Konflikt och samverkan på arbetsmarknaden i USA

—–~-~ -~——
’··
I(ONFLII(T OCH SAMVERI(AN
PÅ ARBETSlVIARI(NADEN I USA
Av sekreteraren HERMAN HOLM, Industriens Utredningsinstitut
EN SVENSK som söker informera sig om förhållandet mellan
företagare och fackföreningar i USA frapperas redan på ett tidigt
stadium av den- jämfört med Sverige – ringa grad av enhetlighet och likformighet som utmärker detta område. Inställningen
till förhandlingar och andra kontakter mellan parterna, uppträ-
dandet vid konflikter och inte minst relationernas prägel av objektivitet eller ensidighet, av förståelse eller likgiltighet för den andra
partens åsikter växlar mycket påtagligt mellan olika delar av
landet, mellan olika industrigrenar och olika företag, vilket gör
det utomordentligt svårt att fälla ett sammanfattande omdöme om
förhållandena där. Man märker också snart att konflikt och samverkan mellan parterna många gånger överskrider gränserna för
vad man vanligen finner i vårt land. Man kan knappast undgå
att uppmärksamma å ena sidan den hätska och bittra ton och de
våldsamma metoder som utmärka somliga arbetskonflikter och å
andra sidan det mycket avancerade, konstruktiva samarbete som
förekommer i många företag. Man kan heller inte låta bli att lägga
märke till den experimentlust och vilja att göra pionjärinsatser
som amerikanarna visa prov på även då det gäller att skapa mera
harmoniska »industrial relations».
Ett alltför allmänt omdöme om förhållandet mellan arbetsmarknadens parter i USA kan vidare inte ta tillräcklig hänsyn till att
graden av konflikt eller samverkan kan vara helt olika på »högre
nivå», mellan storföretagens högsta ledning och fackförbunden på
arbetarsidan (arbetsgivareorganisationer förekomma som bekant
endast i ringa utsträckning), och på »lokal nivå», mellan ledningen
vid de olika driftsenheterna i dessa företag och de lokala fackföreningarna. Man får det bestämda intrycket att relationerna på
högre nivå framför allt mellan ledningen för nyckelindustriernas
jätteföretag och branschorganisationerna på fackföreningssidan
7
’”
’·”’·~.. –
Herman Holm
äro betydligt mera konfliktbetonade än mellan dessa organisationers lokala enheter. De ofta våldsamma sammanstötningarna mellan »Big Business» och »Big Labor», som av naturliga skäl kommit
att sätta sin prägel på helhetsbilden, äro sålunda långt ifrån alltid
någon återspegling av lika djupgående motsättningar på det lokala
planet. Å andra sidan kan man i en del fall, särskilt vid några
av de största företagen inom bilindustrien, peka på motsatsen: koncernledningen och den fackliga branschorganisationen ha träffat
avtal som vittna om samarbetsvilja eller i varje fall ömsesidig
respekt, medan förhållandet mellan parterna vid de olika driftsställena i hög grad utmärkes av antagonism och konflikt.
Bilden av förhållandet mellan företagare och fackförening i USA
är sålunda långt ifrån enhetlig. Om man inskränker sig till att
betrakta den större och medelstora industrien i de stora industriområdena i öststaterna och mellanvästern, är det emellertid knappast någon tvekan om att man i flertalet fall skall finna att motsättningarna äro mera djupgående och konfliktladdade än i Sverige. Avtalsuppgörelserna präglas oftare av tvång och hot om konflikt, och bägge parter anstränga sig mera att pressa motparten
till det yttersta utan större hänsyn till återverkningarna på de
framtida relationerna, medan man i vårt land i de flesta fall eftersträvar att söka sig fram till en för bägge parter acceptabel kompromiss. I USA har anpassningen mellan företagare och fackförening ännu långt kvar till det »modus vivendi» som på det hela
taget präglar situationen i Sverige.
Detta kan synas ganska naturligt om man betänker att denna
anpassningsprocess i USA pågått i större skala endast sedan 1930-
talet, då fackföreningsrörelsen på allvar blev en maktfaktor att
räkna med. Under förutsättning av en samhällsutveckling i övrigt
som inte skärpte motsättningarna, skulle man sålunda kunna vänta
sig en tendens till avspänning och fredligare förhållanden, allteftersom parterna på ömse håll tillvinna sig större »mognad». De
förnämsta hindren för en sådan utveckling synas inte alltid ligga
i svårigheter att komma överens om olika materiella villkor,
även om dessa i de flesta fall skjutas i förgrunden. Djupare sett
förefaller striden att gälla vissa av bägge parter som livsviktiga
ansedda principer och grundläggande värderingar.
För det första betraktar man alltjämt både på företagar- och
fackföreningshåll striderna med den andra parten i stor utsträckning som en kamp för tillvaron – man anser att det är själva
existensen som en självständig part som står på spel. Fackför- 8
Konflikt och samverkan
eningarna eftersträva att vin,na ett mera definitivt fotfäste och
en mera tryggad ställning i företagen, vilket främst tar sig uttryck
i krav på tvångsanslutning till fackföreningen. Det mest avancerade kravet kallas »closed shop» och innebär att företaget endast
får anställa arbetare som tillhöra fackföreningen. En sådan avtalsklausul är visserligen olaglig enligt Taft-Hartiey-lagen men
det hindrar inte att den alltjämt förekommer. Den vanligaste är
emellertid »Union shop» som innebär att arbetsgivaren har rätt att
anställa vem han vill (om det inte står i strid med senioritetsreglerna), men de nyanställda måste gå in i fackföreningen senast 60
dagar efter anställningen.
Företagarna å sin sida bekämpa energiskt denna inskränkning
i handlingsfriheten som ett accepterande av fackföreningarnas sä-
kerhetskrav medför och vilket de anse strida mot i Amerika rå-
dande principer om individens frihet. I ännu högre grad motsätta
de sig fackföreningarnas strävanden att göra en rad frågor, i vilka
företagarna anse sig ha oinskränkt beslutanderätt, till föremål för
gemensamma beslut genom kollektivavtal. Enligt lagen kunna förhandlingar begäras kring löner, arbetstid och andra anställningsvillkor. Fackföreningarna ha undan för undan gjort anspråk på
en allt vidare tolkning av »andra anställningsvillkor», och ha i
allmänhet också lyckats med detta. Utvecklingen synes gå i den
riktningen att även frågor om arbetets planering och organisation
göras till föremål för förhandlingar.
Dessa ofta mycket bittra strider om avtalsområdets omfattning
ha mer och mer kommit att gälla de s. k. »management prerogatives», däribland även företagsledningens uteslutanderätt att leda
och fördela arbetet. I sitt motstånd på denna punkt är det företagarna som kämpa för sina rättigheter och sin ställning, och den
aktuella debatten i USA berör lika mycket »tryggheten för företagarna» som »tryggheten för fackföreningarna».
Denna kamp för sina rättigheter som bägge parter äro djupt
engagerade i pekar på en annan omständighet, som försvårar och
fördröjer anpassningen mellan företagare och fackförening i USA.
Den kan nämligen även betraktas som ett uttryck för att parterna
på olika sätt betona och uppfatta några i amerikansk kultur och
tradition mycket väsentliga värden. När fackföreningarna göra
anspråk på ökat inflytande på ett allt vidsträcktare område och
kräva tvångsanslutning till fackföreningen, uppfattar man detta
på företagarhåll som en allvarlig kränkning av elementära frioch rättigheter och av i amerikansk tradition ledande principer:
9
.. ’
\
. ’
Herman Holm
:>the right of a man to run his own business as he sees fit ’, individuell handlingsfrihet och principen att var och en skall slå sig
fram av egen kraft. Fackföreningarna å sin sida ha bl. a. härlett
sina krav från dels samma dels andra såsom lika livsviktiga och
självklara ansedda rättigheter, som t. ex. »var mans rätt att få
göra sin röst hörd i beslut som gäller hans eget väl eller ve», frihet
från auktoritär kontroll i den dagliga gärningen etc. Kraven från
fackföreningshåll äro sannolikt delvis även ett uttryck för den besvikelse som många arbetare känna över att de i USA sa starkt
betonade grundsatserna om social jämlikhet och allas lika chanser
att slå sig fram till en bättre position i samhället i viss mån mist
sin realitet för den stora massan anställda inom industrien. Drömmen om »opportunity» och »individual achievement» har i vida
kretsar efterträtts av en mindre romantisk men mera realistisk
strävan efter kollektiv säkerhet.
Denna olika uppfattning om väsentliga värden och den djupt
rotade känslan för oförytterliga och självklara rättigheter som man
anser sig förfoga över på ömse håll har kommit och kommer alltjämt bägge parter att många gånger känna en stark moralisk
indignation över den andra sidans handlingssätt. Detta bidrager
säkerligen i hög grad till att ge de amerikanska arbetskonflikterna
deras våldsamma och oförsonliga prägel. I samma riktning verkar
även den hos somliga företagare förekommande uppfattningen, att
fackföreningarna inte representera arbetarnas intressen utan äro
att betrakta som hänsynslösa och ofta ohederliga konkurrenter till
företaget om arbetarnas lojalitet och bevågenhet.
Det är inte svårt att förstå att utvecklingen av förhållandet
mellan företagare och fackförening i USA omfattas med spänt
intresse så gott som överallt i världen. Det är inte nog med att de
amerikanska arbetskonflikterna kunna få vittgående internationella återverkningar. Relationerna och styrkeförhållandet mellan
arbetsmarknadens parter kunna knappast undgå att sätta spår i
den amerikanska samhällsbilden och de inverka givetvis även på
vilka vägar den amerikanska arbetarrörelsen kommer att slå in på
i fortsättningen.
Förutsägelserna om den framtida utvecklingen växla starkt mellan olika bedömare. De mera pessimistiska bland dem betvivla
möjligheten av en fortskridande anpassning i riktning mot mera
stabila förhållanden. De anse inte att man kan räkna med att arbetarrörelsen kommer att visa tillräcklig moderation i sina krav
på allt fördelaktigare villkor, vilket slutligen kan leda till ett
lO
Konflikt och samverkan
sammanbrott för den fria företagsamheten i Amerika. Man kan
även, om än mera sällan, få höra folk som äro benägna att tro,
att arbetarrörelsen kommer att utvecklas i allt radikalare riktning
och så småningom ge upphov till en klasskonflikt av marxistiskt
snitt i USA.
Å andra sidan saknas inte röster som förutspå inte blott att
klyftan mellan företagare och fackförening kommer att överbryggas utan även att den ömsesidiga anpassningen kommer att leda
fram till ett intimt samarbete på jämställd basis även på de tekniska och företagsekonomiska områdena. Till stöd för denna uppfattning hänvisa de till företag där sådana avancerade samarbetsformer förekomma, särskilt till de fall där den s. k. Seanlon-planen
framgångsrikt tillämpas.
Förespråkarna för dessa mera ytterlighetsbetonade uppfattningar äro emellertid i minoritet. Det stora flertalet bedömare
synas anse att man under förutsättning av i stort sett oförändrade
ekonomiska, sociala och politiska förhållanden kan räkna med en
fortsatt, långsamt skeende anpassningsprocess mellan företagare
och fackförening grundad på ett allt allmännare respekterande
på ömse sidor av den andra partens existensbehov. Allteftersom
fackföreningarna få en mera garanterad ställning som förhandlingspart och befästa sin position i samhället överhuvudtaget
kunna de överge de primitivare metoder som kommit till användning i kampen för att vinna erkännande och trygghet. De tidigare
ledarna, som vunnit sin ställning framför allt på grund av sin
stridbarhet och kanske även sina revolutionära aspirationer, efterträdas av moderatare män med vidare perspektiv, inriktade på att
använda mera affärsmässiga metoder. För företagarna innebär
detta att de kunna förhandla sig till överenskommelser utan att
i varje läge behöva känna att de kämpa för sitt fortbestånd som
fria företagare. Även på företagarsidan innebär generationsväxlingen i allt större omfattning att ledare med förståelse för de
sociala och psykologiska problemen inom industrien träda till, män
som acceptera fackföreningarna som motståndare i stället för att
söka göra sig kvitt dem med mer eller mindre lagliga medel.
I och med en sådan utveckling av relationerna bortfaller ett av
de viktigaste skälen till en radikalisering av den amerikanska arbetarrörelsen som inom sig hade kunnat bära fröet till djupgående
sociala konflikter, Klassmotsättningar äro emellertid föga sannolika i USA även av andra orsaker: Den amerikanska arbetarrö-
relsen präglas inte på långt när av den ideologiska likriktning
11
-~
l,
’
Herman Holm
som kännetecknar motsvarande rörelser i Europa, den är inte
»proletär» och den tror inte på klasskampen. Amerikanska arbetare
äro- liksom amerikanen i allmänhet- förhållandevis litet klassmedvetna. De stora skillnader i förmögenhet, inflytande och prestige som naturligtvis lätt kunna iakttas i det amerikanska samhället uppfattas mindre som skillnader mellan olika klasser och
mera som individuellt betingade olikheter.
En utveckling i riktning mot en mycket nära samverkan mellan
företagare och fackförening även i tekniska och företagsekonomiska frågor förefaller flertalet bedömare inte heller sannolik.
Detta skulle innebära att fackföreningarna fingo ungefär samma
slag av medbestämmanderätt i företagets ledning som den tyska
fackföreningsrörelsen uppsatt som mål. Det är emellertid inte troligt att de amerikanska fackföreningsledarna i någon större utsträckning skulle vara beredda att ikläda sig det medansvar som
en medbestämmanderätt på sådana områden skulle medföra.
Snarare är nog den inställningen förhärskande bland dem att
de därmed i alltför hög grad skulle riskera sin handlingsfrihet
och möjligheterna att kritisera företagsledningen. Faran för en
splittring inom de egna leden skulle därigenom bli överhängande
och mera radikala element inom rörelsen skulle rycka till sig ledningen. En sådan uppfattning hindrar emellertid inte att ett samarbete av Seanlon-typ under speciella omständigheter kan realiseras i enstaka, särskilt mindre företag. Någon större omfattning
räknar man inte med att tillämpningen av Seanlon-planen kommer
att få inom överskådlig framtid. För närvarande är det endast ett
dussintal företag som använder den med framgång.
En mera realistisk bedömning av möjligheterna till en fortskridande anpassning mellan företag och fackförening och de former
under vilka denna kan komma att ske förefaller att peka i riktning
mot den typ av avtal som år 1950 ingicks mellan General Motors
och United Automobile Workers. De viktigaste klausulerna i denna
överenskommelse, som allmänt betraktas som en milstolpe i utvecklingen av relationerna mellan arbetsmarknadens parter, äro:
(l) avtalet gäller i fem år, under vilken tid det inte kan sägas upp
och inga stridshandlingar få företas, (2) arbetarna få en automatisk löneökning varje år på 4 cent i timmen, som beräknats motsvara den årliga produktivitetsökningen, (3) lönernas köpkraft
garanteras: en uppgång i levnadskostnadsindex medför en motsvarande höjning av lönerna, (4) en modifierad »union shop», vilket
innebär att nyanställda måste gå in i fackföreningen 60 dagar efter
12
Konflikt och samverkan
anställningen, men de ha rätt att lämna den efter ett års medlemskap om de så skulle önska.
Ett längre gående närmande mellan parterna på högre nivå än
som återspeglas i detta avtal anser man knappast kan komma i
fråga åtminstone inom de närmaste tio åren. Avtalet ger även
uttryck åt en strävan å ömse sidor att genom kollektiva förhandlingar söka sig fram till en överenskommelse utan myndigheternas
medverkan. Detta har onekligen mycket stor betydelse för den fortsatta utvecklingen. Man har nämligen all anledning att anta, att
förhållandena liksom hittills i hög grad komma att influeras av
i vilken utsträckning parterna komma att använda sig av ekonomiska maktmedel inom ramen för kollektiva förhandlingar, resp.
av politiska maktmedel genom direkta eller indirekta påtryckningar på de exekutiva och lagstiftande myndigheterna. De tendenser till »politisering» av relationerna, som under trycket av
inflationskonjunkturens och rustningsbehovens speciella krav kunnat konstateras på senare år – inte minst under den stora stålkonflikten på våren 1952- ha utan tvekan haft ett mycket ogynnsamt inflytande på förhållandet mellan de båda parterna.
På lokalnivå, i det dagliga umgänget mellan företagsledning
och fackförening, där man är mera oberoende av institutionella
hänsyn, bli de personliga egenskaperna hos ledarna på ömse sidor
ofta av utslagsgivande betydelse. Här kan man peka på att förhållandet mellan parterna i en rad välkända företag nu uppnått
ett tillstånd av vad man har kallat »antagonistic cooperation».
Detta innebär att företagsledning och fackförening erkänna sitt
beroende av varandra och enas om att respektera varandras existensbehov, dock utan att någon av dem ger avkall på sina egna
mål och intressen. situationen inom sådana företag har i många
fall blivit föremål för intensivt studium från forskarnas sida och
även fått en omfattande publicitet. Under trycket av konkurrensen
från dessa företag och av den allmänna opinionen är det inte
osannolikt att allt flera företag och deras fackföreningar komma
att bemöda sig om att nå fram till ett liknande förhållande.
13
,,—-