltid varit viktigt att välja
174
. :
Dagens frågor
vokabulären. Vi erinra oss Carl Gustaf Ekman. Han störtade sommaren 1930 Arvid Lindmans andra regering på dess förslag om höjda
jordbrukstullar. Carl Gustaf Ekman kom till makten. Det lyckades
honom dock icke att skydda spannmålsodlingen utan vidtagande av
prisförbättrande åtgärder. Men han döpte om ordet »tull» till »gottgörelse» och på det regerade han ett par år.
Den europeiska Den 30 juni i år utlöper fördragstiden för den
betalningsunionen. europeiska betalningsunionen, och frågan om dess
fortsatta existens måste därför tagas upp dessförinnan. Allmän enighet torde råda om att den möjlighet till multilateral inomeuropeisk
handel, som beretts genom clearing i en gemensam valuta dvs. unionens räkneenhet = dollarn, varit till stort gagn för Europas näringsliv. I själva verket är unionen ett strålande bevis för den friare internationella handelns överlägsenhet över en stelbent bilateral statsreglering som välståndsfrämjare. Den har emellertid alltifrån sin tillkomst varit behäftad med en allvarlig svaghet, som nu äventyrar dess
fortvaro. Genom att vissa av dess medlemmar inte mäktat balansera
sina in- och utbetalningar, har unionen i verkligheten förvandlats
till en kreditinstitution, som i stället för att fylla en inomeuropeisk
centralbanks funktioner kommit att mera likna en hypoteksinrättning
men utan en sådans säkerheter. I detta hänseende har den rönt samma
öde som den år 1944 tillskapade internationella valutafonden. Dennas
dollartillgångar togos i stor utsträckning snabbt i anspråk för att
minska de första efterkrigsårens dollarbrist, men i och med Marshallhjälpens tillkomst förbjödo amerikanarna fondens vidare ianspråktagande. Först nu på sista tiden till följd av den återuppståndna dollarkrisen ha amerikanarna medgivit, att en del av valutafondens kvarstående medel får lånas ut. Emellertid betyder detta ingalunda, att
fonden återfår sin ursprungliga funktion utan endast ytterligare
långfristig kreditgivning.
I betalningsunionens fall äro kreditgivarna, eller om man så vill inrättarna i banken, överskottsländerna, vilka f. n. äro Belgien, Italien,
Sverige, Schweiz, Holland, Västtyskland och Portugal. Låntagarna
äro underskottsländerna England och Frankrike. I detta fall har en
viss kreditgivning således avlastats amerikanarna. Det är med stort
beklagande man måste konstatera denna utveckling inom unionen.
Dess bärande ide är den för Västeuropa gemensamma valutan, som
genom den s. k. frilistningen verkligen ger något av en fri internationell handel. Det är denna ide, inte kreditgivningen, som måste räddas
både åt nuet och åt framtiden.
Olika lösningar för att vidmakthålla betalningsunionen efter den
30 juni ha skymtat i pressen. A ena sidan har således ifrågasatts att”
vidga kvoterna. Den andra motpolen går ut på att alla ytterligare underskott skola likvideras med guldbetalningar till 90 å 95 procent. Det
är utan vidare klart, att England och Frankrike komma att gå på
den förstnämnda linjen och med all makt motsätta sig betalningar i
ett guld, som de inte äga. Det är ingen tillfällighet, att guldlinjen,
175
t
’ –
–~~ – – – – – – – – – – – – – – –
Dagens frågor
som i praktiken skulle innebära den europeiska handelns omställning
nära nog på dollarbasis, förordas på schweiziskt håll. Klart är i vilket
fall, att guldlinjen är den som i teorien skulle rädda det mesta av den
bärande iden för betalningsunionen. För dagen kan dock ifrågasättas,
om den i praktiken är genomförbar. För Sveriges del såsom överskottsland är emellertid en utökning av kvoterna en avgjort dålig lösning. Såsom framhålles på ledarplats i detta nummer är en kronkredit
direkt till England en vida bättre sådan, som dessutom automatiskt
skulle kunna medföra en lättnad för betalningsunionen. En tredje men
förmodligen just nu mycket oviss lösning vore, om den amerikanska
ekonomiska hjälpen till Europa kunde få formen av ett tillskott till
betalningsunionen.
Vad det framför allt gäller, är att söka hindra den fördärvbringande
men även under rådande förhållanden på djupet hela tiden arbetande
bilateralismen att åter göra sig bred. Detta är värt en hel del uppoffringar, men inte meningslösheter såsom att genom nya krediter utbreda nya bolster, på vilka underskottsländerna ännu någon tid skulle
kunna fortsätta att vila sig.
Arbetarrörelsen och Vidstående ord äro rubriken på ledaren i senaste
de intellektuella. numret av Tiden. Artikeln går ut på, att den
svenska arbetarrörelsen har en mycket svag ställning bland de intellektuella. Det sägs t. o. m. att ur viss synpunkt är rekryteringen av
intellektuella socialdemokratiens svagaste punkt. Åtskilliga anledningar härtill framdragas såsom den konservativa ämbetsmannatraditionens inflytande, att det varit svårt att finna ömsesidiga anknytningar mellan akademiker och arbetare osv. ,
Den viktigaste anledningen till att de intellektuella i så stor utsträckning hållit sig borta från arbetarrörelsen beröres emellertid
icke med ett ord. För att belysa denna anledning torde det vara nödvändigt att fråga sig vilka intellektuella, som hittills gått till socialdemokratien. Med en viss schematisering torde man kunna säga, att
det väsentligen är tre grupper. Dels är det intellektuella, vilka kommit från arbetarrörelsens djupa led, vilka i sin ungdom tagit avgö-
rande intryck av olika sociala missförhållanden, och vilka därför äro
så miljöbestämda, att de helt naturligt anslutit sig till sina fäders
parti. Dels är det vidare de utpräglade idealisterna, vilka uppriktigt
tro på socialismens välsignelse, m. a. o. de för vilka socialismen blivit
en religion. Dels är det slutligen – och det är måhända de flesta –
de personer, vilka under socialdemokratiens stora framgångar av rent
lycksökeri sökt sig till det statsbärande partiet, dvs. de utpräglade
strebertyperna. Artikeln i Tiden medger själv, att så delvis varit förhållandet. En rad lysande talanger ha, framhålles det, tillförts arbetarrörelsen under en tid, då de sociala motsättningarna gjorde intryck på studenter med särskilt stark känslighet. Att streberinställningen också spelat sin stora roll, förnekas inte heller: »ju mer definitiv socialdemokratiens maktställning ser ut att bli, ju flera intellektuella kan komma att frestas av vad de inbilla sig vara platser vid
köttgrytorna».
176
Dagens frågor
Det är alldeles uppenbart, att varje politiskt parti har ett starkt behov av intellektuella, m. a. o. av vad artikeln i Tiden kallar idegivare
och opinionsbildare. Att det varit tunnsått med den typen av människor inom socialdemokratien, behöver man ej ha läst artikeln för
att förstå. Det socialdemokratiska partiets politik ger själv det bästa
beviset härför.
Den väsentligaste anledningen till att icke ett större antal intellektuella gått till socialdemokratien – och det är den anledningen, som
artikeln i Tiden icke nämner – är naturligtvis, att de intellektuella,
vilka äro vana att tänka självständigt, icke kunnat övertygas om de
socialistiska ideernas riktighet utan tvärtom från början känt sig eller
blivit övertygade om, att socialismen måste misslyckas.
Huvudproblemet för socialdemokratien beträffande de intellektuella
är emellertid självfallet, hur det skall gå i fortsättningen. Därvid synes uppenbart, att en av de grupper, som socialdemokraterna tidigare kunnat fånga, nämligen den grupp, som ovan benämnts miljö-
bestämd, i fortsättningen icke alls är att påräkna i samma utsträckning som hittills. Detta följer helt enkelt av de med den höjda produktionen och den förbättrade levnadsstandarden starkt minskade sociala motsättningarna. Likaså torde det i fortsättningen bli mycket
få utpräglade idealister, vilka komma att gå till arbetarpartiet. Djupt
in i socialdemokraternas egna led har nämligen nu trängt uppfattningen, att en demokratisk socialism är omöjlig, att socialismens genomförande endast är möjligt i det totalitära samhället. Under sådana
omständigheter kan socialdemokratien icke ha mycket att vänta från
detta slag av människor. De, vilkas socialistiska tro är nog stark för
att de icke skola taga hänsyn till den totalitära statens fruktansvärda
konsekvenser, komma därför i fortsättningen icke att gå till socialdemokraterna utan till kommunisterna. Vad slutligen de utpräglade
strebertyperna beträffar märker man, att de helt naturligt i allt
mindre utsträckning ansluta sig till socialdemokraterna. Ja, man har
redan sett uppmärksammade fall, där sådana personer lämnat den
av stormarna illa åtgångna socialdemokratiska skutan. Överallt i
Europa gör sig en allt starkare reaktion gällande mot socialdemokratien. Denna är icke längre en plattform dit de, som endast taga hänsyn
till karriärmöjligheterna, söka sig.
Sammanfattningsvis kan alltså sägas, att utsikterna för socialdemokratien att värva anhängare bland de intellektuella måste bli mörkare
och mörkare. Det torde i fortsättningen bli klent med idegivningen
från denna sida. Symptomatiskt är vad artikeln i Tiden alldeles riktigt säger om den verksamhet, som de socialdemokratiska studentklubbarna och Clarte bedriva: »Denna politiska aktivitet sätter inte
ens sammanlagt några djupare spår.»
Henrik M unktell.
Europaarmen och de Atlantunionens Lissabonmöte blev knappast den
norska flygbaserna. framgång, som man hade räknat med. De förberedande överläggningarna hade blottat så svåra meningsmotsättningar – främst i fråga om den franska och den västtyska synen på
177
Dagens frågor
problemet Europaarmen – att tidpunkten för sammanträffandet i
Lissabon måste förskjutas inte mindre än tre gånger. När så alla parter äntligen möttes, blev det trots alla inledande kompromisser skralt
med reella och påtagliga resultat.
Genom Greklands och Turkiets inlemmande i NATO-organisationen utsträckes visserligen pappersspärren mot en aggression från
öst ända bort mot Turkiets gränshörn mot Sovjetunionen och Iran
och vidare tillföres organisationen inte mindre än 29 slagkraftiga
ehuru ännu så länge en smula underutrustade divisioner- till Eisenhowers tidigare 18 i Västeuropa. Men dels var ju detta endast en konfirmation av tidigare beslut och dels stå de nya divisionerna sedan
år bundna i fasta positioner mot en hotande numerisk övervikt på
andra sidan de grekiska och turkiska nordgränserna. Lissabonmötet
var ju tillkommet för att i första hand reda upp de västeuropeiska
frågorna, men trots kommunikeernas optimistiska siffror måste man
nog karakterisera resultaten som magra och rentav nedslående. Storbritannien ställer sig alltjämt utanför Europaarmen. Det var omöjligt
att nå överenskommelse om fördelningen av de ekonomiska bördorna – trots den flödande amerikanska hjälpen. Ett misstroget
Frankrike bevakar ängsligt och negativt varje västtysk militär aktivitet. Västtyskland utestängs från Atlantunionen och rekrytering av
militär personal där får inte igångsättas, förrän de olika staternas
parlament ratificerat överenskommelserna. Genom fransmännens förhalningspolitik förskjutas de stora resultaten, i bästa fall, med bortåt
ett år.
Pressdebatten, även här hemma, har dock måhända överbetonat de
negativa intrycken från Lissabon. Man glömmer lätt, att en hel del redan har uträttats eller är i full färd att växa fram. Dit hör främst
den mobilisering av krigsindustrin, som i U. S. A. dominerar den ekonomiska utvecklingen och som inte lämnat något land i Väst oberört.
Dit hör också genomförandet av vapenhjälpsprogrammet, visserligen
med förseningar men i huvudsak planenligt. Att kriget i Korea och
hjälpen till Indokina och Formosa måste medföra vissa rubbningar
är helt naturligt. Det minst observerade men ingalunda minst betydelsefulla inslaget är emellertid det gigantiska arbete, som främst
amerikanerna oförtrutet syssla med i syfte att skapa effektiva flygoch flottbaser allt närmare »järnridån». Det pågår uppe i de arktiska
regionerna både på öar norr om Grönland och i Alaska och dess utlöpare Aleuterna. Det är i full gång på Island, de brittiska öarna, i
Frankrike, Marocko, Italien, Grekland, Turkiet, Saudiarabien, Sydöstasien, på Okinawa och de japanska öarna. Det är på väg i Francos
Spanien och i Titos Jugoslavien. Syftet är överallt detsamma – att
skapa bästa möjliga betingelser för effektivt utnyttjande av det överlägsna militära vapnet: det strategiska bombflyget med dess atomvapen.
Det finns emellertid ett särskilt motiv till den rastlösa takt, vari
detta arbete bedrives, och det är den nya reaktionsdriften och de problem den fört med sig. Reajaktplanen med hastigheter kring ljudgränsen ha raskt slagit ut inte bara de gamla propellerjaktplanen
178
Dagens frågor
utan, vad värre är, de ha visat, att de nuvarande tunga propellerbombplanen äro alltför sårbara för att med utsikt till rimlig framgåug
sättas in mot starkt jaktskyddade mål. Och det är de ryska industricentra, atombombernas primära mål. Därför arbetas nu för fullt på
att få fram tunga reaktionsbombplan-men det tar tid. Och tills vidare besväras alla reaflygplan av en avgjord svaghet, de korta aktionstiderna, som trots hög hastighet för med sig korta aktionsradier.
Tills vidare måste problemet lösas så, att man flyttar fram basernaoch så kommer Norge in i bilden. Tillsammans med Turkiet, de båda
flankpositionerna kring Västeuropas försvar.
Det är mot denna bakgrund man måste se den norske försvarsministern Langhelles tillkännagivande nyligen om en för norska förhållanden fantastisk utbyggnad av de norska flygplatserna. För en
projekterad kostnad av omkring 225 miljoner norska kronor skall man
iordningsställa fullt tidsenliga flygbaser, i första hand sju stycken,
nämligen Gardemoen (utbyggd redan av tyskarna), Rygge och Jarlsberg i Osloområdet, Lista på sydkusten, Örlandet vid Trondheim,
Bodö och Bardufoss uppe i norr (likaledes utbyggd av tyskarna under
kriget). Ytterligare tre stå sedan i tur, utöver den stora Atlantflygplatsen Sola vid Stavanger. Till själva flygplatsarbetena ansluter sig
.en rad andra åtgärder, främst för att förbättra kommunikationer och
signalförbindelser. Norrmännens egen andel i flygplatskostnaderna
uppgavs till 92 milj. kr.
Det är kanske för mycket sagt, att dessa väldiga anläggningsarbeten
helt ha förbisetts i vår inhemska pressdebatt. Men det kan i varje fall
inte ha varit oroliga frågor härifrån, som förmådde utrikesminister
Lange att i en Lissabonrapport inför stortinget kategoriskt förklara,
att norsk baspolitik förblir oförändrad.
För oss i Sverige är emellertid denna aktivitet i Norge en allvarlig
tankeställare. Eller borde åtminstone vara det. Den visar ju, med all
önskvärd tydlighet, att vårt avlägsna hörn av världen i de storas
rådslag ingalunda är så fridfullt och militärt betydelselöst, som alltför många uttolkare här hemma gärna vilja göra gällande.
Finländska förhållanden Det är alltjämt mycket vanligt, att finlandsi svenskt språkbruk. svenskar på besök i Sverige komplimenteras
för sin goda svenska eller att värden tror, att den finlandssvenske
gästens svenska språk helt enkelt är finska. Då han framhåller, att
han är svensk och att svenska är hans modersmål, ser man skeptiskt
på honom och säger ungefär, att i skolan talade du väl ändå finska!
Det är en rätt allmänt spridd uppfattning bland många av oss, att den
finländska befolkningen består av »finnar», som låta sina barn gå i
finska skolor (möjligen med en svensk linje) och som tala ett slags
blandspråk: finska eller i bästa fall »svenskfinska».
Denna begreppsförvirring beror på genomsnittssvenskens totala
okunnighet om nationalitetsförhållandena i Finland, det är honom
obegripligt, att den finländska nationen består av en finsk och en
svensk nationalitet, och att landet har två nationalspråk. Efter 1809
179
Dagens frågor
tycks man, trots folkupplysning och nordiskt samarbete, tämligen
allmänt ha glömt bort att Finland i mer än sexhundra år varit en del
av Sveriges rike och att de svenska stamfränderna sedan gammal tid
utgjort en bofast befolkning i de finländska kustbygderna. Det är dock
denna svenska stam och detta svenska språk på Finlands jord, som
är föreningsbandet mellan Finland och Skandinavien. Svenskfinland
med sina 350 000 svenskar är en betydelsefull del av hela Finland- det
är en liten värld för sig med ett rikt och särpräglat kulturliv samtidigt som det bildar en bro mellan det finska Finland och det övriga
Norden. Att i likhet med äktfinnarna anse, att allt som har med Finland att göra är enbart finskt och följaktligen också borde kallas
»finskt» strider mot de verkliga förhållandena och mot vettigt språkbruk. För omdömesgilla finnar ha förfinskningssträvandena och diskrimineringen av finlandssvenskarna tett sig som en absurditet- finnarna utgöra själva en minoritet i förhållande till de nordiska folken.
Dimbildningen i vårt svenska språkbruk beträffande finländska förhållanden beror till en stor del på att dagstidningarnas nyhetsredaktioner alltjämt följa ett föråldrat och inexakt uttryckssätt, enligt vilket allt och alla i Finland kallas »finskt» och »finnar», oberoende av
om det verkligen gäller finnar eller finlandssvenskar eller finländare
i största allmänhet. Nationalitetsförhållandena i Finland göra det
nödvändigt att nyttja klara och entydiga begrepp i fråga om finskt
och svenskt i landet. Man skiljer helt naturligt mellan finnar och finlandssvenskar, mellan finskt och (finlands)svenskt. Den gemensamma
medborgarbeteckningen för de båda nationaliteterna är därför inte
»finne» eller »finsk», utan »finländare» och »finländsk». Före landets
självständighet brukades finne-finsk i två betydelser: dels helt allmänt Finlands folk (alltså: finländare-finländsk), dels den finska delen av folket, dess språk och ras. Om dubbeltydigheten i dessa termer
icke varit alltför iögonenfallande före skilsmässan från Sverige, så
framträdde oklarheten och inexaktheten däremot till fullo efter den
finska nationella väckelsen i början av 1800-talet och efter den svenska
nationalitetsrörelsen i mitten av århundradet. Begreppet »finsk» tillföll helt naturligt den finska nationaliteten och den finska kulturformen – detta till åtskillnad från den finlandssvenska nationaliteten med dess svenska kultur. Gemensamhetsbeteckningarna »finländsk» och »finländare» svara sålunda – i likhet med finlandssvensk – mot ett både språkligt-logiskt och praktiskt behov. De ge
den klarhet, reda och precision i uttryckssättet, som erfordras för att
man skall kunna få en sakligt riktig uppfattning om förhållandena i
det moderna Finland. Någon lokal nyskapelse är det här icke fråga
om: »finländsk» är ett mycket gammalt ord, man kan finna det i urkunder redan från 1600-talet. (»Finlandssvensk» uppkom däremot först
i mitten av förra seklet till åtskillnad från svenskarna i Sverige, »rikssvenskarna».)
På finskt håll är en viss motvilja för beteckningen finländare känd
sedan gammalt. Till en del beror den på, att man inte har klart för
sig att fi. »suomalainen» har en dubbelbetydelse, som i svenskan måste
uttryckas med två särskilda ord, beroende på om man avser den finska
180
Dagens frågor
majoriteten eller hela det finländska folket (varav finlandssvenskarna
ju äro en del). Den yttersta orsaken till denna oförståelse står emellertid att finna i äktfinnarnas dunkla föreställning, att man genom
att förneka finlandssvenskarnas nationella existens och därmed även
behovet av en gemensamhetsbeteckning på något märkvärdigt sätt
skulle kunna bevisa, att Finland är finskt och inte har något svenskt
element i befolkning eller kultur. Denna tankegång var en viktig
trossats för de finska akademiska nationalistkretsarna på 20- och 30-
talet – på landsbygden har det däremot egentligen aldrig funnits
någon större ideologisk motsättning mellan svenskar och finnar. Trossatsen lever alltjämt kvar, särskilt hos de äldre akademiska generationerna och i vissa ämbetsverk och officiella inrättningar, såsom
t. ex. utrikesdepartementet och statsjärnvägarna. Det är mot denna
känslobakgrund man måste bedöma sådana finska uttalanden som att
»det finska namnet» (’suomalainen nimi’) inte tycks vara hedersamt
för finlandssvenskarna, att det vore nedsättande för finnarna att i
svenskt språkbruk kallas finländare och att denna term vore kränkande för den finska folkdelens känslor. Frågan om den svenska nationaliteten undvika (jfr ovan) många finska skribenter genom att
tala om finlandssvenskarna såsom »våra svenskspråkiga», underförstått: »våra svenskspråkiga finnar». En vanlig missuppfattning är
slutligen den, att finlandssvenskarna skulle vilja påverka finskt
språkbruk och införa ordet »suomenmalainen», den ordagranna översättningen av finländare. Så är naturligtvis inte fallet – det är enbart frågan om svenskt språkbruk, om de svenska orden finsk och finländsk. »Det är ett utslag av ödets ironi att just de ord, med vilka vi
(: finlandssvenskarna) för vår del vilja uttrycka gemenskap över
språkgränsen, samhörighet med hela Finland, av våra finska landsmän uttolkas som tecken på separatism och bristande samkänsla. Så
svårt kan det alltså vara att förstå nyanserna i det andra inhemska
språket!» (Nya Pressen 2/1 52.)
Det kanske betydelsefullaste resultatet av den s. k. språkfreden i
Finland efter krigsåren synes vara den omsvängning, som skett hos
de yngsta finska akademiska generationerna och det goda samarbete
som inletts mellan finnar och svenskar på detta plan. Vi få hoppas
att detta icke sker till priset av finlandssvenska eftergifter i »försonlighetens» anda. Man bör ha skäl att vänta sig, att de nationellt självständiga och om sin särart medvetna finnarna så småningom även
skola låta svenskarna bruka sitt språk på det sätt, som motsvarar
verklighetens krav. Att de skola förstå, att ordet »finländare» markerar finnarnas och finlandssvenskarnas samhörighet med det gemensamma fosterlandet, att det är den samlande och enande beteckningen för finsk och svensk nationalitet i Finland, att det överbygger
motsättningen mellan dem och symboliserar helheten. Om man håller
sig till sak, skall man inte finna några spår av illojalitet eller separatism i detta uttryck, som just vill ange samhörigheten. Den saken
borde beaktas inte bara av finnarna, utan även av våra egna tidningsmän.
Hur viktigt det i själva verket är att iakttaga denna begreppsdis- 181
Dagens frågor
tinktion har ofta påvisats i olika sammanhang. För denna tidskrifts
läsare är terminologifrågan inte något problem, men några belysande
exempel kan dock framhållas. De finländska nationalspråken äro
finska och svenska; det finländska skolväsendet omfattar både finska
och svenska skolor; den finländska pressen består av finska tidningar
(t. ex. Uusi Suomi, Kauppalehti) och av svenska (t. ex. Nya Pressen.
Vasabladet). Den finländska riksdagen omfattar både finska och
svenska folkrepresentanter; det finns två finländska folkpartier: det
nybildade finska Folkpartiet och Svenska folkpartiet; statsminister
Urho Kekkonen är finne, socialminister Ralf Törngren är (finlands)-
svensk – de äro finländska ministrar. Det finns två finländska nationalscener: den finska nationalteatern (Kansallisteatteri) och den
finlandssvenska nationalscenen, Svenska Teatern. Vad göres oss mera
vittne behov!
Så klart och entydigt detta sätt att beteckna invånarna i Finland
än är, råder det emellertid en fatal förbistring i vår egen press. Kulturskribenterna ha av naturliga skäl alltmer konsekvent tagit i bruk de
enkla och klara termerna: finländsk= finsk och/eller finlandssvensk.
Inom nyhetstjänsten, det må sedan gälla ekonomi eller politik eller
idrott, härskar däremot alltjämt den gamla begreppsförvirringen i
förtätad form, det journalistiska exemplet på en beklämmande tankelättja. Vilka groteska resultat dagstidningarnas onyanserade språkbruk kan leda till visade för ett par år sedan stockholmstidningarnas
tal om Svenska teaterns i Helsingfors »finska» gästspel på Dramaten
eller senaste höst (10/9 51), då sportjournalisterna kallade den finlandssvenske kanotmästaren Thorvald Strömberg »finnpojken» och »den
urstarke finske fiskaren från Ekenäs». Liknande exempel kan man på-
träffa i stockholmstidningarna snart sagt varje dag.
Vad kan en sådan tendens att mörklägga verkligheten bero på? Åro
somliga av våra journalister så rädda för att på något sätt favorisera
den svenska nationaliteten i Finland, att de i stället hamnat i den
motsatta ytterligheten och gynna finnarna på finlandssvenskarnas
bekostnad? Ha de kanske så diffusa begrepp om finlandssvenskarnas
betydelse för hela Finland, att de finna det vara enklast att undvika
hela problemet genom att nonchalera denna del av befolkningen1 Eller beror okunnigheten om svenskbygderna vid vår östgräns på en
alltför bristfällig skolundervisning (historia, geografi, modersmål) T
Sådana frågor kunna för mången måhända förefalla tillspetsade –
men det måste väl finnas någon förklaring till att man så allmänt på
tidningshåll inte bryr sig om att tränga igenom den språkliga dimbildningen och nå den enkla sanningen där bakom! De riktiga språkliga uttrycken och termerna funnos redan 1924 upptagna i Svenska
Akademiens Ordbok- sedan dess har Nusvensk Ordbok kommit till
och prof. vVellanders »Riktig svenska» samt en hel mängd uttalanden
av olika svenska språkmän. Eller finns det ytterligare någon förklaring till att nyhetsspråket i detta enda fall alltjämt präglas av en
konservatism, som inte vill se förhållandena i Finland sådana de verkligen äro~
Under de senaste åren ha sammanslutningar och enskilda personer
182
—~ ______:__________.:_~——
Dagens frågor
upprepade gånger protesterat mot dagstidningarnas »förfinskning»
av förhållandena i Finland. Den senaste aktionen i syfte att söka avlägsna denna meningslösa terminologiska oreda tog formen av en
uppvaktning i december hos Tidningarnas Telegrambyrå av representanter för Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet
och Finlandssvensk Information. Härvid påtalades bruket att i TT:s
nyheter utan urskillning beteckna företeelser och förhållanden i Finland såsom »finska». I den svenska pressen i Finland tillämpas den
sakligt riktiga terminologien allmänt och konsekvent; härvidlag har
ju det finlandssvenska språkbruket stöd i svenskt normalspråk. I
finskt tidningsspråk kallas finlandssvenskarna ruotsalaisia (svenskar), suomenruotsalaisia (finlandssvenskar), ruotsinkieliset (de
svenskspråkiga) etc., däremot aldrig »finnar». Mot bakgrunden av
detta synes det förvirrande att TT »förfinskar» de finländska förhållandena och låter de svenska stamfränderna försvinna i anonymitet.
Resultatet härav har i allt högre grad blivit, att de yngsta generationerna i Sverige i allmänhet icke ha någon kunskap om den till numerären icke obetydliga svenska folkstam utanför riksområdet, som sedan heden tid bygger och bor invid Sveriges gränser. De få i stället
en tendentiös, enspråkigt finsknationalistisk syn på förhållandena i
Finland, där den svenska nationaliteten uppfattas såsom en liten
grupp svensktalande finnar. TT uppmanades därför att bruka de
språkligt riktiga beteckningarna »finländsk» och »finländare» i tidnings- och radionyheterna i alla de fall, där allmänt finländska förhållanden åsyftas – medan finne-finsk borde användas då finnar
verkligen avses. »Ett riktigt svenskt språkbruk i detta fall skulle
snabbt undanröja de många missuppfattningarna om finnar och finlandssvenskar och därigenom bidraga till en större rikssvensk och
skandinavisk förståelse för språk- och nationalitetsförhållandena i
Finland. Önskemålet är också här objektivitet och språklig reda, som
i övrigt är den svenska nyhetsförmedlingens kännemärke.»
Det är m. a. o. ingen hemlighet, att Finland är ett tvåspråkigt land,
ett land med två nationaliteter. Det förhållandet bör också klart
framgå av de språkliga uttrycken. Det bör för vår press i gemen vara
ett första rangens intresse att ge läsekretsen sakligt riktigt nyhetsmaterial om broderlandet Finland lika väl som i fråga om andra länder. Det får inte bli så, att vi av språklig nonchalans arbeta en liten
krets av förfinskningsivrare i händerna, ty därigenom motarbeta vi
inte bara våra egna svenska fränder utan även hela Finland. Svenskfinland är det viktigaste svenska kulturområdet utanför Sveriges
gränser, utan finlandssvenskarna stode Finland utanför det nordiska
samarbetet. De två nationaliteterna ha gemensamt gjort Finland till
vad det i dagär-denna samlade kulturmanifestation är för oss icke
finsk eller svensk, utan finländsk. Det är hela Finland det är frågan
om, den finländska helheten. Det vore därför av värde att få veta i
vilken mån TT vidtagit åtgärder för att i framtiden – icke minst nu
inför olympiaden – tillämpa ett objektivt och sakligt korrekt språkbruk i sina finlandsnyheter. När kunna vi vänta besked i saken~
183
…
Dagens frågor
Läroverkskrisen Vill man påpeka några speciella drag, som utmärka
i Finland. läroverken i Finland, så är det bl. a. att en mycket stor
del av dem består av nya skolor, att nybildningen varit synnerligen
stark också under de senaste åren och att de privata läroverken spela
en dominerande roll i jämförelse med de statliga. Under åren 1945–49
tillkommo 55 nya läroverk, de allra flesta privata. Enligt en nyligen refererad utredning uppgår antalet läroverk till sammanlagt 345 st., av
vilka 107 äro statliga. En annan karakteristisk egenskap är att den
rena landsbygden i Finland är väl försedd med läroverk. För att ha
ett läroverk behöver en ort i Finland inte vara stad eller köping eller
industricentrum; man har åtskilliga kyrkbyar på landsorten i vilka
det finns läroverk, ledande till studentexamen. Men så steg också antalet studenter, inskrivna vid högskolorna, vid slutet av år 1950 till
inemot 16 000. I den siffran ingår inte blott universitetet i Helsingfors, Tekniska högskolan, Abo akademi, det finska universitetet i Abo
samt de fyra handelshögskolorna (två svenska och två finska) jämte
en del högskolor med relativt få elever.
Man förstår, att det under sådana förhållanden måste råda en viss
brist på lärare vid läroverken. De undersökningsresultat, som lagts
fram, ge vid handen, att denna brist är avsevärt större i Finland än i
Sverige. I mitten av januari 1952 konstaterade undervisningsministern
Oittinen i ett offentligt uttalande, att ett underskott på cirka 2 000 lä-
rare vid läroverken var ett faktum, som man måste beakta. Visserligen
är bristen vid folkskolorna i fråga om kompetenta lärare ännu större,
omkring 2500, men räknar man med antalet skolor och elever, ha läroverken det sämre ställt. Undervisningsministern påpekade också att
det hösten 1951 fanns omkring 20 mellanskolor, som inte hade en enda
kompetent lärare! En annan sida av läroverkens bekymmer är lokalbrist och bostadssvårigheter, vilket gör att en lärare, vilken lyckats
få tak över huvudet, inte gärna flyttar till en annan ort med mindre
än att det finns garantier för att flyttningen inte betyder en försämring av bostadsförhållandena.
Krisens existens lär ingen bestrida. De kartläggningar, som utförts,
ge vid handen, att skolorna i Helsingfors ha det minsta inslaget av
inkompetenta lärare (»endast» 17,7 procent). De medelstora städerna
ha det också rätt drägligt och statens skolor stå sig bättre i konkurrensen om lärarna än de privata läroverken. statistiska uppgifter, som
offentliggjorts och vilkas vederhäftighet inte bestritts, ha opererat
med siffran 63,8 procent som uttryck för det inkompetenta inslaget
i landsbygdens lärarkår; det är då givetvis fråga om privata läroverk. Gäller det botemedlen har man pekat på möjligheten att snabbutbilda eller nödutbilda läroverkslärare på kortare tid än vad som hittills ansetts vara det normala. En del andra botemedel ha också föreslagits, såsom exempelvis att utbilda folkskollärare till läroverkslärare. Men en sak, som man under inga omständigheter kan komma
ifrån eller kringgå är, att läroverkslärarnas löner inte stå i rimlig
proportion till vad folk med samma akademiska utbildning som de
förtjänar i andra statliga sysselsättningar, för att inte tala om det
privata näringslivet. Värst förefaller bristen att vara beträffande lä-
rare i matematik och språk.
184
Dagens frågor
Då frågan diskuterats, vilket man ideligen gjort under de senaste
åren i Finland, har det sagts att läroverkslärarnas arbetstimmar äro
avsevärt färre än övriga statstjänstemäns. Den av fil. mag. Jonas
Orring presterade undersökningen av läroverkslärarnas arbetsbörda
i Sverige har i Finland kompletterats med en liknande undersökning
för det egna landets vidkommande. Resultatet har blivit, att den större
delen av läroverkslärarnas arbetsbörda i Finland, liksom i Sverige,
inte består av undervisningslektioner utan av arbete utanför den
egentliga skoltiden. Skulle man hålla sig blott till de officiella undervisningstimmarna, så skulle lönerna uthärda en jämförelse med vad
som betalas i andra yrken. En sådan jämförelse måste av naturliga
skäl avse blott den kvantitativa arbetsbördan, med bortseende från
olika grader av kvalitet. Huru man än vänder på frågan om läroverkens kris, kvarstår problemet om lönerna såsom någonting centralt.
För ett par år sedan annoterade man i Finland en ökning av provårskandidaterna, vilken ingav förhoppningar om att de provårsutbildade och fullt meriterade lärarna småningom skulle komma upp till
samma antal som under decenniet före det andra världskriget. Men
även om en tillväxt av detta slag skulle försiggå, måste man ta hänsyn till det oavbrutet ökade antalet skolor och elever. Om lärarantalet
är detsamma nu som exempelvis år 1939, så betyder detta i verkligheten en ur kulturell synpunkt farlig underbemanning av skolväsendet. Och det som gäller om läroverken gäller också anstalterna för
yrkesutbildning och de mera specialiserade skolorna.
Det vore en uppgift för folkpsykologer att reda ut, vad motviljan
mot pedagogernas anständiga avlöning beror på. Frågan är ju inte
ny; den anmälde sig tydligen redan under antikens dagar. Att det
råder en påtaglig motsägelse mellan ivern att grunda nya skolor och
att leda ungdomen fram till studentexamen å ena sidan samt obenägenheten å den andra sidan att materiellt trygga existensen av en
kompetent lärarkår är i varje fall uppenbart. Den folkliga uppfattningen om sambandet mellan pedagogernas löner och arbetsprestationer bygger måhända också på den vilseledande bild allmänheten
får, då den ställs inför de siffror, som ange hur många veckotimmar
den ena eller den andra gruppen av lärare har. De undersökningar,
som gjorts i Finland enligt samma mönster som det i Sverige tillämpade, ha dock i någon mån varit ägnade att korrigera de felaktiga
föreställningarna. Skall man tro på upplysningens makt, får man hoppas att dessa undersökningar skola beaktas, då läroverkskrisens betydelsefullaste problem skall lösas.
185
Insänd litteratur:
L. T.
Birger Planting. De jordrika stormännen, 187 sid., häft. 13: 50, inb. 17: 50.
Arthur Wieland. Främling i fiskeläge. Bilder från bohusländska kusten, 180
sid. 11: 50.
Ernst Logren. Paradox mot snusförnuft, 150 sid. 10: -.
Anansi Sem. Spindelsagor från Guldkusten. Nedtecknade av Mike Joslin. Återgivna av Herje Granberg. III. av Per Engström, häft. 16: -, inb. 20: -.
Lindstedts1 Lund.
Elof Åkesson. Ord i stormen, 144 sid. 8: -.
N atur och K ult~w.
H. G. Wells. Gudarnas föda, 284 sid. 8: 75.
–, Världarnas krig, 214 sid. 7: -.
–, Den osynlige mannen. 220 sid., häft. 17: -.
Norstedts.
W. Gordon Stiernstedt. Ett halvsekel. Anteckningar och personhistoriska minnesbilder omkring Stockholms Handelskammare 1902-1952, 308 sid.,
häft. 19: 50.
studieförbundet Näringsliv och Samhälle.
Gunnar Heckscher. Svensk statsförvaltning i arbete, 436 sid., häft. 10: 50, inb.
17: 50.
Svenska Byggindustriförbundets småskrifter nr 1.
lVIejse Jakobsson. Ett rationaliseringsförsök i Göteborg.
Tiden.
Barbara Ward. Västerlandets väg, 256 sid., häft. 13: -, inb. 17: -.
Leif Björk, Löner, priser och sociallagstiftning i sovjetunionen, 186 sid.,
häft 10: 50.
Taras Sevanko. The man and the symbol, 16 sid.
186