Dagens frågor
1952
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Ridå. När Jarl Hjalmarson härom dagen talade i Vasaparken i Stockholm, hade han som rubrik på sitt anförande valt »I Kanslihusets
skugga». Bättre än så kan man knappt illustrera den parlamentariska
utvecklingen under vårriksdagen, för vilken – efter en slutspurt mer
hektisk än någonsin – ridåfallet ägde rum den 30 maj.
Maktkoncentrationen till den polarprydda byggnaden på andra sidan
stallkanalen blir med varje månad alltmera markant. De justeringar,
riksdagen numera gör i de kungl. propositionerna, bli allt oväsentligare. Betecknande är att finansministerns förslag till omläggning
av den direkta statsbeskattningen passerade bevillningsutskottets majoritet av socialdemokrater och bondeförbundare utan att bokstavligen
talat ett komma ändrades i lagtexten. Frasen »Under åberopande av
vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till Kungl. Maj :ts förevarande proposition nr …. för sin del
antaga det vid propositionen fogade förslaget till lag» etc. tyckes bli
allt vanligare. Talet om att riksdagen håller på att omvandlas till en
slags moderniserad och översedd upplaga av Frihetstidens kungliga
namnstämpel saknar icke helt fog för sig.
Ett annat, begripligen livligt observerat vittnesbörd om den tilltagande maktfullkomligheten utgjorde regeringens veto mot förslagen
att koppla in de stora folkliga organisationerna som organ för det
direkta medborgarinflytandet i försäkringsföretagen. Regeringen förbehåller sig rätten att själv tillsätta försäkringstagarnas ombud. »Vi
allene vide …» – »Vi allena vet», som de danska envåldskungarna
brukade säga.
Men även inom Kanslihuset sker en maktkoncentration på så sätt,
att den socialdemokratiska regeringsmajoriteten alltmer dominerar
på bondeförbundskollegornas bekostnad. »Den starke Norup» fick så-
lunda sin reputation rätt svårt naggad i kanten, då hans kollega numera socialministern Sträng under jordbruksdebatten på ett ganska
uppseendeväckande sätt ’– med on kärv hänvisning till sina tidigare
chefsskap ej mindre för folkhushållnings- än även jordbruksdepartementet – tog någonting som bra mycket liknade kommandot även
över modernäringen.
Ordinarie jordbruksministerns uppsyn under detta sällsamma mellanspel var intressant att studera. (>>Varken herr Norup eller jag eller
regeringen i övrigt är beredd att ta ansvaret för att genom beslut
i riksdagen säga ifrån att vad parterna kommer överens om på jordbruksområdet, oavsett hur mycket det gäller, skall täckas genom prisstegringar.>>)
Att partiordföranden inte har det särskilt muntert under riksdagsdebatterna är ofta omvittnat på senaste tiden. Herr Hedlund har ett
360
Dagens frågor
föregående. Under sin »oppositionstid» har han gjort alltför många
»borgerliga» uttalanden för att oppositionen då och då skulle kunna
underlåta att påminna om vad som varit. Oppositionsledarna äro ju
inte mer än människor de heller. Man tycker nog litet till mans mellan
bänkarna i kamrarna, att det är synd om inrikesministern. Personligen är han ju en hygglig person men han har det, som sagt, inte
lätt.
Särskilt under de stora skattedebatterna kom han till korta vid
sina hopplösa försök att finna en låt vara smal spång, som skulle
kunna binda samman det som varit med det som är.
Ecklesiastikminister Persson håller sig med skånsk försiktighet
borta från de politiskt kontroversiella tingen. Han inviger skolor,
delar ut medaljer och lyssnar jämte kansler och magnifika rektorer
tankfullt till försommarens doktorspromotioner. Och vad herr Hj.
Nilsson i Spänstad, vägministern, beträffar, så … nåja, någon förmodade, att han kommit bort i ett av de talrika hålen på våra beryktade
autostrador.
Om partiet i övrigt får man nog säga, att det oftast visar en anpassningsduglighet av tidigare icke förmodad omfattning. Framställningar av skilda slag och i olika ämnen, som av frimodiga motionärer
presenterades ännu vid riksdagens början, låter man nu utan synbart
motstånd försvinna under bordet, sedan det på ett tillfyllestgörande
sätt och på avgörande håll klarlagts, att de icke passa in i bilden.
Det gäller sådana gamla beprövade travhästar i bondeförbundsstallet
som dyrortsgrupperingen, kvarlåtenskapsskatten m. m.
Under vårsessionens sista veckor passade folkpartiet på att ifrågasätta ännu ett extra tillägg i oktober till folkpensionärerna utöver
det julitillägg, som regeringen föreslagit och som redan accepterats
av partierna. Att man i den vevan i någon mån tycktes ha glömt
bort varifrån pengarna, inalles omkring 37 miljoner, lämpligen borde
tagas, må vara förlåtligt så häftigt som arbetstakten stegrade sig i
riksdagsfinalen. Högern föreslog också ett extra tillägg men ville,
att det skulle finansieras genom höjda avgifter. Konsekvenserna av
folkpartiets förslag hade förr eller senare kunnat avläsas på skatten.
Då högerns förslag »voterades upp» i slutomgången, blev folkpartiyrkandet icke föremål för avgörande omröstning. Det noterades att
i första kammaren tre och i andra kammaren fem bondeförbundare
röstade för högerförslaget. Det noterades desslikes – icke utan ett
leende – att andra kammarens samtliga folkpartister röstade för
samma högerförslag, under det att första kammarens samtliga folkpartister var lika eniga om att icke stödja högerförslaget.
Folkpartiets eskapader kring konjunkturvinstskatten utnyttjas alltjämt flitigt på socialdemokratiskt håll. Sålunda lät statsministern
den nyligen församlade socialdemokratiska partikongressen avnjuta
följande:
Med variation på ett tidigare brukat tema framhöll herr Erlander,
att »en något oväntad vinning av regeringssamverkan har blivit en
radikalisering av folkpartiet». Och han tillade: »Dess agitation på den
ekonomiska fronten och på det socialpolitiska området bidrar självDagens frdgor
fallet till att förbereda marken för de åtgärder, som socialdemokratien
kan finna vara önskvärda eller rent av nödvändiga.»
Vårt svenska folk lär ju i allmänhet icke vara särdeles mottagligt
för ironiens florettlek. Icke desto mindre rapporteras från pingstmötet
i Konserthuset att vid denna statsministerns deklaration ett soligt
skimmer bredde sig över församlingen.
J a, sol och tjänlig väderlek har nog statsministern behov av under
den kommande valsommaren. Det gäller ju bland annat att förklara
för människorna hur det kan komma sig att, sedan socialdemokratien
för fyra år sedan fick »folkets förnyade förtroende», priserna rakat
i höjden och kronan gjort en ny s. k. vrålvurpa.
Finansminister Skölds politik har ju varit att genom stark överbalansering av budgeten och höga skatter söka komma åt inflationen.
Har det lyckats~ Statens inkomster av direkta skatter i budgeten för
1952/53, som nu alltså fastställts, äro upptagna till 4 873 miljoner, en
översvämning utan like. Motsvarande post i den budget, som nu löper
och som slutar den 30 juni, är 3 243 miljoner. statens inkomster enbart
av direkta skatter ha alltså på ett år ökat med 1630 miljoner eller
nära fem miljoner om dagen.
Har denna väldiga överbeskattning väsentligen motverkat kronans
fortsatta fall~ År inte levnadskostnadsfördyringen sedan 1947 över 30
procent~ Var inte index för 1947 i medeltal 156 och är det icke för
första kvartalet i år 20H Utgjorde inte levnadskostnadsökningen enbart i fjol omkring 20 procenU (»Prisstegring förhindras», står det
som bekant i punkt nr l i »Arbetarrörelsens efterkrigsprogram».)
Nog får man mot bakgrunden av dessa siffror säga, att där ligger
åtskilligt i det uppmärksammade avsnittet i Kooperativa förbundets
årsberättelse, vari det bl. a. framhålles, att det inte är värdigt en
rättsstat »och allra minst vårt land, som undgått att drabbas av krigets förstörelser», att tillåta en fortgående penningvärdeförsämring.
Och hur går det med bostadsfrågan~ Man behöver två jordeliv för
att överleva bostadskön, citerade herr Hjalmarson elakt en författare
vid mötet i Vasaparken.
En och annan väljare har kanske också svårt att inse, att det är
fair play att förfara som regeringen gjort för att konservera sitt
maktinnehav. Svensken lär ju tycka om rent spel. Men inte är den
s. k. valreformen bevis härpå~ Med 48 procents underlag i valmanskåren kan socialdemokratien behålla sin majoritet i andra kammaren
och med lika litet underlag får man majoriteten i senaten. År sådant
rätt?
Frågan blir förmodligen en av dem, som mer än en gång kommer
att ställas till de socialdemokratiska talarstolarna i sommar.
Tendenser i årets Att årets avtalsrörelse skulle få en stark prägel
avtalsrörelse. av centralisering och samordning framstod klart
redan på det tidiga stadium, då överläggningarna mellan SAF och
LO inleddes. Visserligen var det SAF som då utnyttjade LO:s begäran
362
Dagens frdgor
om ett garantiavtal för att inför en hotande ny inflationsdrivande
lönevåg åstadkomma en samordning av avtalen och förhindra en upprepning av 1951 års lönerörelse. Men man har väl anledning förmoda,
att LO inte alltför ogärna lät sig tvingas in i samordningen, om man
betänker LO:s strax förut fattade beslut om tillskapande av ett avtalsråd för samordning av fackförbundens lönepolitik. Just detta avtalsråds tillkomst innebär väl också ett uttryck för att den samordnade
lönepolitiken, i vad på LO ankommer, kommer att fortsättas, även
om formerna förmodligen bli andra än de i år använda. Om man
bortser från årets metod, torde f. ö. alla vara ense om att en samordning i någon form måste vara av stort intresse med hänsyn till samhällsekonomien.
Det kan finnas skäl att på detta sena stadium erinra om denna
samordningstendens, sedan numera överenskommelser träffats även
på det offentliga avtalsområdet. Bland de kommunala huvudmännen
ha landstingen sedan länge gått före med en stark centralisering
till landstingsförbundet av både tjänstemanna- och arbetarfrågor. På
det stadskommunala området blev resultatet av fjolårets hårda kommunalarbetareförhandlingar, att samordningstanken slog igenom.
Fortsättning har nu följt genom årets tjänstemannaöverenskommelser
för städer och landskommuner, som bl. a. innebära, att kommunerna
och tjänstemannaorganisationerna enats om att i största möjliga utsträckning pröva den centrala förhandlingsvägen.
Det är måhända en tillfällighet, att dessa samordningstendenser
framträtt ungefär samtidigt, liksom att staten i år för första gången
reviderat sin tjänsteförteckning genom en regelrätt förhandlingsöverenskommelse. Att organisationsväsendets allt starkare utbredning
bland tjänstemännen förr eller senare skulle ha framtvingat samordnade förhandlingsöverenskommelser även på det offentliga arbetsområdet måste emellertid stå fullt klart för den som grubblat något
över dessa frågor – man må sedan beklaga utvecklingen eller ej.
Den stora organisationssplittringen på detta arbetsområde har otvivelaktigt kunnat leda till en snedvridning av löneläget genom att
enstaka grupper kunnat tränga sig fram före andra, stödda av en
tillfällig konjunktur eller en eljest särskilt gynnsam förhandlingsposition. I längden måste det dock vara av intresse för alla parter att
söka sätta stopp för sådana separata aktioner och slå vakt om ett
vettigt lönesammanhang olika grupper emellan. Detta behöver ingalunda betyda, att de existerande lönerelationerna måste konserveras.
Tvärtom kan man kanske säga, att just en sådan samordning ger
möjlighet att verkligen få till stånd välmotiverade relationsändringar.
Man får dock inte förbise, att en samordning också har mindre
fördelaktiga sidor. Utvecklingen mot enhe.tlighet medför en viss risk
för schablonisering. Och att förhandlingsväsendets resp. den ökade
centrala samordningens frammarsch på det statliga resp. det kommunala avtalsområdet med nödvändighet medför, att de reella avgörandena förläggas till förhandlingarna – inte till riksdagens resp. fullmäktigeförsamlingarnas prövning av förhandlingsresultaten – lär
också vara klart. Accepterar man de offentligt anställdas förhand- 363
——–~~–~~————t
Dagens frågor
lingsrätt och rätt att med påtryckningsmedel av ett eller annat slag
sätta makt bakom sina anspråk mot stat och kommun, får man också
finna sig i att anpassa det offentligas arbetsformer efter den nya ordningen. Man talar om »riksdagens vanmakt». Må så vara, men riksdagen får då skaffa sig garantier för att statens förhandlare ge uttryck för riksdagens uppfattning.
stundom tycker man sig emellertid i den offentliga debatten i stället
spåra en tanke, att man bör skilja mellan »samhället såsom arbetsgivare» och »samhället såsom samhälle». Innebörden härav skulle väl
närmast vara att arbetsgivarefunktionen skulle omhänderhas av lägre
statsorgan, förhandlingsorganen, vilkas ståndpunkter sedan skulle omprövas av regering och riksdag ur något slags högre »samhällssynpunkt». Frånsett det obegripliga i att de statsorgan, som i sista hand
besluta om de statsanställdas löner, därvid icke skulle handla såsom
arbetsgivare, måste det som förut antytts i längden vara ohållbart
att tänka sig förhandlingar, där den ena sidans förhandlare ständigt
skulle behöva riskera att – åt ena eller andra hållet – korrigeras
av den i sista hand beslutande instansen.
Låter man förhandlingsväsendet på det offentliga arbetsområdet
fortsätta på den inslagna vägen, måste man emellertid vara beredd
att ta även andra konsekvenser av betydande räckvidd. Inte nog med
att statens och kommunernas löneutgifter representera en mycket stor
del av budgeten; i förhandlingsrättskommittens betänkande erinras
om att avlöningsanslagen utgöra omkring 40 Ofo av de sammanlagda
statsutgifterna. Dessutom måste beaktas att lönefrågorna på längre
sikt inte kunna bedömas utan hänsynstagande till en rad andra viktiga
samhällsproblem. Redan själva löneavvägningen har stor betydelse
för arbetskraftens dirigering till det ena eller andra samhällsområdet.
Å ven rena organisationsfrågor ha ofta (jfr t. ex. den i år diskuterade
lektorskompetensen) ett så nära samband med lönesättningen, att de
måste komma att beröras av eller avgöras i samband med löneförhandlingarna. Ett beslut i en organisationsfråga kan emellertid uppenbarligen få en fullkomligt avgörande betydelse för samhällets verksamhet på ifrågavarande område. På så sätt kunna de löneförhandlande parterna komma att utöva ett väsentligt inflytande på omfattningen och inriktningen av mycket stora delar av samhällets verksamhet.
Det sagda betyder å ena sidan, att de organ som på samhällets
vägnar sköta löneförhandlingar måste vara utrustade på sådant sätt,
att man har garantier för att avgörandena i såväl lönefrågor som
organisations- m. fl. frågor komma att ligga i linje med uppfattningen
hos de för samhällets skötsel i sista hand ansvariga instanserna. Här
uppställer sig också till besvarande den i år diskuterade frågan, var
ämbetsverk och andra dylika fackorgan få plats i systemet. Å andra
sidan betyder det sagda också, att personalens organisationer få medinflytande även i dessa med lönefrågorna sammanhängande samhällsfrågor. Härigenom komma stora krav att ställas på insikter även hos
personalsidans förhandlare.
364
Dagens frågor
En avslöjande Mera eftertryckligt och dramatiskt torde den folkfolkomröstning. vilja, som utrönes genom allmänna riksdagsval, sällan ha blivit desavuerad i Norden än tack vare den förbudsomröstning, som vid årsskiftet 1931–32 ägde rum i Finland och som ledde
till att det 13 år gamla totalförbudet med förkrossande kraft kastades
över bord. En sådan illustration till historien om, huru en folkrepresentation kan leva i en skenvärld, har man få motstycken till.
Då den första ankarnmaren samlades i Finland år 1907, fanns det
ett kommitteförslag med kursen linjerakt lagd på ett totalförbud.
Frågan ansågs vara så brådskande, att man inte fann sig kunna invänta en proposition; Leo Mechelin fungerade då som regeringschef
med K. J. Ståhlberg som handels- och industriminister. Ivern att få
till stånd ett totalförbud yttrade sig bl. a. i, att den nya folkrepresentationen hade fem förbudsförslag på sitt bord, undertecknade av
113 av riksdagens (lantdagens) 200 medlemmar. Arbetet i vederbörande
utskott forcerades och den 31 oktober 1907 godkändes enhälligt och
utan votering Finlands första förbudslag. K. J. Ståhlberg hade emellertid redan vid ärendets första behandling sagt ifrån, att han var
emot förslaget och att han inte ämnade rekommendera dess stadfästelse. Ståhlbergs hållning framkallade en rätt stor förbittring. Konflikten slutade med att han lämnade sin post. Ståhlbergs avgång
väckte uppmärksamhet såsom den första gesten mot parlamentarismen, gjord av Finlands första konstitutionella regering. De folkvalda
i Finland upprepade åren 1909, 1911, 1914 och 1917 kravet på en förbudslag.
En omständighet, som det kan vara skäl att hålla i minnet är, att
den svenska opinionen i Finland stod fullkomligt främmande för de
stämningar, som nästan förbehållslöst och utan invändningar behärskade den finska majoriteten. I utskottsbetänkandena möter man
enbart svenska namn under reservationerna. Julius Sundblom, Rafael
Colliander och K. T. Oljemark äro de ständiga oppositionsmännen i
utskotten. De svenska tidningarna framförde även oavbrutet sina betänkligheter. Sommaren 1919, ett par år efter den ryska revolutionen
och sedan Finland blivit fullt självständigt, trädde förbudslagen äntligen i kraft, mött av gränslösa förväntningar och ljusa förhoppningar.
Propagandan för totalförbudet hade icke heller underlåtit att spela
på de finsknationella strängarna. Förbudet skulle betyda döden för
det svenska »rusdryckskapitalet» i Finland. Brännerierna, alkoholimportfirmorna, bryggerierna och restaurangerna hade framställts så-
som instrument för den svenska ekonomiska utsugningen av den
finska folkmajoriteten. Gen6m en förbudslag skulle dessa instrument
göras obrukbara.
Anmärkningsvärt är även, att under de första åren efter år 1919
inte blott socialdemokraterna och kommunisterna, utan också den
finska borgerligheten teoretiskt accepterade totalförbudet, låt vara
att det i praktiken allmänt och tämligen öppet överträddes. Det bildades visserligen en organisation, som skulle arbeta för »folknykterhet
utan förbud», men något stöd från finskspråkigt håll fick den orga- 365
Dagens frågor
nisationen inte. Den gamla förbudsbesvärjelsen från åren omedelbart
efter sekelskiftet gjorde, att man i det finska lägret inte officiellt
vågade bryta sig ut ur trollcirkeln. Erfarenheten började visserligen
från år till år allt tydligare giva vid handen, att förbudet inte kunde
effektivt upprätthållas. Smugglingen och lönnbränningen blevo nä-
ringsgrenar, som bredde ut sig med förfärande hastighet. Reaktionen
i riksdagen förblev det oaktat städse densamma: skärpta straff, intensivare övervakning, mera drakoniska bestämmelser och ökade anslag för de myndigheter, vilkas alltmera hopplösa uppgift det var
att skapa respekt för totalförbudet.
Så kommo de svåra krisåren efter år 1929. Den fascistiskt färgade
folkrörelse, som fick namn av socknen Lappo i det finska Österbotten
och som delvis hade sin grund i jordbrukets misär, uppträdde som
en maktfaktor med vissa antiparlamentariska krav. Men förbudslagen
var tabu även för Lapporörelsen. Den enkla mannen av folket började
dock undra, om det var klokt att låta ett sådant givande skatteobjekt
som spriten förbliva outnyttjat. Den stora massan av smugglare och
langare förtjänade grova pengar och vräkte bort sina odeklarerade
inkomster på motorbåtar, bilar och krogbesök. Detta var ändå för
galet, menade man, oberoende av vad förbudets propagandister för.
kunnade. Hösten 1931 hade man kommit därhän, att ministären Sunila
(agrar) med största tvekan beslöt lägga fram ett förslag till en rådgivande folkomröstning. Utan motstånd blev förslaget inte accepterat,
men det gick, trots allt, igenom.
Och resultaten De, som ansågos vara politiskt bäst initierade, förklarade, att folkomröstningen i stort sett skulle ge r.iksdagen rätt,
denna riksdag, som upprepade gånger understrukit sin förbudsvilja
och låtit den ena skärpningen följa på den andra. Det fanns tre förslag vid omröstningen att välja mellan. Det första gällde förbudets
bibehållande, det andra frigivning av enbart lätta viner och starköl
och det tredje förbudets avskaffande. Då resultatet förelåg, visade det
sig att 71 procent av alla de avgivna rösterna ville avskaffa förbudet,
medan blott 28 procent önskade bibehålla det. En enda procent röstade
för alternativet lätta viner och starköl.
Det var med den största förvåning, nästan förvirring, som riksdagen tog del av siffrorna. Detta var ju någonting helt annat än vad
voteringarna i riksdagen under de gångna åren hade uppenbarat!
Partimässigt var totalförbudet synnerligen starkt förankrat, men folkomröstningen hade ådagalagt, att den presumerade folkviljan som
totalförbudets stöd bland menige man var ytterst bräckligt. Trots
att omröstningen hade varit endast rådgivande förstod envar, att nu
måste förbudet falla. Någon oro för, huru det svenska Finland skulle
rösta, hyste förbudets motståndare aldrig. Det fanns bygder i det
svenska bosättningsområdet, i vilka inte en enda röst avgavs till förmån för det gamla systemet; Aland deklarerade med största tydlighet
sin ovilja mot förbudet.
För riksdagen återstod intet annat att göra än att följa den anvisning, som omröstningen givit. Den 9 februari 1932 undertecknade president Svinhufvud den nya lagen om alkoholdrycker och den 5 april
366
Dagens frågor
började man tillämpa det nya systemet. Förbudsmotståndarnas seger
hade varit mycket större än den, som redovisades 1922 i Sverige med
dess 49 procent för förbudet och 51 procent mot. Men så hade man
ju också i Finland erfarenheter av helt annat slag att bygga på än
de antaganden och teorier, som gåvo sin färg åt förbudsomröstningen
i Sverige. Det bakslag, som Finlands riksdag fick, var så grundligt,
att ingen sedan dess på allvar vågat rekommendera en upprepning
av det olyckliga experimentet, som gjordes den l juni 1919. Ingen
finansminister låter sin tanke leka med ett sådant projekt som att
avstå från de omkring 12 miljarder mark, som alkoholdryckerna nu
ge statskassan. Talet om det svenska »rusdryckskapitalet» och »rusdryckspressen» har tystnat. Den finlandssvenska allmänhetens inställning till totalförbudet är ett av de många bevisen för det mått av
sans, objektivitet och frihet från fanatism, som städse kännetecknat
dessa svenskar. Hos dem fanns det ingen jordmån för den förbudspsykos, som under 13 år behärskade de finska riksdagspartierna, men
som, lyckligt nog, inte hade något starkt grepp om den finska allmänheten.
Ryssarna, öster- De svenska dagstidningarnas utrymme upptogs
sjön och vi. under försommaren till stor del av reportage och
kommentarer kring två händelseförlopp, som på det närmaste berörde
varandra. Det var den stora spionagerättegången mot Enbomsligan,
som inleddes samtidigt med de ryska övergreppen mot svenska flygplan i luftrummet väster om ösel och Dagö. Det hela formade sig
till en utomordentlig åskådningsundervisning om vårt lands utsatta
militärpolitiska läge i farlig närhet till den dominerande östblocksstormaktens kraftlinjer. Båda händelserna väckte en för svenska förhållanden enorm internationell uppmärksamhet men samverkade å
andra sidan till att skapa en sällsynt enig och otvetydig svensk opinion. Vår korta analys här avser endast att klarlägga några grunddrag i orsakssammanhangen.
De utrikespolitiska motsättningarna mellan öst och Väst ha så långt
ifrån att utjämnas tvärtom, och särskilt efter Koreakrigets utbrott,
gått mot allt större skärpning, varvid de militära realiteterna trätt i
förgrunden. Upprustningen i Väst och framför allt då paraferingen
av fördraget om Europaarmen har tillsammans med USA:s väldiga
basbyggen fram mot järnridån minskat det fria »ingen mans land»
mellan blocken och ökat friktionsmöjligheterna. Sveriges läge mellan
blocken och dess alliansfria politik framtvingar på båda sidor ett
utpräglat intresse både för våra militära försvarsanstalter och för
vårt sannolika ställningstagande vid en öppen konflikt. Det är ur
denna synvinkel man måste se det systematiska och sedan år tillbaka
pågående spioneri, som nu delvis avslöjats genom rättegångarna mot
Hilding Andersson och Enbomsligan. Det beklämmande och oroande
i detta sammanhang är spioneriets uppenbara kontakt både med den
officiella ryska representationen i vårt land och med det kommunistiska partiet. De detaljerade rättegångsreferaten ge en kuslig bild av
367
Dagens frågor
sovjetrysk fördomsfrihet och av kommunismens landsförrädiska
natur.
De ryska militära föranstaltningarna i Östersjön ha sedan länge
väckt uppmärksamhet och vållat oro. Man har frågat sig, mot vem
de egentligen äro riktade och vad de syfta till. De omfatta främst en
markant utbyggnad av den ryska östersjöflottan och väldiga befästnings- och baseringsanläggningar i förening med robotbaser i kustlandet från Finska viken (med Porkkalaområdet) ända bort mot Liibeck; särskilt den estniska kusten med Ösel och Dagö har därvid tagits
i anspråk. För att skydda dessa förberedelser för insyn ha ryssarna
ensidigt flyttat ut sin sjögräns från internationellt vedertagna 3 sjö-
mil till 12 sjömil. Alla svenska och danska försök att på den punkten
nå en godtagbar överenskommelse ha som bekant avvisats av ryssarna, inklusive ett förslag om gemensam hänvändelse till internationella domstolen i Haag. De många grova ryska övergreppen mot
svenska och danska fiskefartyg äro ännu i friskt minne.
De hittills värsta utslagen av ryssarnas hänsynslöshet i Östersjön
utgöras emellertid av den råa nedskjutningen av obeväpnade svenska
militärflygplan – otvetydigt över internationellt vatten – och den
politiska ledningens cyniska nonchalans gentemot de självklara och i
alla avseenden berättigade svenska protesterna. Man kan spekulera
över ryssarnas avsikter, men så mycket står ju i varje fall klart som
att det politiska klimatet i östersjöområdet allvarligt har försämrats
och att ryssarna ta endast den hänsyn tilllegitima och fredliga svenska
inressen som passar dem själva.
Svenska folket har reagerat snabbt och skarpt. Det har med glädje
konstaterat, att vår regering också har handlat snabbt, värdigt och
utan fega undanvikningar. Det inträffade har medfört en psykologisk
uppryckning, som på sitt sätt stärker grunden för vårt försvar och
som ger ett fast underlag för vårt ställningstagande vid de nya intermezzon som man tyvärr måste räkna med.
368
Ridå. När Jarl Hjalmarson härom dagen talade i Vasaparken i Stockholm, hade han som rubrik på sitt anförande valt »I Kanslihusets
skugga». Bättre än så kan man knappt illustrera den parlamentariska
utvecklingen under vårriksdagen, för vilken – efter en slutspurt mer
hektisk än någonsin – ridåfallet ägde rum den 30 maj.
Maktkoncentrationen till den polarprydda byggnaden på andra sidan
stallkanalen blir med varje månad alltmera markant. De justeringar,
riksdagen numera gör i de kungl. propositionerna, bli allt oväsentligare. Betecknande är att finansministerns förslag till omläggning
av den direkta statsbeskattningen passerade bevillningsutskottets majoritet av socialdemokrater och bondeförbundare utan att bokstavligen
talat ett komma ändrades i lagtexten. Frasen »Under åberopande av
vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till Kungl. Maj :ts förevarande proposition nr …. för sin del
antaga det vid propositionen fogade förslaget till lag» etc. tyckes bli
allt vanligare. Talet om att riksdagen håller på att omvandlas till en
slags moderniserad och översedd upplaga av Frihetstidens kungliga
namnstämpel saknar icke helt fog för sig.
Ett annat, begripligen livligt observerat vittnesbörd om den tilltagande maktfullkomligheten utgjorde regeringens veto mot förslagen
att koppla in de stora folkliga organisationerna som organ för det
direkta medborgarinflytandet i försäkringsföretagen. Regeringen förbehåller sig rätten att själv tillsätta försäkringstagarnas ombud. »Vi
allene vide …» – »Vi allena vet», som de danska envåldskungarna
brukade säga.
Men även inom Kanslihuset sker en maktkoncentration på så sätt,
att den socialdemokratiska regeringsmajoriteten alltmer dominerar
på bondeförbundskollegornas bekostnad. »Den starke Norup» fick så-
lunda sin reputation rätt svårt naggad i kanten, då hans kollega numera socialministern Sträng under jordbruksdebatten på ett ganska
uppseendeväckande sätt ’– med on kärv hänvisning till sina tidigare
chefsskap ej mindre för folkhushållnings- än även jordbruksdepartementet – tog någonting som bra mycket liknade kommandot även
över modernäringen.
Ordinarie jordbruksministerns uppsyn under detta sällsamma mellanspel var intressant att studera. (>>Varken herr Norup eller jag eller
regeringen i övrigt är beredd att ta ansvaret för att genom beslut
i riksdagen säga ifrån att vad parterna kommer överens om på jordbruksområdet, oavsett hur mycket det gäller, skall täckas genom prisstegringar.>>)
Att partiordföranden inte har det särskilt muntert under riksdagsdebatterna är ofta omvittnat på senaste tiden. Herr Hedlund har ett
360
Dagens frågor
föregående. Under sin »oppositionstid» har han gjort alltför många
»borgerliga» uttalanden för att oppositionen då och då skulle kunna
underlåta att påminna om vad som varit. Oppositionsledarna äro ju
inte mer än människor de heller. Man tycker nog litet till mans mellan
bänkarna i kamrarna, att det är synd om inrikesministern. Personligen är han ju en hygglig person men han har det, som sagt, inte
lätt.
Särskilt under de stora skattedebatterna kom han till korta vid
sina hopplösa försök att finna en låt vara smal spång, som skulle
kunna binda samman det som varit med det som är.
Ecklesiastikminister Persson håller sig med skånsk försiktighet
borta från de politiskt kontroversiella tingen. Han inviger skolor,
delar ut medaljer och lyssnar jämte kansler och magnifika rektorer
tankfullt till försommarens doktorspromotioner. Och vad herr Hj.
Nilsson i Spänstad, vägministern, beträffar, så … nåja, någon förmodade, att han kommit bort i ett av de talrika hålen på våra beryktade
autostrador.
Om partiet i övrigt får man nog säga, att det oftast visar en anpassningsduglighet av tidigare icke förmodad omfattning. Framställningar av skilda slag och i olika ämnen, som av frimodiga motionärer
presenterades ännu vid riksdagens början, låter man nu utan synbart
motstånd försvinna under bordet, sedan det på ett tillfyllestgörande
sätt och på avgörande håll klarlagts, att de icke passa in i bilden.
Det gäller sådana gamla beprövade travhästar i bondeförbundsstallet
som dyrortsgrupperingen, kvarlåtenskapsskatten m. m.
Under vårsessionens sista veckor passade folkpartiet på att ifrågasätta ännu ett extra tillägg i oktober till folkpensionärerna utöver
det julitillägg, som regeringen föreslagit och som redan accepterats
av partierna. Att man i den vevan i någon mån tycktes ha glömt
bort varifrån pengarna, inalles omkring 37 miljoner, lämpligen borde
tagas, må vara förlåtligt så häftigt som arbetstakten stegrade sig i
riksdagsfinalen. Högern föreslog också ett extra tillägg men ville,
att det skulle finansieras genom höjda avgifter. Konsekvenserna av
folkpartiets förslag hade förr eller senare kunnat avläsas på skatten.
Då högerns förslag »voterades upp» i slutomgången, blev folkpartiyrkandet icke föremål för avgörande omröstning. Det noterades att
i första kammaren tre och i andra kammaren fem bondeförbundare
röstade för högerförslaget. Det noterades desslikes – icke utan ett
leende – att andra kammarens samtliga folkpartister röstade för
samma högerförslag, under det att första kammarens samtliga folkpartister var lika eniga om att icke stödja högerförslaget.
Folkpartiets eskapader kring konjunkturvinstskatten utnyttjas alltjämt flitigt på socialdemokratiskt håll. Sålunda lät statsministern
den nyligen församlade socialdemokratiska partikongressen avnjuta
följande:
Med variation på ett tidigare brukat tema framhöll herr Erlander,
att »en något oväntad vinning av regeringssamverkan har blivit en
radikalisering av folkpartiet». Och han tillade: »Dess agitation på den
ekonomiska fronten och på det socialpolitiska området bidrar självDagens frdgor
fallet till att förbereda marken för de åtgärder, som socialdemokratien
kan finna vara önskvärda eller rent av nödvändiga.»
Vårt svenska folk lär ju i allmänhet icke vara särdeles mottagligt
för ironiens florettlek. Icke desto mindre rapporteras från pingstmötet
i Konserthuset att vid denna statsministerns deklaration ett soligt
skimmer bredde sig över församlingen.
J a, sol och tjänlig väderlek har nog statsministern behov av under
den kommande valsommaren. Det gäller ju bland annat att förklara
för människorna hur det kan komma sig att, sedan socialdemokratien
för fyra år sedan fick »folkets förnyade förtroende», priserna rakat
i höjden och kronan gjort en ny s. k. vrålvurpa.
Finansminister Skölds politik har ju varit att genom stark överbalansering av budgeten och höga skatter söka komma åt inflationen.
Har det lyckats~ Statens inkomster av direkta skatter i budgeten för
1952/53, som nu alltså fastställts, äro upptagna till 4 873 miljoner, en
översvämning utan like. Motsvarande post i den budget, som nu löper
och som slutar den 30 juni, är 3 243 miljoner. statens inkomster enbart
av direkta skatter ha alltså på ett år ökat med 1630 miljoner eller
nära fem miljoner om dagen.
Har denna väldiga överbeskattning väsentligen motverkat kronans
fortsatta fall~ År inte levnadskostnadsfördyringen sedan 1947 över 30
procent~ Var inte index för 1947 i medeltal 156 och är det icke för
första kvartalet i år 20H Utgjorde inte levnadskostnadsökningen enbart i fjol omkring 20 procenU (»Prisstegring förhindras», står det
som bekant i punkt nr l i »Arbetarrörelsens efterkrigsprogram».)
Nog får man mot bakgrunden av dessa siffror säga, att där ligger
åtskilligt i det uppmärksammade avsnittet i Kooperativa förbundets
årsberättelse, vari det bl. a. framhålles, att det inte är värdigt en
rättsstat »och allra minst vårt land, som undgått att drabbas av krigets förstörelser», att tillåta en fortgående penningvärdeförsämring.
Och hur går det med bostadsfrågan~ Man behöver två jordeliv för
att överleva bostadskön, citerade herr Hjalmarson elakt en författare
vid mötet i Vasaparken.
En och annan väljare har kanske också svårt att inse, att det är
fair play att förfara som regeringen gjort för att konservera sitt
maktinnehav. Svensken lär ju tycka om rent spel. Men inte är den
s. k. valreformen bevis härpå~ Med 48 procents underlag i valmanskåren kan socialdemokratien behålla sin majoritet i andra kammaren
och med lika litet underlag får man majoriteten i senaten. År sådant
rätt?
Frågan blir förmodligen en av dem, som mer än en gång kommer
att ställas till de socialdemokratiska talarstolarna i sommar.
Tendenser i årets Att årets avtalsrörelse skulle få en stark prägel
avtalsrörelse. av centralisering och samordning framstod klart
redan på det tidiga stadium, då överläggningarna mellan SAF och
LO inleddes. Visserligen var det SAF som då utnyttjade LO:s begäran
362
Dagens frdgor
om ett garantiavtal för att inför en hotande ny inflationsdrivande
lönevåg åstadkomma en samordning av avtalen och förhindra en upprepning av 1951 års lönerörelse. Men man har väl anledning förmoda,
att LO inte alltför ogärna lät sig tvingas in i samordningen, om man
betänker LO:s strax förut fattade beslut om tillskapande av ett avtalsråd för samordning av fackförbundens lönepolitik. Just detta avtalsråds tillkomst innebär väl också ett uttryck för att den samordnade
lönepolitiken, i vad på LO ankommer, kommer att fortsättas, även
om formerna förmodligen bli andra än de i år använda. Om man
bortser från årets metod, torde f. ö. alla vara ense om att en samordning i någon form måste vara av stort intresse med hänsyn till samhällsekonomien.
Det kan finnas skäl att på detta sena stadium erinra om denna
samordningstendens, sedan numera överenskommelser träffats även
på det offentliga avtalsområdet. Bland de kommunala huvudmännen
ha landstingen sedan länge gått före med en stark centralisering
till landstingsförbundet av både tjänstemanna- och arbetarfrågor. På
det stadskommunala området blev resultatet av fjolårets hårda kommunalarbetareförhandlingar, att samordningstanken slog igenom.
Fortsättning har nu följt genom årets tjänstemannaöverenskommelser
för städer och landskommuner, som bl. a. innebära, att kommunerna
och tjänstemannaorganisationerna enats om att i största möjliga utsträckning pröva den centrala förhandlingsvägen.
Det är måhända en tillfällighet, att dessa samordningstendenser
framträtt ungefär samtidigt, liksom att staten i år för första gången
reviderat sin tjänsteförteckning genom en regelrätt förhandlingsöverenskommelse. Att organisationsväsendets allt starkare utbredning
bland tjänstemännen förr eller senare skulle ha framtvingat samordnade förhandlingsöverenskommelser även på det offentliga arbetsområdet måste emellertid stå fullt klart för den som grubblat något
över dessa frågor – man må sedan beklaga utvecklingen eller ej.
Den stora organisationssplittringen på detta arbetsområde har otvivelaktigt kunnat leda till en snedvridning av löneläget genom att
enstaka grupper kunnat tränga sig fram före andra, stödda av en
tillfällig konjunktur eller en eljest särskilt gynnsam förhandlingsposition. I längden måste det dock vara av intresse för alla parter att
söka sätta stopp för sådana separata aktioner och slå vakt om ett
vettigt lönesammanhang olika grupper emellan. Detta behöver ingalunda betyda, att de existerande lönerelationerna måste konserveras.
Tvärtom kan man kanske säga, att just en sådan samordning ger
möjlighet att verkligen få till stånd välmotiverade relationsändringar.
Man får dock inte förbise, att en samordning också har mindre
fördelaktiga sidor. Utvecklingen mot enhe.tlighet medför en viss risk
för schablonisering. Och att förhandlingsväsendets resp. den ökade
centrala samordningens frammarsch på det statliga resp. det kommunala avtalsområdet med nödvändighet medför, att de reella avgörandena förläggas till förhandlingarna – inte till riksdagens resp. fullmäktigeförsamlingarnas prövning av förhandlingsresultaten – lär
också vara klart. Accepterar man de offentligt anställdas förhand- 363
——–~~–~~————t
Dagens frågor
lingsrätt och rätt att med påtryckningsmedel av ett eller annat slag
sätta makt bakom sina anspråk mot stat och kommun, får man också
finna sig i att anpassa det offentligas arbetsformer efter den nya ordningen. Man talar om »riksdagens vanmakt». Må så vara, men riksdagen får då skaffa sig garantier för att statens förhandlare ge uttryck för riksdagens uppfattning.
stundom tycker man sig emellertid i den offentliga debatten i stället
spåra en tanke, att man bör skilja mellan »samhället såsom arbetsgivare» och »samhället såsom samhälle». Innebörden härav skulle väl
närmast vara att arbetsgivarefunktionen skulle omhänderhas av lägre
statsorgan, förhandlingsorganen, vilkas ståndpunkter sedan skulle omprövas av regering och riksdag ur något slags högre »samhällssynpunkt». Frånsett det obegripliga i att de statsorgan, som i sista hand
besluta om de statsanställdas löner, därvid icke skulle handla såsom
arbetsgivare, måste det som förut antytts i längden vara ohållbart
att tänka sig förhandlingar, där den ena sidans förhandlare ständigt
skulle behöva riskera att – åt ena eller andra hållet – korrigeras
av den i sista hand beslutande instansen.
Låter man förhandlingsväsendet på det offentliga arbetsområdet
fortsätta på den inslagna vägen, måste man emellertid vara beredd
att ta även andra konsekvenser av betydande räckvidd. Inte nog med
att statens och kommunernas löneutgifter representera en mycket stor
del av budgeten; i förhandlingsrättskommittens betänkande erinras
om att avlöningsanslagen utgöra omkring 40 Ofo av de sammanlagda
statsutgifterna. Dessutom måste beaktas att lönefrågorna på längre
sikt inte kunna bedömas utan hänsynstagande till en rad andra viktiga
samhällsproblem. Redan själva löneavvägningen har stor betydelse
för arbetskraftens dirigering till det ena eller andra samhällsområdet.
Å ven rena organisationsfrågor ha ofta (jfr t. ex. den i år diskuterade
lektorskompetensen) ett så nära samband med lönesättningen, att de
måste komma att beröras av eller avgöras i samband med löneförhandlingarna. Ett beslut i en organisationsfråga kan emellertid uppenbarligen få en fullkomligt avgörande betydelse för samhällets verksamhet på ifrågavarande område. På så sätt kunna de löneförhandlande parterna komma att utöva ett väsentligt inflytande på omfattningen och inriktningen av mycket stora delar av samhällets verksamhet.
Det sagda betyder å ena sidan, att de organ som på samhällets
vägnar sköta löneförhandlingar måste vara utrustade på sådant sätt,
att man har garantier för att avgörandena i såväl lönefrågor som
organisations- m. fl. frågor komma att ligga i linje med uppfattningen
hos de för samhällets skötsel i sista hand ansvariga instanserna. Här
uppställer sig också till besvarande den i år diskuterade frågan, var
ämbetsverk och andra dylika fackorgan få plats i systemet. Å andra
sidan betyder det sagda också, att personalens organisationer få medinflytande även i dessa med lönefrågorna sammanhängande samhällsfrågor. Härigenom komma stora krav att ställas på insikter även hos
personalsidans förhandlare.
364
Dagens frågor
En avslöjande Mera eftertryckligt och dramatiskt torde den folkfolkomröstning. vilja, som utrönes genom allmänna riksdagsval, sällan ha blivit desavuerad i Norden än tack vare den förbudsomröstning, som vid årsskiftet 1931–32 ägde rum i Finland och som ledde
till att det 13 år gamla totalförbudet med förkrossande kraft kastades
över bord. En sådan illustration till historien om, huru en folkrepresentation kan leva i en skenvärld, har man få motstycken till.
Då den första ankarnmaren samlades i Finland år 1907, fanns det
ett kommitteförslag med kursen linjerakt lagd på ett totalförbud.
Frågan ansågs vara så brådskande, att man inte fann sig kunna invänta en proposition; Leo Mechelin fungerade då som regeringschef
med K. J. Ståhlberg som handels- och industriminister. Ivern att få
till stånd ett totalförbud yttrade sig bl. a. i, att den nya folkrepresentationen hade fem förbudsförslag på sitt bord, undertecknade av
113 av riksdagens (lantdagens) 200 medlemmar. Arbetet i vederbörande
utskott forcerades och den 31 oktober 1907 godkändes enhälligt och
utan votering Finlands första förbudslag. K. J. Ståhlberg hade emellertid redan vid ärendets första behandling sagt ifrån, att han var
emot förslaget och att han inte ämnade rekommendera dess stadfästelse. Ståhlbergs hållning framkallade en rätt stor förbittring. Konflikten slutade med att han lämnade sin post. Ståhlbergs avgång
väckte uppmärksamhet såsom den första gesten mot parlamentarismen, gjord av Finlands första konstitutionella regering. De folkvalda
i Finland upprepade åren 1909, 1911, 1914 och 1917 kravet på en förbudslag.
En omständighet, som det kan vara skäl att hålla i minnet är, att
den svenska opinionen i Finland stod fullkomligt främmande för de
stämningar, som nästan förbehållslöst och utan invändningar behärskade den finska majoriteten. I utskottsbetänkandena möter man
enbart svenska namn under reservationerna. Julius Sundblom, Rafael
Colliander och K. T. Oljemark äro de ständiga oppositionsmännen i
utskotten. De svenska tidningarna framförde även oavbrutet sina betänkligheter. Sommaren 1919, ett par år efter den ryska revolutionen
och sedan Finland blivit fullt självständigt, trädde förbudslagen äntligen i kraft, mött av gränslösa förväntningar och ljusa förhoppningar.
Propagandan för totalförbudet hade icke heller underlåtit att spela
på de finsknationella strängarna. Förbudet skulle betyda döden för
det svenska »rusdryckskapitalet» i Finland. Brännerierna, alkoholimportfirmorna, bryggerierna och restaurangerna hade framställts så-
som instrument för den svenska ekonomiska utsugningen av den
finska folkmajoriteten. Gen6m en förbudslag skulle dessa instrument
göras obrukbara.
Anmärkningsvärt är även, att under de första åren efter år 1919
inte blott socialdemokraterna och kommunisterna, utan också den
finska borgerligheten teoretiskt accepterade totalförbudet, låt vara
att det i praktiken allmänt och tämligen öppet överträddes. Det bildades visserligen en organisation, som skulle arbeta för »folknykterhet
utan förbud», men något stöd från finskspråkigt håll fick den orga- 365
Dagens frågor
nisationen inte. Den gamla förbudsbesvärjelsen från åren omedelbart
efter sekelskiftet gjorde, att man i det finska lägret inte officiellt
vågade bryta sig ut ur trollcirkeln. Erfarenheten började visserligen
från år till år allt tydligare giva vid handen, att förbudet inte kunde
effektivt upprätthållas. Smugglingen och lönnbränningen blevo nä-
ringsgrenar, som bredde ut sig med förfärande hastighet. Reaktionen
i riksdagen förblev det oaktat städse densamma: skärpta straff, intensivare övervakning, mera drakoniska bestämmelser och ökade anslag för de myndigheter, vilkas alltmera hopplösa uppgift det var
att skapa respekt för totalförbudet.
Så kommo de svåra krisåren efter år 1929. Den fascistiskt färgade
folkrörelse, som fick namn av socknen Lappo i det finska Österbotten
och som delvis hade sin grund i jordbrukets misär, uppträdde som
en maktfaktor med vissa antiparlamentariska krav. Men förbudslagen
var tabu även för Lapporörelsen. Den enkla mannen av folket började
dock undra, om det var klokt att låta ett sådant givande skatteobjekt
som spriten förbliva outnyttjat. Den stora massan av smugglare och
langare förtjänade grova pengar och vräkte bort sina odeklarerade
inkomster på motorbåtar, bilar och krogbesök. Detta var ändå för
galet, menade man, oberoende av vad förbudets propagandister för.
kunnade. Hösten 1931 hade man kommit därhän, att ministären Sunila
(agrar) med största tvekan beslöt lägga fram ett förslag till en rådgivande folkomröstning. Utan motstånd blev förslaget inte accepterat,
men det gick, trots allt, igenom.
Och resultaten De, som ansågos vara politiskt bäst initierade, förklarade, att folkomröstningen i stort sett skulle ge r.iksdagen rätt,
denna riksdag, som upprepade gånger understrukit sin förbudsvilja
och låtit den ena skärpningen följa på den andra. Det fanns tre förslag vid omröstningen att välja mellan. Det första gällde förbudets
bibehållande, det andra frigivning av enbart lätta viner och starköl
och det tredje förbudets avskaffande. Då resultatet förelåg, visade det
sig att 71 procent av alla de avgivna rösterna ville avskaffa förbudet,
medan blott 28 procent önskade bibehålla det. En enda procent röstade
för alternativet lätta viner och starköl.
Det var med den största förvåning, nästan förvirring, som riksdagen tog del av siffrorna. Detta var ju någonting helt annat än vad
voteringarna i riksdagen under de gångna åren hade uppenbarat!
Partimässigt var totalförbudet synnerligen starkt förankrat, men folkomröstningen hade ådagalagt, att den presumerade folkviljan som
totalförbudets stöd bland menige man var ytterst bräckligt. Trots
att omröstningen hade varit endast rådgivande förstod envar, att nu
måste förbudet falla. Någon oro för, huru det svenska Finland skulle
rösta, hyste förbudets motståndare aldrig. Det fanns bygder i det
svenska bosättningsområdet, i vilka inte en enda röst avgavs till förmån för det gamla systemet; Aland deklarerade med största tydlighet
sin ovilja mot förbudet.
För riksdagen återstod intet annat att göra än att följa den anvisning, som omröstningen givit. Den 9 februari 1932 undertecknade president Svinhufvud den nya lagen om alkoholdrycker och den 5 april
366
Dagens frågor
började man tillämpa det nya systemet. Förbudsmotståndarnas seger
hade varit mycket större än den, som redovisades 1922 i Sverige med
dess 49 procent för förbudet och 51 procent mot. Men så hade man
ju också i Finland erfarenheter av helt annat slag att bygga på än
de antaganden och teorier, som gåvo sin färg åt förbudsomröstningen
i Sverige. Det bakslag, som Finlands riksdag fick, var så grundligt,
att ingen sedan dess på allvar vågat rekommendera en upprepning
av det olyckliga experimentet, som gjordes den l juni 1919. Ingen
finansminister låter sin tanke leka med ett sådant projekt som att
avstå från de omkring 12 miljarder mark, som alkoholdryckerna nu
ge statskassan. Talet om det svenska »rusdryckskapitalet» och »rusdryckspressen» har tystnat. Den finlandssvenska allmänhetens inställning till totalförbudet är ett av de många bevisen för det mått av
sans, objektivitet och frihet från fanatism, som städse kännetecknat
dessa svenskar. Hos dem fanns det ingen jordmån för den förbudspsykos, som under 13 år behärskade de finska riksdagspartierna, men
som, lyckligt nog, inte hade något starkt grepp om den finska allmänheten.
Ryssarna, öster- De svenska dagstidningarnas utrymme upptogs
sjön och vi. under försommaren till stor del av reportage och
kommentarer kring två händelseförlopp, som på det närmaste berörde
varandra. Det var den stora spionagerättegången mot Enbomsligan,
som inleddes samtidigt med de ryska övergreppen mot svenska flygplan i luftrummet väster om ösel och Dagö. Det hela formade sig
till en utomordentlig åskådningsundervisning om vårt lands utsatta
militärpolitiska läge i farlig närhet till den dominerande östblocksstormaktens kraftlinjer. Båda händelserna väckte en för svenska förhållanden enorm internationell uppmärksamhet men samverkade å
andra sidan till att skapa en sällsynt enig och otvetydig svensk opinion. Vår korta analys här avser endast att klarlägga några grunddrag i orsakssammanhangen.
De utrikespolitiska motsättningarna mellan öst och Väst ha så långt
ifrån att utjämnas tvärtom, och särskilt efter Koreakrigets utbrott,
gått mot allt större skärpning, varvid de militära realiteterna trätt i
förgrunden. Upprustningen i Väst och framför allt då paraferingen
av fördraget om Europaarmen har tillsammans med USA:s väldiga
basbyggen fram mot järnridån minskat det fria »ingen mans land»
mellan blocken och ökat friktionsmöjligheterna. Sveriges läge mellan
blocken och dess alliansfria politik framtvingar på båda sidor ett
utpräglat intresse både för våra militära försvarsanstalter och för
vårt sannolika ställningstagande vid en öppen konflikt. Det är ur
denna synvinkel man måste se det systematiska och sedan år tillbaka
pågående spioneri, som nu delvis avslöjats genom rättegångarna mot
Hilding Andersson och Enbomsligan. Det beklämmande och oroande
i detta sammanhang är spioneriets uppenbara kontakt både med den
officiella ryska representationen i vårt land och med det kommunistiska partiet. De detaljerade rättegångsreferaten ge en kuslig bild av
367
Dagens frågor
sovjetrysk fördomsfrihet och av kommunismens landsförrädiska
natur.
De ryska militära föranstaltningarna i Östersjön ha sedan länge
väckt uppmärksamhet och vållat oro. Man har frågat sig, mot vem
de egentligen äro riktade och vad de syfta till. De omfatta främst en
markant utbyggnad av den ryska östersjöflottan och väldiga befästnings- och baseringsanläggningar i förening med robotbaser i kustlandet från Finska viken (med Porkkalaområdet) ända bort mot Liibeck; särskilt den estniska kusten med Ösel och Dagö har därvid tagits
i anspråk. För att skydda dessa förberedelser för insyn ha ryssarna
ensidigt flyttat ut sin sjögräns från internationellt vedertagna 3 sjö-
mil till 12 sjömil. Alla svenska och danska försök att på den punkten
nå en godtagbar överenskommelse ha som bekant avvisats av ryssarna, inklusive ett förslag om gemensam hänvändelse till internationella domstolen i Haag. De många grova ryska övergreppen mot
svenska och danska fiskefartyg äro ännu i friskt minne.
De hittills värsta utslagen av ryssarnas hänsynslöshet i Östersjön
utgöras emellertid av den råa nedskjutningen av obeväpnade svenska
militärflygplan – otvetydigt över internationellt vatten – och den
politiska ledningens cyniska nonchalans gentemot de självklara och i
alla avseenden berättigade svenska protesterna. Man kan spekulera
över ryssarnas avsikter, men så mycket står ju i varje fall klart som
att det politiska klimatet i östersjöområdet allvarligt har försämrats
och att ryssarna ta endast den hänsyn tilllegitima och fredliga svenska
inressen som passar dem själva.
Svenska folket har reagerat snabbt och skarpt. Det har med glädje
konstaterat, att vår regering också har handlat snabbt, värdigt och
utan fega undanvikningar. Det inträffade har medfört en psykologisk
uppryckning, som på sitt sätt stärker grunden för vårt försvar och
som ger ett fast underlag för vårt ställningstagande vid de nya intermezzon som man tyvärr måste räkna med.
368