Presidenten Ryti och Ribbentroppakten

~—-~~———————–
PRESIDENTEN RYTI
OCH RIBBENTROPPAKTEN
Av docenten GERHARD HAFSTRÖM
I DET vapenstillestånd, som den 19 september 1944 undertecknades
i Moskva mellan Sovjetunionen och Storbritannien å ena samt
Finland å den andra sidan, bestämdes i § 13 följande:
»Finland förpliktar sig att samarbeta med de allierade makterna vid fasttagandet av personer, som anklagas för krigsförbrytelser och vid deras ställande inför rätta.»
Som en följd av denna bestämmelse framlade Finlands regering
i augusti 1945 en proposition med förslag till »lag om bestraffning
av de krigsansvariga», vilken antogs av riksdagen. Denna framhöll
dock, att lagen avvek från finländsk rättsordning bl. a. genom att
straffbelägga handlingar, som vid tidpunkten för deras begående
inte kunde straffas, och genom förordnandet av en specialdomstol,
som Finlands regeringsform inte godkände. Men med hänsyn till
att regeringen, som hade de bästa förutsättningar att beakta alla
på saken inverkande omständigheter, ansett lagen nödvändig för
att fullgöra vapenstilleståndsavtalet, framhöll riksdagen, att den
icke ansett sig kunna förkasta lagförslaget trots dess innehåll och
exceptionella karaktär. Enligt den sålunda antagna lagen skulle
den, som avgörande bidragit till att under det senaste finsk-ryska
kriget hindra åstadkommande av fred, kunna dömas »för missbruk
av tjänsteställning till rikets skada» till högst åtta års fängelse
eller under försvårande omständigheter till tukthus under viss tid
eller på livstid. Den 6 november 1945 häktades för delaktighet i
krigsansvarigheten förre presidenten Risto Ryti jämte ytterligare
sju politiker, bland dem f. d. statsministrarna J. W. Rangeli och
E. Linkomies, f. utrikesministern Henrik Ramsay, f. finansministern Väinö Tanner och f. Berlinministern T. M. Kivimäki.
Åklagarens skrift utmynnade i sju skarpt formulerade anklagelsepunkter, varvid president Rytianklagades bl. a. för att i sam- 252
..
Presidenten Ryti och Ribbentroppakten
band med den s. k. Ribbentroppakten midsommaren 1944 ha lovat
Tyskland att inte sluta separatfred.
I sitt utslag den 21 februari 1946 framhöll domstolen, att presidenten Ryti i juni 1944 på förslag av majoriteten i statsrådet –
utan att saken lämnats till riksdagens behandling- hade till Tysklands utrikesminister, som vid tillfället befann sig i Helsingfors,
givit en okontrasignerad förbindelse. I denna hade Ryti försäkrat
– under hänvisning bland annat till att Tyskland komme att
lämna Finland väpnad hjälp för att tillsammans med dess krigsmakt tillbakaslå Rådsförbundets angrepp på Finland – att Finland beslutat att vid Tysklands sida föra krig mot Rådsförbundet,
tills dettas mot Finland riktade hot vore avlägsnat, och förklarat,
att han i egenskap av republiken Finlands president icke skulle
annorledes än i samförstånd med Tysklands regering sluta fred
med Rådsförbundet osv.
Domstolen ansåg, att ifrågavarande gärning hade förhindrat
åstadkommande av fred, samt att vad presidenten Ryti anfört
till sitt försvar, nämligen »att landet hade befunnit sig i nödläge
vid tiden för avgivandet av ovannämnda förbindelse till Tyskland»
icke enligt krigsansvarighetslagen kunde befria från straff, ehuru
denna omständighet borde tagas i betraktande vid straffutmätningen.
Presidenten Ryti dömdes förty för missbruk av sin tjänsteställning till rikets skada att hållas, på grund av försvårande omständigheter, tio år i tukthus. Domen, som var den strängaste av
de avkunnade, kunde enligt lagen icke överklagas.
Det militära läget innan tanken på ett avtal ännu hade blivit
aktuell var i huvudsak följande.1
Den 9 juni 1944 började ryssarnas stora anfall på Karelska Nä-
set, för vilket de under lång tid hade förberett sig och koncentrerat
stora truppstyrkor och mäktiga artilleri- och flygförband. Anfallen voro ytterst intensiva, särskilt på Näsets västra del, där
ryssarna efter många dagars hårda strider lyckades tränga in i
de finländska ställningarna, och på vissa punkter även genombryta
desamma.
’ För det följande jfr president Rytis yttrande i december 1945 i krigsansvarighetsprocessen; se Hj. J. Procope, Fällande dom som friar, Dokument ur Finlands
krigsansvarighetsprocess (Stockholm 1946), s. 162 ff. – Den följande redogörelsen
bygger också på av presidenten Ryti i samband med de skildrade händelserna förda
anteckningar, vilka han ställt till artikelförfattarens förfogande vid personligt besök
i Helsingfors i november 1951.
253
Gerhard Hafström
Den 15 juni kl. 12 överlade presidenten Ryti telefonledes med
överbefälhavaren, marskalk Mannerheim, om läget. Denne ansåg
läget allvarligt och sade, att han tänkte övergiva Näsets hela befästningslinje och övergå till rörlig krigföring. Presidenten meddelade marskalken under detta samtal, att man inom regeringen prö-
vade frågan om att inleda fredsunderhandlingar, och frågade, huruvida han omfattade denna tanke. Marskalken svarade något obestämt, men presidenten uppfattade hans svar såsom medgivande.
Klockan 16.30 samma dag överlade presidenten ånyo med marskalken och meddelade denne, att enligt hans uppfattning om läget
och för att underlätta fredssonderingar en ny regering borde
bildas.2 Ryti frågade därvid, om marskalken vore villig att övertaga statsministerns post, varigenom även en koncentration i förvaltningen av civila och militära ärenden kunde åstadkommas.
Marskalken vägrade bestämt, vilket enligt hans egen förklaring
berodde på att han ej kunde lämna ifrån sig överbefälet, när
nöden var som störst. Han rekommenderade i stället general Walden såsom en lämplig statsministerkandidat. Han tillade, att järnvägs- och trupptransporterna på grund av bombardemangen gingo
mycket långsamt och dåligt, och att läget också i övrigt vore
hotande. Fienden förberedde sig att kraftigt fortsätta anfallet,
och marskalken disponerade icke trupper för motanfall.
På kvällen samma dag överenskom presidenten Ryti med några
regeringsmedlemmar, att han skulle personligen besöka fältmarskalken och erbjuda denne posten såsom republikens president,
för att sålunda den militära och den civila makten i föreliggande
kritiska situation skulle kunna centraliseras.
Följande dag, den 16 juni, begav sig presidenten i bil till högkvarteret i S:t Michel. Han hade genast efter framkomsten ett
två timmar långt samtal med marskalken, varvid han framställde
sitt nyssnämnda förslag. Marskalken nekade emellertid bestämt
och motiverade utförligt sin ståndpunkt. Han förklarade härunder,
att det hade varit ett stort misstag, att han år 1919 låtit uppställa
sig såsom presidentkandidat, och i grund och botten hade han även
då varit emot saken.”a Ej heller nu ansåg han sig kunna göra nå-
gonting nyttigt på det politiska området, utan hans plats vore i högkvarteret. Han ansåg det militära läget synnerligen kritiskt. I synnerhet bekymrade han sig för, huruvida det skulle bliva möjligt
2 Enligt Mannerheims memoarer ansåg president Ryti att en regeringsombildning
var nödvändig för att få fred (II, s. 391).
’a Jfr memoarerna del I, s. 357.
254
Presidenten Ryti och Ribbentroppakten
att bortdraga trupperna i Aunus (Olonets). – Marskalken ansåg
fortfarande ett regeringsskifte vara ändamålsenligt, och att general Walden vore en lämplig statsministerkandidat. Han ansåg, att
det vore önskvärt, att utrikesminister Ramsay stannade på sin
post på grund av dennes goda relationer till England, och att
överste Kotilainen skulle bli en lämplig försvarsminister. Det militära läget vore kritiskt. På grund av de stora förlusterna i manskap och materiel vore det enligt marskalkens mening nödvändigt
att få effektiv hjälp från Tyskland för att rädda situationen. Han
berättade, att de tyska militärmyndigheterna lovat sända vissa
flygstridskrafter, av vilka måhända en del redan anlänt. Även
närstridsvapen för pansarbekämpning anlände nu flygledes från
norr och med snabbgående båtar från söder. Detta stämmer med
en uppgift av den tyske generalen vid det finländska högkvarteret
Waldemar Erfurth3, att detta redan vid denna tid hos honom anhållit om närstridsmedel mot stridsvagnar. Till Sydfinland anlände en tysk attack- och en jaktflygflottilj. Någon dag senare
överlade Erfurth med Tysklands minister i Helsingfors, v. Bliicher,
om båtlägenheter i Hangö i och för ev. evakuering av den tyska
kolonien.4
Den 17 och 18 juni ägde långa överläggningar rum om regeringsfrågan och om fredssonderingar. Sedan general Walden –
på grund av sin läkares bestämda inrådan – avsagt sig statsministerkandidaturen, uppdrog presidenten åt utrikesminister Ramsay att försöka bilda ny regering, vilket denne gick med på. De
två följande dagarna behandlade riksdagsgrupperna frågan om
regeringsskifte och godkände minister Ramsays planer.
Den 19 juni beslöts att via Stockholm i Moskva sondera fredsmöjligheterna. Följande dag underrättade presidenten härom ordföranden i riksdagens utrikesutskott, professor Voionmaa.
Denna dag anlände med tyska torpedbåtar 9 000 stycken s. k.
pansarnävar. Bristen på finländska attack- och bombplan gjorde
dock att angreppen mot ryssarnas materielanhopningar icke fingo
önskad effekt. Fältmarskalk Mannerheim uppdrog därför den 19
juni till general Erfurth5 att rikta en förfrågan till »Fiihrerhauptquartier», om icke ännu större mängder av »Panzerschreck» och
bombflygare kunde överföras till Finland. Viborg-Vuoksenställningens hållande vore avhängigt av denna insats. I sin rapport
” W. Erfurth, Der finnische Krieg 1941-1944 (Wiesbaden 1950), s. 233 ff.
• A. a., s. 237.
• A. a., s. 238 ff.
255
Gerhard Hafström
denna dag framhöll general Erfurth, att de militära och därmed
politiska utsikterna voro osäkra.
På aftonen den 19 juni riktade den finländske generalstabschefen
Heinrichs en fråga till general Erfurth, om Tyskland vore redo
att ställa till förfogande starkare krafter (omkring sex divisioner),
för att hålla avsnittet mellan Finska viken och Saimen. Den tyske
ministern i Helsingfors Bliicher6 uppgiver likaledes, att den finländske generalstabschefen denna dag anhöll om hjälptrupper hos
den tyske vapenbrodern. – »Detta var upptakten till de upprivande förhandlingar, som utmynnade i den så kallade Ribbentroppakten» (Mannerheim, II, s. 391).
Den 20 juni meddelade general Heinrichs, att det varit på uppdrag av marskalk Mannerheim, som han föregående kväll hos
general Erfurth hade hört sig för om möjligheten av tysk hjälp.
»Augenscheinlich» hade emellertid marskalken hos sin regering
sökt och erhållit täckning för sitt rop om hjälp hos vapenbrodern.
(Erfurth; jfr nedan 21 juni.) – Slaget söder om Viborg tog ett
alltmera ogunstigt förlopp. Delar av röda arrnEm hade trängt in i
Viborg, och strider ägde rum i staden, som till slut erövrades.
Mycket snabbt kom svar på Mannerheims förfrågan, om han
kunde räkna med tysk hjälp. Oberkommando der Wehrmacht försäkrade samma dag på uppdrag av Hitler, att Tyskland skulle
hjälpa, om de finländska trupperna kämpade om Viborg-Vuoksenlinjen. Finland måste göra klart för sig, att det skulle drabbas
mera än Tyskland, om det droge sig ut ur kriget. Som första hjälp
från den tyske vapenbrodern ställdes i utsikt en stormartilleribrigad (»Sturmgeschiitz-Brigade») och en Schlachtstaffel (ur 5:te
luftflottan). Ytterligare möjligheter skulle omprövas, men om sex
divisioner kunde det aldrig bliva tal. De tyska planen deltogo,
enligt general Erfurth, med framgång i försvarsstriderna.
Från högkvarteret framställdes vid denna tidpunkt önskemålet,
att frågan om bildande av en ny regering skulle anstå, dels därför
att ett regeringsskifte skulle försämra stämningen inom armen,
dels emedan det kunde inverka störande på Tysklands materielleveranser, vilka just då voro synnerligen viktiga.
Den 21 juni besökte presidenten Ryti ånyo högkvarteret tillsammans med stats-, utrikes- och försvarsministrarna. En redogörelse
för läget på fronterna avgavs inför dem av generalkvartermästaren, som påvisade hur kritisk situationen var. Marskalken ansåg,
” ödesdigra år. Diplomatiska minnen från Finland 1935-1944 (1950), s. 400.
256
Presidenten Ryti och Ribbentroppakten
att mera effektiv tysk hjälp än hittills vore nödvändig för att
rädda situationen. Hjälpen borde omfatta såväl trupper som särskilt krigsmateriel för att ersätta de stora förlusterna härav.
Denna dag, den 21 juni, inträffade i Helsingfors den främsta
delen av »Sturmgeschiitzbrigade 303» och marscherade från hamnen genom staden till järnvägsstationen.
Samma dag sände Mannerheim ett telegram till Hitler med
tack för den snabba tyska hjälpen och ställde i utsikt, att de finländska trupperna – även om framgång vore osäker – skulle
bjuda varje möjligt motstånd i Viborg-Vuoksenlinjen (Erfurth,
s. 240).
Den 22 juni vände sig marskalk Mannerheim till utrikesminister
Ramsay med förfrågan, om han på militär väg finge anhålla om
hjälp från tyskarna, något som vore alldeles oundgängligt. Ramsay meddelade, att någon ny regering icke skulle komma till stånd,
och uppmanade marskalken att vända sig till presidenten, vilket
denne också gjorde. Presidenten svarade honom, att enligt vad
han kunde förstå något hinder icke förelåge för att han på sådant
.sätt som han föreslagit på militär väg skulle begära hjälp av
tyskarna.
Under de följande dagarna förvärrades det militära läget. Mellan den 20 och 24 juni riktade ryssarna ursinniga stötar mot hela
fronten mellan Viborgska viken och Vuoksen, vartill kom ett angrepp på det centrala Vuoksenavsnittet mot brohuvudet vid Vuo- .salmi. Resultatet av anstormningen inskränkte sig till att försvaret
endast vid Viborg och strax nordost om staden pressades någon
kilometer tillbaka, men även här stabiliserades läget. Förstärkningar från Fjärrkarelen anlände i en jämn ström. Den 24 juni
var ll:te divisionen framme, och 6:te divisionens ankomst var en
fråga om timmar. Mer var dock ej att vänta, ty alltsedan den 20
juni voro också trupperna i Fjärrkarelen invecklade i strid.
När Tysklands minister i Helsingfors von Bliicher den 22 juni
återvände från sin morgonritt, fann han på sitt skrivbord ett s. k.
citissimetelegram, som inlöpt under natten, och som utan att
nämna orsaken meddelade, att utrikesminister von Ribbentrop
jämte en personlig stab på 14 personer under dagens lopp skulle
inträffa med sitt flygplan i Helsingfors, samt att denne redan
samma dag önskade tala med presidenten, och att besöket borde
hemlighållas.7 Vid 12-tiden frågade Bliicher president Ryti, om
7 För det närmast följande, se v. Bliicher, a. a., s. 401 ff.
257
Gerhard Hafström
denne samtyckte att taga emot Ribbentrop, vilket han var beredd
att göra redan samma afton.
Ribbentrop anlände i sitt plan med gesanten Altenburg, »en
klok och förståndig ämbetsman av den gamla typen», sina adjutanter Limpert och Brenner, två sekreterare, sin detektiv, sin betjänt, sin sjukvårdare samt flygpersonaL Under bilresan in till
Helsingfors samt vid en kopp te på legationen, behandlade Ribbentrop Blueher mycket högdraget och framställde främst frågan,
om det i Finland fanns l 000 beslutsamma och politiskt tillförlitliga män, som vore beredda att, om så krävdes, övertaga makten.
Blueher svarade bestämt nekande och redogjorde utförligt för
Finlands demokratiska status, vilket svar påtagligt besvärade
Ribbentrop. Han dolde inte sin besvikelse och återkom ständigt
till sitt tema, men fick alltid samma bestämda avböjande svar.
Samma dag klockan 21 på kvällen tog president Ryti i presidentens sommarbostad Ekudden invid Helsingfors emot utrikesminister Ribbentrop, i vilkens sällskap även befunno sig Altenburg och
Blucher. Utrikesminister Ramsay var också närvarande. Under
ett första orienterande samtal en dryg timme utvecklade Ribbentrop sina åsikter om Sovjetunionen och Stalin. Denne var, sade
han, en man som tänkte i kontinenter. Om därvid miljoner människor omkommo, var det honom likgiltigt. Han skulle inte heller
skona Finland. Om den röda armen segrade, så skulle dråpslaget
drabba oss alla. Det fanns bara en väg, nämligen att beslutsamt
bjuda motstånd (Blucher, s. 403). – Därefter anhöll Ribbentropom ett privat samtal med Ryti, varför dessa två flyttade över till
presidentens arbetsrum. Ribbentrop uppträdde synnerligen teatraliskt, alldeles såsom hade han talat till åtminstone 20 000 personer.
»Fast vivoro på tu man hand, steg han ofta upp från sin plats,.
slängde med armarna, höjde rösten och uppträdde som på en scen»
(Ryti). Huvudinnehållet i Ribbentrops långa framställning var
enligt president Rytis till förf:s förfogande ställda minnesanteckningars följande:
»l) Tysklands seger är alldeles säker. I detta sammanhang lämnade·
han långa förklaringar om nya vapen, av vilka V l och V 2 voro
avsedda för engelsmännen på land, och enmansubåtar på havet. Ubåtskampen skulle f. ö. småningom åter bliva effektivare, ty ubåtarna
hade i många avseenden förbättrats, och ett medel uppfunnits mot
den engelska uppfinningen ’ortung’, så att ubåtarna åter kunde arbeta
• Den följande redogörelsen för Ribbentrops tal är väsentligt mera utförlig än
den som återgivits i de tryckta dokumenten från krigsansvarighetsprocessen, s. 164 fL
258
Presidenten Ryti och Ribbentroppakten
under helt andra förutsättningar än den senaste tiden. – Vidare ha
tyskarna flygmaskiner av ny modell. Massproduktionen av dem hade
man lyckats ge en mycket stor omfattning, och deras hastighet och
effekt äro utomordentliga. Också mot ryssarna finnes ett nytt specialvapen, vilket passar för dem osv. Tyskarna ha rikligt med reserver
och nya åtgärder för att ytterligare öka dem äro igång och andra
planeras. Krigsindustriens produktion växer fortfarande, oberoende
av bombardemangen, och är nu betydligt större än någonsin förut.
Krigsförnödenhetsindustrien och även den övriga industrien är spridd
till olika orter och till stor del placerad under marken eller i Alpernas
trånga dalar, där de äro i skydd för luftbombardemang. Livsmedelsläget är tryggat. England är mycket trött. USA misstror och fruktar
Rådsryssland, och samarbetet dem emellan vilar därför på dålig grund
osv. osv.
Jag framhöll, att Tysklands motståndare alltjämt öka sin överlägsenhet i luften, och att deras materielproduktion är större. Jag
sade att deras resurser äro mäktiga och deras antal större samt underströk, att något stort krig mellan tekniskt likvärdiga motståndare
hittills aldrig vunnits med ett nytt vapen, enär mot varje sådant
alltid snabbt uppfinnes ett mot;apen och ’övervapen’, varvid Ribbentrop utropade: ’Presidenten tror alltså inte på Tysklands seger!’ och
slog ut med händerna i en gest av hopplöshet. Jag svarade, att kalla
fakta voro för Tyskland ofördelaktiga. J ag kan visserligen icke och
försöker inte heller spå, och jag hoppas att Tyskland skall slå Rådsryssland. Men jag ser även att sakerna icke gå väl. Om tyskarna
förlora även Estland, blir det för Finland nästan omöjligt att fortsätta kriget. Helsingfors kan då lätt nås från de ryska flygbaserna,
och faran för landstigning vid våra kuster förstoras. I och med att
ryssarna kunna komma till Östersjön, kan vår förbindelse med Tyskland försvåras, till och med helt avbrytas.
2) Följande ämne för v. Ribbentrops utläggning var Finlands fredsförhandlingar med Ryssland. Han yttrade, att Finland genom att förhandla med ryssarna icke kan åstadkomma något annat än sitt eget
fördärv. Ryssarna förstå endast kallt stål, och Tyskland är det enda
land, som kan hålla dem stången. Ryssarna kunna måhända ännu
avancera något, men detta sker blott under mycket stora offer. De
ha kastat i elden såväl sina sommar- som vinterreserver, och de måste
uppnå ett avgörande inom detta år. I fall de icke uppnå det, ha de
förlorat kriget; de komma icke att uppnå resultat- det kommer Tyskland att se till, och Tyskland är det enda land, som har kraft därtill.
I synnerhet tycktes minister Paasikivi och hans resa till Moskva samt
hans konferens där ha varit minister v. Ribbentrop en nagel i ögat.
Han angrep häftigt minister Paasikivi. J ag framhöll för honom, att
vi icke hade råd att lämna fredsfrågan obeaktad. Därför hade vi försökt utröna, vilka möjligheter till fred det i verkligheten fanns; vi
hade även varit beredda att sluta fred, om vi erhållit denna på antagliga villkor. Beklagligtvis hade resultatet av dessa underhandlingar
varit negativt. Minister Paasikivi hade på intet sätt varit ansvarig
för att dessa underhandlingar inletts och pågått. De ha försiggått
259
Gerhard Hafström
på Finlands regerings ansvar och Paasikivi, som jag känner som en
redbar patriot, har på regeringens uppdrag bedrivit underhandlingarna.
3) v. Ribbentrop talade vidare vitt och brett om att Finland hade
tillåtit Förenta staternas beskickning att fortsätta sin verksamhet i
Helsingfors, där den varit en viktig spionericentraL Detta hade varit
ägnat att skada såväl Finlands som Tysklands sak.
J ag svarade, att vi naturligtvis icke med vett och vilja kunna skaffa
oss själva flera fiender. Rådsryssland är redan i och för sig alldeles
tillräckligt. J ag var fullt medveten om, att även spioneri inträffat i
samband med härvarande utländska beskickningars verksamhet, och
att jag själv i förening med benådningsärenden sett Förenta staternas
härvarande beskicknings namn nämnt i spioneriaffärer. Några så-
dana mål ha även behandlats inför finländska domstolar. Men de
uppgifter, som fienden på denna väg har fått, ha varit förhållandevis betydelselösa, till och med oriktiga. Men vi anse det utomordentligt viktigt, att vi ha diplomatiska förbindelser med USA, och de
anledningar, som skulle ha funnits att bryta dessa förbindelser, ha
enligt vår uppfattning inte ens tillnijrmelsevis varit av sådan betydelse, att de skulle ha motiverat ett avbrytande.
4) v. Ribbentrop påstod, att Finlands politiker i sina tal hade gjort
vänskapliga uttalanden om Amerika utan att yttra ett ord om Tyskland. (Han avsåg synbarligen ett av statsminister Linkornies kort
dessförinnan hållet tal, om vilket minister v. Bliicher, enligt vad jag
hört, yttrat ungefär detsamma.) På grund av allt detta måste Hitler
få klarhet om, vilken Finlands ställning verkligen var, om han skulle
kunna sända hjälp till Finland utan att behöva frukta, att denna
skulle råka i fel händer. Jag sade, att Finlands folk kämpade för sitt
liv, och att det även vore helt medvetet om detta faktum. Däri låg
den bästa garantin för att den hjälp, Tyskland gav Finland, blev
rätt använd. Såsom jag tidigare ett flertal gånger framhållit för
minister v. Bliicher, kunde det ej i Finland skapas en enhällig, allmän
opinion, som skulle understöda fastare politiska relationer mellan
Finland och Tyskland. Redan en strävan efter något dylikt skulle
blott leda till splittring och verka skadligt.
J ag frågade till slut, vilken hjälp Tyskland under nuvarande förhållanden kunde giva Finland. Vi ha ju de senaste tiderna på det
militära området erhållit mycket litet från Tyskland, och Tysklands
ställning är mycket ansträngd. v. Ribbentrop svarade, att Tyskland
kan ge flygplan, isynnerhet olika slag av bombplan, såsom stukas, Jabos osv. Vidare kunde man ge en Sturmgeschiitzbrigad, kanske två,
kanske tre. Två sådana brigader beräknar man vara tillfyllest för
att hålla omkring 500 ryska stridsvagnar i schack. Man kan även tänka
sig sändande av en, kanske två, infanteridivisioner, samt att dessutom
sändande av vapen, ammunition och materiel påskyndas. Dessa åtgärder anses på tyskt håll vara tillräckliga för att skydda de finländska fronterna. J ag svarade, att detta är en militär fråga, varom
jag icke är kompetent att uttala en mening. Det kan endast överbefälhavaren göra. v. Ribbentrop framhöll, att han följande dag vän- 260
Presidenten Ryti och Ribbentroppakten
tade att få en redogörelse för det militära läget av de tyska generalerna.
Några preciserade framställningar gjorde v. Ribbentrop icke denna
gång, utan detta långa samtal, som slutade först klockan 2 på natten,
var tydligen avsett att vara endast en förberedelse.»
Enligt Bliichers iakttagelse verkade presidenten Ryti då fullkomligt slutkörd, hans ansikte var gråblekt, och det märktes, att
han inte var van vid dylikt nattarbete. Ribbentrop däremot såg
fräsch och oförbrukad ut.
Den 23 juni kallades general Erfurth till Ribbentrop i Helsingfors. På eftermiddagen ägde en konferens rum mellan dem och
minister Bliicher. Ribbentrop underströk, att Finland nu måste
träffa ett klart avgörande. Om han måste återvända med oförrättat
ärende, så skulle de tyska vapenleveranserna till Finland inställas.
Ribbentrop gav Erfurth i uppdrag »ein Votum Mannerheims iiber
den Wert der deutschen Hilfe herbeizufiihren». Vidare skulle Erfurth taga reda på, huru Mannerheim ställde sig till att övertaga
överbefälet över den finsk-ryska fronten mellan Finska viken och
Ishavet med tysk generalstabschef (Erfurth, s. 242).
Under eftermiddagen den 23 juni överlade president Ryti med
sin utrikesminister om Ribbentrops förslag.
Samma dag på kvällen anlände till Helsingfors från Stockholm
en underrättelse i skriftlig form om Moskvas svar på Finlands
fredssonderingar, i vilken sades: »Då vi flera gånger blivit bedragna av finnarna, önska vi från finska regeringen emottaga
en förklaring undertecknad av presidenten och utrikesministern,
att Finland är berett att kapitulera och vända sig till rådsregeringen med anhållan om fred. Om vi av Finlands regering mottaga
ett dylikt dokument, är Moskva berett att mottaga en finsk delegation.» Ryssarna läto även förstå, att de icke ansågo ett regeringsskifte erforderligt. Arbetet med regeringens ombildning avbröts därför, ehuru Ramsay hade sin ministerlista färdig. Efter
föredragning inför statsrådets utrikesutskott ansåg detta, att man
icke kunde diskutera kapitulation och att, om man ställde frågor
till Moskva om innebörden av kapitulation, detta i det närmaste
vore liktydigt med att man var beredd att lägga ned vapnen.
Enligt Mannerheims uppfattning framgick av ovannämnda meddelande, att valet stod emellan kapitulation utan villkor och undertecknandet av en pakt med Tyskland, som ökade Finlands möjligheter att skapa förutsättningar för en antagbar fred.
Den 23 juni på aftonen underhandlade ånyo utrikesminister Rib- 261
Gerhard Hafström
bentrop med presidenten Ryti, varvid även utrikesminister Ramsay
och minister Bliicher voro närvarande.9 Nu preciserade Ribbentrop
sina krav sålunda, att Finland borde ingå en överenskommelse
med Tyskland, att Finland icke slöte separatfred med Rådsryssland utan Tysklands samtycke. President Ryti motsatte sig denna
fordran under förklaring, att det var omöjligt att ens tillnärmelsevis få enhälligt understöd härför. Det skulle sålunda.vara ägnat
att endast splittra och försvaga Finland. Detta andra långa samtalledde icke till något resultat. At utrikesminister Ramsay överlämnades att fortsätta underhandlingarna.
De tyska underhandlarna började nu visa tecken på att de skulle
göra vissa eftergifter. Läget ändrades emellertid helt genom det
nedan omtalade telefonmeddelandet från Hitler.
Beträffande Mannerheims personliga uppfattning om det ifrågasatta avtalet finnes i hans memoarer följande intressanta uttalande: »En överenskommelse var oundgänglig för erhållande av
vapen, ammunition och brödsäd, varförutan situationen ej kunde
behärskas och ej heller ett utgångsläge skapas för fredsunderhandlingar. På grund av lägets allvar ansåg jag mig böra frångå min
tidigare ståndpunkt till en sådan förbindelse. Den kunde avges,
men endast under den uttryckliga förutsättningen, att det var
presidenten ensam, icke regeringen och riksdagen, som band sina
händer» (Il, s. 394).
Den 24 juni ägde i S:t Michel rum ett längre samtal emellan
marskalk Mannerheim, general Heinrichs och general Erfurth.
Mannerheim förklarade därvid för Erfurth, att han inte skulle
lämna president Ryti i något tvivel om värdet av den tyska hjälpen
(Erfurth, s. 243).
Samma dag anlände med flyg presidenten Ryti tillsammans med
utrikesminister Ramsay och försvarsminister Walden ånyo till
högkvarteret. Marskalken berättade då, att en tysk stormartilleribrigad vore på väg och likaså rikligt med krigsmateriel av olika
slag. Flygmaskiner hade redan kommit och anlände alltjämt. ställningen vid fronterna var likväl fortfarande mycket ansträngd,
och ryssarnas anfall fortsatte mycket hårt. Nödvändigheten att
erhålla fortsatt hjälp i form av vapen och hjälptrupper underströks; särskilt framhölls nödvändigheten av fortsatta leveranser
av krigsförnödenheter. Det meddelades, att även från den i Finland befintliga tyska militärledningens håll nödvändigheten av
• Detta samtal omnämnes icke i de utgivna rättegångshandlingarna.
262
Presidenten Ryti och Ribbentroppakten
en klarläggning av den politiska situationen hade framhållits,
emedan annars friktioner och förseningar i ärendenas handläggning kunde uppstå (enl. Ryti, jfr Erfurth ovan).
Vid statsrådets privata sammanträde samma dag kl. 21 redogjorde statsminister Linkornies för händelsernas förlopp. Utrikesminister Ramsay framlade sedan ett utkast han uppgjort till brev
från presidenten till Hitler. Utkastet innehöll inga förbindelser
från finsk sida.- Härefter avlade utrikesministern besök på tyska
beskickningen och förelade Ribbentrop brevutkastet, men denne
svarade, att den föreslagna allmänna förklaringen icke var tillräcklig. Tyskland kunde icke under nuvar;:mde förhållanden giva
hjälp, ifall icke Finland klart deklarerade, att det icke skulle
sluta fred eller upptaga fredsförhandlingar. Härom vore klarhet
av nöden. Antingen anlitade Finland Tysklands hjälp och kämpade, varvid detta även offentligt måste erkännas, eller också ville
Finland icke anlita denna hjälp. Ribbentrop överlämnade åt utrikesministern tre utkast till aktstycken i överensstämmelse med
de tyska önskemålen: ett utkast till brev från republikens president till Hitler, ett utkast till en kommurrike om förhandlingarna
och deras resultat samt ett utkast innehållande huvudpunkterna
av vad tyskarna önskade, att presidenten skulle framlägga i ett
offentligt tal.
Senare på kvällen, omkring klockan 23 besökte Ribbentrop, Blueher och Altenburg samt Ramsay ånyo presidenten Ryti ute på
Ekudden, där en flera timmars överläggning ägde rum. Det diskuterades om, och i så fall hur den finländska regeringen skulle
kunna åtaga sig förpliktelsen att inte utan tyskt medgivande ingå
vapenstillestånd eller sluta fred med Sovjetunionen. Från tysk
sida föreslogs ånyo, att förbindelsen skulle ha formen av en skrivelse från presidenten till Fiihrern. Men diskussionen gjorde inga
framsteg. Från finländskt håll var man tveksam, huruvida en
sådan försäkran kunde ges utan riksdagens tillstånd, då enligt
art. 33 i den finländska författningen riksdagen hade att fatta
avgöranden om krig och fred. Utgången av en omröstning i riksdagen vore emellertid mer än tvivelaktig (Bliicher, s. 405).
På förmiddagen den 25 juni hade presidenten ett telefonsamtal
med överbefälhavaren om läget. Denne framhöll, att förlusten av
Viborg naturligtvis vore en mycket beklaglig sak, fastän den icke
hade nämnvärd strategisk betydelse, då ryssarnas anfall hade kunnat hejdas vid Kivisiltasund vid stadens västra utkant. Hårda
strider fortsatte likväl fortfarande där, liksom på andra avsnitt
18- 523445 Svensk Tidskrift 1952 263
Gerhard Hafström
på Viborgs södra och östra sida. Den brigad, som försvarat Viborg,
hade utsatts för »strids-psykos» och skingrats. Brigadens chef, som
icke hade varit närvarande för att leda striden, hade ställts inför
krigsrätt. Brigaden hölle nu på att ånyo samlas.
Marskalk Mannerheim ansåg, att en överenskommelse med tyskarna om erhållande av hjälp var en nödvändighet, varför saken
i ingen händelse borde få gå om intet. Han ansåg även, att frågan
icke borde framläggas för riksdagen, emedan man då vore tvungen
att där även meddela de av ryssarna framställda villkoren, vilka
i så fall säkert skulle komma till tyskarnas kännedom och åstadkomma, att tyskarna kunde tvinga oss till vilka medgivanden
som helst.
Den 25 juni besökte minister Blueher utrikesminister Ramsay
och meddelade, att Ribbentrop haft telefonförbindelse med Hitler.
Denne hade kategoriskt krävt, att en fullständig offentlig klarläggning av Finlands politiska hållning skulle ges. Om denna inte
erhölls, skulle understödet till Finland upphöra. Det vore meningslöst att ställa kanoner och pansar till ett lands förfogande,
vars politiska hållning gentemot Tyskland vore oklar, varför Finlands hållning måste offentligt klargöras. I det följande samtalet
föreslogs från tysk sida, att president Ryti utom skrivelsen till
Hitler skulle hålla ett radiotal till folket för att åstadkomma
den äskade publiciteten (Blucher, s. 405). – Blueher överlämnade
till utrikesminister Ramsay de formuleringar för skrivelsen, som
gjorts från tysk sida, och av vilka de följande mest tilltalade
honom:
»Med hänsyn till den vapenbroderliga hjälp, som Tyskland beviljat
Finland i dess nuvarande svåra situation, förklarar jag som Finlands
president, att jag inte utan tyska riksregeringens medgivande skall
sluta fred med Sovjetunionen, och att jag ej skall tillåta någon av
mig utnämnd finländsk regering eller några andra personer att föra
vapenstillestånds- eller fredsunderhandlingar eller ha kontakter med
detta syftemål utan medgivande av tyska riksregeringen.»
För radiotalet föreslogs följande centrala passus:
»Finland är beslutet att föra kriget mot Sovjetryssland vid Tysklands sida och i vapenbrödraskap med Tyskland. Efter den hjälp,
som Tyskland givit oss i kampen mot bolsjevismen, är det Finlands
självklara plikt att nedlägga vapnen endast i samförstånd med Tyska
riket» (Blucher, s. 405 f.).
Härefter informerade utrikesminister Ramsay presidenten och
statsrådets utrikesutskott om de från tysk sida framställda kraven.
264
Presidenten Ryti och Ribbentroppakten
Utskottet beslöt föreslå statsrådet, att ärendet borde ordnas på
lämpligt sätt med beaktande av nödläget och nödvändigheten av
att erhålla militär hjälp. Presidenten Ryti meddelade samtidigt
utskottet, att han icke ansåge sig kunna underteckna överenskommelsen utan riksdagens bifall, och bad Ramsay meddela Ribbentrop, att han icke ansåge sig kunna hålla det av tyskarna begärda
offentliga talet.
Samma kväll sammankom statsrådet till ett privat sammanträde, vid vilket med tio röster mot fem, medan en medlem avhöll
sig från att rösta, beslöts att följande dag ge riksdagen en redogörelse för situationen, i vilken skulle meddelas, att regeringen
ansåg, att den av tyskarna krävda förbindelsen måste givas.
Under det att dessa interna förhandlingar pågingo, blev Ribbentrop allt otåligare, och rådslagen på legationen mellan honom och
Blueher hade ett för denne högst oangenämt förlopp. Han förebrådde Blueher att mera företräda de finländska intressena än de
tyska och gjorde det i så skarpa vändningar och röt åt honom
på ett sådant sätt, som ingen av de ministrar som Blueher tidigare
tjänat. Ribbentrops nervsystem var enligt Bliicher (s. 406) vid
denna tid påverkat. Han lade sig under sitt besök först klockan
tre på morgonen. Då kom hans sjukvårdare och bjöd honom en
försvinnande liten medicindos, som innehöll homeopatiska sömnmedel, »utan vilket ledaren av den tyska utrikespolitiken aldrig
kunde finna någon sömn». Sjukvårdaren och detektiven tillbringade sedan natten utanför sin herres dörr.
Frågan om avtalet med Tyskland upptogs på kvällen till behandling inom regeringen. Vid föredragningen föreslog utrikesminister Ramsay, att statsrådet skulle förorda förslaget i den
form det förelåg, och att frågan icke skulle hänskjutas till riksdagen. Med hr Ramsay förenade sig ministrarna Kaasalainen,
Osara, Lehtonen, Kalliokoski, Ellilä, Reinikka, Walden och Ehrnrooth samt statsministern Linkomies. Minister Aaltonen ställde
sig på en avvisande ståndpunkt och ansåg, att den föreslagna
förbindelsen inte borde avges. Han höll dessutom före, att saken
var av den beskaffenhet, att den borde underställas riksdagens
avgörande. Hr Aaltonens uppfattning delades av ministrarna
Aura, Takki, Salovaara, Tanner och Kauppi.
Till föredragningen vid statsrådets plenum förelåg ett sakkunnigutlåtande, utarbetat av rådgivande tjänstemannen, professorn
i folkrätt och statsrätt, juris doktor Erik Castren. Enligt detta
kunde överenskommelse med Tyskland ordnas i form av ett hand- 265
Gerhard Hafström
brev från republikens president utan att grundlagen träddes för
nära. Utlåtandet var i översättning av följande lydelse:
»Enligt regeringsformen § 33 beslutar presidenten om krig och fred
med riksdagens bifall. Av detta stadgande härflyter att för själva
krigets förklarande eller inledande och för att sluta fred erfordras
riksdagens medverkan. Vidare bör man anse att saken förhåller sig
på samma sätt med avseende på allt sådant, som omedelbart ansluter
sig till att börja krig och sluta fred. Presidenten kan således icke
binda staten eller sina efterträdare genom att lämna en försäkran
åt en främmande stat därom att ett pågående krig skall fortsättas
och att fred icke skall slutas annorlunda än på grund av gemensam
överenskommelse. Då likväl högsta ledningen av landets utrikespolitik
och således även initiativet därutinnan, såsom av förenämnda stadgande i regeringsformen klart framgår, tillhör presidenten, kan riksdagen å andra sidan icke ålägga – än mindre tvinga – presidenten
att skrida till åtgärder för att avsluta krig och göra fred. På sin
höjd kan riksdagen i sådant syfte godkänna en hemställningsmotion,
som likväl ej är bindande för presidenten. Härav följer att presidenten
genom att förhålla sig passiv faktiskt kan förhindra fredens återställande. Sålunda kan presidenten utan att överskrida sina grundlagsenliga befogenheter även avgiva en förklaring till utländsk makt,
om han anser att landets välfärd sådant fordrar, att han personligen,
det vill säga så länge hans verksamhetsperiod varar, icke skall sluta
fred utom i samförstånd med nämnda stat. Likaså bör man anse att
presidenten ensam kan fatta beslut om allmän vapenvila, vilken bör
hållas åtskild från ett egentligt fredsslut. Jag hänvisar till mitt utförligare utlåtande, daterat 15.4.1943, av vilket framgår att de mest
framträdande finska forskare i statsrätt intaga samma ståndpunkt.»
Presidenten Rytis inställning till frågan var vid denna tidpunkt
följande:
»För min egen del hade jag ända till det sista velat undvika ett
sådant avtal med tyskarna, nu liksom tidigare, då det tre olika gånger
hade varit frågan om ett liknande avtal, men vi icke hade samtyckt
därtill. Läget hade likväl nu blivit sådant, att vi voro i ett tvångsläge.
Jag hade blivit övertygad om, att vi icke på grund av beklagansvärda
omständigheter skulle förmå motstå ryssarnas anfall, om tyskarna
skulle upphöra med sin vapen- och materielhjälp och draga bort
sina här under öB:s ledning ställda stridskrafter och ej heller skulle
sända någon ytterligare hjälp. Tvärtom syntes det ofrånkomligt att
ryssarna i sådant fall inom kort skulle erövra åtminstone hela södra
Finland, inberäknat Helsingfors, vilken stad ryssarna enligt en för
anfallet uppgjord tidtabell uppgives ha beräknat sig nå den 15 juli.
Av denna anledning måste jag i avseende på avtalet avstå från min
negativa hållning. Detta med så mycket större skäl som ett avbrytande
av relationerna med tyskarna, alldeles frånsett några andra mycket
farliga möjligheter, även skulle ha försatt vår livsmedelsförsörjning i
266
Presidenten Ryti och Ribbentroppakten
oövervinnerliga svårigheter och tvungit oss att genast i anmärkningsvärd grad minska våra viktiga, och redan knappa ransoner. Detta
hade naturligtvis varit ägnat att ytterligare deprimera den redan
nästan hopplösa sinnesstämningen i landet. Jag beslöt därför att beträffande avtalets ingående förena mig med majoriteten i statsrådet.
Efteråt har jag hört, att ryssarnas anfall försiggick i samförstånd
med anglosaxarna, och att syftet närmast var att erövra södra Finland, för att ryssarna med detta som stödjeområde skulle kunna mera
effektivt än förut fortsätta sina krigshandlingar mot tyskarna i de
baltiska länderna, Finska viken och Östersjön.
Jag hade likaså varit av den åsikten, att frågan, oberoende därav,
om detta enligt grundlagens bestämmelser var nödvändigt eller icke,
borde på grund av dess sakliga vikt överlämnas till riksdagens prövning. Den av öB ovan framställda synpunkten i denna fråga hade
icke övertygat mig. Oberoende av de uppgifter jag fått angående de
åsikter, som företrädas inom riksdagen i denna sak, var jag även
övertygad därom, att riksdagen, om man skulle förklara för den det
verkliga läget och alla på saken verkande omständigheter utan att
dölja något, skulle godkänna överenskommelsen. Den som föredrog
ärendet i regeringen, jur. doktor Erik Castren, som är expert på statsrättens område, ställde sig på den ståndpunkten, att frågan om lämnande av en förbindelse av föreslagen art till Tyskland icke var av
den natur, att den enligt statsförfattningen nödvändigt borde underställas riksdagens prövning och godkännande. Ej heller justitieministern och J. K:s adjointen, vilka närvoro vid regeringens sammanträde, hade för sin del haft någonting att anmärka mot denna uppfattning.
Enligt min åsikt innebar överlämnandet av en sådan förbindelse
endast en nödåtgärd, varigenom vi borde sträva därhän, att vi kunde
få det ryska anfallet hejdat och tid för att under gynnsammare förhållanden kunna gå in för fredsunderhandlingar. Enligt min uppfattning fanns det inga möjligheter för att Tyskland till slut skulle kunna
vinna kriget, men Tysklands hjälp kunde vara tillräcklig, för att Finland kunde nå ovannämnda mål. Då det sålunda var sannolikt, att
förbindelsen från vår sida inom kort måste brytas, var det på sin
plats, att så få statsorgan som möjligt och i så fall isynnerhet sådana
som förhållandevis lätt kunde ombytas, skulle bindas vid avtalet, men
att däremot riksdagen skulle hållas utanför ansvaret, så att dess
händer vid behov skulle vara fria för åtgärder i annan riktning.
Avgörandet var även av sådan natur, att det var skäl att frukta –
vare sig riksdagen skulle ställa sig på en godkännande eller avvisande ståndpunkt beträffande avtalet – att beslutet därom skulle
förorsaka djupa motsättningar och bitterhet emellan olika åsiktsgrupper. Den förlorande parten skulle alltid kunna invända, hur än frå-
gorna skulle utveckla sig, att om man hade handlat annorlunda, så
hade man kommit till ett lyckligare resultat. Då hade uppstått en
djupgående uppdelning av vårt folk, som på ömse sidor och för hela
folket uppväckt förbannelse liknande den schism, som förekom under
ofärdsåren i anledning av de olika synpunkter, som företräddes av
267
Gerhard Hafström
de konstitutionella å ena sidan och suometarianerna å andra sidan,
och vilken schism ännu flera tiotal år väckt ömsesidig bitterhet efter
det skälen till konflikten hade upphört.
Vid ett tillfälle hade fältmarskalk Mannerheim, som djupt känner
den ryska karaktären och dess sätt att tänka, yttrat, att det är omöjligt att komma till godtagbara fredsvillkor med ryssarna, så länge
de i kamp äro vinnande part. Om däremot deras anfall kunde fås
att avstanna, låt vara endast för en kortare tid, vore underhandlingar med dem mycket lättare. Med iakttagande av dessa synpunkter kom jag efter långvarig prövning till det resultatet, att frågan
ej borde hänskjutas till riksdagen utan ansvaret bäras av så få
som möjligt, varvid man vid förändring av läget så smärtfritt som
möjligt kunde komma in på nya linjer genom att endast byta några
personer. Vid frågans behandling inför statsrådet framförde jag dessa
synpunkter och meddelade samtidigt statsrådets medlemmar, att jag
för egen del var beredd att ställa min plats till förfogande genast då
tidpunkten ansåges lämplig och det vore möjligt att göra en förändring i vårt förhållande till Tyskland.»
Den 26 juni uppstod i statsrådet fråga om, att den tyska hjälpaktionen och förhållandet till Tyskland skulle ordnas genom åtgärd enbart av regeringen, och den splittring och de stridigheter
sålunda undvikas, som i varje händelse måste uppkomma, om riksdagen indrogs i saken, oberoende av huru avgörandet i riksdagen
skulle falla.
Då ärendet sålunda hunnit i sitt avgörande skede, var det allmänna läget enligt presidenten Rytis bedömande följande.
»Underrättelserna från Finlands sändebud i Washington hade redan
länge gått i den riktningen, att Finland icke kunde vänta något
effektivt och avsevärt stöd eller bistånd från Förenta Staterna vid
ordnarrdet av Finlands relationer med Ryssland.
Enligt USA:s ambassadör Steinhardts uppfattning hade Ryssland
beslutat att få till stånd ett avgörande i Finland. Det vore enligt
honom att vänta, att den röda armen i mediet av juli skulle ha nått
Helsingfors. Sovjetunionens styrkor skulle i stöd av sin övermakt
komma att tränga fram till den finländska huvudstaden, även om det
skulle kosta dem 100 000-200 000 man. Det förelåge sålunda stor fara
för att sovjetryssarna skulle besätta Finland eller åtminstone en stor
del av dess territorium. Slutligen hade Steinhardt yttrat, att man i
Förenta staterna mycket väl förstod, att Finlands vapenbrödraskap
med Tyskland och dess mottagande av tysk hjälp endast berodde på
den omständigheten, att Finland hatade tyskarna mindre än ryssarna.
Med hänsyn till frontens längd var ett tyskt deltagande i dess försvar
en alldeles naturlig sak.»
Det militära läget vid fronten var vid denna tidpunkt enligt
presidenten Rytis bedömande följande (Procope, a. a., s. 171 f.):
268
Presidenten Ryti och Ribbentroppakten
»På avsnittet mellan Viborg och Kuparsaari pågingo vid denna
tid synnerligen kraftiga fiendeanfalL Fienden lyckades på flera punkter genombryta våra ställningar, och genombrotten sökte han beslutsamt och utan hänsyn till offren utvidga, vilket också ställvis lyckades.–·- Våra trupper hade under striderna i juni lidit svåra förluster och förlorat stora mängder stridsvagnar, materiel och förråd.
– – – Vidare voro våra livsmedelsförråd synnerligen små, så att
man t. ex. beräknade, att det behövdes ett tillskott av 90 000 ton brödsäd
före nästa skörd. Om denna spannmålsmängd icke kunde erhållas,
måste ransonerna av brödsäd minskas till ungefär hälften, vilket
naturligtvis hade varit ägnat att ytterligare undergräva den redan
förut vacklande stämningen bland folket. Ett alternativ vore att kapitulera för ryssarna.»
Presidenten Rytis synpunkter på den föreliggande, utomordentligt vanskliga situationen har av honom sammanfattats sålunda
(Procope, a. a., s. 172 f.):
»I detta läge kunde jag ej annat än finna mig i att förbindelsen
måste givas. Jag var övertygad om, att man i riksdagen skulle erhålla
majoritet för ett godkännande av avtalet, om man, såsom man enligt
min uppfattning borde, öppet redogjorde för alla förhandenvarande
omständigheter. Men skulle detta vara ändamålsenligU Riksdagen är
den finska statsmaktens främsta företrädare. Var det icke bättre att
icke binda riksdagen vid denna överenskommelse, från vilken man
likväl inom kort måste bliva fri’ Handbrevsförslaget hade i sin sista
redigering, såsom ovan antytts, fått en sådan utformning, att beträffande detsamma enligt juridiska sakkunnigas utlåtande beslut
kunde fattas utan riksdagens hörande. Denna uppfattning omfattades
även av justitieministern, och tjänstgörande justitiekanslern framställde inga anmärkningar. Frågans behandling i riksdagen skulle
framkalla bittra meningsolikheter eller kanske ännu värre konsekvenser. Den skulle sannolikt leda till en regeringskris, som i det rådande
kritiska läget vore ägnad att framkalla allmän upplösning inom landet och ytterligare rubba truppernas moral. Vi befunno oss i ett verkligt tvångsläge. Hjälp var nödvändig för att undgå en katastrof. Den
måste alltså anskaffas. Men mottagandet av hjälpen betydde under
de anförda förutsättningarna en farlig avhängighet, som också den
kunde leda till katastrof, för den händelse den blev långvarig. Under
sådana omständigheter måste man finna en formel, som gjorde det
möjligt för Finland att i det rätta ögonblicket lösgöra sig utan att
krossas. En sådan formel förelåg, om jag tog på mig hela ansvaret,
sålunda bevarande åt riksdagen full saklig och moralisk handlingsfrihet, när det gällde att åstadkomma en förändring, då riksdagen
fann en sådan ändamålsenlig och genomförbar.»
statsrådets majoritet föreslog, att republikens president måtte
besluta, att till Tyskland avgiva en försäkran- med hänvisning
till utlovad militär hjälp – att Finland beslutat föra krig vid
269
Gerhard Hafström
Tysklands sida mot Sovjetunionen, tills hotet från den sistnämnda
mot Finland var avlägsnat, samt att han icke annat än i samförstånd med tyska regeringen skulle sluta fred med Sovjetunionen. statsrådets minoritet – bl. a. minister Tanner – intog en
avvisande ståndpunkt till framställningen och ansåg, att den föreslagna förbindelsen från finsk sida icke borde avgivas, samt att
ärendet i varje fall borde lämnas till riksdagens avgörande. Presidenten beslöt därefter, på föredragning av utrikesministern, att
avgiva den ifrågavarande förbindelsen. – Den undertecknades
samma dag av president Ryti men utan kontrasignation. Avsikten
härmed var, att förbindelsen därigenom skulle förplikta endast
honom och genom honom staten endast så länge hans ämbetsperiod varade, och att han, om det militära och politiska läget
förändrades, skulle genom att avgå lösa landet från förbindelsen.
Samma dag klockan 22 på aftonen mottog presidenten Ryti herrarna Ribbentrop och Blueher för sista gången ute på Ekudden.
Han överlämnade då brevet till Ribbentrop, vilken försäkrade
honom, att Tyskland hädanefter så långt som det stod i dess makt
skulle tillmötesgå Finlands begäran om vapenhjälp.
Den av presidenten Ryti till Hitler avfattade handskrivelsen
hade följande lydelse:
»Hänvisande till de diskussioner, som ägt rum med Eder, önskar
jag uttala min tillfredsställelse över att Tyskland kommer att tillmötesgå Finlands regerings önskemål rörande vapenhjälp, och att
det med beaktande av ryssarnas anfall i Karelen utan dröjsmål bispringer Finlands stridskrafter genom att sända tyska trupper och
materiel. Vidare har jag tagit fasta på Edert i riksregeringens namn
givna löfte, enligt vilket tyska riket även i framtiden skall ge Finland all den hjälp, som står i dess makt för att tillsammans med
Finlands stridskrafter slå tillbaka ryssarnas anfall mot Finland.
I detta sammanhang får jag försäkra Eder att Finland har beslutat
att föra kriget vid Tysklands sida mot Sovjetunionen till dess det
hot är avlägsnat, som Finland är utsatt för av Sovjetunionen.
Med beaktande av den vapenbrödrahjälp, som Tyskland lämnar Finland i dess nuvarande svåra läge, förklarar jag i min egenskap av
republiken Finlands president, att jag icke utan bifall av tyska riksregeringen kommer att göra fred med Sovjetunionen och icke heller
tillåta att någon av mig utnämnd regering eller någon person skrider
till diskussioner rörande vapenvila eller fred eller till överläggningar,
som tjäna detta syfte utan tyska riksregeringens medgivande.»
I krigsansvarighetsprocessen sammanfattade presidenten Ryti
sin inställning till den ingångna pakten sålunda (Procope, a. a.,
s. 175):
270
Presidenten Ryti och Ribbentroppakten
»Genom att underteckna ’Ribbentrop-pakten’ ville jag förhindra en
militär katastrof och en ockupation av landet, vilket enligt min uppfattning hade betytt en fruktansvärd olycka för vårt folk. Därmed
ville jag ingalunda hindra ernående av fred. Tvärtom blev till följd
av mina åtgärder fred med mindre skador möjlig. Min ärobetsed och
min plikt som den finska statens överhuvud gjorde det omöjligt för
mig att handla på annat sätt. Planen lyckades även, fronterna stabiliserades och fiendens anfall hejdades, vi räddades undan militär
ockupation och kundu under bättre förutsättningar skrida till fredsunderhandlingar.»
Enligt minister Bliichers uppfattning medförde de tyska truppernas insats inom kort en avgörande vändning. Den ryska frammarschen stoppades, och läget vid fronten stabiliserades.
Beträffande fältmarskalkens uppfattning om den från tyskt håll
fordrade överenskommelsen föreligger följande uttalande i hans
memoarer (II, s. 394) :
»Efter kriget har det påståtts, att oförbätterliga optimister i högkvarteret yrkat på undertecknande av pakten för att Finland vid
Tysklands sida måtte kunna föra sin kamp till seger. En dylik vanställning av fakta vittnar – i bästa fall – om en okunnighet av
häpnadsväckande mått. Först och främst är ett högkvarter icke ett
kollegialt ämbetsverk, utan ett organ för verkställande av överbefälhavarens vilja och beslut. Det var icke högkvarteret utan överbefälhavaren, som tillstyrkte undertecknandet av pakten. Avsikten därmed
var icke att ge riket en möjlighet att fortsätta ett krig, som måste
betraktas såsom förlorat, utan att stabilisera läget och skapa en bas
för fredsunderhandlingar. En förbindelse i den form jag föreslog,
band icke Finlands folk. Om presidenten nedlade sitt ämbete var Finland obundet att handla på det sätt situationen krävde. Vad den
krävde, därom rådde – åtminstone för mitt vidkommande – icke det
minsta tvivel.»
Beträffande Mannerheims uppfattning om läget finnes ännu ett
uttalande i hans memoarer, så lydande (II, s. 395):
»Jag behöver knappast tillägga, att det bjöd mig emot att påverka
presidenten i en riktning, som innebar att han inom en snar framtid
skulle bli tvungen att lämna sin post. Detta föll sig så mycket svårare
som jag nämnts såsom president Rytis efterträdare, men jag ansåg
mig ej kunna handla annorlunda. Att presidenten Ryti, fullt medveten om konsekvenserna, undertecknade förbindelsen, länder honom
till heder. J ag har i ett utlåtande i samband med krigsansvarighetsprocessen uttalat, att president Rytis handlingssätt var en medborgerlig bragd, och det omdömet finns det ingenting att ändra på.»
Den 27 juni anlände den 122:a tyska infanteridivisionen från
271
Gerhard Hafström
Reval till Helsingfors och samma dag insattes »SturmgeschiitzBrigade 303» vid fronten.
Den 30 juni inträffade det väntade utrikespolitiska bakslaget genom att USA avbröt de politiska förbindelserna med Finland,
och dess charge d’affaires lämnade Helsingfors.
Samma dag anhöll Mannerheim genom Erfurth om ännu en infanteridivision och ytterligare en stormartilleribrigad.
Tyskarna kunde dock icke avstå något av dessa förband, enär
de själva voro inbegripna i svåra strider längs hela sin ryska
front.
Under de följande två veckorna fortsatte den häftiga ryska
offensiven. Anfallen, som växlade från det ena frontavsnittet till
det andra, avvärjdes dock genom hårda strider och med yttersta
ansträngningar, och läget stabiliserades. Den tyska hjälpens ankomst hade omedelbart höjt stämningen hos de finländska trupperna, ehuru den blev mycket mindre än som från båda sidor
förutsatts.
Den 3 juli samtalade president Ryti härom med försvarsministern, general Walden, varvid han föreslog att överbefälhavaren
med fasthet och klarhet skulle fordra viktig fortsatt hjälp. Denna
behövdes nämligen för att kunna hålla linjen Viborg-Kuparisaari,
vilket även tyskarna ansågo nödvändigt.
Samma dag anhöll Mannerheim ånyo enträget om tyska förband
och ammunition. Han betonade därvid, att det endast var den
säkra utsikten till tysk hjälp, som bestämt honom för hans råd
till presidenten den 24 juni. Därigenom hade han påtagit sig ett
stort ansvar. Om de tyska förbanden uteblevo, skulle detta inte
bara försämra det militära läget utan även skaka hans politiska
anseende.
Den 4 juli besvarade Hitler president Rytis brev och bekräftade
därvid sin utrikesministers löfte, att Tyskland skulle ge största
möjliga vapenhjälp och också ekonomiskt understödja Finland
inom möjligheternas ram. Han försäkrade dessutom, att de finländska intressena vore förpliktande för honom, och att han inte
skulle ingå någon överenskommelse med Sovjetunionen utan att
överenskomma med den finländska regeringen därom, och slutligen att inte utan finländskt medgivande avgöra frågor, som berörde Finland självt.
Samma dag, den 4 juli, tillbakaslog den tyska 122:a divisionen
ett ryskt överskeppningsförsök över Viborgska viken.
Beträffande de militära fördelarna för Finland av den ingångna
272
Presidenten Ryti och Ribbentroppakten
pakten har Mannerheim i sina memoarer uttalat följande (II,
s. 395):
»Det militära bistånd vi vunno genom att underteckna pakten blev
rätt begränsat till sin omfattning, men därför icke utan betydelse.
Av trupper anlände i slutet av juni en division, som insattes i striderna kort innan den ryska offensiven ebbade ut. Av större värde
var den insats, som gjordes av en redan före paktens ingående anländ
stormartilleribrigad, som visserligen icke var manstark men förfogade över modern och effektiv materiel. Tyngst i vågskålen vägde
de pansarvärnsvapen och den rikliga tillgång på ammunition vi tillförsäkrat oss. Också brödsädsförsörjningen var tryggad för de närmaste månaderna.1 En bas, om ock tillkommen med kniven på strupen,
hade vunnits för stabilisering av läget, och därmed även för en fredsuppgörelse.»
Frågan om presidentskifte blev snart aktuell. Den 28 juli besökte presidenten Ryti högkvarteret och föreslog detta för Mannerheim: »Jag framhöll- hänvisande till min tidigare framställning i samma sak, vilken numera även motiverades av att min
handlingsfrihet nu var bunden genom det med Ribbentrop ingångna avtalet, att ett presidentskifte nu borde verkställas och
han övertaga ansvaret. Marskalken beklagade, att han hade varit
tvungen att fordra Ribbentropavtalets ingående och dessutom att
detta hade skett utan riksdagen, enär det militära läget var katastrofalt, och att det endast tack vare den tyska hjälpens skydd
hade varit möjligt att få stridsviljan hos armen att stiga och en
förändring till vår fördel till stånd. J ag menade, att detta icke
alls var något att beklaga, och att ansvaret för avtalet oberoende
av vilka råd envar givit i alla fall föll på mig. ’Nu måste vi handla
så, att vi komma vidare.’ Därefter samtyckte marskalken till att
på föreslaget sätt bli presidentkandidat. Den l augusti inlämnade
jag min avskedsansökan.» Genom lag den 4 augusti 1944 anförtroddes presidentens ämbete marskalken av Finland, Mannerheim.
Regeringsskifte ägde rum den 8 augusti, varefter kontakt på nytt
erhölls med Sovjetunionen för inledande av fredsunderhandlingar.
Den 26 augusti lät Mannerheim Finlands minister i Berlin, Kivimäki, officiellt meddela den tyska regeringen, att Mannerheim
såsom republikens president icke kände sig bunden av de av Ryti
ingånga förbindelserna (Erfurth, s. 270). Den 2 september utvecklade Mannerheim i ett brev till Hitler närmare sitt beslut (II,
.s. 412).
1 Härigenom undgick man att minska de redan obetydliga livsmedelsransonerna.
273
Gerhard Hafström
Sedan i början av september förnyade fredsförhandlingar inletts
med Rådsryssland, ingicks vapenstillestånd den 19 september 1944.
I detta förpliktade sig Finland bland annat till att ställa s. k.
krigsförbrytare inför rätta.
Som framgår av ovanstående redogörelse ansåg öB, marskalk
Mannerheim, redan d e n 16 j u n i, att det militära läget var
kritiskt. Han hade därför anhållit om militär hjälp från Tyskland.
Några dagar senare, d e n 2 l j u n i, hade Mannerheim efter
hemställan erhållit president Rytis tillstånd att på militär väg
begära ytterligare tysk hjälp. Efter allt att döma var det den
sålunda begärda hjälpen, som föranledde Hitler att sända Ribbentrop till Helsingfors med uppdrag att politiskt knyta Finland till
Tyskland. – Det framgår vidare, att president Ryti ännu d e n
2 5 j u n i ansåg, att den begärda förbindelsen icke kunde lämnas
utan riksdagens bifall. Marskalk Mannerheim ansåg det emellertid
nödvändigt av militära skäl – för att erhålla erforderlig tysk
hjälp – att förbindelsen lämnades, och att riksdagen hölls helt
utanför. Med hänsyn till öB:s uppfattning, bestämde sig presidenten Ryti omsider för att utfärda förbindelsen. Detta skedde utan
riksdagens hörande och utan kontrasignation. Presidenten band
härigenom icke riksdagen och blev ensam personligen ansvarig
för den utfärdade förbindelsen. Den av honom valda formen ansågs av landets främsta statsrättsliga sakkunskap icke stridande
mot författningen. Enligt öB:s uttalande hade genom den sålunda
ingångna pakten och den följande militära och materiella hjälpen
»vunnits en bas, om ock tillkommen med kniven på strupen, för
stabilisering av läget, och därmed även för en fredsuppgörelse».
Därest det finländska försvaret vid denna tid brutit samman
hade följden blivit ett ryskt besättande av Helsingfors och hela
södra Finland med ovillkorlig kapitulation som politisk följd. På
grund härav synes det sannolikt, att Finland vid en följande fred
förlorat sin självständighet och placerats på östra sidan om järnridån – med en allvarlig försämring av de övriga nordiska sta·
ternas ställning som följd. Genom den efter paktens ingående
genomförda stabiliseringen lyckades Finland bevara sin suverä-
nitet.
Enligt den fällda domen hade president Ryti genom sin förbindelse förhindrat åstadkommande av fred, dvs. krigshandlingarna hade förlängts omkring 2 1/2 månader. Men av detta domstolens konstaterande följer, att det var tack vare pakten som
274
Presidenten Ryti och Ribbentroppakten
Finland fick möjlighet att i stället för en ovillkorlig kapitulation
förhandla om visserligen hårda men dock acceptabla fredsvillkor,
vilka säkrade dess fortsatta nationella oberoende.
President Ryti kan med förtröstan avvakta framtidens bedömande. Det redan nu tillgängliga materialet visar övertygande,
att hans beslut i en livsfarlig kris räddade Finland från militärt
sammanbrott och ovillkorlig kapitulation, vilka skulle ha medfört
den suveräna staten Finlands undergång.
275
,: