Stalinism och historiebeskrivning

STALINISM
OCH HISTORIESKRIVNING
Av arkivarien, fil. lic. SVEN ASTRAND
DEN mäktiga kraftkoncentration, som i det ryska rikets moderna
historia är förknippad med Stalins namn har tvingat till intresse
och ställningstagande, alltefter denna kraftutveckling ryckt allt
större delar av mänskligheten in på livet. Detta gäller även på
det andliga området, där stalinismens verkningar helt förändrat
kulturbilden i de av den berörda länderna.
En påminnelse härom har den svenska allmänheten nyligen fått
vid de sällsamma omständigheterna kring den ryska »piratupplagan» av Ingvar Anderssons »Sveriges historia», av denne redovisade i hans nyligen utgivna skrift »Svensk historia i rysk version». Beträffande de utomordentligt viktiga historiografiska fakta
som här är att hämta må hänvisas till detta arbete.
För två år sedan utgavs av den tyske kännaren av sovjetrysk
historiografi dr G. v. Rauch i det västtyska kulturmagasinet
»Europa Archiv» en översikt över en rad framstående sovjetryska
historieverk. Den här följande studien har denna på fakta överrika
uppsats till utgångspunkt, därtill har sammanförts vetande, som
kunnat hämtas ur ryska kulturtidskrifter, i Sverige blott alltför
sparsamt förefintligt bibliografiskt material, artiklar i dagspressen av slavister och historiker plus studium av ett och annat sovjetryskt historieverk m. m.
Det revolutionära skedet i sovjetepoken räckte ett gott stycke
in på 1920-talet och dominerades av de båda ledardioskurerna Lenin
och Trotskij jämte det gamla gardet av mestadels i västerländsk
exil skolade revolutionära teoretiker, för vilka anarkistiska handlingsideal ej var främmande. Det var också en tid av anarki med
sönderbrytande av de gamla samhällsformerna, extrem kulturradikalism, gudlöshet och sexualförvildning samt en internationalistisk revolutionär målsättning i utrikespolitiken, då man med sina
appeller till proletärer i alla stater ville visa upp bilden av ett
samhälle, där det mesta var olikt kapitalismens länder. Den ofrånkomliga reaktionen- ordet må även i detta sammanhang tillåtas
128
stalinism och historieskrivning
äga sin nedärvda politiska betydelse – kom med den i den ryska
marken rotfästade Stalin och hans välorganiserade byråkrati av
partifunktionärer, beredda att förverkliga den nye mästarens program: »Socialismen i ett enda land.» Det blev femårsplanernas
skede, som organiserade det röda väldet till en totalstat med anlitande av beprövade samhällsnormer, trots allt nödvändiga även
för det mest »progressiva» statsliv. Med utopierna sopades även
Lenins gamla garde bort- med eller utan exekutionsplutonernas
kulkärvar. Isoleringen från Europa hårdnade allt mer, och med internationalens upplösning till tonerna av den nya fosterländska
Sovjethymnen under andra världskrigets vapendån tycktes denna
fas ha nått sin kulmen.
Under strömväxlingen utsattes konst- och kulturlivet i Sovjetunionen för starka brytningar. statsdoktrinens bärare på sociologins område närmast efter revolutionen var den berömde Pokrovskij, vilken som ställföreträdande folkbildningskommissarie genomfört historieundervisningens omstöpande till samhällsvetenskap i
den dåtida marxistiska historieuppfattningens anda. Kort efter
hans död 1932 utsattes hans verk dock för en officiell trumeld, i
vilken de största kanonerna, Kirov, Zjdanov och Stalin själv m. fl.
successivt föll in, och som inom kort innebar raserande av hela
skolan. De första bevisen för att den vulgärmarxistiska fosterlandslösheten var passe kommer härvid till synes. Inför det vid synränderna i öst och väst framträdande hotet odlas nu en proletärernas patriotism, omfattande det socialistiska fäderneslandet, och i
undervisningen kommer en levande, fantasieggande historieframställning åter till heders i stället för de marxistisk-sociologiska
abstraktionerna. Under hänvisning till Pokrovskijs förflackning
utmönstrar folkkommissariernas råd de hittills brukade läroböckerna och anvisar riktlinjer för hur de nya skall skrivas: Kristendomens införande förklaras inleda ett högre kulturskede, inte minst
genom klostrens kulturgärning, de fornryska hjältarna, sådana
som Alexander Nevskij får åter träda fram i sin äras glans, och
revolutionskrigen bedöms i lika hög grad som en nationell kamp
mot de främmande interventionisterna som en klasskampsföreteelse. Dessutom anbefalles ökat studium av den klassiska litteraturen och det ryska språket – ett område som ej heller undgått
Stalins skarpa personliga uppsikt, och där så sent som 1950 diktatorn, snarare som en representant för det sunda lekmannaförnuftet än som »Sovjetunionens ledande språkvetenskapsman» –
ett epitet varmed han för närvarande harangeras i rysk press –
129
i,
l
Sven Åstrand
ingripit genom att kraftigt underkänna de sedan revolutionen härskande s. k. marristiska ideerna. Dessa besynnerliga tankeskapelser
hade till upphovsman den år 1934 avlidne rysk-georgiske språkvetenskapsmannen N. J. Marr, som utifrån en slags mekanisk»materialistisk» språkutvecklingslag ville återföra alla världens
munarter på några få ursprungliga ordstammar, och vilken såsom
uppfinnare av »den nya språkdoktrinen» härskade lika oinskränkt
som Pokrovskij på sitt och ännu Lysenko på sitt naturvetenskapliga fält.
De historiska irrläror, som med Pokrovskijskolans fall brännmärktes, var bl. a. att man förnekat en äktrysk statsbildning under
Kievvikingarnas epok, att man lagt skulden till Napoleons stora
invasion 1812 på den ryska adeln, att man underkänt såväl 1820-
talets dekabrister som sekelskiftets borgerliga demokrater som förelöpare till 1917 års revolutionärer, att man gjort den tsaristiska
imperialismen huvudskyldig till katastrofen 1914 o. s. v. samt framför allt det allra svåraste: Pokrovskij hade närt den trotskistiska
tanken att socialismen var omöjlig att genomföra i ett enda land!
Hand i hand härmed fullbordas kursändringen genom klart konservativa reformer: lärarnas auktoritet återställes med tillhjälp
av betyg och sedebetyg, och Pravda kräver åter latinundervisningen i skolorna, en sträng familjelagstiftning proklameras, och
gudlöshetsmännen drabbas i påfallande utsträckning av Stalins
hårda straffdomar. Den bildande konsten hänvisas till det nationalromantiska motivvalet med dess fotografiska återgivande, en konstart som dominerade i Europa under förra århundradet, i Sverige
representerad av nationalromantikerna Cederström, von Rosen
m. fl.
Historieskrivningen under den period, som börjar omkring år
1934-35 utmärker sig för många intressanta drag: medeltidsforskningen, som tidigare helt förkastats, tar upp problem om feodalismen i det gamla Kiev, de fornkyrkliga förbindelserna med kulturljuskällan i Bysans och tatarernas omgestaltning på gott och ont
av Ryssland. Det märkligaste, som sker är emellertid den stora
omvärderingen av Ivan den förskräcklige, som i R. J. Wippers
biografi blir bäraren av den nationella iden i den centraliserade
moskovitstaten. Ivans vilda kamp mot oppositionen behandlas med
understuckna hänsyftningar på situationen i Sovjetunionen på
1930-talet, medan den revolutionära oreda, som hotade Ivans verk
och vållades av de falska Dimitrijerna i allmänhet ej inbringar
sina upphovsmän hedern av folkhjältar utan den betydligt lägre
130
rt’
stalinism och historieskrivning
rangen av vanliga politiska äventyrare. Ett särskilt intresse för
svenska läsare torde Vajnstejns 1947 utkomna verk om Ryssland
och trettioåriga kriget ha, även om Gustav II Adolfs verk i österled behandlats utförligt av svenska forskare. Vajnstejn söker med
eftertryck hävda, att det moskovitiska riket vid denna tid ej var
en barbarisk utmark utan en faktor i det europeiska spelet och
utreder det verksamma bistånd det lämnade till den antihabsburgska fronten.
Parallellen mellan Peter den store, imperiegrundaren och vägrödjaren för all framtida »progressiv» utveckling i Ryssland,
och Stalin ger sig nästan av sig själv, och beträffande Napoleon – tidigare i bolsjevismens uppfattning en antifeodal samhällsbyggare av allmäneuropeiska mått – är det värt att stanna
vid den främste ryske auktoriteten på Napoleonepoken, den i
västerlandet med all rätt berömde Eugen Tarle och hans utvecklingsfaser som sovjetrysk historiker. Med sin inriktning på det
personliga och på det dramatiska i händelseutvecklingen kom Tarle
med sitt verk om Europa under imperialismen 1871-1914 under
1920-talet i motsättning till den ännu härskande Pokrovskijriktningen, en konfliktsituation på andlig mark som i den sovjetryska
verkligheten stundom löses med straff- och deportationsförfarande.
Så skedde också här. Tarle häktades efter en föreläsningsturne i
Sverige och deporterades till centralasiatiskt sovjetområde, där han
under några år avbidade det nya kulturklimatet och sin egen befrielse – och väg till stjärnorna. Tarles olika verk om Napoleon
-han utkom 1938, tre år före det nya »fosterländska kriget» med
ett verk om invasionen 1812- idealiserar inte sitt föremål. Napoleons karaktär är tecknad dystert storslagen som den järnhårde
maktkrävarens. Krigs- och ockupationsterror skildras med kärvt
realistisk stil ehuru utan något egentligt avståndstagande. Då är
som känsloyttringar författarens förakt för de murkna monarkier
som störtade samman i den napoleonska världsstormen mera påtaglig. För liberala »ideologer» hyste Napoleon djupt förakt, men ej
den konservative reaktionärens, utan en känsla i släkt med vad man
skulle kunna vänta av de sovjetryska maktpolitikerna. Tarles kritik
mot Napoleon ligger däri, att han med sitt i grunden auktoritära
kynne vägrade att ta konsekvenserna av sin egen ideologiska position som revolutionär makthavare. Han ville ej i Ryssland 1812
utfärda manifestet om upphävande av livegenskapen, och efter Waterloo förkastade han sitt enda hopp – det att utnyttja de inför
restaurationens hot uppflammande bonapartistiska stämningarna i
131
,; ’
l
Sven Åstrand
Paris förindustriella arbetarevärld, vars numerär och betydelse
Tarle synbarligen överskattar. Napoleon var ju dock bourgeoisins,
böndernas och soldaternas man. Någon Lenin kunde han ej bli lika
litet som franska revolutionen var någon proletär revolution. I
de engelska politikerna ser Tarle blott väpnare av Europas livegna bondebefolkningar, malträterade i armeer, där endast piska
eller kommandokäpp utgjorde disciplinmedlet liksom på Fredrik
den stores tid, medan han å andra sidan ej förnekar, att Napoleon
vid kontinentalsystemets utformning betedde sig som en trångsynt
nationell härskare.
Intressant är, att Tarle vid tiden för utgivandet av sina högtstående Napoleonverk, vilka också i Europa allmänt berömmas
för vetenskaplig objektivitet- utmönstrar traditionen om ett stort
folkkrig mot fransmännen som en myt, och här kan man märka
skredet i den sovjetryska historieskrivningens ställning, när man
efter de sista signalerna kan iakttaga hur Tarle nödgats – förmodligen med svidande hjärta – låta Napoleons drag sammansmälta med Hitlers och släppa lös ett flammande partisankrig
1812. Detta partisankrig lever följaktligen också med mycket liv
då han nyligen gripit sig an problem i samband med den karolinska invasionen 1708–1709. Den i Napoleonverken ådagalagda
sunda skepticismen gentemot den patriotiska berusningen har han
nämligen här ej kunnat upprätthålla. De ständiga upproren mot
Peter av utpinade bondemassor och Mazeparesningen förvandlas
i stället till det stora partisankriget från den i tsar Peters tvångsstat inkorporerade ukrajnska befolkningens sida mot de för sina
grymheter hatade förnazistiska blå banditerna från Norden. Att
Karl XII:s politiska mål med ryska fälttåget var världsherravälde och förintande av Rysslands självständighet måste Tarle
vidare konstatera och den svenska källa, som han härvidlag citerar
är Gyllenkrooks relation, där han missförstått ett par skämtsamma
passager, enligt vilka Karl utnämnt en ståthållare över Moskva
och i vilka han med en självförmätenhet och barbarisk okunnighet om geografiska fakta, som Tarle förnumstigt gisslar, planerade ett fälttåg i Sibirien! Det hela utmynnar i en salva mot
det nutida Sveriges chauvinism och Karl XII-dyrkan, som likriktat behärskar historieskrivningen, vilken ej kan kosta på sig
ett enda erkännande av Stalins store föregångare, liksom det i
svensk historieskrivning ej kan diskuteras om Karls solklara skuld
till Perevolotjnaolyckan, vilken Tarle för sina fåkunniga lärde
motståndare kan belägga med i ett ryskt arkiv befintliga vittnes- 132
~~-~—– — ~~~———-
stalinism och historieskrivning
börd av tre valacker, m. m. i samma stil. Så har den sovjetryska
historieskrivningens klocka gått från 12 till l under den tidskurva,
som Tarles branta fall från Napoleon till Karl XII beskriver.
Tarles nedstigande till politisk propagandist har också uppmärksammats i utläggningar, där han ansetts vara Kremls direkta
språkrör. Medan den sovjetryska statsledningen i sin propaganda
prisas för sitt befrielseverk i Östeuropas länder, betonar Tarle i
sin uppmärksammade uppsats »Fredens diplomati» i Literaturnaja
Gazeta häromåret att samma statsledning visat ett ej mindre ädelmod, när den ej påtvingat Finland sitt statssystem.
Å ven andra historiker i första ledet har opererat på Tarles ämnesområde. Alexander I:s, dekabristernas och den klassiska imperialismens tidsålder, 1800-talets utomeuropeiska historia liksom å
sistone nordamerikansk inre historia ligger nu naturligt i den
sovjetryska historievetenskapens blickfält. I sistnämnda hänseende
må nämnas arbeten om rysk emigration och Alaskafrågan samt
om ryska upptäcktsfärder i Stilla havs- och Antarktisområdena
inte utan vissa tongångar av aspirationer på den sjätte kontinenten.
Den europeiska storpolitiken under den högborgerliga eran har
tecknats med mycket stark avhängighet av den just aktuella situationen, och i vissa verk överväger därför en antiengelsk och i
andra en antitysk tendens. Exempel på det förra är V.llf. Chvostovs
Bismarcksarbeten och på det senare Mogilevitj-Airapetjans förhistoria till världskriget 1914-18. Det dokumentariska jätteverket
»Die internationalen Beziehungen im Zeitalter des Imperialismus
1878-1917», en gång startat av bolsjevikerna för att inför världen
grundligt kompromettera tsarregeringens utrikespolitik har alltjämt ej nått sin fullbordan. I huvudsak är veterligt blott några
kortare avsnitt i detta verk helt kartlagda. Den tsaristiska
aggressiviteten har emellertid alltmer avtonats i framställningen,
och Stalins manchuriska segerdagorder efter tredagarskriget
mot Japan 1945, i vilken det talades om den längtan den äldre
ryska generationen känt efter denna dag, då nederlagets 40-åriga
skymf var avtvådd, gav också appellen till ett annat ställningstagande till det rysk-japanska kriget. På samma sätt har det
nationalistiska perspektivet influerat synen på revolutionen. Denna
ses nu snarast som räddningen undan den hotande nationella katastrofen 1917 och som förutsättningen för kraftsamling till revansch
i såväl öst som väst.
Under en något oegentlig titel behandlar det i Europa upp- 133
l,
\
Sven Åstrand
märksammade samlingsverket Istorija diplomatii i tre band stormaktspolitiken från äldsta tider till 1939 med ökad utförlighet
på de modernaste tidsavsnitten. Mellankrigstiden mellan världskrigen, vid vars skildring den ovannämnde Tarle medverkat har
en aggressiv ton mot samtliga kapitalistmakter, gentemot vilka
Sovjetunionen axlar manteln av de kolonialexploaterade folkens
framtida befriare. Ett karakteristikum för den stalinistiska periodens historieskrivning är den ytterliga återhållsamhet, med vilken
sovjetepokens egna historiska problem behandlas. Ett mindre samlingsverk över Sovjetunionens historia såg dagens ljus i Moskva
kort före krigets utbrott med en ganska liberal marginal tillmätt
för de icke-ryska nationaliteternas civilisatoriska utveckling. Blott
Volgatyskarna, den i krigsvirvlarna sedermera skingrade och upplösta folkspillran förbigås helt. På planeringsstadiet lär dock ännu
befinna sig ett monumentalverk på 12 band över Sovjetfolkens individuella och gemensamma öden efter revolutionen. Denna allsovjetiska patriotism, en utvidgning av den nationalryska – liksom denna för två århundraden sedan i sig själv var en utvidgning
av den moskovitiska statstanken-ställer den bolsjevikiske historikern inför vissa svårbemästrade problem. Nationaliteternas strä-
van i gången tid har oftast varit en politik »bort från Moskva!».
Den kulturella och historiska autonomin måste sålunda i sig själv
erkännas, men centraliseringssträvandet i det ryska väldet förklaras ha utgjort ett värn för nationaliteterna mot att bliva inordnade i vida olämpligare statssammanhang, Ukrajna och VitRyssland i det polska väldet, de kaukasiska folken under turkiskt
eller persiskt ok samt de centralasiatiska folkslagen under Kina
etc. På så sätt åstadkommes den intellektuella syntesen mellan
Moskvas politiska magnetism och nationaliteternas kulturella centrifugalism. Unionen är det högre begreppet och det får heller
aldrig glömmas, att det storryska elementet är det ledande inom
denna liksom det också gick i spetsen på revolutionens väg. Sovjetpatriotismen företer sålunda experimentet med en nationalism,
som ej följer språket.
Man får ingalunda tro, att Pokrovskijskolans sammanbrott betydde, att det sociala eller det s. k. marxistisk-leninistiska betraktelsesättet av historien utgick. Men det försvagades i och med att
Marx, Lenin och övriga lärans klassiker utsattes för godtyckliga tolkningar vid deras anpassning efter den nationella storryska stalinismen. I de olika avhandlingar i rysk och internationell
arbetarrörelses historia är den hätskt polemiska attityden mot
134
rtd
Stal{nism och historieskrivning
socialdemokratin förhärskande. Man har undersökt Marx och
Engels inställning till det samtida Ryssland, Pariskommunens
korta saga, Lenins brytning med austromarxismen, men ju närmare man kommit nuet desto mer har man uppenbart skyggat
inför uppgifterna. Kanske kan detta trots allt tolkas som en obenägenhet hos sovjethistorikerna att beträda propagandans breda
men ändå farliga allfartsväg. Emellertid utkom redan kort före
kriget det breda samlingsverket över det kommunistiska partiets
historia, där Stalins roll under revolutionen och inbördeskriget
framhävdes på ett sätt, som föga stämde överens med den intresserade samtidens iakttagelser, och som väckte häpnad i Europa.
Att redigeringen av det anonyma verket var Stalins egen har
sedermera erkänts genom att denne i press och facktidskrifter
öppet tillskrives författaräran. Ledarkulten krävde sitt, och ungefär vid samma tid som Stalin blev sitt lands främste språkexpert
blev han också »skaparen av den sovjetryska historievetenskapen»,
som facktidskriften »Voprosy istorii» 1949 uttryckte sig. Perspektivet på världshistorien är inställt genom Lenins och Stalins
orakelspråk. Fackhistorikerna har endast att med sin teknik. gå
till verket!
Efter världskrigets slut har den sociala linjen i historievetenskapen åter förstärkts, samtidigt som »professorsobjektivitetem
helt underkänts. Objektiviteten är blott möjlig inom partiets ram,
därför att den objektiva utvecklingen gynnar de arbetande massorna, och blott proletariatet därför kan återspegla utvecklingen
av objektiva realiteter, som den ordleksliknande förklaringen lyder
i tidskriften »Pod znamenem marksisma» (=Under marxismens
fälttecken). Under de närmaste åren efter kriget stod vetenskapen
under direkt kommando av partiets inpiskare i världsåskådningsfrågor, Zjdanov, som stundom med hårda rapp av kommandostaven
angav kursen. Zjdanovs krav på avsvärjande av den borgerliga
objektiviteten och dennas ersättande med den fasta auktoritetstron
ackompanjerades av deklarationer i facktidskrifterna. Så t. ex.
hette det i Voprosy Istorii i sept. 1948: »Ånnu har sovjethistorikerna inte den rätta kampandan, som Stalin krävt. Han måste stå
säkert på den dialektiska marxismens grund och inspireras av partiets klassiska historieverk, vilket han har att ådagalägga genom
citat av Marx, Engels, Lenin och Stalin.»
Om avvägningen av de olika utvecklingstendenserna i sovjetvetenskapen efter kriget inte är lika tydligt skönjbar som under
perioden 1934-45, visar den som imperialist i Peter den stores
135
l,·
\
Sven Åstrand
anda ofta utpekade Zjdanovs korta framträdande, att nationalismen fortfar med oförminskad styrka. Liksom historien från Napoleontiden under 1940-talet ofta upprepade sig, stod de sovjetryska
makthavarna vid den stora segern inför problem liknande de, som
mötte tsarregeringen 1813-14, nämligen hur det av rysk militär invaderade Europas återverkan på Ryssland självt skulle
kunna förhindras. Den lösning man valde var ookså i enlighet
med historiens lärdomar, om än till följd av den moderna propagandans resurser mera extrem än 130 år tidigare. Det blev den
till frenesi uppdrivna kampanjen mot »kosmopolitismen». Man vå-
gar på grund av otillräckligt material ej dra någon parallell
mellan dekabristupproret i Petersburg 1825 och det intermezzo i
Leningrad 1946, av vilket ett svagt eko trängde fram över Europa,
och som i sina yttringar skulle inneburit en med polisiära metoder
utförd razzia mot en krets av kulturpersonligheter av ev. liberalare
läggning, bland dem den kända författarinnan Anna Achmätova.
Skulle Peter den stores stad än en gång visat sig vara fönstret
mot västerlandeU I denna kampanj mot kosmopoliterna har man
alltmer skjutit in sig på positioner, som kommer nationalhelgonet
Lenins så nära som möjligt. Kosmopolitismen säges innebära ett
förnekande av iden om Rysslands självständiga utvecklingsmöjligheter och Rysslands självförnedring inför västerlandet. Lenin
såg ingen världsrevolutionens morgonrodnad randas förrän kommunismen nått det industrialiserade Europa, enkannerligen Tyskland, vilket han med sin revolutionsstrategiska blick utsett till
omvälvningens kommande kärnland. Det är överhuvud svårt att
se någon skillnad mellan begreppen internationalism och kosmopolitism, om ej att det förra användes av och om 1920-talets fosterlandslösa revolutionärer och det senare om 1950-talets auktoritetsförnekande sovjetintelligentsia. De bannlysningar, som drabbat
representanter för denna har även nått den judiske historikern
Rubinstein, vilken förolämpat den ryska nationaläran genom att
söka upprätthålla traditionen om det varjagiska statsgrundandet
i Ryssland och Kievfurstendömets kulturlån från Bysans och Västeuropa samt den förutnämnde Vajnstajn, vilken förklarat slavofilin som ett utflöde av romantiken. En cause celebre har vidare
varit att bandet »Sovjetunionen» i den stora bolsjevikiska encyklopedien måst indragas på grund av kosmopolitism, och de båda
historikerna Dans och Suboks amerikanska historia ansattes hårt
för att den var för lidelsefritt hållen och för att Wilsons pacifism
ej stämplats som imperialism. Beträffande det sista världskriget
136
—-~~—-~-~-~~-~———– ~
stalinism och historieskrivning
har ur tidigare upplagor av läroboken »Sovjetunionens historia»
Stalins lovordande av invasionen i Normandie som »en glänsande
militär och politisk framgång» strukits, och i kritiken mot de få-
taliga arbeten, som utkommit om krigshändelserna nonchaleras
konsekvent den allierade krigsinsatsen i väster och i luftområdet,
liksom hyckleriet i de anglosaxiska krigsmålen och särskilt Labours förrädarroll skarpt gisslas.
Detta är blott några exempel. De åskådliggör fullt tydligt att
åsiktsskillnaderna mindre än någonsin är individuella utan kollektiva, helt avhängiga av signalerna ovanifrån. Många överraskningar är väl ännu att vänta. Blott ett står fast: Teckenförbidandets konst är ett med det vetenskapliga arbetet i Sovjetunionen.
137