Det forntida Rom, dess karaktär och betydelse
1952
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DET FORNTIDA ROM –
DESS KARAKTÄR OCH BETYDELSE
Av professor HUGH LAST, Oxford
DET första bidraget i den första volymen av Journal of Roman
Studies var ett föredrag, som hölls av en vetenskapsman, vars
namn åtnjuter anseende varhelst västra Europas romanisering i
allmänhet, och Storbritanniens i synnerhet, är föremål för allvarliga studier, professor Haverfield. Hans största insats var att han
lade vittnesbörden om det romerska Britannien under vetenskaplig
kontroll. Sedan han mot slutet av det ovan nämnda föredraget
uppställt frågan vilken nytta man har av kännedomen om romerska riket och konstaterat, att det syntes många moderna människor
mycket avlägset och ovidkommande, försökte Haverfield sig på
att ge ett svar. Efter att ha haft mod att understryka värdet av
vad han kallade »denationalisering», fortsatte han: »En annan och
t. o. m. större romersk bragd kan i dag synas mindre viktig. Vi
veta, att Rom genom förtvivlade ansträngningar under århundraden hindrade invasionen av otaliga barbarstammar och att detta
uppskov säkrade inte endast den europeiska kulturens fortsatta
bestånd utan även dess seger över de inträngande folken. Vi veta
också eller inbilla oss veta, att vår egen kultur är fast rotad i tre
världsdelar och att föga är att frukta från gul eller annan fara.
Dock, om Europas stater börja förgöra varandra, kunna sådana
faror på nytt uppstå; vi böra alltjämt blicka ner i den grav, ur
vilken vi grävts upp.» (Detta var år 1911.) »Den som studerar det
romerska gränssystemet, studerar ett verk, som icke blott är stort,
utan också skapat hela det moderna Västeuropa.» De europeiska
staterna började verkligen åter förgöra varandra, och de faror,
som Haverfield talade om, ha återuppstått.
Min alltjämt mycket saknade kollega R. G. Oollingwood betecknar någonstädes Haverfield som »den minst filosofiske man, som
kan uppletas», och omdömet var ej oriktigt. Men Haverfield var
en god exponent för brittisk lärdom, och brittisk lärdom är typisk
314
Det forntida Rom
för det brittiska folket. Vi här i landet hylla icke obetingat åsikten
att, för att tala med Aristoteles, »den aktivitet, som överensstämmer med den högsta dygden, är kontemplation». Det brittiska
folket är i själva verket inte alls filosofiskt, och det skulle vara
orimligt att påstå, att vi direkt påverkats av några filosofiska
åsikter om förhållandet mellan det rena och det praktiska förnuftet. Vad som emellertid kan sägas är att många av oss helt
och hållet instämma med Cicero, när han förklarar »att vi äro
födda för handling» (Cic. de fin. 5, 58). Det är enligt min mening
för att rusta oss för handling i världen som »Vi alltjämt böra blicka
ner i den grav, ur vilken vi grävts upp».
Men när vi blicka ner i den, vad vänta vi oss finna TDet är svårt
att förstå hur någon numera kan förneka, att de mest verksamma
faktorerna i de mänskliga sammanhangen inte äro den materiella
kulturens produkter utan ideerna, dessa må nu direkt angå historikern eller icke. Det är i dag sorgligt nära sanningen, att människosläktet är delat itu – i två block, vilkas skiljaktigheter äro
farliga. Och dessa gälla inte materiella ting utan ideer så abstrakta, att skiljaktigheterna på våra dagars språk rätteligen betecknas såsom »ideologiska». De flocka sig kring det som filosoferna kalla värdeteorien, icke ekonomernas växelkursvärdeteori,
utan teorien om det värde, som ligger i ett mål-i-sig, och som från
detta mål i modifierad form överföres till allt som på något sätt
tjänar som ett medel till detta mål. Då jag står i begrepp att använda ordet »totalitär», så låt mig genast säga, att med det menar
jag inte auktoritär på det politiska området. Det har funnits
många auktoritära styrelser, kyrkliga så väl som världsliga, i
västra Europa, vilka inte alls voro totalitära. Vad jag verkligen
menar är följande. Primitiva folk handla som om de antoge –
och totalitärerna förfäkta -, att totaliteten eller gruppen (eller
gruppens fortbestånd och välfärd) ensamt har det absoluta värdet
av ett mål-i-sig, och att individuella mänskliga varelser endast
äro medel att brukas av gruppen för dess egna intressen utan
andra rättigheter än dem som gruppen finner nyttigt att medgiva
dem. Vi i Västeuropa å andra sidan tro, att det är individerna,
som äro mål-i-sig och som äga absolut värde just därför att de
äro mänskliga varelser, att staten är till för deras skull som ett
medel för deras välfärd och att de inom sig bära på oförytterliga
rättigheter.
Nu för tiden kan man hoppas, att folk börjar förstå, att ideer
som dessa betyda något: de betyda liv och död. Och i en tid som
315
— -~~–~-~~——————–
Hugh Last
denna kan det kanske finnas till och med flera än förut som känna
sig tilltalade av den historieåskådning, som så vitt jag vet först
skisserats av Schopenhauer i hans ganska lösliga framställning
av ämnet- den åskådningen, att åtminstone en viktig angelägenhet för historieforskningen är att förklara för människor vad de
äro, d. v. s. att visa människorna vilka ideer, som uppbära deras
kultur, genom att spåra dessa ideer och skälen till att de omfattades, från tiden då de först uppkommo intill våra dagar.
Varifrån kommo nu vår kulturs bärande ideer till Väst-Europa?
Att beteckna vår kultur som »västkristenhetens», så som Toynbee
gör, är ingen förklaring. Trots att kristendomen kanske varit den
mest verksamma drivkraften vid skapandet av den västerländska
kulturen, är jag inte ens säker på att västerländsk kultur kan
särskiljas från andra kulturer såsom speciellt kristen, eller att
kristendomen kan på något sätt hållas ensamt ansvarig för dess
särdrag. Ty Ryssland har varit kristet i nästan l 000 år, och dess
kultur är klart olik vår. Vad som i detta sammanhang kanske är
viktigare att observera, det är att medan västerlandets prästerskap
undervisats i och kunnat latin, så har det ryska prästerskapet med
sin inhemska liturgi faktiskt varit avskuret från hednisk litteratur,
både latinsk och grekisk, och även fysiskt isolerat från Västeuropa
särskilt mellan det trettonde århundradets tatarinvasioner och Peter den stores tid.
Och vad har detta betytU Den polske lärde Zielinski gav år 1903
ett berömt svar på frågan i föredrag, som han på offentligt uppdrag gav för blivande studenter i Ryssland (Svensk upplaga med
titeln Antiken och vi. Översättning av Axel Nelson 1925. Anmäld
i Svensk Tidskrift 1925, sid. 396 ff.) Zielinski erkänner, att han
såsom förespråkare för ökad klassisk bildning i Ryssland möttes
av opposition av mångahanda slag; en del av hans opponenter
gjorde gällande att »kraven på klassisk bildning understödjas icke
av Rysslands historia». Zielinski förnekar icke detta i sitt svar.
Vad han genmäler är att »hur svagt än det stöd må vara, som
kraven på klassisk bildning kunna få av fakta i Rysslands
historia, finns det ingen annan bildningsform, existerande eller
föreslagen, som får ens det minsta stöd från detta håll. Men
detta är för oss icke på något sätt en huvudsynpunkt. Huvudsaken
är denna: Ryssland ägde under en lång tid intet system för klassisk
undervisning med resultat att under hela denna period var det
icke en bildad nation; blev det inte heller förrän klassikerna introducerades som bildningsförmedlare.» (Hur högt bildningen då
316
Det forntida Rom
steg, gör Zielinski intet försök att angiva.) Kan det då vara så,
att när vi söka förklara skillnaden mellan Ryssland och Västerlandet och finna kristendomen gemensam för båda, vi böra betrakta förefintligheten av inflytelser från Grekland och Rom i
Västerlandet och obefintligheten av sådana i Ryssland som en
möjlig orsak~
Här skola vi inte befatta oss med alla de källor, vilka bidragit
till att nära den kropp av ideer och tankevanor, som i detta nu
bildar vår kultur, utan endast en av dessa källor: det romerska
rikets kultur och därigenom Greklands kultur, som ligger bakom.
Vi behöva inte ens uppehålla oss vid alla de bidrag, som Rom själv
givit. Vi komma nämligen att säga föga om medeltiden och intet
alls om humanismen i dess olika yttringar under och efter renässansen. I stället vill jag begränsa mig till det vi ärvt direkt från
det verk som Rom uträttade i de delar av Västeuropa, vilka det
underlade sig såsom provinser. Vårt ämne är historia, d. v. s. vad
folk har tänkt, och av dessa tankar de tankar, som Rom framkallade hos invånarna i riket.
Det finns ett ställe i Omsars skildring av hans galliska krig,
förmodligen välkänt för var och en som kan något latin, där
han i första kapitlet (l, l, 3) säger, att av de tre stammar, mellan vilka han delar hela Gallien, äro de belgiska stammarna de
starkaste. De bo längst ifrån den romerska provinsen med dess
kultur och humanitet. Mindre ofta nå de romerska köpmännen
ända dit med sitt förvekligande inflytande. Här är »kultur och
humanitet» förbundet med »köpmän», och ytterligare två gånger
finna vi denna förbindelse i De bello gallico. I 4, 3, 3, vid en jämförelse mellan ubierna och andra germaner, läsa vi om de förra,
att de äro mera civiliserade än de andra germanerna på grund
av inflytande från de romerska köpmännen och grannskapet till
gallerna. Och när vi i 5, 14, l om folket i Kent läsa, att de äro
de mest civiliserade av britterna, ty Kent ligger vid kusten, och
dess innevånare skilja sig ej mycket från gallerna i sitt levnadsskick, så innebär det samma sak för Britanniens del, fast det icke
säges uttryckligen. Vi behöva inte uppehålla oss vid den roll, som
handeln spelat vid kulturens spridning; dock må vi ej glömma,
att handelsmannen, förutom sina varor, paraplyerna och den
tryckta kalikån, även exporterar ideer till Afrika. I Rufinus’ berättelse i hans fortsättning av Eusebius’ Kyrkohistoria (X, 9) är
Meropius’ resa, som förde Aedesius och Frumentius till Abessiniens
hov, en vetenskaplig forskningsfärd, men grunden till den abes- 317
Hugh Last
sinska kyrkan lägges, när Frumentius (vilken som ung tagits till
fånga av infödingarna och vuxit upp till regent i Axomiternas
kungadöme) börjar söka rätt på kristna romerska handelsmän
och ge dem uppdrag och ämbeten med stor makt och myndighet,
samt enträget uppmana dem att bygga bönehus på skilda platser,
där de kunde mötas i bön på romerskt vis. Sådan var den roll,
som handelsmännen spelade vid grundandet av den kyrka, till
vars förste biskop Frumentius inom kort invigdes. Och grundläggandet av en kristen kyrka sker icke genom varor utan genom
ideer.
Men hur förhåller det sig med kulturen i den romerska provinsen i Gallien vilken Cresar nämner i samma andetag som handelns verkningar, eller ubiernas relativa civilisation, som direkt
tillskrives förbindelse med handelsmännen~ År denna civilisation
intet annat än en påstrykning av kulturens materiella fernissa~
Får en kannibal kultur, om han sätter på sig sin missionärs
hatU Eller måste han ge upp kannibalismen – d. v. s. byta inte
kläder, utan begrepp – för att bli mänsklig~ För ögonblicket kan
det vara tillräckligt att påminna om Strabos yttrande (p. 186 C)
om de galler, som levde i början av vår tideräknings första århundrade på vänstra Rhonestranden mellan Durance och Isere (i
departementen Vaucluse och Dröme), att de voro »barbarer, som
inte längre voro barbarer, då de i många avseenden börjat ändra
om såväl tal som seder efter romersk förebild, och några av dem
även sitt politiska system».
Det är allmänt känt, att Rom icke tvingade folken i provinserna
att romaniseras; och det är frånvaron av propaganda, som förklarar bristen på direkta uppgifter om verkningarna av det romerska inflytandet på de folk, som kommo under dess kontroll. Men
det finns en hithörande sak, som utgör ett undantag från den allmänna regeln. För sextio år sedan fördes en polemik i Frankrike,
framkallad av Fustel de Coulanges, angående Roms politik gentemot druidismen i perioden från Augustus till Cladius. Fustel
hade sagt, att det som skedde med druiderna icke borde kallas
förföljelse. Detta motsades, men ingen av de stridande brydde sig
om att fråga varför Rom kom i konflikt med druidismen. På denna
fråga ha svar givits både förut och senare, men det finnes anledning att ställa den på nytt.
Man har framhävt den politiska betydelse och det antiromerska
inflytande, som druidismen skulle ha haft, men därom nämner
Cresar icke någonting. A andra sidan hade Cicero, tio år innan
318
Det forntida Rom
Cresar begav sig till Gallien (pro Fonteio 31), påstått att gallerna
ännu förövade människooffer och gjort gällande, att »denna deras
hemska och barbariska sed att offra mänskliga varelser» var en
allmänt känd sak. Om detta var sant, vilket det säkerligen var,
hade Cicero anledning tro att en romersk jury skulle dela hans
förtrytelse.
Men vad som angår oss mera är imperiets politik. Och om denna
förtäljer Suetonius (Div, Claud 25, 5), att Claudius fullständigt
tillintetgjorde druidernas religion i Gallien, vilken var fruktansvärt grym och blivit förbjuden för romerska medborgare så nyss
som under Augustus. Där står alltså intet om politisk motsättning.
Strabo (197 C f.) redogör för gallernas barbariska seder – hur de
höggo huvudena av sina fiender, hängde dem över halsarna på
sina hästar och sedan spikade fast dem över sina portvalv. Och
han meddelar varifrån han fått sina upplysningar, ty han omtalar, att Poseidonius berättade, att han ofta sett denna syn och
först blivit uppskakad, men sedan såg den så ofta, att han blev
van vid den. Men därefter fortsätter Strabo: »Romarna förmådde
dem att upphöra med dessa sedvänjor liksom med offer och spå-
domar, vilka stodo i strid med vad som är tillåtet bland oss.» Och
sedan ger han ett annat exempel: »de brukade ta en man, som var
gudarna tillgiven, sticka ett svärd i ryggen på honom och förutsäga framtiden efter ryckningarna i hans kropp» – samt tillägger
slutligen, att de »aldrig brukade offra utan druider». Och härtill
kunna vi, om vi så vilja, lägga Pomponius Melas uppgift, att »folken» (i Gallien) »voro stolta och vidskepliga och fordom till den
grad vilda, att de ansågo den mänskliga varelsen vara det bästa
och mest lämpliga offret åt gudarna».
I allt detta finns ingenting om något politiskt motstånd från
druiderna mot Rom. Och faktiskt inleder Morumsen själv sin redogörelse för den nationalistiska uppfattningen av druidernas förbrytelser med den ärliga bekännelsen (Römische Geschichte3, Bd 5,
sid. 95): »Att direkt motstånd mot den utländska styrelsen skulle
vara allmänt inom druidismen under denna period kan åtminstone
icke bevisas.» Vad vi i stället finna är ett ständigt understrykande
av druidernas barbariska seder, och här ligger orsaken till de
romerska undertryckningsåtgärderna. De äro i stil med Augustus’
(Dio 54, 2, 4) och Tiberius’ (Suet. Tib. 34, l) försök att kraftigt inskränka gladiatorspelen. En dylik hållning är icke ovanlig i Rom.
Jag har uppehållit mig en smula vid frågan om Roms hållning
gentemot druiderna av två skäl. Det första är att fakta synas mig
319
,:
Hugh Last
utvisa, att Roms avoghet mot dem under denna period inte berodde
på politiska hänsyn utan på det barbariska i deras förehavanden.
Åtminstone i detta avseende var Rom angeläget om att civilisera
gallerna. Det förtjänstfulla i denna Roms politik framhäves faktiskt på ett ställe, som ibland uppmärksammats av kyrkohistoriker,
men eljes nästan helt ignorerats. I slutet av sina anmärkningar
om druiderna säger Plinius (NH 30, 13): »Och det är omöjligt att
tillräckligt högt skatta vad man är skyldig romarna, som tillintetgjort dessa vidunderliga varelser, bland vilka det anses som en
handling av högsta fromhet att döda en människa; att till på köpet
äta upp henne anses mycket välgörande för hälsan.» Som vi sagt,
brukade romarna i allmänhet inte tvång vid romaniseringen. Deras
politik gick inte ut på kulturell erövring, och följaktligen sade
de inte mycket därom. Men människooffer var för mycket för dem
att smälta. De gjorde slut på dem och så kan Plinius göra ett skäligen klart uttalande om deras avsikt.
Mitt andra skäl att syssla en smula med denna sak är att den
belyser vad som ligger i påståendet, att historiens föremål (jag
skulle tro enligt varje hållbar teori) är ideer. Enligt min mening
sysslar historikern icke först med händelser och finner sedan skäl
för dem, om han kan. Vad som verkligen intresserar honom är
tanken, som dikterade handlingen, och handlingen själv – i detta
fall undertryckandet av druidkulten – är endast av intresse för
så vitt det är en nyckel till motiven hos dem som handla.
Vad vi här ha, är faktiskt ett exempel på Roms civilisatoriska
verk. Det är detta verk, som enligt min mening är den sida av
romaniseringen, som fordrar särskild uppmärksamhet hos dem,
som syssla med det romerska trycket på provinserna, särskilt i
Västeuropa. Ty vi kunna inte förstå vårt västerlands kultur, om
vi inte spårar den till dess ursprung.
studiet av romarnas civilisatoriska insatser bevisar, att detta
ursprung går längre tillbaka än till omvändelsen till kristendomen, och att vår kultur följaktligen icke kan betecknas enbart
som kristenhetens i Västerlandet. Denna förklaring kan antagas
såsom åtminstone tänkbar av dem, som äro gammalmodiga nog
att tro, att historien om de ideer, vilka utgöra vår kultur i västerlandet, är sammanhängande alltifrån grekisk-romersk tid intill
vår egen.
Problemet om kulturens fortlevnad utöver den romerska tidsåldern till senare tider skall jag inte alls söka att här behandla –
jag vill endast säga, att hur lång man finner fortsättningen vara
320
Det forntida Rom
beror på vad man menar med kultur. Om man med kultur menar
en stil, som bestämmer utsmyckningen av materiella föremål, så
varar den inte länge. Om man å andra sidan fattar kulturen som
social och ekonomisk struktur, så som Dopsch och Pirenne, går den
längre fram i tiden. Men om man därmed avser fundamentala begrepp om individens förhållande till gruppen, om naturlig rätt
(som jag använder som en bekväm etikett för åsikten, att det finns
en absolut skillnad mellan rätt och orätt) och om hela den livsfilosofi, som finner ett egentligt värde i individen och inte i hjorden, hur långt fram sträcker sig då klassisk kultur~ Då jag inte
har utrymme att motivera ett svar på denna fråga, skall jag inte
alls besvara den. Men de romanska språken utgöra bevis nog att
i åtminstone ett avseende- och ett som är ytterst viktigt för våra
syften- en sammanhängande utveckling kan spåras från klassisk
tid till vår egen.
Vad jag snarare ville försöka göra på det lilla utrymme, som
återstår mig, det är att i korthet ange en eller två riktningar, där
jag funnit en undersökning löna sig – det vill säga kasta ljus
över Roms civiliserande inflytande och över det sätt, varpå frukterna av Roms verk spredos utanför imperiets gränser och bevarades, sedan det västromerska riket gått under. Att Rom verkligen utövade ett civiliserande inflytande, därom få vi britter upplysning genom vittnesbörd, som gälla vårt eget land. Agricolas
kulturella politik (Tac. Agr. 21) är allmänt känd, och det är också
Martialis’ påstående (11, 3, 5), att han läses i Britannien. För tre
år sedan fogade arkeologerna till sådana litterära vittnesbörd om
den klassiska kulturens spridning till England inte det första, men
det första verkligt slående vittnesbördet om kännedomen om Vergilius i Britannien – den stora mosaiken i Low Ham i Somersetshire, vilken visar scener från fjärde boken av Aeneiden.
Sådant rör emellertid, i varje fall i första hand, de högre klasserna. Men därav följer ingalunda, att det skulle vara oviktigt,
ty alla historiens vittnesbörd visa, att kulturen sprides från toppen
och nedåt (ett faktum, som antyder att i ett samhälle, där det inte
finns någon kulturell topp, äro utsikterna för kulturens framåtskridande mörka). Men det kunde vara mödan värt att, om vi
kunde, taga reda på hur de lägre klasserna kommo i kontakt med
Roms kultur. Och här tänker jag bl. a. på armen, som under
kejsardömets första tid ständigt tog in provinsbor bland sina hjälptrupper och vid avskedet gjorde dem till romerska medborgare.
Hur behandlade armen dem~ Vad för slags kulturell fostran fingo
321
Hugh Last
de~ Om man med kultur i första hand menar erkännande av
mänskliga varelsers värde samt villighet att tillerkänna andra
den respekt man gör anspråk på för egen del, så är det tydligt,
att frågan kommer att gälla den romerska militära disciplinens
beskaffenhet.
Så vitt jag kan upptäcka på ett område, som är för mig främmande, falla teorierna om soldatutbildningen i stort sett inom två
kategorier. En kategori består av de teorier, vilka gå ut på att
undertrycka varje enskild soldats personlighet, att på exercisfältet
lära honom reagera för order så gott som automatiskt, så att han
reagerar på samma sätt under stridens påfrestningar, och att på
så sätt förvandla honom så vitt möjligt till någonting liknande
en automat eller robot. Den andra består av de teorier, vilkas syfte
är att lära männen att lyda order och handla samfällt som en arme,
och inte som en ren folkskock, men i övrigt söka stimulera soldatens initiativkraft och förmåga att tänka själv, kort sagt att utveckla hans personlighet. Till vilken av dessa kategorier hörde
disciplinen i den romerska armenf
För ett svar på denna fråga vänder jag mig till de direkta vittnesbörden, vilka bestyrka att männen i romerska armen behandlades som män och inte som maskiner. Fast sättet för behandlingen
kan till en viss grad variera från enhet till enhet, är det förmodligen riktigt anta, att i varje arme de grundläggande föreställningarna äro desamma alltigenom, så att man kan använda vittnesbörd, som egentligen gälla legionerna, såsom en nyckel till sedvänjorna inom vad som mera direkt angår vårt nuvarande syfte,
nämligen auxilia. Och när frågan är ställd, tycks svaret klart,
fastän det är mig alldeles omöjligt att här framlägga det fullständigt. Men tänk t. ex. på Crnsar, efter det hans trupper genom
att ej lyda order hade åsamkat honom hans första militära nederlag i Gallien- vid Gergovia år 52 f. Kr. (BG 7, 52): han säger inte,
att lydnad är det enda som väntas av en soldat och att de brustit
i detta, utan i stället berömmer han det han kallar deras »magnitudo animi» och tillägger endast, att han också väntar sig »modestia» och »continentia». Eller vidare, när han håller tal till den
trettonde legionen vid Ravenna före övergången av Rubicon (BC
l, 7), begagnar han inte metoden att vifta med ett rött skynke
framför en massa tjurar, utan talar med sorg om Pompejus och
fortsätter sedan att tala om de betänkliga förvrängningar av Roms
konstitutionella praxis, som Senaten tillåtit sig, varvid han använder argument, som förutsätta ett intelligent auditorium, och
322
—–~_.:.._._______ r_____~—-~-…:________…:._~——-
Det forntida Rom
vädjar till dess förnuft och sannerligen inte endast till dess lidelser.
Man kunde fortsätta på detta sätt, lägga märke till vad Tacitus
säger om tillståndet i den arme, som Corbulo övertar i Syrien
(Ann 13, 35), där truppernas liv i fred tycks ha varit mer civilt
än militärt, eller de märkliga yttranden, som Josephus (BJ 6, 47)
tillskriver Titus vid Jerusalems belägring, och så vidare ända fram
till Ammianus’ redogörelse för J ulianus’ hållning gentemot sina
soldater (22, 7, 7) i fjärde århundradet och den omisskännliga innebörden i de yttranden om disciplin, vilka man finner hos Vegetius
(3, 4) i det femte. Men här må det vara nog att nämna en annan
beviskälla, som är högst värdefull i detta fall som i så många
andra: rätten. Det är av en viss betydelse, att det var för soldaterna som det under principatets första tid med åsidosättande av
den gamla romerska fadersmyndigheten stadgades, att det som en
soldat förvärvade utgjorde hans av fadern okontrollerade egendom,
hans peculium castrense. Samma hänsyn för trupperna löper genom hela den tilltrasslade historien om legaliseringen av soldaternas giftermål. Den börjar med det brev till prefekten i Egypten,
där Radrianus beviljar arvsrätt åt de soldatbarn, som fötts under
sin faders militärtjänst, och säger att fastän bestämmelsen, som
förvägrade barnen dylik, icke var hård, emedan deras fäder begått
ett disciplinbrott genom att över huvud få barn, »griper jag själv
med stor glädje sådana tillfällen som dessa att ge en humanare
tolkning i angelägenheter, där föregående kejsares förordningar
voro strängare». Denna utveckling, som inte slutar förrän i femte
århundradet med Theodosius II och Valentinianus III, belyser
den tämligen oavbrutna humaniseringen av de militära bestämmelserna – en process, som bör uppmärksammas, emedan den
i sin mån stödjer åsikten, att militärtjänsten i imperiet hade
ett civiliserande inflytande på det ständigt växande element inom
styrkorna, vilket hämtades från områden, som voro periferiska i
geografiskt avseende och efterblivna i kulturellt.
Vi ha nämnt rätten. Låt mig som avslutning säga ett mera allmänt ord i detta ämne. Rättshistoriker äro benägna att koncentrera sin uppmärksamhet på särskilda lagars historia – t. ex. de
romerska lagar om arvsrätt utan efterlämnat testamente, som vi
finna i merovingernas Gallien. Men den historiker, som sysslar
med kulturens historia, gör kanske bättre i att studera själva
rättsbegreppets historia och de grundprinciper, som ligga under
det viktigaste rättssystemet- Roms rätt. Alla känna berättelsen,
som Orosius hörde av en medborgare från Narbo, då han besökte
323
…
Hugh Last
den helige Hieronymos i Bethlehem- berättelsen om mannen, som
Gibbon (kap. XXXI) kallar »den tappre Adolphus», nämligen Ataulf, Alariks efterträdare som västgoternas konung. »I full förtröstan på tapperhet och seger drömde jag en gång», sade Adolphus,
»om att ändra universums utseende, att utplåna Roms namn, att på
dess ruiner upprätta goternas välde och att likt Augustus förvärva
odödlig ryktbarhet som grundare av ett nytt kejsardöme. Genom
upprepade experiment blev jag steg för steg övertygad om att
lagar äro en absolut nödvändighet, då det gäller att vidmakthålla
och organisera en välordnad stat, och att goternas vilda, omedgörliga sinne var oförmöget att bära lagars och en civil styrelses
hälsosamma ok. Från detta ögonblick uppställde jag för mig ett
annat mål för min ärelystnad, och det är nu min uppriktiga önskan,
att eftervärlden tacksamt skall erkänna värdet av vad en främling
uträttat, som använde goternas svärd, inte till att förstöra, utan
till att återupprätta och vidmakthålla det romerska rikets blomstring» (Orosius 7, 43, 4 ff.). Gibbons »genom upprepade experiment»
är en översättning av »multa experientia», vilket nu för tiden
bättre återges med »genom lång erfarenhet». Och vad var det för
lång erfarenhet, som lärde Ataulf att »lagar äro en absolut nödvändighet för att vidmakthålla och organisera en välordnad stat»,
om inte erfarenheten av romersk styrelse och av liv i enlighet
med romersk lag~ I detta sammanhang kan man inte ignorera de
lagböcker, i vilka barbarerna upptecknade sina egna sedvänjor,
vare sig det skedde på ett slags latin eller på deras modersmål.
Det är värt att observera att Ethelbert av Kent av Baeda säges
ha haft sina domslut samlade enligt romersk förebild. Men ännu
viktigare vid studiet av Roms inflytande på dessa folk äro de
lagsamlingar, som de läto sammanställa till sina romerska undersåtars fromma. Det bör t. ex. observeras, att i Teoderik den stores
s. k. edikt, från början av 500-talet, finna vi, att han gjort bekantskap med bitar ur Julius Paullus. Av ännu större betydelse för
det föreliggande spörsmålet är den nära nog samtida sammanställning som gjordes för Alarik Il, Breuiarium Alaricianum eller Lex
Romana Visigothorum, vars historia i Gallien och Spanien i sjätte
och sjunde århundradena syns mig högeligen viktig vid studiet
av spridningen såväl av iden om att leva under lag, som av de
ideer, som voro speciellt karakteristiska för Roms lag. Angående
dessa speciellt romerska ideer måste jag nöja mig med ett enda
påpekande. Jag kan inte underlåta att nämna romarnas allmänt
bekanta särskiljande av privaträtt och statsrätt. Enligt romersk
324
Det forntida Rom
åskådning hörde privatmannen med sin privata egendom under
den privata rätten, vilken i vad som angick hans egendom förvisso
tog mycket liten hänsyn till det allmännas intresse. Om staten
eller en kommun nu för tiden behöver jord för något offentligt
ändamål, kan jorden beslagtagas, och så sker också; men när i
Rom, som man kan se än i dag, Augustus utstakade sitt nya Forum,
gjorde han det mera hopträngt än han önskade, emedan han inte
hade mod att expropriera från några av de kringboende ägarna
(Suetonius Augustus 56, 2). Vår moderna tids komplicerade kultur
är inte förenlig med en sådan överdriven respekt för individens
rättigheter, och i våra dagar har denna respekt kritiserats, emedan
den behandlade alla individer lika och följaktligen avhöll sig från
att hjälpa de svagare i kampen för sitt uppehälle. Klassisk romersk
rätt skulle inte ha gjort intrång i avtalsfriheten ens för att säkra
utbetalningen av en minimilön. Men förr i tiden, fastän det då
var lika sant som det är nu, att rätten följer den allmänna meningen i stället för att leda den, och fastän respekten för mänskliga
varelser såsom sådana aldrig fått ett fullständigt uttryck i civilrätten, kom till följd av den vikt denna lade på den enskildes
rättigheter och till följd av dess likgiltighet för statens krav inflytandet från den romerska privaträtten helt över på civilisationens sida- d. v. s. på en individualistisk i motsats till en totalitär livssyn. Och detta inflytande stärktes, åtminstone så länge som
kejsardömet varade.
Historiker, som inte själva äro jurister, kunna kanske finna mer
av värde än man hittills gjort i studiet av den romerska rättens
verkningar på moralens och uppfostrans områden; ty det är ganska
klart, att civilisationens historia i Västeuropa inte kan skrivas
utan hänsyn till denna rätts civiliserande inflytande så väl på
den brokiga blandning av romerska och germanska avkomlingar,
vilken bebodde västra delen av den europeiska kontinenten från
och med femte århundradet, som även i områden vilka aldrig
omslötos av imperiets gränser. Det var Irland i femte århundradet,
ett land, som alltid legat utanför romerska riket, som J. B. Bury
avsåg, när han skrev (Life of St. Patrick- London 1905, sid. 223)
att »vi måste komma ihåg, att uttrycket ’imperiets styckning’ icke
på långt när innefattar alla sidor av de viktiga händelser, som
känneteckna denna hänaelserika period. Romaniseringsprocessen
fortskred på samma gång med full styrka. De germanska folk, som
slogo sig ned i de västra provinserna, först som ovälkomna undersåtar, snart som självständiga nationer, blevo där underkastade
22-523446 Svensk Tidskrift 1952 325
Hugh Last
den romerska kulturens inflytande, vilket aldrig var starkare och
mera effektivt än när Roms politiska makt dalade.»
Det är inte min uppgift att gå längre – t. ex. att ingå på huru
de som besökte Rom påverkades av vad de sågo där, besökande,
som kommo från kontinental-Enropa eller längre ifrån, såsom t. ex.
vår engelske kung Alfred, ja, från alla länder mellan själva Rom
och Islands nordkust. Men detta kan åtminstone sägas: de begåvo
sig till Rom, därför att Rom var västkristendomens centrum, vilket
Rom inte skulle varit, om ej det hedniska kejsardömet funnits.
Och när de kommo till Rom, funno de en kultur, som inte var rent
kristen utan en kristen kultur djupt rotad i Greklands och Roms
kultur. Kontinuiteten i denna kulturs utveckling från klassisk tid
till vår egen är ett faktum, som det vore förlåtligt om jag framhävde i dessa dagar, då det är modernt att yxa till vår historia i på
varandra följande »kulturer» eller »samhällen», men det är en
annan sida av saken. Vad jag måste nöja mig med att här ha antytt är att romaniseringen i dess viktigaste aspekt är en fråga
om ideer – ett förlopp, där ideer av det slag vi kalla barbariska
utbytas mot sådana som vi kalla civiliserade, och följaktligen att
om vi vilja förstå de fakta, som vårt största problem av i dag rör
sig om, bör detta Roms verk påkalla vår särskilda uppmärksamhet,
emedan det var detta, som lade grunden, och sannerligen mer än
grunden, till den kultur, som från västra Europa spritt sig inte
endast till några europeiska områden bortom de romerska gränserna, utan också över oceanen till Amerika, till delar av Afrika,
till Australien, Asien och till andra platser dessutom. För att kunna
möta framtiden med den styrka, som skapas av lydnad mot Dclphis
befallning att förstå oss själva, måste vi förstå det idesystem, som
är vår kulturs innersta väsen. Detta betyder, som E. A. Freeman
skulle ha sagt, om han hade levat, när historien kommit att fattas
såsom den nu fattas, att gå tillbaka till Rom, och bortom Rom
till Grekland, vars uppfattning av människan det är en del av
Roms insats att ha fört till seger i västerlandet.
326
DESS KARAKTÄR OCH BETYDELSE
Av professor HUGH LAST, Oxford
DET första bidraget i den första volymen av Journal of Roman
Studies var ett föredrag, som hölls av en vetenskapsman, vars
namn åtnjuter anseende varhelst västra Europas romanisering i
allmänhet, och Storbritanniens i synnerhet, är föremål för allvarliga studier, professor Haverfield. Hans största insats var att han
lade vittnesbörden om det romerska Britannien under vetenskaplig
kontroll. Sedan han mot slutet av det ovan nämnda föredraget
uppställt frågan vilken nytta man har av kännedomen om romerska riket och konstaterat, att det syntes många moderna människor
mycket avlägset och ovidkommande, försökte Haverfield sig på
att ge ett svar. Efter att ha haft mod att understryka värdet av
vad han kallade »denationalisering», fortsatte han: »En annan och
t. o. m. större romersk bragd kan i dag synas mindre viktig. Vi
veta, att Rom genom förtvivlade ansträngningar under århundraden hindrade invasionen av otaliga barbarstammar och att detta
uppskov säkrade inte endast den europeiska kulturens fortsatta
bestånd utan även dess seger över de inträngande folken. Vi veta
också eller inbilla oss veta, att vår egen kultur är fast rotad i tre
världsdelar och att föga är att frukta från gul eller annan fara.
Dock, om Europas stater börja förgöra varandra, kunna sådana
faror på nytt uppstå; vi böra alltjämt blicka ner i den grav, ur
vilken vi grävts upp.» (Detta var år 1911.) »Den som studerar det
romerska gränssystemet, studerar ett verk, som icke blott är stort,
utan också skapat hela det moderna Västeuropa.» De europeiska
staterna började verkligen åter förgöra varandra, och de faror,
som Haverfield talade om, ha återuppstått.
Min alltjämt mycket saknade kollega R. G. Oollingwood betecknar någonstädes Haverfield som »den minst filosofiske man, som
kan uppletas», och omdömet var ej oriktigt. Men Haverfield var
en god exponent för brittisk lärdom, och brittisk lärdom är typisk
314
Det forntida Rom
för det brittiska folket. Vi här i landet hylla icke obetingat åsikten
att, för att tala med Aristoteles, »den aktivitet, som överensstämmer med den högsta dygden, är kontemplation». Det brittiska
folket är i själva verket inte alls filosofiskt, och det skulle vara
orimligt att påstå, att vi direkt påverkats av några filosofiska
åsikter om förhållandet mellan det rena och det praktiska förnuftet. Vad som emellertid kan sägas är att många av oss helt
och hållet instämma med Cicero, när han förklarar »att vi äro
födda för handling» (Cic. de fin. 5, 58). Det är enligt min mening
för att rusta oss för handling i världen som »Vi alltjämt böra blicka
ner i den grav, ur vilken vi grävts upp».
Men när vi blicka ner i den, vad vänta vi oss finna TDet är svårt
att förstå hur någon numera kan förneka, att de mest verksamma
faktorerna i de mänskliga sammanhangen inte äro den materiella
kulturens produkter utan ideerna, dessa må nu direkt angå historikern eller icke. Det är i dag sorgligt nära sanningen, att människosläktet är delat itu – i två block, vilkas skiljaktigheter äro
farliga. Och dessa gälla inte materiella ting utan ideer så abstrakta, att skiljaktigheterna på våra dagars språk rätteligen betecknas såsom »ideologiska». De flocka sig kring det som filosoferna kalla värdeteorien, icke ekonomernas växelkursvärdeteori,
utan teorien om det värde, som ligger i ett mål-i-sig, och som från
detta mål i modifierad form överföres till allt som på något sätt
tjänar som ett medel till detta mål. Då jag står i begrepp att använda ordet »totalitär», så låt mig genast säga, att med det menar
jag inte auktoritär på det politiska området. Det har funnits
många auktoritära styrelser, kyrkliga så väl som världsliga, i
västra Europa, vilka inte alls voro totalitära. Vad jag verkligen
menar är följande. Primitiva folk handla som om de antoge –
och totalitärerna förfäkta -, att totaliteten eller gruppen (eller
gruppens fortbestånd och välfärd) ensamt har det absoluta värdet
av ett mål-i-sig, och att individuella mänskliga varelser endast
äro medel att brukas av gruppen för dess egna intressen utan
andra rättigheter än dem som gruppen finner nyttigt att medgiva
dem. Vi i Västeuropa å andra sidan tro, att det är individerna,
som äro mål-i-sig och som äga absolut värde just därför att de
äro mänskliga varelser, att staten är till för deras skull som ett
medel för deras välfärd och att de inom sig bära på oförytterliga
rättigheter.
Nu för tiden kan man hoppas, att folk börjar förstå, att ideer
som dessa betyda något: de betyda liv och död. Och i en tid som
315
— -~~–~-~~——————–
Hugh Last
denna kan det kanske finnas till och med flera än förut som känna
sig tilltalade av den historieåskådning, som så vitt jag vet först
skisserats av Schopenhauer i hans ganska lösliga framställning
av ämnet- den åskådningen, att åtminstone en viktig angelägenhet för historieforskningen är att förklara för människor vad de
äro, d. v. s. att visa människorna vilka ideer, som uppbära deras
kultur, genom att spåra dessa ideer och skälen till att de omfattades, från tiden då de först uppkommo intill våra dagar.
Varifrån kommo nu vår kulturs bärande ideer till Väst-Europa?
Att beteckna vår kultur som »västkristenhetens», så som Toynbee
gör, är ingen förklaring. Trots att kristendomen kanske varit den
mest verksamma drivkraften vid skapandet av den västerländska
kulturen, är jag inte ens säker på att västerländsk kultur kan
särskiljas från andra kulturer såsom speciellt kristen, eller att
kristendomen kan på något sätt hållas ensamt ansvarig för dess
särdrag. Ty Ryssland har varit kristet i nästan l 000 år, och dess
kultur är klart olik vår. Vad som i detta sammanhang kanske är
viktigare att observera, det är att medan västerlandets prästerskap
undervisats i och kunnat latin, så har det ryska prästerskapet med
sin inhemska liturgi faktiskt varit avskuret från hednisk litteratur,
både latinsk och grekisk, och även fysiskt isolerat från Västeuropa
särskilt mellan det trettonde århundradets tatarinvasioner och Peter den stores tid.
Och vad har detta betytU Den polske lärde Zielinski gav år 1903
ett berömt svar på frågan i föredrag, som han på offentligt uppdrag gav för blivande studenter i Ryssland (Svensk upplaga med
titeln Antiken och vi. Översättning av Axel Nelson 1925. Anmäld
i Svensk Tidskrift 1925, sid. 396 ff.) Zielinski erkänner, att han
såsom förespråkare för ökad klassisk bildning i Ryssland möttes
av opposition av mångahanda slag; en del av hans opponenter
gjorde gällande att »kraven på klassisk bildning understödjas icke
av Rysslands historia». Zielinski förnekar icke detta i sitt svar.
Vad han genmäler är att »hur svagt än det stöd må vara, som
kraven på klassisk bildning kunna få av fakta i Rysslands
historia, finns det ingen annan bildningsform, existerande eller
föreslagen, som får ens det minsta stöd från detta håll. Men
detta är för oss icke på något sätt en huvudsynpunkt. Huvudsaken
är denna: Ryssland ägde under en lång tid intet system för klassisk
undervisning med resultat att under hela denna period var det
icke en bildad nation; blev det inte heller förrän klassikerna introducerades som bildningsförmedlare.» (Hur högt bildningen då
316
Det forntida Rom
steg, gör Zielinski intet försök att angiva.) Kan det då vara så,
att när vi söka förklara skillnaden mellan Ryssland och Västerlandet och finna kristendomen gemensam för båda, vi böra betrakta förefintligheten av inflytelser från Grekland och Rom i
Västerlandet och obefintligheten av sådana i Ryssland som en
möjlig orsak~
Här skola vi inte befatta oss med alla de källor, vilka bidragit
till att nära den kropp av ideer och tankevanor, som i detta nu
bildar vår kultur, utan endast en av dessa källor: det romerska
rikets kultur och därigenom Greklands kultur, som ligger bakom.
Vi behöva inte ens uppehålla oss vid alla de bidrag, som Rom själv
givit. Vi komma nämligen att säga föga om medeltiden och intet
alls om humanismen i dess olika yttringar under och efter renässansen. I stället vill jag begränsa mig till det vi ärvt direkt från
det verk som Rom uträttade i de delar av Västeuropa, vilka det
underlade sig såsom provinser. Vårt ämne är historia, d. v. s. vad
folk har tänkt, och av dessa tankar de tankar, som Rom framkallade hos invånarna i riket.
Det finns ett ställe i Omsars skildring av hans galliska krig,
förmodligen välkänt för var och en som kan något latin, där
han i första kapitlet (l, l, 3) säger, att av de tre stammar, mellan vilka han delar hela Gallien, äro de belgiska stammarna de
starkaste. De bo längst ifrån den romerska provinsen med dess
kultur och humanitet. Mindre ofta nå de romerska köpmännen
ända dit med sitt förvekligande inflytande. Här är »kultur och
humanitet» förbundet med »köpmän», och ytterligare två gånger
finna vi denna förbindelse i De bello gallico. I 4, 3, 3, vid en jämförelse mellan ubierna och andra germaner, läsa vi om de förra,
att de äro mera civiliserade än de andra germanerna på grund
av inflytande från de romerska köpmännen och grannskapet till
gallerna. Och när vi i 5, 14, l om folket i Kent läsa, att de äro
de mest civiliserade av britterna, ty Kent ligger vid kusten, och
dess innevånare skilja sig ej mycket från gallerna i sitt levnadsskick, så innebär det samma sak för Britanniens del, fast det icke
säges uttryckligen. Vi behöva inte uppehålla oss vid den roll, som
handeln spelat vid kulturens spridning; dock må vi ej glömma,
att handelsmannen, förutom sina varor, paraplyerna och den
tryckta kalikån, även exporterar ideer till Afrika. I Rufinus’ berättelse i hans fortsättning av Eusebius’ Kyrkohistoria (X, 9) är
Meropius’ resa, som förde Aedesius och Frumentius till Abessiniens
hov, en vetenskaplig forskningsfärd, men grunden till den abes- 317
Hugh Last
sinska kyrkan lägges, när Frumentius (vilken som ung tagits till
fånga av infödingarna och vuxit upp till regent i Axomiternas
kungadöme) börjar söka rätt på kristna romerska handelsmän
och ge dem uppdrag och ämbeten med stor makt och myndighet,
samt enträget uppmana dem att bygga bönehus på skilda platser,
där de kunde mötas i bön på romerskt vis. Sådan var den roll,
som handelsmännen spelade vid grundandet av den kyrka, till
vars förste biskop Frumentius inom kort invigdes. Och grundläggandet av en kristen kyrka sker icke genom varor utan genom
ideer.
Men hur förhåller det sig med kulturen i den romerska provinsen i Gallien vilken Cresar nämner i samma andetag som handelns verkningar, eller ubiernas relativa civilisation, som direkt
tillskrives förbindelse med handelsmännen~ År denna civilisation
intet annat än en påstrykning av kulturens materiella fernissa~
Får en kannibal kultur, om han sätter på sig sin missionärs
hatU Eller måste han ge upp kannibalismen – d. v. s. byta inte
kläder, utan begrepp – för att bli mänsklig~ För ögonblicket kan
det vara tillräckligt att påminna om Strabos yttrande (p. 186 C)
om de galler, som levde i början av vår tideräknings första århundrade på vänstra Rhonestranden mellan Durance och Isere (i
departementen Vaucluse och Dröme), att de voro »barbarer, som
inte längre voro barbarer, då de i många avseenden börjat ändra
om såväl tal som seder efter romersk förebild, och några av dem
även sitt politiska system».
Det är allmänt känt, att Rom icke tvingade folken i provinserna
att romaniseras; och det är frånvaron av propaganda, som förklarar bristen på direkta uppgifter om verkningarna av det romerska inflytandet på de folk, som kommo under dess kontroll. Men
det finns en hithörande sak, som utgör ett undantag från den allmänna regeln. För sextio år sedan fördes en polemik i Frankrike,
framkallad av Fustel de Coulanges, angående Roms politik gentemot druidismen i perioden från Augustus till Cladius. Fustel
hade sagt, att det som skedde med druiderna icke borde kallas
förföljelse. Detta motsades, men ingen av de stridande brydde sig
om att fråga varför Rom kom i konflikt med druidismen. På denna
fråga ha svar givits både förut och senare, men det finnes anledning att ställa den på nytt.
Man har framhävt den politiska betydelse och det antiromerska
inflytande, som druidismen skulle ha haft, men därom nämner
Cresar icke någonting. A andra sidan hade Cicero, tio år innan
318
Det forntida Rom
Cresar begav sig till Gallien (pro Fonteio 31), påstått att gallerna
ännu förövade människooffer och gjort gällande, att »denna deras
hemska och barbariska sed att offra mänskliga varelser» var en
allmänt känd sak. Om detta var sant, vilket det säkerligen var,
hade Cicero anledning tro att en romersk jury skulle dela hans
förtrytelse.
Men vad som angår oss mera är imperiets politik. Och om denna
förtäljer Suetonius (Div, Claud 25, 5), att Claudius fullständigt
tillintetgjorde druidernas religion i Gallien, vilken var fruktansvärt grym och blivit förbjuden för romerska medborgare så nyss
som under Augustus. Där står alltså intet om politisk motsättning.
Strabo (197 C f.) redogör för gallernas barbariska seder – hur de
höggo huvudena av sina fiender, hängde dem över halsarna på
sina hästar och sedan spikade fast dem över sina portvalv. Och
han meddelar varifrån han fått sina upplysningar, ty han omtalar, att Poseidonius berättade, att han ofta sett denna syn och
först blivit uppskakad, men sedan såg den så ofta, att han blev
van vid den. Men därefter fortsätter Strabo: »Romarna förmådde
dem att upphöra med dessa sedvänjor liksom med offer och spå-
domar, vilka stodo i strid med vad som är tillåtet bland oss.» Och
sedan ger han ett annat exempel: »de brukade ta en man, som var
gudarna tillgiven, sticka ett svärd i ryggen på honom och förutsäga framtiden efter ryckningarna i hans kropp» – samt tillägger
slutligen, att de »aldrig brukade offra utan druider». Och härtill
kunna vi, om vi så vilja, lägga Pomponius Melas uppgift, att »folken» (i Gallien) »voro stolta och vidskepliga och fordom till den
grad vilda, att de ansågo den mänskliga varelsen vara det bästa
och mest lämpliga offret åt gudarna».
I allt detta finns ingenting om något politiskt motstånd från
druiderna mot Rom. Och faktiskt inleder Morumsen själv sin redogörelse för den nationalistiska uppfattningen av druidernas förbrytelser med den ärliga bekännelsen (Römische Geschichte3, Bd 5,
sid. 95): »Att direkt motstånd mot den utländska styrelsen skulle
vara allmänt inom druidismen under denna period kan åtminstone
icke bevisas.» Vad vi i stället finna är ett ständigt understrykande
av druidernas barbariska seder, och här ligger orsaken till de
romerska undertryckningsåtgärderna. De äro i stil med Augustus’
(Dio 54, 2, 4) och Tiberius’ (Suet. Tib. 34, l) försök att kraftigt inskränka gladiatorspelen. En dylik hållning är icke ovanlig i Rom.
Jag har uppehållit mig en smula vid frågan om Roms hållning
gentemot druiderna av två skäl. Det första är att fakta synas mig
319
,:
Hugh Last
utvisa, att Roms avoghet mot dem under denna period inte berodde
på politiska hänsyn utan på det barbariska i deras förehavanden.
Åtminstone i detta avseende var Rom angeläget om att civilisera
gallerna. Det förtjänstfulla i denna Roms politik framhäves faktiskt på ett ställe, som ibland uppmärksammats av kyrkohistoriker,
men eljes nästan helt ignorerats. I slutet av sina anmärkningar
om druiderna säger Plinius (NH 30, 13): »Och det är omöjligt att
tillräckligt högt skatta vad man är skyldig romarna, som tillintetgjort dessa vidunderliga varelser, bland vilka det anses som en
handling av högsta fromhet att döda en människa; att till på köpet
äta upp henne anses mycket välgörande för hälsan.» Som vi sagt,
brukade romarna i allmänhet inte tvång vid romaniseringen. Deras
politik gick inte ut på kulturell erövring, och följaktligen sade
de inte mycket därom. Men människooffer var för mycket för dem
att smälta. De gjorde slut på dem och så kan Plinius göra ett skäligen klart uttalande om deras avsikt.
Mitt andra skäl att syssla en smula med denna sak är att den
belyser vad som ligger i påståendet, att historiens föremål (jag
skulle tro enligt varje hållbar teori) är ideer. Enligt min mening
sysslar historikern icke först med händelser och finner sedan skäl
för dem, om han kan. Vad som verkligen intresserar honom är
tanken, som dikterade handlingen, och handlingen själv – i detta
fall undertryckandet av druidkulten – är endast av intresse för
så vitt det är en nyckel till motiven hos dem som handla.
Vad vi här ha, är faktiskt ett exempel på Roms civilisatoriska
verk. Det är detta verk, som enligt min mening är den sida av
romaniseringen, som fordrar särskild uppmärksamhet hos dem,
som syssla med det romerska trycket på provinserna, särskilt i
Västeuropa. Ty vi kunna inte förstå vårt västerlands kultur, om
vi inte spårar den till dess ursprung.
studiet av romarnas civilisatoriska insatser bevisar, att detta
ursprung går längre tillbaka än till omvändelsen till kristendomen, och att vår kultur följaktligen icke kan betecknas enbart
som kristenhetens i Västerlandet. Denna förklaring kan antagas
såsom åtminstone tänkbar av dem, som äro gammalmodiga nog
att tro, att historien om de ideer, vilka utgöra vår kultur i västerlandet, är sammanhängande alltifrån grekisk-romersk tid intill
vår egen.
Problemet om kulturens fortlevnad utöver den romerska tidsåldern till senare tider skall jag inte alls söka att här behandla –
jag vill endast säga, att hur lång man finner fortsättningen vara
320
Det forntida Rom
beror på vad man menar med kultur. Om man med kultur menar
en stil, som bestämmer utsmyckningen av materiella föremål, så
varar den inte länge. Om man å andra sidan fattar kulturen som
social och ekonomisk struktur, så som Dopsch och Pirenne, går den
längre fram i tiden. Men om man därmed avser fundamentala begrepp om individens förhållande till gruppen, om naturlig rätt
(som jag använder som en bekväm etikett för åsikten, att det finns
en absolut skillnad mellan rätt och orätt) och om hela den livsfilosofi, som finner ett egentligt värde i individen och inte i hjorden, hur långt fram sträcker sig då klassisk kultur~ Då jag inte
har utrymme att motivera ett svar på denna fråga, skall jag inte
alls besvara den. Men de romanska språken utgöra bevis nog att
i åtminstone ett avseende- och ett som är ytterst viktigt för våra
syften- en sammanhängande utveckling kan spåras från klassisk
tid till vår egen.
Vad jag snarare ville försöka göra på det lilla utrymme, som
återstår mig, det är att i korthet ange en eller två riktningar, där
jag funnit en undersökning löna sig – det vill säga kasta ljus
över Roms civiliserande inflytande och över det sätt, varpå frukterna av Roms verk spredos utanför imperiets gränser och bevarades, sedan det västromerska riket gått under. Att Rom verkligen utövade ett civiliserande inflytande, därom få vi britter upplysning genom vittnesbörd, som gälla vårt eget land. Agricolas
kulturella politik (Tac. Agr. 21) är allmänt känd, och det är också
Martialis’ påstående (11, 3, 5), att han läses i Britannien. För tre
år sedan fogade arkeologerna till sådana litterära vittnesbörd om
den klassiska kulturens spridning till England inte det första, men
det första verkligt slående vittnesbördet om kännedomen om Vergilius i Britannien – den stora mosaiken i Low Ham i Somersetshire, vilken visar scener från fjärde boken av Aeneiden.
Sådant rör emellertid, i varje fall i första hand, de högre klasserna. Men därav följer ingalunda, att det skulle vara oviktigt,
ty alla historiens vittnesbörd visa, att kulturen sprides från toppen
och nedåt (ett faktum, som antyder att i ett samhälle, där det inte
finns någon kulturell topp, äro utsikterna för kulturens framåtskridande mörka). Men det kunde vara mödan värt att, om vi
kunde, taga reda på hur de lägre klasserna kommo i kontakt med
Roms kultur. Och här tänker jag bl. a. på armen, som under
kejsardömets första tid ständigt tog in provinsbor bland sina hjälptrupper och vid avskedet gjorde dem till romerska medborgare.
Hur behandlade armen dem~ Vad för slags kulturell fostran fingo
321
Hugh Last
de~ Om man med kultur i första hand menar erkännande av
mänskliga varelsers värde samt villighet att tillerkänna andra
den respekt man gör anspråk på för egen del, så är det tydligt,
att frågan kommer att gälla den romerska militära disciplinens
beskaffenhet.
Så vitt jag kan upptäcka på ett område, som är för mig främmande, falla teorierna om soldatutbildningen i stort sett inom två
kategorier. En kategori består av de teorier, vilka gå ut på att
undertrycka varje enskild soldats personlighet, att på exercisfältet
lära honom reagera för order så gott som automatiskt, så att han
reagerar på samma sätt under stridens påfrestningar, och att på
så sätt förvandla honom så vitt möjligt till någonting liknande
en automat eller robot. Den andra består av de teorier, vilkas syfte
är att lära männen att lyda order och handla samfällt som en arme,
och inte som en ren folkskock, men i övrigt söka stimulera soldatens initiativkraft och förmåga att tänka själv, kort sagt att utveckla hans personlighet. Till vilken av dessa kategorier hörde
disciplinen i den romerska armenf
För ett svar på denna fråga vänder jag mig till de direkta vittnesbörden, vilka bestyrka att männen i romerska armen behandlades som män och inte som maskiner. Fast sättet för behandlingen
kan till en viss grad variera från enhet till enhet, är det förmodligen riktigt anta, att i varje arme de grundläggande föreställningarna äro desamma alltigenom, så att man kan använda vittnesbörd, som egentligen gälla legionerna, såsom en nyckel till sedvänjorna inom vad som mera direkt angår vårt nuvarande syfte,
nämligen auxilia. Och när frågan är ställd, tycks svaret klart,
fastän det är mig alldeles omöjligt att här framlägga det fullständigt. Men tänk t. ex. på Crnsar, efter det hans trupper genom
att ej lyda order hade åsamkat honom hans första militära nederlag i Gallien- vid Gergovia år 52 f. Kr. (BG 7, 52): han säger inte,
att lydnad är det enda som väntas av en soldat och att de brustit
i detta, utan i stället berömmer han det han kallar deras »magnitudo animi» och tillägger endast, att han också väntar sig »modestia» och »continentia». Eller vidare, när han håller tal till den
trettonde legionen vid Ravenna före övergången av Rubicon (BC
l, 7), begagnar han inte metoden att vifta med ett rött skynke
framför en massa tjurar, utan talar med sorg om Pompejus och
fortsätter sedan att tala om de betänkliga förvrängningar av Roms
konstitutionella praxis, som Senaten tillåtit sig, varvid han använder argument, som förutsätta ett intelligent auditorium, och
322
—–~_.:.._._______ r_____~—-~-…:________…:._~——-
Det forntida Rom
vädjar till dess förnuft och sannerligen inte endast till dess lidelser.
Man kunde fortsätta på detta sätt, lägga märke till vad Tacitus
säger om tillståndet i den arme, som Corbulo övertar i Syrien
(Ann 13, 35), där truppernas liv i fred tycks ha varit mer civilt
än militärt, eller de märkliga yttranden, som Josephus (BJ 6, 47)
tillskriver Titus vid Jerusalems belägring, och så vidare ända fram
till Ammianus’ redogörelse för J ulianus’ hållning gentemot sina
soldater (22, 7, 7) i fjärde århundradet och den omisskännliga innebörden i de yttranden om disciplin, vilka man finner hos Vegetius
(3, 4) i det femte. Men här må det vara nog att nämna en annan
beviskälla, som är högst värdefull i detta fall som i så många
andra: rätten. Det är av en viss betydelse, att det var för soldaterna som det under principatets första tid med åsidosättande av
den gamla romerska fadersmyndigheten stadgades, att det som en
soldat förvärvade utgjorde hans av fadern okontrollerade egendom,
hans peculium castrense. Samma hänsyn för trupperna löper genom hela den tilltrasslade historien om legaliseringen av soldaternas giftermål. Den börjar med det brev till prefekten i Egypten,
där Radrianus beviljar arvsrätt åt de soldatbarn, som fötts under
sin faders militärtjänst, och säger att fastän bestämmelsen, som
förvägrade barnen dylik, icke var hård, emedan deras fäder begått
ett disciplinbrott genom att över huvud få barn, »griper jag själv
med stor glädje sådana tillfällen som dessa att ge en humanare
tolkning i angelägenheter, där föregående kejsares förordningar
voro strängare». Denna utveckling, som inte slutar förrän i femte
århundradet med Theodosius II och Valentinianus III, belyser
den tämligen oavbrutna humaniseringen av de militära bestämmelserna – en process, som bör uppmärksammas, emedan den
i sin mån stödjer åsikten, att militärtjänsten i imperiet hade
ett civiliserande inflytande på det ständigt växande element inom
styrkorna, vilket hämtades från områden, som voro periferiska i
geografiskt avseende och efterblivna i kulturellt.
Vi ha nämnt rätten. Låt mig som avslutning säga ett mera allmänt ord i detta ämne. Rättshistoriker äro benägna att koncentrera sin uppmärksamhet på särskilda lagars historia – t. ex. de
romerska lagar om arvsrätt utan efterlämnat testamente, som vi
finna i merovingernas Gallien. Men den historiker, som sysslar
med kulturens historia, gör kanske bättre i att studera själva
rättsbegreppets historia och de grundprinciper, som ligga under
det viktigaste rättssystemet- Roms rätt. Alla känna berättelsen,
som Orosius hörde av en medborgare från Narbo, då han besökte
323
…
Hugh Last
den helige Hieronymos i Bethlehem- berättelsen om mannen, som
Gibbon (kap. XXXI) kallar »den tappre Adolphus», nämligen Ataulf, Alariks efterträdare som västgoternas konung. »I full förtröstan på tapperhet och seger drömde jag en gång», sade Adolphus,
»om att ändra universums utseende, att utplåna Roms namn, att på
dess ruiner upprätta goternas välde och att likt Augustus förvärva
odödlig ryktbarhet som grundare av ett nytt kejsardöme. Genom
upprepade experiment blev jag steg för steg övertygad om att
lagar äro en absolut nödvändighet, då det gäller att vidmakthålla
och organisera en välordnad stat, och att goternas vilda, omedgörliga sinne var oförmöget att bära lagars och en civil styrelses
hälsosamma ok. Från detta ögonblick uppställde jag för mig ett
annat mål för min ärelystnad, och det är nu min uppriktiga önskan,
att eftervärlden tacksamt skall erkänna värdet av vad en främling
uträttat, som använde goternas svärd, inte till att förstöra, utan
till att återupprätta och vidmakthålla det romerska rikets blomstring» (Orosius 7, 43, 4 ff.). Gibbons »genom upprepade experiment»
är en översättning av »multa experientia», vilket nu för tiden
bättre återges med »genom lång erfarenhet». Och vad var det för
lång erfarenhet, som lärde Ataulf att »lagar äro en absolut nödvändighet för att vidmakthålla och organisera en välordnad stat»,
om inte erfarenheten av romersk styrelse och av liv i enlighet
med romersk lag~ I detta sammanhang kan man inte ignorera de
lagböcker, i vilka barbarerna upptecknade sina egna sedvänjor,
vare sig det skedde på ett slags latin eller på deras modersmål.
Det är värt att observera att Ethelbert av Kent av Baeda säges
ha haft sina domslut samlade enligt romersk förebild. Men ännu
viktigare vid studiet av Roms inflytande på dessa folk äro de
lagsamlingar, som de läto sammanställa till sina romerska undersåtars fromma. Det bör t. ex. observeras, att i Teoderik den stores
s. k. edikt, från början av 500-talet, finna vi, att han gjort bekantskap med bitar ur Julius Paullus. Av ännu större betydelse för
det föreliggande spörsmålet är den nära nog samtida sammanställning som gjordes för Alarik Il, Breuiarium Alaricianum eller Lex
Romana Visigothorum, vars historia i Gallien och Spanien i sjätte
och sjunde århundradena syns mig högeligen viktig vid studiet
av spridningen såväl av iden om att leva under lag, som av de
ideer, som voro speciellt karakteristiska för Roms lag. Angående
dessa speciellt romerska ideer måste jag nöja mig med ett enda
påpekande. Jag kan inte underlåta att nämna romarnas allmänt
bekanta särskiljande av privaträtt och statsrätt. Enligt romersk
324
Det forntida Rom
åskådning hörde privatmannen med sin privata egendom under
den privata rätten, vilken i vad som angick hans egendom förvisso
tog mycket liten hänsyn till det allmännas intresse. Om staten
eller en kommun nu för tiden behöver jord för något offentligt
ändamål, kan jorden beslagtagas, och så sker också; men när i
Rom, som man kan se än i dag, Augustus utstakade sitt nya Forum,
gjorde han det mera hopträngt än han önskade, emedan han inte
hade mod att expropriera från några av de kringboende ägarna
(Suetonius Augustus 56, 2). Vår moderna tids komplicerade kultur
är inte förenlig med en sådan överdriven respekt för individens
rättigheter, och i våra dagar har denna respekt kritiserats, emedan
den behandlade alla individer lika och följaktligen avhöll sig från
att hjälpa de svagare i kampen för sitt uppehälle. Klassisk romersk
rätt skulle inte ha gjort intrång i avtalsfriheten ens för att säkra
utbetalningen av en minimilön. Men förr i tiden, fastän det då
var lika sant som det är nu, att rätten följer den allmänna meningen i stället för att leda den, och fastän respekten för mänskliga
varelser såsom sådana aldrig fått ett fullständigt uttryck i civilrätten, kom till följd av den vikt denna lade på den enskildes
rättigheter och till följd av dess likgiltighet för statens krav inflytandet från den romerska privaträtten helt över på civilisationens sida- d. v. s. på en individualistisk i motsats till en totalitär livssyn. Och detta inflytande stärktes, åtminstone så länge som
kejsardömet varade.
Historiker, som inte själva äro jurister, kunna kanske finna mer
av värde än man hittills gjort i studiet av den romerska rättens
verkningar på moralens och uppfostrans områden; ty det är ganska
klart, att civilisationens historia i Västeuropa inte kan skrivas
utan hänsyn till denna rätts civiliserande inflytande så väl på
den brokiga blandning av romerska och germanska avkomlingar,
vilken bebodde västra delen av den europeiska kontinenten från
och med femte århundradet, som även i områden vilka aldrig
omslötos av imperiets gränser. Det var Irland i femte århundradet,
ett land, som alltid legat utanför romerska riket, som J. B. Bury
avsåg, när han skrev (Life of St. Patrick- London 1905, sid. 223)
att »vi måste komma ihåg, att uttrycket ’imperiets styckning’ icke
på långt när innefattar alla sidor av de viktiga händelser, som
känneteckna denna hänaelserika period. Romaniseringsprocessen
fortskred på samma gång med full styrka. De germanska folk, som
slogo sig ned i de västra provinserna, först som ovälkomna undersåtar, snart som självständiga nationer, blevo där underkastade
22-523446 Svensk Tidskrift 1952 325
Hugh Last
den romerska kulturens inflytande, vilket aldrig var starkare och
mera effektivt än när Roms politiska makt dalade.»
Det är inte min uppgift att gå längre – t. ex. att ingå på huru
de som besökte Rom påverkades av vad de sågo där, besökande,
som kommo från kontinental-Enropa eller längre ifrån, såsom t. ex.
vår engelske kung Alfred, ja, från alla länder mellan själva Rom
och Islands nordkust. Men detta kan åtminstone sägas: de begåvo
sig till Rom, därför att Rom var västkristendomens centrum, vilket
Rom inte skulle varit, om ej det hedniska kejsardömet funnits.
Och när de kommo till Rom, funno de en kultur, som inte var rent
kristen utan en kristen kultur djupt rotad i Greklands och Roms
kultur. Kontinuiteten i denna kulturs utveckling från klassisk tid
till vår egen är ett faktum, som det vore förlåtligt om jag framhävde i dessa dagar, då det är modernt att yxa till vår historia i på
varandra följande »kulturer» eller »samhällen», men det är en
annan sida av saken. Vad jag måste nöja mig med att här ha antytt är att romaniseringen i dess viktigaste aspekt är en fråga
om ideer – ett förlopp, där ideer av det slag vi kalla barbariska
utbytas mot sådana som vi kalla civiliserade, och följaktligen att
om vi vilja förstå de fakta, som vårt största problem av i dag rör
sig om, bör detta Roms verk påkalla vår särskilda uppmärksamhet,
emedan det var detta, som lade grunden, och sannerligen mer än
grunden, till den kultur, som från västra Europa spritt sig inte
endast till några europeiska områden bortom de romerska gränserna, utan också över oceanen till Amerika, till delar av Afrika,
till Australien, Asien och till andra platser dessutom. För att kunna
möta framtiden med den styrka, som skapas av lydnad mot Dclphis
befallning att förstå oss själva, måste vi förstå det idesystem, som
är vår kulturs innersta väsen. Detta betyder, som E. A. Freeman
skulle ha sagt, om han hade levat, när historien kommit att fattas
såsom den nu fattas, att gå tillbaka till Rom, och bortom Rom
till Grekland, vars uppfattning av människan det är en del av
Roms insats att ha fört till seger i västerlandet.
326