Vi och västmakterna
1953
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
..
VI OCH VÄSTMAI(TERNA
Au professor GUSTAF AKERMAN
UNDER senare tid har det blivit allt tydligare att ett öst-västligt krig, som inte begränsas till enbart Medelhavet eller Orienten,
med all sannolikhet kommer att dra in Skandinavien i krigsområdet. Att snarast möjligt komma i besittning av norra Norge
ner till Trondhjem kommer då säkerligen att bli ett primärt ryskt
krigsmål. De norska atlanthamnarna komma att bli ovärderliga
baser för det intensiva undervattenskrig, som Ryssland med sin
mycket stora ubåtsflotta tydligen planerar mot västmakterna. Vidare blir det säkerligen ett primärt ryskt krigsmål att komma i
omedelbar besittning av de nordnorska flygfälten, som annars av
västmakterna kunna användas för flyganfall österut. Ryska angrepp mot Norge söder om Tromsö kunna emellertid med utsikt
till framgång blott genomföras landvägen. Detta betyder att rysk
krigsmakt måste passera och sätta sig i besittning av större delen
av Norrland.
I händelse av stormaktskrig blir det säkerligen också ett mycket
viktigt ryskt krigsmål att behärska inloppen till Östersjön. Visserligen gäller det kanske här främst Stora Bält och de danska öarna,
men även Öresund och Skåne komma då säkerligen starkt i farozonen.
Eftersom vårt land sannolikt genast kommer att dras in i ett
öst-västligt krig, blir det tydligen ett primärt ryskt krigsmål
att snabbast möjligt nedkämpa Sverige. Vi måste sålunda såsom
högst sannolikt räkna med att omedelbart efter krigsutbrottet bli
utsatta för mycket starka ryska anfall över hela linjen. Dessa
komma antagligen i första hand att ske genom våldsamma flyganfall och sannolikt också genom kraftiga robotbombanfall från
ryska robotanläggningar i östra och södra Östersjön. Efter Tysklands sammanstörtande 1945 kommo ju ryssarna i besittning av
de tyska robotanläggningarna i Vorpommern, och ha därefter sannolikt ytterligare utvecklat dessa redan då mycket effektiva
vapen. Av vissa inkomna upplysningar att döma ha numera ryska
184
Vi och västmakterna
robotanläggningar uppförts eller äro under uppförande i Estland
och på Riigen, vilket inte heller är särskilt förvånande. Att färjförbindelsen Trälleborg-Sassnitz bringats att upphöra får sannolikt ses i samband därmed. Stockholm och Malmö ha sålunda
omedelbart efter ett krigsutbrott sannolikt att räkna med våldsamma robotanfalL
För att med utsikt till framgång kunna värja oss mot dylika
flyg- och robotanfall blir det omöjligt för oss att lita enbart till
våra egna- låt vara icke obetydliga -krafter. Omedelbar västmaktshjälp blir här starkt av nöden. Denna måste ha formen dels
av vanligt stridsflyg för nedkämpande av de ryska bombplanflottorna, dels sannolikt också av stora strategiska bombplan för
anfall mot de ryska robotanläggningarna. I sådana hänseenden
vill jag hänvisa till en mycket intressant artikel av överste B.
Bergman i Svensk Tidskrift redan 1948, häfte 8.
En sådan västlig flyghjälp måste emellertid för att kunna lyckas
vara militärt mycket väl förberedd. Samarbetet måste bl. a. gälla
våra flygfälts anläggning och storlek, flygstyrkornas markservice,
luftbevakningen och den allmänna stridsledningen. »Här duger
det inte», för att citera överste Bergman, »med plötsliga improvisationer eller nödtorftiga provisorier. Allt måste vara väl inarbetat
och intrimmat i fredstid.» Hastiga improvisationer ha nödvändigtvis stora utsikter att misslyckas, om de ens kunna utföras. Här
får tiden ett oändligt värde. Klickar det allvarligt under de första
veckorna eller dagarna, komma vårt lands militära och ekonomiska huvudpositioner antagligen att bli mycket illa åtgångna
och vår militära ryggrad starkt skadad.
Ännu för ett par år sedan var västmakternas militärflyg så
pass outvecklat, att det var osäkert om deras önskan att hjälpa
oss i händelse av anfall motsvarades av en verklig förmåga därtill.
Därför kunde det då ännu vara skäl för oss att söka hålla oss
endast till vår egen något bräckliga förmåga. Numera har emellertid Amerikas och Englands flygmilitära styrka vuxit till en
sådan omfattning, att de säkert skulle kunna lämna oss en effektiv,
omedelbar hjälp, såvida den förberetts i tid. I så fall bjuder dem
deras eget intresse att också göra detta. För västmakterna måste
det tydligen bli ett ytterst viktigt intresse att på allt sätt hindra
Sovjet att framtränga mot den norska Atlantkusten. Förberedes
saken i tid, kunna vi därför säkerligen räkna med effektiv västmaktshjälp i händelse av anfall. Vetskapen härom måste komma
Sovjet att betänka sig allvarligt, innan det sätter igång något
185
l’ ., – — -· ——–
Gustaf Åkerman
anfall mot oss och mot västern över huvud taget. Ett väl förberett
defensivt militärpolitiskt samarbete mellan oss och västmakterna
kommer därför att bli en ganska god fredsgaranti, i själva verket
den bästa vi kunna skaffa oss.
Enligt min och ett växande antal svenskars uppfattning är därför tiden nu kommen för oss att söka en direkt, defensivt militärpolitisk anknytning till västmakterna. Det enklaste vore ju i
så fall att vi anslöte oss till Atlantpakten och åtoge oss dess allmänna, ganska begränsade förpliktelser. Den viktigaste förpliktelsen innehålles i paktens artikel 5, som säger att ett väpnat
anfall mot någon europeisk eller nordamerikansk paktdeltagare
av varje deltagare skall betraktas som ett anfall mot dem alla.
övriga deltagare skola i så fall bistå den angripne »genom att
oförtövat individuellt och i samråd med övriga parter vidta sådana
åtgärder som anses nödvändiga, däri inbegripet användande av
vapenmakt, för att återställa och bibehålla säkerheten inom det
nordatlantiska området».
Det kan också tänkas, att vår västliga anknytning kunde ta
sig en annan form än en anslutning till Atlantpakten. Vad vi
främst behöva är en militärpolitisk anslutning till U. S. A. och
England med deras stora flygmilitära styrkor. Detta kunde må-
hända ske på annat sätt än i Atlantpaktsform. Jugoslavien är
sålunda icke anslutet till Atlantpakten men har dock vissa defensiva militärförbindelser med England eller Förenta Staterna, vilka
f. n. synas vara i färd med att fördjupas. Jugoslavien har i söder
en liknande framskjuten flygelställning som Sverige har i norr,
och dess politik är därför värd en stor uppmärksamhet hos oss.
(I Förenta Staterna har amiral Zacharias i sin kända bok, Behind
closed doors, sid. 322 förordat dylika bilaterala pakter utanför
Atlantpakten mellan Förenta Staterna och vissa europeiska stater
i nyckelställning.)
Det väsentliga är sålunda en militärpolitisk anslutning till
U. S. A. och England. Huruvida det skall ske via Atlantpakten
eller i mera bilateral form är en sekundär fråga. Härvid ansluter
jag mig fullständigt till den hållning, som intagits av tidskriften
Obs!. För att en mera direkt västmaktsanknytning på fördelaktiga villkor skall kunna åstadkommas, blir det givetvis nödvändigt med en skicklig svensk utrikesledning av väsentligt annan
karaktär än den nuvarande. Å ven en fortsatt neutralitetspolitik
måste emellertid komma att möta stora och växande svårigheter,
som torde tarva en omkonstruktion av utrikesledningen.
186
– – – – – – – – ( :
Vi och västmakterna
Hur gestaltar sig nu den svenska opinionsbildningen inför de
ovannämnda påtagliga militära förhållandena~ Därom gäller alltjämt vad krigsarkivarien Steckzen skrivit i Svensk Tidskrift 1950,
häft. 1: ))Debatten har kommit några hästlängder efter utvecklingen. Alltjämt råder en påtaglig skygghet inför att gå problemen
inpå livet. Man drar sig för att nämna sakerna vid deras rätta
namn för att ej utmana någon.)) Och vidare: ))Man fäster sig här
vid att de militärpolitiska faktorerna blivit nästan helt undanskymda i den utrikespolitiska debatten … Allmänheten har icke
fått ordentlig upplysning om de militära förutsättningarna för och
konsekvenserna av de olika utrikespolitiska alternativen.)) Beträffande klarläggandet av militära förhållanden och utsikter har
dock på senare tider en viss förbättring skett genom artiklar i
Dagens Nyheter, Göteborgs Handelstidning och Aftonposten i Gö-
teborg.
Emellertid har det visat sig, att gemene man skaffat sig en
mera realistisk uppfattning av de utrikespolitiska utsikterna, än
som politikerna i sin mjukhet inför deras förmodade inställning
velat ge uttryck åt. Under sistlidna augusti gjordes en Gallupundersökning rörande bl. a. åsikterna om Sveriges utsikter att
hålla sig utanför ett nytt världskrig. Enligt Dagens Nyheter (15
sept.) svarade därvid 62 °/o av de tillfrågade, att de inte trodde
att vi skulle kunna stå utanför, och blott 16 °/o att vi skulle kunna
göra det.
Beträffande de utrikespolitiska konsekvenserna av sådana uppfattningar har allmänheten däremot varit mera skygg. Vid sagda
Gallupundersökning ha blott 25 Ofo uttalat sig för att vi borde
ansluta oss till Atlantpakten, men 53 Ofo däremot. (Det sistnämnda
förklaras bl. a. av att nära 50 Ofo av de tillfrågade inte alls eller
blott dåligt visade sig känna till paktens innehåll.) Detta är ju
också naturligt med hänsyn till den brist på klargörande belysningar och resonemang, som presterats från politikernas och pressens sida. Härvidlag är det, såvitt jag vet, endast Dagens Nyheter
och Handelstidningen som uppträtt målmedvetet och konsekvent.
Särskilt professor Tingstens insatser ha varit värda all uppmärksamhet och uppskattning. Tyvärr har han vid några tillfällen
skjutit något över målet, och sådant anses här i landet vanligen
såsom mera betydelsefullt än om vederbörande har rätt i huvudsak.
Högerns roll inom denna opinionsbildningsprocess kan åtminstone utifrån sett knappast betecknas såsom riktigt tillfredsstäl- 187
_ _ _ _ _…,…..,….—…_……— …..7…”_•. _.. -_ _ _….:..__ _ _ _~—-”—————~-
Gustaf Åkerman
lande. Härvidlag vill jag fullständigt instämma i vad krigsarkivarien Steckzen i nyssnämnda artikel yttrat: »Högerns uppträ-
dande härvidlag har för många varit en besvikelse … Den har
icke utnyttjat den utomordentliga chans, som erbjudit sig under
efterkrigsåren, nämligen att systematiskt redogöra för de militära
faktorernas sammanhang med de utrikespolitiska problemen.» Och
vidare: »Högerns ledning kan med visst fog anföra till sitt försvar, att den, när det gäller utrikespolitik, ej kan tala så fritt
och öppenhjärtigt som den själv önskar. Denna ursäkt har emellertid ej högerns tidningspress. Av den – och detta gäller särskilt
de ledande organen – väntar man ett klarare sp.råk och en intensivare upplysningsverksamhet.»
Ett stort antal och måhända flertalet enskilda högermän torde
numera ha utvecklat sig i riktning mot en västmaktsanslutning.
I den förutnämnda Gallupundersökningen uttalade sig sålunda
45 °/o av de tillfrågade högermännen för vår anslutning till Atlantpakten mot 35 °/o däremot. Hade pressen och politikerna levererat mera upplysningar och belysningar av saken, hade siffrorna
säkerligen varit ändå mer utpräglade.
De skäl åter, som legat bakom högerpressens återhållsamma inställning i ovanberörda frågor, ha i anmärkningsvärt ringa grad
redovisats utåt. Såsom understundom mera vagt antytts, rör det sig
emellertid här säkerligen främst om hänsyn till Finland. Tiden
torde nu vara kommen att mera öppet precisera och diskutera
dessa hänsyn och deras reella innehåll. Man tänker sig tydligen
härvid att en svensk anslutning till Atlantpakten skulle kunna
föranleda ryssarna att med användande av den rysk-finska biståndspakten 1948 militärt ockupera Finland.
De delar av biståndspakten, som härvid äro av betydelse är
dess artikel1-3. Artikel t lyder: »Om Finland eller Sovjetunionen
genom finskt territorium skulle utsättas för väpnat angrepp från
Tysklands eller en annan med Tyskland förbunden stats sida,
kommer Finland, troget sina förpliktelser som självständig stat,
att kämpa för att avvärja angreppet. Finland skall därvid sätta
in alla sina disponibla styrkor för att försvara sitt territoriums
integritet till lands, till sjöss och i luften. Detta skall ske inom
Finlands gränser enligt dess i föreliggande fördrag preciserade
förpliktelser, vid behov med Sovjetunionens hjälp eller tillsammans med denna. I ovannämnda fall lämnar Sovjetunionen Finland den av behovet påkallade hjälpen om vilken de fördragsslutande parterna överenskommit sinsemellan.»
188
’ ..
Vi och västmakterna
Paktens artikel2lyder: »De fördragsslutande parterna skola rådpläga sinsemellan, ifall hotet av ett sådant angrepp som artikel l
avser befinnes föreligga.» Artikel 3 lyder: »De fördragsslutande
parterna betyga, att de ha för avsikt att lojalt delta i alla åtgärder, villras syfte är att upprätthålla den internationella freden
och säkerheten i överensstämmelse med FN-organisationens mål
och principer.»
Granskar man ovanstående pakttexter, är det påtagligt att de
inte ge något rättsligt stöd för en rysk ockupation av Finland
för den händelse att Sverige skulle gå in för en förberedd defensiv
militärpolitisk samverkan med västmakterna. Emellertid måste
man ju räkna med den möjligheten att ryssarna i en sådan situation inte av några rättsskäl skulle låta hindra sig från en ockupation av Finland. Hur kan denna fråga anses ligga till rent sannolikhetsmässigt och bortsett från alla rättsliga aspekter~
Om Ryssland i händelse av en svensk västlig anknytning skulle
ockupera Finland, skulle detta säkerligen få en utomordentlig
återverkan i hela den västliga världen. En sådan rysk åtgärd
skulle verka som en utomordentlig alarmsignal därstädes och i
hög grad bidra till att undanröja de tvister och motsättningar,
som alltjämt råda mellan några av Atlantpaktens europeiska medlemmar, och att i stället stimulera dem till ökade samordnade
rustningar. Sådana mycket sannolika effekter, som ryssarna säkerligen äro väl medvetna om, skulle vara synnerligen oaptitliga
för dem, eftersom de tydligen i hög grad räkna med och lita till
en fortsatt och ökad oenighet mellan de »kapitalistiska» makterna.
Det är påtagligt, att ryssarna komma att betänka sig högst betydligt, innan de företa något steg, som kraftigt vore ägnat att
undanröja denna oenighet och i stället sammansvetsa västmakterna.
Ytterligare en omständighet må här framhållas. Om ryssarna
skulle besätta Finland, skulle deras slutliga huvudmotiv, såvitt
man kan förstå, vara att med utgångspunkt därifrån kunna behärska norra Sverige och därmed även den norska Atlantkusten.
Om emellertid Sverige tack vare förberedd västlig militärsamverkan har goda utsikter att avvisa alla ryska angrepp, måste ryssarnas nyssnämnda motiv för att via Finland framtränga mot oss
minskas mycket avsevärt. Ett militärt väl förberett Sverige bör
därför i längden vara en bättre garanti för att Finland lämnas i
fred än ett svagt förberett Sverige.
Vårt lands säkerhet har ända till början av 1900-talet vilat på
189
— – – ———–
Gustaf Åkerman
den grundvalen, att ingen stormakt haft en absolut dominerande
ställning vid Östersjön. Denna grundval har nu efter andra världskriget undanröjts i en utsträckning och med konsekvenser, som
vår svenska allmänhet ännu inte alls gjort klart för sig. Under
sådana omständigheter blir en ren neutralism från vår sida starkt
besläktad med defaitism och Miinchenpolitik. Under nu inträffade
helt nya militärpolitiska östersjöläge återstår för oss knappast
något annat än att anordna vårt försvar så, att i händelse av krig
militärhjälp västerifrån omedelbart kan erhållas och göras fullt
effektiv.
Skola vi emellertid trots allt fortsätta med vår alliansfria politik, måste detta i nuvarande läge åtföljas av en ytterligare, stark
ökning av vårt försvar med därav följande betydligt ökade försvarskostnader. Särskilt gäller detta flyget. F. n. ha vi tio dagjaktflottiljer, varav blott tre i Götaland utom Östergötland, vidare
endast en nattjaktflottilj samt fyra bombflottiljer och några spaningsförband. Med hänsyn till den väldiga maktökning, som Sovjet
under senaste tid utvecklat i södra Östersjön, och till behovet av
att kunna skydda vår västliga, livsviktiga sjöfart, är det tydligt
att vi måste skaffa oss ytterligare åtminstone två dagjaktflottiljer
i södra och västra Sverige. Om ryssarna såsom troligt lagt sig
till med nattbombplan, måste vi också för att nödtorftigt kunna
skydda våra större städer och ekonomiska knutpunkter ha ytterligare åtminstone tre nattjaktflottiljer. För erforderlig samverkan
med armen och flottan och för att kunna bekämpa invasionsflottor
och robotbombanläggningar blir det i händelse av fortsatt neutralitetspolitik också synnerligen angeläget för oss att anskaffa ytterligare ett par, tre bombflottiljer.
För nästkommande finansår äro anslagen till flyget upptagna
till 590 milj. kr., mot 870 milj. för armen och 400 milj. för marinen.
Vi skulle sålunda behöva öka de årliga anslagen till vårt flyg
ungefär till jämnhöjd med de nuvarande armeanslagen. Å ven marinen måste emellertid vid fortsatt alliansfrihet betydligt förstärkas för att bättre kunna möta invasionsföretag, särskilt söderifrån.
Armen slutligen kan måhända behöva förstärkas med ytterligare
en viss mängd pansarvagnar och antipansarvapen. För jämförelsens skull kan det framhållas att England för budgetåret 1952-53
anslagit 470 milj. i: till flyget, 520 milj. i: till armen (med dess
tvååriga värnplikt), och 360 milj. i: till flottan.
De ovannämnda, av en fortsatt alliansfrihet betingade ytterligare årliga försvarsutgifterna skulle sålunda komma att uppgå
190
~- -~·- …-,_________……,._.._!i!!!!!!!!!=::!!!::l====~=~=:;;—iliiiili—=-==–o.–….-
Vi och västmakterna
till närmare en halv miljard kr. Strax i början skulle nog vissa
ytterligare engångskostnader bli nödvändiga, och dessa finge väl
mötas genom statslån. De reguljära årliga kostnadsökningarna på
närmare en halv miljard åter kunde mötas genom en allmän omsättningsskatt av 5°/o höjd. Året 1945-46, då vi sista gången hade
en sådan skatt, inbragte den 357 milj. kr., och med den realinkomstökning och allmänna prisstegring, som därefter inträffat,
skulle skatten säkerligen inbringa en halv miljard kr. En dylik
beskattning vore givetvis mycket obehaglig och tyngande, men
den vore inte alls omöjlig.
. Genom en dylik ytterligare militärexpansion vid fortsatt alliansfrihet skulle vi skaffa oss väsentligt bättre möjligheter än nu att
stå emot ett anfall under så lång tid, att en någorlunda effektiv
samverkan med hjälpande västmaktsstyrkor, trots bristande tidigare förberedelser, verkligen skulle kunna åstadkommas. Tillnärmelsevis lika bra som förberedd samverkan skulle det dock aldrig
kunna bli.
Avsevärt mindre ansträngande än nyss angivits skulle vår rustningsutveckling kunna bli, om vi redan på förhand hade en organiserad samverkan med västmakterna. Större delen av de ovan
angivna försvarsökningarna skulle då inte bli lika nödvändiga.
Fortsättes alliansfriheten, blir däremot med hänsyn till de senaste
två årens militärpolitiska utveckling i södra Östersjön en betydande fortsatt expansion av rustningar och militärutgifter för
oss oundgängligen påkallad. Alliansfriheten har sålunda sitt eget,
högst betydande ekonomiska pris. Om alla dessa förhållanden
borde det vara myndigheternas och pressens oavvisliga plikt att
på ett tydligt och konkret sätt upplysa den stora allmänheten.
Ovanstående rader ha utgjort ett försök att konkret intränga
i och lägga fram en del omständigheter och synpunkter av avgörande vikt för vår utrikes- och militärpolitik under nuvarande,
gent emot tidigare starkt avvikande och försämrade förhållanden.
Dessa rader ha även haft som mål att stimulera till en öppen
diskussion av hela frågan och till ett konkret framläggande av
ytterligare synpunkter för dess bedömande. Hittills har hela frå-
gan från våra alliansfrihetsvänners sida behandlats på ett alltför
undvikande och töckenartat sätt. Tiden torde emellertid nu vara
kommen för en öppen och konkret diskussion av olika hithörande
omständigheter, som kan tjäna till väckelse och ledning för den
stora svenska allmänheten rörande dessa för vår framtid i sanning
livsviktiga förhållanden.
191
VI OCH VÄSTMAI(TERNA
Au professor GUSTAF AKERMAN
UNDER senare tid har det blivit allt tydligare att ett öst-västligt krig, som inte begränsas till enbart Medelhavet eller Orienten,
med all sannolikhet kommer att dra in Skandinavien i krigsområdet. Att snarast möjligt komma i besittning av norra Norge
ner till Trondhjem kommer då säkerligen att bli ett primärt ryskt
krigsmål. De norska atlanthamnarna komma att bli ovärderliga
baser för det intensiva undervattenskrig, som Ryssland med sin
mycket stora ubåtsflotta tydligen planerar mot västmakterna. Vidare blir det säkerligen ett primärt ryskt krigsmål att komma i
omedelbar besittning av de nordnorska flygfälten, som annars av
västmakterna kunna användas för flyganfall österut. Ryska angrepp mot Norge söder om Tromsö kunna emellertid med utsikt
till framgång blott genomföras landvägen. Detta betyder att rysk
krigsmakt måste passera och sätta sig i besittning av större delen
av Norrland.
I händelse av stormaktskrig blir det säkerligen också ett mycket
viktigt ryskt krigsmål att behärska inloppen till Östersjön. Visserligen gäller det kanske här främst Stora Bält och de danska öarna,
men även Öresund och Skåne komma då säkerligen starkt i farozonen.
Eftersom vårt land sannolikt genast kommer att dras in i ett
öst-västligt krig, blir det tydligen ett primärt ryskt krigsmål
att snabbast möjligt nedkämpa Sverige. Vi måste sålunda såsom
högst sannolikt räkna med att omedelbart efter krigsutbrottet bli
utsatta för mycket starka ryska anfall över hela linjen. Dessa
komma antagligen i första hand att ske genom våldsamma flyganfall och sannolikt också genom kraftiga robotbombanfall från
ryska robotanläggningar i östra och södra Östersjön. Efter Tysklands sammanstörtande 1945 kommo ju ryssarna i besittning av
de tyska robotanläggningarna i Vorpommern, och ha därefter sannolikt ytterligare utvecklat dessa redan då mycket effektiva
vapen. Av vissa inkomna upplysningar att döma ha numera ryska
184
Vi och västmakterna
robotanläggningar uppförts eller äro under uppförande i Estland
och på Riigen, vilket inte heller är särskilt förvånande. Att färjförbindelsen Trälleborg-Sassnitz bringats att upphöra får sannolikt ses i samband därmed. Stockholm och Malmö ha sålunda
omedelbart efter ett krigsutbrott sannolikt att räkna med våldsamma robotanfalL
För att med utsikt till framgång kunna värja oss mot dylika
flyg- och robotanfall blir det omöjligt för oss att lita enbart till
våra egna- låt vara icke obetydliga -krafter. Omedelbar västmaktshjälp blir här starkt av nöden. Denna måste ha formen dels
av vanligt stridsflyg för nedkämpande av de ryska bombplanflottorna, dels sannolikt också av stora strategiska bombplan för
anfall mot de ryska robotanläggningarna. I sådana hänseenden
vill jag hänvisa till en mycket intressant artikel av överste B.
Bergman i Svensk Tidskrift redan 1948, häfte 8.
En sådan västlig flyghjälp måste emellertid för att kunna lyckas
vara militärt mycket väl förberedd. Samarbetet måste bl. a. gälla
våra flygfälts anläggning och storlek, flygstyrkornas markservice,
luftbevakningen och den allmänna stridsledningen. »Här duger
det inte», för att citera överste Bergman, »med plötsliga improvisationer eller nödtorftiga provisorier. Allt måste vara väl inarbetat
och intrimmat i fredstid.» Hastiga improvisationer ha nödvändigtvis stora utsikter att misslyckas, om de ens kunna utföras. Här
får tiden ett oändligt värde. Klickar det allvarligt under de första
veckorna eller dagarna, komma vårt lands militära och ekonomiska huvudpositioner antagligen att bli mycket illa åtgångna
och vår militära ryggrad starkt skadad.
Ännu för ett par år sedan var västmakternas militärflyg så
pass outvecklat, att det var osäkert om deras önskan att hjälpa
oss i händelse av anfall motsvarades av en verklig förmåga därtill.
Därför kunde det då ännu vara skäl för oss att söka hålla oss
endast till vår egen något bräckliga förmåga. Numera har emellertid Amerikas och Englands flygmilitära styrka vuxit till en
sådan omfattning, att de säkert skulle kunna lämna oss en effektiv,
omedelbar hjälp, såvida den förberetts i tid. I så fall bjuder dem
deras eget intresse att också göra detta. För västmakterna måste
det tydligen bli ett ytterst viktigt intresse att på allt sätt hindra
Sovjet att framtränga mot den norska Atlantkusten. Förberedes
saken i tid, kunna vi därför säkerligen räkna med effektiv västmaktshjälp i händelse av anfall. Vetskapen härom måste komma
Sovjet att betänka sig allvarligt, innan det sätter igång något
185
l’ ., – — -· ——–
Gustaf Åkerman
anfall mot oss och mot västern över huvud taget. Ett väl förberett
defensivt militärpolitiskt samarbete mellan oss och västmakterna
kommer därför att bli en ganska god fredsgaranti, i själva verket
den bästa vi kunna skaffa oss.
Enligt min och ett växande antal svenskars uppfattning är därför tiden nu kommen för oss att söka en direkt, defensivt militärpolitisk anknytning till västmakterna. Det enklaste vore ju i
så fall att vi anslöte oss till Atlantpakten och åtoge oss dess allmänna, ganska begränsade förpliktelser. Den viktigaste förpliktelsen innehålles i paktens artikel 5, som säger att ett väpnat
anfall mot någon europeisk eller nordamerikansk paktdeltagare
av varje deltagare skall betraktas som ett anfall mot dem alla.
övriga deltagare skola i så fall bistå den angripne »genom att
oförtövat individuellt och i samråd med övriga parter vidta sådana
åtgärder som anses nödvändiga, däri inbegripet användande av
vapenmakt, för att återställa och bibehålla säkerheten inom det
nordatlantiska området».
Det kan också tänkas, att vår västliga anknytning kunde ta
sig en annan form än en anslutning till Atlantpakten. Vad vi
främst behöva är en militärpolitisk anslutning till U. S. A. och
England med deras stora flygmilitära styrkor. Detta kunde må-
hända ske på annat sätt än i Atlantpaktsform. Jugoslavien är
sålunda icke anslutet till Atlantpakten men har dock vissa defensiva militärförbindelser med England eller Förenta Staterna, vilka
f. n. synas vara i färd med att fördjupas. Jugoslavien har i söder
en liknande framskjuten flygelställning som Sverige har i norr,
och dess politik är därför värd en stor uppmärksamhet hos oss.
(I Förenta Staterna har amiral Zacharias i sin kända bok, Behind
closed doors, sid. 322 förordat dylika bilaterala pakter utanför
Atlantpakten mellan Förenta Staterna och vissa europeiska stater
i nyckelställning.)
Det väsentliga är sålunda en militärpolitisk anslutning till
U. S. A. och England. Huruvida det skall ske via Atlantpakten
eller i mera bilateral form är en sekundär fråga. Härvid ansluter
jag mig fullständigt till den hållning, som intagits av tidskriften
Obs!. För att en mera direkt västmaktsanknytning på fördelaktiga villkor skall kunna åstadkommas, blir det givetvis nödvändigt med en skicklig svensk utrikesledning av väsentligt annan
karaktär än den nuvarande. Å ven en fortsatt neutralitetspolitik
måste emellertid komma att möta stora och växande svårigheter,
som torde tarva en omkonstruktion av utrikesledningen.
186
– – – – – – – – ( :
Vi och västmakterna
Hur gestaltar sig nu den svenska opinionsbildningen inför de
ovannämnda påtagliga militära förhållandena~ Därom gäller alltjämt vad krigsarkivarien Steckzen skrivit i Svensk Tidskrift 1950,
häft. 1: ))Debatten har kommit några hästlängder efter utvecklingen. Alltjämt råder en påtaglig skygghet inför att gå problemen
inpå livet. Man drar sig för att nämna sakerna vid deras rätta
namn för att ej utmana någon.)) Och vidare: ))Man fäster sig här
vid att de militärpolitiska faktorerna blivit nästan helt undanskymda i den utrikespolitiska debatten … Allmänheten har icke
fått ordentlig upplysning om de militära förutsättningarna för och
konsekvenserna av de olika utrikespolitiska alternativen.)) Beträffande klarläggandet av militära förhållanden och utsikter har
dock på senare tider en viss förbättring skett genom artiklar i
Dagens Nyheter, Göteborgs Handelstidning och Aftonposten i Gö-
teborg.
Emellertid har det visat sig, att gemene man skaffat sig en
mera realistisk uppfattning av de utrikespolitiska utsikterna, än
som politikerna i sin mjukhet inför deras förmodade inställning
velat ge uttryck åt. Under sistlidna augusti gjordes en Gallupundersökning rörande bl. a. åsikterna om Sveriges utsikter att
hålla sig utanför ett nytt världskrig. Enligt Dagens Nyheter (15
sept.) svarade därvid 62 °/o av de tillfrågade, att de inte trodde
att vi skulle kunna stå utanför, och blott 16 °/o att vi skulle kunna
göra det.
Beträffande de utrikespolitiska konsekvenserna av sådana uppfattningar har allmänheten däremot varit mera skygg. Vid sagda
Gallupundersökning ha blott 25 Ofo uttalat sig för att vi borde
ansluta oss till Atlantpakten, men 53 Ofo däremot. (Det sistnämnda
förklaras bl. a. av att nära 50 Ofo av de tillfrågade inte alls eller
blott dåligt visade sig känna till paktens innehåll.) Detta är ju
också naturligt med hänsyn till den brist på klargörande belysningar och resonemang, som presterats från politikernas och pressens sida. Härvidlag är det, såvitt jag vet, endast Dagens Nyheter
och Handelstidningen som uppträtt målmedvetet och konsekvent.
Särskilt professor Tingstens insatser ha varit värda all uppmärksamhet och uppskattning. Tyvärr har han vid några tillfällen
skjutit något över målet, och sådant anses här i landet vanligen
såsom mera betydelsefullt än om vederbörande har rätt i huvudsak.
Högerns roll inom denna opinionsbildningsprocess kan åtminstone utifrån sett knappast betecknas såsom riktigt tillfredsstäl- 187
_ _ _ _ _…,…..,….—…_……— …..7…”_•. _.. -_ _ _….:..__ _ _ _~—-”—————~-
Gustaf Åkerman
lande. Härvidlag vill jag fullständigt instämma i vad krigsarkivarien Steckzen i nyssnämnda artikel yttrat: »Högerns uppträ-
dande härvidlag har för många varit en besvikelse … Den har
icke utnyttjat den utomordentliga chans, som erbjudit sig under
efterkrigsåren, nämligen att systematiskt redogöra för de militära
faktorernas sammanhang med de utrikespolitiska problemen.» Och
vidare: »Högerns ledning kan med visst fog anföra till sitt försvar, att den, när det gäller utrikespolitik, ej kan tala så fritt
och öppenhjärtigt som den själv önskar. Denna ursäkt har emellertid ej högerns tidningspress. Av den – och detta gäller särskilt
de ledande organen – väntar man ett klarare sp.råk och en intensivare upplysningsverksamhet.»
Ett stort antal och måhända flertalet enskilda högermän torde
numera ha utvecklat sig i riktning mot en västmaktsanslutning.
I den förutnämnda Gallupundersökningen uttalade sig sålunda
45 °/o av de tillfrågade högermännen för vår anslutning till Atlantpakten mot 35 °/o däremot. Hade pressen och politikerna levererat mera upplysningar och belysningar av saken, hade siffrorna
säkerligen varit ändå mer utpräglade.
De skäl åter, som legat bakom högerpressens återhållsamma inställning i ovanberörda frågor, ha i anmärkningsvärt ringa grad
redovisats utåt. Såsom understundom mera vagt antytts, rör det sig
emellertid här säkerligen främst om hänsyn till Finland. Tiden
torde nu vara kommen att mera öppet precisera och diskutera
dessa hänsyn och deras reella innehåll. Man tänker sig tydligen
härvid att en svensk anslutning till Atlantpakten skulle kunna
föranleda ryssarna att med användande av den rysk-finska biståndspakten 1948 militärt ockupera Finland.
De delar av biståndspakten, som härvid äro av betydelse är
dess artikel1-3. Artikel t lyder: »Om Finland eller Sovjetunionen
genom finskt territorium skulle utsättas för väpnat angrepp från
Tysklands eller en annan med Tyskland förbunden stats sida,
kommer Finland, troget sina förpliktelser som självständig stat,
att kämpa för att avvärja angreppet. Finland skall därvid sätta
in alla sina disponibla styrkor för att försvara sitt territoriums
integritet till lands, till sjöss och i luften. Detta skall ske inom
Finlands gränser enligt dess i föreliggande fördrag preciserade
förpliktelser, vid behov med Sovjetunionens hjälp eller tillsammans med denna. I ovannämnda fall lämnar Sovjetunionen Finland den av behovet påkallade hjälpen om vilken de fördragsslutande parterna överenskommit sinsemellan.»
188
’ ..
Vi och västmakterna
Paktens artikel2lyder: »De fördragsslutande parterna skola rådpläga sinsemellan, ifall hotet av ett sådant angrepp som artikel l
avser befinnes föreligga.» Artikel 3 lyder: »De fördragsslutande
parterna betyga, att de ha för avsikt att lojalt delta i alla åtgärder, villras syfte är att upprätthålla den internationella freden
och säkerheten i överensstämmelse med FN-organisationens mål
och principer.»
Granskar man ovanstående pakttexter, är det påtagligt att de
inte ge något rättsligt stöd för en rysk ockupation av Finland
för den händelse att Sverige skulle gå in för en förberedd defensiv
militärpolitisk samverkan med västmakterna. Emellertid måste
man ju räkna med den möjligheten att ryssarna i en sådan situation inte av några rättsskäl skulle låta hindra sig från en ockupation av Finland. Hur kan denna fråga anses ligga till rent sannolikhetsmässigt och bortsett från alla rättsliga aspekter~
Om Ryssland i händelse av en svensk västlig anknytning skulle
ockupera Finland, skulle detta säkerligen få en utomordentlig
återverkan i hela den västliga världen. En sådan rysk åtgärd
skulle verka som en utomordentlig alarmsignal därstädes och i
hög grad bidra till att undanröja de tvister och motsättningar,
som alltjämt råda mellan några av Atlantpaktens europeiska medlemmar, och att i stället stimulera dem till ökade samordnade
rustningar. Sådana mycket sannolika effekter, som ryssarna säkerligen äro väl medvetna om, skulle vara synnerligen oaptitliga
för dem, eftersom de tydligen i hög grad räkna med och lita till
en fortsatt och ökad oenighet mellan de »kapitalistiska» makterna.
Det är påtagligt, att ryssarna komma att betänka sig högst betydligt, innan de företa något steg, som kraftigt vore ägnat att
undanröja denna oenighet och i stället sammansvetsa västmakterna.
Ytterligare en omständighet må här framhållas. Om ryssarna
skulle besätta Finland, skulle deras slutliga huvudmotiv, såvitt
man kan förstå, vara att med utgångspunkt därifrån kunna behärska norra Sverige och därmed även den norska Atlantkusten.
Om emellertid Sverige tack vare förberedd västlig militärsamverkan har goda utsikter att avvisa alla ryska angrepp, måste ryssarnas nyssnämnda motiv för att via Finland framtränga mot oss
minskas mycket avsevärt. Ett militärt väl förberett Sverige bör
därför i längden vara en bättre garanti för att Finland lämnas i
fred än ett svagt förberett Sverige.
Vårt lands säkerhet har ända till början av 1900-talet vilat på
189
— – – ———–
Gustaf Åkerman
den grundvalen, att ingen stormakt haft en absolut dominerande
ställning vid Östersjön. Denna grundval har nu efter andra världskriget undanröjts i en utsträckning och med konsekvenser, som
vår svenska allmänhet ännu inte alls gjort klart för sig. Under
sådana omständigheter blir en ren neutralism från vår sida starkt
besläktad med defaitism och Miinchenpolitik. Under nu inträffade
helt nya militärpolitiska östersjöläge återstår för oss knappast
något annat än att anordna vårt försvar så, att i händelse av krig
militärhjälp västerifrån omedelbart kan erhållas och göras fullt
effektiv.
Skola vi emellertid trots allt fortsätta med vår alliansfria politik, måste detta i nuvarande läge åtföljas av en ytterligare, stark
ökning av vårt försvar med därav följande betydligt ökade försvarskostnader. Särskilt gäller detta flyget. F. n. ha vi tio dagjaktflottiljer, varav blott tre i Götaland utom Östergötland, vidare
endast en nattjaktflottilj samt fyra bombflottiljer och några spaningsförband. Med hänsyn till den väldiga maktökning, som Sovjet
under senaste tid utvecklat i södra Östersjön, och till behovet av
att kunna skydda vår västliga, livsviktiga sjöfart, är det tydligt
att vi måste skaffa oss ytterligare åtminstone två dagjaktflottiljer
i södra och västra Sverige. Om ryssarna såsom troligt lagt sig
till med nattbombplan, måste vi också för att nödtorftigt kunna
skydda våra större städer och ekonomiska knutpunkter ha ytterligare åtminstone tre nattjaktflottiljer. För erforderlig samverkan
med armen och flottan och för att kunna bekämpa invasionsflottor
och robotbombanläggningar blir det i händelse av fortsatt neutralitetspolitik också synnerligen angeläget för oss att anskaffa ytterligare ett par, tre bombflottiljer.
För nästkommande finansår äro anslagen till flyget upptagna
till 590 milj. kr., mot 870 milj. för armen och 400 milj. för marinen.
Vi skulle sålunda behöva öka de årliga anslagen till vårt flyg
ungefär till jämnhöjd med de nuvarande armeanslagen. Å ven marinen måste emellertid vid fortsatt alliansfrihet betydligt förstärkas för att bättre kunna möta invasionsföretag, särskilt söderifrån.
Armen slutligen kan måhända behöva förstärkas med ytterligare
en viss mängd pansarvagnar och antipansarvapen. För jämförelsens skull kan det framhållas att England för budgetåret 1952-53
anslagit 470 milj. i: till flyget, 520 milj. i: till armen (med dess
tvååriga värnplikt), och 360 milj. i: till flottan.
De ovannämnda, av en fortsatt alliansfrihet betingade ytterligare årliga försvarsutgifterna skulle sålunda komma att uppgå
190
~- -~·- …-,_________……,._.._!i!!!!!!!!!=::!!!::l====~=~=:;;—iliiiili—=-==–o.–….-
Vi och västmakterna
till närmare en halv miljard kr. Strax i början skulle nog vissa
ytterligare engångskostnader bli nödvändiga, och dessa finge väl
mötas genom statslån. De reguljära årliga kostnadsökningarna på
närmare en halv miljard åter kunde mötas genom en allmän omsättningsskatt av 5°/o höjd. Året 1945-46, då vi sista gången hade
en sådan skatt, inbragte den 357 milj. kr., och med den realinkomstökning och allmänna prisstegring, som därefter inträffat,
skulle skatten säkerligen inbringa en halv miljard kr. En dylik
beskattning vore givetvis mycket obehaglig och tyngande, men
den vore inte alls omöjlig.
. Genom en dylik ytterligare militärexpansion vid fortsatt alliansfrihet skulle vi skaffa oss väsentligt bättre möjligheter än nu att
stå emot ett anfall under så lång tid, att en någorlunda effektiv
samverkan med hjälpande västmaktsstyrkor, trots bristande tidigare förberedelser, verkligen skulle kunna åstadkommas. Tillnärmelsevis lika bra som förberedd samverkan skulle det dock aldrig
kunna bli.
Avsevärt mindre ansträngande än nyss angivits skulle vår rustningsutveckling kunna bli, om vi redan på förhand hade en organiserad samverkan med västmakterna. Större delen av de ovan
angivna försvarsökningarna skulle då inte bli lika nödvändiga.
Fortsättes alliansfriheten, blir däremot med hänsyn till de senaste
två årens militärpolitiska utveckling i södra Östersjön en betydande fortsatt expansion av rustningar och militärutgifter för
oss oundgängligen påkallad. Alliansfriheten har sålunda sitt eget,
högst betydande ekonomiska pris. Om alla dessa förhållanden
borde det vara myndigheternas och pressens oavvisliga plikt att
på ett tydligt och konkret sätt upplysa den stora allmänheten.
Ovanstående rader ha utgjort ett försök att konkret intränga
i och lägga fram en del omständigheter och synpunkter av avgörande vikt för vår utrikes- och militärpolitik under nuvarande,
gent emot tidigare starkt avvikande och försämrade förhållanden.
Dessa rader ha även haft som mål att stimulera till en öppen
diskussion av hela frågan och till ett konkret framläggande av
ytterligare synpunkter för dess bedömande. Hittills har hela frå-
gan från våra alliansfrihetsvänners sida behandlats på ett alltför
undvikande och töckenartat sätt. Tiden torde emellertid nu vara
kommen för en öppen och konkret diskussion av olika hithörande
omständigheter, som kan tjäna till väckelse och ledning för den
stora svenska allmänheten rörande dessa för vår framtid i sanning
livsviktiga förhållanden.
191