Rädd regering
1952
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
RÄDD REGERING
DET demokratiska genombrottet i Sverige ligger mera än tre
årtionden tillbaka i tiden. I princip riktas numera ingen opposition mot folkstyrelsen: alla politiska riktningar tävla om att betyga sin entusiasm för grundsatsen om folket som herre i eget
hus. Även när det gäller utformningen och konsekvenserna i detaljer är man mycket rädd för att framföra någon kritik, som kan
ge motståndarna tillfälle att sätta det demokratiska sinnelaget i
tvivelsmål.
Sättet att utröna folkviljan är emellertid en fråga av mycket
väsentlig betydelse. Från medborgarnas sida kan man icke förutsätta någon odelad entusiasm, när det gäller att sätta sig in i de
otaliga och ingalunda lättfattliga frågor, som skola avgöras av
stat och kommun. Demokratien kan lätt bli enbart ett sken, om
man inte bemödar sig att sörja för att folkviljan utrönes och får
komma till uttryck även i sådana fall, där detta kan medföra praktiska besvärligheter. Det är därför allt annat än överraskande,
att frågorna om valsättet och om den direkta demokratien under
tiden efter det andra världskriget börjat röna ökad uppmärksamhet.
Proportionalismen infördes i vårt land år 1909 i samband med
det demokratiska genombrottets första etapp, införandet av allmän
och lika rösträtt för män till andra kammaren. Dess grundprincip
är, att partierna skola bli företrädda enligt sin röststyrka, så att
även minoriteterna få tillfälle att i någon mån göra sin mening
gällande. Emellertid fungerade den icke helt så som avsett var,
och särskilt på senare år har valresultatet ofta blivit orättvist
gynnsamt för de större partierna. För att motverka denna tendens
ha de borgerliga partierna brukat gå i kartell, men icke heller på
denna väg har full rättvisa uppnåtts. Särskilt om hänsyn tages
till röstfördelningen i hela landet – och ej blott i varje särskild
valkrets – ha rätt betydande avvikelser från proportionaliteten
faktiskt ägt rum. I början av år 1950 fick en kommitte i uppdrag
att utreda frågan, och dess betänkande, som gick ut på ett nytt
system med väsentligt mera exakt proportionalitet, avgavs efter
mindre än två år.
311
Rädd regering
Under mellantiden hade emellertid regeringskoalitionen mellan
socialdemokraterna och bondeförbundet kommit till stånd. Eftersom bondeförbundet därav hindrades att gå i kartell med de borgerliga och icke ville gå i kartell med sina regeringsbröder, blev det
plötsligt mycket bråttom med reformen av valsättet. Nu framträdde emellertid en ny svårighet. Om kommitteförslaget genomfördes, skulle bondeförbundet visserligen undgå olägenheterna av
sin isolering, men socialdemokratiens överrepresentation skulle
komma att minskas. Denna möjlighet blev för mycket för vårt
traditionellt maktägande parti. Efter diverse beräkningar stannade regeringen för ett helt nytt förslag, och detta har nu trumfats
igenom i riksdagen.
Det har sitt stora intresse att läsa propositionen och utskottsutlåtandet i denna fråga. I motsats mot kommitteförslaget förbjuder det nu beslutade valsystemet direkt alla karteller, där de
ingående partierna icke helt uppge sin individualitet. Departementschefen och utskottet ha ingen motivering för denna sin ståndpunkt; den förre anför endast, att han finner förändringen »utgöra ett naturligt komplement till införandet av en ny fördelningsmetod, avsedd att göra kartellerna onödiga». I fråga om själva
metoden för mandatfördelningen redovisar propositionen fyra olika
alternativ. Bland dessa förordas det, som har den största genomsnittliga avvikelsen från proportionaliteten och som på grundval
av 1948 års röstsiffror ger regeringspartierna största möjliga överrepresentation (samtliga alternativ innebära att kommunisterna
få fyra mandat mindre än den exakta rättvisan skulle kräva).
Nedanstående tabell är belysande:
Genomsnittlig
Överrepresentation ( + ) eller underavvikelse (%)
representation ( – ) i annat mandat för
Valmetod
över fem riksregeringsl
lfolkpartietdagsmannaval
partierna
högern
Uddatalsmetoden med spärr 7,6 +5 -2 +l
lJämkad uddatalsmetod (1,25) 6,8 +4 -l +l
Jämkad uddatalsmetod (1,3) 7,8
l
+4 -l
l
+l
Propositionens förslag: järnkad uddatalsmetod (1,4) .. 10,0 +7 -5 +2
Här anför man verkligen en viss motivering: olägenheterna av
många småpartier och angelägenheten av ett fast regeringsunderlag. De förstnämnda riskerna kunna emellertid lätt undvikas också
312
Rädd regering
på andra vägar, och vad den senare frågan angår skulle väl konsekvensen fordra att man i så fall yrkade på majoritetsval i enmansvalkretsar – om nu regeringspartiernas riksdagsmän skulle
klara en sådan valkampanj som då skulle komma till stånd!
Brådskan vid handläggningen av valreformen står i bjärt kontrast till den långsamma takt i vilken folkomröstningsfrågan handlagts. Här hade riksdagen gång på gång begärt utredning, innan
regeringen bekvämade sig att överlämna ärendet till samma kommitte som arbetade med frågan om valsättet. Det förslag som nu
äntligen kommit fram innebär ingen beslutande folkomröstning
annat än som medel att påskynda grundlagsändring(!), och även
möjligheterna till rådgivande folkomröstning ha blott helt obetydligt ökats.
Tendensen är sålunda alldeles klar. Någon ökning av de röstberättigades inflytande vilja de maktägande partierna icke vara
med om, varken genom rättvisare valsätt eller genom folkomröstning i sakfrågor. Den vägledande synpunkten är för dem en enda:
att de skola bli i stånd att stanna evärdeligen vid makten, i vilken
riktning folkopinionen än går – trots att det t. o. m. ur socialdemokratiens egen synpunkt kanske skulle ha sina fördelar med
en viss växling i regeringsansvaret, när man är så rädd för samlingsregering. Man har under sådana omständigheter all anledning
att fråga sig, hur det är med inställningen till demokratien. Herr
Erlander och hans kolleger kanske trots allt hysa en viss ängslan
för folkets dom~
313
DET demokratiska genombrottet i Sverige ligger mera än tre
årtionden tillbaka i tiden. I princip riktas numera ingen opposition mot folkstyrelsen: alla politiska riktningar tävla om att betyga sin entusiasm för grundsatsen om folket som herre i eget
hus. Även när det gäller utformningen och konsekvenserna i detaljer är man mycket rädd för att framföra någon kritik, som kan
ge motståndarna tillfälle att sätta det demokratiska sinnelaget i
tvivelsmål.
Sättet att utröna folkviljan är emellertid en fråga av mycket
väsentlig betydelse. Från medborgarnas sida kan man icke förutsätta någon odelad entusiasm, när det gäller att sätta sig in i de
otaliga och ingalunda lättfattliga frågor, som skola avgöras av
stat och kommun. Demokratien kan lätt bli enbart ett sken, om
man inte bemödar sig att sörja för att folkviljan utrönes och får
komma till uttryck även i sådana fall, där detta kan medföra praktiska besvärligheter. Det är därför allt annat än överraskande,
att frågorna om valsättet och om den direkta demokratien under
tiden efter det andra världskriget börjat röna ökad uppmärksamhet.
Proportionalismen infördes i vårt land år 1909 i samband med
det demokratiska genombrottets första etapp, införandet av allmän
och lika rösträtt för män till andra kammaren. Dess grundprincip
är, att partierna skola bli företrädda enligt sin röststyrka, så att
även minoriteterna få tillfälle att i någon mån göra sin mening
gällande. Emellertid fungerade den icke helt så som avsett var,
och särskilt på senare år har valresultatet ofta blivit orättvist
gynnsamt för de större partierna. För att motverka denna tendens
ha de borgerliga partierna brukat gå i kartell, men icke heller på
denna väg har full rättvisa uppnåtts. Särskilt om hänsyn tages
till röstfördelningen i hela landet – och ej blott i varje särskild
valkrets – ha rätt betydande avvikelser från proportionaliteten
faktiskt ägt rum. I början av år 1950 fick en kommitte i uppdrag
att utreda frågan, och dess betänkande, som gick ut på ett nytt
system med väsentligt mera exakt proportionalitet, avgavs efter
mindre än två år.
311
Rädd regering
Under mellantiden hade emellertid regeringskoalitionen mellan
socialdemokraterna och bondeförbundet kommit till stånd. Eftersom bondeförbundet därav hindrades att gå i kartell med de borgerliga och icke ville gå i kartell med sina regeringsbröder, blev det
plötsligt mycket bråttom med reformen av valsättet. Nu framträdde emellertid en ny svårighet. Om kommitteförslaget genomfördes, skulle bondeförbundet visserligen undgå olägenheterna av
sin isolering, men socialdemokratiens överrepresentation skulle
komma att minskas. Denna möjlighet blev för mycket för vårt
traditionellt maktägande parti. Efter diverse beräkningar stannade regeringen för ett helt nytt förslag, och detta har nu trumfats
igenom i riksdagen.
Det har sitt stora intresse att läsa propositionen och utskottsutlåtandet i denna fråga. I motsats mot kommitteförslaget förbjuder det nu beslutade valsystemet direkt alla karteller, där de
ingående partierna icke helt uppge sin individualitet. Departementschefen och utskottet ha ingen motivering för denna sin ståndpunkt; den förre anför endast, att han finner förändringen »utgöra ett naturligt komplement till införandet av en ny fördelningsmetod, avsedd att göra kartellerna onödiga». I fråga om själva
metoden för mandatfördelningen redovisar propositionen fyra olika
alternativ. Bland dessa förordas det, som har den största genomsnittliga avvikelsen från proportionaliteten och som på grundval
av 1948 års röstsiffror ger regeringspartierna största möjliga överrepresentation (samtliga alternativ innebära att kommunisterna
få fyra mandat mindre än den exakta rättvisan skulle kräva).
Nedanstående tabell är belysande:
Genomsnittlig
Överrepresentation ( + ) eller underavvikelse (%)
representation ( – ) i annat mandat för
Valmetod
över fem riksregeringsl
lfolkpartietdagsmannaval
partierna
högern
Uddatalsmetoden med spärr 7,6 +5 -2 +l
lJämkad uddatalsmetod (1,25) 6,8 +4 -l +l
Jämkad uddatalsmetod (1,3) 7,8
l
+4 -l
l
+l
Propositionens förslag: järnkad uddatalsmetod (1,4) .. 10,0 +7 -5 +2
Här anför man verkligen en viss motivering: olägenheterna av
många småpartier och angelägenheten av ett fast regeringsunderlag. De förstnämnda riskerna kunna emellertid lätt undvikas också
312
Rädd regering
på andra vägar, och vad den senare frågan angår skulle väl konsekvensen fordra att man i så fall yrkade på majoritetsval i enmansvalkretsar – om nu regeringspartiernas riksdagsmän skulle
klara en sådan valkampanj som då skulle komma till stånd!
Brådskan vid handläggningen av valreformen står i bjärt kontrast till den långsamma takt i vilken folkomröstningsfrågan handlagts. Här hade riksdagen gång på gång begärt utredning, innan
regeringen bekvämade sig att överlämna ärendet till samma kommitte som arbetade med frågan om valsättet. Det förslag som nu
äntligen kommit fram innebär ingen beslutande folkomröstning
annat än som medel att påskynda grundlagsändring(!), och även
möjligheterna till rådgivande folkomröstning ha blott helt obetydligt ökats.
Tendensen är sålunda alldeles klar. Någon ökning av de röstberättigades inflytande vilja de maktägande partierna icke vara
med om, varken genom rättvisare valsätt eller genom folkomröstning i sakfrågor. Den vägledande synpunkten är för dem en enda:
att de skola bli i stånd att stanna evärdeligen vid makten, i vilken
riktning folkopinionen än går – trots att det t. o. m. ur socialdemokratiens egen synpunkt kanske skulle ha sina fördelar med
en viss växling i regeringsansvaret, när man är så rädd för samlingsregering. Man har under sådana omständigheter all anledning
att fråga sig, hur det är med inställningen till demokratien. Herr
Erlander och hans kolleger kanske trots allt hysa en viss ängslan
för folkets dom~
313