Friedrich Meinecke som humanist

—————-~–~—————-~—————————–·~~—————~~–~–~———-
FRIEDRICH MEINECI(E
SÅSOM HUMANIST
Av kanslirådet, jur. doktor CURT ROHTLIEB
SANNOLIKT är vår tid mer än andra tidevarv bunden vid det
förgångna. Forskningen har ju ojämförligt större resurser att rekapitulera äldre släktleds öden. Redan organisationen av bibliotek
och arkiv slår alla tidigare rekord. Och arkeologin har vidgat
gränserna bakåt för det vetbara. Vi söka förstå andra tider och
andra folk och ej blott berätta om dem.
Det är just benägenheten att leva sig in i forna tiders tankesfär
i stället för att mästra och döma, som man kallat historism. Man
polemiserar ej mot forna villfarelser, utan historikern godtager
dem som ett nödvändigt led i utvecklingen, förklarar deras sammanhang med tidsförhållandena och förlänar dem ett relativt berättigande. Denna relativism känner intet absolut moralbud. Den
står vid sidan av den sedelag, som nutiden godtager.
Den främste levande representanten för denna riktning är utan
tvivel Friedrich Meinecke, vilken nyligen vid sin 90-årsdag hyllats som sin vetenskaps Nestor. Här skall blott den mera allmänmänskliga sidan av hans omfattande levnadsgärning bringas i
åtanke.
En särskild svårighet för historismen är den ofrånkomliga spaltningen mellan handlingsmänniskor, som göra historia – eller åtminstone bestämma dess gång – och åskådare, vilka, när de nå
som högst, överblicka och genomskåda dess innebörd. De förra
skulle förlamas av objektiv kontemplation, de senare ryckas bort
från sin upphöjda utsiktspunkt, om de försökte byta roller. Eller,
som Leopold v. Ranke uttryckte det: historikern skall hålla sig
borta från det aktiva livet och noga beakta gränsen mellan vetenskap och handling. Att utplåna sig själv för att endast låta
själva händelserna tala blir då det mål, dit Rankes tes leder.
77
; ’
\
Curt Rohtlieb
Meinecke tillhör synbarligen den förra typen, men har även
sökt vara verksam som aktiv politiker. I Sverige är han säkerligen föga läst, men okänd är han ingalunda. Bl. a. har han haft
en hängiven och sakkunnig tolk i Erich Wittenberg, som i sitt
arbete Historiska Ideer och Makter (Uppsala 1944) och i flera tidskriftsuppsatser givit en värdefull översikt över hans gärning. Sin
mest väsenbesläktade förebild har Meinecke haft i Burckhardt,
som på ett sällsynt sätt förverkligade åskådarens roll, så svår för
handlingens dyrkare. Meinecke berördes för nära av de politiska
stormarna för att alltid bevara sin upphöjda ro.
Om historikern måste vara väsentligen kontemplativ, är förutsättningen för hans uppgift dock att han på ett levande sätt
känner med de handlande personerna och från sin utsiktspunkt
deltagande följer deras verksamhet. Därom har Meinecke städse
varit medveten. Hos honom kommer därtill en omfattande litterär,
filologisk och filosofisk bildning.
Två faror gömmas i denna historism. För det första: kan man
verkligen till fullo fatta åskådningar, som ligga oss så avlägset,
att de redan länge underkänts av den allmänt härskande meningenf Och verka ej de systematiska försöken att rycka undan
grunden för all absolut värdering samhällsupplösandef Den förra
frågan må tillsvidare stå obesvarad; blott fackmännens egen insats kan utgöra ett fullt giltigt svar. Den senare tycks bli effektivt besvarad genom det häftiga partitagande, som dagens storpolitik framkallat och som ingalunda är förenligt med historismens upphöjda objektivitet. Från dagens strider har Meinecke ej
velat isolera sig.
Kommen från en preussisk konservativ miljö, fick han under
14 stimulerande år i Strassburg och Freiburg en kosmopolitisk
synkrets. Om hans rörliga intellekt vittnar ock den förtrogenhet
och förståelse för fransk tradition, som han där förvärvade. Huru
detta kom hans patriotiska strävanden tillgodo, visade sig vid
tillkomsten av hans för uppfattningen av Preussens förhållande
till det övriga Tyskland grundläggande forskningar. Sällan har
sambandet mellan andliga strömningar och statslivet skildrats så
intimt.
Wittenberg anmärker träffande, att han därvid ådagalagt, hurusom anden utifrån sig själv kan finna vägen till politiken och
framkalla en fördjupad samhörighetskänsla, som från grunden
förnyar statslivet. Arkivens fredliga värld var från början hans.
Under talrika partistrider måste han emellertid fullfölja sin mis- 78
nO . .
Friedrich Meinecke såsom humanist
sion. Sin för motsatta strömningar mottagliga inställning dokumenterade han tydligast i det år 1907 utgivna arbetet »Weltblirgertum und Nationalstaab. När han i sina år 1949 utgivna Erinnerungen (1901-1919) blickar tillbaka på denna period, medger han,
att både han och den riktning han tillhörde länge varit alltför
godtrogna mot maktpolitikens mening och innehåll. Godtrogenheten botades av Hitler.
I Weltburgentum und Nationalstaat hade han hälsat det statliga tänkandets och handlandets befrielse från universalistiska och
världsborgerliga motiv såsom en stor vinst. Blott på detta sätt hade
ju genom Bismarck det tyska riket vunnits. Trycket av en miljö,
behärskad av enhetliga stämningar, kan ingen undandraga sig,
och helt fri från hoppet om annexioner genom krig var ej heller
Meinecke under världskrigen.
Principiellt arbetade han för en »Hubertusburgfred», alltså utan
annexioner, men ville dock länge begagna Belgien såsom medel
för att säkra Tyskland på ett eller annat sätt. Lösningen skulle
vara, ej protektorat, utan en klok »hegemonial» politik. Det franska
Marocko kunde Tyskland år 1914 göra anspråk på med samma
fog som Frankrike, vilket ju först nyligen erövrat det. Och man
kan ju hålla med om detta. Först genom motgångarnas luttring
kom han till en mera övernationell ståndpunkt.
För en tysk historiker måste det falla sig svårt att opartiskt
värdera de konflikter, varunder Tyskland förvandlades till en stormakt. I sitt arbete »Die deutsche Katastrophe», skrivet 1946 under
det omedelbara intrycket av sista världskrigets nederlag, hävdar
Meinecke även i fråga om Fredrik den stores krig, att dessa ej
berett världen mera oro än vad en livskraftig uppåtsträvande ung
stat »naturgemäss» måste bereda grannar och rivaler. »Naturgemäss» är en klen ursäkt för överlagt överfall. Men den statsräson,
som här lyser fram, var i själva verket ett ämne för grubbel under decennier, och åt dess gåtfulla nödvändighet har han ägnat
en stor del av sina bästa krafter. Icke så, att han förbisett andra
tidens aktuella frågor, men han fann historiens oavvisliga lagar
uttryckta i den realistiska formel, att staten måste sätta sin egen
välfärd framför alla andra ideer. Genom den blev naturrätt och
romantik föråldrade begrepp, åtminstone såsom absoluta normer.
Machiavelli måste givetvis bli utgångspunkt för sökandet efter
statsräsonens genesis. För Tysklands del följde han den dualism,
som ligger i de båda namnen Goethe och Bismarck fram till vår
tid. Dualismen kan mera abstrakt uttryckas såsom världsmed- 79
-~
-. ……,.. ~ -……—……—~~–
, ’
l
Curt Rohtlieb
borgarskap mot nationalstat. Men denna antites täcker ej hela
den för en humanist tyngande och gåtfulla problemställningen.
Goethe har han i sin djupsinniga Geschichte des Historismus
framställt som toppunkten av historismens tankeriktning. Till en
början kan detta förefalla överraskande, då ju Goethe alls ej var
historiker, men det gäller här förståelse för det individuella hos
olika tider och folk och för främmande livsåskådning. Att Bismarck framstod som typen för handlingsmänniskan på gott och
ont, är mera självfallet, och övergången av hegemonin över tidens
liv från den ena till den andra utgör ett av problemen under
Meineckes hela forskningsbana. I sina betraktelser »Die deutsche
Katastrophe» betecknar han Bismareks metod för Tysklands
enande såsom en »deviation från den vesteuropeiska liberala iden»,
men likväl nödvändig. Samtidigt hävdar han det kulturella arvets
oförgänglighet. Som garant är staten nödvändig. Men statens ursprung ligger i det rena våldet.
Det är synbarligen efter en inre kamp som han nödgas fastslå
detta. Men makten kan uppehållas blott om staten fyller en uppgift, högre än »härskarens heta egoism». Statsräsonen behöver havets iskyla. Våldsstaten är för sitt bestånd bunden vid normer, visserligen ej rent etiska, men likväl syftande till försvar av rätt och
moral. Meinecke finner den sålunda i statsbildningen inneboende
nödvändigheten av våld vara av största betydelse för kulturutvecklingen. Denna leds av vad han kallat en överpersonlig entelechi. Begreppet är synbarligen hämtat från Aristoteles, som i
anslutning till Platons idelära lät tingen ledas av de i dem inneboende ideerna.
En levande idealism märker man även i hans konsekventa hävdande av mellanstatlig samverkan i kulturarbetet, detta jämsides
med en patriotism, som på utländska iakttagare kan verka utmanande. Tidigt i opposition mot Wilhelm II, uppträdde han ofta
såsom praktisk politiker, utan att dock sträva efter någon ledande
plats. Som historiker har han gärna anlagt universella perspektiv.
Iden om en universell mänsklighet vill han ej undvara. Hans
historiska och politiska strävanden summerar Wittenberg ihop så,
att den tyska frågans lösning ligger i att kultur och politik helt
mötas och i nära ömsesidig växelverkan stödja varandra. Man
märker, att Meinecke, vårdande arvet efter Ranke, förbinder historisk metod med filosofisk analys.
Staten, det visar alla tiders historia, låter sig ej bindas av rätten. För att begagna Meineckes uttryck, måste den »Sich immer
80
,..
’ ..
Friedrich Meinecke såsom humanist
wieder beschmutzen» genom brott mot sed och rätt. Vårt medvetande må uppröras – men utan verkan. Statsräsonen är helt
enkelt den norm, som staten på grund av sitt väsen måste följa,
oberoende av rätt och sedlighet, och maktutövning är ett livsvillkor för staten. T. o. m. högsta plikt, både inåt och utåt. Men
staten har ett janusansikte, vänt både mot våldets nödtvång och
kulturens ideal. I det inre kan sed, rätt och makt, när väl harmoni
uppnåtts, samarbeta. Men ej utåt. Där råder statsegoismen-och
måste råda, anser Meinecke.
Även en idealistisk statsman måste, under trycket av sitt ansvar för staten, gå på ackord. Livets naturliga villkor tåla ej etikens stränga band. Men ömsesidiga hänsyn måste begränsa våldet.
Staten utgör en amfibie, som lever både i rättens och maktens
element. Idehistoriens primat vidhåller han dock även i sitt sista
inlägg. Är härvidlag en utveckling möjlig eller är statsräsonen
tidlös1
Svaret söker han i idehistoriska undersökningar, som angripa
problemet från olika synvinklar. Läran om statsräson är alltså en
nyckel till historien. Redan Herder betecknade idehistoriens centrala ställning i all historia såsom något primärt. Men ideernas
eget ursprung1 Svaret ligger i en granskning av de gestalter, som
tryckt sin prägel på kulturutvecklingens förlopp. Meinecke nämner främst Machiavelli, Fredrik den store och Regel, såvitt statens ide angår. Genom historiens väv går statsräsonens blodiga
tråd. Meinecke granskar väven men moraliserar ej, eller vill åtminstone ej moralisera. Blott kvintessansen kan här antydas.
Machiavellis statsuppfattning mötte på många håll skarpa angrepp, men det egendomliga förhållandet yppade sig vanligen, att
kritiken, ur stånd att prestera en egen statsuppfattning, godtog
den machiavelliska principiellt, men lade huvudvikten på modifikationer, som skulle tillfredsställa moralbegreppen och främst
de kyrkliga doktrinerna. Guds ära framför allt! Då skulle en
harmoni av de världsliga intressena uppnås. Att en sådan argumentering blir motsägelsefull, är oundvikligt, huru fyndig författarnas formuleringskonst än kunde vara. Ironin i Meineckes
analyser är återhållsam, men likväl omisskänlig. Tanketrådarna
korsa varandra, men i ett tyckas nästan alla renässansförfattare
vara ense: kulturen är något för statsräsonen irrelevant.
Mellan raderna kan man hos Meinecke läsa något helt annat.
Även där diskussionen om statsräsonens natur övergick till skolastiskt hårklyveri förstår Meinecke att blottlägga den allmänmänsk- 81
Curt Raktlieb
liga kärnan. Man får följa den tyska statsvetenskapens försök att
jämsides med kraftigt fördömande av den omoraliska Machiavelli,
rättfärdiga den furstliga absolutismen såsom utflöde av Guds allmakt, vilken måste hävdas även med rättsstridiga medel. Med
stilla ironi anmärker Meinecke, att ju klarare de lyckas uttrycka
statsräsonens grundtanke, dess mera närma de sig den farlige
italienaren.
För Meinecke står städse den i statsräsonen komprimerade spänningen mellan makt och rätt klar. I sitt arbete Weltbiirgertum
und Nationalstaat proklamerar han såsom en huvuduppgift att
påvisa det verkliga förhållandet mellan universella och nationella
ideer vid tillkomsten av den tyska nationalstatstanken. Personlighetens och det konkreta livets betydelse trädde därvid i förgrunden.
Ett rikt fält för granskaren av statsräsonens uppenbarelsereformer utgör Richelieus upprörda tidsskede, så som Meinecke fattat det. Ej blott den politiska bakgrunden till den då pågående
polemiken mellan olika riktningar, utan även den överlägsna klarheten i problemets dryftande ger Meinecke tillfälle att låta dettas
rent mänskliga aspekt framträda. Det porträtt han målar av den
kände hugenottchefen hertig Henri de Rohan avslöjar bättre än
något hans egen mellanställning såsom aktiv i både tankens och
handlingens värld. Rohan, ständigt verksam för den förlorande
saken, ivrig att aktivt gagna sitt sönderslitna land, ständigt misstänkt av de styrande, i onåd eller i fara att när som helst bli det,
har blott genom sina teoretiska skrifter gått till eftervärlden, men
därigenom uppnått ett större inflytande än han annars någonsin
kunnat vinna. Hans reflexioner om statsnyttan, grundade på
skarpsinniga iakttagelser av livsbetingelserna för dåtidens ledande
makter och syftande till en allmännyttig och human styrelse, ha
synbarligen frändskap med Meineckes egen trosbekännelse. Den
tyska motsvarigheten till Richelieus gärning måste sökas i Fredrik den stores och Bismareks Preussen.
Hans inställning framskymtar även, när den oundvikliga kontrasten mellan statsräson och folkrätt beröres. Vad återstår av
folkrätt, om den egna statens fördel, såsom den nakna statsräsonen
kräver, städse skall vara högsta lag~ Meinecke själv är fylld av
känslan för hela kulturvärldens organiska samhörighet. Fursteabsolutismen var ej blott blind härför, utan under hela kabinettpolitikens skede till sin natur fientlig mot varje rival.
I motsats mot den snävt traditionsbundna mentalitet, som präg- 82
——————~~—~,~=et………….~—~·-·’–· .— ;——··- ~———-
Friedrich Meineeke såsom humanist
lat en stor del av hans egen generation och som konsekvent förringade värdet av upplysningstiden, har Meinecke framhållit dennas fruktbara iderikedom. Själva statsräsonen fick då ett humanare innehåll. Samtidigt vek dogmatismen i statsuppfattning, låt
vara föga synbart, för den relativism, som är förutsättningen för
all historism. På en av både upplysningstiden och romantiken
genomsyrad, filosofiskt nyanserad världsbild bygger Meineckes
hela livsåskådning.
Ej blott för tysk historieskrivning utan för tyskt tankeliv över
huvud taget har emellertid Fredrik den store haft något fatalt,
något ständigt brännbart. Ej ens Thomas Mann har undgått att
bränna fingrarna i försvar för honom. Meineckes grepp är beundransvärt både som prestation och som självbekännelse. För
många äro konklusionerna kanske stötande. Hos den store filosofen på tronen finner man ju statsräsonen framförd både i teori
och praktik. Meinecke är här kongenial. Han tilldelar konungen
uppgiften att för sin samtid lösa den dubbeltydiga och motsägelsefulla statsräsonens problem och giva denna ide »das Ziel und Mass
der allgemeinen menschlichen Vernunft». Betecknande är, att hans
högsta beundran gäller härskarens dittills ouppnådda rationalisering av Machiavellis statslära i humanitetens intresse.
Vad man måhända saknar i den magistrala analysen av Fredriks komplicerade tankevärld är det diaboliska element, som även
samtiden kunde skönja hos denne suverän i två världar. Med både
lärdom och artisteri tecknar Meinecke hans gestalt, hänsynslöst
förtrampande den, som kom i hans väg, och tillika outtröttligt
tjänande mänskligheten. Det kanske alltför subtila psykologiserandet får läsaren nästan att glömma det myckna, som ej passar
i bilden och som förtiges eller bagatelliseras. Konungen själv var
ju en mästare i diplomatiskt taskspeleri. För Meineckes egen rast··
lösa verksamhet i både tankens och handlingens värld har dock
intet varit mera främmande än avsteg från vad han funnit vara
sanning.
Hans analys av statsräsonens främsta representant i handling
för över till dess främste tänkare, Regel. Denne sköt humanitetstanken såsom norm helt åt sidan. statsegoismen var för båda en
konsekvens av statsräsonen. Men härvid erkänner dock Meinecke,
att moraliska postulat kunna gå före. Erkännandet hade måhända
kunnat göras tidigare. Enligt Meinecke skulle det yttersta målet
för Regel hava varit konstens och vetenskapens fulländning, och
historiens högsta värde skulle hava varit en »erhabene Kontempla- 83
Curt Raktlieb
tiom. Andra ha funnit helt annat innehåll i den hegelska filosofin.
Det har sagts, att denna är en djup brunn och att den, som skådar
ner tillräckligt djupt, blott ser sitt eget anlete.
Det brutaliserande inflytande, som Regels maktlära haft på senare tyskt tänkande, måste givetvis på en natur som Meineckes
göra ett frånstötande intryck. Även gent emot Ranke, som gärna
och nästan undantagslöst tydde den starkares seger över den svagare optimistiskt, har Meinecke framhållit den tragiska avigsidan
härav.
Slutstenen i maktlärans utformning har ju lagts av Treitschke.
som är föremål för mycken beundran från Meineckes sida, naturligtvis med åtskilliga reservationer. Treitschkes heroiska historieuppfattning måste ju imponera, likasom hans lapidara stil med
sina överdrivna uttryck lockar till missförstånd. Med fin tolkningskonst söker Meinecke upp de starka drag av idealism, som
rymmas däri. Den för cynisk realism bekämpade reaktionären såg
med gammalkristligt allvar i den outrotliga synden ett grundfaktum för historietolkning. Däri förnimmer Meinecke en frändskap. Men här är han inne på ett område, där även mycken oklarhet blir ursäktlig. Det var ju ej heller, trots alla uttryck av övermodig stortalighet, det råa våldet, som var kärnan i den stortyska
heroismens förkunnelse. Treitschke hade varit Meineckes lärare.
Deras utgångspunkt var likartad, men kontrasten mellan deras
forskargärning är slående. Meinecke erkänner – och det har hans
forskningar om de nationella rörelserna under Napoleon och generalfältmarskalk von Boyens reformideer lärt honom- att »die
deutsche Erhebung» hämtat ideer från 1700-talets individualistiska
och kosmopolitiska anda. Huru mycket han än håller på den kärva
statsräsonen såsom nyckel till förståendet av historiens gång, medger han till slut, att den därav undanträngda naturrätten och
romantiken lever och måste leva kvar vid sidan.
Smärtsamt har han fått uppleva, huru under den Hitlerska masspsykosen statsräsonen alltmer miste sitt rationella innehåll och en
besinningslös maktlystnad gjorde slut på all jämvikt. Hans betraktelser över katastrofen vittna (1946) vältaligt härom. Dessas
syfte är främst att förklara Tysklands moraliska bankrutt och
hävda nödvändigheten av europeiskt samförstånd. Det tredje riket
kallar han för den största smäleken i Tysklands historia. I sin
pessimism är han ej fri från ensidighet. Mot denna har Wittenberg riktat en beaktansvärd kritik, som dock i flera avseenden
skjuter över målet.
84
Friedrich Meinecke såsom humanist
Med citat från Fichte uttryckte Meinecke i sitt arbete Weltbiirgertum und Nationalstaat sin mening så, att fosterlandskärlek
är hans gärning, världsmedborgarskap hans tanke. strävanden i
sådan riktning, särskilt de ekumeniska, ha städse kunnat räkna
på Meineckes stöd. Pessimistiskt tillstår han i sina Erinnerungen,
att hans vetenskap numera bjuder föga tröst och glädje. Och lika
litet som Burckhardt har han några höga tankar om demokratins
förmåga att trygga en harmonisk utveckling. Att en sådan överhuvud taget är oss beskärd, synes honom föga troligt.
Själv talar han, under kritik mot Ranke, om den politiska lidelse,
som nu en gång är förvägrad den kontemplativa historikern. Hans
patriotism kan ej betvivlas. Hans sega strävan att dämma upp
de fördärvliga krafter, som behärskade hans land, är värd all
respekt. Resultatet därav blev ej stort. Men denna hans kamp
hjälpte honom att förstå handlingens män bättre än vad som vanligen förunnats idevärldens kontemplativa arbetare.
Under sin bana har han såsom en börda beskärts en ambivalent
statsuppfattning, och sett i statens uppgift en dualism, som ej
kunnat hävas ens genom en heroisk intellektuell kamp. Statsräsonen skulle ju vara en absolut och över moraliska lagar bestående norm för varje stat. Men till dess väsen anser han likväl
rätt, sedlighet och religion höra. Dess våldskaraktär är en ofrånkomlig naturnödvändighet. Han vill själv summera sina betraktelser härom i en förklaring, att staterna trots allt måste leva i
en »familienhaften Gemeinschaft».
Meinecke är representativ för en idevärld, som många nu beteckna som föråldrad, men som dock hävdat bestående värden.
Wittenberg har skarpsinnigt framhållit frändskapen mellan Meinecke och tankeriktningar flerstädes på annat håll, särskilt i Sverige. Både Harald Hjärne och Nils Ahnlund företräda, såsom ock
Wittenberg framhåller, en liknande historieuppfattning med kulturen, rätten och mänskligheten i centrum.
Ingen levande historiker har upplevt ett så innehållsrikt skede.
Och passivt har han ej upplevt det. Hans aktiva medverkan har
visserligen knappast givit de yttre resultat han hoppats på. I vad
mån detta berott på ofrånkomliga svårigheter att förena politisk
handling och vetenskaplig forskning eller på de för hans politiska
riktning oförmånliga förhållandena i det moderna Tyskland, må
lämnas därhän. Hans insatser i handlingens värld ha i varje fall
givit hans forskning en högre rymd än någon kammarlärdom förmått.
85