Högerns unga riksdagsgarde
1953
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
”l
HÖGERNS UNGA RII(SDAGSGARDE
5. JEAN BRACONlER
Av redaktör GUNNAR UNGER
HöGERNS bekanta affisch »Att lita på» är den självfallna bakgrund mot vilken Jean Braconier bör avbildas.
Trygghet, saklighet, vederhäftighet är hans väsens grunddrag
både som människa och politiker. Hans breda, satta gestalt; det
kraftiga, rödlätta ansiktet med de stora, lite tunga ögonen; den
lugna, djupa stämman, som eftertänksamt uttalar meningar präglade av ett så oantastligt sunt förnuft att de någon gång kan göra
intryck av truismer- allt bidrar till en helhetsbild, som i högsta
grad är ägnad att inge förtroende.
Inte att undra på att han blivit sina konservativa skånska landsmäns representant först i kommunalpolitiken och sedan också i
rikspolitiken. Han är mannen, som förefaller skapad att inneha
förtroendeuppdrag. Det är hopplöst att söka föreställa sig honom
rymma till Brasilien med kommunalkassan, ta mutor av byggleverantörer, supera med baletten på representationskontot, konspirera mot statsskicket eller ge ut orimmade diktsamlingar. Han
kan tjäna som prototyp för den solide, arbetsamme, allmänintresserade svensk, som går sin utstakade bana från kommunalfullmäktige till konstitutionsutskottet.
Det behöver inte sägas att han är en god familjefar, har en söt
fru, två rara pojkar och spelar schack. Han har t. o. m. spelat
fotboll.
Sina första politiska lärospån gjorde Braconier i 30-talets hmdensiska studentdebatter. Samtidigt som han förskaffade sig en
rikt facetterad samhällsvetenskaplig utbildning genom att läsa
statskunskap för Lagerroth, Thermrenius, Thomson och Tingsten,
nationalekonomi för Sommarin och Johan Åkerman och statistik
för Sven Wicksell – det ville till att med bevarat själslugn uthärda denna intellektuella spännvidd – ventilerade han dagens
frågor i de politiska studentföreningarnas diskussioner.
Det fanns rika möjligheter till iakttagelser och reflexioner. I
onådens år 1933 hörde han för första gången en viss kandidat
150
~-.,··
Högerns unga riksdagsgarde
Erlander, framstående clarteist och encykloped drabba samman i
försvarsfrågan med en viss notarie Hjalmarson, ombud i Högerns
Riksorganisation. Från de yngre gubbarnas legendomspunna krets
uppträdde ekonomiska vismän sådana som Bertil Ohlin och Per
Nyström för att disputera om bästa sättet att fördela skattebetalarnas pengar. Och från när och fjärran anlände utrikespolitiska
.augurer för att skärskåda Nordens läge inför den annalkande katastrofen. Oförglömligt var framför allt det glada samkväm vid
vilket Stauning tillkännagav att Danmark inte ämnade vara Nordens lamkehund och Per Albin till allmän häpnad kvitterade med
att lova svenskt bistånd till Danmark i nödens stund – detta dock
innan en närvarande entusiast utbringat ett leve för Nordens
störste statsman: Torvald Stauning!
Ur denna andliga smältdegel framgick Jean Braconier följdriktigt nog som licentiat i statskunskap, försvarsvän, anhängare
av fri ekonomi, förnuftiga reformer och nordiskt samarbete samt
medarbetare i Sydsvenska Dagbladet.
Redan under gymnasisttiden hade han etablerat sig som tidningsman i egenskap av Idrottsbladets boråsreferent, under lundaåren hade han flitigt bidragit till Svensk Tidskrift och Syrlsvenskan och år 1938 blev han fast anställd politisk medarbetare
i den stora skånska högertidningen. Som sådan fostrades han av
dess dåvarande chefredaktör, vår konservativa publicistiks grand
old man, Claes Lindskog. Adepten hade emellertid lättare att tillägna sig lärarens akademiska synsätt än hans stilistiska elegans
och polemiska skärpa. Braconier kan kort sagt knappast kallas
en lysande eller ens fängslande skribent. Hos honom har akademikern alltid fått ta försteget framför journalisten; han skriver
varje artikel som vore det frågan om en seminarieuppsats.
I gengäld gör hans författarskap ett solitt och respektingivande
intryck. Hans styrka är den lugnt utredande framställningen, där
fakta omsorgsfullt presenteras och argumenten noga vägas mot
varandra. Han använder inga överord, inga tillspetsade formuleringar, inga pittoreska vändningar, inga drastiska omdömen och
vaktar sig noga för att distrahera läsarens uppmärksamhet genom
några skämtsamma infall. Han undviker framgångsrikt att göra
sig- eller vara -kvick. Men man har hela tiden en känsla av
att det är en man som vet vad han talar om- och kanske också
gärna talar om vad han vet- en kunnig, att inte säga lärd man,
klok och omdömesgill.
Detsamma gäller i det muntliga meningsutbytet. Braconier är
151
Gunnar Unger
inte någon eldig folktribun, inte någon virtuos debattör, men han
vinner i längden – och han talar inte sällan länge – genom
dialektisk förmåga, genom ihärdighet och genom en saklig tyngd,
som delvis möjliggöres genom hans fantastiska minne. Det finns
inte mänga politiska motståndare, som kan slå honom på fingrarna när det gäller ett citat, ett årtal eller en statistisk uppgift.
Man begår knappast någon överdrift genom att beskriva honom
som ett levande politiskt referensbibliotek, utrikespolitiskt kalendarium och personhistoriskt kartotek med en sund konservativ övertygelse. Han har med andra ord förutsättningar att inte bara när
det gäller fotbollen bli en ny Hästad.
Denna säkerligen ganska unika företeelse i värt politiska liv
har skånehögern inte varit sen att utnyttja. Så snart han kom
till Malmö blev han ordförande i Ungsvenskarna och sedan dröjde
det inte länge innan han blev ledamot av såväl stadsfullmäktige
som folkskolestyrelse. Han tog initiativet till de första studiecirklarna i Malmö borgerliga valmansförening och hade inom kort
gjort sig känd som en av högerns flitigaste föredragshållare och
debattörer söder om landsvägen. Det var därför helt naturligt att
han småningom uppsattes som suppleant på högerns riksdagsmannalista i fyrstadskretsen, varvid han f. ö. råkade i den ovanliga situationen att stå som ersättare till både Ake Wiberg i
andra kammaren och Ernst Wehtje i första. När Wiberg år 1950
till följd av sjukdom beklagligtvis nödgades lämna riksdagen,
ryckte Braconier följaktligen in på hans plats.
Under de två år han tillhört riksdagen har han redan hunnit
skapa sig ett visst anseende i denna långt ifrån okritiska församling. Han har just de egenskaper som slår an i Helgeandshuset:
saklighet, moderation och noggrannhet, ovilja mot personlig polemik och outrerade ståndpunkter, naturligt främlingsskap inför
frivolitet och ironi. Möjligen tycker hans kolleger att han någon
gäng har en benägenhet att vara för akademisk, pedantisk och
detaljerad, men de uppskattar hans grundlighet, arbetsamhet och
redbara vilja att nä resultat. De frågor åt vilka han ägnat uppmärksamhet i riksdagen är av mängahanda slag. Ett av hans
huvudintressen är ide- och kulturpolitik. Han har nedlagt åtskillig
möda på att söka förbättra den högre undervisningens villkor inte
minst vid sitt hemuniversitet Lund och har deltagit i utredningen
om de akademiska studiernas rationalisering. Ett annat av hans
stora intressen är utrikespolitiken och han hör till utrikesministerns påpassligaste och mest envisa kritiker i riksdagen. Han har
152
Högerns unga riksdagsgarde
eftertryckligt protesterat mot den bristfälliga utrikespolitiska information, som bestås riksdagens ledamöter och som i någon mån
kan förklara den förfärande utrikespolitiska likgiltighet och okunnighet som råder i vår folkförsamling. Som botemedel har han
bl. a. föreslagit införandet av frågetimmar efter engelskt mönster,
under vilka särskilt utrikespolitiska frågor kunde ställas för att
omedelbart besvaras. En av Braconiers mest uppmärksammade
interpellationer rörde förresten behandlingen av de svenska sjö-
männen i Polen. – På försvarsområdet har han speciellt intresserat sig för civilförsvarets beredskap och effektivitet. – Hans
och andra högermäns motion om de »sociala trösklarna» ledde till
en utredning av inkomstförhållandena för olika samhällsgrupper.
I övrigt har han verkat för utvidgning av folkomröstningsinstitutet och en reform av riksdagens arbetssätt, som enligt hans
uppfattning alltför mycket präglas av byråkratisk slentrian.
Det vackert klingande fransyska namnet Braconnier betyder
som bekant i själva verket tjuvskytt. Vår Braconier stavar emellertid med ett n och t. o. m. det förefaller att vara ett onödigt
försiktighetsmått ty något av det sista i världen man skulle kunna
komma på ideen att associera honom med är tjuvskytte. Han jagar
aldrig på andras mark, aldrig på olovlig tid, bryter aldrig mot
jaktstadgan och saknar aldrig jaktkort. Det är egentligen ett
underverk att han råkat bli journalist och politiker – för att
inte tala om politisk journalist.
153
HÖGERNS UNGA RII(SDAGSGARDE
5. JEAN BRACONlER
Av redaktör GUNNAR UNGER
HöGERNS bekanta affisch »Att lita på» är den självfallna bakgrund mot vilken Jean Braconier bör avbildas.
Trygghet, saklighet, vederhäftighet är hans väsens grunddrag
både som människa och politiker. Hans breda, satta gestalt; det
kraftiga, rödlätta ansiktet med de stora, lite tunga ögonen; den
lugna, djupa stämman, som eftertänksamt uttalar meningar präglade av ett så oantastligt sunt förnuft att de någon gång kan göra
intryck av truismer- allt bidrar till en helhetsbild, som i högsta
grad är ägnad att inge förtroende.
Inte att undra på att han blivit sina konservativa skånska landsmäns representant först i kommunalpolitiken och sedan också i
rikspolitiken. Han är mannen, som förefaller skapad att inneha
förtroendeuppdrag. Det är hopplöst att söka föreställa sig honom
rymma till Brasilien med kommunalkassan, ta mutor av byggleverantörer, supera med baletten på representationskontot, konspirera mot statsskicket eller ge ut orimmade diktsamlingar. Han
kan tjäna som prototyp för den solide, arbetsamme, allmänintresserade svensk, som går sin utstakade bana från kommunalfullmäktige till konstitutionsutskottet.
Det behöver inte sägas att han är en god familjefar, har en söt
fru, två rara pojkar och spelar schack. Han har t. o. m. spelat
fotboll.
Sina första politiska lärospån gjorde Braconier i 30-talets hmdensiska studentdebatter. Samtidigt som han förskaffade sig en
rikt facetterad samhällsvetenskaplig utbildning genom att läsa
statskunskap för Lagerroth, Thermrenius, Thomson och Tingsten,
nationalekonomi för Sommarin och Johan Åkerman och statistik
för Sven Wicksell – det ville till att med bevarat själslugn uthärda denna intellektuella spännvidd – ventilerade han dagens
frågor i de politiska studentföreningarnas diskussioner.
Det fanns rika möjligheter till iakttagelser och reflexioner. I
onådens år 1933 hörde han för första gången en viss kandidat
150
~-.,··
Högerns unga riksdagsgarde
Erlander, framstående clarteist och encykloped drabba samman i
försvarsfrågan med en viss notarie Hjalmarson, ombud i Högerns
Riksorganisation. Från de yngre gubbarnas legendomspunna krets
uppträdde ekonomiska vismän sådana som Bertil Ohlin och Per
Nyström för att disputera om bästa sättet att fördela skattebetalarnas pengar. Och från när och fjärran anlände utrikespolitiska
.augurer för att skärskåda Nordens läge inför den annalkande katastrofen. Oförglömligt var framför allt det glada samkväm vid
vilket Stauning tillkännagav att Danmark inte ämnade vara Nordens lamkehund och Per Albin till allmän häpnad kvitterade med
att lova svenskt bistånd till Danmark i nödens stund – detta dock
innan en närvarande entusiast utbringat ett leve för Nordens
störste statsman: Torvald Stauning!
Ur denna andliga smältdegel framgick Jean Braconier följdriktigt nog som licentiat i statskunskap, försvarsvän, anhängare
av fri ekonomi, förnuftiga reformer och nordiskt samarbete samt
medarbetare i Sydsvenska Dagbladet.
Redan under gymnasisttiden hade han etablerat sig som tidningsman i egenskap av Idrottsbladets boråsreferent, under lundaåren hade han flitigt bidragit till Svensk Tidskrift och Syrlsvenskan och år 1938 blev han fast anställd politisk medarbetare
i den stora skånska högertidningen. Som sådan fostrades han av
dess dåvarande chefredaktör, vår konservativa publicistiks grand
old man, Claes Lindskog. Adepten hade emellertid lättare att tillägna sig lärarens akademiska synsätt än hans stilistiska elegans
och polemiska skärpa. Braconier kan kort sagt knappast kallas
en lysande eller ens fängslande skribent. Hos honom har akademikern alltid fått ta försteget framför journalisten; han skriver
varje artikel som vore det frågan om en seminarieuppsats.
I gengäld gör hans författarskap ett solitt och respektingivande
intryck. Hans styrka är den lugnt utredande framställningen, där
fakta omsorgsfullt presenteras och argumenten noga vägas mot
varandra. Han använder inga överord, inga tillspetsade formuleringar, inga pittoreska vändningar, inga drastiska omdömen och
vaktar sig noga för att distrahera läsarens uppmärksamhet genom
några skämtsamma infall. Han undviker framgångsrikt att göra
sig- eller vara -kvick. Men man har hela tiden en känsla av
att det är en man som vet vad han talar om- och kanske också
gärna talar om vad han vet- en kunnig, att inte säga lärd man,
klok och omdömesgill.
Detsamma gäller i det muntliga meningsutbytet. Braconier är
151
Gunnar Unger
inte någon eldig folktribun, inte någon virtuos debattör, men han
vinner i längden – och han talar inte sällan länge – genom
dialektisk förmåga, genom ihärdighet och genom en saklig tyngd,
som delvis möjliggöres genom hans fantastiska minne. Det finns
inte mänga politiska motståndare, som kan slå honom på fingrarna när det gäller ett citat, ett årtal eller en statistisk uppgift.
Man begår knappast någon överdrift genom att beskriva honom
som ett levande politiskt referensbibliotek, utrikespolitiskt kalendarium och personhistoriskt kartotek med en sund konservativ övertygelse. Han har med andra ord förutsättningar att inte bara när
det gäller fotbollen bli en ny Hästad.
Denna säkerligen ganska unika företeelse i värt politiska liv
har skånehögern inte varit sen att utnyttja. Så snart han kom
till Malmö blev han ordförande i Ungsvenskarna och sedan dröjde
det inte länge innan han blev ledamot av såväl stadsfullmäktige
som folkskolestyrelse. Han tog initiativet till de första studiecirklarna i Malmö borgerliga valmansförening och hade inom kort
gjort sig känd som en av högerns flitigaste föredragshållare och
debattörer söder om landsvägen. Det var därför helt naturligt att
han småningom uppsattes som suppleant på högerns riksdagsmannalista i fyrstadskretsen, varvid han f. ö. råkade i den ovanliga situationen att stå som ersättare till både Ake Wiberg i
andra kammaren och Ernst Wehtje i första. När Wiberg år 1950
till följd av sjukdom beklagligtvis nödgades lämna riksdagen,
ryckte Braconier följaktligen in på hans plats.
Under de två år han tillhört riksdagen har han redan hunnit
skapa sig ett visst anseende i denna långt ifrån okritiska församling. Han har just de egenskaper som slår an i Helgeandshuset:
saklighet, moderation och noggrannhet, ovilja mot personlig polemik och outrerade ståndpunkter, naturligt främlingsskap inför
frivolitet och ironi. Möjligen tycker hans kolleger att han någon
gäng har en benägenhet att vara för akademisk, pedantisk och
detaljerad, men de uppskattar hans grundlighet, arbetsamhet och
redbara vilja att nä resultat. De frågor åt vilka han ägnat uppmärksamhet i riksdagen är av mängahanda slag. Ett av hans
huvudintressen är ide- och kulturpolitik. Han har nedlagt åtskillig
möda på att söka förbättra den högre undervisningens villkor inte
minst vid sitt hemuniversitet Lund och har deltagit i utredningen
om de akademiska studiernas rationalisering. Ett annat av hans
stora intressen är utrikespolitiken och han hör till utrikesministerns påpassligaste och mest envisa kritiker i riksdagen. Han har
152
Högerns unga riksdagsgarde
eftertryckligt protesterat mot den bristfälliga utrikespolitiska information, som bestås riksdagens ledamöter och som i någon mån
kan förklara den förfärande utrikespolitiska likgiltighet och okunnighet som råder i vår folkförsamling. Som botemedel har han
bl. a. föreslagit införandet av frågetimmar efter engelskt mönster,
under vilka särskilt utrikespolitiska frågor kunde ställas för att
omedelbart besvaras. En av Braconiers mest uppmärksammade
interpellationer rörde förresten behandlingen av de svenska sjö-
männen i Polen. – På försvarsområdet har han speciellt intresserat sig för civilförsvarets beredskap och effektivitet. – Hans
och andra högermäns motion om de »sociala trösklarna» ledde till
en utredning av inkomstförhållandena för olika samhällsgrupper.
I övrigt har han verkat för utvidgning av folkomröstningsinstitutet och en reform av riksdagens arbetssätt, som enligt hans
uppfattning alltför mycket präglas av byråkratisk slentrian.
Det vackert klingande fransyska namnet Braconnier betyder
som bekant i själva verket tjuvskytt. Vår Braconier stavar emellertid med ett n och t. o. m. det förefaller att vara ett onödigt
försiktighetsmått ty något av det sista i världen man skulle kunna
komma på ideen att associera honom med är tjuvskytte. Han jagar
aldrig på andras mark, aldrig på olovlig tid, bryter aldrig mot
jaktstadgan och saknar aldrig jaktkort. Det är egentligen ett
underverk att han råkat bli journalist och politiker – för att
inte tala om politisk journalist.
153