Litteratur

LITTERATUR
FRIEDRICH MEINECKE
För någon tid sedan har Friedrich Meinecke firat sin 90-åriga fö-
delsedag. Detta ger oss anledning att belysa, i vilken mån hans insatser inom historieforskningen varit av bestående värde.
Året 1890 betecknar en vändpunkt i Tysklands politiska utveckling.
Bismareks påtvingade tillbakaträdande detta år upprörde den tidens
historiker och aktualiserade frågan om det Bismarckska rikets inre
struktur. Man undrade, hur det varit möjligt att framtvinga ett beslut,
varigenom den man, som uppbyggt och vidareutvecklat det tyska Riket helt sattes ur spel som ansvarig statsman. I motsats till de politiska historikerna av äldre datum, män som Droysen, Sybel och
Treitschke, vilka i egenskap av publicister kämpat för Tysklands enhet och själva avgörande influerat det politiska livet, följde nu en
yngre generation av historiker, som sökte vinna klarhet om Rikets
historia och utveckling. Bland dessa voro Meinecke, Max Lehmann,
Hans Delbriick och R. Koser de främsta. Bismarckepokens problem
och problematik utgöra just det centrala i Meineckes historieforskning.
I likhet med sina föräldrar var han en stor beundrare av Bismarck
ända sedan ungdomen. Han var bl. a. ögonvittne till den segerrika armens intåg i Berlin 1871 och hade med anledning av Bismareks sjuttioårsdag, år 1885, deltagit i studenternas fackeltåg till rikskanslerhuset. Därför var Bismareks tillbakaträdande en svår chock för
honom.
Efter 1890, som var ett av den tyska historiens mest ödesdigra år,
växlade den tyska politiken in på ett nytt spår. Bismareks måttfulla
europeiska kontinentalpolitik ersattes av en imperialistisk maktpolitik. Nya krafter döko upp på den historiska skådebanan. I industrialismens tidsålder pockade de sociala frågorna på en snar lösning. Historievetenskapens metodfrågor rönte djup inverkan därav. I skarp
motsats till förr trängde imperialismens problem djupt in i samtidens
medvetande. Den engelske historikern Seeley (1834-1895) hade redan
1879 i »Stein» behandlat en väsentlig period i Tysklands utveckling och
genom en djupare förståelse av Preussens historia vunnit en klar uppfattning om statens maktkaraktär. I »The Expansion of England»
(1883) och »The Growth of British Policy» (1895) hade han på ett revolutionerande sätt belyst det brittiska kolonialväldets utbredning. I
Tyskland hade Karl Lamprecht fäst uppmärksamheten på de ekonomiska faktorernas roll i det historiska händelseförloppet och obetingat
trott, att stränga naturlagar behärskade det historiska livet. Max Lehmann hade i sin biografi om »Scharnhorst» (1886, 1887) förmedlat djupa
intryck om den preussiska maktstatens natur under 1700-talet. Dietrich
154
.,
Litteratur
Schäfer hade strängt hållit på historiens rent politiska karaktär och
ställt staten i medelpunkten för ett historiskt betraktelsesätt. Sammanfattningsvis kan man säga, att Preussens historia och Bismarckstidens
tendenser nu hade trätt i förgrunden för historikernas livliga intresse.
Mer än någonsin förr krävde frågan om historievetenskapens uppgifter ett svar. Det gällde problemet, om massorna eller stora personligheter präglat historiens förlopp, om staten eller folket stod i hävdateckningens medelpunkt, om historien varit en naturvetenskaplig
disciplin, behärskad av stränga lagar, eller en andlig vetenskap av irrationell karaktär. Att finna ett svar på dessa problemställningar har
Meinecke ansett som sin stora livsuppgift.
Meinecke äger särskilt gynnsamma förutsättningar för att förstå
sin tid. Han hade stiftat bekantskap med alla strömningar, aktuella i
den dåtida hävdateckningen. Bland sina lärare räknade han de politiska historikerna Droysen och Treitschke, den ekonomiska historikern
Karl Lamprecht och den moderna hävdateckningens vördnadsvärde
hövding Leopold v. Ranke. Mot tidens naturalism voro starka motkrafter i rörelse. Redan 1883 hade Dilthey i »Einleitung in die Geisteswissenschaften» betonat historievetenskapens särart. Samtidigt hade
Droysen belyst detta problem i en föreläsning om »Historik», som Meinecke hört med stor behållning. Därför var han väl förtrogen med
Diltheys och Droysens grundtankar. På 1890-talet hade en ny idealistisk riktning under ledning av Rickert och Windelband dragit upp en
sträng gränslinje mellan historievetenskap och naturvetenskap. Också
utanför Tyskland hade imperialismens maktpolitik väckt avsmak och
framkallat en reaktion. Så hade t. ex. Lord Acton i sitt tillträdestal
som 1>Regius Professor» i Cambridge 1895 betonat idehistoriens betydelse som självständig vetenskap, framhävt de etiska faktorernas betydelse för det historiska händelseförloppet och de facto vänt sig mot
den moderna imperialismen som helhetsföreteelse. Bredvid honom stod
som en av den imperialistiska tidsålderns mest skarpsynte kritiker
P. G. Gooch.
I fråga om den moderna historievetenskapens uppgifter vänder sig
Meinecke skarpt mot den alltmera tilltagande naturalismen. Han framhäver tydligt, att man inte kan inordna historien i en filosofisk lärobyggnads tränga prokrustesbädd. Enligt Meinecke formas det historiska livet av personligheter, vilkas väsen är otillgängligt för en begreppsanalys och alltid gåtfullt. Historielivets vitt förgrenade, i utveckling stadda händelseförlopp kan aldrig uppfattas med hjälp av
rent logiska kategorier. Redan i dödsrunan över Jacob Burckhardt,
1897, ser Meinecke hans storhet i förmågan att interpretera det historiska livet med en öppen och klar blick för de individuella dragen
däri. Meinecke och Burckhardt mötas i kritiken av den moderna tidsandan, slagen i bojor av de tekniska framstegen, den fortskridande industrialiseringen och massornas uppstigande till makten. Det är ingen
tillfällighet, att den åldrige Meinecke vänder tillbaka till Burckhardt
är 1948 för att framhäva det stora i denne mans insatser.
Bredvid Max Lehmanns ovannämnda »Scharnhorst» och Delbriicks
»Gneisenau», 1882, står som ett värdefullt motstycke Meineckes ung- 155
..
Litteratur
domsverk om »Boyen» (1896-1899), vari Meineckes förmåga att levandegöra det förflutna visar sig i bästa dager. Här har Meinecke
gått i Burckhardts och Rankes fotspår och tecknat ett porträtt av en
stor personlighet, som tillämpat sin idealistiska livstro på härreformen.
Det problem, som Meinecke tagit upp till behandling i »Boyen», följer
honom livet igenom. Det var en livsfråga för denna tid att förena
idealismens arv med den moderna tidens krassa realism. Fram till det
första världskriget har Meinecke ägnat sitt intresse åt den franska
revolutionens, den tyska idealismens och frihetskrigets tidsskede och
visat, att den tyska idealismen, som den framträtt hos Humboldt,
Fichte och Stein, varit en oumbärlig förutsättning för förverkligandet
av Tysklands senare enande. Som ett framtidsproblem tedde det sig,
i vilken mån det kunde lyckas att i imperialismens tidsålder slå en bro
mellan politik och det andliga livet. Meineckes insats har här varit
vägvisande. Han ville enträget mana samtiden att icke bortglömma
det förflutnas värde i förtjusningen över den nyaste tidens imponerande landvinningar på teknikens och industrialiseringens områden.
I »Weltbiirgertum und Nationalstaat» (1908) fäste Meinecke uppmärksamheten på den kristet-germanska tankekretsens betydelse för den
tyska utvecklingen och erövrade ny mark åt historieforskningen. övertygad om nödvändigheten av att vägen måste leda från idealismen till
Bismarck var han dock ingalunda okritiskt inställd till samtiden. Han
såg med sorg och bekymmer det äventyrliga i Wilhelm II:s politik,
som felberäknade Tysklands prestationsförmåga. Daily-Telegraph-affären, 1908, gav Meinecke anledning till en skarp uppgörelse med Wilhelm II. Vid tröskeln till det första världskriget ställde Meinecke en
ytterst pessimistisk prognos för det tyska riket. Den sociala klyftan
hade vidgats, staten stod främmande för de breda folkskiktens berättigade krav, utrikespolitiken saknade en fast och klar linje, och kulturlivet splittrade sig i otaliga riktningar utan fruktbar kontakt sinsemellan. Meineckes kritik mot kejsaren och hans uppgörelse med tidsandan 1914 ha i själva verket redan anteciperat grundtanken i Meineckes arbete »Die deutsche Katastrophe», publicerat år 1946 efter det
andra världskriget. Meineckes optimistiska tro på den gudomliga ledningen i historiens gång hade redan långt före det första världskriget
skakats i grunden.
Det synes oss vara oriktigt att draga en skarp skiljelinje mellan
Meineckes produktion före och under det första världskriget å ena sidan och tiden efteråt å den andra sidan. Det är nämligen iögonfallande, att Meinecke just i sina publicistiska uppsatser tillämpat de
grundsatser, som prägla hela hans historieforskning. Publicisten och
historikern ha smultit samman hos Meinecke. Under det första världskriget intog Meinecke en måttfull politisk hållning. Han trodde fortfarande på det Bismarckska rikets existensberättigande och framtid,
men fann vissa inrikespolitiska reformer absolut nödvändiga, vilka
emellertid skulle kunna genomföras inom ramen för den Bismarckska
riksförfattningen. Så pläderade Meinecke t. ex. för den allmänna, lika
och hemliga valrätten i Preussen och Riket, men var avogt stämd mot
en förhastad parlamentarisering och mot monarkiens avskaffande. Ef- 156
Litteratur
ter 1919 anslöt sig Meinecke i likhet med Hans Delbriick och Ernst
Troeltsch till den tyska republiken och betecknade sig själv som en
»förnuftsrepublikan». Efterkrigstidens hårda prövningar skärpte Meineckes blick för statens maktnatur och i »Idee der Staatsräson» (1924)
ställer Meinecke en ytterst pessimistisk prognos av tiden. Han betonar
kraftigt statens naturliga maktdrift, som ständigt ånyo bryter igenom
och försvagar moralen och rättsiden. Ehuru här Meinecke överbetonar
maktens betydelse i statslivet, har han därmed på intet sätt uppgivit
sin fasta tro på rättsidens slutgiltiga seger. 1932 samlar Meinecke i
»Persönlichkeit und Staat» en rad essayer, som mynna ut i en obetingad bekännelse till den tyska idealismens bärkraft oberoende av tillfälliga tidsströmningar.
Efter nationalsocialismens genombrott har Meinecke enträget varnat för nationalsocialismens brutala våldspolitik och med beundransvärd klarsynthet förutspått Tysklands politiska och kulturella sammanbrott. I kampen mot nationalsocialismen bildade Meinecke en enig
front tillsammans med bl. a. Eduard Spranger, Ferdinand Toennies,
Gerhard Ritter och Constantin Dietze. Det är uppenbart, att Meineckes uppsatssamling »Persönlichkeit und Staat» står i direkt sammanhang med hans storslagna förstlingsverk om »Boyen». I sitt huvudarbete »Die Entstehung des Historismus» (1936) har Meinecke ställt vår
kunskap om 1700-talets ideer på helt nya, revolutionerande grundvalar.
Här har han visat att de gängse föreställningarna om 1700-talets stelnade förståndskult icke hålla streck inför kritiken. 1700-talets tro på
den enskildes värde, på folkens inbördes samhörighet, på en enhetlig
världskultur hade sina verkliga rötter i personlighetstanken och utvecklingstanken. 1700-talet har tagit fasta på människans helhetsnatur,
och det finns en direkt väg från Shaftesbury och Leibniz fram till
Herders och Goethes djupa förståelse för den historiska världen.
Meineckes samlade produktion visar, att hans verk: »Die Entstehung
des Historismus» är en komplettering av hans tidigare studier om den
tyska idealismen. Redan i verket om Boyen (1896-1899), »Das Zeitalter
der deutschen Erhebung» (1906), »Weltbiirgertum und Nationalstaat»
(1908) hade Meinecke utan att använda sig av ordet »Historismus» anteciperat de begrepp, som han noggrant bestämt och analyserat i sitt
senare verk. Meineckes »Historismus» har icke bara revolutionerat
våra föreställningar om 1700-talet utan också övervunnit vanföreställningen att det finns en oöverstiglig klyfta mellan de så kallade västerländska folken och Tyskland. Som Meinecke visat, utgör den tyska
idealismen just kulmen av 1700-talets historism.
Hitlerrikets skymfliga sammanbrott har givit upphov till Meineckes
bok: »Die deutsche Katastrophe», 1946, som vi närmare analyserat i
Svensk Tidskrift, 1948, s. 425-442. I djup förtvivlan över Tysklands tragiska öde har Meinecke här på ett synnerligen pessimistiskt sätt sökt
utröna orsakerna därtill. Han har kommit till den slutsatsen, att upphovet till nationalsocialismen varit det tyska borgaredömets bristande
politiska mognad, arbetareklassens radikala inställning och bristande
politiska erfarenhet och militarismens hypertrofi. Boken, vars historiska resultat måste anses vara tvivelaktiga, har dock ett stort och
12- 533443 Svensk Tidskrift 1953 157
) ’
’
Litteratur
oskattbart värde som ett gripande tidsdokument. Här har Meinecke i
grunden reviderat sin tidigare uppfattning om det Bismarckska riket
och märkligt nog kommit till samma uppfattning om Bismarck som
Max Lehmann i dennes efterlämnade Bismarckbiografi. Däremot anser Meinecke fortfarande, att Goethetidens värden kunna bli en utgångspunkt för andlig förnyelse. Också här har alltså Meinecke gått
tillbaka till de ideer, som präglat hans arbeten från ungdomstiden
fram till den höga åldern.
Fråga vi sammanfattningsvis efter det väsentliga i Meineckes produktion, kunna vi säga följande: Meinecke har grundlagt den moderna
idehistorien som självständig vetenskap. Han är utan tvekan en av
vår tids mest lysande idehistoriker och minst lika betydande som Wilhelm Dilthey (1833-1911), Lord Acton (1834-1902) och Ernst Troeltsch
(1865-1923). Med skärpa och sträng källkritik har Meinecke tolkat
Tysklands utveckling under 1800-talet och visat ideernas centrala betydelse för historiens förlopp. Han har inordnat Tysklands idehistoria
i de stora västerländska folkens utveckling. Det centrala problemet
om förhållandet mellan makt och rätt har genom Meineckes arbeten
ställts på ny grund. I dessa avseenden har Meinecke visat sig som
en trogen förvaltare av Burckhardts och Rankes andliga arv. Kanske
kunde man emellertid påpeka, att Meinecke icke gjort full rättvisa åt
den sociala sidan av historien. Om de stora massrörelserna och arbetarnas emancipationssträvanden finns föga att hämta i Meineckes arbeten. Men varje historiker måste begränsa sig. Och i rättvisans namn
bör det betonas, att Meineckes insatser varit banbrytande på de områden han bearbetat.
Erich Wittenberg.
158