Litteratur
1953
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LITTERATUR
ETT TIDSKRIFTSJUBILEUM
Den svenska antikforskningens organ Eranos’ 50:e volym.
Av de svenska vetenskapliga tidskrifterna är det inte många som
upplevat halvsekeldagen eller utkommit med sin femtionde volym.
Svensk historisk tidskrift har gjort det, likaledes Kyrkohistorisk årsskrift, för att nämna ett par som i detta sammanhang göra sig på-
minda. Men de flesta, hur lovande och förträffliga de än varit, ha av
brist på intresse dött tvindöden eller utan tillräckligt ekonomiskt stöd
måst nedläggas, utan att ha uppnått halvsekeldagen. Det kan därför
vara skäl att erinra om att Sveriges enda tidskrift för klassiska studier, den både inom och utom landet välkända och högt uppskattade
»Eranos, acta philologica suecana», just nu utkommit med sin femtionde volym – åren äro några fler, eftersom något år överhoppats
eller två sammanslagits till en volym.
Första årgången utkom 1896. Det var ett verk av en originell man
och en betydande vetenskapsman, och tidskriftens tillkomst och fortsättning är ett manande exempel av påhittighet, seg och uppoffrande
uthållighet.
På 1890-talet verkade i Uppsala som docent i latin vid universitetet
Vilhelm Lundström, som senare för en större allmänhet framför allt
skulle göra sig känd genom sin energiska verksamhet för svenskhetens
bevarande i utlandet – han var bl. a. initiativtagare till lektoraten i
svenska i utlandet. Det stod klart för den unge filologen, att svensk
humanistisk forskning måste beredas bättre publikationsmöjligheter.
Närmast gällde nu Lundströms intresse ett organ, där svenska klassiker kunde offentliggöra sina forskningar, men han gjorde senare en
viktig insats för vetenskaplig forskning i samma riktning, då han
skapade och utgav Svensk humanistisk tidskrift, som dock endast
kunde utkomma med tre årgångar 1917-19. Det som var det svåra
med starten av Eranos – ordet betyder symboliskt nog »sammanskottsmåltid», »föreningsbidrag» men också »offer» – var penningefrågan,
men även den löste optimisten och eldsjälen Lundström, på följande
originella sätt.
Han översatte, raskt och beslutsamt, på mycket kort tid, ett av Plantus’ muntraste lustspel »Mostellaria» eller »Spöket», värvade några
studenter och uppförde det på scenen.
Ett par av skådespelarna, borgmästaren i Mariefred Gustaf Lindqvist (Mari Mihi), som spelade den durkdrivne slaven Tranio’s roll,
och Waldemar Swahn, som spelade den sköna hetären Philomatium
och slyngeln Phaniscus, ha berättat om sina upplevelser i sammanhang med uppförandet. Mari Mihi berättar i »Studentens lyckliga da- 16- 533444 Svensk Tidskrift 1953 213
Litteratur
gar», att Lundström, som inte bara var översättare utan även regissör, repeterade med studenterna en hel månads tid, till dess stycket
gick perfekt. Det spelades första gången på Uppsala teater i mars
1896 och därefter på Dramaten i Stockholm, och därifrån bar det söder
ut, överallt med samma framgång. (En lustig episod kan måhända förtjäna räddas undan glömskan. Då sällskapet i en stad sitter på hotellet vid sin frukost av kaffe och biffstekar, kommer hotellvärden in
och frågar, röd av ilska, om det inte är de studenter, som spela teater,
och då detta bejakas, tillägger han, att borgmästare X. m. fl. betala
kalaset och då det alltså ingenting kostar, skall väl inte sällskapet
ta in kaffe och biffstek »utan i stället ostron och tryffel och champagne
och havannacigarrer».) Men i Skåne upphörde framgången. I stället
för inkomster blev det »feta» hotellräkningar, och de grävde djupa
hål i kassan, som förut spelats in. På västkusten och i Mellansverige
blev det emellertid bättre igen och i Örebro blev mottagandet, bland
militärer, läkare, ämbetsmän, sådant, att Mari Mihi effektfullt citerar
Haquin Spegels ord: »När romarna hörde Virgilii verser uppläsas,
då stodo de alle upp så månge, som voro tillstädes, och ärade den fattige poeten nästan så högt som själve den mäktige kejsaren.» Det ekonomiska resultatet av turnen blev väl inte så lysande, men tillräckligt
att därmed första årgången av Eranos kunde finansieras, och tre år
senare upprepades för övrigt med framgång turnen.
Tidskriften kom att i stor utsträckning präglas av sin grundare,
som däri också publicerade det mesta av sina studier från latinforskningens vida marker. I ett hänseende var hans utgivningsprinciper
knappast lyckliga. Under åren 1896-1922 publicerades bidragen huvudsakligen på latin, svenska och tyska, undantagsvis någon gång på
franska (men aldrig, så vitt jag kan se, på engelska). Från och med
årgången 1923 till och med Lundströms död förekomma aldrig några
bidrag på andra språk än latin och svenska, och uppsatser på andra
språk än dessa refuserades. Lundström hade under dessa år fått ett ·
nytt uppslukande intresse, för svenska språkets och svenskhetens bevarande, och härunder hade han kommit till den uppfattningen, att
svenskt språk också borde komma till tals och hävda sig som internationellt vetenskapligt språk. Det var en vacker och stor tanke, men
opraktisk, och den blev nog till hinder för tidskriftens spridning under
dessa år. Principen blev också föremål för kritik på olika håll. I Lund
hade man till och med, såsom professor Martin P:n Nilsson sagt mig,
planer på att, med danskt biträde, starta en ny tidskrift på området,
men dessa planer kunde av olika skäl inte förverkligas. Redan i den
första årgången 1940, som utkom efter Lundströms död och som redigerades av hans lärjunge, docenten Harry Armini, frångicks också
Lundströms redigeringsprincip – vid vilken han för resten aldrig
bundit efterträdaren genom någon föreskrift – och utrymme lämnades sålunda åt uppsatser på något av de stora internationella språ-
ken. Härmed har fortsatts av den nuvarande utgivaren, överbibliotekarien Tönnes Kleberg, som övertog redaktionen följande år 1941,
sedan 1947 i förbindelse med professorn i grekiska språket och litteraturen vid Uppsala universitet Gudmund Björck. Det är intet tvivel
214
Litteratur
om att denna omläggning, liksom föryngringen i övrigt av tidskriften, ofantligt bidragit till dess höga internationella anseende. Till de
nya initiativen höra också personligt präglade men föredömligt fullständiga och opartiska litteraturöversikter. Vid sidan av de vetenskapliga originalbidragen ger Eranos numera också en välbehövlig
orientering över antikforskningens aktuella läge och framsteg.
Den nu utkomna femtionde volymen innehåller också en förteckning
över alla bidrag, som ha ingått i de femtio volymerna. Det är verkligen en imponerande forskningsprestation, som härmed redovisas.
Under den tidigare perioden dominera, utom utgivaren själv, O. A.
Danielsson, Per Persson, Einar Löfstedt, E. Nachmanson, Martin P :n
Nilsson, som under de senaste åren också varit en mycket flitig bidragsgivare, Axel W. Persson, G. Rudberg, Håkan Sjögren. Under en
senare period tillkomma bl. a. Bertil Axelson, G. Björck, I. Diiring,
Hj. Frisk, H. Hagendahl, T. Kleberg, D. Norberg, J. Svennung, D.
Tabachovitz och A. Wifstrand. Något vid sidan av dessa bidrag från
den klassiska forskningens mera kända representanter observerar man
Hjalmar Öhrvalls uppsats 1916 »Något om knutar i antiken», men även
den är värd att göra bekantskap med, ty författaren var en framstå-
ende specialist på detta gebit och utgav en särskild bok i ämnet.
Tidskriften har sålunda väl fyllt sitt värv i den svenska antikforskningens tjänst, och den önskas en lång och lyckosam fortsättning, till
gagn för denna och till heder för vårt land.
Bror Olsson.
DET FÖRSUMMADE TILLFÅLLET
Varför förlorade Hitler kriget mot Sovjetunionen~ Själv har han
som de främsta orsakerna till nederlaget framhållit den ovanligt tidigt inbrytande, hårda vintern år 1941, som kom offensiven mot
Moskva att frysa fast, samt den anglo-amerikanska hjälpen till Stalin.
Givetvis ha också dessa faktorer bidragit till utgången. Den viktigaste orsaken till nederlaget ligger dock knappast på det militära,
utan på det politiska området. Som dr Peter Kleist framhåller i sin
år 1950 utgivna bok, »Zwischen Hitler und Stalin», förlorade Hitler
detta krig främst därför att han förde det icke mot de sovjetska
folkens förtryckare, Stalin och kommunistpartiet, utan mot dessa folk
själva, och därigenom framkallade ett hat mot inkräktarna och en
rysk nationalitetskänsla, som blev Moskvas främsta bundsfö:r:vant i
kampen mot tyskarna.
Och dock funnos vid offensivens start i juni 1941 de allra bästa
förutsättningar för att vinna stora delar av Sovjetunionens folk för
ett befrielsekrig mot deras förtryckare. Stalins hänsynslösa krig mot
»kulakerna» och den avsiktligt framkallade hungersnöden i Ukrajna
med dess milliontals offer låg ju endast c:a 10 år tillbaka i tiden, de
stora utrensningarna, som bl. a. omfattat tiotusentals officerare, hade
sträckt sig ända fram till år 1938, och östra Polen och Balticum hade
så sent som 1939-40 tvingats in under bolsjevismens skräckvälde. Det
16* -533444 215
~ ’
l
Litteratur
fanns alltså gott om färska och starka jäsningsämnen i Stalins Ryssland.
Det var därför helt naturligt att de tyska armeerna överallt hälsades
av befolkningen som befriare. Deras förtrupper möttes i de vitryska
och ukrajnska byarna av deputationer som överbringade salt och
bröd, och i de åter öppnade kyrkorna läste prästerna förböner för
de tyska vapnens framgång. Biskopen i Wladimir i Volhynien utfärdade en proklamation för samarbete med Tyskland, biskoparna i
Mitau, Kannas och Narva sände hyllningstelegram till Hitler. I Lwow
bildades redan under de första dagarna efter stadens erövring en
ukrajnsk nationalregering, som fick en hänförd anslutning från befolkningens sida. I Litauen hade man omedelbart efter tyskarnas
inmarsch konstituerat en antibolsjevikisk regering, som proklamerade
krig vid Tysklands sida för landets befrielse. Och i alla de tre baltiska staterna ställde sig officerskårerna – dvs. vad som fanns kvar
av dem efter bolsjevikernas massdeporteringar – till de tyska befälhavarnas förfogande och anhöllo om vapen för striden mot sina
folks förtryckare.
Ä ven inom röda armen kommo liknande tendenser tillsynes. Medan
vissa förband slogos med fanatism kunde på andra håll hela divisioner upplösas utan allvarlig strid. De hundratusentals fångar som
togos under fälttågets första månader- enbart vid Urnan i Ukrajna
c:a 665 000 ’- voro inte enbart ett vittnesbörd om den tyska högre
ledningens överlägsenhet utan också ett utslag av den röda armens
bristande kampvilja. Och de tusentals överlöpare som marscherade
över till tyskarna bestyrkte ytterligare den utbredda motviljan mot
att slåss för Stalin.
Om Hitler vid denna tidpunkt hade proklamerat en rysk motregering mot Stalin hade han därmed sannolikt riktat ett dödligt slag
mot den bolsjevikiska regimen. Detta bestyrkes också av ett uttalande
av Stalins son, att det var ingenting som hans far fruktade så mycket
som proklamerandet av en antikommunistisk motregering.
Hur utnyttjade nu den tyska högsta ledningen politiskt den utomordentliga chans som här erbjöd sig~ Svaret på denna fråga är enkelt
och entydigt: den utnyttjade den inte alls, den förstörde den.
Varken Hitler själv eller hans utrikesminister synes ha satt sig in
i det ryska krigets politiska problem och möjligheter. För dem var
detta krig ett enbart militärt företag, ett erövringskrig vars mål var
att skaffa Tyskland det »Lebensraum», som omnämnes redan i »Mein
Kampf». Tanken på ett samarbete med de missnöjda elementen inom
Sovjetunionen tycks aldrig ha fallit Hitler in, för honom voro alla
dess folk »Untermenschen», skapade för att tjäna sina tyska herrar.
Inte ens ett återupprättande av de Baltiska staterna ingick i hans
planer; Balticum skulle, liksom även Ukrajna och vissa andra delar
av USSR, ombildas till ett tyskt protektorat.
Denna inställning förklarar det sätt, varpå myndigheter och folk
behandlades i de ockuperade områdena. Den ukrajnska nationalregeringen i Lwow arresterades och fördes till Sachsenhauscn, den litauiska regeringen undgick med knapp nöd samma öde. Dc baltiska
216
—- ~- ~”- ’- ————-””””””””==============—-;;;;;;=;;;;;;======……..—-·
Litteratur
staterna tillätos icke bilda nationella, självständiga truppförband, de
trupper som senare uppsattes underställdes det tyska Waffen-SS. Och
de ryska överlöpare, bland vilka också kommissarier förekommo, som
bådo om vapen för att slåss mot bolsjevikerna, möttes av ordern att
alla kommissarier omedelbart skulle skjutas!
Eller, för att citera dr Kleist: »I stället för ett upprop till nationellt
frihetskrig kom Görings kolonialstatut, i den röde kommissariens
ställe trädde den brune kommissarien, i stället för det politiska förnuftet kom Erich Kochs1 storslägga.»
Den tyska förvaltningen av de besatta områdena visade alla tecken
på att vara avpassad efter ett framgångsrikt kolonialkrigs behov.
Till högste chef utsågs Alfred Rosenberg, som dock först i maj 1941
fick i uppdrag att förbereda »Övertagandet» av dessa områden, en i
och för sig orimlig uppgift, för vilken han dessutom saknade alla
personliga kvalifikationer. Som organ härför skapade han »Reichsministerium fiir die besetzten Ostgebiete», en mammutorganisation
som av den berlinska humorn döptes till »Das Kaosministerium» och
som, delvis på grund av rivaliteten från de äldre ministerierna, fick
ringa betydelse. För den ekonomiska förvaltningen blev Görings fyraårsplan bestämmande, för transportväsendet svarade organisationen
Todt självständigt, säkerhetstjänsten lydde direkt under Himmler osv.
Det besatta området indelades i tre »rikskommissariat», Ostland
(Balticum), Vit-Ryssland samt Ukrajna. Under år 1942 tillkom Kaukasus som ett fjärde rikskommissariat. Med Hitlers indirekta stöd
kunde cheferna för dessa områden, rikskommissarierna, i allt väsentligt frigöra sig från sin nominelle chef, Rosenberg, och etablera sig
som halvt självständiga »satraper». Under dem uppbyggdes en rent
tysk förvaltning, som förstod att till sitt lands och sin egen tillfälliga
fördel exploatera landet – och i grund kväva de känslor av vänskap
och hopp, som strömmat de tyska armeerna till mötes.
T. o. m. i Balticum, som trots ryssarnas massdeporteringar alltjämt
ägde ett dugligt ledarskikt, övertogo tyskarna förvaltningen på alla
områden. Det gick så långt att rikskommissarien i Riga i detalj bestämde maximipriser för hela området, och att tyska myndigheter
kontrollerade teatrars och biografers spelplaner! Allra skadligast var
dock beslutet att vidmakthålla den av bolsjevikerna under 1940-41
beslutade och delvis genomförda konfiskationen av baltisk egendom,
inkl. all jord, all industri och nästan all enskild handel. Efter den
röda armens flykt återtogo de forna ägarna helt naturligt sin egendom, endast för att till sin bestörtning få veta, att beslaget alltjämt
var i kraft. Skillnaden var endast den, att tredje riket trätt i Sovjetunionens ställe. Alla försök från förnuftiga tyskars sida att genomföra åtminstone en viss grad av självstyrelse för de baltiska staterna
strandade på Hitlers motstånd.
Trots denna vanvettiga politik och den starka irritation, som den
framkallade, uppstod dock aldrig någon aktiv motståndsrörelse mot
tyskarna i Balticum – man visste att mycket värre saker voro att
vänta, om ryssarna skulle komma tillbaka.
1 Ukrajnas ryktbare rikskommissarie och förtryckare.
217
Litteratur
Inom Vit-Ryssland och Ukrajna ledde däremot det tyska förtrycket
redan tidigt till aktivt motstånd. När det visade sig att tyskarna inte
kommo som befriare utan som erövrare, avlöstes hoppet om befrielse
från Stalins tyranneri av hat mot inkräktarna och en nyfödd rysk
nationalkänsla. De första guerillaförbanden i tyskarnas rygg organiserades inte av Stalins agenter utan av besvikna ukrajnska och vitryska nationalister. När sedan den tyska motgången framför Moskva
gav Stalin andrum, kunde han taga denna nationalism i sin tjänst
och på dess grund organisera den storstilade partisanrörelse, som
skulle komma att bereda den tyska armeledningen så stora bekymmer.
I Kaukasus, som under sommaren 1942 besattes av general von
Kleists arme, fingo tyskarna ett helhjärtat stöd från befolkningens
sida – den civila förvaltningen hann där aldrig träda i funktion.
Landets befolkning – armenier, georgier m. fl. icke slaviska folkslag
-hade relativt sent underkuvats av tsarernas Ryssland och bevarade
ännu starka nationella känslor och hat mot allt ryskt. De inhemska
legioner, som där hunno sättas upp innan Himmler stoppade denna
rörelse, voro dock alltför svaga för att påverka fälttågets utgång.
Huvuddelen av de ryska soldater, som antingen direkt eller via
krigsfångelägren trätt in i den tyska armens led, blev emellertid
kvar där. Deras antal var högst betydande. I slutet av år 1942 synes
det ha uppgått till c:a en million man, vilka tjänade dels i egna enheter, dels instuckna i tyska staber och förband, där de i stor utsträckning användes som ordonnanser, hästskötare o. dyl. Under 1943 ställdes
alla de frivilliga förbanden under befäl av en tysk general, »General
der Freiwilligen-Verbände». Under år 1944 uppgick deras sammanlagda styrka till c:a 650 000 man, varav hälften utgjordes av turkestaner, tartarer, kosacker och kaukasier, resten av ryssar, ukrajnare m. fl.
De baltiska frivilliga förbanden utgjorde c:a sju divisioner.
Det sista försöket att utnyttja den ryska frivilligrörelsen kom på
hösten 1942, dvs. då den tyska offensiven redan närmade sig sin kulminationspunkt. Då försökte nämligen armeledningen att med hrr
Rosenbergs och Ribbentrops svaga bistånd föra fram den ryske generalen Ylassov för bildandet av en rysk »befrielsearme». Men Rimmler lyckades omintetgöra detta försök att »erbjuda Fiihrern en bolsjevikisk slaktardräng vid namn Ylassov som bundsförvant». Han förmådde också Hitler att låta upplösa den första Vlassov-kommitten,
som den 12/4 1943 bildats i Smolensk och utfärdat ett upprop till det
ryska folket. Ylassov försvann åter i fångenskap, ett slags honnörsarrest i närheten av Berlin.
Vem var då denne Vlassov, som nu försökte framträda som sitt
folks befriareT Han var en äkta son av revolutionen, en bondpojke
som under inbördeskriget kämpat med de röda och efter dess slut
på grund av energi och begåvning gjort en glänsande karriär inom
röda armen. Han deltog med utmärkelse i försvaret av Moskva 1941
och förde sedan under 1942 års strider vid Volkov den s. k. 2. stötarmen, som blev omringad och förintad av tyskarna. Ylassov själv
slog sig med ett fåtal följeslagare ut ur ringen och irrade under en
månad omkring i sumptrakterna vid Volkov, innan han tillfångatogs.
218
~~ _,.,,~———-~–…….~===========:;;—iliiiiiiilllli:lliliiiiiila:l==o-=:==a..—-
Litteratur
Både därunder och under fångenskapen hade han god tid att tänka
över, för vad han och hans män egentligen slagits och offrats, och
kom till det resultatet, att det var för att befästa Stalins våldsdiktatur
över Rysslands folk. Hans slutsats blev, att dessa folks frihet kunde
vinnas endast genom strid mot Stalin, alltså tillsammans med Tyskland, och han handlade i enlighet därmed.
Hans första försök misslyckades som nämnt. Först i krigets tolfte
timme, då Tysklands nederlag redan var oundvikligt, fick han en
ny chans, då Himmler under mycket försiktiga former – Fiihrern
fick inte stötas för huvudet – gick in för att stödja hans ide. Den
14 november 1944 bildades i Prag »Kommitten för befrielse av Rysslands folk», vilken under Ylassovs ordförandeskap utfärdade ett manifest vari dess mål angavs vara: a) att störta Stalins tyranni, befria
Sovjetunionens folk från det bolsjevikiska systemet och återgiva dem
de rättigheter som de tillkämpat sig genom »folkrevolutionen» 1917,
b) att avsluta kriget genom en ärofull fred med Tyska riket, c) att
skapa ett nytt statsskick utan bolsjeviker och profitörer.
Nu var det emellertid försent. När Ylassovs »befrielsearme» på nyåret 1945 äntligen kunde bildas, stod Tysklands fullständiga nederlag
redan för dörren. På krigshändelsernas gång kunde hans styrka, som
för övrigt aldrig kom att uppgå till mer än tre divisioner, inte längre
inverka. Inom ett halvår hade katastrofen fullbordats. Den 5 maj
överlämnade sig Ylassov till amerikanerna, som, Stalin till behag,
överlämnade honom till Sovjet. Efter femton månaders vistelse i
ryska fängelser avrättades han i Moskva.
Därmed var slutpunkten satt för en rysk frihetsrörelse som, om
den i tid fått stöd från tyskt håll, antagligen kunnat få en avgörande
betydelse för Sovjetunionens folk och därigenom också i hög grad på-
verkat Europas öde.
Erik de Laval.
219
ETT TIDSKRIFTSJUBILEUM
Den svenska antikforskningens organ Eranos’ 50:e volym.
Av de svenska vetenskapliga tidskrifterna är det inte många som
upplevat halvsekeldagen eller utkommit med sin femtionde volym.
Svensk historisk tidskrift har gjort det, likaledes Kyrkohistorisk årsskrift, för att nämna ett par som i detta sammanhang göra sig på-
minda. Men de flesta, hur lovande och förträffliga de än varit, ha av
brist på intresse dött tvindöden eller utan tillräckligt ekonomiskt stöd
måst nedläggas, utan att ha uppnått halvsekeldagen. Det kan därför
vara skäl att erinra om att Sveriges enda tidskrift för klassiska studier, den både inom och utom landet välkända och högt uppskattade
»Eranos, acta philologica suecana», just nu utkommit med sin femtionde volym – åren äro några fler, eftersom något år överhoppats
eller två sammanslagits till en volym.
Första årgången utkom 1896. Det var ett verk av en originell man
och en betydande vetenskapsman, och tidskriftens tillkomst och fortsättning är ett manande exempel av påhittighet, seg och uppoffrande
uthållighet.
På 1890-talet verkade i Uppsala som docent i latin vid universitetet
Vilhelm Lundström, som senare för en större allmänhet framför allt
skulle göra sig känd genom sin energiska verksamhet för svenskhetens
bevarande i utlandet – han var bl. a. initiativtagare till lektoraten i
svenska i utlandet. Det stod klart för den unge filologen, att svensk
humanistisk forskning måste beredas bättre publikationsmöjligheter.
Närmast gällde nu Lundströms intresse ett organ, där svenska klassiker kunde offentliggöra sina forskningar, men han gjorde senare en
viktig insats för vetenskaplig forskning i samma riktning, då han
skapade och utgav Svensk humanistisk tidskrift, som dock endast
kunde utkomma med tre årgångar 1917-19. Det som var det svåra
med starten av Eranos – ordet betyder symboliskt nog »sammanskottsmåltid», »föreningsbidrag» men också »offer» – var penningefrågan,
men även den löste optimisten och eldsjälen Lundström, på följande
originella sätt.
Han översatte, raskt och beslutsamt, på mycket kort tid, ett av Plantus’ muntraste lustspel »Mostellaria» eller »Spöket», värvade några
studenter och uppförde det på scenen.
Ett par av skådespelarna, borgmästaren i Mariefred Gustaf Lindqvist (Mari Mihi), som spelade den durkdrivne slaven Tranio’s roll,
och Waldemar Swahn, som spelade den sköna hetären Philomatium
och slyngeln Phaniscus, ha berättat om sina upplevelser i sammanhang med uppförandet. Mari Mihi berättar i »Studentens lyckliga da- 16- 533444 Svensk Tidskrift 1953 213
Litteratur
gar», att Lundström, som inte bara var översättare utan även regissör, repeterade med studenterna en hel månads tid, till dess stycket
gick perfekt. Det spelades första gången på Uppsala teater i mars
1896 och därefter på Dramaten i Stockholm, och därifrån bar det söder
ut, överallt med samma framgång. (En lustig episod kan måhända förtjäna räddas undan glömskan. Då sällskapet i en stad sitter på hotellet vid sin frukost av kaffe och biffstekar, kommer hotellvärden in
och frågar, röd av ilska, om det inte är de studenter, som spela teater,
och då detta bejakas, tillägger han, att borgmästare X. m. fl. betala
kalaset och då det alltså ingenting kostar, skall väl inte sällskapet
ta in kaffe och biffstek »utan i stället ostron och tryffel och champagne
och havannacigarrer».) Men i Skåne upphörde framgången. I stället
för inkomster blev det »feta» hotellräkningar, och de grävde djupa
hål i kassan, som förut spelats in. På västkusten och i Mellansverige
blev det emellertid bättre igen och i Örebro blev mottagandet, bland
militärer, läkare, ämbetsmän, sådant, att Mari Mihi effektfullt citerar
Haquin Spegels ord: »När romarna hörde Virgilii verser uppläsas,
då stodo de alle upp så månge, som voro tillstädes, och ärade den fattige poeten nästan så högt som själve den mäktige kejsaren.» Det ekonomiska resultatet av turnen blev väl inte så lysande, men tillräckligt
att därmed första årgången av Eranos kunde finansieras, och tre år
senare upprepades för övrigt med framgång turnen.
Tidskriften kom att i stor utsträckning präglas av sin grundare,
som däri också publicerade det mesta av sina studier från latinforskningens vida marker. I ett hänseende var hans utgivningsprinciper
knappast lyckliga. Under åren 1896-1922 publicerades bidragen huvudsakligen på latin, svenska och tyska, undantagsvis någon gång på
franska (men aldrig, så vitt jag kan se, på engelska). Från och med
årgången 1923 till och med Lundströms död förekomma aldrig några
bidrag på andra språk än latin och svenska, och uppsatser på andra
språk än dessa refuserades. Lundström hade under dessa år fått ett ·
nytt uppslukande intresse, för svenska språkets och svenskhetens bevarande, och härunder hade han kommit till den uppfattningen, att
svenskt språk också borde komma till tals och hävda sig som internationellt vetenskapligt språk. Det var en vacker och stor tanke, men
opraktisk, och den blev nog till hinder för tidskriftens spridning under
dessa år. Principen blev också föremål för kritik på olika håll. I Lund
hade man till och med, såsom professor Martin P:n Nilsson sagt mig,
planer på att, med danskt biträde, starta en ny tidskrift på området,
men dessa planer kunde av olika skäl inte förverkligas. Redan i den
första årgången 1940, som utkom efter Lundströms död och som redigerades av hans lärjunge, docenten Harry Armini, frångicks också
Lundströms redigeringsprincip – vid vilken han för resten aldrig
bundit efterträdaren genom någon föreskrift – och utrymme lämnades sålunda åt uppsatser på något av de stora internationella språ-
ken. Härmed har fortsatts av den nuvarande utgivaren, överbibliotekarien Tönnes Kleberg, som övertog redaktionen följande år 1941,
sedan 1947 i förbindelse med professorn i grekiska språket och litteraturen vid Uppsala universitet Gudmund Björck. Det är intet tvivel
214
Litteratur
om att denna omläggning, liksom föryngringen i övrigt av tidskriften, ofantligt bidragit till dess höga internationella anseende. Till de
nya initiativen höra också personligt präglade men föredömligt fullständiga och opartiska litteraturöversikter. Vid sidan av de vetenskapliga originalbidragen ger Eranos numera också en välbehövlig
orientering över antikforskningens aktuella läge och framsteg.
Den nu utkomna femtionde volymen innehåller också en förteckning
över alla bidrag, som ha ingått i de femtio volymerna. Det är verkligen en imponerande forskningsprestation, som härmed redovisas.
Under den tidigare perioden dominera, utom utgivaren själv, O. A.
Danielsson, Per Persson, Einar Löfstedt, E. Nachmanson, Martin P :n
Nilsson, som under de senaste åren också varit en mycket flitig bidragsgivare, Axel W. Persson, G. Rudberg, Håkan Sjögren. Under en
senare period tillkomma bl. a. Bertil Axelson, G. Björck, I. Diiring,
Hj. Frisk, H. Hagendahl, T. Kleberg, D. Norberg, J. Svennung, D.
Tabachovitz och A. Wifstrand. Något vid sidan av dessa bidrag från
den klassiska forskningens mera kända representanter observerar man
Hjalmar Öhrvalls uppsats 1916 »Något om knutar i antiken», men även
den är värd att göra bekantskap med, ty författaren var en framstå-
ende specialist på detta gebit och utgav en särskild bok i ämnet.
Tidskriften har sålunda väl fyllt sitt värv i den svenska antikforskningens tjänst, och den önskas en lång och lyckosam fortsättning, till
gagn för denna och till heder för vårt land.
Bror Olsson.
DET FÖRSUMMADE TILLFÅLLET
Varför förlorade Hitler kriget mot Sovjetunionen~ Själv har han
som de främsta orsakerna till nederlaget framhållit den ovanligt tidigt inbrytande, hårda vintern år 1941, som kom offensiven mot
Moskva att frysa fast, samt den anglo-amerikanska hjälpen till Stalin.
Givetvis ha också dessa faktorer bidragit till utgången. Den viktigaste orsaken till nederlaget ligger dock knappast på det militära,
utan på det politiska området. Som dr Peter Kleist framhåller i sin
år 1950 utgivna bok, »Zwischen Hitler und Stalin», förlorade Hitler
detta krig främst därför att han förde det icke mot de sovjetska
folkens förtryckare, Stalin och kommunistpartiet, utan mot dessa folk
själva, och därigenom framkallade ett hat mot inkräktarna och en
rysk nationalitetskänsla, som blev Moskvas främsta bundsfö:r:vant i
kampen mot tyskarna.
Och dock funnos vid offensivens start i juni 1941 de allra bästa
förutsättningar för att vinna stora delar av Sovjetunionens folk för
ett befrielsekrig mot deras förtryckare. Stalins hänsynslösa krig mot
»kulakerna» och den avsiktligt framkallade hungersnöden i Ukrajna
med dess milliontals offer låg ju endast c:a 10 år tillbaka i tiden, de
stora utrensningarna, som bl. a. omfattat tiotusentals officerare, hade
sträckt sig ända fram till år 1938, och östra Polen och Balticum hade
så sent som 1939-40 tvingats in under bolsjevismens skräckvälde. Det
16* -533444 215
~ ’
l
Litteratur
fanns alltså gott om färska och starka jäsningsämnen i Stalins Ryssland.
Det var därför helt naturligt att de tyska armeerna överallt hälsades
av befolkningen som befriare. Deras förtrupper möttes i de vitryska
och ukrajnska byarna av deputationer som överbringade salt och
bröd, och i de åter öppnade kyrkorna läste prästerna förböner för
de tyska vapnens framgång. Biskopen i Wladimir i Volhynien utfärdade en proklamation för samarbete med Tyskland, biskoparna i
Mitau, Kannas och Narva sände hyllningstelegram till Hitler. I Lwow
bildades redan under de första dagarna efter stadens erövring en
ukrajnsk nationalregering, som fick en hänförd anslutning från befolkningens sida. I Litauen hade man omedelbart efter tyskarnas
inmarsch konstituerat en antibolsjevikisk regering, som proklamerade
krig vid Tysklands sida för landets befrielse. Och i alla de tre baltiska staterna ställde sig officerskårerna – dvs. vad som fanns kvar
av dem efter bolsjevikernas massdeporteringar – till de tyska befälhavarnas förfogande och anhöllo om vapen för striden mot sina
folks förtryckare.
Ä ven inom röda armen kommo liknande tendenser tillsynes. Medan
vissa förband slogos med fanatism kunde på andra håll hela divisioner upplösas utan allvarlig strid. De hundratusentals fångar som
togos under fälttågets första månader- enbart vid Urnan i Ukrajna
c:a 665 000 ’- voro inte enbart ett vittnesbörd om den tyska högre
ledningens överlägsenhet utan också ett utslag av den röda armens
bristande kampvilja. Och de tusentals överlöpare som marscherade
över till tyskarna bestyrkte ytterligare den utbredda motviljan mot
att slåss för Stalin.
Om Hitler vid denna tidpunkt hade proklamerat en rysk motregering mot Stalin hade han därmed sannolikt riktat ett dödligt slag
mot den bolsjevikiska regimen. Detta bestyrkes också av ett uttalande
av Stalins son, att det var ingenting som hans far fruktade så mycket
som proklamerandet av en antikommunistisk motregering.
Hur utnyttjade nu den tyska högsta ledningen politiskt den utomordentliga chans som här erbjöd sig~ Svaret på denna fråga är enkelt
och entydigt: den utnyttjade den inte alls, den förstörde den.
Varken Hitler själv eller hans utrikesminister synes ha satt sig in
i det ryska krigets politiska problem och möjligheter. För dem var
detta krig ett enbart militärt företag, ett erövringskrig vars mål var
att skaffa Tyskland det »Lebensraum», som omnämnes redan i »Mein
Kampf». Tanken på ett samarbete med de missnöjda elementen inom
Sovjetunionen tycks aldrig ha fallit Hitler in, för honom voro alla
dess folk »Untermenschen», skapade för att tjäna sina tyska herrar.
Inte ens ett återupprättande av de Baltiska staterna ingick i hans
planer; Balticum skulle, liksom även Ukrajna och vissa andra delar
av USSR, ombildas till ett tyskt protektorat.
Denna inställning förklarar det sätt, varpå myndigheter och folk
behandlades i de ockuperade områdena. Den ukrajnska nationalregeringen i Lwow arresterades och fördes till Sachsenhauscn, den litauiska regeringen undgick med knapp nöd samma öde. Dc baltiska
216
—- ~- ~”- ’- ————-””””””””==============—-;;;;;;=;;;;;;======……..—-·
Litteratur
staterna tillätos icke bilda nationella, självständiga truppförband, de
trupper som senare uppsattes underställdes det tyska Waffen-SS. Och
de ryska överlöpare, bland vilka också kommissarier förekommo, som
bådo om vapen för att slåss mot bolsjevikerna, möttes av ordern att
alla kommissarier omedelbart skulle skjutas!
Eller, för att citera dr Kleist: »I stället för ett upprop till nationellt
frihetskrig kom Görings kolonialstatut, i den röde kommissariens
ställe trädde den brune kommissarien, i stället för det politiska förnuftet kom Erich Kochs1 storslägga.»
Den tyska förvaltningen av de besatta områdena visade alla tecken
på att vara avpassad efter ett framgångsrikt kolonialkrigs behov.
Till högste chef utsågs Alfred Rosenberg, som dock först i maj 1941
fick i uppdrag att förbereda »Övertagandet» av dessa områden, en i
och för sig orimlig uppgift, för vilken han dessutom saknade alla
personliga kvalifikationer. Som organ härför skapade han »Reichsministerium fiir die besetzten Ostgebiete», en mammutorganisation
som av den berlinska humorn döptes till »Das Kaosministerium» och
som, delvis på grund av rivaliteten från de äldre ministerierna, fick
ringa betydelse. För den ekonomiska förvaltningen blev Görings fyraårsplan bestämmande, för transportväsendet svarade organisationen
Todt självständigt, säkerhetstjänsten lydde direkt under Himmler osv.
Det besatta området indelades i tre »rikskommissariat», Ostland
(Balticum), Vit-Ryssland samt Ukrajna. Under år 1942 tillkom Kaukasus som ett fjärde rikskommissariat. Med Hitlers indirekta stöd
kunde cheferna för dessa områden, rikskommissarierna, i allt väsentligt frigöra sig från sin nominelle chef, Rosenberg, och etablera sig
som halvt självständiga »satraper». Under dem uppbyggdes en rent
tysk förvaltning, som förstod att till sitt lands och sin egen tillfälliga
fördel exploatera landet – och i grund kväva de känslor av vänskap
och hopp, som strömmat de tyska armeerna till mötes.
T. o. m. i Balticum, som trots ryssarnas massdeporteringar alltjämt
ägde ett dugligt ledarskikt, övertogo tyskarna förvaltningen på alla
områden. Det gick så långt att rikskommissarien i Riga i detalj bestämde maximipriser för hela området, och att tyska myndigheter
kontrollerade teatrars och biografers spelplaner! Allra skadligast var
dock beslutet att vidmakthålla den av bolsjevikerna under 1940-41
beslutade och delvis genomförda konfiskationen av baltisk egendom,
inkl. all jord, all industri och nästan all enskild handel. Efter den
röda armens flykt återtogo de forna ägarna helt naturligt sin egendom, endast för att till sin bestörtning få veta, att beslaget alltjämt
var i kraft. Skillnaden var endast den, att tredje riket trätt i Sovjetunionens ställe. Alla försök från förnuftiga tyskars sida att genomföra åtminstone en viss grad av självstyrelse för de baltiska staterna
strandade på Hitlers motstånd.
Trots denna vanvettiga politik och den starka irritation, som den
framkallade, uppstod dock aldrig någon aktiv motståndsrörelse mot
tyskarna i Balticum – man visste att mycket värre saker voro att
vänta, om ryssarna skulle komma tillbaka.
1 Ukrajnas ryktbare rikskommissarie och förtryckare.
217
Litteratur
Inom Vit-Ryssland och Ukrajna ledde däremot det tyska förtrycket
redan tidigt till aktivt motstånd. När det visade sig att tyskarna inte
kommo som befriare utan som erövrare, avlöstes hoppet om befrielse
från Stalins tyranneri av hat mot inkräktarna och en nyfödd rysk
nationalkänsla. De första guerillaförbanden i tyskarnas rygg organiserades inte av Stalins agenter utan av besvikna ukrajnska och vitryska nationalister. När sedan den tyska motgången framför Moskva
gav Stalin andrum, kunde han taga denna nationalism i sin tjänst
och på dess grund organisera den storstilade partisanrörelse, som
skulle komma att bereda den tyska armeledningen så stora bekymmer.
I Kaukasus, som under sommaren 1942 besattes av general von
Kleists arme, fingo tyskarna ett helhjärtat stöd från befolkningens
sida – den civila förvaltningen hann där aldrig träda i funktion.
Landets befolkning – armenier, georgier m. fl. icke slaviska folkslag
-hade relativt sent underkuvats av tsarernas Ryssland och bevarade
ännu starka nationella känslor och hat mot allt ryskt. De inhemska
legioner, som där hunno sättas upp innan Himmler stoppade denna
rörelse, voro dock alltför svaga för att påverka fälttågets utgång.
Huvuddelen av de ryska soldater, som antingen direkt eller via
krigsfångelägren trätt in i den tyska armens led, blev emellertid
kvar där. Deras antal var högst betydande. I slutet av år 1942 synes
det ha uppgått till c:a en million man, vilka tjänade dels i egna enheter, dels instuckna i tyska staber och förband, där de i stor utsträckning användes som ordonnanser, hästskötare o. dyl. Under 1943 ställdes
alla de frivilliga förbanden under befäl av en tysk general, »General
der Freiwilligen-Verbände». Under år 1944 uppgick deras sammanlagda styrka till c:a 650 000 man, varav hälften utgjordes av turkestaner, tartarer, kosacker och kaukasier, resten av ryssar, ukrajnare m. fl.
De baltiska frivilliga förbanden utgjorde c:a sju divisioner.
Det sista försöket att utnyttja den ryska frivilligrörelsen kom på
hösten 1942, dvs. då den tyska offensiven redan närmade sig sin kulminationspunkt. Då försökte nämligen armeledningen att med hrr
Rosenbergs och Ribbentrops svaga bistånd föra fram den ryske generalen Ylassov för bildandet av en rysk »befrielsearme». Men Rimmler lyckades omintetgöra detta försök att »erbjuda Fiihrern en bolsjevikisk slaktardräng vid namn Ylassov som bundsförvant». Han förmådde också Hitler att låta upplösa den första Vlassov-kommitten,
som den 12/4 1943 bildats i Smolensk och utfärdat ett upprop till det
ryska folket. Ylassov försvann åter i fångenskap, ett slags honnörsarrest i närheten av Berlin.
Vem var då denne Vlassov, som nu försökte framträda som sitt
folks befriareT Han var en äkta son av revolutionen, en bondpojke
som under inbördeskriget kämpat med de röda och efter dess slut
på grund av energi och begåvning gjort en glänsande karriär inom
röda armen. Han deltog med utmärkelse i försvaret av Moskva 1941
och förde sedan under 1942 års strider vid Volkov den s. k. 2. stötarmen, som blev omringad och förintad av tyskarna. Ylassov själv
slog sig med ett fåtal följeslagare ut ur ringen och irrade under en
månad omkring i sumptrakterna vid Volkov, innan han tillfångatogs.
218
~~ _,.,,~———-~–…….~===========:;;—iliiiiiiilllli:lliliiiiiila:l==o-=:==a..—-
Litteratur
Både därunder och under fångenskapen hade han god tid att tänka
över, för vad han och hans män egentligen slagits och offrats, och
kom till det resultatet, att det var för att befästa Stalins våldsdiktatur
över Rysslands folk. Hans slutsats blev, att dessa folks frihet kunde
vinnas endast genom strid mot Stalin, alltså tillsammans med Tyskland, och han handlade i enlighet därmed.
Hans första försök misslyckades som nämnt. Först i krigets tolfte
timme, då Tysklands nederlag redan var oundvikligt, fick han en
ny chans, då Himmler under mycket försiktiga former – Fiihrern
fick inte stötas för huvudet – gick in för att stödja hans ide. Den
14 november 1944 bildades i Prag »Kommitten för befrielse av Rysslands folk», vilken under Ylassovs ordförandeskap utfärdade ett manifest vari dess mål angavs vara: a) att störta Stalins tyranni, befria
Sovjetunionens folk från det bolsjevikiska systemet och återgiva dem
de rättigheter som de tillkämpat sig genom »folkrevolutionen» 1917,
b) att avsluta kriget genom en ärofull fred med Tyska riket, c) att
skapa ett nytt statsskick utan bolsjeviker och profitörer.
Nu var det emellertid försent. När Ylassovs »befrielsearme» på nyåret 1945 äntligen kunde bildas, stod Tysklands fullständiga nederlag
redan för dörren. På krigshändelsernas gång kunde hans styrka, som
för övrigt aldrig kom att uppgå till mer än tre divisioner, inte längre
inverka. Inom ett halvår hade katastrofen fullbordats. Den 5 maj
överlämnade sig Ylassov till amerikanerna, som, Stalin till behag,
överlämnade honom till Sovjet. Efter femton månaders vistelse i
ryska fängelser avrättades han i Moskva.
Därmed var slutpunkten satt för en rysk frihetsrörelse som, om
den i tid fått stöd från tyskt håll, antagligen kunnat få en avgörande
betydelse för Sovjetunionens folk och därigenom också i hög grad på-
verkat Europas öde.
Erik de Laval.
219