Tre revolutioner
1952
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
TRE REVOLUTIONER
Av kanslirådet, jur. dr CURT ROHTLIEB
UNDER de bittra idestrider, som vår tid fått bevittna, är det
svårt att upptäcka några värdenormer, som allmänt erkännas så-
som obetingat bindande. För säkerheten och freden i världen är
detta ödesdigert. Men en återblick på äldre tiders tankeliv ger
kanske en viss möjlighet att finna bestående värden. Gränserna
för vårt vetande ha flyttats ofantligt långt tillbaka i tiden under
de senare generationernas forskning. I denna kan man finna bekräftelse på att historien ständigt upprepar sig och likväl ständigt
förnyar sig. Men framför allt blir man botad för överskattningen
av vår tids intellektuella resurser, när det gäller livsåskådning
och värdenormer.
Av de äldsta kulturområdena äro som bekant isynnerhet Egypten, Kina och Indien intressanta ur religiös och samhällelig synpunkt. I dessa tre kulturområden ägde långt före vår tideräkning
omvälvningar rum, som hävdade ideella värden. De visade tillika
en påfallande analogi. Det finnes visserligen andra kulturområden,
som stå oss närmare; Jerusalem och Aten tänka vi då på i främsta
rummet. Men även till Babylonien, som bestämt vår tidsindelning,
och mycket annat stå vi i skuld. Den bekante historiefilosofen
Arnold J. Toynbee räknar i sin översikt över hela världshistorien
med ej mindre än 21 kända kulturer, men de flesta av dem äro till
sin verkliga innebörd rätt dunkla.
För den materialistiska historieskrivningen framstå de revolutioner, som i Egypten under farao Echnaton, i Kina under Konfutse och i Indien under konungAsoka ledde till en ny livsuppfattning, såsom mycket svårförklarade. I samtliga fall synas ideella
faktorer ha brutit igenom med elementär kraft.
Echnaton ville ersätta skaran av egyptiska gudar med en, alltså
en reform av övervärldslig art. Konfutse ville ge människans inre
och yttre liv ett nytt innehåll genom att låta förnuftet tygla de
stridiga känslorna. Asoka ville göra altruistiska känslor, människokärlek och sympati till dominerande krafter under lagens
välde. Alla tre vägarna kunde leda till ett harmoniskt samhällsliv,
354
Tre revolutioner
motiverat på olika sätt. I förhållande till det rådande samhället betydde de tre idealen en djupgående revolution.
Äldst i tiden kommer Echnatons nästan extatiska förkunnelse.
Den saknade ej alldeles förutsättningar av politisk art. Ett traditionsrikt prästerskap, företrädare för en talrik gudaskara, hade
vid Echnatons regeringstillträde omkr. år 1370 före Kristi födelse
utvidgat sitt maktområde på bekostnad av både kungamakt och
borgerlig självständighet. Ett ceremoniväsen av invecklad beskaffenhet behärskade religiositeten samtidigt som de frön till monoteism, somläran om en övergud innehöll, pekade framåt. Vad man
har kvar av denna idekamp framstår klarare i den solhymn, som
gjort Echnatons namn odödligt än i edikt och inskrifter.
Hymnen riktar sig till »Aton», som uppfattas som en levande
gud, ej blott såsom himlakroppen solen, och som alltings skapare. I
poetiskt språk skildras hela naturens jubel över Atons makt. Födelsens under ärAtons verk i både människor och djur. Han är allsmäktig, han allena Gud, vårdande hela mänskligheten. Han styr
årstidernas gång och alla varelsers lopp, talar i människornas
hjärtan och har uppenbarat sanningen för sin tjänare Echnaton.
Detta var ett jättesteg från krass vidskepelse till förandligad
dyrkan. I ord och bild från denna tid framställas, huru djuren och
hela skapelsen deltaga i denna dyrkan. Och inför den allsmäktige
voro alla folk bröder. Kunde en säkrare borgen för evig fred tänkas? Konungen själv är synbarligen fylld av den nya sanningen
och tillfogar, sedan han väl kommit till klarhet därom, städse till
sitt namn »han som lever av sanning». Denna monoteism var starkt
panteistiskt färgad, och enheten med skaparen krävde den högsta
moraliska rening.
Vad man vet om Echnatons spekulation ger dock vid handen, att
det hänförda siddandet av gudomen och dess uppenbarelseformer
för honom var viktigare än någon moralkodex. Tron var viktigare
än samhällslivet. Men något egentligt lärosystem utbildades ej,
eller om ansatser gjordes, ha de försvunnit i en fientlig eftervärlds
glömska.
Den nya läran medförde för det härskande prästerskapet en
katastrof. Deras gud Amon och de främsta prästerna utträngdes
från sina besittningar. Dyrkan av hela den gamla gudaskaran förbjöds och man sökte på tempel och monument utplåna alla namn
på andra gudar än Aton. Konungen själv, i vilkens tidigaste namn,
Amonhotep, gudenAmons namn ingått, antog det nya namn, varunder han är känd. Å ven de riter och anspelningar på äldre guda- 355
,:
Curt Rohtlieb
myter, som varit vanliga vid officiella fester, förbjödos. All gammal vidskepelse skulle utplånas. Man märker samma strävan i
gravskicket, som renades från demondyrkan. Den lydnad, som visades dessa påbud, vittnar både om den absoluta härskarmaktens och
den store reformatorns personliga välde.
Det är ej underligt, att en sådan radikalism framkallade en reaktion, som efter reformatorns död utplånade det mesta av hans reformer. De monoteistiska tendenserna fortlevde dock, ehuru undanträngda. Revolutionen på det andliga området kunde ej göras
ogjord. Man märker inflytanden härifrån både till judiskt, orientaliskt och grekiskt tänkande, ehuru man ej kan skönja vägarna.
Echnatons tanke har aldrig dött. Men hans verk avbröts hastigt
och definitivt.
I Kina skedde den religiösa omvälvningen senare och genomfördes långt varsammare. Något prästvälde hade aldrig existerat.
Konnugen själv hade såsom »himmelens som prästerlig värdighet
samt förmedlade och ledde världsrikets öden med en mängd feodalherrar under sig. En omfattande filosofisk litteratur, riktad mera
på jordiska frågor, naturen och samhället, än på det gudomliga,
hade alltifrån 1100-talet före Kristus – kanske även tidigare –
utvecklats. Vid Konfutses framträdande omkring år 500 före
Kristus hade emellertid inre oroligheter rubbat samhällslivet. Upplösning och anarki hotade.
Uppgiften blev därför att rädda och samla den gamla litteraturen samt utveckla dess grundsatser till ett samhällsnyttigt system. Ett drag av nykterhet kom att vila över hela det kinesiska
tänkandet. Gentemot det överhandtagande våldet och rättslösheten
satte Konfutse ett på sedvana grundat system av regler för det
rätta och passande. Blott jordelivets makter intresserade honom
– och hans läror blevo därför bestående i högre grad än Echnatons metafysik. Naturmystik, dyrkan av de hemlighetsfulla makter, som satte årstiderna i gång och frambragte allt levande, hade
ingalunda saknats i det äldre kinesiska tänkandet, men hade petrifierats genom alltmera invecklade riter för att hylla och tillika
betvinga dessa makter. Konfutse vände sig därifrån till de synbara
samhällsföreteelserna, dock utan förnekelse.
Men han var blott en ämbetsman i beroende ställning, låt vara av
hög rang och förnäma anor. Kring sig samlade han en skara
lärjungar och sökte vinna gehör – delvis med framgång – hos
maktägande furstar. För sin samtid var hans betydelse dock rätt
begränsad. Huvudpunkterna i hans läror, såsom de efter hand ut- 356
Tre revolutioner
vecklades, voro, att målet för all uppfostran skulle vara själslig
utveckling, ej lärt pedanteri, men att blott de sedan forntiden
skapade riterna och sedvänjorna gåvo stadga åt individen och
samhället. Forntidens visdom skulle anvisa vägen, men först genom personlig fromhet och plikttrohet kunde man uppnå samklang med världsalltets och samhällets givna ordning. Lagarna
äro heliga; den som söker sanning och frid måste foga sig i dem.
För den enskilde blir odling av den egna personligheten i fädernas anda, självkultur, huvudmålet. Som en förutsättning härför
antar han, att människans natur i sig är god och fullkomnas genom övning i dygderna uppriktighet, pålitlighet och vetande. Med
detta senare följer barmhärtighet och rättrådighet. Dessa bud
gällde lika mycket envåldshärskaren som hans undersåtar. Ömsesidighet måste prägla deras förhållande.
Inom den vidsträckta kinesiska kulturvärlden ha visserligen
många andra strömningar under tidernas lopp satt spår, men de
medborgerliga dygdernas religion har blivit den bestående vinsten
av Konfutses revolt mot anarki och laglöshet.
För Indiens historia medförde brytningen mellan brahmaism och
buddhaism en djupgående andlig kris. I likhet med förhållandet
i Egypten var det en upplyst despot, som röjde upp med traditionella missförhållanden, men det var ej endast på det rent religiösa
området, som revolutionen skedde, utan, som i Kina, på det profana. Härskaren över det vidsträckta rike, som bildats årtiondena
efter Alexander den stores död, Asoka, sträckte sitt välde över ett
flertal kring hela Indien spridda lokala kungadömen. Över allt
var samhällsformen präglad av brahmaismen, stelnad redan då i
ett kastvälde, där den traditionsbundna prästkasten dominerade.
En gudaskara med fantastiska skepnader och delvis primitiv
grymhet behärskade tankelivet. Detta uteslöt ej en djupsinnig och
förandligad spekulation, som i nyare tider åter kommit till heders,
men som var otillgänglig för mängden. Både från de halvgrekiska
staterna i väster och det buddhistiska Kina förrrummos dock impulser, som hos Asoka väckte gensvar.
De lokala kungarnas envåldsmakt bands i viss mån av den heliga lag, som säkrade kasternas rättigheter och de enskildas livsföring och som prästerna hade att tolka. En härskarmakt över
kungarna hade gammal hävd och utövades med erövrarens rätt av
Asoka över större delen av Indien. Kastväsendet var väl ej så fast
organiserat, som det senare blev, och de för samhällslivet grundläggande heliga normerna utbildades genom nya kommentarier
24- G~3-HH Svensk Tidskrift 1952 357
Curt Rohtlieb
oavlåtligt. Men de traditionella grunddragen av primitiv barbarism bibehöllos. Mot brahmaismen stod ej blott den hos många
primitiva stammar bibehållna animismen, utan även Jainismen
med dess själavandringslära och asketism och den från Kina inträngande livskraftiga buddhaismen. Det var denna senare, högtstående religionsform som i Asoka fann en hängiven beskyddare.
Gent emot brahmaismens invecklade riter och självplågande
asketism satte den buddhaistiska riktningen i Indien meditationen,
visionärt sanningssökande och from vandel. Man märker en tydlig
släktskap med Konfutse. Såsom en förkämpe för rättvisa, ordning
och mänsklighet framstår för eftervärlden Asoka, känd genom bevarade lagar från en tid, om vilken vi i övrigt veta blott föga. En
upplyst despot, en filantropisk reformator av samma släkte som
den romerska guldålderns och upplysningstidens härskare.
Hans väg till makt gick genom blodiga krig och avrättningar,
likasom många av hans likars, men en trovärdig tradition berättar,
att själva krigens fasor väckte honom till besinning om härskarens
plikter mot sitt folk.
Enligt ett edikt, bevarat såsom inskrift på ett monument,
önskade han, att de oavhängiga gränstrakterna ej skulle frukta
honom, utan ha förtroende för honom och njuta välstånd, ej bekymmer av honom. En rätt ovanlig önskan från en segerrik fältherre och härskare. Fred tycks även hava rått under senare delen
av hans regering. Hans inre reformer togo sikte på ordnat familjeliv, vänlig behandling av slavar och djur, hänsyn till och frikostighet mot religionens förkunnare, fördragsamhet, barmhärtighet och
sund livsföring samt framför allt rättvisa. Bland de ännu vilda
djungelstammarna sökte han utbreda högre religionsformer. Han
gynnade även buddhaismens helgedomar. Men han var en ivrare
mera för livsformer än trosformer. Man känner från hans tid ett
under hans ledarskap avhållet buddhaistiskt prästmöte för att bilägga trosstrider. Till Syrien, Egypten och Grekland sände han
även- med okänt resultat- missionärer.
Det vidsträckta rikets sönderfall efter Asokas död utplånade ej
helt hans reformer. På Ceylon kodifierades och bevarades det
buddhaistiska prästmötets lärosatser, som därefter spredos till
Burma och Siam. Under århundraden bevarade traditionen hans
namn såsom ett ideal av rättvisa och härskarplikter. Idealen bruka
dock visserligen vara betydligt upphöjdare än verkligheten.
Bland historiens otaliga materiella och andliga omvälvningar
kunna de här skildrade tjäna som paradigm på tre huvudtyper.
358
Tre revolutioner
Vilken av dessa man föredrar är naturligtvis en smaksak. Varför
misslyckades Echnatons reform~ Göra de rena idealen i sinnevärlden kanske mera skada än gagn~ Mera livskraft hade Konfutses insats i världsutvecklingen. Den har visserligen väsentligen
omstöpts under sin färd genom länder och tider, men likväl färgat
oräkneliga släktleds livssyn. Men dess passivitet och världsfrånvändhet har förlamat all kamp mot våldet. Syntesen hos Asoka
fyller då samhällslivets fordringar bättre. Men den var knuten till
en självhärskare och måste förlora sin, om ej livskraft, dock växtkraft med honom. Blott en organiserad och fortlevande folkgrupp,
aristokratisk eller demokratisk, kan föra traditionen vidare effektivt.
Men den största av revolutioner, kristendomen~ Ja, vi ha ej den
nödiga distansen för att bedöma, varför dess verkningar ej äro
större. Man kan naturligtvis peka på den ofantliga skillnaden mellan å ena sidan evangeliernas predikan om fullständig fattigdom,
messiasförbidan och förakt för världen samt å andra sidan kyrkornas religion. Därmed är dock föga vunnet. Den revolution, som
medför fred och broderskap, vänta vi ännu på. Men att alls vänta
är ett hoppfullt tecken.
24*- 523446 359
Av kanslirådet, jur. dr CURT ROHTLIEB
UNDER de bittra idestrider, som vår tid fått bevittna, är det
svårt att upptäcka några värdenormer, som allmänt erkännas så-
som obetingat bindande. För säkerheten och freden i världen är
detta ödesdigert. Men en återblick på äldre tiders tankeliv ger
kanske en viss möjlighet att finna bestående värden. Gränserna
för vårt vetande ha flyttats ofantligt långt tillbaka i tiden under
de senare generationernas forskning. I denna kan man finna bekräftelse på att historien ständigt upprepar sig och likväl ständigt
förnyar sig. Men framför allt blir man botad för överskattningen
av vår tids intellektuella resurser, när det gäller livsåskådning
och värdenormer.
Av de äldsta kulturområdena äro som bekant isynnerhet Egypten, Kina och Indien intressanta ur religiös och samhällelig synpunkt. I dessa tre kulturområden ägde långt före vår tideräkning
omvälvningar rum, som hävdade ideella värden. De visade tillika
en påfallande analogi. Det finnes visserligen andra kulturområden,
som stå oss närmare; Jerusalem och Aten tänka vi då på i främsta
rummet. Men även till Babylonien, som bestämt vår tidsindelning,
och mycket annat stå vi i skuld. Den bekante historiefilosofen
Arnold J. Toynbee räknar i sin översikt över hela världshistorien
med ej mindre än 21 kända kulturer, men de flesta av dem äro till
sin verkliga innebörd rätt dunkla.
För den materialistiska historieskrivningen framstå de revolutioner, som i Egypten under farao Echnaton, i Kina under Konfutse och i Indien under konungAsoka ledde till en ny livsuppfattning, såsom mycket svårförklarade. I samtliga fall synas ideella
faktorer ha brutit igenom med elementär kraft.
Echnaton ville ersätta skaran av egyptiska gudar med en, alltså
en reform av övervärldslig art. Konfutse ville ge människans inre
och yttre liv ett nytt innehåll genom att låta förnuftet tygla de
stridiga känslorna. Asoka ville göra altruistiska känslor, människokärlek och sympati till dominerande krafter under lagens
välde. Alla tre vägarna kunde leda till ett harmoniskt samhällsliv,
354
Tre revolutioner
motiverat på olika sätt. I förhållande till det rådande samhället betydde de tre idealen en djupgående revolution.
Äldst i tiden kommer Echnatons nästan extatiska förkunnelse.
Den saknade ej alldeles förutsättningar av politisk art. Ett traditionsrikt prästerskap, företrädare för en talrik gudaskara, hade
vid Echnatons regeringstillträde omkr. år 1370 före Kristi födelse
utvidgat sitt maktområde på bekostnad av både kungamakt och
borgerlig självständighet. Ett ceremoniväsen av invecklad beskaffenhet behärskade religiositeten samtidigt som de frön till monoteism, somläran om en övergud innehöll, pekade framåt. Vad man
har kvar av denna idekamp framstår klarare i den solhymn, som
gjort Echnatons namn odödligt än i edikt och inskrifter.
Hymnen riktar sig till »Aton», som uppfattas som en levande
gud, ej blott såsom himlakroppen solen, och som alltings skapare. I
poetiskt språk skildras hela naturens jubel över Atons makt. Födelsens under ärAtons verk i både människor och djur. Han är allsmäktig, han allena Gud, vårdande hela mänskligheten. Han styr
årstidernas gång och alla varelsers lopp, talar i människornas
hjärtan och har uppenbarat sanningen för sin tjänare Echnaton.
Detta var ett jättesteg från krass vidskepelse till förandligad
dyrkan. I ord och bild från denna tid framställas, huru djuren och
hela skapelsen deltaga i denna dyrkan. Och inför den allsmäktige
voro alla folk bröder. Kunde en säkrare borgen för evig fred tänkas? Konungen själv är synbarligen fylld av den nya sanningen
och tillfogar, sedan han väl kommit till klarhet därom, städse till
sitt namn »han som lever av sanning». Denna monoteism var starkt
panteistiskt färgad, och enheten med skaparen krävde den högsta
moraliska rening.
Vad man vet om Echnatons spekulation ger dock vid handen, att
det hänförda siddandet av gudomen och dess uppenbarelseformer
för honom var viktigare än någon moralkodex. Tron var viktigare
än samhällslivet. Men något egentligt lärosystem utbildades ej,
eller om ansatser gjordes, ha de försvunnit i en fientlig eftervärlds
glömska.
Den nya läran medförde för det härskande prästerskapet en
katastrof. Deras gud Amon och de främsta prästerna utträngdes
från sina besittningar. Dyrkan av hela den gamla gudaskaran förbjöds och man sökte på tempel och monument utplåna alla namn
på andra gudar än Aton. Konungen själv, i vilkens tidigaste namn,
Amonhotep, gudenAmons namn ingått, antog det nya namn, varunder han är känd. Å ven de riter och anspelningar på äldre guda- 355
,:
Curt Rohtlieb
myter, som varit vanliga vid officiella fester, förbjödos. All gammal vidskepelse skulle utplånas. Man märker samma strävan i
gravskicket, som renades från demondyrkan. Den lydnad, som visades dessa påbud, vittnar både om den absoluta härskarmaktens och
den store reformatorns personliga välde.
Det är ej underligt, att en sådan radikalism framkallade en reaktion, som efter reformatorns död utplånade det mesta av hans reformer. De monoteistiska tendenserna fortlevde dock, ehuru undanträngda. Revolutionen på det andliga området kunde ej göras
ogjord. Man märker inflytanden härifrån både till judiskt, orientaliskt och grekiskt tänkande, ehuru man ej kan skönja vägarna.
Echnatons tanke har aldrig dött. Men hans verk avbröts hastigt
och definitivt.
I Kina skedde den religiösa omvälvningen senare och genomfördes långt varsammare. Något prästvälde hade aldrig existerat.
Konnugen själv hade såsom »himmelens som prästerlig värdighet
samt förmedlade och ledde världsrikets öden med en mängd feodalherrar under sig. En omfattande filosofisk litteratur, riktad mera
på jordiska frågor, naturen och samhället, än på det gudomliga,
hade alltifrån 1100-talet före Kristus – kanske även tidigare –
utvecklats. Vid Konfutses framträdande omkring år 500 före
Kristus hade emellertid inre oroligheter rubbat samhällslivet. Upplösning och anarki hotade.
Uppgiften blev därför att rädda och samla den gamla litteraturen samt utveckla dess grundsatser till ett samhällsnyttigt system. Ett drag av nykterhet kom att vila över hela det kinesiska
tänkandet. Gentemot det överhandtagande våldet och rättslösheten
satte Konfutse ett på sedvana grundat system av regler för det
rätta och passande. Blott jordelivets makter intresserade honom
– och hans läror blevo därför bestående i högre grad än Echnatons metafysik. Naturmystik, dyrkan av de hemlighetsfulla makter, som satte årstiderna i gång och frambragte allt levande, hade
ingalunda saknats i det äldre kinesiska tänkandet, men hade petrifierats genom alltmera invecklade riter för att hylla och tillika
betvinga dessa makter. Konfutse vände sig därifrån till de synbara
samhällsföreteelserna, dock utan förnekelse.
Men han var blott en ämbetsman i beroende ställning, låt vara av
hög rang och förnäma anor. Kring sig samlade han en skara
lärjungar och sökte vinna gehör – delvis med framgång – hos
maktägande furstar. För sin samtid var hans betydelse dock rätt
begränsad. Huvudpunkterna i hans läror, såsom de efter hand ut- 356
Tre revolutioner
vecklades, voro, att målet för all uppfostran skulle vara själslig
utveckling, ej lärt pedanteri, men att blott de sedan forntiden
skapade riterna och sedvänjorna gåvo stadga åt individen och
samhället. Forntidens visdom skulle anvisa vägen, men först genom personlig fromhet och plikttrohet kunde man uppnå samklang med världsalltets och samhällets givna ordning. Lagarna
äro heliga; den som söker sanning och frid måste foga sig i dem.
För den enskilde blir odling av den egna personligheten i fädernas anda, självkultur, huvudmålet. Som en förutsättning härför
antar han, att människans natur i sig är god och fullkomnas genom övning i dygderna uppriktighet, pålitlighet och vetande. Med
detta senare följer barmhärtighet och rättrådighet. Dessa bud
gällde lika mycket envåldshärskaren som hans undersåtar. Ömsesidighet måste prägla deras förhållande.
Inom den vidsträckta kinesiska kulturvärlden ha visserligen
många andra strömningar under tidernas lopp satt spår, men de
medborgerliga dygdernas religion har blivit den bestående vinsten
av Konfutses revolt mot anarki och laglöshet.
För Indiens historia medförde brytningen mellan brahmaism och
buddhaism en djupgående andlig kris. I likhet med förhållandet
i Egypten var det en upplyst despot, som röjde upp med traditionella missförhållanden, men det var ej endast på det rent religiösa
området, som revolutionen skedde, utan, som i Kina, på det profana. Härskaren över det vidsträckta rike, som bildats årtiondena
efter Alexander den stores död, Asoka, sträckte sitt välde över ett
flertal kring hela Indien spridda lokala kungadömen. Över allt
var samhällsformen präglad av brahmaismen, stelnad redan då i
ett kastvälde, där den traditionsbundna prästkasten dominerade.
En gudaskara med fantastiska skepnader och delvis primitiv
grymhet behärskade tankelivet. Detta uteslöt ej en djupsinnig och
förandligad spekulation, som i nyare tider åter kommit till heders,
men som var otillgänglig för mängden. Både från de halvgrekiska
staterna i väster och det buddhistiska Kina förrrummos dock impulser, som hos Asoka väckte gensvar.
De lokala kungarnas envåldsmakt bands i viss mån av den heliga lag, som säkrade kasternas rättigheter och de enskildas livsföring och som prästerna hade att tolka. En härskarmakt över
kungarna hade gammal hävd och utövades med erövrarens rätt av
Asoka över större delen av Indien. Kastväsendet var väl ej så fast
organiserat, som det senare blev, och de för samhällslivet grundläggande heliga normerna utbildades genom nya kommentarier
24- G~3-HH Svensk Tidskrift 1952 357
Curt Rohtlieb
oavlåtligt. Men de traditionella grunddragen av primitiv barbarism bibehöllos. Mot brahmaismen stod ej blott den hos många
primitiva stammar bibehållna animismen, utan även Jainismen
med dess själavandringslära och asketism och den från Kina inträngande livskraftiga buddhaismen. Det var denna senare, högtstående religionsform som i Asoka fann en hängiven beskyddare.
Gent emot brahmaismens invecklade riter och självplågande
asketism satte den buddhaistiska riktningen i Indien meditationen,
visionärt sanningssökande och from vandel. Man märker en tydlig
släktskap med Konfutse. Såsom en förkämpe för rättvisa, ordning
och mänsklighet framstår för eftervärlden Asoka, känd genom bevarade lagar från en tid, om vilken vi i övrigt veta blott föga. En
upplyst despot, en filantropisk reformator av samma släkte som
den romerska guldålderns och upplysningstidens härskare.
Hans väg till makt gick genom blodiga krig och avrättningar,
likasom många av hans likars, men en trovärdig tradition berättar,
att själva krigens fasor väckte honom till besinning om härskarens
plikter mot sitt folk.
Enligt ett edikt, bevarat såsom inskrift på ett monument,
önskade han, att de oavhängiga gränstrakterna ej skulle frukta
honom, utan ha förtroende för honom och njuta välstånd, ej bekymmer av honom. En rätt ovanlig önskan från en segerrik fältherre och härskare. Fred tycks även hava rått under senare delen
av hans regering. Hans inre reformer togo sikte på ordnat familjeliv, vänlig behandling av slavar och djur, hänsyn till och frikostighet mot religionens förkunnare, fördragsamhet, barmhärtighet och
sund livsföring samt framför allt rättvisa. Bland de ännu vilda
djungelstammarna sökte han utbreda högre religionsformer. Han
gynnade även buddhaismens helgedomar. Men han var en ivrare
mera för livsformer än trosformer. Man känner från hans tid ett
under hans ledarskap avhållet buddhaistiskt prästmöte för att bilägga trosstrider. Till Syrien, Egypten och Grekland sände han
även- med okänt resultat- missionärer.
Det vidsträckta rikets sönderfall efter Asokas död utplånade ej
helt hans reformer. På Ceylon kodifierades och bevarades det
buddhaistiska prästmötets lärosatser, som därefter spredos till
Burma och Siam. Under århundraden bevarade traditionen hans
namn såsom ett ideal av rättvisa och härskarplikter. Idealen bruka
dock visserligen vara betydligt upphöjdare än verkligheten.
Bland historiens otaliga materiella och andliga omvälvningar
kunna de här skildrade tjäna som paradigm på tre huvudtyper.
358
Tre revolutioner
Vilken av dessa man föredrar är naturligtvis en smaksak. Varför
misslyckades Echnatons reform~ Göra de rena idealen i sinnevärlden kanske mera skada än gagn~ Mera livskraft hade Konfutses insats i världsutvecklingen. Den har visserligen väsentligen
omstöpts under sin färd genom länder och tider, men likväl färgat
oräkneliga släktleds livssyn. Men dess passivitet och världsfrånvändhet har förlamat all kamp mot våldet. Syntesen hos Asoka
fyller då samhällslivets fordringar bättre. Men den var knuten till
en självhärskare och måste förlora sin, om ej livskraft, dock växtkraft med honom. Blott en organiserad och fortlevande folkgrupp,
aristokratisk eller demokratisk, kan föra traditionen vidare effektivt.
Men den största av revolutioner, kristendomen~ Ja, vi ha ej den
nödiga distansen för att bedöma, varför dess verkningar ej äro
större. Man kan naturligtvis peka på den ofantliga skillnaden mellan å ena sidan evangeliernas predikan om fullständig fattigdom,
messiasförbidan och förakt för världen samt å andra sidan kyrkornas religion. Därmed är dock föga vunnet. Den revolution, som
medför fred och broderskap, vänta vi ännu på. Men att alls vänta
är ett hoppfullt tecken.
24*- 523446 359