Dagens frågor
1953
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Svällande social- Man kan givetvis ha något olika uppfattning om,
utgifter i Finland. vad som avses med termen »sociala utgifter». I det
mellanfolkliga samarbetet har man dock försökt få till stånd vissa
exakta jämförelser, som ge vid handen, huru stor del av nationalinkomsten varje land offrar för att skapa den trygghet, som är socialpolitikens allmänna mål. Mest givande har detta samarbete naturligtvis varit för de nordiska ländernas vidkommande.
Sedan ett par tre veckor tillbaka har pressen i Finland med stort
intresse kommenterat de siffror, som lagts fram rörande socialutgifternas stegring under sex fredsår, börjande från år 1946. Kommentarerna ha i den borgerliga pressen med en viss förvåning kretsat kring
det faktum, att dessa utgifter från år 1946 till år 1951 ökats till det sexdubbla, medan prisnivån, uttryckt i bl. a. partiprisindex, sistnämnda
år inte var ens tre gånger så hög som år 1946. Från 10,2 miljarder
mark ha socialutgifterna stigit till 62,6 miljarder. En stor del av
denna uppgång beror på inflationen, men denna svarar dock inte för
mera än hälften av stegringen. Anmärkningsvärt är att socialutgit~
terna från något över 49 miljarder år 1950 sprungo upp till inemot 63
miljarder följande år. Kampen mot inflationen och mot den allmänna
stegringen av utgifterna synes föga ha berört kostnaderna för socialvården, som enligt uppgifter i auktoritativa agrarblad nu närmar sig
100 miljarder, dvs. omkring hälften av den summa, som statens budget
representerar.
Håller man sig till de olika posterna, de som angiva vilka utgifter
som kräva mest pengar, kan man göra iakttagelsen att pensionerna
till krigsinvalider och till de stupades anhöriga stiga till blott 6 miljarder mark av de inemot 63 miljarder, som det är fråga om beträffande året 1951. En rätt vanlig mening har varit, att de av kriget direkt förorsakade sociala utgifterna på ett ödesdigert sätt pressat slutsumman i höjden, men så har det uppenbarligen inte förhållit sig. Det
är det s. k. sociala sinnelaget som betytt mest och som drivit fram
exempelvis en sådan reform som de allmänna barnbidragen, vilka år
1951 krävde 16,6 miljarder mark, alltså inemot tre gånger så mycket
som pensionerna till de stupades anhöriga och till krigsinvaliderna.
Posten »familj och barm lade beslag på inemot 21 miljarder, posten
»sjukvård och hälsovård» i det närmaste 15 miljarder, medan exempelvis arbetslösheten det året, som var ett typiskt högkonjunkturår inte
kostade mera än 2,7 miljarder. Under säsongen 1952-1953 kommer arbetslösheten sannolikt att lägga beslag på en summa mellan 15 och 20
miljarder mark.
På borgerligt håll är man tämligen ense om att utvecklingen i den
ovan antydda riktningen måste hejdas. Agrartidningarna, för att inte
tala om längre till höger stående organ, ha med yttersta bestämdhet
220
Dagens frågor
sagt ifrån, att det nu får vara nog med sociala utgifter, som bestridas
av staten, kommunerna och arbetsgivarna. Till saken hör att medan
ännu år 1946 socialpolitikens objekt, alltså befolkningen själv, svarade
för 13 procent av utgifterna, så hade denna siffra år 1949 sjunkit till
7 procent, en andel som kvarstod ännu år 1951. Mest har staten betungats med dessa sociala utgifter, i det närmaste 27 miljarder mark
år 1951, medan arbetsgivarna inte kommit långt efter med sina något
över 20 miljarder; kommunernas andel stiger till 11 miljarder. Trots
allt har statens andel avsevärt sjunkit under de senaste åren i motsats till vad fallet varit för arbetsgivarnas avgifter, som oavbrutet
vuxit. De livligaste uttrycken för missnöje med denna ordning finner
man hos de små arbetsgivarna, vilka anse att de otillbörligt betungas
med pålagor av detta slag. Ånnu år 1946 var arbetsgivarnas andel 23
procent av socialutgifterna, men fem år senare hade andelen höjts till
32 procent.
Om en av dessa utgiftsposter vet man, att den automatiskt kommer
att gå ned under årens lopp; det är den, som avser krigets offer. Däremot kan ingenting med bestämdhet sägas om de poster, som bildas
av barnbidragen, familjebidragen och arbetslösheten. Den sociala försäkringen i Finland har ju inte tillnärmelsevis samma omfattning och
effektivitet som i Sverige. Man har visserligen försökt efterlikna Sverige så mycket som möjligt, men inflationen, som regering och riksdag
alltför lättsinnigt lät rulla fram till hösten 1951, har gjort exempelvis
folkpensioneringen nästan värdelös. Den komplettering i form av åldringsunderstöd, som trädde i kraft hösten 1952, var därför synnerligen
välkommen.
Används nationalinkomsten som norm vid jämförelser blir intrycket att de sociala utgifterna i Finland äro i högsta laget. Finland använder ungefär lika stor del av sin nationalinkomst som Sverige till
förmån för »sociala syften». FörNorges och Danmarks del äro siffrorna
mycket lägre. En metod vid jämförelser är att räkna de sociala utgifterna i dollar per medborgare och år. Då kommer Nya Zeeland främst
med 114 dollar, Sverige med 88 dollar och England med i det närmaste
lika mycket. På denna skala figurerar Finland med summan 31 dollar
efter Danmarks 62 dollar, Norges 50 dollar och Nederländernas 42 dollar. Värdet av denna jämförelse är dock synnerligen omstritt, men den
åberopas livligt i den socialdemokratiska opinionsbildningen, som alltjämt kräver att socialpolitiken skall byggas ut och som synnerligen
bittert vänder sig mot varje tendens att hejda den uppåtgående kurva,
vilken markerats under efterkrigsåren. Den olust, som under de senaste månaderna observerats i det politiska umgänget mellan agrarer
och socialdemokrater har i betydande grad sin grund i olika meningar
om socialpolitikens utveckling. Redan den omständigheten, att lantbruksarbetarna i stora skaror gått över till de avtalsbestämda, men i
fråga om arbetstakten och arbetsresultaten föga kontrollerade statliga
»reservarbetena» har vållat en irritation, som icke har endast tillfällighetens prägel. Bonden och fackföreningsmannen kunna i detta avseende inte komma till samförstånd genom att lägga ansvaret på industrin, företagarvärlden och samhället i största allmänhet.
221
Dagens frågor
Enigheten kring Enigheten kring försvaret består. Konstaterandet
försvaret. härav utgör det dominerande intrycket av det inrikespolitiska skeendet den senaste tiden. De socialdemokratiska särlingar, som i upploppet uppenbarat sig i statsutskottet, rönte en uppseendeväckande svag resonans i kamrarna, när det kom till votering
om fjärde huvudtiteln. Generalitetet, som manstarkt mött upp på
andra kammarens läktare, kunde, sedan talmannens klubba fallit, avmarschera under stor lättnad. Reservanterna – det gällde ju endast
materielplanen för armen- begärde icke ens rösträkning. I och för sig
kan man beklaga detta. Det hade ju icke skadat med en siffermässig
protokollering av enigheten även i detaljer.
Från kommunistiskt håll tillkännagavs som väntat, att våra försvarsutgifter utgöra »ett hot mot både den sociala och kulturella standarden». Vidare framhölls »den växande förbittringen ute i landet över
rustningsraseriet». Den svenska officerskåren karakteriserades som
»Överklassens centrala citadell» osv. Efter dylika uttalanden kände sig
kamrarna förmodligen något förbryllade över att höra de kommunistiska talarna avsluta sina deklarationer med bedyranden att »vi intar
fortfarande en positiv hållning» och »vi vill att Sverige skall ha ett
försvar» etc.
Anklagelserna för »rustningshysteri» här hemma te sig något kuriösa vid jämförelser med förhållandena där ute. De ryska fredsduvorna exempelvis må i sanning betecknas såsom armerade. Såsom
herr Hjalmarson erinrade äro enligt 1939 års värnpliktslag i Sovjetunionen alla arbetsföra män från 19 till 50 år värnpliktiga. För den
som har genomgått gymnasium inträder värnpliktsåldern redan vid 18
år. Krigs- och marinministerierna kunna vidare inskriva kvinnor med
medicinsk eller annan specialutbildning till utbildning i s. k. hjälptjänst och specialtjänst. I praktiken har detta utvidgats till att omfatta
utbildning av kvinnor som soldater och partisaner. Kvinnornas
tjänstetid omfattar nittonde till femtionde levnadsåret. Uppskov och
frikallelse från värnplikt kan enligt gällande lag i Sovjetunionen i
huvudsak endast ske för skolgång och sjukdom. Samvetsömma vapenvägrare medges inga lättnader i värnplikten. De bestraffas i stället enligt militär straffrätt i likhet med rymmare och desertörer. Den aktiva
tjänstgöringen omfattar för meniga inom lantstridskrafterna och inrikestrupperna två utbildningsår.
Försvarsminister Torsten Nilsson påpekade att, om man jämför våra
försvarsbördor med dem exempelvis Sovjetunionens folk äro beredda
att påtaga sig, kan det ge anledning till eftertanke. Sovjet har en folkmängd, som är 30 gånger den svenska, men har en militärbudget, som
gott och väl är 60 gånger så stor.
Vill man fortsätta jämförelserna mellan oss och omvärlden på detta
fält, kan det erinras om att Atlantpaktsländerna ha 18 månaders värnplikt. Vi ha ungefär hälften. För närvarande torde det bara vara
Norge, Danmark och Portugal som ha en något mindre andel av nationalinkomsten disponerad för försvarsändamål än vad vi ha. Denna
proportion torde dock innevarande år förskjutas, så att vi komma
lägre.
222
Dagens frdgor
Från försvarsdebatterna är slutligen att understryka talman Skoglunds framhållande av »den kraftiga majoritet, som står för utlåtandet i dess helhet» och som »icke är hopfogad genom särskilda politiska
förhandlingar utan är resultatet av försvarsfrågornas sakliga prövning på rigsdagsplanet».
Utvecklingen av den del av den aktuella politiska debatten, som gäller försvarsfrågan, är sålunda ägnad att inge tillfredsställelse. Detsamma kan näppeligen sägas om meningsutbytet kring fallet Hedlund.
statsministerns handläggning av denna föga lustiga affär har från
början varit mindre lycklig. Någon ändring till det bättre kan inte
skymtas. Allra minst ger statsministerns uttalande efter hovrättsutslaget anledning därtill. statsministern konstaterar, att herr Hedlunds
heder inte kan ifrågasättas. »Hade någon omständighet, som framkallat tvivel på hr Hedlunds hederlighet framkommit, skulle hans
kvarstannande i regeringen ha varit en omöjlighet.» Självfallet! statsministerns uttalande i detta hänseende är en truism. Och det är ju inte
heller detta, som är ärendets kärnpunkt. »År det ändå inte tillräckligt illa» – som Svenska Dagbladet så riktigt frågade ’– »att hans
vårdslöshet vid deklarationens upprättande är fastslagen~» Får ett
statsråd, därtill taxeringsväsendets högste chef, visa sådan vårdslöshen
Ä ven i andra hänseenden ger statsministerns Karlstadstal anledning
till undran. Herr Erlander gjorde några reflexioner om »politikens
offerväsen», som »understundom kräver att även oförvitliga personer
offras». Och han tillade: »En sådan uppläggning kan på sin höjd betecknas som en taktisk spekulation.» En fråga må vara tillåten: Vem
har bedrivit taktiska spekulationer i affären Hedlund~ Icke kan det
ha undgått statsministern, att man både inom socialdemokratisk
press – främst Aftontidningen – och inom bondeförbundspressen –
främst Skånska Dagbladet – gett uttryck åt sin syn på saken i minst
lika bekymmersamma tonfall som trots någon s. k. oppositionstidning.
Och väl är det. Ty affären Hedlund har intet med »regering» eller
»opposition» att göra. Här gäller det värden av annan valör än vardagsgnabbet partierna emellan.
En solstråle över Helgeandsholmen kastar »Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen nr 174 angående mottagande av den till staten testamenterade egendomen Harpsund». Icke på länge har väl vårt utredningsväsende framträtt i så imposanta former som i detta sammanhang. Det som man inte här- i prydligaste kurialstil- får veta om
Harpsund är inte värt att veta. För att riksdagens ledamöter skola ha
reda på vad de ge sig in på kungöres sålunda i gravallvarlig ton
bl. a. att »möjligheter till fiske finns vid egendomen, huvudsakligen
gädda och abborre». J akten bedömes såsom god. »Avskjutningen i
fråga om älg har varit cirka fyra djur om året.» »Om en stuga upplåtes inom egendomen, torde jakten med relativt gott ekonomiskt utbyte kunna utarrenderas.»
Departementschefen rekommenderar alltså den generösa gåvan till
antagande men vill synbarligen vidga syftet med Harpsund något utöver vad donationen ursprungligen avsett. Med hänsyn till det sanno- 223
”!’ ..
Dagens frågor
likt ringa utnyttjandet för statsministerns egen del utgår herr Sköld
ifrån att byggnadskomplexet av statsministern skulle kunna upplåtas
till begagnande av regering, riksdag, administration och sammanslutningar, för konferenser och sammanträden, »även om han inte själv
skulle behöva deltaga däri». Egendomen skulle på så sätt kunna fylla
behovet av – och nu kommer det! – »en rofylld plats för rådplägningar i sådana fall där huvudstaden med hänsyn till arbetsstörande
inflytelser av olika slag är en mindre lämplig ort».
På åtskilliga håll i pressen har man lätt förskräckt frågat sig, om
det är meningen att omvandla Harpsund till något slags politiskt
vandrarhem med statsministern som bugande Resodirektör, fjärran
från huvudstadens »arbetsstörande inflytelser».
Ytterligare ett visst pikanteri får propositionen genom resonemanget rörande jordbruket på Harpsund. Utredningen vill att jordbruket skall utarrenderas, vilket »bedömts ställa sig ekonomiskt gynnsammare för staten». Finansministern anser sig icke utan vidare
kunna acceptera en dylik villomening. Han vill ett egendomen »övergångsvis under något eller några år» skall drivas av staten i egen
regi. Men han håller dörren på glänt till framtiden: »Därest emellertid
verksamheten skulle visa sig förlustbringande, och ett väsentligt bättre
ekonomiskt utbyte mot bakgrunden av de vunna erfarenheterna bedömes uppkomma vid övergång till arrendedrift, synes en dylik omläggning av driften böra kunna genomföras.» En dylik ekumenisk
skrivning påkallar allmän anslutning i riksdagen.
Nordisk Studenter- I det nordiska akademiska samarbetets över seudvekslin~. kelgamla historia har nyligen fullbordats ett
märkligt utredningsarbete. På en arbetskonferens mellan de nordiska
studentledarna i augusti 1950 på Lidingön (jfr Svensk Tidskrift 1950,
s. 427 f.) beslöts att under de följande åren låta anordna s. k. specialistkonferenser i de olika ämnena, vilka skulle undersöka, vilka delexamina (tentamina), kurser och prov som det vore praktiskt taget möjligt att inom den närmaste tiden göra ekvivalenta i de nordiska länderna (tentamensgiltighet). Härvid skulle övervägas möjligheterna att
genom en ändring av studieplanerna underlätta denna tentamensgiltighet. Vidare skulle motsvarande undersökningar göras beträffande
möjligheterna att få tillgodoräkna i annat nordiskt land avlagd examen (examensutjämningJ. Ledningen för utredningsarbetet anförtroddes »Danske Studerendes Frellesråd», som för detta ändamål tillsatt
en s. k. »Koordinationskomite for specialistkonferenser», vilken kommitte i januari i år har avgivit en omfattandeutredning om »Nordisk
Studenterudveksling».
I utredningen lämnas först en historisk redogörelse för det nordiska
akademiska samarbetet alltifrån de första skandinaviska studentmötena åren 1843 och 1845. Vid det sistnämnda framhöll dansken, professor H. N. Clausen, att det vid sidan av skandinavismens politiska
mål fanns ett annat, nämligen det akademiska »da nordens studenter
ikke skulle vrere bundne til deres egen universiteter, men da de som
224
——–~————-=~——————–~~~-=~====~~======~——~==-==-===-~~——~11
Dagens frågor
Tysklands studenter kunne vandre fra det ene universitet til det andet». Därefter följa utredningar om allmänna studentutbytesproblem,
de högre läroanstalternas spärrbestämmelser, ekonomiska och fackliga
hinder för studentutbytet, förslag till utvidgade nordiska studiegruppresor, möten och kurser samt åtgärder beträffande ämnen, vilka blott
äro företrädda vid ett enda lärosäte. Därpå komma fakultetsvis ämne
för ämne fackliga utredningar, vilka till stor del tillkommit vid de
s. k. specialistkonferenserna. Utredningen avslutas med förslag till arbetets fullföljande, varvid främst föreslås tillsättandet av ett under
den Nordiska kulturkommissionen hörande organ, förslagsvis kallat
»Komitteen for nordisk studenterudveksling». Denna skulle bestå av 5
representanter för universitetsmyndigheterna och 5 för studentorganisationerna, en från varje land. Därjämte skulle upprättas ett
sekretariat för att fullfölja och realisera samarbetstanken samt upprätta och vidmakthålla ett arkiv.
Lidingökonferensens beslut har alltså kunnat genomföras men den
vidlyftiga frågan befinner sig alltfort på utredningsstadiet. Det är väl
nu närmast de nordiska studentunionerna, som ha att taga ställning
till de framlagda förslagen. Därvid synes det vara självfallet att de
danska akademiker, vilka haft huvudansvaret och tillkommer äran för
det avslutade arbetet, nämligen stud. mag. Erik Brnun och Johan
Fjord Jensen, också få tillfälle att fullfölja arbetet, till dess resultaten
hinna bärgas. Samtidigt borde Nordiska Kulturkommissionen taga sin
organisation och effektivitet under förnyad omprövning, så att de
stora förhoppningar, som knötos till dess tillkomst, äntligen måtte åtminstone till någon del uppfyllas.
225
?’
CARL sETTERWALL & (o. A/o
Etabl. 1869
EXPORT• IMPORT
JÄRN OCH STAL
BOX 7254 · STOCKHOLM 7
KVALITETSMÄRKET
FÖR SÅGAR
Är känt och uppskattat sedan mer än ett halvsekel
Högsta kvalitet och omsorgsfullaste utförande
är utmärkande för produkter från
A. B. SÅGBLADSFABRIKEN l NORA, NORA STAD
———-··~··——–””–”””’”””””~======:i:;;====—====,…..,~ __………
Svällande social- Man kan givetvis ha något olika uppfattning om,
utgifter i Finland. vad som avses med termen »sociala utgifter». I det
mellanfolkliga samarbetet har man dock försökt få till stånd vissa
exakta jämförelser, som ge vid handen, huru stor del av nationalinkomsten varje land offrar för att skapa den trygghet, som är socialpolitikens allmänna mål. Mest givande har detta samarbete naturligtvis varit för de nordiska ländernas vidkommande.
Sedan ett par tre veckor tillbaka har pressen i Finland med stort
intresse kommenterat de siffror, som lagts fram rörande socialutgifternas stegring under sex fredsår, börjande från år 1946. Kommentarerna ha i den borgerliga pressen med en viss förvåning kretsat kring
det faktum, att dessa utgifter från år 1946 till år 1951 ökats till det sexdubbla, medan prisnivån, uttryckt i bl. a. partiprisindex, sistnämnda
år inte var ens tre gånger så hög som år 1946. Från 10,2 miljarder
mark ha socialutgifterna stigit till 62,6 miljarder. En stor del av
denna uppgång beror på inflationen, men denna svarar dock inte för
mera än hälften av stegringen. Anmärkningsvärt är att socialutgit~
terna från något över 49 miljarder år 1950 sprungo upp till inemot 63
miljarder följande år. Kampen mot inflationen och mot den allmänna
stegringen av utgifterna synes föga ha berört kostnaderna för socialvården, som enligt uppgifter i auktoritativa agrarblad nu närmar sig
100 miljarder, dvs. omkring hälften av den summa, som statens budget
representerar.
Håller man sig till de olika posterna, de som angiva vilka utgifter
som kräva mest pengar, kan man göra iakttagelsen att pensionerna
till krigsinvalider och till de stupades anhöriga stiga till blott 6 miljarder mark av de inemot 63 miljarder, som det är fråga om beträffande året 1951. En rätt vanlig mening har varit, att de av kriget direkt förorsakade sociala utgifterna på ett ödesdigert sätt pressat slutsumman i höjden, men så har det uppenbarligen inte förhållit sig. Det
är det s. k. sociala sinnelaget som betytt mest och som drivit fram
exempelvis en sådan reform som de allmänna barnbidragen, vilka år
1951 krävde 16,6 miljarder mark, alltså inemot tre gånger så mycket
som pensionerna till de stupades anhöriga och till krigsinvaliderna.
Posten »familj och barm lade beslag på inemot 21 miljarder, posten
»sjukvård och hälsovård» i det närmaste 15 miljarder, medan exempelvis arbetslösheten det året, som var ett typiskt högkonjunkturår inte
kostade mera än 2,7 miljarder. Under säsongen 1952-1953 kommer arbetslösheten sannolikt att lägga beslag på en summa mellan 15 och 20
miljarder mark.
På borgerligt håll är man tämligen ense om att utvecklingen i den
ovan antydda riktningen måste hejdas. Agrartidningarna, för att inte
tala om längre till höger stående organ, ha med yttersta bestämdhet
220
Dagens frågor
sagt ifrån, att det nu får vara nog med sociala utgifter, som bestridas
av staten, kommunerna och arbetsgivarna. Till saken hör att medan
ännu år 1946 socialpolitikens objekt, alltså befolkningen själv, svarade
för 13 procent av utgifterna, så hade denna siffra år 1949 sjunkit till
7 procent, en andel som kvarstod ännu år 1951. Mest har staten betungats med dessa sociala utgifter, i det närmaste 27 miljarder mark
år 1951, medan arbetsgivarna inte kommit långt efter med sina något
över 20 miljarder; kommunernas andel stiger till 11 miljarder. Trots
allt har statens andel avsevärt sjunkit under de senaste åren i motsats till vad fallet varit för arbetsgivarnas avgifter, som oavbrutet
vuxit. De livligaste uttrycken för missnöje med denna ordning finner
man hos de små arbetsgivarna, vilka anse att de otillbörligt betungas
med pålagor av detta slag. Ånnu år 1946 var arbetsgivarnas andel 23
procent av socialutgifterna, men fem år senare hade andelen höjts till
32 procent.
Om en av dessa utgiftsposter vet man, att den automatiskt kommer
att gå ned under årens lopp; det är den, som avser krigets offer. Däremot kan ingenting med bestämdhet sägas om de poster, som bildas
av barnbidragen, familjebidragen och arbetslösheten. Den sociala försäkringen i Finland har ju inte tillnärmelsevis samma omfattning och
effektivitet som i Sverige. Man har visserligen försökt efterlikna Sverige så mycket som möjligt, men inflationen, som regering och riksdag
alltför lättsinnigt lät rulla fram till hösten 1951, har gjort exempelvis
folkpensioneringen nästan värdelös. Den komplettering i form av åldringsunderstöd, som trädde i kraft hösten 1952, var därför synnerligen
välkommen.
Används nationalinkomsten som norm vid jämförelser blir intrycket att de sociala utgifterna i Finland äro i högsta laget. Finland använder ungefär lika stor del av sin nationalinkomst som Sverige till
förmån för »sociala syften». FörNorges och Danmarks del äro siffrorna
mycket lägre. En metod vid jämförelser är att räkna de sociala utgifterna i dollar per medborgare och år. Då kommer Nya Zeeland främst
med 114 dollar, Sverige med 88 dollar och England med i det närmaste
lika mycket. På denna skala figurerar Finland med summan 31 dollar
efter Danmarks 62 dollar, Norges 50 dollar och Nederländernas 42 dollar. Värdet av denna jämförelse är dock synnerligen omstritt, men den
åberopas livligt i den socialdemokratiska opinionsbildningen, som alltjämt kräver att socialpolitiken skall byggas ut och som synnerligen
bittert vänder sig mot varje tendens att hejda den uppåtgående kurva,
vilken markerats under efterkrigsåren. Den olust, som under de senaste månaderna observerats i det politiska umgänget mellan agrarer
och socialdemokrater har i betydande grad sin grund i olika meningar
om socialpolitikens utveckling. Redan den omständigheten, att lantbruksarbetarna i stora skaror gått över till de avtalsbestämda, men i
fråga om arbetstakten och arbetsresultaten föga kontrollerade statliga
»reservarbetena» har vållat en irritation, som icke har endast tillfällighetens prägel. Bonden och fackföreningsmannen kunna i detta avseende inte komma till samförstånd genom att lägga ansvaret på industrin, företagarvärlden och samhället i största allmänhet.
221
Dagens frågor
Enigheten kring Enigheten kring försvaret består. Konstaterandet
försvaret. härav utgör det dominerande intrycket av det inrikespolitiska skeendet den senaste tiden. De socialdemokratiska särlingar, som i upploppet uppenbarat sig i statsutskottet, rönte en uppseendeväckande svag resonans i kamrarna, när det kom till votering
om fjärde huvudtiteln. Generalitetet, som manstarkt mött upp på
andra kammarens läktare, kunde, sedan talmannens klubba fallit, avmarschera under stor lättnad. Reservanterna – det gällde ju endast
materielplanen för armen- begärde icke ens rösträkning. I och för sig
kan man beklaga detta. Det hade ju icke skadat med en siffermässig
protokollering av enigheten även i detaljer.
Från kommunistiskt håll tillkännagavs som väntat, att våra försvarsutgifter utgöra »ett hot mot både den sociala och kulturella standarden». Vidare framhölls »den växande förbittringen ute i landet över
rustningsraseriet». Den svenska officerskåren karakteriserades som
»Överklassens centrala citadell» osv. Efter dylika uttalanden kände sig
kamrarna förmodligen något förbryllade över att höra de kommunistiska talarna avsluta sina deklarationer med bedyranden att »vi intar
fortfarande en positiv hållning» och »vi vill att Sverige skall ha ett
försvar» etc.
Anklagelserna för »rustningshysteri» här hemma te sig något kuriösa vid jämförelser med förhållandena där ute. De ryska fredsduvorna exempelvis må i sanning betecknas såsom armerade. Såsom
herr Hjalmarson erinrade äro enligt 1939 års värnpliktslag i Sovjetunionen alla arbetsföra män från 19 till 50 år värnpliktiga. För den
som har genomgått gymnasium inträder värnpliktsåldern redan vid 18
år. Krigs- och marinministerierna kunna vidare inskriva kvinnor med
medicinsk eller annan specialutbildning till utbildning i s. k. hjälptjänst och specialtjänst. I praktiken har detta utvidgats till att omfatta
utbildning av kvinnor som soldater och partisaner. Kvinnornas
tjänstetid omfattar nittonde till femtionde levnadsåret. Uppskov och
frikallelse från värnplikt kan enligt gällande lag i Sovjetunionen i
huvudsak endast ske för skolgång och sjukdom. Samvetsömma vapenvägrare medges inga lättnader i värnplikten. De bestraffas i stället enligt militär straffrätt i likhet med rymmare och desertörer. Den aktiva
tjänstgöringen omfattar för meniga inom lantstridskrafterna och inrikestrupperna två utbildningsår.
Försvarsminister Torsten Nilsson påpekade att, om man jämför våra
försvarsbördor med dem exempelvis Sovjetunionens folk äro beredda
att påtaga sig, kan det ge anledning till eftertanke. Sovjet har en folkmängd, som är 30 gånger den svenska, men har en militärbudget, som
gott och väl är 60 gånger så stor.
Vill man fortsätta jämförelserna mellan oss och omvärlden på detta
fält, kan det erinras om att Atlantpaktsländerna ha 18 månaders värnplikt. Vi ha ungefär hälften. För närvarande torde det bara vara
Norge, Danmark och Portugal som ha en något mindre andel av nationalinkomsten disponerad för försvarsändamål än vad vi ha. Denna
proportion torde dock innevarande år förskjutas, så att vi komma
lägre.
222
Dagens frdgor
Från försvarsdebatterna är slutligen att understryka talman Skoglunds framhållande av »den kraftiga majoritet, som står för utlåtandet i dess helhet» och som »icke är hopfogad genom särskilda politiska
förhandlingar utan är resultatet av försvarsfrågornas sakliga prövning på rigsdagsplanet».
Utvecklingen av den del av den aktuella politiska debatten, som gäller försvarsfrågan, är sålunda ägnad att inge tillfredsställelse. Detsamma kan näppeligen sägas om meningsutbytet kring fallet Hedlund.
statsministerns handläggning av denna föga lustiga affär har från
början varit mindre lycklig. Någon ändring till det bättre kan inte
skymtas. Allra minst ger statsministerns uttalande efter hovrättsutslaget anledning därtill. statsministern konstaterar, att herr Hedlunds
heder inte kan ifrågasättas. »Hade någon omständighet, som framkallat tvivel på hr Hedlunds hederlighet framkommit, skulle hans
kvarstannande i regeringen ha varit en omöjlighet.» Självfallet! statsministerns uttalande i detta hänseende är en truism. Och det är ju inte
heller detta, som är ärendets kärnpunkt. »År det ändå inte tillräckligt illa» – som Svenska Dagbladet så riktigt frågade ’– »att hans
vårdslöshet vid deklarationens upprättande är fastslagen~» Får ett
statsråd, därtill taxeringsväsendets högste chef, visa sådan vårdslöshen
Ä ven i andra hänseenden ger statsministerns Karlstadstal anledning
till undran. Herr Erlander gjorde några reflexioner om »politikens
offerväsen», som »understundom kräver att även oförvitliga personer
offras». Och han tillade: »En sådan uppläggning kan på sin höjd betecknas som en taktisk spekulation.» En fråga må vara tillåten: Vem
har bedrivit taktiska spekulationer i affären Hedlund~ Icke kan det
ha undgått statsministern, att man både inom socialdemokratisk
press – främst Aftontidningen – och inom bondeförbundspressen –
främst Skånska Dagbladet – gett uttryck åt sin syn på saken i minst
lika bekymmersamma tonfall som trots någon s. k. oppositionstidning.
Och väl är det. Ty affären Hedlund har intet med »regering» eller
»opposition» att göra. Här gäller det värden av annan valör än vardagsgnabbet partierna emellan.
En solstråle över Helgeandsholmen kastar »Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen nr 174 angående mottagande av den till staten testamenterade egendomen Harpsund». Icke på länge har väl vårt utredningsväsende framträtt i så imposanta former som i detta sammanhang. Det som man inte här- i prydligaste kurialstil- får veta om
Harpsund är inte värt att veta. För att riksdagens ledamöter skola ha
reda på vad de ge sig in på kungöres sålunda i gravallvarlig ton
bl. a. att »möjligheter till fiske finns vid egendomen, huvudsakligen
gädda och abborre». J akten bedömes såsom god. »Avskjutningen i
fråga om älg har varit cirka fyra djur om året.» »Om en stuga upplåtes inom egendomen, torde jakten med relativt gott ekonomiskt utbyte kunna utarrenderas.»
Departementschefen rekommenderar alltså den generösa gåvan till
antagande men vill synbarligen vidga syftet med Harpsund något utöver vad donationen ursprungligen avsett. Med hänsyn till det sanno- 223
”!’ ..
Dagens frågor
likt ringa utnyttjandet för statsministerns egen del utgår herr Sköld
ifrån att byggnadskomplexet av statsministern skulle kunna upplåtas
till begagnande av regering, riksdag, administration och sammanslutningar, för konferenser och sammanträden, »även om han inte själv
skulle behöva deltaga däri». Egendomen skulle på så sätt kunna fylla
behovet av – och nu kommer det! – »en rofylld plats för rådplägningar i sådana fall där huvudstaden med hänsyn till arbetsstörande
inflytelser av olika slag är en mindre lämplig ort».
På åtskilliga håll i pressen har man lätt förskräckt frågat sig, om
det är meningen att omvandla Harpsund till något slags politiskt
vandrarhem med statsministern som bugande Resodirektör, fjärran
från huvudstadens »arbetsstörande inflytelser».
Ytterligare ett visst pikanteri får propositionen genom resonemanget rörande jordbruket på Harpsund. Utredningen vill att jordbruket skall utarrenderas, vilket »bedömts ställa sig ekonomiskt gynnsammare för staten». Finansministern anser sig icke utan vidare
kunna acceptera en dylik villomening. Han vill ett egendomen »övergångsvis under något eller några år» skall drivas av staten i egen
regi. Men han håller dörren på glänt till framtiden: »Därest emellertid
verksamheten skulle visa sig förlustbringande, och ett väsentligt bättre
ekonomiskt utbyte mot bakgrunden av de vunna erfarenheterna bedömes uppkomma vid övergång till arrendedrift, synes en dylik omläggning av driften böra kunna genomföras.» En dylik ekumenisk
skrivning påkallar allmän anslutning i riksdagen.
Nordisk Studenter- I det nordiska akademiska samarbetets över seudvekslin~. kelgamla historia har nyligen fullbordats ett
märkligt utredningsarbete. På en arbetskonferens mellan de nordiska
studentledarna i augusti 1950 på Lidingön (jfr Svensk Tidskrift 1950,
s. 427 f.) beslöts att under de följande åren låta anordna s. k. specialistkonferenser i de olika ämnena, vilka skulle undersöka, vilka delexamina (tentamina), kurser och prov som det vore praktiskt taget möjligt att inom den närmaste tiden göra ekvivalenta i de nordiska länderna (tentamensgiltighet). Härvid skulle övervägas möjligheterna att
genom en ändring av studieplanerna underlätta denna tentamensgiltighet. Vidare skulle motsvarande undersökningar göras beträffande
möjligheterna att få tillgodoräkna i annat nordiskt land avlagd examen (examensutjämningJ. Ledningen för utredningsarbetet anförtroddes »Danske Studerendes Frellesråd», som för detta ändamål tillsatt
en s. k. »Koordinationskomite for specialistkonferenser», vilken kommitte i januari i år har avgivit en omfattandeutredning om »Nordisk
Studenterudveksling».
I utredningen lämnas först en historisk redogörelse för det nordiska
akademiska samarbetet alltifrån de första skandinaviska studentmötena åren 1843 och 1845. Vid det sistnämnda framhöll dansken, professor H. N. Clausen, att det vid sidan av skandinavismens politiska
mål fanns ett annat, nämligen det akademiska »da nordens studenter
ikke skulle vrere bundne til deres egen universiteter, men da de som
224
——–~————-=~——————–~~~-=~====~~======~——~==-==-===-~~——~11
Dagens frågor
Tysklands studenter kunne vandre fra det ene universitet til det andet». Därefter följa utredningar om allmänna studentutbytesproblem,
de högre läroanstalternas spärrbestämmelser, ekonomiska och fackliga
hinder för studentutbytet, förslag till utvidgade nordiska studiegruppresor, möten och kurser samt åtgärder beträffande ämnen, vilka blott
äro företrädda vid ett enda lärosäte. Därpå komma fakultetsvis ämne
för ämne fackliga utredningar, vilka till stor del tillkommit vid de
s. k. specialistkonferenserna. Utredningen avslutas med förslag till arbetets fullföljande, varvid främst föreslås tillsättandet av ett under
den Nordiska kulturkommissionen hörande organ, förslagsvis kallat
»Komitteen for nordisk studenterudveksling». Denna skulle bestå av 5
representanter för universitetsmyndigheterna och 5 för studentorganisationerna, en från varje land. Därjämte skulle upprättas ett
sekretariat för att fullfölja och realisera samarbetstanken samt upprätta och vidmakthålla ett arkiv.
Lidingökonferensens beslut har alltså kunnat genomföras men den
vidlyftiga frågan befinner sig alltfort på utredningsstadiet. Det är väl
nu närmast de nordiska studentunionerna, som ha att taga ställning
till de framlagda förslagen. Därvid synes det vara självfallet att de
danska akademiker, vilka haft huvudansvaret och tillkommer äran för
det avslutade arbetet, nämligen stud. mag. Erik Brnun och Johan
Fjord Jensen, också få tillfälle att fullfölja arbetet, till dess resultaten
hinna bärgas. Samtidigt borde Nordiska Kulturkommissionen taga sin
organisation och effektivitet under förnyad omprövning, så att de
stora förhoppningar, som knötos till dess tillkomst, äntligen måtte åtminstone till någon del uppfyllas.
225
?’
CARL sETTERWALL & (o. A/o
Etabl. 1869
EXPORT• IMPORT
JÄRN OCH STAL
BOX 7254 · STOCKHOLM 7
KVALITETSMÄRKET
FÖR SÅGAR
Är känt och uppskattat sedan mer än ett halvsekel
Högsta kvalitet och omsorgsfullaste utförande
är utmärkande för produkter från
A. B. SÅGBLADSFABRIKEN l NORA, NORA STAD
———-··~··——–””–”””’”””””~======:i:;;====—====,…..,~ __………