Barn i fängelse
1953
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
BARN I FÄNGELSE
STRAFFMYNDIGHETSALDERN i Sverige är 15 år. Ungdomar
mellan 18 och 21 år dömas dock icke till vanligt fängelse eller
straffarbete utan till ungdomsfängelse. När det gäller ungdom som
begått brott i de åldersgrupper som fyllt 15 men inte 18 år har
man frånsett bötesstraff att välja mellan två olika reaktionsformer.
Endera överlämnar domstolen vederbörande till barnavårdsnämnden för hans omhändertagande för skyddsuppfostran eller också
dömes han till ovillkorligt straff, fängelse, straffarbete eller förvaring. Däremot kan ungdomar i denna ålder icke dömas till ungdomsfängelse. I de fall, då lagöverträdare överlämnas till barnavårdsnämnd för omhändertagande för skyddsuppfostran ådömas
de samtidigt villkorlig dom.
Fram till år 1947 fanns dessutom en tredje reaktionsform mot
lagöverträdare i dessa åldrar, nämligen tvångsuppfostran, som
verkställdes på anstalten Bona.
De ovillkorliga frihetsstraff som ådömts ungdomar i 15-17 års
åldern ha i brist på specialanstalt måst verkställas på de vanliga
fängelserna eller öppna fångkolonierna. Att barn på detta sätt
ha satts i fängelse och där blandats ihop med äldre fångar har
förorsakat mycket stark indignation i vida kretsar och full enighet
torde väl råda om att ett sådant system inte är godtagbart.
Sedan flera år arbetar strafflagberedningen, ungdomsvårdsskoleutredningen och barnavårdskommitten bl. a. med frågan om sättet
att komma till rätta med ungdomar som begått brott. strafflagberedningen väntas bli färdig med sitt förslag under loppet av
1953.
Under det att utredningsarbetet i dessa tre kommitteer som bäst
pågick slog riksåklagaren larm i en skrivelse till Kungl. Maj:t
av den 24 september 1951. Riksåklagaren sade sig i denna skrivelse
med största oro ha konstaterat att domstolarna i vidgad omfattning börjat döma de ungdomar det här gäller till ovillkorliga frihetsstraff i stället för att ge dem villkorlig dom och överlämna
dem till barnavårdsnämnd för deras omhändertagande för skyddsl
Barn i fängelse
uppfostran. För att få en ändring av denna praxis till stånd föreslog riksåklagaren olika lagstiftningsåtgärder.
Det bör redan här nämnas att den statistik som riksåklagaren
bl. a. stödde sig på var felaktig. Uppfattningen att domstolarna i
vidgad omfattning börjat utdöma ovillkorliga frihetsstraff berodde
på en sammanblandning av två olika sifferserier. I själva verket
har utvecklingen särskilt under de två sista åren snarare gått i
motsatt riktning. överhuvud taget är det här inte fråga om ett
stort antal ungdomar. Under åren 1949-1951 ha sammanlagt 81
pojkar – inga flickor – under 18 år dömts till ovillkorligt frihetsstraff. Av dessa 81 pojkar synes 16 ha dömts ovillkorligt flera
gånger. Vid domens avkunnande hade 63 av de dömda fyllt 17 år.
Riksåklagarens skrivelse remitterades i vederbörlig ordning till
strafflagberedningen, ungdomsvårdsskoleutredningen och barnavårdskommitten och dessa tre utredningsorgan samlade sig till
ett gemensamt utlåtande, däri de bl. a. föreslogo en lagstiftning,
enligt vilken ungdom under 18 år skulle kunna dömas till ovillkorligt frihetsstraff endast om särskilda skäl talade därför. Som
sådant särskilt skäl skulle icke få räknas att ett ovillkorligt frihetsstraff bättre än skyddsuppfostran skulle anses ägnat att avhålla andra ungdomar från att begå liknande brott. Allmänpreventiva synpunkter skulle alltså icke få åberopas.
Professorn i straffrätt vid Stockholms Högskola, Ivar Agge, anmälde i ett utförligt yttrande avvikande mening.
Kommitteernas utlåtande ligger till grund för Kungl. Maj:ts
proposition nr 223 till 1952 års riksdag med förslag till lag med
vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig m. m. jämte
tre följdförfattningar till denna. Lagens huvudregel, som innehålles i dess 2 §, stadgar att ungdom i dessa åldrar som begått brott
icke får dömas till frihetsstraff om ej särskilda skäl föreligga.
Lagen, som antogs av riksdagen den 4 december 1952, är tänkt
som ett provisorium i avbidan på att strafflagberedningen och de
andra kommitteerna hinna slutföra sitt utredningsarbete.
Inom 1:a lagutskottet som hade att behandla propositionen, blev
denna föremål för mycket olika meningar. En minoritet, bestående
av fem ledamöter, av vilka tre bondeförbundare, en socialdemokrat
och en högerman, yrkade avslag. – Frågan sågs uppenbarligen
icke ur partipolitiska synvinklar.
Reservanterna uttryckte sin starka oro inför den stigande ungdomsbrottsligheten, som yttrade sig både däri att antalet lagöverträdare under 18 år växte och att de gjorde sig skyldiga till allt
2
Barn i fängelse
grövre brott. Ligabildningar hade på senare år blivit en rätt vanlig
företeelse särskilt i storstäderna, och det förekom ej sällan fall
där pojkar redan innan de fyllt 18 år hunnit förfalla till rena
vaneförbrytare. Reservanterna kunde inte frigöra sig från tanken
att det kunde föreligga ett samband mellan denna högst beklämmande utveckling av ungdomskriminaliteten och den allt mildare
reaktion som denna kriminalitet utlöste från samhällets sida.
Den ungdom det här gällde hade mist respekten för samhället
och dess institutioner och de räknade med att kunna begå åtminstone ett brott utan att det skulle bli allvarligare påföljd än
en villkorlig dom.
Reservanterna menade att man finge akta sig att gå allt för
långt i mildrande riktning även när det gällde brott av ungdom.
Djupare sett vore det inte humant att vara alltför släpphänt. Det
skulle kunna medföra att man lockade ungdomar in på kriminella
vägar och fixerade dem där.
Enligt reservanternas uppfattning borde samhället visserligen
ha överseende och tålamod med ungdomar som gjort sig skyldiga
till lagöverträdelser, men ungdomarna borde få fullt klart för sig
att detta tålamod dock hade en gräns, som man inte ostraffat kunde
överskrida.
I själva principfrågan, nämligen att ungdom i den ålder det
här gäller även om de begått allvarliga brott icke borde dömas
till ovillkorligt frihetsstraff utan omhändertas inom socialvården,
voro reservanterna ense med departementschefen. För att få denna
huvudregel tillräckligt klar ville de dock åtminstone genom exempel klargöra vilka undantag som borde ske från principen. Departementschefen hade velat göra undantag för »extrema och sällsynta fall» utan att närmare ange, vad han syftade på med dessa
uttryck.
Reservanterna tänkte sig att undantag från huvudregeln borde
göras i tre olika grupper av fall, nämligen
’
l) sådana ungdomar som tidigare vårdats på ungdomsvårdsskolor, men som skolmyndigheterna ansåge sig icke kunna
föra till rätta.
2) ungdomar som begått särskilt grova brott t. ex. rånmord.
3) ungdomar som inte vorovanartade och som därför inte kunde
omhändertagas för skyddsuppfostran, men som begått brott
av sådant slag som det av hänsyn till den allmänna laglydnaden vore särskilt viktigt att beivra t. ex. rattfylleri.
3
; ’
l
” .
Barn i fängelse
Utan att taga någon definitiv ställning påpekade reservanterna
vissa skäl, som talade för att låta fångvården och inte barnavården
taga hand om de kategorier ungdomar som ovan uppräknats. För
dessa ungdomar vore gemensamt att de behövde få ett straff, låt
vara att man därvid inte finge lämna uppfostrings- och utbildningssynpunkterna å sido. straff borde inte verkställas inom ungdomsvårdsskolorna. Gjorde man det, förelåge det risk för att dessa
skolor, som borde ha karaktären av hem och som måste ersätta
de hem ett stort antal av eleverna sakna, i stället bleve någonting
av disciplin- eller korrektionsanstalter. I 32 av de ovan angivna
81 fall, där pojkar ådömts ovillkorliga frihetsstraff under åren
1949-1951, hade skolans styrelse avstyrkt fortsatta försök att tillrättaföra dem inom ungdomsvårdsskolornas ram. Fallen hade varit
för svåra att komma till rätta med. Ofta hade dessa besvärliga
pojkar förstört andan på skolorna.
Vidare fordrade, enligt reservanterna, hänsynen till de lojala
medborgarnas bertätigade krav på att få leva i lugn och slippa
angrepp på sin egendom och personliga integritet från dessa ofta
intensivt kriminella ungdomars sida att de åtminstone för någon
tid blevo på ett betryggande sätt omhändertagna i slutna anstalter. Erfarenheten hade visat att utskrivning från sådan avdelning inom ungdomsvårdsskola ibland skett snabbare än som
ur synpunkten att bereda allmänheten trygghet kunde anses tillrådligt.
Omhändertagande för skyddsuppfostran borde inte i den allmänna meningen framstå som jämbördigt med ådömande av straff.
Enligt barnavårdslagen hade barnavårdsnämnden nämligen att
använda institutet skyddsuppfostran icke bara när det gäller vanartade barn och ungdomar utan också för att omhändertaga barn
och ungdomar som i föräldrahemmet utsatts för vanvård etc., men
som själva inte ha låtit någonting komma sig till last.
Reservanterna ströko under, att de icke funno lämpligt att verkställa frihetsstraff å ungdomar under 18 år vare sig i fångvårdsanstalter för vuxna eller inom ungdomsfängelserna. För dessa ungdomar måste alltså inrättas en specialanstalt. Denna – menade
man – kunde lika gärna förläggas inom fångvården som inom
socialvården och borde utrustas med lika goda resurser i fråga
om lokaler och personal var den än förlades.
Reservanterna kunde inte finna en provisorisk lagstiftning så-
dan som den föreslagna påkallad.
Ett lagstadgande om att domstolarna endast när särskilda skäl
4
—· —
Barn i fängelse
förelåge, finge döma till ovillkorligt frihetsstraff skulle endast
innebära att man lagfäste vad som redan vore praxis. Att stifta
en provisorisk lag av sådant innehåll skulle emellertid vara opå-
kallat. statistiken visade – om den lästes rätt – att domstolarna
varit lojala mot lagstiftarens intentioner.
Om ungdomsvårdsskolorna finge ökade resurser att ta hand
även om det besvärligaste klientelet – vilket både departementschefen, utskottsmajoriteten och reservanterna funno önskvärt –
borde de fall då domstolarna ansägo sig tvungna att döma till
ovillkorliga frihetsstraff bli än färre.
I den föreslagna lagens l § har intagits bestämmelsen att domstolarna inte längre skola ådöma villkorligt frihetsstraff samtidigt
som de hänvisa den unge lagöverträdaren till barnavårdsnämnd
för omhändertagande för skyddsuppfostran.
Å ven på den punkten anmälde reservanterna avvikande mening.
De menade att ett sådant stadgande betydde att domstolen, som
i jämförelse med barnavårdsnämnden utan tvekan hade den största
kompetensen, bleve skjuten åt sidan. Domstolen hade bara att fastställa att vederbörande hade begått brott, men finge inte ta ställning till frågan om den lämpligaste reaktionsformen. I de fall
då domstolen vägde mellan att ge ovillkorligt frihetsstraff eller
hänvisa till barnavårdsnämnd, kunde domstolen icke veta vad
följden skulle bli av sistnämnda tillvägagångssätt. Det vore icke
alls säkert att vederhörande bleve intagen på sluten avdelning
inom ungdomsvårdsskola eller ens vid sådan skola och även om
han blivit intagen kunde skolans styrelse när som helst skriva ut
honom därifrån. Med detta för ögonen kunde domstolen känna sig
förpliktad att döma till ovillkorligt straff. Om den hållhake på
den dömde som den villkorliga domen utgör togs bort, kunde
skälen att ge ovillkorligt frihetsstraff i stället för att överlämna
vederbörande till barnavårdsnämnd förstärkas.
Utskottsmajoriteten – som dock var delad i två fraktioner –
följde Kungl. Maj:ts förslag utom i fråga om tiden för lagens
ikraftträdande. På den punkten ville man, därtill föranledd av
tidigare dystra erfarenheter rörande reformer på straffverkställighetens område, vänta med lagstiftningen till dess de organisatoriska problemen först hunnit lösas. Lagen borde därför träda i
kraft först den dag Konungen förordnade.
Riksdagens båda kamrar följde med stor majoritet utskottets
förslag. Beslutet, som säkerligen dikterades av välmening och medkänsla med de ungdomar vars kriminalitet ytterst berott på att
5
l\
\
6
Barn i fängelse
de haft dåliga hem eller inga hem alls, är med all sannolikhet
föga välbetänkt. I en tid med kraftigt stigande brottslighet, som
särskilt framträder bland de yngsta och där dessa ofta visa en
brutalitet som vi här i landet hittills ha varit förskonade från,
synes det oklokt att låta de åtgärder samhället vidtar till sitt
skydd bli beskedligare och mera valhänta än tillförne.
STRAFFMYNDIGHETSALDERN i Sverige är 15 år. Ungdomar
mellan 18 och 21 år dömas dock icke till vanligt fängelse eller
straffarbete utan till ungdomsfängelse. När det gäller ungdom som
begått brott i de åldersgrupper som fyllt 15 men inte 18 år har
man frånsett bötesstraff att välja mellan två olika reaktionsformer.
Endera överlämnar domstolen vederbörande till barnavårdsnämnden för hans omhändertagande för skyddsuppfostran eller också
dömes han till ovillkorligt straff, fängelse, straffarbete eller förvaring. Däremot kan ungdomar i denna ålder icke dömas till ungdomsfängelse. I de fall, då lagöverträdare överlämnas till barnavårdsnämnd för omhändertagande för skyddsuppfostran ådömas
de samtidigt villkorlig dom.
Fram till år 1947 fanns dessutom en tredje reaktionsform mot
lagöverträdare i dessa åldrar, nämligen tvångsuppfostran, som
verkställdes på anstalten Bona.
De ovillkorliga frihetsstraff som ådömts ungdomar i 15-17 års
åldern ha i brist på specialanstalt måst verkställas på de vanliga
fängelserna eller öppna fångkolonierna. Att barn på detta sätt
ha satts i fängelse och där blandats ihop med äldre fångar har
förorsakat mycket stark indignation i vida kretsar och full enighet
torde väl råda om att ett sådant system inte är godtagbart.
Sedan flera år arbetar strafflagberedningen, ungdomsvårdsskoleutredningen och barnavårdskommitten bl. a. med frågan om sättet
att komma till rätta med ungdomar som begått brott. strafflagberedningen väntas bli färdig med sitt förslag under loppet av
1953.
Under det att utredningsarbetet i dessa tre kommitteer som bäst
pågick slog riksåklagaren larm i en skrivelse till Kungl. Maj:t
av den 24 september 1951. Riksåklagaren sade sig i denna skrivelse
med största oro ha konstaterat att domstolarna i vidgad omfattning börjat döma de ungdomar det här gäller till ovillkorliga frihetsstraff i stället för att ge dem villkorlig dom och överlämna
dem till barnavårdsnämnd för deras omhändertagande för skyddsl
Barn i fängelse
uppfostran. För att få en ändring av denna praxis till stånd föreslog riksåklagaren olika lagstiftningsåtgärder.
Det bör redan här nämnas att den statistik som riksåklagaren
bl. a. stödde sig på var felaktig. Uppfattningen att domstolarna i
vidgad omfattning börjat utdöma ovillkorliga frihetsstraff berodde
på en sammanblandning av två olika sifferserier. I själva verket
har utvecklingen särskilt under de två sista åren snarare gått i
motsatt riktning. överhuvud taget är det här inte fråga om ett
stort antal ungdomar. Under åren 1949-1951 ha sammanlagt 81
pojkar – inga flickor – under 18 år dömts till ovillkorligt frihetsstraff. Av dessa 81 pojkar synes 16 ha dömts ovillkorligt flera
gånger. Vid domens avkunnande hade 63 av de dömda fyllt 17 år.
Riksåklagarens skrivelse remitterades i vederbörlig ordning till
strafflagberedningen, ungdomsvårdsskoleutredningen och barnavårdskommitten och dessa tre utredningsorgan samlade sig till
ett gemensamt utlåtande, däri de bl. a. föreslogo en lagstiftning,
enligt vilken ungdom under 18 år skulle kunna dömas till ovillkorligt frihetsstraff endast om särskilda skäl talade därför. Som
sådant särskilt skäl skulle icke få räknas att ett ovillkorligt frihetsstraff bättre än skyddsuppfostran skulle anses ägnat att avhålla andra ungdomar från att begå liknande brott. Allmänpreventiva synpunkter skulle alltså icke få åberopas.
Professorn i straffrätt vid Stockholms Högskola, Ivar Agge, anmälde i ett utförligt yttrande avvikande mening.
Kommitteernas utlåtande ligger till grund för Kungl. Maj:ts
proposition nr 223 till 1952 års riksdag med förslag till lag med
vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig m. m. jämte
tre följdförfattningar till denna. Lagens huvudregel, som innehålles i dess 2 §, stadgar att ungdom i dessa åldrar som begått brott
icke får dömas till frihetsstraff om ej särskilda skäl föreligga.
Lagen, som antogs av riksdagen den 4 december 1952, är tänkt
som ett provisorium i avbidan på att strafflagberedningen och de
andra kommitteerna hinna slutföra sitt utredningsarbete.
Inom 1:a lagutskottet som hade att behandla propositionen, blev
denna föremål för mycket olika meningar. En minoritet, bestående
av fem ledamöter, av vilka tre bondeförbundare, en socialdemokrat
och en högerman, yrkade avslag. – Frågan sågs uppenbarligen
icke ur partipolitiska synvinklar.
Reservanterna uttryckte sin starka oro inför den stigande ungdomsbrottsligheten, som yttrade sig både däri att antalet lagöverträdare under 18 år växte och att de gjorde sig skyldiga till allt
2
Barn i fängelse
grövre brott. Ligabildningar hade på senare år blivit en rätt vanlig
företeelse särskilt i storstäderna, och det förekom ej sällan fall
där pojkar redan innan de fyllt 18 år hunnit förfalla till rena
vaneförbrytare. Reservanterna kunde inte frigöra sig från tanken
att det kunde föreligga ett samband mellan denna högst beklämmande utveckling av ungdomskriminaliteten och den allt mildare
reaktion som denna kriminalitet utlöste från samhällets sida.
Den ungdom det här gällde hade mist respekten för samhället
och dess institutioner och de räknade med att kunna begå åtminstone ett brott utan att det skulle bli allvarligare påföljd än
en villkorlig dom.
Reservanterna menade att man finge akta sig att gå allt för
långt i mildrande riktning även när det gällde brott av ungdom.
Djupare sett vore det inte humant att vara alltför släpphänt. Det
skulle kunna medföra att man lockade ungdomar in på kriminella
vägar och fixerade dem där.
Enligt reservanternas uppfattning borde samhället visserligen
ha överseende och tålamod med ungdomar som gjort sig skyldiga
till lagöverträdelser, men ungdomarna borde få fullt klart för sig
att detta tålamod dock hade en gräns, som man inte ostraffat kunde
överskrida.
I själva principfrågan, nämligen att ungdom i den ålder det
här gäller även om de begått allvarliga brott icke borde dömas
till ovillkorligt frihetsstraff utan omhändertas inom socialvården,
voro reservanterna ense med departementschefen. För att få denna
huvudregel tillräckligt klar ville de dock åtminstone genom exempel klargöra vilka undantag som borde ske från principen. Departementschefen hade velat göra undantag för »extrema och sällsynta fall» utan att närmare ange, vad han syftade på med dessa
uttryck.
Reservanterna tänkte sig att undantag från huvudregeln borde
göras i tre olika grupper av fall, nämligen
’
l) sådana ungdomar som tidigare vårdats på ungdomsvårdsskolor, men som skolmyndigheterna ansåge sig icke kunna
föra till rätta.
2) ungdomar som begått särskilt grova brott t. ex. rånmord.
3) ungdomar som inte vorovanartade och som därför inte kunde
omhändertagas för skyddsuppfostran, men som begått brott
av sådant slag som det av hänsyn till den allmänna laglydnaden vore särskilt viktigt att beivra t. ex. rattfylleri.
3
; ’
l
” .
Barn i fängelse
Utan att taga någon definitiv ställning påpekade reservanterna
vissa skäl, som talade för att låta fångvården och inte barnavården
taga hand om de kategorier ungdomar som ovan uppräknats. För
dessa ungdomar vore gemensamt att de behövde få ett straff, låt
vara att man därvid inte finge lämna uppfostrings- och utbildningssynpunkterna å sido. straff borde inte verkställas inom ungdomsvårdsskolorna. Gjorde man det, förelåge det risk för att dessa
skolor, som borde ha karaktären av hem och som måste ersätta
de hem ett stort antal av eleverna sakna, i stället bleve någonting
av disciplin- eller korrektionsanstalter. I 32 av de ovan angivna
81 fall, där pojkar ådömts ovillkorliga frihetsstraff under åren
1949-1951, hade skolans styrelse avstyrkt fortsatta försök att tillrättaföra dem inom ungdomsvårdsskolornas ram. Fallen hade varit
för svåra att komma till rätta med. Ofta hade dessa besvärliga
pojkar förstört andan på skolorna.
Vidare fordrade, enligt reservanterna, hänsynen till de lojala
medborgarnas bertätigade krav på att få leva i lugn och slippa
angrepp på sin egendom och personliga integritet från dessa ofta
intensivt kriminella ungdomars sida att de åtminstone för någon
tid blevo på ett betryggande sätt omhändertagna i slutna anstalter. Erfarenheten hade visat att utskrivning från sådan avdelning inom ungdomsvårdsskola ibland skett snabbare än som
ur synpunkten att bereda allmänheten trygghet kunde anses tillrådligt.
Omhändertagande för skyddsuppfostran borde inte i den allmänna meningen framstå som jämbördigt med ådömande av straff.
Enligt barnavårdslagen hade barnavårdsnämnden nämligen att
använda institutet skyddsuppfostran icke bara när det gäller vanartade barn och ungdomar utan också för att omhändertaga barn
och ungdomar som i föräldrahemmet utsatts för vanvård etc., men
som själva inte ha låtit någonting komma sig till last.
Reservanterna ströko under, att de icke funno lämpligt att verkställa frihetsstraff å ungdomar under 18 år vare sig i fångvårdsanstalter för vuxna eller inom ungdomsfängelserna. För dessa ungdomar måste alltså inrättas en specialanstalt. Denna – menade
man – kunde lika gärna förläggas inom fångvården som inom
socialvården och borde utrustas med lika goda resurser i fråga
om lokaler och personal var den än förlades.
Reservanterna kunde inte finna en provisorisk lagstiftning så-
dan som den föreslagna påkallad.
Ett lagstadgande om att domstolarna endast när särskilda skäl
4
—· —
Barn i fängelse
förelåge, finge döma till ovillkorligt frihetsstraff skulle endast
innebära att man lagfäste vad som redan vore praxis. Att stifta
en provisorisk lag av sådant innehåll skulle emellertid vara opå-
kallat. statistiken visade – om den lästes rätt – att domstolarna
varit lojala mot lagstiftarens intentioner.
Om ungdomsvårdsskolorna finge ökade resurser att ta hand
även om det besvärligaste klientelet – vilket både departementschefen, utskottsmajoriteten och reservanterna funno önskvärt –
borde de fall då domstolarna ansägo sig tvungna att döma till
ovillkorliga frihetsstraff bli än färre.
I den föreslagna lagens l § har intagits bestämmelsen att domstolarna inte längre skola ådöma villkorligt frihetsstraff samtidigt
som de hänvisa den unge lagöverträdaren till barnavårdsnämnd
för omhändertagande för skyddsuppfostran.
Å ven på den punkten anmälde reservanterna avvikande mening.
De menade att ett sådant stadgande betydde att domstolen, som
i jämförelse med barnavårdsnämnden utan tvekan hade den största
kompetensen, bleve skjuten åt sidan. Domstolen hade bara att fastställa att vederbörande hade begått brott, men finge inte ta ställning till frågan om den lämpligaste reaktionsformen. I de fall
då domstolen vägde mellan att ge ovillkorligt frihetsstraff eller
hänvisa till barnavårdsnämnd, kunde domstolen icke veta vad
följden skulle bli av sistnämnda tillvägagångssätt. Det vore icke
alls säkert att vederhörande bleve intagen på sluten avdelning
inom ungdomsvårdsskola eller ens vid sådan skola och även om
han blivit intagen kunde skolans styrelse när som helst skriva ut
honom därifrån. Med detta för ögonen kunde domstolen känna sig
förpliktad att döma till ovillkorligt straff. Om den hållhake på
den dömde som den villkorliga domen utgör togs bort, kunde
skälen att ge ovillkorligt frihetsstraff i stället för att överlämna
vederbörande till barnavårdsnämnd förstärkas.
Utskottsmajoriteten – som dock var delad i två fraktioner –
följde Kungl. Maj:ts förslag utom i fråga om tiden för lagens
ikraftträdande. På den punkten ville man, därtill föranledd av
tidigare dystra erfarenheter rörande reformer på straffverkställighetens område, vänta med lagstiftningen till dess de organisatoriska problemen först hunnit lösas. Lagen borde därför träda i
kraft först den dag Konungen förordnade.
Riksdagens båda kamrar följde med stor majoritet utskottets
förslag. Beslutet, som säkerligen dikterades av välmening och medkänsla med de ungdomar vars kriminalitet ytterst berott på att
5
l\
\
6
Barn i fängelse
de haft dåliga hem eller inga hem alls, är med all sannolikhet
föga välbetänkt. I en tid med kraftigt stigande brottslighet, som
särskilt framträder bland de yngsta och där dessa ofta visa en
brutalitet som vi här i landet hittills ha varit förskonade från,
synes det oklokt att låta de åtgärder samhället vidtar till sitt
skydd bli beskedligare och mera valhänta än tillförne.