Högerns unga riksdagsgarde

HÖGERNS UNGA RIKSDAGSGARDE
4. BÄSTEKILLE
Av redaktör GUNNAR UNGER
JöNS NILSSON i Bästekille är en levande dementi på den gamla
propagandafrasen om högern som ett överklassparti.
Det är alltjämt ett omtyckt argument i den politiska debatten
att högern är storgodsägarnas, storfinansens och de storindustriellas valorganisation utan stöd och anslutning från folkets breda
lager. Redan en blick på valsiffrorna borde naturligtvis vara nog
för att orimligheten i detta den vänsterradikala demagogins paradnummer skall falla i ögonen. Inte ens i det välmående Sverige
kan man med någon grad av sannolikhet utge ett parti med inemot
en halv million väljare för att vara något annat än ett folkligt
parti på bred bas. I själva verket är det ju också ett statistiskt
faktum, att högerns långt övervägande väljarunderlag står att
finna i socialgrupperna 2 och 3.
Vill man emellertid ha ett osedvanligt övertygande, hälsosamt
och aktivt exempel på att så är förhållandet, ett konkret belägg
av ovedersäglig art, kan man knappast välja något bättre än
Bästekille. Han är en folkets son, kommen ur folkets djup, han
blev redan som skolpojke vunnen för högerns sak och har alltsedan
dess förblivit den trogen, han betraktar högern som ett folkets
parti, ja, det enda verkliga folkpartiet, eftersom det enligt hans
mening är det enda rikspartiet på ideell grund, väl att skilja från
klass- och konjunkturpartier.
Hela hans utveckling bär vittnesbörd om, att högerns motståndare förfaller till önsketänkande, när de vill reducera högern till
ett sammansmältande minoritetsparti av rikemän, som förgäves
kämpar en uppehållande strid för sina ägodelar. Ingen är heller
mer övertygad än denne skånske bondpojke om att högern är det
enda parti, som på längre sikt har förutsättningar att samla den
antisocialistiska delen av vårt folk till en framgångsrik kamp
mot den rådande regimen.
Jöns Nilsson i Bästekille är den födde politikern. Har någonsin
termen homo politicus varit på sin plats, så är det, när det gäller
honom. Han kom till världen för närmare femtio år sen på ett
291
l,
’ (
——~~ – – ~~ ~·~~~- ·~·
i: –
Gunnar Unger
sju tunnlands småbruk i sydöstra Skåne. Hans barndom var
strävsam, hård, fylld av umbäranden. Ofta nog hade man inte
mat för dagen i föräldrahemmet. När andra barn skulle sökt kompensation för sina försakelser i lekar, dagdrömmar eller äventyrsberättelser sökte Jöns Nilsson den i politiska studier. Redan som
liten grabb i folkskolan började han läsa allt han kunde komma
över om politik i tidningarna. Innan han grep sig an med läxorna
läskade han sig med politiska ledare och tal. Vid 12 års ålder lärde
han sig referaten av remissdebatten utantill …
Tanken svindlar! Åven en härdad politisk journalist kan ju
sällan förmå sig att sträckläsa riksdagsreferat annat än som resultat av järnhård pliktkänsla. De, som gör det utan självövervinnelse, torde vara lätt räknade och betraktas förmodligen med
en blandning av fruktan och misstro av sin omgivning, ungefär
som medeltidens flagellanter av sina mer sansade trosbröder. Att
då föreställa sig en ung småbrukarpojke som på lediga stunder
lär sig remissdebatten utantill för nöjes skull! Ett så brådmoget
politiskt intresse gör onekligen ett nästan kusligt intryck och hade
man inte träffat den lugne, kloke Bästekille och lärt känna hans
senare utveckling, skulle man måhända hyst vissa farhågor för
hans andliga hälsa.
Som det nu var ledde Jöns Nilssons brinnande politiska vetgirighet blott till att han snabbare än det stora flertalet av sina
jämnåriga tillägnade sig det mått av politisk bildning, som är
förutsättningen för mognad i det politiska omdömet. Finge man
tro den skola av politiska sociologer, som utgår från att klasstillhörigheten med ödesbunden följdriktighet bestämmer partitillhö-
righeten, skulle Jöns Nilsson ha blivit kommunist eller i bästa
fall socialdemokrat. Hans barndomstid och uppväxtår borde enligt
schemat ha förutbestämt honom- en jordproletariatets begåvade
son – att ansluta sig till något av de socialistiska partierna.
I stället för att följa schemat följde han sitt förnuft och blev
högerman.
Medan det för andra brukar ta fem eller tio år att nå en dylik
grad av klarhet hade Jöns Nilsson fattat sitt beslut praktiskt taget
redan då han slutade skolan. Det betyder inte att inte detta beslut
var frukten av omsorgsfulla överväganden. Det var bara det, att
han börjat sina överväganden så mycket tidigare än andra. Vid
15 ·års ålder hade han för sina surt förvärvade sparpengar prenumererat på en rikstidning – de små lokaltidningarna kunde inte
längre tillfredsställa hans kunskapsbegär. Hans val föll på Afton- 292
Högerns unga riksdagsgarde
bladet, som på den tiden var högertidning (vilket man får hoppas
att den snart blir igen) och det valet kom att få stor betydelse
för hans politiska utveckling. Han läste dess halvveckaupplaga
från pärm till pärm, men ägnade speciell uppmärksamhet åt den
på sin tid mycket uppburne Oscar Sandqvists under signaturen
Björkängen publicerade krönikor. I dem fann den unge Bästekille
åtskilligt stoff för eftertanke inte minst vad gällde jordbruksproblemen, som Sandqvist gärna, sakkunnigt och med stor polemisk
skicklighet behandlade. Genom jämförande studium av Aftonbladet och andra tidningar, som han kunde komma över, fann Jöns
Nilsson efterhand att det enda parti, som hade en bärande idegrund,
som icke var klassbundet, icke konjunkturbetonat och som dessutom förstod att på längre sikt tillvarata jordbrukets intressen
var högern. Följaktligen beslöt han att bli högerman.
Det var i och för sig inte något lätt steg. Föräldrarna var inte
högersinnade och kamraterna inte heller. De såg med undran eller
ovilja på Jöns Nilssons politiska orientering. Men när han väl
fattat sitt beslut stod han fast vid det och satte in hela sin våldsamma energi på att i praktiken verka för de ideer, han gjort till
sina. Han inträdde i lokalavdelningen av Nationella Ungdomsförbundet- som ju då var högerns ungdomsorganisation- och blev
snart som en av dess mest drivande krafter placerad på v. ordförandeposten. Sin första stora insats som aktiv högerman gjorde
han vid 1928 års andrakammarval, då han på sin ort svängde
opinionen till högerns förmån och därmed bidrog till den slutliga
segern.
Redan nu visade han alltså övertygande prov på den talang som
valtalare och röstvärvare, för vilken han sedermera vunnit berömmelse. Vid 1932 års val, som på det stora hela taget innebar
en svår besvikelse och ett kännbart nederlag för högern, ökade
Jöns Nilsson på nytt antalet högerröster i sitt distrikt och så har
det fortgått från val till val. Att Skåne ur högerns synpunkt är
att betrakta som the solid South kan bland andra Jöns Nilsson i
hög grad räkna sig till förtjänst. – Vid den schism som år 1934
ägde rum mellan Nationella Ungdomsförbundet och högern förblev
Jöns Nilsson lojal mot moderpartiet och fortsatte sin politiska
bana inom unghögerns led. Samma år blev han invald i kommunalfullmäktige och småningom följde andra kommunala förtroendeuppdrag, exempelvis i kyrkoråd, taxeringsnämnd och familjebidragsnämnd.
Jordbruket har för Jöns Nilsson alltid bokstavligen talat varit
293
~–~–~– ————————–
Gunnar U nger
modernäringen och den har han aldrig övergivit. Efter år av segt
och slitsamt arbete kunde han etablera sig som herre på egen
gård, en 25 tunnlands egendom i Kivikstrakten. Han blev nu Jöns
Nilsson i Bästekille, självägande bonde, och förvärvade snart lika
stor aktning i sin egenskap av driftig yrkesman som han redan
hade i sin egenskap av kommunal förtroendeman och lokalpolitiker.
Högerns ledning hade länge haft sina ögon på denne osedvanligt
livaktige och dugande företrädare för partiet i sydöstra Skåne
och det stod snart nog klart att han var predestinerad för riksdagen. Ar 1948 invaldes han i andra kammaren och endast sällan
torde de lokala intressena och partiets centrala instanser varit så
rörande eniga om att valet var gott som den gången. Bästekille
har efterhand tagit plats som suppleant i tredje lagutskottet och
ledamot av allmänna beredningsutskottet, men man kan inte påstå
att han hittills gjort något väsen av sig i riksdagen. Han har
framträtt ganska sparsamt och då nästan uteslutande i jordbruksfrågor. Framför allt har han ägnat sig åt frågor rörande fruktodlingen, en näring, som kommit att bli hans stora specialitet och
vars intressen han såsom styrelseledamot i Sveriges Fruktodlares
Riksorganisation känner sig särskilt uppkallad att företräda i riksdagen. I övrigt har han mest intresserat sig för dyrortsgrupperingen samt, i egenskap av gammal taxeringsman, för skattefrågor. Men på det hela taget kan han ännu inte sägas ha gjort
någon mera bemärkt insats i riksdagsarbetet och skulle man förhöra sig bland de andra partigrupperna skulle man nog knappast
möta den uppfattningen, att Bästekille är en motståndare att
räkna med.
Där tar emellertid motståndarna grundligt fel. Bästekille hör
till den typ som sakta men säkert växer in i riksdagen och vinner
dess gehör och förtroende och det skulle förvåna, om han inte en
dag skulle komma att räknas till de minnesvärda bondepolitikerna
i vår parlamentariska historia. Det är den ena sidan av saken.
Den andra är att han verkligen- vilket han också visar ett par
tre dar varje vecka året runt – är en fruktansvärd motståndare
– ute på fältet. Där är Bästekilles rätta element. Såsom agitator
och debattör i en valrörelse ute i bygderna söker han sin like,
inte bara inom högern utan i svenskt politiskt liv överhuvud.
Från högerledningens sida har betygats, att det knappast finns
någon valkrets där kandidaten har sådan appell på sina väljare
som Bästekille.
294
Högerns unga riksdagsgarde
Vad är då hemligheten med hans uppseendeväckande framgång
som folktalareT Ja, naturligtvis att han i uttryckets bästa bemärkelse kan tala med bönder på bönders vis. Han inger förtroende den stadige, satte mörke bonden med sina lugna, bruna
ögon. Det finns en sorts ovedersäglig auktoritet i hans väsen, som
imponerar. Det är auktoriteten hos en person, som ärligt kämpar
för sina övertygelser och som är säker på sin sak och sig själv.
Han uttrycker sig ytterst väl och kan konsten att tala enkelt, klart
och redigt även om invecklade politiska och ekonomiska spörsmål.
Det är ett nöje att höra honom bena upp exempelvis skattefrå-
gorna. Han verkar intelligent, för att inte säga klipsk, och är
påfallande kunnig, vilket ju inte förvånar hos en person som studerat politik sedan tioårsåldern. Hans minne är otroligt. Han kan
slå sina motståndare på fingrarna med oräkneliga dräpande citat
ur resp. partiers tidigare politiska förkunnelse och alla dessa citat
har han i huvudet. Han är snabb och säker i repliken, tappar aldrig
koncepterna, blir aldrig svarslös, svävar aldrig på målet och kommer alltid igen. Den vedersakare, som kan bringa honom på fall
eller trötta ut honom i en politisk diskussion, finns inte. Han gör
intryck av att vara outslitlig.
Men framför allt är han konkret, begriplig, mänsklig. Han anser
också, att den utan jämförelse viktigaste faktorn i det politiska
arbetet är den personliga kontakten. Existerar det någonstans i
Sverige en motsvarighet till engelsmännens canvassing så är det
i Bästekilles valkrets. Själv går han från hus till hus och talar
med alla. Han vill lära känna sina väljare, och han vill att de
skall känna honom. Han vill ta del av deras bekymmer, deras
klagomål, deras syn på problemen och diskutera igenom alltsammans med dem. År det någon vars namn han glömt, betraktar
han det som ett personligt nederlag. Och nöjd blir han inte förrän
hans väljare upphör att kalla honom »riksdagsmannen». Han vill
vara Jöns för dem rätt och slätt, en av deras egna.
Så unnar han sig heller varken rast eller ro. Det finns väl få
högerpolitiker, som året runt är lika flitigt i elden som han på
politiska möten, och få har väl gjort mer än han för att i sin landsdel vända strömmen bland väljarmassorna till högerns fördel. År
det något han har att anmärka på ifråga om partiets skötsel, så
är det därför också, att det inte görs tillräckligt mycket personlig
propaganda av den art han själv anser så nödvändig och som han
så skickligt och energiskt bedriver. Det finns många högermän
som anser sig för fina att gå ut och tala med folket, menar han,
20- 523445 Svensk Tidskrift 1952 295
—~~– ——–~———————–
Gunnar Unger
och de har ingenting i organisations- och valarbetet att göra. Annars trivs han bra med partiet som sådant och inte minst dess
andrakammargrupp, där han finner samarbetet osedvanligt gott
och friktionsfritt.
Viktigast är i alla fall att han har en bergfast, orubblig tro på
högerns framtid. Å ven den svagaste i anden måste känna sig
styrkt som av ett elddop, när han hört denne okuvlige bonde förkunna sitt politiska evangelium. Han tror på högern som det enda
egentliga idepartiet. Han anser, att bondeförbundet lika litet som
socialdemokratin kommer att kunna hålla sin ställning, därför att
de är renodlade klasspartier och tror som en följd därav också,
att deras vägar snart kommer att skiljas. Han menar, att folkpartiet som ett opportunistiskt konglomerat av sinsemellan oförenliga grupper, tillfälligt sammanhållna av en konjunktur, är dömt
till sönderfall och politisk betydelselöshet. Han är övertygad om,
att högern på nytt kommer att inta sin gamla ställning som det
ledande borgerliga partiet och socialisternas huvudmotståndare.
Han anser, att högerns ställning nu är gynnsammare än den varit
någon gång sedan 1928, och att detta kommer att ge sig kraftigt
tillkänna om inte i höst så dock vid 1954 års val.
Trygg, säker, fylld av tillförsikt står Bästekille bland de blommande äppelträden i sin trädgård bakom vilken Kiviks kullar
blånar och havet blänker. Så länge män som han sluter sig till
högern och rekryterar dess riksdagsgrupp är det svårt att tvivla
på partiets livskraft.
En sista fråga. Utrikespolitik har aldrig varit Bästekilles specialitet. Han har haft blicken riktad mot mera näraliggande, praktiska och konkreta problem. Men det finns vissa utrikespolitiska
frågeställningar, som man inte kan komma runt och som plötsligt
kan få en obehaglig konkretion och visa sig vara mer näraliggande
och praktiskt betydelsefulla än man anat. Kort sagt: vad anser
han om Jarl Hjalmarsons förslag om skandinavisk försvarssamverkan~
»Jag har ingen anledning att sticka under stol med», säger Bästekille, »att jag var en av dem, för vilka det blev en stor besvikelse,
att ett skandinaviskt försvarsförbund inte kunde förverkligas. Och
för oss»- hans blick vänder sig mot havet- »Som har stått där
nere på stranden och hört de ryska bomberna krevera på Bornholm, är det ingen svårighet att ansluta oss till J arl Hjalmarsons
uppfattning.»
296