Frankrike och dess afrikanska kolonier
1952
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FRANKRII(E
OCH DESS AFRIKANSKA KOLONIER
Av EINAR MODIG
DEN fjärde franska republiken som tillkom genom 1946 års författning har ännu inte i allo blivit vad Frankrikes och Europas
vänner hoppades på. Den påminner i allt för många avseenden om
den tredje republiken. Förhoppningen att den kortsynta partiegoismen, som firat triumfer i det inrikespolitiska spelet och för vilken
ministärdödandet blivit en sport, skulle ha bränts bort i motståndsrörelsens eld har icke realiserats, även om den senaste tidens händelser kan tolkas som tecken till vaknande ansvarskänsla hos partiledningarna. Men det vore felaktigt och orättvist att bedöma det
modärna Frankrike endast efter korridorspelet i Palais Bourbon,
som allt för mycket observeras i utlandet. statsmaskineriet fungerar med hjälp av en plikttrogen fast ämbetsmannakår ganska oberoende av vindkastningarna i kammaren. Och ekonomiskt har
framåtskridandet efter kriget varit mycket imponerande, fastän
den i nationalkaraktären ingående starka obenägenheten att underkasta sig en tyngande beskattning ständigt skapar svårigheter för
regeringarna.
Ett tillfälle att på nära håll iaktta hur mycket av verksamhets·
lust, initiativkraft och tro på framtiden finnes hos en nation som
fåkunniga belackare, nu liksom tidigare, ofta betecknar som dekadent erbjöds ett dussin svenska industri- och affärsmän, som i
februari-mars 1952 företog en studieresa till Franska Väst- och
Ekvatorialafrika. Författaren till dessa rader deltog i resan såsom
ersättare för kabinettskammarherre Rolf von Heidenstam, som i
egenskap av ordförande i Sveriges Allmänna Exportförening förberett expeditionen tillsammans med det franska kolonialministeriet. Initiativet hade kommit från fransk sida, där man med fullt
skäl ansåg att det arbete som på senare år utförts i dessa områden
var av den betydelse att kännedomen därom borde spridas i utlandet. Herr von Heidenstam själv kunde av hälsoskäl tyvärr inte
medfölja.
374
Frankrike och dess afrikanska kolonier
Redan före det andra världskriget hade förberedelser vidtagits
för ett ekonomiskt uppbyggnadsarbete i det franska kolonialområdet. Linjerna för en statsrättslig omorganisation av imperiet
uppdrogs under kriget och formulerades i ett program vid den
ryktbara konferensen i början av 1944 i Brazzaville, huvudstaden
i Ekvatorialafrika. Det var som bekant detta område, som blev
den organiserade motståndsrörelsens moderland, sedan general de
Gaulle, efter misslyckandet vid Dakar, fått de ekvatoriala territorierna helt i sin hand. Under krigsåren hade den tanken vuxit fram,
att framtidens Frankrike måste baseras på en bredare grund än
den gamla, bli en »commonwealth of nations», där koloniernas invånare principiellt skulle bli likaberättigade med moderlandets.
Vad Afrika beträffar hade redan förut Algeriet intagit ställningen
som ett franskt departement. Men i den år 1946 upprättade Union
Fran<;aise ingår också, dels protektoraten Marocko och Tunis, dels
alla de territorier som är grupperade i de väldiga blocken Franska
Västafrika (A. O. F.) och Franska Ekvatorialafrika (A. E. F.) samt
mandatområdena Kamerun och Togo. Administrativt är organisationen sådan, att Marocko och Tunis, där den franske generalresidenten utövar ett slags condominium med sultanen av Marocko,
resp. beyen av Tunis, sorterar under utrikesministeriet, medan de
övriga områdena – givetvis utom Algeriet – tillhör kolonialministeriets sfär. Dessa områden har emellertid rätt att utse representanter i Parisparlamentets båda kamrar och har dessutom lokala representantförsamlingar. Slutligen finns ett råd och en assemblee för hela Unionen.
Den svenska expeditionen avsåg i första hand de områden, som
administreras av kolonialministeriet, le Ministere de la France
d’Outre-Mer, och alltså inte Nordafrika. Förhållandena där är
också på grund av gamla affärsförbindelser redan ganska väl
kända i Sverige. På nedresan gjorde vi emellertid ett kortare
besök i Casablanca i Marocko och på hemresan ett par dagars
uppehåll i Alger, i båda fallen närmast för att inte göra övergången från svensk vinter till tropikklimat allt för häftig.
Åsynen av Casablanca sådant det ter sig 1952 gav oss en försmak
av de blivande upplevelserna längre söderut och väckte vår häpnad. Medan Algeriet i mycket över hundra år varit ett fält för
fransk företagsamhet är protektoratet Marocko knappt fyrtio år
gammalt. Men här har utvecklingen varit otroligt snabb. Casablanca som för några decennier sedan var en oansenlig liten kusthamn är nu en modärn storstad med 600 000 invånare, skyskrapor
375
.~
Einar Modig
bländande vita som hela staden och underbara villakvarter. Utefter
kusten fram mot Rabat och hamnen Port Lyautey reser sig nya
industrianläggningar. Ett säreget inslag i dagens Marocko utgör
den amerikanska invasionen, d. v. s. de skaror av teknisk och annan personal, som kommit över från USA för att leda utbyggandet av de fem stora strategiska flygfält, som enligt överenskommelse med franska regeringen skall ingå som ett led i Atlantförsvaret. Närvaron av flera tusen högt avlönade och med transatlantiska anspråk på livet utrustade amerikanare utgör en betydande
inkomstkälla för protektoratet men skapar också besvärliga problem, inte minst genom inflytandet på den lokala löne- och prisnivån.
Om man från Nordafrika flyger raka vägen till Kongo, har man
hela tiden fransk mark under planet. Men vår resroute följde kusten, som är uppdelad på en mängd, olika stater tillhöriga områden.
De andra kolonialmakterna: England, Spanien, Portugal, som
gjort strandhugg på denna del av den afrikanska kusten, behärskar
ett strandområde med närmast bakomliggande inland. Men Frankrike, som gått fram även på de inre linjerna, har blivit Västafrikas
stora kontinentalmakt. Vissa delar av det franska området, såsom
Sahara-öknen, är ur ekonomisk synpunkt föga givande. Men den
söder därom belägna sudanesiska regionen har betydande utvecklingsmöjligheter. Hittills är det dock de mera lättåtkomliga kustterritorierna som främst exploaterats.
Huvudstaden i territoriet Senegal och samtidigt i hela Franska
Västafrika är Dakar, vår första anhalt sedan vi överflugit det
mellan Marocko och Senegalfloden belägna Mauretanien, som hittills mest ägnat sig åt export av boskap, framför allt kameler, men
vars jord även ger förhoppningar om viktiga mineraltillgångar.
Dakar ligger visserligen i utkanten av AOF, och inte i det
rikaste territoriet, eftersom Senegals ekonomi är till stor del beroende av en enda, ehuru högt utvecklad näring, nämligen produk·
tionen av arachidnötter (jordnötter) och dessas förädling till olja
och oljekakor. Men Dakar är inte bara det svarta Afrikas viktigaste hamn och på väg att bli en av de större i hela det franska
imperiet, utan staden har ett ur både kommersiell och strategisk
synpunkt alldeles enastående läge på spetsen av den Gröna Udden,
som är Afrikas och därmed hela den Gamla Världens längst framskjutna utpost åt väster. Dakar har alltså en nyckelposition vid
Atlantens smalaste del och har också blivit brofästet för flygtrafiken Europa-Sydamerika. Enligt traditionen upptäcktes Gröna
376
Frankrike och dess afrikanska kolonier
Udden av sjöfarande från Dieppe redan på 1300-talet, och området
har åtminstone från 1600-talet med korta avbrott varit fransk
besittning. Men det var först sedan örlogsmarinen år 1898 börjat
göra Dakar till en stödjepunkt i Frankrikes försvar, som utvecklingen till storhamn tog fart. Att den ännu inte var avslutad kunde
vi lätt konstatera. En väldig ny pir och ett ännu inte fullt färdigt
jättestort kylhus var de aktuella nyheterna, men flera bebådades.
Staden har också järnvägsförbindelse med Bamako vid Nigerfloden i Franska Sudan och tjänstgör alltså som export- och importhamn även för denna del av AOF, om vars framtid man som
sagt gör sig stora förhoppningar.
Överkommissarien-generalguvernören residerar i ett imponerande vitt palats; nedanför sänker sig en grönskande park mot
den blå Atlanten. Vid den lunch varmed han hälsade delegationen
välkommen gav oss själva bordsplaceringen tonen för den nya
franska politiken i det svarta Afrika. Där jag satt vid överkommissariens sida hade jag en neger mitt emot mig och en på min
andra sida, medan de vita kolonitjänstemännen intog blygsammare
platser vid bordet. Mannen mitt emot mig var Lamine Gueye,
borgmästare i staden och president i le Conseil General, det lokala
parlamentet, tidigare medlem av regeringen i Paris. Min granne
till höger var en annan av de mest kända negerpolitikerna
Sanghor, universitetsprofessor och representant för den radikala
svarta intelligensen. Det var ett nöje att lyssna till dessa båda
herrar, både på grund av deras kloka uttalanden och för deras
klassiska franska, som bara blev vackrare genom de mjuka tonfall,
som är så karakteristiska för negrernas röster. Lamine Gueye som
är en lång och ståtlig äldre man demonstrerade sedan för oss hur
man på hans kansli var sysselsatt med att göra upp röstlängderna
för det förestående valet till Grand Conseil. Vi skulle under resan
få många bevis på de pågående strävandena att hindra uppkomsten
av rasmotsatser och att vinna den infödda befolkningens medverkan vid skapandet av ett nytt och starkt franskt Afrika. Frankrike
går i dessa frågor sina egna vägar, vitt skilda från dem som valts
av engelsmännen eller belgarna i deras kolonier.
Det skulle föra för långt att här redogöra för alla våra intryck
och iakttagelser på de platser vi besökte under den långa flygfärden utefter Guinea-buktens stränder och ned till Kongomynningen. Mina kamraters intresse inriktades givetvis främst på de
besökta områdenas betydelse såsom exportmarknader, respektive
inköpskällor ur svensk synpunkt. Men det som väckte allas vår
377
Einar Modig
häpnad var det gigantiska arbete som efter kriget nedlagts på
den ekonomiska utvecklingens befrämjande och höjande av befolkningens levnadsstandard i olika avseenden. överallt utvidgas ocb
nybyggas hamnar, såsom vid Abidjan på Elfenbenskusten, där
lagunen framför staden förvandlats till en jättestor hamnbassäng
med plats för ett obegränsat antal fartyg med stort djupgående
genom att ön som skiljer lagunen från öppna havet genomgrävts
med en 3 km lång och300m bred kanal. Vägnätet utbygges genom
att de gamla stigliknande vägarna, som vållat ett fruktansvärt
slitage på bilar och ringar, successivt permanentas. I Kamerun
dras en verklig autostrada tvärs genom urskogen till en nyanlagd
kraftanläggning av betydande mått, ingalunda det enda men det
största av de företag, som avser att utnyttja de rika krafttillgångarna i de västafrikanska floderna. Jordbruket, som i form
av plantager för kakao, kaffe, bananer, ananas och andra frukter
samt tillvaratagandet av den vilda oljepalmens frukter och frön är
den viktigaste inkomstkällan för kusterna av Västafrika och Kamerun, tillgodoses genom upprättande av med alla vetenskapliga
resurser utrustade forskningsanstalter och genom hjälp till an·
skaffande av maskinell utrustning. Nybyggda fabriker för förädling av jordens produkter genom oljepressning, konservering och
safttillverkning demonstrerades för oss. Och på varje plats vi besökte genomfor bilen kvarter efter kvarter av nybyggda eller halvfärdiga hus. överallt var man sysselsatt med att prova ut lämpliga
och attraktiva typer av bostadshus för den infödda arbetarbefolkningen.
Från Kamerun gick vår färd söderut, genom Ekvatorialafrikas
båda kustterritorier, Gabon och Moyen Congo. Här hade regntiden
börjat, vilket var en vederkvickelse efter den kvava och fuktiga
hettan norr om ekvatorn. I dessa trakter är det de tropiska trä-
slagen, mahogny, okoume och andra, som dominerar ekonomin.
Men medan dessa hittills exporterats i form av stockar eller sågade
till bräder vid de här och där belägna anspråkslösa sågverken, har
man nu börjat en förädling i stor skala genom anläggning av cellulosa- och fanerfabriker, samtidigt som man systematiskt genomforskar de skogar, som täcker de väldiga vidderna, för att finna
nya värdefulla träslag bland den outtömliga rikedom av arter, av
vilka djungeln är sammansatt.
Naturligtvis är man också sysselsatt med att utforska mineraltillgångarna. Nära Conakry i Guinea hade man visat oss fyndigheter av järnmalm och bauxit, som man just börjat exploatera.
378
Frankrike och dess afrikanska kolonier
En ö utanför Conakry, som ännu för två år sedan var täckt av
ogenomtränglig urskog, var nu upptagen av en fullständig anläggning för tillgodogörande av den bauxit, som fanns i dagbrott på
ön. I Port Gentil i Gabon hade inrättats en vetenskaplig station
för fullföljande av de lovande spår av petroleumförekomster man
redan anträffat.
Vid Pointe Noire som är hamnstaden i Franska Kongo lämnade
vi kusten, och vårt plan ställde kursen österut, mot vårt slutmål
Brazzaville, Ekvatorialafrikas huvudstad. Det var en strålande
syn som mötte oss, när planet sänkte sig över den mäktiga floden,
där de två syskonstäderna, Brazzaville och det belgiska Kongos
huvudstad Leopoldville, är belägna, just där Kongo med strida
forsar strömmar ut ur den vida Stanley Pool, som till fond har
en kedja av blånande åsar.
Namnet Brazzaville har historisk klang sedan de dagar under
det sista krigets mörkaste år, då de Gaulle tog upp frihetskampen
härifrån och då Radio Brazzavilles utsändningar kom som trumpetstötar- den enda franska röst som kunde göra sig hörd i världen och erinra om att Frankrike inte var identiskt med Vichy.
Mycket har hänt sedan dess, men över staden vilade ännu som en
återglans från denna stolta tid, vilken sporrade till nya ansträngningar. Men en annan stimulans har man i konkurrensen med
grannen på andra sidan floden, som har hunnit längre i utveckling.
Det belgiska Kongo hade redan före kriget varit föremål för en
stark exploatering och tack vare de rika naturtillgångarna blivit
en blomstrande koloni. Någonting jämförligt med Katanga-kopparn och uraniumfyndigheterna har man ännu inte att visa upp
på den franska sidan. Men man är optimistisk och hoppas att
småningom komma i kapp grannarna. Ä ven här var byggnadsverksamheten fantastisk. Ett jättelikt sjukhus, ännu bara halv·
färdigt. Ett nybyggt lyceum, där svarta och vita barn sitter bredvid varandra på skolbänken. En nybyggd katedral, Sainte Anne
du Congo, i modernistisk stil med anslutning till negerhyddornas
formgivning. Och på en kulle med vid utsikt över Stanley Pool
ett för någon månad sedan avtäckt, klassiskt enkelt monument
över pionjären i Franska Kongo, den unge sjöofficeren Savorgnan de Brazza, som på 1870-talet konkurrerade med Stanley, då
det gällde att finna flodvägen till Afrikas inre. Han förlorade
tävlingen, eftersom han valt en annan flod, den norr om Kongo
i Atlanten utfallande Ogoue. Men det var hans förtjänst att det
franska väldet kom att nå fram till Kongos högra strand.
379
Einar Modig
Den reflektion som helt naturligt trängde sig på oss efter att
ha sett hela raden av nyanläggningar och ombyggnadsarbeten utefter kusten från Marocko till Kongo blev: hur har det varit möjligt för Frankrike, som under efterkrigsåren haft att sörja för
stora återuppbyggnadsarbeten i moderlandet och dessutom drabbats av upprepade finanskriser, att åstadkomma de väldiga investeringar som skett i kolonierna~ Visserligen har icke oväsentliga bidrag lämnats från amerikansk sida, dels genom ExportImportbank, dels och framför allt från 1948 i form av Marshallmedel (ca 80 miljoner dollars). Men huvuddelen av kostnaderna
bestrides av Frankrike självt. Ar 1946 inrättades för ändamålet
en särskild fond, den s. k. FIDES, till vilken bidrag lämnas dels
från franska statsbudgeten, dels från kolonierna själva. Dessa kan
erhålla lån på fördelaktiga villkor hos en finansieringsbank för
kolonierna som kallas CCFOM (Caisse Centrale de la France d’Outre
Mer). Det är tydligt att man i stor utsträckning drar växlar på
framtiden. Om kapitaltillförseln kan fortsätta utan allvarliga rubbningar, är områdenas naturtillgångar säkerligen så betydande, att
risken bör tagas, fastän det kan dröja ganska länge innan affären
blir räntabel. Det hela vittnar om en djärvhet men också om en
planmässighet som måste väcka beundran. En drivande kraft har
varit och är alltjämt Rene Hoffherr, chef för planeringsavdelningen i kolonialministeriet, som år 1951 besökte Sverige och var
en av initiativtagarna till vår resa. Även förre konseljpresidenten
Rene Pleven har aktivt deltagit i planeringsarbetet. En annan av
det modärna Frankrikes mest kända och iderika män, förre ambassadören och generalresidenten i Marocko Eirik Labonne har sitt
namn knutet till en år 1949 framlagd storstilad plan för Union
Franc;laise’s ekonomiska utveckling. Däruti ingår skapandet av nya
områden för tung industri, både i Nordafrika, i Guinea och på
Madagaskar, allt med stöd av i de olika områdena kända eller
förmodade kol- och mineraltillgångar.
Man tar säkerligen inte fel om man antar, att det starka intresse,
för vilket Afrika för närvarande är föremål i Frankrike, sammanhänger med det politiska dagsläget i världen. Hur ogärna man
än vill tänka sig att Frankrike skulle tvingas uppge sina värdefulla
besittningar i Bortre Indien, kan man knappast dölja för sig, att
Asiens roll som europeiskt koloniområde snart är utspelad. Det
långvariga kriget i Indokina kostar alltjämt oerhörda belopp i
pengar och fruktansvärda offer av människoliv. Frankrikes militära svaghet i Europa är direkt framkallad av nödvändigheten
380
Frankrike och dess afrikanska kolonier
att hålla en stor arme i Indokina. Efter De Lattre de Tassignys kortvariga framgångar är läget åter sådant, att intet slut på det
nuvarande tillståndet kan skönjas. Upprättandet av en egen Vietnam-arme lär svårligen varaktigt kunna ändra läget, så länge
stödet från Kina till Vietmin-trupperna fortsätter. Man frågar sig
hur länge Frankrike skall kunna stå ut med denna blodavtappning. Visserligen skulle det dröja länge innan Väst- och Ekvatorialafrika kunde erbjuda tillräcklig ersättning för vad som kan
gå förlorat i de rika och sedan länge exploaterade områdena i
Indokina. Men man arbetar för framtiden.
År då Afrika verkligen säkrare~ Den frågan ställer sig gärna
den utomstående och tänker då bland annat på den senaste tidens
händelser i Nordafrika. Att ge ett definitivt svar på en sådan
fråga är naturligtvis ogörligt. Men kanske finns det ändå vissa
omständigheter, som kan förklara det starka intresse för Afrika,
som kommit till uttryck under efterkrigstiden och inte bara i
Frankrike. Det är ju bekant, att man i England ägnat de afrikanska problemen en växande uppmärksamhet, och att de engelska
framtidsplanerna för väldets försvar i hög grad är baserade på
denna kontinent, sedan förbindelselinjerna genom Medelhavet och
Främre Orienten utsatts för ständigt ökade risker. Till en början
har man de rent geografiska skälen, alltså, positivt sett, det kortare
avståndet från Västeuropa och, negativt sett, den afrikanska kontinentens svårtillgänglighet för Sovjetmakten. Trots de verkliga
eller påstådda sovjetintriger, om vilka man då och då hör talas
från andra delar av världen, är det ju dock tydligt att det är den
euroasiatiska kontinenten som i första hand är föremål för Sovjetunionens uppmärksamhet, och även att det är Asien, som är den
tacksammaste jordmånen för den kommunistiska propagandan.
Detta behöver ingalunda betyda, att hela Asien är dömt att bli
kommunistiskt. Varken Indien, Pakistan eller Indonesien visar
några tecken till att vilja införa Moskvasystemet. Men när det
gäller att utestänga från Asien vad som i Moskva kallas den imperialistiska kapitalismen, torde man nog kunna utgå från, att
det sovjetryska exemplet, direkt eller indirekt, är av stor betydelse.
Eller kan någon tveka om att för Asiens på svältgränsen levande
hundratals miljoner, som under seklernas lopp varit föremål för
exploatering av Västerlandet, de redan tidigare existerande självständighetsrörelserna genom kommunismen erhållit ett ferment så
starkt, att ingen amerikansk propaganda om medborgare- och yttrandefrihet och andra okända västerländska lyxartiklar kan tjäna
381
Einar Modig
som motgift. Hur pass mycket kristendomens tal om alla människors likhet varit värt i praktiken, vet man av erfarenhet. Här
kommer nu en ny religion, vars universalism är lika klar som
kristendomens och som helt saknar de kombinerade ras- och socialgränser som, vilka än religionsstiftarens intentioner varit, är en
påtaglig realitet i det på kristen grund vilande samhället. stalinismen gör varken i teori eller praktik någon skillnad på högre och
lägre raser, på vita och färgade. Begreppet »the white man’s
burden», som under modern tid tjänstgjort som en etisk motivering
för kolonialpolitiken, betraktas av ett nyvaknat Asien med rätt
eller orätt som en hyckleriets mask för vinningslystnad och krass
egoism. Asien föredrar att lära sig att bära sina egna bördor;
Moskva står till tjänst med undervisningen. Att räkna på tacksamhet för vad som från västerländsk sida, och särskilt av de
kristna missionerna, gjorts för folkupplysning, sjukvård och socialhjälp vore fåvitskt. Allt detta har ju endast varit droppar i havet,
och vad man begär är inte välgörenhet utan rätten att leva sitt
eget liv. Har den satsen en gång blivit allmän egendom, att Europas och Amerikas storartade ekonomiska uppsving och höga levnadsstandard åtminstone till viss del berott på halvsvältande miljoners underbetalade arbete i kolonierna, kan varken radiopropaganda eller tanks undertrycka den.
Om man utgår från detta resonemang, blir frågan den, om en
utveckling liknande den asiatiska är att förvänta i Afrika, i vilket
fall de stora uppoffringar Frankrike underkastat sig för utvecklingen av sitt afrikanska välde skulle vara meningslösa. Härtill
kan väl till en början konstateras, att förhållandena på de båda
kontinenterna är så pass olika, att det inte kan anses uteslutet,
att det ännu finns tid för kolonistaterna att förebygga en upprepning av det asiatiska förloppet. Någon motsvarighet till IndienPakistans, Kinas eller ens Indonesiens jättelika statsbildningar,
baserade på relativt homogena befolkningar och kulturer, existerar
inte i Afrika. Det är därför svårt att finna kristallisationspunkter
för en systematisk främlingsfientlig rörelse av stora mått. Vad
beträffar det franska Afrika, råder nu, såsom många gånger förut,
oro i Nordafrika, i mest akut form i Tunisien. Förmodligen har
incitamentet varit händelserna i Egypten och kanske ännu mer
Libyens nyvunna självständighet. Det talas på nytt om en allmän
arabisk resning för att driva fransmännen ur landet, och det heliga
krigets gamla spöke dyker upp. Att situationen kan bli kritisk
och att en på en gång fast och tillmötesgående fransk politik är
382
———-~–~~—————- r________________________
Frankrike och dess afrikanska kolonier
nödvändig, skall inte förnekas. Det svåraste problemet är den särskilt i Algeriet talrika franska befolkningens energiska motstånd
mot koncessioner åt de infödda. Kanske har man i Frankrike dröjt
för länge med den omläggning av systemet, som situationen nödvändiggör. Men det finns vissa skäl för att inte överdriva farorna.
Till att börja med utgörs den infödda befolkningen inte uteslutande
av araber, eftersom områdets ursprungliga invånare, berberna, bildar ett mycket betydande folkelement. Och dessa är visserligen
muhammedaner men står ofta i en stark motsatsställning till araberna. Vad Marocko beträffar finns där lika många berber som
araber, och fransmännens bästa stöd anses vara de mäktiga och
rika berberpaschorna. Därtill kommer att erfarenheten visar, att
en samverkan och ett gemensamt uppträdande av på olika statsbildningar uppdelade araber är en mycket svår sak att genomföra.
Araberna är i hög grad partikularister, och mellan de olika stammarna finns skiljemurar av dynastisk, sekteristisk eller annan art.
Det senaste exemplet på arabisk separatism och därav föranledd
svaghet är utgången av striden om Israel, där inte ens den våldsamma och väl inte alldeles omotiverade indignationen mot de
judiska inkräktarna kunde åstadkomma en sammanslutning mellan
arabstaterna, tillräckligt allmän och solid för att hindra Israels
seger.
Vad beträffar det svarta Afrika förefaller det, som om den politik, som fransmännen här på ett relativt tidigt stadium slagit in
på, kan ha utsikter till framgång. Denna går som antytts ut på
att i princip tillerkänna de infödda likaberättigande och i praktiken bereda dem, som haft tillfälle förvärva tillräcklig bildning,
möjlighet att själva deltaga både i det politiska arbetet och i förvaltningen. Härtill bör anmärkas, att det endast är en försvinnande minoritet av negrerna, som hittills erhållit en högre bildning. Att man här på visst sätt sträckt sig längre, än när det gäller
de nordafrikanska områdena, där antalet av bildade araber är betydande, beror väl delvis på att den komplikation, som består i
förefintligheten av en talrik och rotfast vit befolkning inte existerar i de egentliga kolonierna. Sålunda kan man observera, att
både på Elfenbenskusten och på andra håll produktionen av de
viktigaste exportvarorna såsom kaffe och kakao i regel sker vid
mindre plantager, som befinner sig i inföddas ägo. Dessa företagare erhåller myndigheternas stöd, och många av dem har en
god ekonomisk ställning och lever på en standard, som gör dem
till kunder för både kylskåp, radioapparater och bilar. För att den
26- 523447 Svensk Tidskrift 1952 383
Einar Modig
franska politiken skall lyckas, måste emellertid det pågående arbetet på ett höjande av den infödda befolkningens bildningsnivå
och levnadsstandard energiskt fullföljas. Enstaka, lokala utbrott
av främlingsfientlighet med kommunistiska eller andra ideer som
bakgrund kommer väl inte att kunna undvikas. Men redan av
geografisk-etniska skäl förefaller faran för någon slags allmän
svart samling mot fransmännen vara tämligen avlägsen. En sådan
skulle omfatta så vitt åtskilda och varandra ytterligt olika raser
som sudaneserna i Sudan och Senegal å ena sidan och bantustammarna i Kongo å den andra. Redan den omständigheten, att sudaneserna i motsats till de södra stammarna är muhammedaner, utgör ett hinder till många andra.
384
OCH DESS AFRIKANSKA KOLONIER
Av EINAR MODIG
DEN fjärde franska republiken som tillkom genom 1946 års författning har ännu inte i allo blivit vad Frankrikes och Europas
vänner hoppades på. Den påminner i allt för många avseenden om
den tredje republiken. Förhoppningen att den kortsynta partiegoismen, som firat triumfer i det inrikespolitiska spelet och för vilken
ministärdödandet blivit en sport, skulle ha bränts bort i motståndsrörelsens eld har icke realiserats, även om den senaste tidens händelser kan tolkas som tecken till vaknande ansvarskänsla hos partiledningarna. Men det vore felaktigt och orättvist att bedöma det
modärna Frankrike endast efter korridorspelet i Palais Bourbon,
som allt för mycket observeras i utlandet. statsmaskineriet fungerar med hjälp av en plikttrogen fast ämbetsmannakår ganska oberoende av vindkastningarna i kammaren. Och ekonomiskt har
framåtskridandet efter kriget varit mycket imponerande, fastän
den i nationalkaraktären ingående starka obenägenheten att underkasta sig en tyngande beskattning ständigt skapar svårigheter för
regeringarna.
Ett tillfälle att på nära håll iaktta hur mycket av verksamhets·
lust, initiativkraft och tro på framtiden finnes hos en nation som
fåkunniga belackare, nu liksom tidigare, ofta betecknar som dekadent erbjöds ett dussin svenska industri- och affärsmän, som i
februari-mars 1952 företog en studieresa till Franska Väst- och
Ekvatorialafrika. Författaren till dessa rader deltog i resan såsom
ersättare för kabinettskammarherre Rolf von Heidenstam, som i
egenskap av ordförande i Sveriges Allmänna Exportförening förberett expeditionen tillsammans med det franska kolonialministeriet. Initiativet hade kommit från fransk sida, där man med fullt
skäl ansåg att det arbete som på senare år utförts i dessa områden
var av den betydelse att kännedomen därom borde spridas i utlandet. Herr von Heidenstam själv kunde av hälsoskäl tyvärr inte
medfölja.
374
Frankrike och dess afrikanska kolonier
Redan före det andra världskriget hade förberedelser vidtagits
för ett ekonomiskt uppbyggnadsarbete i det franska kolonialområdet. Linjerna för en statsrättslig omorganisation av imperiet
uppdrogs under kriget och formulerades i ett program vid den
ryktbara konferensen i början av 1944 i Brazzaville, huvudstaden
i Ekvatorialafrika. Det var som bekant detta område, som blev
den organiserade motståndsrörelsens moderland, sedan general de
Gaulle, efter misslyckandet vid Dakar, fått de ekvatoriala territorierna helt i sin hand. Under krigsåren hade den tanken vuxit fram,
att framtidens Frankrike måste baseras på en bredare grund än
den gamla, bli en »commonwealth of nations», där koloniernas invånare principiellt skulle bli likaberättigade med moderlandets.
Vad Afrika beträffar hade redan förut Algeriet intagit ställningen
som ett franskt departement. Men i den år 1946 upprättade Union
Fran<;aise ingår också, dels protektoraten Marocko och Tunis, dels
alla de territorier som är grupperade i de väldiga blocken Franska
Västafrika (A. O. F.) och Franska Ekvatorialafrika (A. E. F.) samt
mandatområdena Kamerun och Togo. Administrativt är organisationen sådan, att Marocko och Tunis, där den franske generalresidenten utövar ett slags condominium med sultanen av Marocko,
resp. beyen av Tunis, sorterar under utrikesministeriet, medan de
övriga områdena – givetvis utom Algeriet – tillhör kolonialministeriets sfär. Dessa områden har emellertid rätt att utse representanter i Parisparlamentets båda kamrar och har dessutom lokala representantförsamlingar. Slutligen finns ett råd och en assemblee för hela Unionen.
Den svenska expeditionen avsåg i första hand de områden, som
administreras av kolonialministeriet, le Ministere de la France
d’Outre-Mer, och alltså inte Nordafrika. Förhållandena där är
också på grund av gamla affärsförbindelser redan ganska väl
kända i Sverige. På nedresan gjorde vi emellertid ett kortare
besök i Casablanca i Marocko och på hemresan ett par dagars
uppehåll i Alger, i båda fallen närmast för att inte göra övergången från svensk vinter till tropikklimat allt för häftig.
Åsynen av Casablanca sådant det ter sig 1952 gav oss en försmak
av de blivande upplevelserna längre söderut och väckte vår häpnad. Medan Algeriet i mycket över hundra år varit ett fält för
fransk företagsamhet är protektoratet Marocko knappt fyrtio år
gammalt. Men här har utvecklingen varit otroligt snabb. Casablanca som för några decennier sedan var en oansenlig liten kusthamn är nu en modärn storstad med 600 000 invånare, skyskrapor
375
.~
Einar Modig
bländande vita som hela staden och underbara villakvarter. Utefter
kusten fram mot Rabat och hamnen Port Lyautey reser sig nya
industrianläggningar. Ett säreget inslag i dagens Marocko utgör
den amerikanska invasionen, d. v. s. de skaror av teknisk och annan personal, som kommit över från USA för att leda utbyggandet av de fem stora strategiska flygfält, som enligt överenskommelse med franska regeringen skall ingå som ett led i Atlantförsvaret. Närvaron av flera tusen högt avlönade och med transatlantiska anspråk på livet utrustade amerikanare utgör en betydande
inkomstkälla för protektoratet men skapar också besvärliga problem, inte minst genom inflytandet på den lokala löne- och prisnivån.
Om man från Nordafrika flyger raka vägen till Kongo, har man
hela tiden fransk mark under planet. Men vår resroute följde kusten, som är uppdelad på en mängd, olika stater tillhöriga områden.
De andra kolonialmakterna: England, Spanien, Portugal, som
gjort strandhugg på denna del av den afrikanska kusten, behärskar
ett strandområde med närmast bakomliggande inland. Men Frankrike, som gått fram även på de inre linjerna, har blivit Västafrikas
stora kontinentalmakt. Vissa delar av det franska området, såsom
Sahara-öknen, är ur ekonomisk synpunkt föga givande. Men den
söder därom belägna sudanesiska regionen har betydande utvecklingsmöjligheter. Hittills är det dock de mera lättåtkomliga kustterritorierna som främst exploaterats.
Huvudstaden i territoriet Senegal och samtidigt i hela Franska
Västafrika är Dakar, vår första anhalt sedan vi överflugit det
mellan Marocko och Senegalfloden belägna Mauretanien, som hittills mest ägnat sig åt export av boskap, framför allt kameler, men
vars jord även ger förhoppningar om viktiga mineraltillgångar.
Dakar ligger visserligen i utkanten av AOF, och inte i det
rikaste territoriet, eftersom Senegals ekonomi är till stor del beroende av en enda, ehuru högt utvecklad näring, nämligen produk·
tionen av arachidnötter (jordnötter) och dessas förädling till olja
och oljekakor. Men Dakar är inte bara det svarta Afrikas viktigaste hamn och på väg att bli en av de större i hela det franska
imperiet, utan staden har ett ur både kommersiell och strategisk
synpunkt alldeles enastående läge på spetsen av den Gröna Udden,
som är Afrikas och därmed hela den Gamla Världens längst framskjutna utpost åt väster. Dakar har alltså en nyckelposition vid
Atlantens smalaste del och har också blivit brofästet för flygtrafiken Europa-Sydamerika. Enligt traditionen upptäcktes Gröna
376
Frankrike och dess afrikanska kolonier
Udden av sjöfarande från Dieppe redan på 1300-talet, och området
har åtminstone från 1600-talet med korta avbrott varit fransk
besittning. Men det var först sedan örlogsmarinen år 1898 börjat
göra Dakar till en stödjepunkt i Frankrikes försvar, som utvecklingen till storhamn tog fart. Att den ännu inte var avslutad kunde
vi lätt konstatera. En väldig ny pir och ett ännu inte fullt färdigt
jättestort kylhus var de aktuella nyheterna, men flera bebådades.
Staden har också järnvägsförbindelse med Bamako vid Nigerfloden i Franska Sudan och tjänstgör alltså som export- och importhamn även för denna del av AOF, om vars framtid man som
sagt gör sig stora förhoppningar.
Överkommissarien-generalguvernören residerar i ett imponerande vitt palats; nedanför sänker sig en grönskande park mot
den blå Atlanten. Vid den lunch varmed han hälsade delegationen
välkommen gav oss själva bordsplaceringen tonen för den nya
franska politiken i det svarta Afrika. Där jag satt vid överkommissariens sida hade jag en neger mitt emot mig och en på min
andra sida, medan de vita kolonitjänstemännen intog blygsammare
platser vid bordet. Mannen mitt emot mig var Lamine Gueye,
borgmästare i staden och president i le Conseil General, det lokala
parlamentet, tidigare medlem av regeringen i Paris. Min granne
till höger var en annan av de mest kända negerpolitikerna
Sanghor, universitetsprofessor och representant för den radikala
svarta intelligensen. Det var ett nöje att lyssna till dessa båda
herrar, både på grund av deras kloka uttalanden och för deras
klassiska franska, som bara blev vackrare genom de mjuka tonfall,
som är så karakteristiska för negrernas röster. Lamine Gueye som
är en lång och ståtlig äldre man demonstrerade sedan för oss hur
man på hans kansli var sysselsatt med att göra upp röstlängderna
för det förestående valet till Grand Conseil. Vi skulle under resan
få många bevis på de pågående strävandena att hindra uppkomsten
av rasmotsatser och att vinna den infödda befolkningens medverkan vid skapandet av ett nytt och starkt franskt Afrika. Frankrike
går i dessa frågor sina egna vägar, vitt skilda från dem som valts
av engelsmännen eller belgarna i deras kolonier.
Det skulle föra för långt att här redogöra för alla våra intryck
och iakttagelser på de platser vi besökte under den långa flygfärden utefter Guinea-buktens stränder och ned till Kongomynningen. Mina kamraters intresse inriktades givetvis främst på de
besökta områdenas betydelse såsom exportmarknader, respektive
inköpskällor ur svensk synpunkt. Men det som väckte allas vår
377
Einar Modig
häpnad var det gigantiska arbete som efter kriget nedlagts på
den ekonomiska utvecklingens befrämjande och höjande av befolkningens levnadsstandard i olika avseenden. överallt utvidgas ocb
nybyggas hamnar, såsom vid Abidjan på Elfenbenskusten, där
lagunen framför staden förvandlats till en jättestor hamnbassäng
med plats för ett obegränsat antal fartyg med stort djupgående
genom att ön som skiljer lagunen från öppna havet genomgrävts
med en 3 km lång och300m bred kanal. Vägnätet utbygges genom
att de gamla stigliknande vägarna, som vållat ett fruktansvärt
slitage på bilar och ringar, successivt permanentas. I Kamerun
dras en verklig autostrada tvärs genom urskogen till en nyanlagd
kraftanläggning av betydande mått, ingalunda det enda men det
största av de företag, som avser att utnyttja de rika krafttillgångarna i de västafrikanska floderna. Jordbruket, som i form
av plantager för kakao, kaffe, bananer, ananas och andra frukter
samt tillvaratagandet av den vilda oljepalmens frukter och frön är
den viktigaste inkomstkällan för kusterna av Västafrika och Kamerun, tillgodoses genom upprättande av med alla vetenskapliga
resurser utrustade forskningsanstalter och genom hjälp till an·
skaffande av maskinell utrustning. Nybyggda fabriker för förädling av jordens produkter genom oljepressning, konservering och
safttillverkning demonstrerades för oss. Och på varje plats vi besökte genomfor bilen kvarter efter kvarter av nybyggda eller halvfärdiga hus. överallt var man sysselsatt med att prova ut lämpliga
och attraktiva typer av bostadshus för den infödda arbetarbefolkningen.
Från Kamerun gick vår färd söderut, genom Ekvatorialafrikas
båda kustterritorier, Gabon och Moyen Congo. Här hade regntiden
börjat, vilket var en vederkvickelse efter den kvava och fuktiga
hettan norr om ekvatorn. I dessa trakter är det de tropiska trä-
slagen, mahogny, okoume och andra, som dominerar ekonomin.
Men medan dessa hittills exporterats i form av stockar eller sågade
till bräder vid de här och där belägna anspråkslösa sågverken, har
man nu börjat en förädling i stor skala genom anläggning av cellulosa- och fanerfabriker, samtidigt som man systematiskt genomforskar de skogar, som täcker de väldiga vidderna, för att finna
nya värdefulla träslag bland den outtömliga rikedom av arter, av
vilka djungeln är sammansatt.
Naturligtvis är man också sysselsatt med att utforska mineraltillgångarna. Nära Conakry i Guinea hade man visat oss fyndigheter av järnmalm och bauxit, som man just börjat exploatera.
378
Frankrike och dess afrikanska kolonier
En ö utanför Conakry, som ännu för två år sedan var täckt av
ogenomtränglig urskog, var nu upptagen av en fullständig anläggning för tillgodogörande av den bauxit, som fanns i dagbrott på
ön. I Port Gentil i Gabon hade inrättats en vetenskaplig station
för fullföljande av de lovande spår av petroleumförekomster man
redan anträffat.
Vid Pointe Noire som är hamnstaden i Franska Kongo lämnade
vi kusten, och vårt plan ställde kursen österut, mot vårt slutmål
Brazzaville, Ekvatorialafrikas huvudstad. Det var en strålande
syn som mötte oss, när planet sänkte sig över den mäktiga floden,
där de två syskonstäderna, Brazzaville och det belgiska Kongos
huvudstad Leopoldville, är belägna, just där Kongo med strida
forsar strömmar ut ur den vida Stanley Pool, som till fond har
en kedja av blånande åsar.
Namnet Brazzaville har historisk klang sedan de dagar under
det sista krigets mörkaste år, då de Gaulle tog upp frihetskampen
härifrån och då Radio Brazzavilles utsändningar kom som trumpetstötar- den enda franska röst som kunde göra sig hörd i världen och erinra om att Frankrike inte var identiskt med Vichy.
Mycket har hänt sedan dess, men över staden vilade ännu som en
återglans från denna stolta tid, vilken sporrade till nya ansträngningar. Men en annan stimulans har man i konkurrensen med
grannen på andra sidan floden, som har hunnit längre i utveckling.
Det belgiska Kongo hade redan före kriget varit föremål för en
stark exploatering och tack vare de rika naturtillgångarna blivit
en blomstrande koloni. Någonting jämförligt med Katanga-kopparn och uraniumfyndigheterna har man ännu inte att visa upp
på den franska sidan. Men man är optimistisk och hoppas att
småningom komma i kapp grannarna. Ä ven här var byggnadsverksamheten fantastisk. Ett jättelikt sjukhus, ännu bara halv·
färdigt. Ett nybyggt lyceum, där svarta och vita barn sitter bredvid varandra på skolbänken. En nybyggd katedral, Sainte Anne
du Congo, i modernistisk stil med anslutning till negerhyddornas
formgivning. Och på en kulle med vid utsikt över Stanley Pool
ett för någon månad sedan avtäckt, klassiskt enkelt monument
över pionjären i Franska Kongo, den unge sjöofficeren Savorgnan de Brazza, som på 1870-talet konkurrerade med Stanley, då
det gällde att finna flodvägen till Afrikas inre. Han förlorade
tävlingen, eftersom han valt en annan flod, den norr om Kongo
i Atlanten utfallande Ogoue. Men det var hans förtjänst att det
franska väldet kom att nå fram till Kongos högra strand.
379
Einar Modig
Den reflektion som helt naturligt trängde sig på oss efter att
ha sett hela raden av nyanläggningar och ombyggnadsarbeten utefter kusten från Marocko till Kongo blev: hur har det varit möjligt för Frankrike, som under efterkrigsåren haft att sörja för
stora återuppbyggnadsarbeten i moderlandet och dessutom drabbats av upprepade finanskriser, att åstadkomma de väldiga investeringar som skett i kolonierna~ Visserligen har icke oväsentliga bidrag lämnats från amerikansk sida, dels genom ExportImportbank, dels och framför allt från 1948 i form av Marshallmedel (ca 80 miljoner dollars). Men huvuddelen av kostnaderna
bestrides av Frankrike självt. Ar 1946 inrättades för ändamålet
en särskild fond, den s. k. FIDES, till vilken bidrag lämnas dels
från franska statsbudgeten, dels från kolonierna själva. Dessa kan
erhålla lån på fördelaktiga villkor hos en finansieringsbank för
kolonierna som kallas CCFOM (Caisse Centrale de la France d’Outre
Mer). Det är tydligt att man i stor utsträckning drar växlar på
framtiden. Om kapitaltillförseln kan fortsätta utan allvarliga rubbningar, är områdenas naturtillgångar säkerligen så betydande, att
risken bör tagas, fastän det kan dröja ganska länge innan affären
blir räntabel. Det hela vittnar om en djärvhet men också om en
planmässighet som måste väcka beundran. En drivande kraft har
varit och är alltjämt Rene Hoffherr, chef för planeringsavdelningen i kolonialministeriet, som år 1951 besökte Sverige och var
en av initiativtagarna till vår resa. Även förre konseljpresidenten
Rene Pleven har aktivt deltagit i planeringsarbetet. En annan av
det modärna Frankrikes mest kända och iderika män, förre ambassadören och generalresidenten i Marocko Eirik Labonne har sitt
namn knutet till en år 1949 framlagd storstilad plan för Union
Franc;laise’s ekonomiska utveckling. Däruti ingår skapandet av nya
områden för tung industri, både i Nordafrika, i Guinea och på
Madagaskar, allt med stöd av i de olika områdena kända eller
förmodade kol- och mineraltillgångar.
Man tar säkerligen inte fel om man antar, att det starka intresse,
för vilket Afrika för närvarande är föremål i Frankrike, sammanhänger med det politiska dagsläget i världen. Hur ogärna man
än vill tänka sig att Frankrike skulle tvingas uppge sina värdefulla
besittningar i Bortre Indien, kan man knappast dölja för sig, att
Asiens roll som europeiskt koloniområde snart är utspelad. Det
långvariga kriget i Indokina kostar alltjämt oerhörda belopp i
pengar och fruktansvärda offer av människoliv. Frankrikes militära svaghet i Europa är direkt framkallad av nödvändigheten
380
Frankrike och dess afrikanska kolonier
att hålla en stor arme i Indokina. Efter De Lattre de Tassignys kortvariga framgångar är läget åter sådant, att intet slut på det
nuvarande tillståndet kan skönjas. Upprättandet av en egen Vietnam-arme lär svårligen varaktigt kunna ändra läget, så länge
stödet från Kina till Vietmin-trupperna fortsätter. Man frågar sig
hur länge Frankrike skall kunna stå ut med denna blodavtappning. Visserligen skulle det dröja länge innan Väst- och Ekvatorialafrika kunde erbjuda tillräcklig ersättning för vad som kan
gå förlorat i de rika och sedan länge exploaterade områdena i
Indokina. Men man arbetar för framtiden.
År då Afrika verkligen säkrare~ Den frågan ställer sig gärna
den utomstående och tänker då bland annat på den senaste tidens
händelser i Nordafrika. Att ge ett definitivt svar på en sådan
fråga är naturligtvis ogörligt. Men kanske finns det ändå vissa
omständigheter, som kan förklara det starka intresse för Afrika,
som kommit till uttryck under efterkrigstiden och inte bara i
Frankrike. Det är ju bekant, att man i England ägnat de afrikanska problemen en växande uppmärksamhet, och att de engelska
framtidsplanerna för väldets försvar i hög grad är baserade på
denna kontinent, sedan förbindelselinjerna genom Medelhavet och
Främre Orienten utsatts för ständigt ökade risker. Till en början
har man de rent geografiska skälen, alltså, positivt sett, det kortare
avståndet från Västeuropa och, negativt sett, den afrikanska kontinentens svårtillgänglighet för Sovjetmakten. Trots de verkliga
eller påstådda sovjetintriger, om vilka man då och då hör talas
från andra delar av världen, är det ju dock tydligt att det är den
euroasiatiska kontinenten som i första hand är föremål för Sovjetunionens uppmärksamhet, och även att det är Asien, som är den
tacksammaste jordmånen för den kommunistiska propagandan.
Detta behöver ingalunda betyda, att hela Asien är dömt att bli
kommunistiskt. Varken Indien, Pakistan eller Indonesien visar
några tecken till att vilja införa Moskvasystemet. Men när det
gäller att utestänga från Asien vad som i Moskva kallas den imperialistiska kapitalismen, torde man nog kunna utgå från, att
det sovjetryska exemplet, direkt eller indirekt, är av stor betydelse.
Eller kan någon tveka om att för Asiens på svältgränsen levande
hundratals miljoner, som under seklernas lopp varit föremål för
exploatering av Västerlandet, de redan tidigare existerande självständighetsrörelserna genom kommunismen erhållit ett ferment så
starkt, att ingen amerikansk propaganda om medborgare- och yttrandefrihet och andra okända västerländska lyxartiklar kan tjäna
381
Einar Modig
som motgift. Hur pass mycket kristendomens tal om alla människors likhet varit värt i praktiken, vet man av erfarenhet. Här
kommer nu en ny religion, vars universalism är lika klar som
kristendomens och som helt saknar de kombinerade ras- och socialgränser som, vilka än religionsstiftarens intentioner varit, är en
påtaglig realitet i det på kristen grund vilande samhället. stalinismen gör varken i teori eller praktik någon skillnad på högre och
lägre raser, på vita och färgade. Begreppet »the white man’s
burden», som under modern tid tjänstgjort som en etisk motivering
för kolonialpolitiken, betraktas av ett nyvaknat Asien med rätt
eller orätt som en hyckleriets mask för vinningslystnad och krass
egoism. Asien föredrar att lära sig att bära sina egna bördor;
Moskva står till tjänst med undervisningen. Att räkna på tacksamhet för vad som från västerländsk sida, och särskilt av de
kristna missionerna, gjorts för folkupplysning, sjukvård och socialhjälp vore fåvitskt. Allt detta har ju endast varit droppar i havet,
och vad man begär är inte välgörenhet utan rätten att leva sitt
eget liv. Har den satsen en gång blivit allmän egendom, att Europas och Amerikas storartade ekonomiska uppsving och höga levnadsstandard åtminstone till viss del berott på halvsvältande miljoners underbetalade arbete i kolonierna, kan varken radiopropaganda eller tanks undertrycka den.
Om man utgår från detta resonemang, blir frågan den, om en
utveckling liknande den asiatiska är att förvänta i Afrika, i vilket
fall de stora uppoffringar Frankrike underkastat sig för utvecklingen av sitt afrikanska välde skulle vara meningslösa. Härtill
kan väl till en början konstateras, att förhållandena på de båda
kontinenterna är så pass olika, att det inte kan anses uteslutet,
att det ännu finns tid för kolonistaterna att förebygga en upprepning av det asiatiska förloppet. Någon motsvarighet till IndienPakistans, Kinas eller ens Indonesiens jättelika statsbildningar,
baserade på relativt homogena befolkningar och kulturer, existerar
inte i Afrika. Det är därför svårt att finna kristallisationspunkter
för en systematisk främlingsfientlig rörelse av stora mått. Vad
beträffar det franska Afrika, råder nu, såsom många gånger förut,
oro i Nordafrika, i mest akut form i Tunisien. Förmodligen har
incitamentet varit händelserna i Egypten och kanske ännu mer
Libyens nyvunna självständighet. Det talas på nytt om en allmän
arabisk resning för att driva fransmännen ur landet, och det heliga
krigets gamla spöke dyker upp. Att situationen kan bli kritisk
och att en på en gång fast och tillmötesgående fransk politik är
382
———-~–~~—————- r________________________
Frankrike och dess afrikanska kolonier
nödvändig, skall inte förnekas. Det svåraste problemet är den särskilt i Algeriet talrika franska befolkningens energiska motstånd
mot koncessioner åt de infödda. Kanske har man i Frankrike dröjt
för länge med den omläggning av systemet, som situationen nödvändiggör. Men det finns vissa skäl för att inte överdriva farorna.
Till att börja med utgörs den infödda befolkningen inte uteslutande
av araber, eftersom områdets ursprungliga invånare, berberna, bildar ett mycket betydande folkelement. Och dessa är visserligen
muhammedaner men står ofta i en stark motsatsställning till araberna. Vad Marocko beträffar finns där lika många berber som
araber, och fransmännens bästa stöd anses vara de mäktiga och
rika berberpaschorna. Därtill kommer att erfarenheten visar, att
en samverkan och ett gemensamt uppträdande av på olika statsbildningar uppdelade araber är en mycket svår sak att genomföra.
Araberna är i hög grad partikularister, och mellan de olika stammarna finns skiljemurar av dynastisk, sekteristisk eller annan art.
Det senaste exemplet på arabisk separatism och därav föranledd
svaghet är utgången av striden om Israel, där inte ens den våldsamma och väl inte alldeles omotiverade indignationen mot de
judiska inkräktarna kunde åstadkomma en sammanslutning mellan
arabstaterna, tillräckligt allmän och solid för att hindra Israels
seger.
Vad beträffar det svarta Afrika förefaller det, som om den politik, som fransmännen här på ett relativt tidigt stadium slagit in
på, kan ha utsikter till framgång. Denna går som antytts ut på
att i princip tillerkänna de infödda likaberättigande och i praktiken bereda dem, som haft tillfälle förvärva tillräcklig bildning,
möjlighet att själva deltaga både i det politiska arbetet och i förvaltningen. Härtill bör anmärkas, att det endast är en försvinnande minoritet av negrerna, som hittills erhållit en högre bildning. Att man här på visst sätt sträckt sig längre, än när det gäller
de nordafrikanska områdena, där antalet av bildade araber är betydande, beror väl delvis på att den komplikation, som består i
förefintligheten av en talrik och rotfast vit befolkning inte existerar i de egentliga kolonierna. Sålunda kan man observera, att
både på Elfenbenskusten och på andra håll produktionen av de
viktigaste exportvarorna såsom kaffe och kakao i regel sker vid
mindre plantager, som befinner sig i inföddas ägo. Dessa företagare erhåller myndigheternas stöd, och många av dem har en
god ekonomisk ställning och lever på en standard, som gör dem
till kunder för både kylskåp, radioapparater och bilar. För att den
26- 523447 Svensk Tidskrift 1952 383
Einar Modig
franska politiken skall lyckas, måste emellertid det pågående arbetet på ett höjande av den infödda befolkningens bildningsnivå
och levnadsstandard energiskt fullföljas. Enstaka, lokala utbrott
av främlingsfientlighet med kommunistiska eller andra ideer som
bakgrund kommer väl inte att kunna undvikas. Men redan av
geografisk-etniska skäl förefaller faran för någon slags allmän
svart samling mot fransmännen vara tämligen avlägsen. En sådan
skulle omfatta så vitt åtskilda och varandra ytterligt olika raser
som sudaneserna i Sudan och Senegal å ena sidan och bantustammarna i Kongo å den andra. Redan den omständigheten, att sudaneserna i motsats till de södra stammarna är muhammedaner, utgör ett hinder till många andra.
384