Dagens frågor
1952
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
statens säkerhet Riksdagen har nyligen tagit stäl1ning till en
contra enskild frihet. Kunglig proposition, där det gamla spörsmålet
hur långt den enskildes frihet bör få inskränkas i syfte att trygga
statens säkerhet, blivit satt på sin spets. Frågan gäller närmast, hur
– när det gäller vissa brott mot statens säkerhet – den tid skall utmätas, som åklagare och polismyndigheter skola ha till förfogande,
räknat från det ögonblick, då en misstänkt person blivit anhållen,
och fram till den tidpunkt, då åklagaren endera måste släppa honom
eller också göra framställning till rätten om hans häktande.
Enligt rättegångsbalken 24 kap. 12 § har åklagaren normalt inte
rätt att hålla en misstänkt anhållen längre tid än en dag. Erfordras
tid för ytterligare utredning, får denna anhållningstid utsträckas till
fem dagar, men sist å femte dagen skall åklagaren göra framställning
till rätten om häktning. Har han icke tillräckliga bevis härför, måste
den anhållne släppas.
Inför det i viss mån oroande utrikespolitiska läge, som vi för närvarande befinna oss i och som avspeglas i att påfallande intresse
från sovjetrysk sida för våra försvarsanstalter, har Kungl. Maj :t
funnit sig nödsakad att sätta kraftigare tvångsmedel i händerna på
åklagarna och poliserna. När det gäller spioneribrott, olovlig underrättelseverksamhet, sabotage, olovlig kårverksamhet och ytterligare
några brott, som direkt rikta sig mot statens säkerhet, är nämligen
den tid av fem dagar, som rättegångsbalken ställt till åklagarens
förfogande, enligt Kungl. Maj:ts mening uppenbarligen för kort för
att åklagaren skall hinna samla det material, som behövs för att
rätten skall kunna anse, att »sannolika skäl» för misstanken äro
för handen. Detta är förutsättning för att rätten skall kunna besluta
om häktning. Det framlagda lagförslaget avser inte förhållandena
vid krigsfall eller vid lägen, då krigsfara råder. För sådana eventualiteter behövs det ännu mera långtgående åtgärder. Förslag till
sådana håller man för närvarande på att utarbeta inom justitiedepartementet.
Enligt Kungl. Maj :ts bedömande borde polis- och åklagarmyndigheterna i nuvarande läge ha rätt att hålla en person, som de misstänkt
för något av de ovan angivna brotten, anhållen högst 30 dagar.
När riksdagen hade att taga ställning till detta förslag, var den
första frågeställning som uppstod denna. Har Kungl. Maj :t bedömt
det utrikespolitiska läget rätt, föreligger verkligen redan nu så stark
anledning till oro, att det finns skäl att rubba rättegångsbalkens
grundläggande regler på detta område’ Med mycket stor enighet har
riksdagen ansett sig tvungen att besvara dessa frågor jakande. Endast
235
Dagens frågor
en liten grupp, som inom sina led givetvis räknar kommunisterna,
har vågat svara nej. Härnäst har man frågat sig, om den av regeringen föreslagna förlängda arrhållningstiden är den riktiga eller
inte. På den punkten har inom första lagutskottet, som haft denna
fråga till behandling, mycket ingående överväganden ägt rum. De
skäl, som tala för en relativt lång arrhållningstid i dessa mål, ha
redan antytts. I mål av denna beskaffenhet kan det många gånger
vara förenat med stora svårigheter att få fram tillräcklig bevisning.
Det kan vara osynlig skrift, som måste framkallas, chiffer, som skall
tydas, och främmande språk, som måste tolkas. Det förekommer också,
att den anhållne på allt sätt försvårar arbetet för förhörsledaren genom att inte alls besvara frågor eller genom att leda in vederbörande
på villospår med uppdiktade berättelser, allt i syfte att arrhållningstiden skall löpa ut, innan åklagaren hunnit få tillräckliga bevis för
häktning. Ibland gäller det också spionhärvor med ett mycket stort
antal inblandade, som måste anhållas samtidigt. Gör man icke det,
löper man risken att de övriga, när en person har blivit anhållen,
försvinna och oskadliggöra bevismaterial.
Mot att utsträcka arrhållningstiden tala å andra sidan också mycket
tungt vägande skäl. Det anses vara en hörnsten i det västerländska
frihetsbegreppet, att icke polis- eller åklagarmyndigheter skola ha
rätt att beröva en medborgare hans frihet annat än för mycket begränsad tidrymd. Den misstänkte skall så fort som möjligt ställas
inför sin domare. Särskilt i den anglosachsiska rättstraditionen framträder detta som en fundamental princip. I den av Sverige nyligen
ratificerade konventionen om de mänskliga rättigheterna har denna
grundsats starkt understrukits. Man måste vid bedömandet av problemet hålla i minnet, att de människor, som det här är fråga om,
endast äro misstänkta men icke överbevisade om att ha begått något
brott och att det mycket väl kan hända, att misstanken vid närmare
påseende visar sig ha varit ogrundad. Under den tid 1940 års tvångsmedelslag gällde fick icke mindre än 75 procent av de anhållna lov
att släppas. Förmodligen voro många av dem oskyldiga.
När första lagutskottet slutligen gjorde sin avvägning, fann utskottet, att det i de mål det här gällde i flertalet fall borde räcka med
en arrhållningstid av högst femton dagar, men att tiden i sådana fall,
då det ansåges oundgängligen nödvändigt, borde få utsträckas ytterligare med högst femton dagar.
Lagrådet, vissa motionärer och en minoritet inom utskottet hade
funnit, att tiden femton dagar aldrig borde få överskridas och motiverade detta främst med hänsynen till den enskildes säkerhet mot
oberättigade frihetsberövanden.
Både för departementschefen och utskottet har det stått klart, att
förutsättningen för att vidga polisens maktbefogenheter på detta område måste vara, att effektiv kontroll kunde ordnas. Vid valet av
kontrollmyndighet kommo emellertid departementschefen och utskottet till olika resultat. Departementschefen menade, att den säkraste
kontrollen skulle vinnas, om man kopplade in rätten som kontrollorgan över åklagarens handlande. Utskottet å sin sida hade flera in- 236
Dagens frågor
vändningar att göra mot rätten som kontrollorgan. Den principiellt
viktigaste av dessa var, att man fann det föga tilltalande att låta
domaren bli inkopplad i det blivande målet redan på detta tidiga
stadium. Domaren kunde -menar man – omedvetet glida in i åklagarens tankegångar och komma att se bevismaterialet med dennes
ögon. Faran härför syntes vara så mycket större, som det i regel icke
skulle vara möjligt att höra den misstänkte eller hans försvarare på
anhållningsstadiet eller att vid denna tidpunkt låta dem ta del av
åklagarens material. Trots att väl huvudparten av spionerimålen
även i fortsättningen torde komma att handläggas av stockholros
rådhusrätt, kunde det ibland komma att inträffa, att domare i andra
städer och på den rena landsbygden skulle komma att ställas inför
dessa uppgifter, kanske en enda gång under sin domarbana. Det vore
då att befara, att domaren, som naturligen icke kunnat förvärva
någon förtrogenhet med problem av hithörande slag, skulle känna
sig ganska bunden av åklagarens ställningstagande. Under 1940 års
tvångsmedelslags tillämpningstid fungerade justitiekanslern som kontrollorgan och ämbetet synes ha löst denna uppgift på ett sätt, som
vunnit allmänt förtroende. Justitiekanslern var då högste åklagare.
Sedan riksåklagarämbetet nu inrättats, har justitiekanslern upphört
att utöva nämnda funktion. Denna omständighet gör, att kanslern
nu är ännu mera lämpad än tidigare att handhava kontrollen. Även
för åklagare på avlägsna orter är det med nutida kommunikationer
ingen svårighet att snabbt komma i förbindelse med justitiekanslern.
Utskottet stannade alltså för att justitiekanslern borde anförtros
uppgifterna att handhava kontrollen över anhållningstidens utsträckande.
Med ledning av det sagda beslöt utskottet föreslå riksdagen följande
system: I mål sådana som röra spioneri och vissa andra särskilt farliga brott mot rikets säkerhet kan justitiekanslern på begäran av
åklagaren – det gäller här åklagare med landsfogdekompetens ’-
medge, att en misstänkt får sitta anhållen i högst femton dagar. Sådan
begäran måste dock göras hos justitiekanslern senast å femte dagen
från det vederbörande anhölls. Uppenbarligen måste justitiekanslerns
prövning ofta bli tämligen summarisk, eftersom materialet vid denna
tidpunkt av naturliga skäl måste vara magert. Vill åklagaren, att
den misstänkte skall hållas längre tid än femton dagar, skall han
innan denna tidrymd gått till ända göra framställning därom till
justitiekanslern. Denne kan icke meddela tillstånd till sådan förlängning med mindre han finner detta oundgängligen nödvändigt. I så
fall får förlängning ske med ytterligare högst femton dagar.
Efter en livlig diskussion i båda kamrarna följde riksdagen detta
utskottets förslag.
Genom den nya lagstiftningen synes man ha skapat bättre möjligheter än tillförne att komma till rätta med den svåra och farliga form
av brottslighet det här gäller. Samtidigt torde man ha tagit största
möjliga hänsyn till den enskildes rättssäkerhet.
Leif Cassel.
237
Dagens frågor
Den snabbfotade Akilles Den i år träffade avtalsuppgörelsen om
och sköldpaddan. lantarbetarlönen har ägnats stor uppmärksamhet i dagspressen. Detta är naturligt, ty lönehöjningen –
50 öre i timmen – är en av de största i årets avtalsrörelse och den
största i lantarbetarnas historia. Det har sagts, att denna lönelyftning
är en märklig händelse, värd att celebrera. Direktör Kugelberg i
Svenska Arbetsgivareföreningen har lustigt och elegant framfört
denna tanke genom att apostrofera lantarbetarnas »50-öresjubileum».
Frågan har emellertid ställts, om det var nödvändigt eller ens önskvärt att jordbruket i år tog ett så långt steg framåt. J ordbrukets
företrädare besvarar den frågan jakande. Svaret har sin rot i ett
riksdagsbeslut av år 1947. Då beslöts nämligen, att jordbrukarna och
deras arbetare efter hand skulle beredas möjlighet till samma arbetsinkomst som andra med dem jämförliga grupper inom samhället.
Under det närmast följande året, 1948, kom också en ringa utjämning
till stånd. Men utvecklingen gjorde halt under åren 1949-50 och helt
om under år 1951. Vad som vunnits 1948 raserades genom 1951 års
lönerörelse och löneglidning. Vid senaste årsskiftet stod jordbrukarna
och lantarbetarna i en avsevärt oförmånligare relation till industriarbetarna än de gjort det år, då riksdagen uppställde inkomstutjämningen som sitt mål.
Den nu genomförda löneökningen vid jordbruket är betydande men
den förslår ändock bara till att återställa den relation till industriarbetarlönen, som fanns år 1948. Detta är den märkliga 50-öringens
hela facit. Mera förslår den inte till. Jordbruket har bara ryckt upp
i den placering, som det hade för fyra år sedan.
Ä ven om inkomsthöjningen sålunda håller sig inom en snäv rimlighets gränser, kommer den att få avsevärda ekonomiska följdverkningar. Aterhämtningen av det gångna årets eftersackning torde –
för år räknat -kosta inemot en halv miljard kronor. Eftersom den
nu aktuella produktprisregleringen ej gäller mer än 8 månader (januari-augusti 1952), rör man sig med en kostnadsökning, som uppgår till
2/a av årsbeloppet. Härtill kommer emellertid en del sekundära kostnadsstegringar, nämligen sådana som orsakas av lönehöjningar inom
andra fack än jordbruket, t. ex. ökade reparationskostnader för redskap och maskiner, ökade byggnadskostnader och ökade kostnader för
jordbrukets förädlingsindustrier. Med dessa inräknade uppskattas
kostnadsstegringen för tiden januari-augusti 1952 till 328 milj. kr.
På inkomstsidan räknar man med 42 milj. kr. i produktionshöjning
och 245 milj. kr. i subventioner, alltså tillsammans 287 milj. kr. Aterstående 41 milj. kr. får jordbrukarna ingen täckning för; den får de
söka taga fram ur sin portmonnä.
Större delen av kostnadsökningen klaras sålunda genom statssubventioner, som gör det möjligt för konsumenterna att köpa sina livsmedel billigare än vad det kostar att producera dem. Det är denna
konsumentsubventionering som – hocus pocus filiocus – kallas för
»jordbruksstödet». Och detsamma har t. o. m. varit förhållandet under
tidigare år, då jordbruket producerat sina varor billigare än de kunnat
köpas utifrån. Mot den dubbla bakgrunden av 1947 års riksdags- 238
~——~———————
Dagens frågor
beslut och den omständigheten att livsmedelspriserna höjts mindre
än priserna på åtskilliga andra konsumtionsvaror framstår tidningsoppositionen mot den nu träffade jordbruksuppgörelsen som oförklarlig.
Subventioneringen har motiverats med att indextaket skulle kunna
genombrytas om jordbrukets kostnadsstegring fullt ut fick slå igenom
i produktpriserna. Ä ven om systemet anses befogat just i den situation, vari vi f. n. befinner oss, är det uppenbarligen icke en metod,
som bör bibehållas för framtiden. Man skapar ingen grund för återhållsamhet i lönekraven genom att snilla undan det faktum att lönehöjningar leder till ökade levnadskostnader.
Ingen vet något om den kommande utvecklingen. Men mycket tyder
på, att fullföljandet av 1947 års riksdagsbeslut om fortsatt inkomstutjämning mellan jordbruk och övriga näringar torde taga sin tid.
Årets lönerörelse har visat svårigheterna för jordbruket att inhämta
det övriga näringslivets försprång. Tydligt är, att utjämningen inte
blir en kapplöpning på kort distans. Samtidigt som jordbruket pressat
sig upp med sina 50 öre har övriga näringar tagit några snabba steg
framåt. Avståndet har endast föga förminskats. Zenons tes om den
snabbfotade Akilles oförmåga att springa ikapp sköldpaddan var en
skämtsam teori. J ordbrukets svårigheter att hinna fatt den sprintande
industriella sköldpaddan är en allvarlig verklighet.
Den skrupelfria När proportionalismen infördes i Sverige, var detta
valmetoden. valsystem tämligen oprövat ute i världen. Den metod,
som då infördes och som gällt sedan dess- den d’Hondtska- troddes
skipa något så när rättvisa mellan partierna. Den gjorde det också
någotsånär, så länge partierna var blott tre (högern, frisinnade och
socialdemokrater) och av ungefär samma styrka; dessutom kunde
intet parti vid denna tid räkna med att erövra majoritet. När partiernas antal vid tiden för det första världskrigets slut ökades, framträdde
emellertid metodens svaghet, nämligen att över hövan gynna de största
partierna. För att motverka denna svaghet ökades på 20-talet kretsarnas storlek, och vidare underlättades möjligheten till teknisk samverkan genom införande av rätt till kartellbeteckning. Dessa reformer
hade inget partipolitiskt syfte. De avsåg blott att förebygga en orimligt stor felrepresentation, framför allt att en minoritet i folket skulle
kunna bli majoritet i riksdagen. En fullt nöjaktig fördelning av mandaten alltefter röstetal kunde dock inte vinnas, och i Sverige liksom
i alla andra länder med d’Hondts metod har under ett par årtionden
krav på en valreform höjts.
1949 års riksdag tog upp frågan om valsättet från två utgångspunkter. För det första önskade man en utredning om en sådan omläggning av valsättet att större proportionell rättvisa skapades än genom
de korrigeringar av de största partiernas överrepresentation, som den
tekniska samverkan mellan de mindre partierna ledde till. För det
andra uttalades det en allmän önskan att få bort kartellerna. Konstitutionsutskottet uttalade, att en valreform inte fick ta sikte på stundens fördelar, d. v. s. på de tillfälliga vinster, som ett parti kunde göra.
239
Dagens frågor
Alla erkände det nuvarande valsättets bristfälligheter. En större proportionell rättvisa vore, menade man, förutsättningen för att kartellerna skulle kunna göras av sig själva överflödiga. Men ingen talade
om ett så långtgående ingripande som ett kartellförbud.
I den kommitte, som regeringen efter viss tvekan tillsatte, visade
det sig snart att de socialdemokratiska medlemmarna var absolut
motståndare till den proportionella rättvisa, som bäst och säkrast
kan vinnas genom någon form av tilläggsmandat efter förebilder från
bl. a. Danmark. Högerns och folkpartiets representanter blevo ensamma, när de förordade ett sådant system. I det då uppkomna läget
anslöto de sig till det förslag om uddatalsmetod med spärr, för vilket
– även om två av de fyra socialdemokraterna gick sina egna vägar
– företrädare för samtliga de fyra större partierna röstade. Tekniska
erinringar är lätta att rikta mot kommitteförslaget, men det hade
uppgjorts på så vis att kommitten valde ut den metod, som kom närmast det s. k. idealresultatet, d. v. s. d’Hondts metod och hela landet
en enda valkrets och hade därigenom en strängt objektiv tendens.
Det skulle ha åstadkommit en ej oväsentlig bättre avspegling i riksdagen av folkets röster än hittills kunnat nås. Man skulle ha kommit
den ideala valrättvisan så nära, att karteller ej blott blivit överflödiga
– måhända med undantag för någon liten valkrets – utan även i
vissa fall till direkt nackdel för de samverkande. På något legalt
hinder för kartell var det aldrig någon tanke.
Regeringen har emellertid till varje pris velat skydda bondeförbundet, när detta parti med hänsyn till regeringsställningen ej längre
kan samverka med de borgerliga, och dessutom sörjt för att trygga
en överrepresentation för socialdemokraterna. Därför har den lagt
fram sin ominösa proposition. I stället för kommitteförslagets serie
l, 3, 5, 7 etc. med 60 °/o spärr – ett parti skulle enligt detta för att
komma i fråga vid mandatutdelningen ha fått 60 procent av den s. k.
valkvoten, d. v. s. alla avgivna röster i kretsen dividerat med antal
mandat i denna ökat- föreslår regeringen serien 1,4, 3, 5, 7 etc., varvid spärren ligger i att partiets grundtal skall första gången divideras
just med talet 1,4. Samtidigt föreslår regeringen, att endast en beteckning skall få finnas på valsedeln, vilket innebär att både kartelloch fraktionsbeteckningar förbjudas.
Valmatematiskt betyder regeringsförslaget att just en sådan siffra
valts som garanterar både bondeförbundet och socialdemokraterna
en överrepresentation. Om man tillämpar valsättet på de fem sista
andrakammarvalen, blir överrepresentationen för bondeförbundet dock
ej större än den skulle ha blivit enligt kommitteförslaget. För socialdemokraterna skulle partiet genomsnittligt ha fått 6 a 7 mandat för
mycket enligt regeringsförslaget mot 3 a 4 enligt kommitteförslaget.
Med tanke på den nu gällande uppdelningen av väljarna är det inte
något löst tankeexperiment, om man säger att socialdemokraterna
lätt kan få majoritet i andra kammaren även om de vinner blott 47
a 48 procent av rösterna vid valet. 6 a 7 mandat betyder cirka 100 000
röster, dem man alltså får gratis. Om socialdemokraterna- och bondeförbundet! – ansett en överrepresentation av genomsnittligt 3 a 4
240
Dagens frågor
mandat tillräckligt, kunde de i stället för 1,4 ha tagit 1,25 eller 1,3 som
första tal. Men det passade inte socialdemokraterna, och bondeförbundet hade obegripligt nog intet att invända.
Det, som emellertid upprört opinionen, är kartellförbudet. Även om
det inte stadgats något straff för samverkan får en dylik likväl något
illegalt över sig. Det enkla förhållandet föreligger, att socialdemokraterna med bondeförbundets medverkan motsätter sig en verklig
mandatutjämning, som skulle av sig själv göra karteller onödiga,
och genom kartellförbudet införa ett lagligt skydd för sin överrepresentation. Frankrikes och Norges manipulationer med valsystemet
alltefter eget intresse har härmed besmittat även vår folkstyrelse,
där man ej trott att sådana dekadansfenomen skulle vara möjliga.
Både vad konstitutionsutskottet yttrat och vad statsministern för
några veckor sedan försäkrade har regeringen nu egenmäktigt satt
sig över. Det är något groteskt att tänka sig att lagen skall utformas
på så sätt, att den hindrar fria medborgare från att fritt organisera
sig vid val och att detta förbud mot kartellbeteckning har till syfte
att garantera en maktställning, som ser ut att bli alltmer försvagad.
Och det är ytterst betänkligt, att regeringspartierna inte finna dylika
manipulationer annat än naturliga. De inse inte, att svensk demokrati
förs ut på gungfly, om väljarnas rätt och frihet kränkes eller lagbud
tillgripas för att tendentiöst förvanska folkmeningen.
Är det tänkbart att Per Albin Hansson, med sitt sinne för fair play,
skulle ha samtyckt till en proposition av en så beklämmande tendens
som denna valsättsreform~
Folkomröst- När folkomröstningsiden togs upp vid 1948 års riksdag,
ning. var partiläget i frågan egenartat. Motioner om infö-
rande av decisivt referendum väcktes av partiledare eller andra auktoritativa personer inom högern, folkpartiet och bondeförbundet. Kommunisterna krävde vid samma riksdag i en motion en allmän författningsreform, grundad på enkammarsystem och referendum. Och i
socialdemokraternas lilla röda bok, partiprogrammet, stod sedan 1917
kravet på folkomröstning inskrivet. Ögonskenligen voro alla partier
vid det tillfället vunna för iden om ökade möjligheter för folket till
direkt medverkan i statsangelägenheterna.
Fullt så idylliskt var läget dock i verkligheten inte. Socialdemokraterna ville ogärna kännas vid punkten i partiprogrammet. De kunde
inte förneka denna existens, ej heller att denna överlevt alla programrevisioner, d. v. s. omprövats med vissa mellanrum och för varje
gång blivit konfirmerad. Men nu hade partiet erövrat majoriteten i
riksdag och tack vare sträng disciplin erfarit, hur lätt och bekvämt
det kunde gå för sig för denna majoritet att driva regeringsförslag
igenom. Referendum skulle kunna bli till hinders för partiet. Entusiasmen för utbyggande av folkstyrelsen i referenda! riktning hade därför djupfrusits. A andra sidan hade partiet svårt för att ensamt alldeles sätta sig emot ett realiserande av ett gammalt postulat i dess
eget program. Efter överläggningar med regeringen övervunna partiets ledamöter i konstitutionsutskottet så långt sig själva, att de
241
Dagens frågor
kunde rösta för en förutsättningslös utredning om decisivt referendum. Denna skulle dock blott få avse statsstyrelsen; kommunerna
skulle däremot ej få inbegripas i utredningen, trots att folket på
denna mindre scen borde ha de största förutsättningarna för egna
omdömen och trots att stämmasystemet till följd av kommunindelningsreformen snart skulle försvinna även i de små kommunerna.
Regeringen manifesterade samma arktiska intresse för referendum.
Det dröjde ända till januari 1950, innan den av riksdagen begärda
utredningen sattes igång. Tillsättningen av kommitten hade kanske
dröjt ännu längre, om inte regeringen ett par gånger måst påminnas
i interpellationer om riksdagsskrivelsens existens. Samtidigt lade regeringen på kommitten även den intrikata och tidsödande uppgiften
att utreda frågan om omläggning av valsystemet. Då det förutsättes
att i den förutsättningslösa referendumutredningen skulle ingå undersökningar av referendumsystemets verkningar utomlands ’—- särskilt
i Schweiz och USA:s delstater – kunde det från början befaras, att
utredningen endast med svårighet skulle hinna bli färdig i så god
tid att eventuella grundlagsbeslut kunde fattas av riksdagen före 1952
års val. Regeringen överraskade dock med att – i strid mot riksdagsskrivelsen – anbefalla en utredning även av kommunalt referendum.
Först för någon månad sedan blev referendumutredningen med bilagor rörande Schweiz och USA färdig. Som vanligt tog tryckningen
av betänkandet lång tid. Ändock har kommitten brutit ut spörsmålet
om ett kommunalt folkomröstningsinstitut; införandet av ett dylikt
kräver inte grundlagsändring utan kan inskrivas i kommunallagarna
eller i en speciallag. När detta skrives är det ej klart, om regeringen
ämnar framlägga proposition till riksdagen om någon vidgad rätt
till folkomröstning på det statliga planet. Om regeringen vore angelägen att befordra styrelsesättet i demokratisk anda, hade detta inte
varit omöjligt. Det sannolika är, att regeringen är tacksam för att i
det sena avlämnandet av betänkandet få en förevändning att tills vidare komma ifrån saken. Alldeles kan detta dock inte ske. Hrr Håstad
och Bergvall väckte vid riksdagens början motioner, som innefattade
ej blott vad de själva i kommittebetänkandet reserverat sig till förmån för utan också vad de socialdemokratiska medlemmarna förenat
sig med de övriga kommitteledamöterna om. Och dessa motioner,
som röra grundlagsfrågor, kunna vid årets riksdag, som är den sista
i perioden, ej uppskjutas. De måste före i kamrarna redan i vår.
Och då ges det tillfälle till ett demokratiskt blodprov på socialdemokraterna.
Representanterna för de tre borgerliga partierna ha – utom i en
om ock ej oviktig detalj – förenat sig om ett enhetligt program. De
vilja ge en minoritet av riksdagen – hrr Håstad och Bergvall 25
procent av vardera kammarens ledamöter – rätt att påkalla rådgivande folkomröstning i vilka allmänna spörsmål som helst, som falla
under riksdagens kompetens. De förorda, att vilande grundlagsändringar genom frivilligt beslut av riksdagen kunna alternativt omedelbart avgöras av folket i stället för av riksdagen efter nytt val till
242
Dagens frågor
andra kammaren. Ytterligare påyrka de fakultativt beslutande referendum rörande riksdagens beslut i lagfrågor och om anslagshöjningar; likaså om sådana s. k. principbeslut, som riksdagen numera
ibland fattar, senast om skolreformen. Även härvid skall referendum
komma till stånd, om en fjärdedel av vardera kammarens medlemmar
det påfordra.
De socialdemokratiska ledamöterna- som dock delvis divergeraha biträtt de ovan nämnda förslagen om konsultativt referendum,
liksom om alternativa möjligheter till beslut om grundlagsändringar
genom folket. Men liksom bondeförbundets representant hr Wahlund
kräva de, att den minoritet, som skall tillerkännas rätt att påkalla
folkomröstning, skall vara så stor som en tredjedel av medlemmarna
av vardera kammaren.
Det viktigaste förslaget är givetvis de tre borgerliga reservanternas
förslag om decisivt fakultativt referendum. Detta innebär, att varje
positivt riksdagsbeslut inom denna kategori kan på angivna villkor
underställas folket. Däremot skola riksdagens avslagsbeslut hållas
utanför referendumrätten. Voteringsordningen vid en fakultativ decisiv folkomröstning är given: ja betyder bifall till riksdagens beslut,
nej avslag i detsamma. Grundlagsreferendum däremot kan knappast
tänkas ofta använt; sannolikt kan det blott komma till stånd, då riksdagsmajoriteten finner frågan så delikat, att den lämpligen bör avgöras för sig, d. v. s. frigöras från valet till andra kammaren, då
vilande grundlagsförslag bruka drunkna i valagitationens störtfloder
av mer eller mindre demagogisk p;ropaganda. Den säkerhet, som kravet på två riksdagars beslut med mellanliggande val utgör, är enligt
kommittens enhälliga mening så värdefull, att den alternativa möjligheten, avgörande genom referendum, blott i nödfall bör brukas.
Om verkningarna av det konsultativa referendum i den nya utformningen- såsom en minoritetsrättighet, medan dylikt referendum enligt nu gällande grundlagsregler skall tillkomma i form av lag, d. v. s.
genom samfällt beslut av konungen och riksdagen -kunna prognoserna ställas olika. Det konsultativa referendum har ingenstädes utomlands fått en sådan utgestaltning, som nu föreslagits i Sverige. Konsultativt referendum föreslås nu kunna påkallas även rörande vissa
propositioner, i den mån brådskande läge (»Dringlichkeit») ej är för
handen; detta betyder att folkrådfrågningen skall äga rum innan propositionen avgjorts i utskott och riksdagen; propositionen får med
andra ord bordläggas i avvaktan på folkomröstningen. Och minoriteten kan själv bl. a. formulera allmänna principspörsmål att framlägga för folket, t. ex. rörande beskattningens principer. Det är tänkbart, att ett så utformat konsultativt folkomröstningsinstitut kan utnyttjas oftare än man på förhand vill tro. Det kan ju hända, att en
minoritet ibland föredrar denna för statsmakterna icke tvingande
folkrådfrågningsform framför den decisiva omröstningen. Den rådgivande omröstningen lämnar regering och riksdag ett visst utrymme
för t. ex. modifikationer utan att kunna helt negligeras, och den kan
därför i vissa slags frågor bli ett smidigare och mjukare tillvägagångssätt.
243
Dagens frågor
Det är att märka, att inte heller de borgerliga kommitteledamöterna
äro beredda att föreslå ett fullständigt schweiziskt system. Sålunda
ifrågasätta de icke, att Sverige skulle introducera systemet med obli–
gatoriska folkomröstningar för vissa slags ämnen. De anse inte heller
tiden mogen för folkinitiativet, d. v. s. en rätt för ett visst fixerat
antal medborgare att framlägga för folkets avgörande ett eget förslag
exempelvis till grundlags- eller lagbeslut. De finna det inte heller
nödvändigt att stadga, att ett decisivt fakultativt referendum om ett
riksdagsbeslut skulle kunna komma till stånd på begäran av ett visst
antal medborgare. I princip skulle detta visserligen bäst överensstämma med folkomröstningsinstitutets karaktär av folkrättighet,
framhålla reservanterna, men detta skulle kräva att verkstäBandet
av varje riksdagsbeslut skulle anstå en viss tid, t. ex. tre månader,
för att folket skall hinna organisera namninsamlingen, något som i
sin tur skulle dra med sig budgetårets omläggning. För reservanterna
ter det sig naturligt att referendumsystemet bör införas etappvis,
och varje ny utbyggnad av folkstyrelsen till en direkt demokrati företas först sedan praktiska erfarenheter successivt vunnits.
I princip äro reservanterna dock övertygade om, att ett försiktigt
utbyggt folkomröstningssystem skall befordra och befästa demokratien. Det skulle bli en behövlig motvikt mot partiernas och organisationernas allt större makt. Det skulle ge medborgaren den självständiga ställning, som han bör äga i en sund demokrati. Det skulle befordra samförståndslösningar och tvinga partierna till ömsesidiga
hänsynstaganden. Likaså skulle det föranleda statsmakterna till större
omsorg i besluten, med risk eljest att förslaget skulle kunna falla i
referendum. Det skulle höja den politiska bildningen och tvinga medborgarna till eftertanke och ansvar. Referendumkampanjer borde,
mena reservanterna ytterligare, i radions tidevarv inte kräva så stora
pengar, som man ibland föreställt sig; radiodiskussioner borde kunna
bli det väsentligaste medlet för upplysning och klarlägganden. Och
i många frågor, i vilka partierna äro splittrade, öppnar folkomröstningssystemet den enda möjligheten att utröna den verkliga folkmeningen. Alla dessa kreditposter äro tillsammans så betydande, att
de uppväga den eventuella olägenheten av ett eller annat nederlag
för riksdagen vid omröstningar.
De ekonomiska frågorna ha länge dominerat våra politiska valstrider. I år ha andra ämnen blivit mycket brännbara – Sacoklausulen, vallagstemat och nu referendum. Säkerligen komma de borgerliga
att i höst upprepa och återigen upprepa spörsmålet, varför socialdemokraterna blivit så rädda för folket, att de inte annat än högst
ogärna vilja konfrontera sig med detta i referendum. Deras svar
härpå redan i vårens riksdagsdebatter om referendummotionerna motses med spänning.
Oinlösligt Sedan högern i en rad årligen återkommande motioner
pappersmynt? sedan 1947 påyrkat effektiva åtgärder mot riksbankens
svällande sedelutgivning, tillsatte finansministern i höstas en kom- 244
r~———–~—-~——–
Dagens frågor
mitte med uppdrag att utreda frågan om riksbankens sedelutgivning
på längre sikt. Hittills har denna kommitte inte hunnit prestera några
slutgiltiga resultat, vilket heller inte var väntat, men den har dock
sett sig nödsakad föreslå en ytterligare höjning av riksbankens sedelutgivningsrätt med 400 miljoner kronor till 4 800 miljoner kronor fram
till den 30 juni 1953 bl. a. på grundval av en beräknad treprocentig
inflations5kning. Emellertid har denna därefter redan vid utgången
av första kvartalet i år kunnat uppmätas i levnadskostnadsindex.
Förslaget har givit riksbanksfullmäktige tillfälle att deklarera, att
de inte funnit anledning frångå sin principiella uppfattning, som
ligger till grund för 1951 års förslag till ny riksbankslag. Guldmyntfoten är död. Guldkassan är reserv, disponibel för internationella betalningar. Kronan är ett oinlösligt pappersmynt.- Behovet av sedlar
bestämmer dessas mängd. Detta är de principer, varpå riksbanken
vill bygga Sveriges framtida penningväsen. Det är också symptomatiskt för den socialistiska rörelsens ringaktning för penningväsendet,
att regeringens begäran om fortsatt befrielse för riksbanken från
skyldigheten enligt§ 72 regeringsformen att inlösa sedlarna med guld
inte bevärdigas ens med en egen proposition utan vidhäftas en sådan
i jämförelse med grundlagsbestämmelsen, förlåt uttrycket, struntfråga
som den om bankaktiebolagens kassareserver.
Men vill svenska folket för överskådlig framtid verkligen ha ett
oinlösligt pappersmynU
Vore det så, att den svenska kronan kunde bindas vid någonting
annat än guldet och ändå uppnå allmän, fri s. k. konvertibilitet och
rimlig inre stabilitet, kunde varje sådan lösning övervägas. Men trots
tjugo års befrielse från plikten till guldinlösen har inte ens så mycket
som ett förslag i den riktningen presterats. Inte heller går det att
komma ifrån, att de valutor, som är allmänt omväxlingsbara, är fast
knutna till guldet och inte till någonting annat. Det må vara beklagligt för oss, att det skall vara guldet, men det är bara så.
Till jämförelse med våra penningvårdande myndigheters uppfattning om sedelutgivningen skall följande moment citeras ur den
schweiziska förbundsförfattningens artikel 39.
»Förbundet kan icke upphäva inlösningsplikten för banksedlar och
andra likartade penningtecken och icke förklara dem för lagligt betalningsmedel undantagandes i krigstid eller i tider av störda valutaförhållanden.»
»De utgivna banksedlarna måste vara täckta med guld och kortfristiga tillgodohavanden.»
Dessa stadganden fastslogs efter folkomröstning den 15 april 1951
genom förbundsbeslut den 21 juni 1951 och är till anda och mening
bekräftelse av äldre bestämmelser.
Finska i finlands- Vilket skulle svenska språkets läge i Finland vara,
svenska folkskolor? ifall det år 1919, då den nuvarande regeringsformen kom till, hade klarlagts och bevisats att alla rikets invånare –
med smärre kuriösa undantag ·- behärskade finskan vid sidan av
245
Dagens frågor
sitt svenska modersmål? Den antydda frågan kan göras med tanke
på den aktuella planen att införa finskan som frivilligt läroämne i
vissa svenskspråkiga folkskolor. Svenskan intar sin konstitutionellt
förankrade ställning som det ena av Finlands bägge nationalspråk
inte endast på grund av historiska förhållanden. Motivet med den
största tyngden var för 33 år tillbaka, och är fortfarande, att av landets 350 000 svenskar den största delen inte förstår finska, att en
ringa del behärskar majoritetens språk nödtorftigt och att en ännu
mindre del gör det ledigt och perfekt. De verkligt tvåspråkiga svenskarna finner man bland de yngre akademikerna, bland officerarna
och bland affärsmän med finska kunder och givetvis bland juristerna
i enskild eller offentlig tjänst. De stadganden, som ingå i regeringsformen om de språkliga rättigheter, som även den svenska minoriteten
har, måste ses mot bakgrunden av det faktum, att all kommunikation
mellan staten och myndigheterna å ena sidan och den svenska befolkningen å den andra skulle omöjliggöras om inte nämnda stadganden funnes till. Här är det sålunda inte fråga om ett nationellt
mindretal, med vilket man kan umgås lika väl på majoritetens språk
som på minoritetens.
Då tanken att införa finskan som läroämne i de finlandssvenska
folkskolorna diskuteras, bör man erinra sig att det nu finns 35 000
elever i dessa skolor. Någon undervisning i finska meddelas inte i
dem och naturligtvis förekommer inte heller någon svensk undervisning i de finskspråkiga folkskolorna. Man bör också veta, att initiativet gällande finskan i de svenska folkskolorna denna gång utgått
från finlandssvenskt håll och att det inte bedrivits någon form av
påtryckning från regeringen eller riksdagen eller undervisningsmyndigheterna. situationen är en helt annan nu än för 10 eller 15 år tillbaka. Under åren 1935, 1938 och 1943 behandlade riksdagen motioner,
framburna av kretsar, hörande »äktfinskheten» till; syftet med motionerna var att göra finskan till ett obligatoriskt läroämne i de svenska
folkskolorna, givetvis utan ömsesidighet för svenskan i de finska
skolorna. Uppslagen underkändes likväl eftertryckligt av riksdagen.
Vid 1938 års riksdag påvisade bl. a. ålänningen Herman Mattsson i
ett temperamentsfullt anförande, huru meningslöst och olyckligt hela
projektet var.
Till saken hörde emellertid att, också under äktfinskhetens mest
aggressiva år, de finska arbetarinstitutens kurser i svenska voro
mycket livligt besökta. Det enkla folkliga förståndet betraktade språkfrågan med andra ögon än de akademiska fanatikerna. Då en liknande
elevfrekvens kunde konstateras vid de svenska arbetarinstitutens kurser i finska skedde detta icke i strid mot läror och förmaningar, som
uttalats av politiska och ideologiska ledare i det svenska lägret.
I praktiken är Finland ett mera tvåspråkigt land än vad de nakna
siffrorna gällande nationaliteterna giva vid handen. På 1920-talet formulerade en av finskhetens eldigaste förespråkare, professorn Ernst
Nevanlinna, satsen att den, som kan bara finska, är mera främling i
Finland än den som kan bara svenska; den paradoxalt klingande tillspetsningen var förmodligen gjord med tanke på landets öden i det
246
Dagens frågor
förgångna. Det finns dock fortfarande massor av uppdrag och poster,
som inte kan skötas utan kunskap i svenska. Redan umgänget med
de skandinaviska grannarna förutsätter sådan kunskap. Klart är emellertid också, att det finns ännu flera sysslor, tjänster och anställningar, som kräva större eller mindre insikter i majoritetens språk.
Kraven bli givetvis större, ju högre upp man kommer. Om det är en
olägenhet för en finne att inte kunna svenska, så är det ett värre
hinder för en svensk att inte kunna finska, om han vill taga sig fram
utanför den enspråkiga hembygdens gränser.
Det är på det sist antydda planet som argumenteringen till förmån
för den finska språkundervisningen redan på folkskolstadiet rör sig.
Många, många svenskar kunde, heter det, bana sig väg till goda
poster som exempelvis arbetsledare på den öppna marknaden, om de
inte hindrades av sina bristfälliga språkkunskaper. Nu äro de hänYisade endast till begränsade områden i hemlandet, om de inte föredraga Sverige. Ifall en viss grund för kunskapen i finska lades i
folkskolan, skulle svenskarna snabbare och lättare tillägna sig detta
svåra och för många i början nästan outtalbara språk. Man gör inte
svenskarna i landet några tjänster genom att utestänga dem från
kunskapskällor, som vore till ovärderligt gagn, då det gäller att reda
sig i konkurrensen om inkomster och förtroendeuppdrag.
Mot detta resonemang anföra de betänksamma, att den undervisning, som kan meddelas på folkskolstadiet, under så gott som alla
förhållanden måste bli tämligen värdelös. Vad som inhämtas under
exempelvis två eller tre år i folkskolan kan senare bibringas eleverna
mycket snabbare, då dessa blivit något äldre. För övrigt: var finns
de folkskollärare, som på landsbygden i Österbotten, Åboland och
Nyland (Åland måste givetvis falla utanför planens ram) kunna
handha ens den mest elementära undervisning i finska~ De två svenska seminariernas kursplaner upptaga ju en viss undervisning i
finska, men denna är så bristfällig, att den absolut inte ger någon
kompetens att fungera som lärare i det språket. I städerna och i de
tvåspråkiga landskommunerna kan lärarbehovet visserligen täckas,
men effekten blir inte så god att den uppväger det intrång, som det
nya ämnet skulle representera på skolschemat, måhända till förfång
för undervisningen i modersmålet, som under alla förhållanden måste
betraktas som en väsentlig sak. I meningsutbytet ha reformens förespråkare också anfört, att undervisning i finska i de svenska folkskolorna säkerligen skulle minska den lust att placera barn i finska
folkskolor, som kan iakttagas på olika håll med motiveringen att
»det är nyttigt för barnen att lära sig finska». Motrepliken blir, att
finskan som enbart läroämne aldrig kan ge vad finskan som undervisningsspråk meddelar. Det har även sagts, att den starka tillströmningen tillläroverken skulle avta, om folkskolans undervisning bleve
mera fyllig tack vare finskans inkompanering i läroplanen. Något
djupare intryck förefaller den tankegången inte ha gjort på de tveksamma.
Synpunkterna för och emot planen ha inte följt några partilinjer.
Debatten har också hela tiden förts som en rent inre svensk fråga.
247
Dagens frågor
Den ståndpunkt, som markerades av Svenska Finlands folkting i
början av april, har tolkats såsom ett positivt ställningstagande.
Sedan ett par år tillbaka har försök med frivillig undervisning i
finska gjorts vid en del folkskolor i åtminstone Helsingfors och Jakobstad. Några hänvisningar till resultaten ha ännu inte förekommit
i den offentliga debatten. Av allt att döma är det fråga om en reform,
vars förverkligande kommer att kräva årtionden. Frukterna lära icke
heller inom överskådlig tid bli sådana, att man kan tala om en avsvenskning på denna väg. Men man får givetvis räkna med att någon
omdömeslös fanatiker utnyttjar uppslaget som ett bevis för, att Finland är på väg mot den enspråkiga nationalstat, som var äktfinskhetens skimrande dröm före den stora ofärdens början hösten 1939.
248
statens säkerhet Riksdagen har nyligen tagit stäl1ning till en
contra enskild frihet. Kunglig proposition, där det gamla spörsmålet
hur långt den enskildes frihet bör få inskränkas i syfte att trygga
statens säkerhet, blivit satt på sin spets. Frågan gäller närmast, hur
– när det gäller vissa brott mot statens säkerhet – den tid skall utmätas, som åklagare och polismyndigheter skola ha till förfogande,
räknat från det ögonblick, då en misstänkt person blivit anhållen,
och fram till den tidpunkt, då åklagaren endera måste släppa honom
eller också göra framställning till rätten om hans häktande.
Enligt rättegångsbalken 24 kap. 12 § har åklagaren normalt inte
rätt att hålla en misstänkt anhållen längre tid än en dag. Erfordras
tid för ytterligare utredning, får denna anhållningstid utsträckas till
fem dagar, men sist å femte dagen skall åklagaren göra framställning
till rätten om häktning. Har han icke tillräckliga bevis härför, måste
den anhållne släppas.
Inför det i viss mån oroande utrikespolitiska läge, som vi för närvarande befinna oss i och som avspeglas i att påfallande intresse
från sovjetrysk sida för våra försvarsanstalter, har Kungl. Maj :t
funnit sig nödsakad att sätta kraftigare tvångsmedel i händerna på
åklagarna och poliserna. När det gäller spioneribrott, olovlig underrättelseverksamhet, sabotage, olovlig kårverksamhet och ytterligare
några brott, som direkt rikta sig mot statens säkerhet, är nämligen
den tid av fem dagar, som rättegångsbalken ställt till åklagarens
förfogande, enligt Kungl. Maj:ts mening uppenbarligen för kort för
att åklagaren skall hinna samla det material, som behövs för att
rätten skall kunna anse, att »sannolika skäl» för misstanken äro
för handen. Detta är förutsättning för att rätten skall kunna besluta
om häktning. Det framlagda lagförslaget avser inte förhållandena
vid krigsfall eller vid lägen, då krigsfara råder. För sådana eventualiteter behövs det ännu mera långtgående åtgärder. Förslag till
sådana håller man för närvarande på att utarbeta inom justitiedepartementet.
Enligt Kungl. Maj :ts bedömande borde polis- och åklagarmyndigheterna i nuvarande läge ha rätt att hålla en person, som de misstänkt
för något av de ovan angivna brotten, anhållen högst 30 dagar.
När riksdagen hade att taga ställning till detta förslag, var den
första frågeställning som uppstod denna. Har Kungl. Maj :t bedömt
det utrikespolitiska läget rätt, föreligger verkligen redan nu så stark
anledning till oro, att det finns skäl att rubba rättegångsbalkens
grundläggande regler på detta område’ Med mycket stor enighet har
riksdagen ansett sig tvungen att besvara dessa frågor jakande. Endast
235
Dagens frågor
en liten grupp, som inom sina led givetvis räknar kommunisterna,
har vågat svara nej. Härnäst har man frågat sig, om den av regeringen föreslagna förlängda arrhållningstiden är den riktiga eller
inte. På den punkten har inom första lagutskottet, som haft denna
fråga till behandling, mycket ingående överväganden ägt rum. De
skäl, som tala för en relativt lång arrhållningstid i dessa mål, ha
redan antytts. I mål av denna beskaffenhet kan det många gånger
vara förenat med stora svårigheter att få fram tillräcklig bevisning.
Det kan vara osynlig skrift, som måste framkallas, chiffer, som skall
tydas, och främmande språk, som måste tolkas. Det förekommer också,
att den anhållne på allt sätt försvårar arbetet för förhörsledaren genom att inte alls besvara frågor eller genom att leda in vederbörande
på villospår med uppdiktade berättelser, allt i syfte att arrhållningstiden skall löpa ut, innan åklagaren hunnit få tillräckliga bevis för
häktning. Ibland gäller det också spionhärvor med ett mycket stort
antal inblandade, som måste anhållas samtidigt. Gör man icke det,
löper man risken att de övriga, när en person har blivit anhållen,
försvinna och oskadliggöra bevismaterial.
Mot att utsträcka arrhållningstiden tala å andra sidan också mycket
tungt vägande skäl. Det anses vara en hörnsten i det västerländska
frihetsbegreppet, att icke polis- eller åklagarmyndigheter skola ha
rätt att beröva en medborgare hans frihet annat än för mycket begränsad tidrymd. Den misstänkte skall så fort som möjligt ställas
inför sin domare. Särskilt i den anglosachsiska rättstraditionen framträder detta som en fundamental princip. I den av Sverige nyligen
ratificerade konventionen om de mänskliga rättigheterna har denna
grundsats starkt understrukits. Man måste vid bedömandet av problemet hålla i minnet, att de människor, som det här är fråga om,
endast äro misstänkta men icke överbevisade om att ha begått något
brott och att det mycket väl kan hända, att misstanken vid närmare
påseende visar sig ha varit ogrundad. Under den tid 1940 års tvångsmedelslag gällde fick icke mindre än 75 procent av de anhållna lov
att släppas. Förmodligen voro många av dem oskyldiga.
När första lagutskottet slutligen gjorde sin avvägning, fann utskottet, att det i de mål det här gällde i flertalet fall borde räcka med
en arrhållningstid av högst femton dagar, men att tiden i sådana fall,
då det ansåges oundgängligen nödvändigt, borde få utsträckas ytterligare med högst femton dagar.
Lagrådet, vissa motionärer och en minoritet inom utskottet hade
funnit, att tiden femton dagar aldrig borde få överskridas och motiverade detta främst med hänsynen till den enskildes säkerhet mot
oberättigade frihetsberövanden.
Både för departementschefen och utskottet har det stått klart, att
förutsättningen för att vidga polisens maktbefogenheter på detta område måste vara, att effektiv kontroll kunde ordnas. Vid valet av
kontrollmyndighet kommo emellertid departementschefen och utskottet till olika resultat. Departementschefen menade, att den säkraste
kontrollen skulle vinnas, om man kopplade in rätten som kontrollorgan över åklagarens handlande. Utskottet å sin sida hade flera in- 236
Dagens frågor
vändningar att göra mot rätten som kontrollorgan. Den principiellt
viktigaste av dessa var, att man fann det föga tilltalande att låta
domaren bli inkopplad i det blivande målet redan på detta tidiga
stadium. Domaren kunde -menar man – omedvetet glida in i åklagarens tankegångar och komma att se bevismaterialet med dennes
ögon. Faran härför syntes vara så mycket större, som det i regel icke
skulle vara möjligt att höra den misstänkte eller hans försvarare på
anhållningsstadiet eller att vid denna tidpunkt låta dem ta del av
åklagarens material. Trots att väl huvudparten av spionerimålen
även i fortsättningen torde komma att handläggas av stockholros
rådhusrätt, kunde det ibland komma att inträffa, att domare i andra
städer och på den rena landsbygden skulle komma att ställas inför
dessa uppgifter, kanske en enda gång under sin domarbana. Det vore
då att befara, att domaren, som naturligen icke kunnat förvärva
någon förtrogenhet med problem av hithörande slag, skulle känna
sig ganska bunden av åklagarens ställningstagande. Under 1940 års
tvångsmedelslags tillämpningstid fungerade justitiekanslern som kontrollorgan och ämbetet synes ha löst denna uppgift på ett sätt, som
vunnit allmänt förtroende. Justitiekanslern var då högste åklagare.
Sedan riksåklagarämbetet nu inrättats, har justitiekanslern upphört
att utöva nämnda funktion. Denna omständighet gör, att kanslern
nu är ännu mera lämpad än tidigare att handhava kontrollen. Även
för åklagare på avlägsna orter är det med nutida kommunikationer
ingen svårighet att snabbt komma i förbindelse med justitiekanslern.
Utskottet stannade alltså för att justitiekanslern borde anförtros
uppgifterna att handhava kontrollen över anhållningstidens utsträckande.
Med ledning av det sagda beslöt utskottet föreslå riksdagen följande
system: I mål sådana som röra spioneri och vissa andra särskilt farliga brott mot rikets säkerhet kan justitiekanslern på begäran av
åklagaren – det gäller här åklagare med landsfogdekompetens ’-
medge, att en misstänkt får sitta anhållen i högst femton dagar. Sådan
begäran måste dock göras hos justitiekanslern senast å femte dagen
från det vederbörande anhölls. Uppenbarligen måste justitiekanslerns
prövning ofta bli tämligen summarisk, eftersom materialet vid denna
tidpunkt av naturliga skäl måste vara magert. Vill åklagaren, att
den misstänkte skall hållas längre tid än femton dagar, skall han
innan denna tidrymd gått till ända göra framställning därom till
justitiekanslern. Denne kan icke meddela tillstånd till sådan förlängning med mindre han finner detta oundgängligen nödvändigt. I så
fall får förlängning ske med ytterligare högst femton dagar.
Efter en livlig diskussion i båda kamrarna följde riksdagen detta
utskottets förslag.
Genom den nya lagstiftningen synes man ha skapat bättre möjligheter än tillförne att komma till rätta med den svåra och farliga form
av brottslighet det här gäller. Samtidigt torde man ha tagit största
möjliga hänsyn till den enskildes rättssäkerhet.
Leif Cassel.
237
Dagens frågor
Den snabbfotade Akilles Den i år träffade avtalsuppgörelsen om
och sköldpaddan. lantarbetarlönen har ägnats stor uppmärksamhet i dagspressen. Detta är naturligt, ty lönehöjningen –
50 öre i timmen – är en av de största i årets avtalsrörelse och den
största i lantarbetarnas historia. Det har sagts, att denna lönelyftning
är en märklig händelse, värd att celebrera. Direktör Kugelberg i
Svenska Arbetsgivareföreningen har lustigt och elegant framfört
denna tanke genom att apostrofera lantarbetarnas »50-öresjubileum».
Frågan har emellertid ställts, om det var nödvändigt eller ens önskvärt att jordbruket i år tog ett så långt steg framåt. J ordbrukets
företrädare besvarar den frågan jakande. Svaret har sin rot i ett
riksdagsbeslut av år 1947. Då beslöts nämligen, att jordbrukarna och
deras arbetare efter hand skulle beredas möjlighet till samma arbetsinkomst som andra med dem jämförliga grupper inom samhället.
Under det närmast följande året, 1948, kom också en ringa utjämning
till stånd. Men utvecklingen gjorde halt under åren 1949-50 och helt
om under år 1951. Vad som vunnits 1948 raserades genom 1951 års
lönerörelse och löneglidning. Vid senaste årsskiftet stod jordbrukarna
och lantarbetarna i en avsevärt oförmånligare relation till industriarbetarna än de gjort det år, då riksdagen uppställde inkomstutjämningen som sitt mål.
Den nu genomförda löneökningen vid jordbruket är betydande men
den förslår ändock bara till att återställa den relation till industriarbetarlönen, som fanns år 1948. Detta är den märkliga 50-öringens
hela facit. Mera förslår den inte till. Jordbruket har bara ryckt upp
i den placering, som det hade för fyra år sedan.
Ä ven om inkomsthöjningen sålunda håller sig inom en snäv rimlighets gränser, kommer den att få avsevärda ekonomiska följdverkningar. Aterhämtningen av det gångna årets eftersackning torde –
för år räknat -kosta inemot en halv miljard kronor. Eftersom den
nu aktuella produktprisregleringen ej gäller mer än 8 månader (januari-augusti 1952), rör man sig med en kostnadsökning, som uppgår till
2/a av årsbeloppet. Härtill kommer emellertid en del sekundära kostnadsstegringar, nämligen sådana som orsakas av lönehöjningar inom
andra fack än jordbruket, t. ex. ökade reparationskostnader för redskap och maskiner, ökade byggnadskostnader och ökade kostnader för
jordbrukets förädlingsindustrier. Med dessa inräknade uppskattas
kostnadsstegringen för tiden januari-augusti 1952 till 328 milj. kr.
På inkomstsidan räknar man med 42 milj. kr. i produktionshöjning
och 245 milj. kr. i subventioner, alltså tillsammans 287 milj. kr. Aterstående 41 milj. kr. får jordbrukarna ingen täckning för; den får de
söka taga fram ur sin portmonnä.
Större delen av kostnadsökningen klaras sålunda genom statssubventioner, som gör det möjligt för konsumenterna att köpa sina livsmedel billigare än vad det kostar att producera dem. Det är denna
konsumentsubventionering som – hocus pocus filiocus – kallas för
»jordbruksstödet». Och detsamma har t. o. m. varit förhållandet under
tidigare år, då jordbruket producerat sina varor billigare än de kunnat
köpas utifrån. Mot den dubbla bakgrunden av 1947 års riksdags- 238
~——~———————
Dagens frågor
beslut och den omständigheten att livsmedelspriserna höjts mindre
än priserna på åtskilliga andra konsumtionsvaror framstår tidningsoppositionen mot den nu träffade jordbruksuppgörelsen som oförklarlig.
Subventioneringen har motiverats med att indextaket skulle kunna
genombrytas om jordbrukets kostnadsstegring fullt ut fick slå igenom
i produktpriserna. Ä ven om systemet anses befogat just i den situation, vari vi f. n. befinner oss, är det uppenbarligen icke en metod,
som bör bibehållas för framtiden. Man skapar ingen grund för återhållsamhet i lönekraven genom att snilla undan det faktum att lönehöjningar leder till ökade levnadskostnader.
Ingen vet något om den kommande utvecklingen. Men mycket tyder
på, att fullföljandet av 1947 års riksdagsbeslut om fortsatt inkomstutjämning mellan jordbruk och övriga näringar torde taga sin tid.
Årets lönerörelse har visat svårigheterna för jordbruket att inhämta
det övriga näringslivets försprång. Tydligt är, att utjämningen inte
blir en kapplöpning på kort distans. Samtidigt som jordbruket pressat
sig upp med sina 50 öre har övriga näringar tagit några snabba steg
framåt. Avståndet har endast föga förminskats. Zenons tes om den
snabbfotade Akilles oförmåga att springa ikapp sköldpaddan var en
skämtsam teori. J ordbrukets svårigheter att hinna fatt den sprintande
industriella sköldpaddan är en allvarlig verklighet.
Den skrupelfria När proportionalismen infördes i Sverige, var detta
valmetoden. valsystem tämligen oprövat ute i världen. Den metod,
som då infördes och som gällt sedan dess- den d’Hondtska- troddes
skipa något så när rättvisa mellan partierna. Den gjorde det också
någotsånär, så länge partierna var blott tre (högern, frisinnade och
socialdemokrater) och av ungefär samma styrka; dessutom kunde
intet parti vid denna tid räkna med att erövra majoritet. När partiernas antal vid tiden för det första världskrigets slut ökades, framträdde
emellertid metodens svaghet, nämligen att över hövan gynna de största
partierna. För att motverka denna svaghet ökades på 20-talet kretsarnas storlek, och vidare underlättades möjligheten till teknisk samverkan genom införande av rätt till kartellbeteckning. Dessa reformer
hade inget partipolitiskt syfte. De avsåg blott att förebygga en orimligt stor felrepresentation, framför allt att en minoritet i folket skulle
kunna bli majoritet i riksdagen. En fullt nöjaktig fördelning av mandaten alltefter röstetal kunde dock inte vinnas, och i Sverige liksom
i alla andra länder med d’Hondts metod har under ett par årtionden
krav på en valreform höjts.
1949 års riksdag tog upp frågan om valsättet från två utgångspunkter. För det första önskade man en utredning om en sådan omläggning av valsättet att större proportionell rättvisa skapades än genom
de korrigeringar av de största partiernas överrepresentation, som den
tekniska samverkan mellan de mindre partierna ledde till. För det
andra uttalades det en allmän önskan att få bort kartellerna. Konstitutionsutskottet uttalade, att en valreform inte fick ta sikte på stundens fördelar, d. v. s. på de tillfälliga vinster, som ett parti kunde göra.
239
Dagens frågor
Alla erkände det nuvarande valsättets bristfälligheter. En större proportionell rättvisa vore, menade man, förutsättningen för att kartellerna skulle kunna göras av sig själva överflödiga. Men ingen talade
om ett så långtgående ingripande som ett kartellförbud.
I den kommitte, som regeringen efter viss tvekan tillsatte, visade
det sig snart att de socialdemokratiska medlemmarna var absolut
motståndare till den proportionella rättvisa, som bäst och säkrast
kan vinnas genom någon form av tilläggsmandat efter förebilder från
bl. a. Danmark. Högerns och folkpartiets representanter blevo ensamma, när de förordade ett sådant system. I det då uppkomna läget
anslöto de sig till det förslag om uddatalsmetod med spärr, för vilket
– även om två av de fyra socialdemokraterna gick sina egna vägar
– företrädare för samtliga de fyra större partierna röstade. Tekniska
erinringar är lätta att rikta mot kommitteförslaget, men det hade
uppgjorts på så vis att kommitten valde ut den metod, som kom närmast det s. k. idealresultatet, d. v. s. d’Hondts metod och hela landet
en enda valkrets och hade därigenom en strängt objektiv tendens.
Det skulle ha åstadkommit en ej oväsentlig bättre avspegling i riksdagen av folkets röster än hittills kunnat nås. Man skulle ha kommit
den ideala valrättvisan så nära, att karteller ej blott blivit överflödiga
– måhända med undantag för någon liten valkrets – utan även i
vissa fall till direkt nackdel för de samverkande. På något legalt
hinder för kartell var det aldrig någon tanke.
Regeringen har emellertid till varje pris velat skydda bondeförbundet, när detta parti med hänsyn till regeringsställningen ej längre
kan samverka med de borgerliga, och dessutom sörjt för att trygga
en överrepresentation för socialdemokraterna. Därför har den lagt
fram sin ominösa proposition. I stället för kommitteförslagets serie
l, 3, 5, 7 etc. med 60 °/o spärr – ett parti skulle enligt detta för att
komma i fråga vid mandatutdelningen ha fått 60 procent av den s. k.
valkvoten, d. v. s. alla avgivna röster i kretsen dividerat med antal
mandat i denna ökat- föreslår regeringen serien 1,4, 3, 5, 7 etc., varvid spärren ligger i att partiets grundtal skall första gången divideras
just med talet 1,4. Samtidigt föreslår regeringen, att endast en beteckning skall få finnas på valsedeln, vilket innebär att både kartelloch fraktionsbeteckningar förbjudas.
Valmatematiskt betyder regeringsförslaget att just en sådan siffra
valts som garanterar både bondeförbundet och socialdemokraterna
en överrepresentation. Om man tillämpar valsättet på de fem sista
andrakammarvalen, blir överrepresentationen för bondeförbundet dock
ej större än den skulle ha blivit enligt kommitteförslaget. För socialdemokraterna skulle partiet genomsnittligt ha fått 6 a 7 mandat för
mycket enligt regeringsförslaget mot 3 a 4 enligt kommitteförslaget.
Med tanke på den nu gällande uppdelningen av väljarna är det inte
något löst tankeexperiment, om man säger att socialdemokraterna
lätt kan få majoritet i andra kammaren även om de vinner blott 47
a 48 procent av rösterna vid valet. 6 a 7 mandat betyder cirka 100 000
röster, dem man alltså får gratis. Om socialdemokraterna- och bondeförbundet! – ansett en överrepresentation av genomsnittligt 3 a 4
240
Dagens frågor
mandat tillräckligt, kunde de i stället för 1,4 ha tagit 1,25 eller 1,3 som
första tal. Men det passade inte socialdemokraterna, och bondeförbundet hade obegripligt nog intet att invända.
Det, som emellertid upprört opinionen, är kartellförbudet. Även om
det inte stadgats något straff för samverkan får en dylik likväl något
illegalt över sig. Det enkla förhållandet föreligger, att socialdemokraterna med bondeförbundets medverkan motsätter sig en verklig
mandatutjämning, som skulle av sig själv göra karteller onödiga,
och genom kartellförbudet införa ett lagligt skydd för sin överrepresentation. Frankrikes och Norges manipulationer med valsystemet
alltefter eget intresse har härmed besmittat även vår folkstyrelse,
där man ej trott att sådana dekadansfenomen skulle vara möjliga.
Både vad konstitutionsutskottet yttrat och vad statsministern för
några veckor sedan försäkrade har regeringen nu egenmäktigt satt
sig över. Det är något groteskt att tänka sig att lagen skall utformas
på så sätt, att den hindrar fria medborgare från att fritt organisera
sig vid val och att detta förbud mot kartellbeteckning har till syfte
att garantera en maktställning, som ser ut att bli alltmer försvagad.
Och det är ytterst betänkligt, att regeringspartierna inte finna dylika
manipulationer annat än naturliga. De inse inte, att svensk demokrati
förs ut på gungfly, om väljarnas rätt och frihet kränkes eller lagbud
tillgripas för att tendentiöst förvanska folkmeningen.
Är det tänkbart att Per Albin Hansson, med sitt sinne för fair play,
skulle ha samtyckt till en proposition av en så beklämmande tendens
som denna valsättsreform~
Folkomröst- När folkomröstningsiden togs upp vid 1948 års riksdag,
ning. var partiläget i frågan egenartat. Motioner om infö-
rande av decisivt referendum väcktes av partiledare eller andra auktoritativa personer inom högern, folkpartiet och bondeförbundet. Kommunisterna krävde vid samma riksdag i en motion en allmän författningsreform, grundad på enkammarsystem och referendum. Och i
socialdemokraternas lilla röda bok, partiprogrammet, stod sedan 1917
kravet på folkomröstning inskrivet. Ögonskenligen voro alla partier
vid det tillfället vunna för iden om ökade möjligheter för folket till
direkt medverkan i statsangelägenheterna.
Fullt så idylliskt var läget dock i verkligheten inte. Socialdemokraterna ville ogärna kännas vid punkten i partiprogrammet. De kunde
inte förneka denna existens, ej heller att denna överlevt alla programrevisioner, d. v. s. omprövats med vissa mellanrum och för varje
gång blivit konfirmerad. Men nu hade partiet erövrat majoriteten i
riksdag och tack vare sträng disciplin erfarit, hur lätt och bekvämt
det kunde gå för sig för denna majoritet att driva regeringsförslag
igenom. Referendum skulle kunna bli till hinders för partiet. Entusiasmen för utbyggande av folkstyrelsen i referenda! riktning hade därför djupfrusits. A andra sidan hade partiet svårt för att ensamt alldeles sätta sig emot ett realiserande av ett gammalt postulat i dess
eget program. Efter överläggningar med regeringen övervunna partiets ledamöter i konstitutionsutskottet så långt sig själva, att de
241
Dagens frågor
kunde rösta för en förutsättningslös utredning om decisivt referendum. Denna skulle dock blott få avse statsstyrelsen; kommunerna
skulle däremot ej få inbegripas i utredningen, trots att folket på
denna mindre scen borde ha de största förutsättningarna för egna
omdömen och trots att stämmasystemet till följd av kommunindelningsreformen snart skulle försvinna även i de små kommunerna.
Regeringen manifesterade samma arktiska intresse för referendum.
Det dröjde ända till januari 1950, innan den av riksdagen begärda
utredningen sattes igång. Tillsättningen av kommitten hade kanske
dröjt ännu längre, om inte regeringen ett par gånger måst påminnas
i interpellationer om riksdagsskrivelsens existens. Samtidigt lade regeringen på kommitten även den intrikata och tidsödande uppgiften
att utreda frågan om omläggning av valsystemet. Då det förutsättes
att i den förutsättningslösa referendumutredningen skulle ingå undersökningar av referendumsystemets verkningar utomlands ’—- särskilt
i Schweiz och USA:s delstater – kunde det från början befaras, att
utredningen endast med svårighet skulle hinna bli färdig i så god
tid att eventuella grundlagsbeslut kunde fattas av riksdagen före 1952
års val. Regeringen överraskade dock med att – i strid mot riksdagsskrivelsen – anbefalla en utredning även av kommunalt referendum.
Först för någon månad sedan blev referendumutredningen med bilagor rörande Schweiz och USA färdig. Som vanligt tog tryckningen
av betänkandet lång tid. Ändock har kommitten brutit ut spörsmålet
om ett kommunalt folkomröstningsinstitut; införandet av ett dylikt
kräver inte grundlagsändring utan kan inskrivas i kommunallagarna
eller i en speciallag. När detta skrives är det ej klart, om regeringen
ämnar framlägga proposition till riksdagen om någon vidgad rätt
till folkomröstning på det statliga planet. Om regeringen vore angelägen att befordra styrelsesättet i demokratisk anda, hade detta inte
varit omöjligt. Det sannolika är, att regeringen är tacksam för att i
det sena avlämnandet av betänkandet få en förevändning att tills vidare komma ifrån saken. Alldeles kan detta dock inte ske. Hrr Håstad
och Bergvall väckte vid riksdagens början motioner, som innefattade
ej blott vad de själva i kommittebetänkandet reserverat sig till förmån för utan också vad de socialdemokratiska medlemmarna förenat
sig med de övriga kommitteledamöterna om. Och dessa motioner,
som röra grundlagsfrågor, kunna vid årets riksdag, som är den sista
i perioden, ej uppskjutas. De måste före i kamrarna redan i vår.
Och då ges det tillfälle till ett demokratiskt blodprov på socialdemokraterna.
Representanterna för de tre borgerliga partierna ha – utom i en
om ock ej oviktig detalj – förenat sig om ett enhetligt program. De
vilja ge en minoritet av riksdagen – hrr Håstad och Bergvall 25
procent av vardera kammarens ledamöter – rätt att påkalla rådgivande folkomröstning i vilka allmänna spörsmål som helst, som falla
under riksdagens kompetens. De förorda, att vilande grundlagsändringar genom frivilligt beslut av riksdagen kunna alternativt omedelbart avgöras av folket i stället för av riksdagen efter nytt val till
242
Dagens frågor
andra kammaren. Ytterligare påyrka de fakultativt beslutande referendum rörande riksdagens beslut i lagfrågor och om anslagshöjningar; likaså om sådana s. k. principbeslut, som riksdagen numera
ibland fattar, senast om skolreformen. Även härvid skall referendum
komma till stånd, om en fjärdedel av vardera kammarens medlemmar
det påfordra.
De socialdemokratiska ledamöterna- som dock delvis divergeraha biträtt de ovan nämnda förslagen om konsultativt referendum,
liksom om alternativa möjligheter till beslut om grundlagsändringar
genom folket. Men liksom bondeförbundets representant hr Wahlund
kräva de, att den minoritet, som skall tillerkännas rätt att påkalla
folkomröstning, skall vara så stor som en tredjedel av medlemmarna
av vardera kammaren.
Det viktigaste förslaget är givetvis de tre borgerliga reservanternas
förslag om decisivt fakultativt referendum. Detta innebär, att varje
positivt riksdagsbeslut inom denna kategori kan på angivna villkor
underställas folket. Däremot skola riksdagens avslagsbeslut hållas
utanför referendumrätten. Voteringsordningen vid en fakultativ decisiv folkomröstning är given: ja betyder bifall till riksdagens beslut,
nej avslag i detsamma. Grundlagsreferendum däremot kan knappast
tänkas ofta använt; sannolikt kan det blott komma till stånd, då riksdagsmajoriteten finner frågan så delikat, att den lämpligen bör avgöras för sig, d. v. s. frigöras från valet till andra kammaren, då
vilande grundlagsförslag bruka drunkna i valagitationens störtfloder
av mer eller mindre demagogisk p;ropaganda. Den säkerhet, som kravet på två riksdagars beslut med mellanliggande val utgör, är enligt
kommittens enhälliga mening så värdefull, att den alternativa möjligheten, avgörande genom referendum, blott i nödfall bör brukas.
Om verkningarna av det konsultativa referendum i den nya utformningen- såsom en minoritetsrättighet, medan dylikt referendum enligt nu gällande grundlagsregler skall tillkomma i form av lag, d. v. s.
genom samfällt beslut av konungen och riksdagen -kunna prognoserna ställas olika. Det konsultativa referendum har ingenstädes utomlands fått en sådan utgestaltning, som nu föreslagits i Sverige. Konsultativt referendum föreslås nu kunna påkallas även rörande vissa
propositioner, i den mån brådskande läge (»Dringlichkeit») ej är för
handen; detta betyder att folkrådfrågningen skall äga rum innan propositionen avgjorts i utskott och riksdagen; propositionen får med
andra ord bordläggas i avvaktan på folkomröstningen. Och minoriteten kan själv bl. a. formulera allmänna principspörsmål att framlägga för folket, t. ex. rörande beskattningens principer. Det är tänkbart, att ett så utformat konsultativt folkomröstningsinstitut kan utnyttjas oftare än man på förhand vill tro. Det kan ju hända, att en
minoritet ibland föredrar denna för statsmakterna icke tvingande
folkrådfrågningsform framför den decisiva omröstningen. Den rådgivande omröstningen lämnar regering och riksdag ett visst utrymme
för t. ex. modifikationer utan att kunna helt negligeras, och den kan
därför i vissa slags frågor bli ett smidigare och mjukare tillvägagångssätt.
243
Dagens frågor
Det är att märka, att inte heller de borgerliga kommitteledamöterna
äro beredda att föreslå ett fullständigt schweiziskt system. Sålunda
ifrågasätta de icke, att Sverige skulle introducera systemet med obli–
gatoriska folkomröstningar för vissa slags ämnen. De anse inte heller
tiden mogen för folkinitiativet, d. v. s. en rätt för ett visst fixerat
antal medborgare att framlägga för folkets avgörande ett eget förslag
exempelvis till grundlags- eller lagbeslut. De finna det inte heller
nödvändigt att stadga, att ett decisivt fakultativt referendum om ett
riksdagsbeslut skulle kunna komma till stånd på begäran av ett visst
antal medborgare. I princip skulle detta visserligen bäst överensstämma med folkomröstningsinstitutets karaktär av folkrättighet,
framhålla reservanterna, men detta skulle kräva att verkstäBandet
av varje riksdagsbeslut skulle anstå en viss tid, t. ex. tre månader,
för att folket skall hinna organisera namninsamlingen, något som i
sin tur skulle dra med sig budgetårets omläggning. För reservanterna
ter det sig naturligt att referendumsystemet bör införas etappvis,
och varje ny utbyggnad av folkstyrelsen till en direkt demokrati företas först sedan praktiska erfarenheter successivt vunnits.
I princip äro reservanterna dock övertygade om, att ett försiktigt
utbyggt folkomröstningssystem skall befordra och befästa demokratien. Det skulle bli en behövlig motvikt mot partiernas och organisationernas allt större makt. Det skulle ge medborgaren den självständiga ställning, som han bör äga i en sund demokrati. Det skulle befordra samförståndslösningar och tvinga partierna till ömsesidiga
hänsynstaganden. Likaså skulle det föranleda statsmakterna till större
omsorg i besluten, med risk eljest att förslaget skulle kunna falla i
referendum. Det skulle höja den politiska bildningen och tvinga medborgarna till eftertanke och ansvar. Referendumkampanjer borde,
mena reservanterna ytterligare, i radions tidevarv inte kräva så stora
pengar, som man ibland föreställt sig; radiodiskussioner borde kunna
bli det väsentligaste medlet för upplysning och klarlägganden. Och
i många frågor, i vilka partierna äro splittrade, öppnar folkomröstningssystemet den enda möjligheten att utröna den verkliga folkmeningen. Alla dessa kreditposter äro tillsammans så betydande, att
de uppväga den eventuella olägenheten av ett eller annat nederlag
för riksdagen vid omröstningar.
De ekonomiska frågorna ha länge dominerat våra politiska valstrider. I år ha andra ämnen blivit mycket brännbara – Sacoklausulen, vallagstemat och nu referendum. Säkerligen komma de borgerliga
att i höst upprepa och återigen upprepa spörsmålet, varför socialdemokraterna blivit så rädda för folket, att de inte annat än högst
ogärna vilja konfrontera sig med detta i referendum. Deras svar
härpå redan i vårens riksdagsdebatter om referendummotionerna motses med spänning.
Oinlösligt Sedan högern i en rad årligen återkommande motioner
pappersmynt? sedan 1947 påyrkat effektiva åtgärder mot riksbankens
svällande sedelutgivning, tillsatte finansministern i höstas en kom- 244
r~———–~—-~——–
Dagens frågor
mitte med uppdrag att utreda frågan om riksbankens sedelutgivning
på längre sikt. Hittills har denna kommitte inte hunnit prestera några
slutgiltiga resultat, vilket heller inte var väntat, men den har dock
sett sig nödsakad föreslå en ytterligare höjning av riksbankens sedelutgivningsrätt med 400 miljoner kronor till 4 800 miljoner kronor fram
till den 30 juni 1953 bl. a. på grundval av en beräknad treprocentig
inflations5kning. Emellertid har denna därefter redan vid utgången
av första kvartalet i år kunnat uppmätas i levnadskostnadsindex.
Förslaget har givit riksbanksfullmäktige tillfälle att deklarera, att
de inte funnit anledning frångå sin principiella uppfattning, som
ligger till grund för 1951 års förslag till ny riksbankslag. Guldmyntfoten är död. Guldkassan är reserv, disponibel för internationella betalningar. Kronan är ett oinlösligt pappersmynt.- Behovet av sedlar
bestämmer dessas mängd. Detta är de principer, varpå riksbanken
vill bygga Sveriges framtida penningväsen. Det är också symptomatiskt för den socialistiska rörelsens ringaktning för penningväsendet,
att regeringens begäran om fortsatt befrielse för riksbanken från
skyldigheten enligt§ 72 regeringsformen att inlösa sedlarna med guld
inte bevärdigas ens med en egen proposition utan vidhäftas en sådan
i jämförelse med grundlagsbestämmelsen, förlåt uttrycket, struntfråga
som den om bankaktiebolagens kassareserver.
Men vill svenska folket för överskådlig framtid verkligen ha ett
oinlösligt pappersmynU
Vore det så, att den svenska kronan kunde bindas vid någonting
annat än guldet och ändå uppnå allmän, fri s. k. konvertibilitet och
rimlig inre stabilitet, kunde varje sådan lösning övervägas. Men trots
tjugo års befrielse från plikten till guldinlösen har inte ens så mycket
som ett förslag i den riktningen presterats. Inte heller går det att
komma ifrån, att de valutor, som är allmänt omväxlingsbara, är fast
knutna till guldet och inte till någonting annat. Det må vara beklagligt för oss, att det skall vara guldet, men det är bara så.
Till jämförelse med våra penningvårdande myndigheters uppfattning om sedelutgivningen skall följande moment citeras ur den
schweiziska förbundsförfattningens artikel 39.
»Förbundet kan icke upphäva inlösningsplikten för banksedlar och
andra likartade penningtecken och icke förklara dem för lagligt betalningsmedel undantagandes i krigstid eller i tider av störda valutaförhållanden.»
»De utgivna banksedlarna måste vara täckta med guld och kortfristiga tillgodohavanden.»
Dessa stadganden fastslogs efter folkomröstning den 15 april 1951
genom förbundsbeslut den 21 juni 1951 och är till anda och mening
bekräftelse av äldre bestämmelser.
Finska i finlands- Vilket skulle svenska språkets läge i Finland vara,
svenska folkskolor? ifall det år 1919, då den nuvarande regeringsformen kom till, hade klarlagts och bevisats att alla rikets invånare –
med smärre kuriösa undantag ·- behärskade finskan vid sidan av
245
Dagens frågor
sitt svenska modersmål? Den antydda frågan kan göras med tanke
på den aktuella planen att införa finskan som frivilligt läroämne i
vissa svenskspråkiga folkskolor. Svenskan intar sin konstitutionellt
förankrade ställning som det ena av Finlands bägge nationalspråk
inte endast på grund av historiska förhållanden. Motivet med den
största tyngden var för 33 år tillbaka, och är fortfarande, att av landets 350 000 svenskar den största delen inte förstår finska, att en
ringa del behärskar majoritetens språk nödtorftigt och att en ännu
mindre del gör det ledigt och perfekt. De verkligt tvåspråkiga svenskarna finner man bland de yngre akademikerna, bland officerarna
och bland affärsmän med finska kunder och givetvis bland juristerna
i enskild eller offentlig tjänst. De stadganden, som ingå i regeringsformen om de språkliga rättigheter, som även den svenska minoriteten
har, måste ses mot bakgrunden av det faktum, att all kommunikation
mellan staten och myndigheterna å ena sidan och den svenska befolkningen å den andra skulle omöjliggöras om inte nämnda stadganden funnes till. Här är det sålunda inte fråga om ett nationellt
mindretal, med vilket man kan umgås lika väl på majoritetens språk
som på minoritetens.
Då tanken att införa finskan som läroämne i de finlandssvenska
folkskolorna diskuteras, bör man erinra sig att det nu finns 35 000
elever i dessa skolor. Någon undervisning i finska meddelas inte i
dem och naturligtvis förekommer inte heller någon svensk undervisning i de finskspråkiga folkskolorna. Man bör också veta, att initiativet gällande finskan i de svenska folkskolorna denna gång utgått
från finlandssvenskt håll och att det inte bedrivits någon form av
påtryckning från regeringen eller riksdagen eller undervisningsmyndigheterna. situationen är en helt annan nu än för 10 eller 15 år tillbaka. Under åren 1935, 1938 och 1943 behandlade riksdagen motioner,
framburna av kretsar, hörande »äktfinskheten» till; syftet med motionerna var att göra finskan till ett obligatoriskt läroämne i de svenska
folkskolorna, givetvis utan ömsesidighet för svenskan i de finska
skolorna. Uppslagen underkändes likväl eftertryckligt av riksdagen.
Vid 1938 års riksdag påvisade bl. a. ålänningen Herman Mattsson i
ett temperamentsfullt anförande, huru meningslöst och olyckligt hela
projektet var.
Till saken hörde emellertid att, också under äktfinskhetens mest
aggressiva år, de finska arbetarinstitutens kurser i svenska voro
mycket livligt besökta. Det enkla folkliga förståndet betraktade språkfrågan med andra ögon än de akademiska fanatikerna. Då en liknande
elevfrekvens kunde konstateras vid de svenska arbetarinstitutens kurser i finska skedde detta icke i strid mot läror och förmaningar, som
uttalats av politiska och ideologiska ledare i det svenska lägret.
I praktiken är Finland ett mera tvåspråkigt land än vad de nakna
siffrorna gällande nationaliteterna giva vid handen. På 1920-talet formulerade en av finskhetens eldigaste förespråkare, professorn Ernst
Nevanlinna, satsen att den, som kan bara finska, är mera främling i
Finland än den som kan bara svenska; den paradoxalt klingande tillspetsningen var förmodligen gjord med tanke på landets öden i det
246
Dagens frågor
förgångna. Det finns dock fortfarande massor av uppdrag och poster,
som inte kan skötas utan kunskap i svenska. Redan umgänget med
de skandinaviska grannarna förutsätter sådan kunskap. Klart är emellertid också, att det finns ännu flera sysslor, tjänster och anställningar, som kräva större eller mindre insikter i majoritetens språk.
Kraven bli givetvis större, ju högre upp man kommer. Om det är en
olägenhet för en finne att inte kunna svenska, så är det ett värre
hinder för en svensk att inte kunna finska, om han vill taga sig fram
utanför den enspråkiga hembygdens gränser.
Det är på det sist antydda planet som argumenteringen till förmån
för den finska språkundervisningen redan på folkskolstadiet rör sig.
Många, många svenskar kunde, heter det, bana sig väg till goda
poster som exempelvis arbetsledare på den öppna marknaden, om de
inte hindrades av sina bristfälliga språkkunskaper. Nu äro de hänYisade endast till begränsade områden i hemlandet, om de inte föredraga Sverige. Ifall en viss grund för kunskapen i finska lades i
folkskolan, skulle svenskarna snabbare och lättare tillägna sig detta
svåra och för många i början nästan outtalbara språk. Man gör inte
svenskarna i landet några tjänster genom att utestänga dem från
kunskapskällor, som vore till ovärderligt gagn, då det gäller att reda
sig i konkurrensen om inkomster och förtroendeuppdrag.
Mot detta resonemang anföra de betänksamma, att den undervisning, som kan meddelas på folkskolstadiet, under så gott som alla
förhållanden måste bli tämligen värdelös. Vad som inhämtas under
exempelvis två eller tre år i folkskolan kan senare bibringas eleverna
mycket snabbare, då dessa blivit något äldre. För övrigt: var finns
de folkskollärare, som på landsbygden i Österbotten, Åboland och
Nyland (Åland måste givetvis falla utanför planens ram) kunna
handha ens den mest elementära undervisning i finska~ De två svenska seminariernas kursplaner upptaga ju en viss undervisning i
finska, men denna är så bristfällig, att den absolut inte ger någon
kompetens att fungera som lärare i det språket. I städerna och i de
tvåspråkiga landskommunerna kan lärarbehovet visserligen täckas,
men effekten blir inte så god att den uppväger det intrång, som det
nya ämnet skulle representera på skolschemat, måhända till förfång
för undervisningen i modersmålet, som under alla förhållanden måste
betraktas som en väsentlig sak. I meningsutbytet ha reformens förespråkare också anfört, att undervisning i finska i de svenska folkskolorna säkerligen skulle minska den lust att placera barn i finska
folkskolor, som kan iakttagas på olika håll med motiveringen att
»det är nyttigt för barnen att lära sig finska». Motrepliken blir, att
finskan som enbart läroämne aldrig kan ge vad finskan som undervisningsspråk meddelar. Det har även sagts, att den starka tillströmningen tillläroverken skulle avta, om folkskolans undervisning bleve
mera fyllig tack vare finskans inkompanering i läroplanen. Något
djupare intryck förefaller den tankegången inte ha gjort på de tveksamma.
Synpunkterna för och emot planen ha inte följt några partilinjer.
Debatten har också hela tiden förts som en rent inre svensk fråga.
247
Dagens frågor
Den ståndpunkt, som markerades av Svenska Finlands folkting i
början av april, har tolkats såsom ett positivt ställningstagande.
Sedan ett par år tillbaka har försök med frivillig undervisning i
finska gjorts vid en del folkskolor i åtminstone Helsingfors och Jakobstad. Några hänvisningar till resultaten ha ännu inte förekommit
i den offentliga debatten. Av allt att döma är det fråga om en reform,
vars förverkligande kommer att kräva årtionden. Frukterna lära icke
heller inom överskådlig tid bli sådana, att man kan tala om en avsvenskning på denna väg. Men man får givetvis räkna med att någon
omdömeslös fanatiker utnyttjar uppslaget som ett bevis för, att Finland är på väg mot den enspråkiga nationalstat, som var äktfinskhetens skimrande dröm före den stora ofärdens början hösten 1939.
248