Författningsriksdag

~–~——————1 –
FÖRFATTNINGSRIKSDAG?
AV DIVERSE anledningar har ett större antal stora författningsmotioner väckts vid denna riksdag än på länge. Detta kan i förstone vara ägnat att förvåna, eftersom 1953 års riksdag är den
första i legislaturperioden, och eventuella grundlagsändringar inte
kunna göras definitiva förrän 1957 (såvitt en upplösning av en
kammare eller bägge kamrarna inte skulle påbjudas). Emellertid
utmynna nästan alla motioner inte i några utarbetade förslag till
grundlagsändringar utan blott i utredningskrav, och detta förklarar varför man velat bringa de konstitutionella problemen på
riksdagens bord redan i början av fyraårsperioden; de olika motionärerna hoppas uppenbarligen att de begärda utredningarna skola
hinna bli färdiga i så god tid att frågan om grundlagsändringar
skall kunna tas upp senast 1956. Ser man till motiven bakom de
olika framställningarna, visa sig dessa mycket skiftande.
Sålunda kan det inte överraska att referendumspörsmålet redan
nu förelagts kamrarna. Detta har skett i partimotioner från högern
och från folkpartiet (vilka definitiva grundlagsförslag rörande utvidgning av det konsultativa referendum och införande av ett
begränsat decisivt referendum begäres till nästa års riksdag); härvid ansluta sig de två partierna i huvudsak till den reservation,
som hrr Bergvall, Håstad och Wahlund på sin tid avgåvo i kommitten. Det bör tilläggas, att de bägge oppositionspartierna nu
lagt fram förslag blott om vidgad statlig folkomröstning; frågan
om kommunalt referendum bör enligt motionärernas mening
kunna anstå, helst som utredningsförslaget i denna del ännu befinner sig på remiss hos kommunalförbunden.
Referendumfrågan diskuterades visserligen i riksdagen i fjol
våras, men kommitteförslaget hade då kort före avlämnats, varför
regering och riksdag kunde åberopa fullgoda skäl för ett uppskov
med ställningstagandet. Nu kunna liknande ursäkter inte anföras
från de makthavande. Regeringen har nu haft nära ett år på sig
att tänka. Det socialdemokratiska partiet har ju sedan 1917 på
sitt program en punkt: införande av folkomröstningsinstitut, och
givetvis menade man för 35 år sedan den beslutande formen, inte
den rådgivande. Vad bondeförbundet beträffar var dess represen- 167
.; \
\
Författningsriksdag?
tant i 1950 års valsätts- och folkomröstningskommitte, professor
Wahlund, en anhängare av statlig folkomröstning (men samtidigt, ganska svårförklarligt, en motståndare till kommunal). Regeringspartierna ha emellertid inte utnyttjat uppskovstiden till
begrundanden över den direkta demokratien. Man letar förgäves
efter något klargörande uttalande från exc. Erlander eller hans
stab. Hur mycket frågan än diskuterades under valrörelsen, gick
det inte att avlocka socialdemokraterna ett öppet och ärligt besked.
Man har dock hört några röster ur de djupa leden, och enligt
dessa skulle socialdemokraterna inte frukta folkets makt. De unga
socialdemokrater, som i år väckt en motion om en allmän författningsrevision, ha dock inte ställt sig alldeles avvisande till iden
att låta folket i den svenska demokratien självt tala i en omstridd
konkret fråga. Det är dock troligt att socialdemokraterna och
bondeförbundet nu ej vilja sträcka sig längre än till att möjliggöra för en riksdagsminoritet att påkalla en rådgivande folkomröstning; som bekant fordras härför nu ett beslut i lagform, dvs.
av konungen och bägge kamrarnas majoriteter samfällt. Till denna
lilla reform vore även utredningens socialdemokrater redobogna
att medverka. Däremot torde de bägge regeringspartierna för närvarande sakna allt positivt intresse för att bygga upp ens ett
begränsat decisivt referendum. Att danskarna nu äro på väg att
skriva in ett dylikt – men intet rådgivande – i sin författning
har ej utövat någon inverkan.
Det vill synas, som om de båda maktägande partierna stode
alldeles oförstående till vad som är kärnpunkten i oppositionens
argumentering till förmån för större makt åt folket, nämligen
att den svenska folkstyrelsen insnörats i en partilivets och organisationsväsendets kollektivism, vilken nödvändiggör nya former
för att människorna såsom medborgare skola återfå något av sin
tänkta individuella politiska frihet, vilket i detta fall betyder ökad
delaktighet i inflytande och ansvar samt ett därigenom stegrat
intresse för samhällets angelägenheter. De vinster, som demokratien skulle göra genom att skapa en motvikt mot kollektivism och
masstänkande, synas vara så stora och värdefulla att de uppväga
risken av ett eller annat nyckfullt referendumutslag. Med denna
principiella inställning är det självklart att oppositionspartierna
inte vilja ge sig passivt till tåls i väntan på att regeringen skall
tänka färdigt. Det skulle också högeligen förvåna, om inte referendumproblemet förr eller senare tvingar sig fram till en positiv
lösning på en bredare linje än den som regeringspartierna nu
168
Författningsriksdag?
stå på. stenen har satts i rullning, och det står nu för många
bakom folkomröstningskravet för att detta skall kunna nonchaleras. Det kan hända, att socialdemokraterna komma att få ett rent
av stort intresse för denna styrelseform, därest de skulle även
fortsättningsvis gå tillbaka och förlora regeringsställningen.
Likaledes är det ganska naturligt att oppositionspartierna motionerat om valsättet. Både högern och folkpartiet begära utredning
och förslag om ett system med tilläggsmandat efter dansk förebild;
motionerna skilja sig dock i ett hänseende, i det att folkpartiet
vill fördela tilläggsmandaten enligt rikslistor, uppgjorda av vederbörande partier, medan högern håller olika möjligheter till tillläggsmandatens utproportionering öppna och sålunda bl. a. antyder utvägen att göra antalet tilläggsmandat lika med antalet valkretsar eller 28; vid den första sammanräkningen, ute i valkretsarna, besattes tillhopa 202 mandat, varefter tilläggsmandaten alltefter partiernas överskottsröster fördelas så att varje valkrets erhåller ett; på detta vis skulle landsbygden aldrig behöva förlora
någon plats på grund av utjämningssystemet. Som bekant gäller
den nya valmetoden, uddetalsmetoden med 1,40 såsom första divisor, blott till 1956. Riksdagen måste sålunda under alla förhållanden få upp frågan om valsystemet förr eller senare under fyraårsperioden. Sedan 1952 års val i högre grad än man väntade skänkt
den erfarenheten, att alla i fjol diskuterade valsätt voro behäftade
med den svagheten att de gåvo slumpens verkningar fritt spelrum
och detta gällde inte minst regeringens – framstår det såsom
alltmer uppenbart att ett system med tilläggsmandat erbjuder de
bästa garantierna mot oberäkneliga slumpmässiga utslag, samtidigt som det betryggar rättvisa mellan meningsriktningarna i
dessas tävlan. Det tycks dock som om socialdemokraterna fortfarande anse att valsystemet bör vara så funtat att det skänker
det största partiet råge vid mandatutdelningen, något som utan
övertygande bevisning motiveras med omsorg om regeringsmaktens styrka. Och likaledes förefaller det som om bondeförbundet
in i det sista fasthåller vid den modifierade uddatalsmetoden i
tro att det tack vare sin koncentration av rösterna tilllandsbygdskretsar skall tjäna ett par mandat mera än det skulle kunna på-
räkna med ett rättvist utjämningssystem. På sätt och vis har
bondeförbundet numera nyckelpositionen i valsättsfrågan. Socialdemokraterna ha ju endast 110 röster i andra kammaren och blivit
beroende av en uppgörelse. Tänker man på att samma strid som
i Sverige just nu föres om valsättet i en rad länder – Frankrike,
169
Författningsriksdag?
Italien, Tyskland, Norge – kan det hävdas att representationsfrågan fått en ny aktualitet. Skillnaden är den, att man nu strider
om beräkningssättet för mandatens fördelning, medan man förr
stred om rösträttens utsträckning. Men är det så stor differens
mellan dem, som förr genom att inskränka rösträtten ville kon·
servera sin makt, och dem som nu genom att laborera med val·
metoden också till det yttersta vilja bevara sin ställningY
Åven återinförandet av majoritetsvalen framskymtar i en motion, de unga socialdemokraternas. Dessa ta dock ingen deciderad
ståndpunkt för eller emot proportionalismen. De önska blott få
frågan utredd. Sådana motioner ha med jämna intervaller fram·
lagts alltsedan 1920-talet, länge främst från liberalt håll. De ha
alltid avvisats med stora majoriteter. Nya tecken tyda på att årets
riksdag skulle visa upp ett vänligare anlete gentemot majoritetsvalen. Den vinst, som socialdemokraterna måhända omedelbart
skulle inhösta så länge de borgerliga vore splittrade på tre partier,
komme helt visst att bli mycket kortvarig. Ett återinförande av
majoritetsvalen skulle nödga dessa partier till samverkan av det
ena eller andra slaget, och därmed neutraliserades socialdemokraternas eventuella initialframgångar. Skulle det finnas en borgerlig
majoritet i landet, kan det ju inte tänkas att denna i längden och
utan organisatoriska motåtgärder skulle se makten i folkrepresentationen glida sig ur händerna.
Mest förbryllande är att förstakammarfrågan hasteligen aktua·
liserats. Det har skett dels i de unga socialdemokraternas ovannämnda omnibusmotion, dels i motioner från folkpartiet, som
undertecknats bl. a. av hrr Ohlin och Bergvall men som inte ha
karaktär av partimotioner; åtskilliga framskjutna folkpartisters
namn lysa nämligen med sin frånvaro, och särskilt i första kam·
maren är anslutningen till det radikala kravet på kammarens
avskaffande ganska klen av motionerna att döma. Medan de motionerande folkpartisterna ej bekajas av någon tvekan eller ängslan
utan bestämt ta ställning till förmån för enkammarsystem, äro
de unga socialdemokraterna även i denna del mera fram och tillbaka samt ifrågasätta bland annat att blott nedskriva första kammarens grundlagsenliga likställdhet med andra kammarens i behörighet och kompetens. Här kan ej den vittomfattande frågan
om det svenska tvåkammarsystemet tas upp till debatt. Det kan
emellertid tryggt sägas att den utformning, som folkpartiet givit
sitt enkammarsystem, saknar de garantier mot förhastade beslut,
den säkerhet mot tillfälliga vindkast vid andrakammarvalen och
170
Författningsriksdag?
de möjligheter till kvalitetsval, som den nuvarande första kammaren med dess successiva förnyelse och indirekta val ger. Å ven
om meningarna inom det socialdemokratiska partiet tydligen äro
delade i frågan, skulle det högeligen förvåna om en riksdagsmajoritet skulle kunna hoptrumfas, vilken vore beredd att skriva till
Kungl. Maj:t med begäran om en utredning angående första kammarens avskaffande. Under alla förhållanden kan inte något folkkrav sägas stå bakom en dylik författningsreform. Snarare skulle
nog människorna ute i landet undra, vad som har hänt eftersom
förstakammarproblemet aktualiserats just nu i denna radikala
riktning.
En annan fråga är, om första kammaren i dagens läge i allo
fyller så att säga måtten för ett demokratiskt överhus. Det kan
inte förnekas, att kammaren numera tilldrar sig ett minskat intresse. Sannolikt hänger detta främst samman med att alla partiledarna just nu sitta i medkammaren och att allmänheten vänjts
vid att blott fästa avseende vid dessas mer eller mindre dramatiska
framträdanden. Samtidigt är det dock troligt att elektorskorporationerna på sistone varit alltför ivriga att till varje pris rekrytera
första kammaren med lokala storheter och därigenom givit denna
en mindre fackmannabetonad prägel än tidigare. Professor Herlitz
har också i en motion satt fingret på denna ömma punkt och utvecklat ett förslag om utvidgning av elektorskorporationerna –
en tanke som ej är ny men som aldrig varit populär. Man har
också frågat sig, om den samtidiga behandlingen av ärendena i
kamrarna är den lämpligaste; även en reformering av föredragningssättet har tidigare dryftats, senast i samband med diskussionen om riksdagens arbetsformer 1947/48, men inte heller denna
tanke rönte då någon genklang. Det är möjligt att riksdagen i år
samlar sig kring begäran om en utredning om dessa och andra
små reformer, utan att ifrågasätta första kammarens avskaffande.
Om så kommer att ske, skulle detta betyda att första kammaren
själv inte negligerar de tecken som ange att opinionen ej är fullt
tillfredsställd med den indirekta rekryteringen. Den viktigaste
förstakammarreformen just nu är väl också inte att ändra författningen utan först och främst att inskärpa landstingens och de
senatsväljande stadsfullmäktigekorporationernas ansvar för att
första kammaren göres kapabel till de kvalitativa insatser, som
kammarens traditioner inte minst från mellankrigsåren uppvisa
och anvisa.
171