Östtyskland som rysk vasallstat
1952
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
——–~–~—L—————-~ t
ÖSTTYSI(LAND
SOM RYSK VASALLSTAT
A.u sekreterare CARL-MAGNUS BJÖRKLUND
»För utvecklandet av en stat är två år en kort tid. Men
framgångarna i DDR under denna korta period bevisar, att
den väg den slagit in på, är den enda riktiga, som motsvarar
inte bara DDR-befolkningens intressen utan hela tyska folkets!»
(östtysklands säkerhetsminister Zaisser
i Pravda den 7 oktober 1951.)
DET är en berlinkväll våren 1952 på Ost-Bahnhof där det gamla
namnet, Schlesischer Bahnhof är övermålat. De fåtaliga berlinare
som har något på U-Bahn eller S-bahn att uträtta denna kväll
hastar snabbare än vanligt förbi de trubbiga och stirrande
»Votrapos» som övervakar ordningen. Votrapo är Volks-TransportPolizei, en underavdelning av folkpolisen och den härskar med
kamrat Ivans nåde inte bara över öst-Berlinutan också över VästBerlins trafikmedel och järnvägsstationer.
Ett tåg kommer in och samtidigt marscherar en trupp militär
upp på perrongen. Unga, väldrillade pojkar, »Schneidige Jungs»
i mörkblå uniformer. Kommandoord, ilastning! Med förvåning ser
den ensamme åskådaren från ett annat land i kvällsmörkret en
paradtrupp ha uppvisning. Det är dock ingen uppvisning, det är
bara en pluton folkmarinsoldater som skall ut till Greifswalddistriktet. På transporttåget sitter redan åtskilliga plutoner i de
halvskumma kupeerna och sakta ångar tåget ut från den mörka
bangården. Tåget är en symbol för Öst-Europa. Nästan mörklagt
ångar det mot okända öden. De dåliga östtyska kolen som blir kvar
för republiken sedan Sovjet tagit sina leveranser, sprider en mörkröd helveteskvast av gnistor upp ur skorstenens strut. Gnistregnet
fortsätter att falla, det sprider sig över terrängen. Tåget kvider
där det försvinner i mörkret …
Det var emellertid inte första gången som svenska ögon betraktade den östtyska folkmarinens unga elit i aktion. Sommaren 1950
400
Osttyskland som rysk vasallstat
gick den stora kominformkongressen i Berlin av stapeln och två
svenska kommunistledare- det lär ha varit Lager och Karlssonbeundrade en utvald elit av åttahundra folkmatroser i stram parad
och vakthållning vid det stora kongressmötet vid Leninalle. Det
var första gången de nya blå uniformerna var på. Det var som
på Hitlertiden; uniformselegans, stram drill, klacksmällar, kommandoord.
Mitt för ögonen på samma världssamvete som såg Tredje riket
byggas upp med våld, på bekostnad av individernas rätt och frihet, har tyska demokratiska republiken, DDR, på två år skapats
om till en genomorganiserad militär- och polisstat. Sedan ryssarna
organiserat det kommunistiska enhetsparti som blev ett resultat
av »sammanslagningen» mellan kommunister och socialdemokrater och sedan republiken blivit ett faktum, drogs de ryska säkerhetsorganen tillbaka och tyska organ bildades. I början på 1950
var det östtyska säkerhetsministeriet klart. Hundratals svenska
spanienkämpar kände mannen som stod i spetsen, det var »general
Gomez», internationella röda brigadens chef i inbördeskriget i
Spanien, dvs. förre tyske löjtnanten Wilhelm Zaisser. I hans väldiga säkerhetsministerium på Normannenstrasse 21 i Östberlin arbetar i dag 600 funktionärer plus otaliga tolkar, stenografer, chaufförer och signalister. Staatssicherheitsdienst, SSD, statssäkerhetstjänsten, Gestapos arvtagare, omfattar 4 000 fast anställda plus
otaliga småagenter och vanliga angivare.
statssekreteraren i säkerhetsministeriet är heller ingen okänd
stjärna. Erich Mielke fick 1932 beröm av en kommunistisk riksdagsman i Berlin för sin »mästerhand och sitt jägaröga». Det var
sedan han med tre skott skjutit ned två polismän på Biilowplatz,
»för att statuera ett exempel», innan han for till Moskva där han
genomgick de högre militära skolorna och även frotterade sig i
Frunzes militärakademi med ett halvt dussin svenskar. 1945 kom
Mielke tillbaka i rysk officersuniform och såg den brinnande stad,
som varit en idyll ännu den dag han sköt de enkla polismännen
Anlauf och Lenk. Folkpolisen och den blivande statssäkerhetstjänsten fick i honom en man med 13 års moskvavisdom.
statssäkerhetstjänsten har 8 sektioner, en för varje östtysk delstat (numera distrikt), en för spärrområdet kring urangruvorna
och en för den illegala apparat som arbetar i Västtyskland och
södra Danmark. 210 byråer och över 2 000 kontor plus »träffplatser»
för agenter och angivare kompletterar det väldiga maskineriet.
I ministeriet finns en »röd eminens», en sovjetrysk general, och
401
Carl-Magnus Björklund
denne kontrasignerar i sista hand alla viktiga papper och fattar
ensam viktigare avgöranden. I ministeriet finns 16 byråer: personalbyrån, intendenturbyrån, antisabotagebyrån, byrån för västtysk tjänst, kontraspionagebyrån, femtekolonnbyrån, informationsbyrån, censurbyrån, polisbyrån, efterspaningsbyrån, förhörsoch razziabyrån, angivelsebyrån, politik- och kulturbyrån, personalskyddsbyrån, statistikbyrån, järnvägsbyrån, passbyrån och
huvudkartoteket.
Den östtyska motståndsrörelsens central i Västberlin, KgU,
Kampgruppen mot omänsklighet, har undan för undan kartlagt
SSD:s arbete. Dessförinnan kartlade och registrerade KgU sovjetsäkerhetstjänstens arbete 1945-50: 11 koncentrationsläger, 190 000
interner, okänt antal mördade i smyg, 98 000 döda av hunger och
tbc i lägren, 39 000 deporterade i hemlighet till Sovjetunionen,
36 000 släppta och 15 000 kvar i lägren som sedan dess fyllts ut med
50 000 interner av SSD.
SSD är ett mönster av sovjetrysk organisationsplan – kopierad
på den ryska säkerhetstjänsten- och tysk grundlighet. Dess passförfalskningsbyrå, byrå XV, lär vara världens modernaste. Censurbyrån har numera magnetofonapparater för telefonnätet och inte
minst samtal från Sverige tas ofta upp på stålband. Brevcensuren
är tät för all post till och från »icke-demokratiskt område».
IX. byrån, förhör och razzior, leds i regel av ryska »rådgivare»
och Kampgruppens kartotek har dokument i överflöd som bevisar
den politiska terrorns existens på ett västeuropeiskt område, strax
utanför Sveriges knutar. I intet avseende ligger man här efter
Gestapo ifråga om effektiva metoder.
Kartoteket i XVI. byrån har sitt intresse därför att där införts
praktiskt taget alla östtyskar, västtyskar och utlänningar med
tyska anknytningar, som på något sätt kunna ha något intresse.
Tre saker är obligatoriska på korten; vederbörandes förhållande
till sprit, kvinnor och ekonomi. Olikfärgade ryttare markerar hans
karaktärsläggning, den som kan mutas har gul ryttare, den erotiske har violett och den som kan duga till aktiv insats vid en kommande koreakupp i Europa har röd ryttare.
.SSD:s agentväsen är vittomfattande. Praktiskt taget allt av intresse för SSD inrapporteras. Från Sverige slussas informationer
över Liibeck, uppsamlade av östtyska »flyktingar». De farligaste
motståndarna, avhoppade egna funktionärer etc., jagas skoningslöst tills de infångas. Normerade taxor reglerar arvodet för ett
människorov; priset för ett huvud är mellan 500 och 6 000 mark.
402
————~–~~—————r——————————~——————~~——~——–•
Östtyskland som rysk vasallstat
Wilhelm Pieck, östtyska republikens »landsfader», lämnade
Tyskland efter Hitlers maktövertagande och »studerade» lång tid
i Moskva. Skandinaviska kominternagenter, även svenska, umgicks flitigt med honom och någon lär t. o. m. ha delat rum med
honom och Grotewohl på Rotel Lux i Moskva. 1945 kom han tillbaka till sitt fosterland för att bli marionettpresident i den blivande
republiken, där socialdemokratien icke hade någon kraft att stå
emot Sovjets tryck och förhindra den totala bolsjeviseringen.
Grunden till den folkarme som utlovades till Stalin våren 1952
hade lagts tidigare, men ett viktigt steg framåt togs den 12 november 1949, då beslut fattades i ryska överkommandot i Berlin om
att samtliga arbetsförmedlingar i Östtyskland snarast skulle registrera 150 000 östtyska män av årgångarna 1925-30. Överste
folkpoliskommendören, dr Kurt Fischer, skrev under ordern. Generalerna Trutjanov och Turanjev ställde omedelbart ett antal av
röda armens kaserner till förfogande för de första folkpolisenheterna. Kaserner frigjordes i östersjöstäderna och en del örlogsenheter överlämnades för utbildningsändamåL
Den östtyska folkarmen skulle enligt 1949 års planer omfatta
400 000 man. Då den givetvis inte kunde skapas omedelbart utan
att väcka den sovande björnen, i detta fall väst-Europa, förbereddes i första hand kaderorganisationen för armen, som till att börja
med indelades i fem högre staber: Potsdam, Schwerin, Dresden,
·weimar och Halle. Kaderorganisationen för de motoriserade divisionerna omfattade l pansarregemente med tre avdelningar, l artilleriregemente med 2 avdelningar, 2 motoriserade skytteregementen med 3 bataljoner a 6 kompanier. Pr bataljon ett kulsprutepistolkompani. En 12 cm granatkastarbataljon. En pionjärbataljon
med bl. a. ett brobyggnadskompani och en pansarspaningsbataljon.
Mobiliseringsplanen för denna blivande 400 OOO:mannaarme omfattade fyra alternativ; I: inbördeskrig med kravaller i Västtyskland och insats av grupperna Schwerin, Fotsdam och Weimar i
avsikt att »återställa ordningen» i Västtyskland. Alternativ II:
angrepp västerifrån. Alternativ III: angrepp söderifrån. Alternativ IV: angrepp mot väster tillsammans med polska och ryska förband. De bästa folkarmeförbanden följer som polistrupp och resten
koncentrerar sig på »partisanbekämpning».
Detta var den första planens konturer. Senare organiserades en
folkpolis. Armens kader var färdig och det återstod till sist
endast att sommaren 1952 utfärda den redan färdigskrivna ordern
om enrollerande av ungdomar, i första hand medlemmar av två-
403
Carl-Magnus Björklund
miljonersorganisationen FDJ, Freie deutsche Jugend, kommunistiska ungdomsrörelsen. En viss omorganisation har skett, förbanden har organiserats om till små, lättrörliga brigader med artilleri, pansaravdelningar och stora mängder automatvapen. Officersoch underofficersutbildningen har forcerats och behovet för
400 OOO:mannarmen är täckt. Kaserner, lägerplatser, övningsområden och vapen finns klara. Wilhelm Piecks löfte till Stalin att
snarast stampa fram folkarmen var baserat på kalla fakta; han
kunde åstadkomma detta konststycke i en handvändning och ställa
Västtyskland inför fait accompli dvs. folkbrodern i östern kringskuren av ett hypereffektivt polissystem i sovjetregi och väpnad
till tänderna med en icke föraktlig folkarme som ev. blivande motståndare enligt koreamönster.
östtyska folkmarinen började organiseras i november 1949 och
de första utbildningsförbanden startade i Stralsund. Officers- och
underofficerskårerna skolades på enheter som ställts till förfogande av sovjetflottan; i första hand motortorpedbåtar, ubåtar och
specialutrustade före detta trålare av vilka en hel del som bekant
gjort övningsturer även i svenska farvatten, bl. a. i örlogshamnen
i Karlskrona. 20 före detta tyska ubåtar med snorkel, minst 50 motortorpedbåtar och en rad trålare sattes omedelbart in för östtyska
folkmarinens räkning. En tvåårsplan fastställdes enligt vilken den
östtyska folkmarinen skulle vara klar senast den l maj 1952.
I dag finns den östtyska folkmarinen inte bara på papperet.
starka motortorpedbåtsförband med 15 man pr båt, sex jagare,
ubåtsjagare och ett okänt antal nya sovjetryska örlogsenheter har
redan fulltrimmade besättningar och nya utbildas i kasernerna i
Stralsund, Wismar, Rostock, Binz, Sassnitz och Greifswald.
Underrättelserna om östtyska folkpolisens verkliga innebörd
lämnas nästan dagligen av flyktingar som kastat uniformerna
och sökt sig över till Västberlin. En sak som i detta sammanhang
inte saknar intresse för Sverige är den organiserade vapensmugglingen från östtyskland över till kommunisterna i SchleswigHolstein och dess kommunistpartis militära organisation. Utvecklingen i östtyskland och trampet av östtyska stövlar bör ge ett
eko som manar till vaksamhet och bitter realism i Skandinavien.
Inte minst i Sverige. östtyska folkmarinens övningsområde ligger
inte så långt från svenska kusten och stryker i omedelbar närhet
av Bornholm.
404
ÖSTTYSI(LAND
SOM RYSK VASALLSTAT
A.u sekreterare CARL-MAGNUS BJÖRKLUND
»För utvecklandet av en stat är två år en kort tid. Men
framgångarna i DDR under denna korta period bevisar, att
den väg den slagit in på, är den enda riktiga, som motsvarar
inte bara DDR-befolkningens intressen utan hela tyska folkets!»
(östtysklands säkerhetsminister Zaisser
i Pravda den 7 oktober 1951.)
DET är en berlinkväll våren 1952 på Ost-Bahnhof där det gamla
namnet, Schlesischer Bahnhof är övermålat. De fåtaliga berlinare
som har något på U-Bahn eller S-bahn att uträtta denna kväll
hastar snabbare än vanligt förbi de trubbiga och stirrande
»Votrapos» som övervakar ordningen. Votrapo är Volks-TransportPolizei, en underavdelning av folkpolisen och den härskar med
kamrat Ivans nåde inte bara över öst-Berlinutan också över VästBerlins trafikmedel och järnvägsstationer.
Ett tåg kommer in och samtidigt marscherar en trupp militär
upp på perrongen. Unga, väldrillade pojkar, »Schneidige Jungs»
i mörkblå uniformer. Kommandoord, ilastning! Med förvåning ser
den ensamme åskådaren från ett annat land i kvällsmörkret en
paradtrupp ha uppvisning. Det är dock ingen uppvisning, det är
bara en pluton folkmarinsoldater som skall ut till Greifswalddistriktet. På transporttåget sitter redan åtskilliga plutoner i de
halvskumma kupeerna och sakta ångar tåget ut från den mörka
bangården. Tåget är en symbol för Öst-Europa. Nästan mörklagt
ångar det mot okända öden. De dåliga östtyska kolen som blir kvar
för republiken sedan Sovjet tagit sina leveranser, sprider en mörkröd helveteskvast av gnistor upp ur skorstenens strut. Gnistregnet
fortsätter att falla, det sprider sig över terrängen. Tåget kvider
där det försvinner i mörkret …
Det var emellertid inte första gången som svenska ögon betraktade den östtyska folkmarinens unga elit i aktion. Sommaren 1950
400
Osttyskland som rysk vasallstat
gick den stora kominformkongressen i Berlin av stapeln och två
svenska kommunistledare- det lär ha varit Lager och Karlssonbeundrade en utvald elit av åttahundra folkmatroser i stram parad
och vakthållning vid det stora kongressmötet vid Leninalle. Det
var första gången de nya blå uniformerna var på. Det var som
på Hitlertiden; uniformselegans, stram drill, klacksmällar, kommandoord.
Mitt för ögonen på samma världssamvete som såg Tredje riket
byggas upp med våld, på bekostnad av individernas rätt och frihet, har tyska demokratiska republiken, DDR, på två år skapats
om till en genomorganiserad militär- och polisstat. Sedan ryssarna
organiserat det kommunistiska enhetsparti som blev ett resultat
av »sammanslagningen» mellan kommunister och socialdemokrater och sedan republiken blivit ett faktum, drogs de ryska säkerhetsorganen tillbaka och tyska organ bildades. I början på 1950
var det östtyska säkerhetsministeriet klart. Hundratals svenska
spanienkämpar kände mannen som stod i spetsen, det var »general
Gomez», internationella röda brigadens chef i inbördeskriget i
Spanien, dvs. förre tyske löjtnanten Wilhelm Zaisser. I hans väldiga säkerhetsministerium på Normannenstrasse 21 i Östberlin arbetar i dag 600 funktionärer plus otaliga tolkar, stenografer, chaufförer och signalister. Staatssicherheitsdienst, SSD, statssäkerhetstjänsten, Gestapos arvtagare, omfattar 4 000 fast anställda plus
otaliga småagenter och vanliga angivare.
statssekreteraren i säkerhetsministeriet är heller ingen okänd
stjärna. Erich Mielke fick 1932 beröm av en kommunistisk riksdagsman i Berlin för sin »mästerhand och sitt jägaröga». Det var
sedan han med tre skott skjutit ned två polismän på Biilowplatz,
»för att statuera ett exempel», innan han for till Moskva där han
genomgick de högre militära skolorna och även frotterade sig i
Frunzes militärakademi med ett halvt dussin svenskar. 1945 kom
Mielke tillbaka i rysk officersuniform och såg den brinnande stad,
som varit en idyll ännu den dag han sköt de enkla polismännen
Anlauf och Lenk. Folkpolisen och den blivande statssäkerhetstjänsten fick i honom en man med 13 års moskvavisdom.
statssäkerhetstjänsten har 8 sektioner, en för varje östtysk delstat (numera distrikt), en för spärrområdet kring urangruvorna
och en för den illegala apparat som arbetar i Västtyskland och
södra Danmark. 210 byråer och över 2 000 kontor plus »träffplatser»
för agenter och angivare kompletterar det väldiga maskineriet.
I ministeriet finns en »röd eminens», en sovjetrysk general, och
401
Carl-Magnus Björklund
denne kontrasignerar i sista hand alla viktiga papper och fattar
ensam viktigare avgöranden. I ministeriet finns 16 byråer: personalbyrån, intendenturbyrån, antisabotagebyrån, byrån för västtysk tjänst, kontraspionagebyrån, femtekolonnbyrån, informationsbyrån, censurbyrån, polisbyrån, efterspaningsbyrån, förhörsoch razziabyrån, angivelsebyrån, politik- och kulturbyrån, personalskyddsbyrån, statistikbyrån, järnvägsbyrån, passbyrån och
huvudkartoteket.
Den östtyska motståndsrörelsens central i Västberlin, KgU,
Kampgruppen mot omänsklighet, har undan för undan kartlagt
SSD:s arbete. Dessförinnan kartlade och registrerade KgU sovjetsäkerhetstjänstens arbete 1945-50: 11 koncentrationsläger, 190 000
interner, okänt antal mördade i smyg, 98 000 döda av hunger och
tbc i lägren, 39 000 deporterade i hemlighet till Sovjetunionen,
36 000 släppta och 15 000 kvar i lägren som sedan dess fyllts ut med
50 000 interner av SSD.
SSD är ett mönster av sovjetrysk organisationsplan – kopierad
på den ryska säkerhetstjänsten- och tysk grundlighet. Dess passförfalskningsbyrå, byrå XV, lär vara världens modernaste. Censurbyrån har numera magnetofonapparater för telefonnätet och inte
minst samtal från Sverige tas ofta upp på stålband. Brevcensuren
är tät för all post till och från »icke-demokratiskt område».
IX. byrån, förhör och razzior, leds i regel av ryska »rådgivare»
och Kampgruppens kartotek har dokument i överflöd som bevisar
den politiska terrorns existens på ett västeuropeiskt område, strax
utanför Sveriges knutar. I intet avseende ligger man här efter
Gestapo ifråga om effektiva metoder.
Kartoteket i XVI. byrån har sitt intresse därför att där införts
praktiskt taget alla östtyskar, västtyskar och utlänningar med
tyska anknytningar, som på något sätt kunna ha något intresse.
Tre saker är obligatoriska på korten; vederbörandes förhållande
till sprit, kvinnor och ekonomi. Olikfärgade ryttare markerar hans
karaktärsläggning, den som kan mutas har gul ryttare, den erotiske har violett och den som kan duga till aktiv insats vid en kommande koreakupp i Europa har röd ryttare.
.SSD:s agentväsen är vittomfattande. Praktiskt taget allt av intresse för SSD inrapporteras. Från Sverige slussas informationer
över Liibeck, uppsamlade av östtyska »flyktingar». De farligaste
motståndarna, avhoppade egna funktionärer etc., jagas skoningslöst tills de infångas. Normerade taxor reglerar arvodet för ett
människorov; priset för ett huvud är mellan 500 och 6 000 mark.
402
————~–~~—————r——————————~——————~~——~——–•
Östtyskland som rysk vasallstat
Wilhelm Pieck, östtyska republikens »landsfader», lämnade
Tyskland efter Hitlers maktövertagande och »studerade» lång tid
i Moskva. Skandinaviska kominternagenter, även svenska, umgicks flitigt med honom och någon lär t. o. m. ha delat rum med
honom och Grotewohl på Rotel Lux i Moskva. 1945 kom han tillbaka till sitt fosterland för att bli marionettpresident i den blivande
republiken, där socialdemokratien icke hade någon kraft att stå
emot Sovjets tryck och förhindra den totala bolsjeviseringen.
Grunden till den folkarme som utlovades till Stalin våren 1952
hade lagts tidigare, men ett viktigt steg framåt togs den 12 november 1949, då beslut fattades i ryska överkommandot i Berlin om
att samtliga arbetsförmedlingar i Östtyskland snarast skulle registrera 150 000 östtyska män av årgångarna 1925-30. Överste
folkpoliskommendören, dr Kurt Fischer, skrev under ordern. Generalerna Trutjanov och Turanjev ställde omedelbart ett antal av
röda armens kaserner till förfogande för de första folkpolisenheterna. Kaserner frigjordes i östersjöstäderna och en del örlogsenheter överlämnades för utbildningsändamåL
Den östtyska folkarmen skulle enligt 1949 års planer omfatta
400 000 man. Då den givetvis inte kunde skapas omedelbart utan
att väcka den sovande björnen, i detta fall väst-Europa, förbereddes i första hand kaderorganisationen för armen, som till att börja
med indelades i fem högre staber: Potsdam, Schwerin, Dresden,
·weimar och Halle. Kaderorganisationen för de motoriserade divisionerna omfattade l pansarregemente med tre avdelningar, l artilleriregemente med 2 avdelningar, 2 motoriserade skytteregementen med 3 bataljoner a 6 kompanier. Pr bataljon ett kulsprutepistolkompani. En 12 cm granatkastarbataljon. En pionjärbataljon
med bl. a. ett brobyggnadskompani och en pansarspaningsbataljon.
Mobiliseringsplanen för denna blivande 400 OOO:mannaarme omfattade fyra alternativ; I: inbördeskrig med kravaller i Västtyskland och insats av grupperna Schwerin, Fotsdam och Weimar i
avsikt att »återställa ordningen» i Västtyskland. Alternativ II:
angrepp västerifrån. Alternativ III: angrepp söderifrån. Alternativ IV: angrepp mot väster tillsammans med polska och ryska förband. De bästa folkarmeförbanden följer som polistrupp och resten
koncentrerar sig på »partisanbekämpning».
Detta var den första planens konturer. Senare organiserades en
folkpolis. Armens kader var färdig och det återstod till sist
endast att sommaren 1952 utfärda den redan färdigskrivna ordern
om enrollerande av ungdomar, i första hand medlemmar av två-
403
Carl-Magnus Björklund
miljonersorganisationen FDJ, Freie deutsche Jugend, kommunistiska ungdomsrörelsen. En viss omorganisation har skett, förbanden har organiserats om till små, lättrörliga brigader med artilleri, pansaravdelningar och stora mängder automatvapen. Officersoch underofficersutbildningen har forcerats och behovet för
400 OOO:mannarmen är täckt. Kaserner, lägerplatser, övningsområden och vapen finns klara. Wilhelm Piecks löfte till Stalin att
snarast stampa fram folkarmen var baserat på kalla fakta; han
kunde åstadkomma detta konststycke i en handvändning och ställa
Västtyskland inför fait accompli dvs. folkbrodern i östern kringskuren av ett hypereffektivt polissystem i sovjetregi och väpnad
till tänderna med en icke föraktlig folkarme som ev. blivande motståndare enligt koreamönster.
östtyska folkmarinen började organiseras i november 1949 och
de första utbildningsförbanden startade i Stralsund. Officers- och
underofficerskårerna skolades på enheter som ställts till förfogande av sovjetflottan; i första hand motortorpedbåtar, ubåtar och
specialutrustade före detta trålare av vilka en hel del som bekant
gjort övningsturer även i svenska farvatten, bl. a. i örlogshamnen
i Karlskrona. 20 före detta tyska ubåtar med snorkel, minst 50 motortorpedbåtar och en rad trålare sattes omedelbart in för östtyska
folkmarinens räkning. En tvåårsplan fastställdes enligt vilken den
östtyska folkmarinen skulle vara klar senast den l maj 1952.
I dag finns den östtyska folkmarinen inte bara på papperet.
starka motortorpedbåtsförband med 15 man pr båt, sex jagare,
ubåtsjagare och ett okänt antal nya sovjetryska örlogsenheter har
redan fulltrimmade besättningar och nya utbildas i kasernerna i
Stralsund, Wismar, Rostock, Binz, Sassnitz och Greifswald.
Underrättelserna om östtyska folkpolisens verkliga innebörd
lämnas nästan dagligen av flyktingar som kastat uniformerna
och sökt sig över till Västberlin. En sak som i detta sammanhang
inte saknar intresse för Sverige är den organiserade vapensmugglingen från östtyskland över till kommunisterna i SchleswigHolstein och dess kommunistpartis militära organisation. Utvecklingen i östtyskland och trampet av östtyska stövlar bör ge ett
eko som manar till vaksamhet och bitter realism i Skandinavien.
Inte minst i Sverige. östtyska folkmarinens övningsområde ligger
inte så långt från svenska kusten och stryker i omedelbar närhet
av Bornholm.
404