Språkreform per ångvält
1952
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SPRÅKREFORM PER ÅNGVÄLT
DET inträffade härom året, någon dag efter prins Carls jordfästning, att en tackskrivelse från hans närmaste efterlevande upplästes i Sveriges radio. »Då vi icke kunna nå alla»- så långt hade
den tjänstgörande uppläsaren hunnit, då han hörbart besvärad
hastigt tog om satsen på nytt: »Då vi inte kan nå alla», etcetera.
Han hade klarat blindskäret någorlunda, menade han tydligen,
efter gällande regler och reglementen för T. T:s dagsnyheter. En
annan sak var ju, att den av prinsessan Ingeborg givna formuleringen kan tyckas lika lättförståelig och i mångas tanke var väl
så naturlig i ett högtidligt sammanhang. Men det urbota felet var
att den var reglementsvidrig.
Under de senare åren har man kunnat göra massor av sådana
iakttagelser, låt vara att ett så direkt avslöjande fall som det nu
anförda ju tillhör undantagen. Tal och muntliga anföranden, som
notoriskt hållits i medveten anslutning till det historiska språkskicket ifråga om verbens pluralformer, omformas och omstöpas
obesvärat. I ännu högre grad gäller detsamma om skriftliga uttalanden av olika slag. Ofta nog sker det på ett tämligen ovarsamt
sätt, särskilt i rubrikstil- numera ett högst viktigt och smittsamt
stilistiskt uttrycksmedel. Det i svenskan så ytterst vanliga liklydande sammanfallet av substantivens singularis och pluralis vållar
lätt ovisshet om rätta meningen, så snart rubriksättarens uppmärksamhet slappnar, vilket nästan dagligen händer på något håll.
»Författare får 12 000 kronor» är ett typfall bland säkerligen tusentals, där läsaren först genom ett närmare studium av det följande
får veta, om det är ental eller flertal, som avses. »Nordens folk
står sörjande» är icke detsamma som »Nordens folk stå sörjande»;
exemplet är hämtat från ärkebiskopens cirkulärskrivelse med anledning av prins Gustaf Adolfs tragiska frånfälle.
Man kan avfärda dessa konsekvenser av den ångvältsartade
språkreformen från den sista efterkrigstiden som bagateller. Men
denna lika hastigt som rigoröst genomförda reform har fått betala
sitt pris, när det visar sig, att den ur synpunkten av skriftspråkets
fulla reda och klarhet snarare betecknar ett steg tillbaka än ett
187
Språkreform per ångvält
steg framåt. Till ersättning ha vi då att påräkna den grammatiska
överensstämmelsen med talspråkets vanor, som ger envar känslan
att röra sig i vardagsdräkt, när han eller hon tar pennan i hand
eller slår an tangenterna på skrivmaskinen. Utan att underskatta
värdet av sådana ledigare takter har man likväl skäl att minnas,
att det ges en naturlig åtskillnad mellan stilarter, som icke i onö-
dan bör utplånas. Mångt och mycket på språkets område måste
ju bli beroende av tycke och smak. Språkfrågor ha i största utsträckning karaktären av smakfrågor, där den enskilde har att
träffa sitt val. Det bör sägas ifrån, att vårt historiskt givna svenska
skriftspråk ännu trots allt är en levande realitet, som man icke i
en handvändning sätter på index. Det har på sin sida hela vår
stora litteratur och existerade under många generationer, ja i
århundraden, fredligt tillsammans med ett vardagsspråk av i grunden samma slag som det vi bruka. Tiden för dess allenavälde är
slut, men både efter logikens och estetikens måttsto·ck rymmer det
fortfarande värden, som borde utgöra en garanti för bevarandet
av vissa skyddsområden. För övrigt har ju den praktiska språkvården i detta nu förvisso även andra angelägna uppgifter. En
tydlig kris är förhanden. Inför fenomen och tendenser inom en del
av vår yngsta litteratur frågar sig redan mer än en tänkande
person här i landet, om icke det rastlösa genomförande av talspråksprogrammet, som tydligen leker ganska många i hågen,
snart nog kan komma att medföra en kännbar förlust, en språklig urarvaförklaring och nedrustning, som hotar att i stigande
grad göra den svenska musan »obevingad för skyn och vingelfotad
för jorden».
Ropet på pluralformernas slopande, för att hålla sig till denna
sida av saken, är väl att märka ingalunda nytt. Folkskollärarnas
skriftspråkskommitte, som i främsta rummet har äran av att ha
fört det till seger på det pedagogiska planet – däremot misslyckades den stora framstöten från det hållet i stavningsfrågan för ett
tiotal år sedan – räknar i själva verket flera föregångare i diskussionen. Kravet eller förslaget kom då i synnerhet från en grupp
språkvetenskapsmän, bland dem Adolf Noreen, men mindre som
en personlig levnadsregel än som ett framtida önskemål, för vilket
skönlitteraturen borde bereda väg. Skörden var dock länge ganska
liten. Den store prosaisten August Strindberg förblev med all sin
radikalism obeveklig till slutet. Selma Lagerlöf gav till sist i viss
mån vika för övertalningen, dock under rätt mycken olust, enligt
vad det säges. Ture Nerman- mera »röd» än proletär- korade
188
Språkreform per ångvält
sig till hurtig vapendragare för reformen. Omsvängningen i det
följande bland litteraturens folk är nogsamt känd. Den kontrasterar emellertid märkbart mot uppfattningen hos en otvivelaktig
majoritet av nu verkande svenska språkforskare, vilken i fråga
om förhållandet mellan skriftspråk och talspråk av allt att döma
innebär en mera konservativ ståndpunkt än den flera av männen
från ett äldre skede företrädde.
Hur saken förberetts inom undervisningsväsendet, steg för steg,
ofta tydligen genom fakultativa medgivanden, vore värt en närmare undersökning, eftersom hela detta viktiga förlopp tillsvidare
undandrar sig den öppna redovisning, som dock här från de ansvariga instansernas sida skulle ha varit önskvärd. Det förblir i
stor omfattning oklart, med stöd av vilka utredningar eller auktoriteter de träffade åtgärderna ha vidtagits. Till ett avgörande praktiskt genombrott kom kampanjen mot den s. k. kongruensregeln på
hösten 1945, då T. T. övergick till det nya språkskicket; förut hade
ett tjugotal av landets tidningar med Dagens Nyheter och stockholms-Tidningen samt deras avläggare i spetsen skyndat att ställa
sig på samma linje. Verkningarna av denna förändring röjdes
genast; t. o. m. diplomatiska fördragstexter, som ingingo i nyhetsmaterialet, presenterades efter det nya receptet. Vad allmänheten
fick veta om förspelet, var att den nyss stiftade Nämnden för
svensk språkvård beretts tillfälle att yttra sig och givit sin tillstyrkan (som dock, i förbigående sagt, var mindre reservationsfri
än tillämpningen visade sig bli). Det framkom samtidigt, att Svenska akademiens representant i nämnden av misstag hållits helt
utanför saken.
Vad man än må tänka och tycka om denna språkförändring
och dess berättigande, borde man kunna vara ense om att sättet
för dess genomförande är tvivelaktigt. Nu senast denna vinter,
då reformen utsträckts till huvuddelen av riksdagstrycket och det
officiella ämbetsspråket, har detta skett utan annat synbart stöd
än det som nödtorftigt bildats av utskottsbetänkande, talmanskonferens och en promemoria inom kanslihuset av statsrådet, numera landshövdingen Danielsson. Och dock gäller det i själva
verket det säkerligen djupaste ingrepp, som någonsin förekommit
i det svenska skriftspråkets struktur. Denna gång har icke heller
Nämnden för svensk språkvård fått yttra sig i saken, som ansetts
mogen för reglering på rent administrativ väg. Man frågar sig
efter detta endast, om samma högst maktfullkomliga metod skall
komma till användning i fråga om vad som ännu återstår, isyn- 189
,:
Språkreform per ångvält
nerhet författnings- och lagspråket med sina anspråk på precision
och skärpa i uttrycken.
En hovsam men som det förefaller alltmera betänksam kritiker
av kongruensregelns fortgående bannlysning, professor Erik Wellander, har med allt fog talat om »dirigerad språkutveckling». Den
har under genombrottsåren främst dirigerats av pressen under ett
slags magnetisk påverkan av det likriktade nyhetsmaterialet. På
många hålllåter man en medverkande författare förstå, att bidrag
med verbets pluralformer icke äro välkomna, och i en hel del fall
utrensas de medvetet ur manuskripten. Man och man emellan har
detta diskuterats långt mera än den tidningsläsande allmänheten
fått veta. »Tyder man tidens tecken rätt», skrev härom året en
annan språkforskare, professor Dag Strömbäck, »innebär ju detta
ingenting mindre än att svenska författare och vetenskapsmän
göras stilistiskt omyndiga! Vad många betrakta som ett karakteristiskt element i sin stil sopas lätt och behändigt bort genom en
generell ukas till sättarna att konsekvent utbyta pluralformerna
mot singularformer. Man kan befara, att nästa steg blir att även
förlagen vidtaga motsvarande omredigering i sina författares manuskript i uniformeringens och bekvämlighetens intresse.» Vad det
sista beträffar torde det vara säkert, att åtminstone allt, som i
minsta mån smakar lärobokslitteratur, är utsatt för ett hårt tryck
just av den art Strömbäck förutsåg i sin gensaga. Vi skola icke
tala om översättningslitteraturen, där numera också verk med avsiktligt ålderdomlig språkton tämligen regelrätt behandlas efter
telegrambyråns utslätande metod.
I sakernas nuvarande läge är visserligen icke mycket att göra
för alla dem – vida flera än man här och var tycks tro – som i
likhet med professor Strömbäck ha funnit den hastiga och summariska utvräkningen av: verbens pluralformer ur nutida svenskt
skriftspråk »besinningslös». Men ett par enkla önskemål skola
till sist i all korthet framföras. Det ena är, att respekten för det
individuella språkbruket får det utrymme och den rörelsefrihet
som krävs, en respekt, som för övrigt helt och fullt står i samklang
med den erkänt nödvändiga fortsatta kännedomen om vår klassiska litteraturs uttrycksformer. Det andra önskemålet är, att ytterligare ingrepp på särskilt känsliga områden av skriftspråket
icke må ske med förbigående av den ansvarsberedda samtida sakkunskap, som landet dock rymmer. Vad som anses självfallet
fråga om en stavningsreform har minst samma tillämplighet i
ett fall som detta.
190
DET inträffade härom året, någon dag efter prins Carls jordfästning, att en tackskrivelse från hans närmaste efterlevande upplästes i Sveriges radio. »Då vi icke kunna nå alla»- så långt hade
den tjänstgörande uppläsaren hunnit, då han hörbart besvärad
hastigt tog om satsen på nytt: »Då vi inte kan nå alla», etcetera.
Han hade klarat blindskäret någorlunda, menade han tydligen,
efter gällande regler och reglementen för T. T:s dagsnyheter. En
annan sak var ju, att den av prinsessan Ingeborg givna formuleringen kan tyckas lika lättförståelig och i mångas tanke var väl
så naturlig i ett högtidligt sammanhang. Men det urbota felet var
att den var reglementsvidrig.
Under de senare åren har man kunnat göra massor av sådana
iakttagelser, låt vara att ett så direkt avslöjande fall som det nu
anförda ju tillhör undantagen. Tal och muntliga anföranden, som
notoriskt hållits i medveten anslutning till det historiska språkskicket ifråga om verbens pluralformer, omformas och omstöpas
obesvärat. I ännu högre grad gäller detsamma om skriftliga uttalanden av olika slag. Ofta nog sker det på ett tämligen ovarsamt
sätt, särskilt i rubrikstil- numera ett högst viktigt och smittsamt
stilistiskt uttrycksmedel. Det i svenskan så ytterst vanliga liklydande sammanfallet av substantivens singularis och pluralis vållar
lätt ovisshet om rätta meningen, så snart rubriksättarens uppmärksamhet slappnar, vilket nästan dagligen händer på något håll.
»Författare får 12 000 kronor» är ett typfall bland säkerligen tusentals, där läsaren först genom ett närmare studium av det följande
får veta, om det är ental eller flertal, som avses. »Nordens folk
står sörjande» är icke detsamma som »Nordens folk stå sörjande»;
exemplet är hämtat från ärkebiskopens cirkulärskrivelse med anledning av prins Gustaf Adolfs tragiska frånfälle.
Man kan avfärda dessa konsekvenser av den ångvältsartade
språkreformen från den sista efterkrigstiden som bagateller. Men
denna lika hastigt som rigoröst genomförda reform har fått betala
sitt pris, när det visar sig, att den ur synpunkten av skriftspråkets
fulla reda och klarhet snarare betecknar ett steg tillbaka än ett
187
Språkreform per ångvält
steg framåt. Till ersättning ha vi då att påräkna den grammatiska
överensstämmelsen med talspråkets vanor, som ger envar känslan
att röra sig i vardagsdräkt, när han eller hon tar pennan i hand
eller slår an tangenterna på skrivmaskinen. Utan att underskatta
värdet av sådana ledigare takter har man likväl skäl att minnas,
att det ges en naturlig åtskillnad mellan stilarter, som icke i onö-
dan bör utplånas. Mångt och mycket på språkets område måste
ju bli beroende av tycke och smak. Språkfrågor ha i största utsträckning karaktären av smakfrågor, där den enskilde har att
träffa sitt val. Det bör sägas ifrån, att vårt historiskt givna svenska
skriftspråk ännu trots allt är en levande realitet, som man icke i
en handvändning sätter på index. Det har på sin sida hela vår
stora litteratur och existerade under många generationer, ja i
århundraden, fredligt tillsammans med ett vardagsspråk av i grunden samma slag som det vi bruka. Tiden för dess allenavälde är
slut, men både efter logikens och estetikens måttsto·ck rymmer det
fortfarande värden, som borde utgöra en garanti för bevarandet
av vissa skyddsområden. För övrigt har ju den praktiska språkvården i detta nu förvisso även andra angelägna uppgifter. En
tydlig kris är förhanden. Inför fenomen och tendenser inom en del
av vår yngsta litteratur frågar sig redan mer än en tänkande
person här i landet, om icke det rastlösa genomförande av talspråksprogrammet, som tydligen leker ganska många i hågen,
snart nog kan komma att medföra en kännbar förlust, en språklig urarvaförklaring och nedrustning, som hotar att i stigande
grad göra den svenska musan »obevingad för skyn och vingelfotad
för jorden».
Ropet på pluralformernas slopande, för att hålla sig till denna
sida av saken, är väl att märka ingalunda nytt. Folkskollärarnas
skriftspråkskommitte, som i främsta rummet har äran av att ha
fört det till seger på det pedagogiska planet – däremot misslyckades den stora framstöten från det hållet i stavningsfrågan för ett
tiotal år sedan – räknar i själva verket flera föregångare i diskussionen. Kravet eller förslaget kom då i synnerhet från en grupp
språkvetenskapsmän, bland dem Adolf Noreen, men mindre som
en personlig levnadsregel än som ett framtida önskemål, för vilket
skönlitteraturen borde bereda väg. Skörden var dock länge ganska
liten. Den store prosaisten August Strindberg förblev med all sin
radikalism obeveklig till slutet. Selma Lagerlöf gav till sist i viss
mån vika för övertalningen, dock under rätt mycken olust, enligt
vad det säges. Ture Nerman- mera »röd» än proletär- korade
188
Språkreform per ångvält
sig till hurtig vapendragare för reformen. Omsvängningen i det
följande bland litteraturens folk är nogsamt känd. Den kontrasterar emellertid märkbart mot uppfattningen hos en otvivelaktig
majoritet av nu verkande svenska språkforskare, vilken i fråga
om förhållandet mellan skriftspråk och talspråk av allt att döma
innebär en mera konservativ ståndpunkt än den flera av männen
från ett äldre skede företrädde.
Hur saken förberetts inom undervisningsväsendet, steg för steg,
ofta tydligen genom fakultativa medgivanden, vore värt en närmare undersökning, eftersom hela detta viktiga förlopp tillsvidare
undandrar sig den öppna redovisning, som dock här från de ansvariga instansernas sida skulle ha varit önskvärd. Det förblir i
stor omfattning oklart, med stöd av vilka utredningar eller auktoriteter de träffade åtgärderna ha vidtagits. Till ett avgörande praktiskt genombrott kom kampanjen mot den s. k. kongruensregeln på
hösten 1945, då T. T. övergick till det nya språkskicket; förut hade
ett tjugotal av landets tidningar med Dagens Nyheter och stockholms-Tidningen samt deras avläggare i spetsen skyndat att ställa
sig på samma linje. Verkningarna av denna förändring röjdes
genast; t. o. m. diplomatiska fördragstexter, som ingingo i nyhetsmaterialet, presenterades efter det nya receptet. Vad allmänheten
fick veta om förspelet, var att den nyss stiftade Nämnden för
svensk språkvård beretts tillfälle att yttra sig och givit sin tillstyrkan (som dock, i förbigående sagt, var mindre reservationsfri
än tillämpningen visade sig bli). Det framkom samtidigt, att Svenska akademiens representant i nämnden av misstag hållits helt
utanför saken.
Vad man än må tänka och tycka om denna språkförändring
och dess berättigande, borde man kunna vara ense om att sättet
för dess genomförande är tvivelaktigt. Nu senast denna vinter,
då reformen utsträckts till huvuddelen av riksdagstrycket och det
officiella ämbetsspråket, har detta skett utan annat synbart stöd
än det som nödtorftigt bildats av utskottsbetänkande, talmanskonferens och en promemoria inom kanslihuset av statsrådet, numera landshövdingen Danielsson. Och dock gäller det i själva
verket det säkerligen djupaste ingrepp, som någonsin förekommit
i det svenska skriftspråkets struktur. Denna gång har icke heller
Nämnden för svensk språkvård fått yttra sig i saken, som ansetts
mogen för reglering på rent administrativ väg. Man frågar sig
efter detta endast, om samma högst maktfullkomliga metod skall
komma till användning i fråga om vad som ännu återstår, isyn- 189
,:
Språkreform per ångvält
nerhet författnings- och lagspråket med sina anspråk på precision
och skärpa i uttrycken.
En hovsam men som det förefaller alltmera betänksam kritiker
av kongruensregelns fortgående bannlysning, professor Erik Wellander, har med allt fog talat om »dirigerad språkutveckling». Den
har under genombrottsåren främst dirigerats av pressen under ett
slags magnetisk påverkan av det likriktade nyhetsmaterialet. På
många hålllåter man en medverkande författare förstå, att bidrag
med verbets pluralformer icke äro välkomna, och i en hel del fall
utrensas de medvetet ur manuskripten. Man och man emellan har
detta diskuterats långt mera än den tidningsläsande allmänheten
fått veta. »Tyder man tidens tecken rätt», skrev härom året en
annan språkforskare, professor Dag Strömbäck, »innebär ju detta
ingenting mindre än att svenska författare och vetenskapsmän
göras stilistiskt omyndiga! Vad många betrakta som ett karakteristiskt element i sin stil sopas lätt och behändigt bort genom en
generell ukas till sättarna att konsekvent utbyta pluralformerna
mot singularformer. Man kan befara, att nästa steg blir att även
förlagen vidtaga motsvarande omredigering i sina författares manuskript i uniformeringens och bekvämlighetens intresse.» Vad det
sista beträffar torde det vara säkert, att åtminstone allt, som i
minsta mån smakar lärobokslitteratur, är utsatt för ett hårt tryck
just av den art Strömbäck förutsåg i sin gensaga. Vi skola icke
tala om översättningslitteraturen, där numera också verk med avsiktligt ålderdomlig språkton tämligen regelrätt behandlas efter
telegrambyråns utslätande metod.
I sakernas nuvarande läge är visserligen icke mycket att göra
för alla dem – vida flera än man här och var tycks tro – som i
likhet med professor Strömbäck ha funnit den hastiga och summariska utvräkningen av: verbens pluralformer ur nutida svenskt
skriftspråk »besinningslös». Men ett par enkla önskemål skola
till sist i all korthet framföras. Det ena är, att respekten för det
individuella språkbruket får det utrymme och den rörelsefrihet
som krävs, en respekt, som för övrigt helt och fullt står i samklang
med den erkänt nödvändiga fortsatta kännedomen om vår klassiska litteraturs uttrycksformer. Det andra önskemålet är, att ytterligare ingrepp på särskilt känsliga områden av skriftspråket
icke må ske med förbigående av den ansvarsberedda samtida sakkunskap, som landet dock rymmer. Vad som anses självfallet
fråga om en stavningsreform har minst samma tillämplighet i
ett fall som detta.
190