Kremls nya teknik
1953
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
———-~<————–~—-~————~~ –
I(REMLS NYA TAKTil(
JTAKT med de stigande världspolitiska motsättningarna mellan
öst och väst ha spekulationerna blomstrat kring den väntade svaghetsperioden i Sovjetunionen vid den enväldige diktatorns bortgång. Det fanns på vissa håll knappast några gränser för det
förhoppningsfulla önsketänkandet om avgörande motsättningar
inom det fåtaliga ledargarnityr, som stod närmast i tur att axla
den fallnes mantel. Man kunde finna lovande historiska paralleller
med händelserna vid likvärdiga storheters frånfälle, en Alexander
den store, Djingis khan eller Timur Lenk. Å andra sidan framhöllo
mera insiktsfulla bedömare, att sannolikheten för revolutionära
förändringar i Sovjetunionen måste snarast bedömas mindre än i
nästan varje annat land. De menade, att sedan länge intet utrymme fanns för oppositionella eller individualistiska element i
den genomorganiserade, hårt disciplinerade och brutalt övervakade
kommunistiska staten. De menade också, att Sovjetunionens politik, utåt och inåt, måste ses på lång sikt, såsom ett utflöde av
fasta ideologiska motivbildningar av en sådan styrka, att ett
ombyte även på den högsta ledarposten näppeligen kunde medföra
några mera påtagliga förändringar.
Den 5 mars gick marskalk Josef Stalin ur tiden. Nu skulle verkligheten ge svaret på de många frågorna. Den nya ledningens
»Machttibernahme» försiggick emellertid med en snabbhet och
självklarhet, som vittnade om fast planläggning och goda förberedelser. Alla den väldiga statsapparatens exekutiva maktmedel
samlades upp i händerna på ett fåtal män, som sedan länge känna
varandra från långvarigt samarbete. Naturligtvis utesluter inte
detta möjligheten av personliga motsättningar och inbördes rivalitet, men så starka äro de enande banden och så väl avvägda de
olika maktfaktorerna, att det förvisso vore önsketänkande att
räkna med någon reell försvagning i ledningens maktutövning.
De många, ofta helt motsatta och fantasibetonade utläggningarna
i världspressen kring detta problem endast bestyrka denna slutsats. Här uteblevo helt de väntade överraskningarna.
227
K rernls nya taktik
Så mycket större blev effekten av den långa rad politiska utbud
från Kreml, som helt dominerat världsopinionen under de gångna
veckorna. Det vore givetvis felaktigt att bagatellisera dessa nya
signaler, men det är å andra sidan och med tanke på konsekvenserna vida farligare att överdriva deras innebörd och uttolka dem
som pålitliga vittnesbörd om en i grunden ändrad politik. Här
har önsketänkandet på vissa håll redan firat tvivelaktiga triumfer.
Man bör till att börja med avstå från att dra för säkra slutsatser
av åtgärder, som i främsta rummet syfta inåt, mot den av ledningens enväldiga propaganda helt beroende »allmänna opinionen».
Att frigivningen av vissa kategorier »brottslingar» och de oskyldigt häktade läkarna skulle inleda en ny, humanare och mera västerländsk rättskipning i Sovjetunionen är ur alla synpunkter fullständigt osannolikt. statsapparatens konstruktion och säkerhet liksom också hela det ekonomiska systemet, med bl. a. de rättslösa
massorna i arbetslägren, medge inga modifikationer i detta avseende.
De anmärkningsvärt väl samordnade åtgärderna på vitt skilda
områden inom utrikespolitiken ge emellertid större anledning till
analys. Ä ven om flertalet ännu yttra sig i till intet förpliktande
ord, så visar bl. a. utvecklingen i Korea exempel på verklig praktisk handling i syfte att åstadkomma utjämning, kompromiss, lösning, dvs. just det, som under de gångna åren varit nästan helt
uteslutet. Har den hårt åtdragna knuten verkligen börjat lösast
Kremls programmatiska målsättning- på lång sikt- är »proletariatets seger i alla länder», dvs. en från Moskva styrd kommunistisk värld. Ingenting vore mera osannolikt än att denna för
kommunismen fundamentala princip nu skulle ha uppgetts. Spekulationer kring temat »Uppgörelse och fredlig samlevnad» te sig
därför verklighetsfrämmande. Och om man godtar denna grundsyn, är det relativt lätt att se en funktionalistisk mening i den
nya Moskvaregimens hittillsvarande tillmötesgående attityd. Den
är ingenting annat än en ny taktik, en ny metod, som beräknas
bättre än de tidigare motsvara den fasta målsättningens just nu
aktuella krav. Tidpunkten är sällsynt lämplig att nu pröva något
nytt, när Stalins bortgång i och för sig kan utgöra en godtagbar
förklaring och när den västliga världen står inför besvärliga och
krävande beslut. Reaktionen på alltför många håll i världen visar,
att man åtminstone så här inledningsvis har framgång med den
nya given. Den har hittills ingenting kostat av verklig eftergift.
stalinregimen arbetade utåt efter i huvudsak två linjer, aggres- 228
K remls nya taktik
siva och hotfulla i sak men maskerade bakom ett ständigt på-
gående ordflöde av förljugen fredspropaganda. Men aggressiviteten skrämde inte väst till underkastelse och fredstalet genomskådades. Västs svar blev Trumandoktrinen, Marshallhjälpen, Atlantpakten och efter Koreakrigets utbrott det allmer målmedvetna men
krävande arbetet att militärt, ekonomiskt och psykologiskt organisera den fria världen till gemensamt betryggande försvar. Nu
står det överallt »hårt mot hårt». Moskva har måst finna sig i en
utveckling, som uppenbarligen alltmer går dess grundläggande
målsättning emot. Och därför prövar man nu en ny taktik.
Två frågor dominera dagens världspolitiska bild – kampen om
Asien, tillspetsad i Koreakriget, och kampen om Tyskland. I båda
dessa frågor kan Kremls nya taktik ge vinster av stor betydelse
för framtiden. Ett vapenstillestånd nu i Korea skulle i själva verket ensidigt gynna den anfallande parten, både propagandistiskt
och militärt och i form av ökad handlingsfrihet i andra, ytterst
känsliga riktningar. FN-sidan har redan uppgett sitt ursprungliga
krav på ett enat och fritt Korea och dess militära resurser där
skulle vara lika bundna även i fortsättningen; hotet skulle kvarstå och ökas i andra riktningar i Sydöstasien. Och vad Tyskland
beträffar, kan den nya kommunistiska taktiken endast syfta till
ett – att ytterligare splittra opinionen i väst i fråga om Västtysklands upprustning, att förhindra de slutliga ratificeringarna,
särskilt i Paris, av fördraget om den europeiska försvarsgemenskapen, Europaarmen. Opinionsutslaget hittills tyder på icke ovä-
sentliga framgångar både i öst och väst.
Dessbättre ha de ledande statsmännen i väst, särskilt president
Eisenhower och förbundskansler Adenauer, samtidigt som de till·
kännagivit full redobogenhet till öppen förhandling klarlagt, att
den nya given från Moskva måste ta sig uttryck i konkret handling
och ej blott i till intet förpliktande ord och att i avvaktan härpå
västs hittillsvarande politik måste fullföljas till vinnande av ökad
trygghet.
Det förefaller alldeles tydligt, att denna bedömning av Kremls
nya taktik är den enda, som har fast underlag. Tyvärr måste en
sådan slutsats utmynna i fortsatt och ökad misstro mot signalerna
från Kreml.
23/4 1953.
229
I(REMLS NYA TAKTil(
JTAKT med de stigande världspolitiska motsättningarna mellan
öst och väst ha spekulationerna blomstrat kring den väntade svaghetsperioden i Sovjetunionen vid den enväldige diktatorns bortgång. Det fanns på vissa håll knappast några gränser för det
förhoppningsfulla önsketänkandet om avgörande motsättningar
inom det fåtaliga ledargarnityr, som stod närmast i tur att axla
den fallnes mantel. Man kunde finna lovande historiska paralleller
med händelserna vid likvärdiga storheters frånfälle, en Alexander
den store, Djingis khan eller Timur Lenk. Å andra sidan framhöllo
mera insiktsfulla bedömare, att sannolikheten för revolutionära
förändringar i Sovjetunionen måste snarast bedömas mindre än i
nästan varje annat land. De menade, att sedan länge intet utrymme fanns för oppositionella eller individualistiska element i
den genomorganiserade, hårt disciplinerade och brutalt övervakade
kommunistiska staten. De menade också, att Sovjetunionens politik, utåt och inåt, måste ses på lång sikt, såsom ett utflöde av
fasta ideologiska motivbildningar av en sådan styrka, att ett
ombyte även på den högsta ledarposten näppeligen kunde medföra
några mera påtagliga förändringar.
Den 5 mars gick marskalk Josef Stalin ur tiden. Nu skulle verkligheten ge svaret på de många frågorna. Den nya ledningens
»Machttibernahme» försiggick emellertid med en snabbhet och
självklarhet, som vittnade om fast planläggning och goda förberedelser. Alla den väldiga statsapparatens exekutiva maktmedel
samlades upp i händerna på ett fåtal män, som sedan länge känna
varandra från långvarigt samarbete. Naturligtvis utesluter inte
detta möjligheten av personliga motsättningar och inbördes rivalitet, men så starka äro de enande banden och så väl avvägda de
olika maktfaktorerna, att det förvisso vore önsketänkande att
räkna med någon reell försvagning i ledningens maktutövning.
De många, ofta helt motsatta och fantasibetonade utläggningarna
i världspressen kring detta problem endast bestyrka denna slutsats. Här uteblevo helt de väntade överraskningarna.
227
K rernls nya taktik
Så mycket större blev effekten av den långa rad politiska utbud
från Kreml, som helt dominerat världsopinionen under de gångna
veckorna. Det vore givetvis felaktigt att bagatellisera dessa nya
signaler, men det är å andra sidan och med tanke på konsekvenserna vida farligare att överdriva deras innebörd och uttolka dem
som pålitliga vittnesbörd om en i grunden ändrad politik. Här
har önsketänkandet på vissa håll redan firat tvivelaktiga triumfer.
Man bör till att börja med avstå från att dra för säkra slutsatser
av åtgärder, som i främsta rummet syfta inåt, mot den av ledningens enväldiga propaganda helt beroende »allmänna opinionen».
Att frigivningen av vissa kategorier »brottslingar» och de oskyldigt häktade läkarna skulle inleda en ny, humanare och mera västerländsk rättskipning i Sovjetunionen är ur alla synpunkter fullständigt osannolikt. statsapparatens konstruktion och säkerhet liksom också hela det ekonomiska systemet, med bl. a. de rättslösa
massorna i arbetslägren, medge inga modifikationer i detta avseende.
De anmärkningsvärt väl samordnade åtgärderna på vitt skilda
områden inom utrikespolitiken ge emellertid större anledning till
analys. Ä ven om flertalet ännu yttra sig i till intet förpliktande
ord, så visar bl. a. utvecklingen i Korea exempel på verklig praktisk handling i syfte att åstadkomma utjämning, kompromiss, lösning, dvs. just det, som under de gångna åren varit nästan helt
uteslutet. Har den hårt åtdragna knuten verkligen börjat lösast
Kremls programmatiska målsättning- på lång sikt- är »proletariatets seger i alla länder», dvs. en från Moskva styrd kommunistisk värld. Ingenting vore mera osannolikt än att denna för
kommunismen fundamentala princip nu skulle ha uppgetts. Spekulationer kring temat »Uppgörelse och fredlig samlevnad» te sig
därför verklighetsfrämmande. Och om man godtar denna grundsyn, är det relativt lätt att se en funktionalistisk mening i den
nya Moskvaregimens hittillsvarande tillmötesgående attityd. Den
är ingenting annat än en ny taktik, en ny metod, som beräknas
bättre än de tidigare motsvara den fasta målsättningens just nu
aktuella krav. Tidpunkten är sällsynt lämplig att nu pröva något
nytt, när Stalins bortgång i och för sig kan utgöra en godtagbar
förklaring och när den västliga världen står inför besvärliga och
krävande beslut. Reaktionen på alltför många håll i världen visar,
att man åtminstone så här inledningsvis har framgång med den
nya given. Den har hittills ingenting kostat av verklig eftergift.
stalinregimen arbetade utåt efter i huvudsak två linjer, aggres- 228
K remls nya taktik
siva och hotfulla i sak men maskerade bakom ett ständigt på-
gående ordflöde av förljugen fredspropaganda. Men aggressiviteten skrämde inte väst till underkastelse och fredstalet genomskådades. Västs svar blev Trumandoktrinen, Marshallhjälpen, Atlantpakten och efter Koreakrigets utbrott det allmer målmedvetna men
krävande arbetet att militärt, ekonomiskt och psykologiskt organisera den fria världen till gemensamt betryggande försvar. Nu
står det överallt »hårt mot hårt». Moskva har måst finna sig i en
utveckling, som uppenbarligen alltmer går dess grundläggande
målsättning emot. Och därför prövar man nu en ny taktik.
Två frågor dominera dagens världspolitiska bild – kampen om
Asien, tillspetsad i Koreakriget, och kampen om Tyskland. I båda
dessa frågor kan Kremls nya taktik ge vinster av stor betydelse
för framtiden. Ett vapenstillestånd nu i Korea skulle i själva verket ensidigt gynna den anfallande parten, både propagandistiskt
och militärt och i form av ökad handlingsfrihet i andra, ytterst
känsliga riktningar. FN-sidan har redan uppgett sitt ursprungliga
krav på ett enat och fritt Korea och dess militära resurser där
skulle vara lika bundna även i fortsättningen; hotet skulle kvarstå och ökas i andra riktningar i Sydöstasien. Och vad Tyskland
beträffar, kan den nya kommunistiska taktiken endast syfta till
ett – att ytterligare splittra opinionen i väst i fråga om Västtysklands upprustning, att förhindra de slutliga ratificeringarna,
särskilt i Paris, av fördraget om den europeiska försvarsgemenskapen, Europaarmen. Opinionsutslaget hittills tyder på icke ovä-
sentliga framgångar både i öst och väst.
Dessbättre ha de ledande statsmännen i väst, särskilt president
Eisenhower och förbundskansler Adenauer, samtidigt som de till·
kännagivit full redobogenhet till öppen förhandling klarlagt, att
den nya given från Moskva måste ta sig uttryck i konkret handling
och ej blott i till intet förpliktande ord och att i avvaktan härpå
västs hittillsvarande politik måste fullföljas till vinnande av ökad
trygghet.
Det förefaller alldeles tydligt, att denna bedömning av Kremls
nya taktik är den enda, som har fast underlag. Tyvärr måste en
sådan slutsats utmynna i fortsatt och ökad misstro mot signalerna
från Kreml.
23/4 1953.
229