Världspolitiken under 1951
1952
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
VÄRLDSPOLITIKEN
UNDER 1951
Av professor TORVALD HÖJER
ÅRET 1951 har inte inneburit någon markant förändring i det
världspolitiska läget. Det kalla kriget har fortsatt, i vissa avseenden t. o. m. skärpts. Det heta kriget i Korea pågår alltjämt vid
årets slut utan klar överlägsenhet för någondera parten. Västmakterna ha fortfarande inte, trots täta konferenser, lyckats taga in
östblockets försprång i fråga om omedelbart tillgängliga lantmilitära resurser. I den mån några mera väsentliga förskjutningar i
maktläget ute i världen kunnat iakttagas under årets lopp, ha de·
dock snarast inneburit en viss framflyttning av Västs positioner på
kritiska punkter och därmed en, om också ej alltför betydande,
stabilisering av maktbalansen.
Det utrikes- och militärpolitiska läget är givetvis omedelbart
beroende även av den inre utvecklingen inom de ledande staterna.
I detta avseende är framför allt en stor förändring att inregistrera – den engelska arbetarregimens fall i slutet av oktober efter
dryga sex års regemente, inlett i triumfens tecken och med nästan
kiliastiska förväntningar men avslutat i djup desillusion och långtgående kraftuttömning.
Det avgörande slaget mot Labourregimen hade i själva verket
måttats redan med underhusvalen i februari 1950. Den obetydliga.
majoritet, varmed kabinettet Attlee då höll sig kvar vid makten,
räckte visserligen mot mångas förmodan till för att vinna alla.
betydelsefulla voteringar i underhuset men kunde aldrig bereda.
ministären en annan ställning än ett provisorium av oviss varaktighet. Bristen på ett samlande program, sedan de 1945 proklamerade reformerna blivit genomförda, försvagade psykologiskt
ytterligare Attlees ställning. Därtill kommo ödesdigra personförluster. Sir Stafford Cripps hade avgått redan 1950 till följd av
bruten hälsa, och mot slutet av samma år hade det blivit tydligt, att
regeringens andre starke man, Ernest Bevin, ej heller kunde tänkas
länge mäkta stå kvar på sin post. Hans avgång kom i början av
7
—~– — -·- – -~ —
Torvald Höjer
mars 1951, och den i och för sig betydande kraftförlust, som detta
innebar för regimen, försvårades ytterligare av att hans efterträ-
dare i Foreign Office, den framstående kommunal- och underhuspolitikern Herbert Morrison, visade sig mindre skickad för sin nya,
sällsynt vanskliga post. I april följde så en ytterligare kraftavtappning, denna gång av annan karaktär. Vänsterflygelns ledande
man och kabinettets främsta polemiska kraft, Aneurin Bevan, lämnade följd av ett par anhängare regeringen såsom demonstration
mot upprustningspolitiken, den nära samverkan med Amerika och
några obetydliga naggningar av den övergödda socialbudgeten.
Därmed inleddes sannolikt en förbittrad och för Englands och
Europas framtid betydelsefull strid om partiledarställningen efter
den nära 70-årige Attlee.
Under sådana förhållanden, med en – som opinionsmätningarna visade- allt svagare ställning ute i landet och med en akut
finans- och försörjningskris inom nära synhåll, beslöt sig Attlee
för nyval i slutet av oktober. Han torde ha menat, att chanserna
på hösten 1951 dock skulle vara vida gynnsammare för partiet än
på våren 1952, och allt tyder på att denna bedömning var välgrundad. Resultatet blev som bekant, att de konservativa återvände till
makten, stödda på en minoritet bland valmännen liksom Labour
1950 och med en blott obetydligt starkare ställning i underhuset,
än vad Attlee haft under sina sista tjugo månader. Churchill ställdes alltså i en synnerligen brydsam situation, allra helst som arbetarpartiet tydligen lämnade Englands statsfinanser och samhällsekonomi i ännu mycket sämre skick, än man kunnat förutse.
Därmed tvingades efterträdarna till att inleda sin maktperiod
med allt annat än populära nedskärnings- och regleringsåtgärder,
delvis i direkt strid med det konservativa programmet. Om ej de
omedelbara inre svårigheterna snart skulle framtvinga nya val och
ett nytt regeringsskifte, innebär utgången av 1951 års val trots
allt ett klart bidrag till den internationella stabiliseringen och
maktbalansens återupprättande. Churchills och Edens ojämförliga
internationella auktoritet, den personliga överlägsenheten i fråga
om saklig kompetens man för man inom det nya kabinettet jämfört med det avlägsnade, den konservativa regeringens sannolika
möjligheter att på ett helt annat sätt än företrädarna uppnå ett
förtroendefullt och effektivt samarbete med Washington och den
nya regimens redobogenhet att verkligen sätta in all kraft på
Englands försvar äro alla faktorer av starkt positiv innebörd.
Medan engelsk politik sålunda fått en ny inriktning av positiv
8
t
Torvald Höjer
är av intresse. Visserligen måste geopolitiska grundfakta och den
historiska traditionens makt betyda det mesta för en världsmakt
som Förenta staterna. Men inom denna ram kunna nyanserna i
olika presidenters åskådningar dock bli av största vikt, framför
allt i en så ömtålig och labil världspolitisk konstellation som den
nu rådande, där allt kan hänga på säkerheten och snabbheten i
besluten, om en akut kris inträder. Eisenhower torde i allt väsentligt representera samma grunduppfattning om Förenta staternas
internationella förpliktelser liksom om den allt överbjudande nödvändigheten att rädda Europa, som präglar den nu sittande regimens utrikespolitik. Senator Taft åter- av allt att döma personligen en mycket insiktsfull och karaktärsfast politiker – har
alltid stått partiets isolationistiska riktning från the Middle West
nära och vädjar nu i första hand till dess röster vid partikonventet, samtidigt som han tenderat åt att intressera sig mer för Asiens
öde än Europas. Mycket kan givetvis te sig annorlunda för en
president än för en ledande oppositionssenator, men det finns
otvivelaktigt en risk för att en regim Taft åtminstone till en början
skulle ha en viss benägenhet att lätta på de europeiska engagemangen eller åtminstone att ej vidare utvidga dem. I dagens bekymmersamma militärpolitiska liksom ekonomiska läge skulle·
detta innebära oerhörda risker för Europa- och därmed Amerika.
I de övriga stora nationernas politiska förhållanden har det
gångna året knappast bjudit på några märkliga förändringar.
Frankrikes inrikespolitik företer alltjämt samma deprimerande:
oförmåga av samling kring en stark regeringsmakt, samma tröstlösa grupp- och partisplittring i kamrarna, samma permanenta
regeringskris, alltjämt lika nödtorftigt bemästrad av samma lilla
grupp politiker ur mellanpartierna-Rene Pleven, Robert Schuman, Georges Bidault, Rene Mayer. Läget har under året i viss.
mån ytterligare försämrats, eftersom valen i juni medförde en
markant förskjutning åt höger. Gaullisterna med sin allmänt
negativa hållning till regimen blevo församlingens största parti,
och den moderata högerns olika grupper nådde tillsammans upp
till ungefärlig paritet med vart och ett av de andra stora partierna.
Resultatet härav blev i sin tur, att regeringens sammansättning
modifierades i högerriktning, medan socialdemokraterna i viss.
mån rörde sig åt vänster och därmed kommo att utgöra ett ytterst
ovisst stöd för mellanpartiernas, »den tredje kraftens» regering, i
vilken de ej längre aktivt deltaga. Kabinettet Pleven störtades av
dem vid 1952 års ingång. En latent möjlighet finns för en helt ny
lO
Världspolitiken under 1951
regeringsbildning av högerkaraktär med gaullisterna – om nu
den svårhanterlige generalen är villig därtill.
Genomgående för årets händelser har varit Tysklands oavlåtligt
växande internationella betydelse i skilda hänseenden. Men samtidigt har den inre utvecklingen i den västtyska republiken visat
rätt oroväckande tendenser. De olika lokala val, som under året
ägt rum, ha stärkt det redan 1950 framträdande intrycket, att opinionen i växande omfattning är på glid bort ifrån den moderata
åsiktsbildning, som bär upp kabinettet Adenauer, och ut mot de
bägge flyglarna. Högerradikalerna liksom Schumachers extremt
nationalistiska socialdemokrater ha visat en kraftig frammarsch,
och inom själva regeringsblocket växer det mera högerbetonade
fria demokratiska partiet på de kristligt-socialas bekostnad. Under
sådana omständigheter föreföll det vara tvivel underkastat, om det
skulle lyckas kanslern att genomdriva Schuman- och Plevenplanernas ratifikation i Bonnparlamentet och överhuvudtaget förverkliga sin på försonlighet och Tysklands lojala deltagande i det
europeiska samarbetet inriktade politik. Svårigheterna äro överväldigande i ett land, där förutsättningarna för en moderat politik
till följd av gräns-, enhets- och flyktingsfrågorna äro ännu större
än vanligt. Doktor Adenauer har dock tidigare vid flera tillfällen
visat en förbluffande förmåga att bemästra dem. Sitt första prov
under det nya året bestod han, när Schumanplanens ratificering
beslöts av Bonnparlamentet.
Något gynnsammare förhållanden än Adenauer torde hans pendanter i de bägge andra besegrade stormakterna ha att möta,
alltså de Gasperi i Italien och Yoshida i Japan. Bägge staterna ha
liksom Tyskland sett sin ställning avsevärt stärkt tack vare de
politiska världskonjunkturerna, som gjort västmakterna beroende
av samarbete med de tidigare fienderna, och på båda hållen ha
de moderatkonservativa, försonligt inställda meningsriktningarna
lyckats hålla sig kvar vid rodret. J apan hemförde under året en
vacker diplomatisk framgång i och med undertecknandet av den
förhållandevis gynnsamma freden i San Francisco i september.
Frågan om örikets militära återuppståndelse såsom amerikansk
bundsförvant har därmed trätt i förgrunden.
Den i n t e r n a t i o n e Il a politiken under 1951 har främst fått
sin prägel av tre spörsmål: Koreakriget, den fortskridande upprustningen och konsolideringen bland västmakterna och den inflammerade, starkt främlingsfientliga nationalism, som framträtt
i vissa länder i Mellersta östern.
11
··-~——…..——
\
’ ~
Torvald Höjer
När föregående årsskifte ägde rum, befann sig Koreakriget i
ett ytterst kritiskt läge, sett ur Västerlandets synpunkt. Mae
Arthurs »hem till jul-offensiv» mot Jalufloden hade slutat med
ett nära nog katastrofalt nederlag; stora delar av den amerikanska
arm{m hade endast under avsevärda svårigheter räddats från
kringränning och kapitulation. Den kinesiska motoffensiven medförde Söuls fall för andra gången. stämningen ute i världen blev
på många håll nästan apokalyptisk, och för många framstod en
snar vapenvila, även under mycket betydande eftergifter, som det
enda alternativet till en snabb och förlustrik reträtt mot Koreas
sydspets eller ännu längre.
Det skulle emellertid visa sig, att fortsättningen ej alls blev början lik. Den kinesiska offensiven misslyckades, trots de mest
enorma manskapsoffer, i att bryta motståndet söder om Söul.
Samma öde drabbade under våren flera nya angreppsvågor, och
så småningom kunde amerikanarna återupptaga sin framryckning. Huvudstaden återtogs och undan för undan kunde frontlinjen
till sin större del flyttas norr om den 38 breddgraden. Konturerna
avtecknade sig till ett utnötningskrig, där det för FN-trupperna
gällde att med utnyttjande av sin överlägsenhet i kvalitet, utrustning och eldkraft så småningom förbruka det långtifrån outtömliga beståndet av kinesiska elittrupper. Den situation, som så-
lunda hade inträtt, måste för Peking te sig allt annat än förmånlig: prestigeförlusten till följd av den misslyckade aggressionen
var påtaglig, förlusterna i elittrupper likaså, och möjligheterna
till inbringande angreppsrörelser i andra riktningar, till exempel
mot Bortre Indien, där oron i Indokina och på Malaekahalvön
fortsatt under hela året, voro mycket begränsade, så länge som
det dyrbara Koreaäventyret band Maos armeer. Det var därför
rätt naturligt, att man i slutet av juni från ryskt håll föreslog underhandlingar om en vapenvila. Sådana kommo också till stånd
i början av juli för att sedan med mycket ringa framgång fortsätta hela året ut.
Vad som framför allt hindrat resultat av de koreanska vapenvileförhandlingarna, har varit frågorna om övervakning av vapenvilans iakttagande samt om utväxling av fångar. Den förra har
blockerats av kommunisternas vägran att underkasta sig en systematisk och effektiv kontroll, den senare har komplicerats av att
FN-armen tagit ungefär dubbelt så många fångar som motparten
liksom av de bestämda uppgifterna om att många amerikanska och
12
Världspolitiken under 1951
sydkoreanska fångar i själva verket blivit mördade av kommunisterna.
Det kan knappast lida något tvivel, att fördelarna av dessa
utdragna underhandlingar i stort sett stannat på Pekings sida.
Den starkt minskade stridsaktiviteten under det senare halvåret
har möjliggjort för Mao att utbilda och framföra nya elittrupper
i stället för de så hänsynslöst offrade och att överhuvudtaget uppbygga och förstärka sin hårt ansatta militära ställning i norra
Korea, ej minst i fråga om luftstridskrafter. Politiskt ha underhandlingarna och de därmed förbundna svårigheterna skänkt vissa
möjligheter att söndra de europeiska staterna från amerikanarna,
vilkas förmenta omedgörlighet och oresonlighet kunde framställas
– i kontrast till fredsvänligheten på den röde angriparens sida! –
såsom det egentliga hindret för den efterlängtade vapenvilan.
Inte minst den engelska vänstern har, som alltid, varit besynnerligt mottaglig för dylik oförskräckt verklighetsfrämmande propaganda. Det är karakteristiskt, att amerikanarna vid årets slut sett
sig nödgade att uppge det välmotiverade kravet på rätt att luftledes kontrollera, att stilleståndsvillkoren verkligen bleve iakttagna i Nordkorea.
Jämsides med själva krigshändelserna pågick under det förra
halvåret en livlig debatt i Förenta staterna om hur kriget i fortsättningen borde föras. Kampen stod mellan dem, som ville fortsätta att begränsa fientligheterna till själva Korea för att undvika en utvidgning av kriget, eventuellt till ett världskrig, och dem,
som i en begränsning av fientligheterna ej kunde se någon utsikt
till ett framgångsrikt slut på striden och därför ville angripa fiendens baser och uppmarschlinjer i det nominellt icke-krigförande
Mansjuriet. Motsättningen fick en högdramatisk tillspetsning i
april, då presidenten Truman plötsligt avskedade general Mae
Arthur, den främste företrädaren för den aktivistiska linjen. Detta
kärva bestraffande av den oerhört beundrade generalen tycktes
inleda en allvarlig inrikespolitisk kris, men slutresultatet av de
långa, ofta starkt indiskreta debatterna och frågastunderna inför
ett senatsutskott torde snarast ha blivit en förstärkning av regeringens och särskilt den förut mycket hårt angripne utrikesministern Achesons position. Mae Arthur lyckades knappast vid sina i
övrigt mycket skickliga framträdanden ge övertygande skäl för
att den av honom förordade strategien verkligen skulle lämna
säkra resultat utan att innesluta alltför betänkliga risker.
Uppbyggnaden av tillräckliga effektiva stridskrafter inom väst- 13
·-~— ·—~——
.,
’ –
Torvald Höjer
blocket har under året oavlåtligt framskridit, om också utvecklingstakten knappast i allo motsvarat förhoppningarna. Under
general Eisenhowers inspirerande ledning har i Västeuropa så
småningom uppställts en arme på ett tjugotal divisioner, amerikanska, engelska, franska och holländsk-belg’iska. En högsta stabsorganisation har skapats och gemensamma manövrer i stort format ha hållits. Då emellertid både Englands och USA:s förmåga
och villighet att sända trupper till kontinenten är begränsad och
då långsamheten och ineffektiviteten i den franska upprustningen
alltjämt är västmakternas största bekymmer, har det blivit ännu
klarare än förut, att den enda möjligheten att inom rimlig tid få
en tillräckligt stor arme till stånd är ett rätt betydande tyskt bidrag. Den form, varom man efter åtskilliga svårigheter till sist
lyckats nå preliminär enighet, är Plevenplanen: skapandet av en
s a m e u r o p e i s k arme, där förband från Frankrike, Tyskland
och Beneluxstaterna skulle samlas under gemensam ledning och
i enhetlig organisation. Denna arme skulle sedan tillsammans
med de engelska, dansk-norska och amerikanska förbanden utgöra
Eisenhowers härsmakt. På så sätt skulle man besvärja de franska
farhågorna för en återuppstånden tysk arme under en pånyttfödd
stor generalstab. Planens förverkligande är emellertid ännu vid
årets slut ganska ovisst, då den möter häftigt motstånd i Tyskland liksom i Frankrike från båda de politiska flyglarna och även
stött på patrull i Beneluxländernas motvilja mot att avstå sin
militära suveränitet till en av stormakterna dominerad organisation.
I övrigt har Västs ställning i Europa stärkts genom knytarrdet
av bättre förbindelser med Titos Jugoslavien, vars arme skall få
sin utrustning moderniserad med amerikansk hjälp, liksom genom
Greklands och framför allt Turkiets anslutning till Atlantpakten,
genomdriven av Amerika mot segt motstånd från Frankrike och
de mindre europeiska paktstaterna. Tack vare denna anslutning
ha två manstarka, krigserfarna och i fråga om soldatmaterial
högklassiga armeer inordnats i den gemensamma försvarsapparaten och fått möjlighet att förnya sin materiel vida snabbare, än
eljest hade varit möjligt.
En ytterligare viktig utbyggnad av Västerns försvar synes äntligen stå för dörren, i det att ledande amerikanska militära fackmän underhandlat med Spanien om samverkan. Uppgörelsens politiska aspekter erbjuda vissa svårigheter, då general Franco tydligen inte vill tillåta någon främmande inblandning i Spaniens
14
Världspolitiken under 1951
inre angelägenheter. Däremot uppges han vara villig att medgiva
tillgång till spanska flott- och flygbaser. En fullt effektiv inordning av Spanien i det stora försvarssystemet förutsätter emellertid
framför allt att landets nedslitna kommunikationsväsen iståndsättes och några större hamnar moderniseras. Därmed skulle Väst
uppnå tillgång till ett uppladdnings- och uppmarschområde av
största betydelse för Europas försvar, tack vare sitt läge undandraget besvärande ryska störningsförsök i händelse av ett krigsutbrott. Synnerligen betecknande för en viss radikal mentalitet är,
att tongivande vänsterkretsar i Frankrike och England inte ens
inför det allvarliga världsläget efter Koreakriget velat uppge sitt
. rabiata motstånd mot varje förbindelse med Franco, samtidigt
som de ivra för samverkan med Tito. Inte ens den nu valda formen,
en separat uppgörelse mellan Amerika ’och Spanien, har undgått
att framkalla en lika irriterad som verklighetsfrämmande kritik
på vissa håll i Paris och London.
Turkiets anslutning till Atlantpakten på hösten 1951 gjorde den
länge latenta frågan om Mellersta österns militära organiserande
och sättande i försvarstillstånd aktuell på allvar. De muhammedanska stater med ålderdomlig ekonomisk organisation, skriande
sociala missförhållanden och rudimentära försvarsmedel, om vilka
det då blev fråga, från Egypten bort mot Afganistan, utgjorde
sedan länge den svagaste länken i den kedja,. som skulle hålla tillbaka den röda aggressionen, och erbjödo ypperlig jordmån för
kommunistisk propaganda. Allvarligast är, att de härskande, feodalt präglade kretsarna i några av dessa länder på sistone systematiskt söka avleda det växande missnöjet från sig själva mot
västerländska »kapitalister» och »imperialister». Därvid har av
historiska skäl England kommit i förgrunden såsom den makt,
som av gammalt haft det största inflytandet och de största ekonomiska intressena att bevaka.
Det första allvarliga utbrottet kom i mars 1951 i Persien. Landets
starke man, den västligt orienterade general Razmara, mördades
av en nationalistisk fanatiker och makten övergick till en av de
högljuddaste nationalistiska agitatorerna, Mossadegh. Därmed upprullades omedelbart frågan om de väldiga tillgångar och koncessioner, som tillhörde det arrgloiranska petroleumbolaget, där engelska staten är huvudaktionär. I flagrant strid med gällande avtal
nationaliserades dessa oerhörda värden av det korrumperade persiska parlamentet. Englands ställning var emellertid mycket svag.
En resolut aktion för att upprätthålla lagliga rättigheter och
2-523441 Svensk Tidskrift 1952 15
””
~
Torvald Höjer
bevara de väldiga värden, som skapats tack vare brittiskt kapital,
brittisk initiativkraft och brittisk organisationsförmåga, hade
lätt kunnat vantolkas som aggression, eftersom det gällde persiskt
territorium. Den amerikanska opinionen med sin ofta så besynnerliga aversion mot icke-amerikansk imperialism var bestämt mot
en dylik aktion, som därjämte kunde befaras utlösa ryska motåtgärder i överensstämmelse med ett fördrag från 1920-talet och
sålunda måhända sätta den stora lavinen i rörelse. Englands militära resurser efter sex års labourstyre tilläto inte heller många
kraftåtgärder, och som alltid ryggade Labour i princip tillbaka
inför maktutveckling till hävdande av brittiska riksintressen.
Resultatet av dessa förhållanden blev det paradoxala, att Persien, en av världens svagaste stater och därtill söndersliten av förbittrade inre strider, kunde tillfoga det brittiska imperiet dess svå-
raste förödmjukelse på mycket länge – uppgivandet av alla de
dyrbara anläggningarna i Persien, kulminerande i utrymningen
av Abadan med dess väldiga raffinaderi. Den brittiska taktiken har
sedan gått ut på att undandraga Persien allt tanktonnage till
export av den hopade oljan i Abadans reservoarer och därmed
bringa de svaga persiska statsfinanserna i fullständig oordning
genom bortfallet av oljeroyaltyn, den viktigaste inkomstkällan.
Vid årets slut synes detta mål vara i det närmaste uppnått. Det
återstår sedan att se, om en kollaps kommer att återföra de mera
besinningsfulla elementen till ledningen efter Mossadegh – som
man hoppas i London – eller bringa det kommunistiska Tudehpartiet till makten – som man fruktar i Washington.
Persiens dramatiska triumf i första omgången över det brittiska
lejonet smittade givetvis av sig på andra håll i Mellersta östern.
Betydelsefullast är utom varje fråga utvecklingen i Egypten, likaledes ett land med fruktansvärda sociala motsättningar och en
korrumperad överklass, som söker rädda sin ställning genom att
stimulera fiendskapen mot Europa, i första hand England. Om
olja kunde det här ej bli fråga men väl om två andra viktiga.
objekt: Suezkanalzonen, där England i kraft av ett 1936 ingånget.
tjugoårigt fördrag håller trupper till kanalens skydd i en oviss
tid (den egyptiska armens undermålighet råkade i blixtbelysnin~
genom det snöpliga kriget mot Israel) och Sudan, som alltsedan
mahdismens krossande vid 1890-talets slut stått under ett brittiskegyptiskt »kondominium», som haft en mycket stor likhet med en
brittisk koloni. Det maktägande Wafdpartiet i Kairo proklamerade
i början av hösten genom premiärministern Nahas pascha konung
16
Världspolitiken under 1951
Faruk till konung även över Sudan och upphävde utan vidare
fördraget av 1936 och den engelska garnisonsrätten i kanalzonen.
Till respekten för gällande traktater och andra folkrättsliga skrupler togs ingen som helst hänsyn.
Egypten kunde emellertid ej alls upprepa Mossadeghs framgångar. Läget var ett annat. Engelsmännen voro i detta fall redan
etablerade vid Suez, respektive i Sudan, och det måste därför bli
Egyptens sak att kasta ut dem. Detta måste i sin tur med hänsyn
till den egyptiska härsmaktens tillstånd erbjuda stora, sannolikt
oövervinneliga svårigheter och dessutom låta Egypten framstå
som angriparen. Den förbittrade engelska opinionen var inte hå-
gad att finna sig i ännu ett Abadan, och Amerika stod- i motsats
till fallet Persien- relativt helhjärtat på dess sida: USA kunde
ej gärna låta fördragsbrytandet utveckla sig till en folkrättslig
praxis eller se England helt förvandlas till en politikens »mannen
som får örfilarna». I detta fall var ej heller något direkt ingripande
från rysk sida gärna tänkbart. Resultatet blev därför, att den
engelska armen står kvar både vid kanalen och i Sudan. Nahas
paschas stora aktion har hittills mest utlöst sig i munväder, i
främlingsfientliga demonstrationer i Kairo och Alexandria samt i
ett antal i och för sig ytterst obehagliga brittisk-egyptiska intermezzon kring kanalen. Vid ingången av 1952 yppa sig vissa tecken på att faraonernas arvtagare börjat oroa sig över händelsernas
utveckling och det spända läget. Han kan tänkas vara böjd att
ingripa över sina besvärliga ministrars huvud för att undvika en
rent prorysk orientering av Egyptens politik och åvägabringa en
kompromiss. Med hänsyn till de egyptiska demonstranternas våldsamma chauvinistiska yra är en sådan politik likväl förbunden
med mycket stora risker.
Mera omedelbart allvarligt är kanske ur Västerns synpunkt, att
Nahas, förvisso ej av blotta slumpen, hade inlett sin aktion just
då västmakterna stodo i begrepp att inbjuda arabstaterna att medverka till upprättandet av den beramade stora försvarsorganisationen för hela Mellersta östern i samverkan med USA, England,
Frankrike och Turkiet. Följden blev nu, att Egypten sade blankt
nej och de övriga arabstaterna tvekade av solidaritet med Nillandet. Den tilltänkta organisationen kom alltså åtminstone tills
vidare av sig, och de fyra inbjudarna ha fått taga itu med den
ingalunda lätta uppgiften att själva lösa försvarsfrågan för det
vidsträckta och sårbara område, varom här är fråga. På arabiskt
håll synes en förvisso verklighetsfrämmande neutralism och tro på
17
t_,;,/
{
Torvald Höjer
möjligheterna att hålla sig utanför ett världskrig, om man blott
visar sig kallsinnig mot Västerns förslag, vara i färd med att gripa
omkring sig – givetvis till ogemen glädje för makthavarna i
Kreml, som på detta sätt se sitt eget spel underlättat på ett viktigt frontavsnitt.
Vid den storpolitiska händelse, som sätter sin prägel på det nya
årets ingång, Winston Churchills besök i Washington, torde den
vidare utvecklingen i Korea, Europaarmen och Tysklands bidrag
därtill samt den Mellersta österns och Syrlöstasiens försvar stå i
förgrunden. Därjämte önskar man på brittiskt håll åstadkomma
en förenkling och effektivisering av Atlantpaktens nu mycket komplicerade militära maskineri. Att Churchills möjligheter att uppnå
tillfredsställande resultat begränsas av Englands allmänna svaghet liksom av det stundande amerikanska presidentvalets slagskugga över Washington, tillhör de oroväckande momenten i dagens bild av världsläget. Till dem höra också de allvarliga ekonomiska svårigheter, som de dyrbara rustningarna och den därav
följande starka prisstegringen framkallat ej blott i England utan
även i en rad andra länder. Här avtecknar sig tydligt en verklig både materiell och psykologisk fara för det stora program,
som avser att rädda Västerlandets frihet.
Den stora, för världens framtid avgörande frågan om möjligheterna att bevara världsfreden har knappast bringats närmare
sin lösning av det tilländalupna året. Dock torde man våga säga,
att chanserna böra ha förbättrats av det blodiga bakslaget för
angreppet på Sydkorea liksom av de allt tydligare bevisen på
Västerns växande militära styrka. Spörsmålet är blott, om man på
det håll, där avgörandet ligger, alltså inom den lilla kretsen av
från yttervärlden hermetiskt avskilda herrar i Kreml, kommer att
tolka dessa händelser som tecken på att den gynnsamma stunden
att gripa världsherraväldet är tills vidare förbi eller som en sista
maning att desperat gripa ögonblicket i lockarna. Om även 1952
kan passeras utan katastrof, böra chanserna att rädda såväl frihet
som fred börja te sig gynnsamma – om man i Europa och i Amerika äger viljan och förmågan att under en lång tid framåt upprätthålla en mycket hög militär och moralisk försvarsberedskap.
18
UNDER 1951
Av professor TORVALD HÖJER
ÅRET 1951 har inte inneburit någon markant förändring i det
världspolitiska läget. Det kalla kriget har fortsatt, i vissa avseenden t. o. m. skärpts. Det heta kriget i Korea pågår alltjämt vid
årets slut utan klar överlägsenhet för någondera parten. Västmakterna ha fortfarande inte, trots täta konferenser, lyckats taga in
östblockets försprång i fråga om omedelbart tillgängliga lantmilitära resurser. I den mån några mera väsentliga förskjutningar i
maktläget ute i världen kunnat iakttagas under årets lopp, ha de·
dock snarast inneburit en viss framflyttning av Västs positioner på
kritiska punkter och därmed en, om också ej alltför betydande,
stabilisering av maktbalansen.
Det utrikes- och militärpolitiska läget är givetvis omedelbart
beroende även av den inre utvecklingen inom de ledande staterna.
I detta avseende är framför allt en stor förändring att inregistrera – den engelska arbetarregimens fall i slutet av oktober efter
dryga sex års regemente, inlett i triumfens tecken och med nästan
kiliastiska förväntningar men avslutat i djup desillusion och långtgående kraftuttömning.
Det avgörande slaget mot Labourregimen hade i själva verket
måttats redan med underhusvalen i februari 1950. Den obetydliga.
majoritet, varmed kabinettet Attlee då höll sig kvar vid makten,
räckte visserligen mot mångas förmodan till för att vinna alla.
betydelsefulla voteringar i underhuset men kunde aldrig bereda.
ministären en annan ställning än ett provisorium av oviss varaktighet. Bristen på ett samlande program, sedan de 1945 proklamerade reformerna blivit genomförda, försvagade psykologiskt
ytterligare Attlees ställning. Därtill kommo ödesdigra personförluster. Sir Stafford Cripps hade avgått redan 1950 till följd av
bruten hälsa, och mot slutet av samma år hade det blivit tydligt, att
regeringens andre starke man, Ernest Bevin, ej heller kunde tänkas
länge mäkta stå kvar på sin post. Hans avgång kom i början av
7
—~– — -·- – -~ —
Torvald Höjer
mars 1951, och den i och för sig betydande kraftförlust, som detta
innebar för regimen, försvårades ytterligare av att hans efterträ-
dare i Foreign Office, den framstående kommunal- och underhuspolitikern Herbert Morrison, visade sig mindre skickad för sin nya,
sällsynt vanskliga post. I april följde så en ytterligare kraftavtappning, denna gång av annan karaktär. Vänsterflygelns ledande
man och kabinettets främsta polemiska kraft, Aneurin Bevan, lämnade följd av ett par anhängare regeringen såsom demonstration
mot upprustningspolitiken, den nära samverkan med Amerika och
några obetydliga naggningar av den övergödda socialbudgeten.
Därmed inleddes sannolikt en förbittrad och för Englands och
Europas framtid betydelsefull strid om partiledarställningen efter
den nära 70-årige Attlee.
Under sådana förhållanden, med en – som opinionsmätningarna visade- allt svagare ställning ute i landet och med en akut
finans- och försörjningskris inom nära synhåll, beslöt sig Attlee
för nyval i slutet av oktober. Han torde ha menat, att chanserna
på hösten 1951 dock skulle vara vida gynnsammare för partiet än
på våren 1952, och allt tyder på att denna bedömning var välgrundad. Resultatet blev som bekant, att de konservativa återvände till
makten, stödda på en minoritet bland valmännen liksom Labour
1950 och med en blott obetydligt starkare ställning i underhuset,
än vad Attlee haft under sina sista tjugo månader. Churchill ställdes alltså i en synnerligen brydsam situation, allra helst som arbetarpartiet tydligen lämnade Englands statsfinanser och samhällsekonomi i ännu mycket sämre skick, än man kunnat förutse.
Därmed tvingades efterträdarna till att inleda sin maktperiod
med allt annat än populära nedskärnings- och regleringsåtgärder,
delvis i direkt strid med det konservativa programmet. Om ej de
omedelbara inre svårigheterna snart skulle framtvinga nya val och
ett nytt regeringsskifte, innebär utgången av 1951 års val trots
allt ett klart bidrag till den internationella stabiliseringen och
maktbalansens återupprättande. Churchills och Edens ojämförliga
internationella auktoritet, den personliga överlägsenheten i fråga
om saklig kompetens man för man inom det nya kabinettet jämfört med det avlägsnade, den konservativa regeringens sannolika
möjligheter att på ett helt annat sätt än företrädarna uppnå ett
förtroendefullt och effektivt samarbete med Washington och den
nya regimens redobogenhet att verkligen sätta in all kraft på
Englands försvar äro alla faktorer av starkt positiv innebörd.
Medan engelsk politik sålunda fått en ny inriktning av positiv
8
t
Torvald Höjer
är av intresse. Visserligen måste geopolitiska grundfakta och den
historiska traditionens makt betyda det mesta för en världsmakt
som Förenta staterna. Men inom denna ram kunna nyanserna i
olika presidenters åskådningar dock bli av största vikt, framför
allt i en så ömtålig och labil världspolitisk konstellation som den
nu rådande, där allt kan hänga på säkerheten och snabbheten i
besluten, om en akut kris inträder. Eisenhower torde i allt väsentligt representera samma grunduppfattning om Förenta staternas
internationella förpliktelser liksom om den allt överbjudande nödvändigheten att rädda Europa, som präglar den nu sittande regimens utrikespolitik. Senator Taft åter- av allt att döma personligen en mycket insiktsfull och karaktärsfast politiker – har
alltid stått partiets isolationistiska riktning från the Middle West
nära och vädjar nu i första hand till dess röster vid partikonventet, samtidigt som han tenderat åt att intressera sig mer för Asiens
öde än Europas. Mycket kan givetvis te sig annorlunda för en
president än för en ledande oppositionssenator, men det finns
otvivelaktigt en risk för att en regim Taft åtminstone till en början
skulle ha en viss benägenhet att lätta på de europeiska engagemangen eller åtminstone att ej vidare utvidga dem. I dagens bekymmersamma militärpolitiska liksom ekonomiska läge skulle·
detta innebära oerhörda risker för Europa- och därmed Amerika.
I de övriga stora nationernas politiska förhållanden har det
gångna året knappast bjudit på några märkliga förändringar.
Frankrikes inrikespolitik företer alltjämt samma deprimerande:
oförmåga av samling kring en stark regeringsmakt, samma tröstlösa grupp- och partisplittring i kamrarna, samma permanenta
regeringskris, alltjämt lika nödtorftigt bemästrad av samma lilla
grupp politiker ur mellanpartierna-Rene Pleven, Robert Schuman, Georges Bidault, Rene Mayer. Läget har under året i viss.
mån ytterligare försämrats, eftersom valen i juni medförde en
markant förskjutning åt höger. Gaullisterna med sin allmänt
negativa hållning till regimen blevo församlingens största parti,
och den moderata högerns olika grupper nådde tillsammans upp
till ungefärlig paritet med vart och ett av de andra stora partierna.
Resultatet härav blev i sin tur, att regeringens sammansättning
modifierades i högerriktning, medan socialdemokraterna i viss.
mån rörde sig åt vänster och därmed kommo att utgöra ett ytterst
ovisst stöd för mellanpartiernas, »den tredje kraftens» regering, i
vilken de ej längre aktivt deltaga. Kabinettet Pleven störtades av
dem vid 1952 års ingång. En latent möjlighet finns för en helt ny
lO
Världspolitiken under 1951
regeringsbildning av högerkaraktär med gaullisterna – om nu
den svårhanterlige generalen är villig därtill.
Genomgående för årets händelser har varit Tysklands oavlåtligt
växande internationella betydelse i skilda hänseenden. Men samtidigt har den inre utvecklingen i den västtyska republiken visat
rätt oroväckande tendenser. De olika lokala val, som under året
ägt rum, ha stärkt det redan 1950 framträdande intrycket, att opinionen i växande omfattning är på glid bort ifrån den moderata
åsiktsbildning, som bär upp kabinettet Adenauer, och ut mot de
bägge flyglarna. Högerradikalerna liksom Schumachers extremt
nationalistiska socialdemokrater ha visat en kraftig frammarsch,
och inom själva regeringsblocket växer det mera högerbetonade
fria demokratiska partiet på de kristligt-socialas bekostnad. Under
sådana omständigheter föreföll det vara tvivel underkastat, om det
skulle lyckas kanslern att genomdriva Schuman- och Plevenplanernas ratifikation i Bonnparlamentet och överhuvudtaget förverkliga sin på försonlighet och Tysklands lojala deltagande i det
europeiska samarbetet inriktade politik. Svårigheterna äro överväldigande i ett land, där förutsättningarna för en moderat politik
till följd av gräns-, enhets- och flyktingsfrågorna äro ännu större
än vanligt. Doktor Adenauer har dock tidigare vid flera tillfällen
visat en förbluffande förmåga att bemästra dem. Sitt första prov
under det nya året bestod han, när Schumanplanens ratificering
beslöts av Bonnparlamentet.
Något gynnsammare förhållanden än Adenauer torde hans pendanter i de bägge andra besegrade stormakterna ha att möta,
alltså de Gasperi i Italien och Yoshida i Japan. Bägge staterna ha
liksom Tyskland sett sin ställning avsevärt stärkt tack vare de
politiska världskonjunkturerna, som gjort västmakterna beroende
av samarbete med de tidigare fienderna, och på båda hållen ha
de moderatkonservativa, försonligt inställda meningsriktningarna
lyckats hålla sig kvar vid rodret. J apan hemförde under året en
vacker diplomatisk framgång i och med undertecknandet av den
förhållandevis gynnsamma freden i San Francisco i september.
Frågan om örikets militära återuppståndelse såsom amerikansk
bundsförvant har därmed trätt i förgrunden.
Den i n t e r n a t i o n e Il a politiken under 1951 har främst fått
sin prägel av tre spörsmål: Koreakriget, den fortskridande upprustningen och konsolideringen bland västmakterna och den inflammerade, starkt främlingsfientliga nationalism, som framträtt
i vissa länder i Mellersta östern.
11
··-~——…..——
\
’ ~
Torvald Höjer
När föregående årsskifte ägde rum, befann sig Koreakriget i
ett ytterst kritiskt läge, sett ur Västerlandets synpunkt. Mae
Arthurs »hem till jul-offensiv» mot Jalufloden hade slutat med
ett nära nog katastrofalt nederlag; stora delar av den amerikanska
arm{m hade endast under avsevärda svårigheter räddats från
kringränning och kapitulation. Den kinesiska motoffensiven medförde Söuls fall för andra gången. stämningen ute i världen blev
på många håll nästan apokalyptisk, och för många framstod en
snar vapenvila, även under mycket betydande eftergifter, som det
enda alternativet till en snabb och förlustrik reträtt mot Koreas
sydspets eller ännu längre.
Det skulle emellertid visa sig, att fortsättningen ej alls blev början lik. Den kinesiska offensiven misslyckades, trots de mest
enorma manskapsoffer, i att bryta motståndet söder om Söul.
Samma öde drabbade under våren flera nya angreppsvågor, och
så småningom kunde amerikanarna återupptaga sin framryckning. Huvudstaden återtogs och undan för undan kunde frontlinjen
till sin större del flyttas norr om den 38 breddgraden. Konturerna
avtecknade sig till ett utnötningskrig, där det för FN-trupperna
gällde att med utnyttjande av sin överlägsenhet i kvalitet, utrustning och eldkraft så småningom förbruka det långtifrån outtömliga beståndet av kinesiska elittrupper. Den situation, som så-
lunda hade inträtt, måste för Peking te sig allt annat än förmånlig: prestigeförlusten till följd av den misslyckade aggressionen
var påtaglig, förlusterna i elittrupper likaså, och möjligheterna
till inbringande angreppsrörelser i andra riktningar, till exempel
mot Bortre Indien, där oron i Indokina och på Malaekahalvön
fortsatt under hela året, voro mycket begränsade, så länge som
det dyrbara Koreaäventyret band Maos armeer. Det var därför
rätt naturligt, att man i slutet av juni från ryskt håll föreslog underhandlingar om en vapenvila. Sådana kommo också till stånd
i början av juli för att sedan med mycket ringa framgång fortsätta hela året ut.
Vad som framför allt hindrat resultat av de koreanska vapenvileförhandlingarna, har varit frågorna om övervakning av vapenvilans iakttagande samt om utväxling av fångar. Den förra har
blockerats av kommunisternas vägran att underkasta sig en systematisk och effektiv kontroll, den senare har komplicerats av att
FN-armen tagit ungefär dubbelt så många fångar som motparten
liksom av de bestämda uppgifterna om att många amerikanska och
12
Världspolitiken under 1951
sydkoreanska fångar i själva verket blivit mördade av kommunisterna.
Det kan knappast lida något tvivel, att fördelarna av dessa
utdragna underhandlingar i stort sett stannat på Pekings sida.
Den starkt minskade stridsaktiviteten under det senare halvåret
har möjliggjort för Mao att utbilda och framföra nya elittrupper
i stället för de så hänsynslöst offrade och att överhuvudtaget uppbygga och förstärka sin hårt ansatta militära ställning i norra
Korea, ej minst i fråga om luftstridskrafter. Politiskt ha underhandlingarna och de därmed förbundna svårigheterna skänkt vissa
möjligheter att söndra de europeiska staterna från amerikanarna,
vilkas förmenta omedgörlighet och oresonlighet kunde framställas
– i kontrast till fredsvänligheten på den röde angriparens sida! –
såsom det egentliga hindret för den efterlängtade vapenvilan.
Inte minst den engelska vänstern har, som alltid, varit besynnerligt mottaglig för dylik oförskräckt verklighetsfrämmande propaganda. Det är karakteristiskt, att amerikanarna vid årets slut sett
sig nödgade att uppge det välmotiverade kravet på rätt att luftledes kontrollera, att stilleståndsvillkoren verkligen bleve iakttagna i Nordkorea.
Jämsides med själva krigshändelserna pågick under det förra
halvåret en livlig debatt i Förenta staterna om hur kriget i fortsättningen borde föras. Kampen stod mellan dem, som ville fortsätta att begränsa fientligheterna till själva Korea för att undvika en utvidgning av kriget, eventuellt till ett världskrig, och dem,
som i en begränsning av fientligheterna ej kunde se någon utsikt
till ett framgångsrikt slut på striden och därför ville angripa fiendens baser och uppmarschlinjer i det nominellt icke-krigförande
Mansjuriet. Motsättningen fick en högdramatisk tillspetsning i
april, då presidenten Truman plötsligt avskedade general Mae
Arthur, den främste företrädaren för den aktivistiska linjen. Detta
kärva bestraffande av den oerhört beundrade generalen tycktes
inleda en allvarlig inrikespolitisk kris, men slutresultatet av de
långa, ofta starkt indiskreta debatterna och frågastunderna inför
ett senatsutskott torde snarast ha blivit en förstärkning av regeringens och särskilt den förut mycket hårt angripne utrikesministern Achesons position. Mae Arthur lyckades knappast vid sina i
övrigt mycket skickliga framträdanden ge övertygande skäl för
att den av honom förordade strategien verkligen skulle lämna
säkra resultat utan att innesluta alltför betänkliga risker.
Uppbyggnaden av tillräckliga effektiva stridskrafter inom väst- 13
·-~— ·—~——
.,
’ –
Torvald Höjer
blocket har under året oavlåtligt framskridit, om också utvecklingstakten knappast i allo motsvarat förhoppningarna. Under
general Eisenhowers inspirerande ledning har i Västeuropa så
småningom uppställts en arme på ett tjugotal divisioner, amerikanska, engelska, franska och holländsk-belg’iska. En högsta stabsorganisation har skapats och gemensamma manövrer i stort format ha hållits. Då emellertid både Englands och USA:s förmåga
och villighet att sända trupper till kontinenten är begränsad och
då långsamheten och ineffektiviteten i den franska upprustningen
alltjämt är västmakternas största bekymmer, har det blivit ännu
klarare än förut, att den enda möjligheten att inom rimlig tid få
en tillräckligt stor arme till stånd är ett rätt betydande tyskt bidrag. Den form, varom man efter åtskilliga svårigheter till sist
lyckats nå preliminär enighet, är Plevenplanen: skapandet av en
s a m e u r o p e i s k arme, där förband från Frankrike, Tyskland
och Beneluxstaterna skulle samlas under gemensam ledning och
i enhetlig organisation. Denna arme skulle sedan tillsammans
med de engelska, dansk-norska och amerikanska förbanden utgöra
Eisenhowers härsmakt. På så sätt skulle man besvärja de franska
farhågorna för en återuppstånden tysk arme under en pånyttfödd
stor generalstab. Planens förverkligande är emellertid ännu vid
årets slut ganska ovisst, då den möter häftigt motstånd i Tyskland liksom i Frankrike från båda de politiska flyglarna och även
stött på patrull i Beneluxländernas motvilja mot att avstå sin
militära suveränitet till en av stormakterna dominerad organisation.
I övrigt har Västs ställning i Europa stärkts genom knytarrdet
av bättre förbindelser med Titos Jugoslavien, vars arme skall få
sin utrustning moderniserad med amerikansk hjälp, liksom genom
Greklands och framför allt Turkiets anslutning till Atlantpakten,
genomdriven av Amerika mot segt motstånd från Frankrike och
de mindre europeiska paktstaterna. Tack vare denna anslutning
ha två manstarka, krigserfarna och i fråga om soldatmaterial
högklassiga armeer inordnats i den gemensamma försvarsapparaten och fått möjlighet att förnya sin materiel vida snabbare, än
eljest hade varit möjligt.
En ytterligare viktig utbyggnad av Västerns försvar synes äntligen stå för dörren, i det att ledande amerikanska militära fackmän underhandlat med Spanien om samverkan. Uppgörelsens politiska aspekter erbjuda vissa svårigheter, då general Franco tydligen inte vill tillåta någon främmande inblandning i Spaniens
14
Världspolitiken under 1951
inre angelägenheter. Däremot uppges han vara villig att medgiva
tillgång till spanska flott- och flygbaser. En fullt effektiv inordning av Spanien i det stora försvarssystemet förutsätter emellertid
framför allt att landets nedslitna kommunikationsväsen iståndsättes och några större hamnar moderniseras. Därmed skulle Väst
uppnå tillgång till ett uppladdnings- och uppmarschområde av
största betydelse för Europas försvar, tack vare sitt läge undandraget besvärande ryska störningsförsök i händelse av ett krigsutbrott. Synnerligen betecknande för en viss radikal mentalitet är,
att tongivande vänsterkretsar i Frankrike och England inte ens
inför det allvarliga världsläget efter Koreakriget velat uppge sitt
. rabiata motstånd mot varje förbindelse med Franco, samtidigt
som de ivra för samverkan med Tito. Inte ens den nu valda formen,
en separat uppgörelse mellan Amerika ’och Spanien, har undgått
att framkalla en lika irriterad som verklighetsfrämmande kritik
på vissa håll i Paris och London.
Turkiets anslutning till Atlantpakten på hösten 1951 gjorde den
länge latenta frågan om Mellersta österns militära organiserande
och sättande i försvarstillstånd aktuell på allvar. De muhammedanska stater med ålderdomlig ekonomisk organisation, skriande
sociala missförhållanden och rudimentära försvarsmedel, om vilka
det då blev fråga, från Egypten bort mot Afganistan, utgjorde
sedan länge den svagaste länken i den kedja,. som skulle hålla tillbaka den röda aggressionen, och erbjödo ypperlig jordmån för
kommunistisk propaganda. Allvarligast är, att de härskande, feodalt präglade kretsarna i några av dessa länder på sistone systematiskt söka avleda det växande missnöjet från sig själva mot
västerländska »kapitalister» och »imperialister». Därvid har av
historiska skäl England kommit i förgrunden såsom den makt,
som av gammalt haft det största inflytandet och de största ekonomiska intressena att bevaka.
Det första allvarliga utbrottet kom i mars 1951 i Persien. Landets
starke man, den västligt orienterade general Razmara, mördades
av en nationalistisk fanatiker och makten övergick till en av de
högljuddaste nationalistiska agitatorerna, Mossadegh. Därmed upprullades omedelbart frågan om de väldiga tillgångar och koncessioner, som tillhörde det arrgloiranska petroleumbolaget, där engelska staten är huvudaktionär. I flagrant strid med gällande avtal
nationaliserades dessa oerhörda värden av det korrumperade persiska parlamentet. Englands ställning var emellertid mycket svag.
En resolut aktion för att upprätthålla lagliga rättigheter och
2-523441 Svensk Tidskrift 1952 15
””
~
Torvald Höjer
bevara de väldiga värden, som skapats tack vare brittiskt kapital,
brittisk initiativkraft och brittisk organisationsförmåga, hade
lätt kunnat vantolkas som aggression, eftersom det gällde persiskt
territorium. Den amerikanska opinionen med sin ofta så besynnerliga aversion mot icke-amerikansk imperialism var bestämt mot
en dylik aktion, som därjämte kunde befaras utlösa ryska motåtgärder i överensstämmelse med ett fördrag från 1920-talet och
sålunda måhända sätta den stora lavinen i rörelse. Englands militära resurser efter sex års labourstyre tilläto inte heller många
kraftåtgärder, och som alltid ryggade Labour i princip tillbaka
inför maktutveckling till hävdande av brittiska riksintressen.
Resultatet av dessa förhållanden blev det paradoxala, att Persien, en av världens svagaste stater och därtill söndersliten av förbittrade inre strider, kunde tillfoga det brittiska imperiet dess svå-
raste förödmjukelse på mycket länge – uppgivandet av alla de
dyrbara anläggningarna i Persien, kulminerande i utrymningen
av Abadan med dess väldiga raffinaderi. Den brittiska taktiken har
sedan gått ut på att undandraga Persien allt tanktonnage till
export av den hopade oljan i Abadans reservoarer och därmed
bringa de svaga persiska statsfinanserna i fullständig oordning
genom bortfallet av oljeroyaltyn, den viktigaste inkomstkällan.
Vid årets slut synes detta mål vara i det närmaste uppnått. Det
återstår sedan att se, om en kollaps kommer att återföra de mera
besinningsfulla elementen till ledningen efter Mossadegh – som
man hoppas i London – eller bringa det kommunistiska Tudehpartiet till makten – som man fruktar i Washington.
Persiens dramatiska triumf i första omgången över det brittiska
lejonet smittade givetvis av sig på andra håll i Mellersta östern.
Betydelsefullast är utom varje fråga utvecklingen i Egypten, likaledes ett land med fruktansvärda sociala motsättningar och en
korrumperad överklass, som söker rädda sin ställning genom att
stimulera fiendskapen mot Europa, i första hand England. Om
olja kunde det här ej bli fråga men väl om två andra viktiga.
objekt: Suezkanalzonen, där England i kraft av ett 1936 ingånget.
tjugoårigt fördrag håller trupper till kanalens skydd i en oviss
tid (den egyptiska armens undermålighet råkade i blixtbelysnin~
genom det snöpliga kriget mot Israel) och Sudan, som alltsedan
mahdismens krossande vid 1890-talets slut stått under ett brittiskegyptiskt »kondominium», som haft en mycket stor likhet med en
brittisk koloni. Det maktägande Wafdpartiet i Kairo proklamerade
i början av hösten genom premiärministern Nahas pascha konung
16
Världspolitiken under 1951
Faruk till konung även över Sudan och upphävde utan vidare
fördraget av 1936 och den engelska garnisonsrätten i kanalzonen.
Till respekten för gällande traktater och andra folkrättsliga skrupler togs ingen som helst hänsyn.
Egypten kunde emellertid ej alls upprepa Mossadeghs framgångar. Läget var ett annat. Engelsmännen voro i detta fall redan
etablerade vid Suez, respektive i Sudan, och det måste därför bli
Egyptens sak att kasta ut dem. Detta måste i sin tur med hänsyn
till den egyptiska härsmaktens tillstånd erbjuda stora, sannolikt
oövervinneliga svårigheter och dessutom låta Egypten framstå
som angriparen. Den förbittrade engelska opinionen var inte hå-
gad att finna sig i ännu ett Abadan, och Amerika stod- i motsats
till fallet Persien- relativt helhjärtat på dess sida: USA kunde
ej gärna låta fördragsbrytandet utveckla sig till en folkrättslig
praxis eller se England helt förvandlas till en politikens »mannen
som får örfilarna». I detta fall var ej heller något direkt ingripande
från rysk sida gärna tänkbart. Resultatet blev därför, att den
engelska armen står kvar både vid kanalen och i Sudan. Nahas
paschas stora aktion har hittills mest utlöst sig i munväder, i
främlingsfientliga demonstrationer i Kairo och Alexandria samt i
ett antal i och för sig ytterst obehagliga brittisk-egyptiska intermezzon kring kanalen. Vid ingången av 1952 yppa sig vissa tecken på att faraonernas arvtagare börjat oroa sig över händelsernas
utveckling och det spända läget. Han kan tänkas vara böjd att
ingripa över sina besvärliga ministrars huvud för att undvika en
rent prorysk orientering av Egyptens politik och åvägabringa en
kompromiss. Med hänsyn till de egyptiska demonstranternas våldsamma chauvinistiska yra är en sådan politik likväl förbunden
med mycket stora risker.
Mera omedelbart allvarligt är kanske ur Västerns synpunkt, att
Nahas, förvisso ej av blotta slumpen, hade inlett sin aktion just
då västmakterna stodo i begrepp att inbjuda arabstaterna att medverka till upprättandet av den beramade stora försvarsorganisationen för hela Mellersta östern i samverkan med USA, England,
Frankrike och Turkiet. Följden blev nu, att Egypten sade blankt
nej och de övriga arabstaterna tvekade av solidaritet med Nillandet. Den tilltänkta organisationen kom alltså åtminstone tills
vidare av sig, och de fyra inbjudarna ha fått taga itu med den
ingalunda lätta uppgiften att själva lösa försvarsfrågan för det
vidsträckta och sårbara område, varom här är fråga. På arabiskt
håll synes en förvisso verklighetsfrämmande neutralism och tro på
17
t_,;,/
{
Torvald Höjer
möjligheterna att hålla sig utanför ett världskrig, om man blott
visar sig kallsinnig mot Västerns förslag, vara i färd med att gripa
omkring sig – givetvis till ogemen glädje för makthavarna i
Kreml, som på detta sätt se sitt eget spel underlättat på ett viktigt frontavsnitt.
Vid den storpolitiska händelse, som sätter sin prägel på det nya
årets ingång, Winston Churchills besök i Washington, torde den
vidare utvecklingen i Korea, Europaarmen och Tysklands bidrag
därtill samt den Mellersta österns och Syrlöstasiens försvar stå i
förgrunden. Därjämte önskar man på brittiskt håll åstadkomma
en förenkling och effektivisering av Atlantpaktens nu mycket komplicerade militära maskineri. Att Churchills möjligheter att uppnå
tillfredsställande resultat begränsas av Englands allmänna svaghet liksom av det stundande amerikanska presidentvalets slagskugga över Washington, tillhör de oroväckande momenten i dagens bild av världsläget. Till dem höra också de allvarliga ekonomiska svårigheter, som de dyrbara rustningarna och den därav
följande starka prisstegringen framkallat ej blott i England utan
även i en rad andra länder. Här avtecknar sig tydligt en verklig både materiell och psykologisk fara för det stora program,
som avser att rädda Västerlandets frihet.
Den stora, för världens framtid avgörande frågan om möjligheterna att bevara världsfreden har knappast bringats närmare
sin lösning av det tilländalupna året. Dock torde man våga säga,
att chanserna böra ha förbättrats av det blodiga bakslaget för
angreppet på Sydkorea liksom av de allt tydligare bevisen på
Västerns växande militära styrka. Spörsmålet är blott, om man på
det håll, där avgörandet ligger, alltså inom den lilla kretsen av
från yttervärlden hermetiskt avskilda herrar i Kreml, kommer att
tolka dessa händelser som tecken på att den gynnsamma stunden
att gripa världsherraväldet är tills vidare förbi eller som en sista
maning att desperat gripa ögonblicket i lockarna. Om även 1952
kan passeras utan katastrof, böra chanserna att rädda såväl frihet
som fred börja te sig gynnsamma – om man i Europa och i Amerika äger viljan och förmågan att under en lång tid framåt upprätthålla en mycket hög militär och moralisk försvarsberedskap.
18