Valet och väljarna
1952
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
VALET OCH VÄLJARNA
l SLUTET av augusti blev det uppenbart att kommunisterna
började återhämta sig efter en stor tillbakagång under vår- och
sommarmånaderna. Trots att den kommunistiska partiledningen
gått in i valrörelsen utan kraft och utan vilja började återströmningen. Icke ens en splittring i toppen, som måhända kan utvecklas till varaktig söndring, förmådde hejda den.
Det svenska kommunistpartiets fasta valmanskår, som alltså
röstar kommunistiskt vad som än inträffar, har tidigare beräknats
uppgå till omkring 100 000. Där ungefär stannade röstsiffran vid
det svåraste val kommunisterna genomkämpat under senare tid- 1940 års val, vilket ägde rum i skuggan av vinterkriget och den
tysk-ryska pakten. Denna fasta grupp består till betydande del
av en reellt organiserad kader, skolad och drillad till politisk och
intellektuell självförnekelse – av människor inriktade på die
Machtiibernahme, som ur deras synpunkt icke är någon utopi
utan en realitet, även om den ligger i en oviss framtid.
Under 1940-talet torde antalet »givna kommunister» ha ökat.
Därom har man nog ganska allmänt varit medveten, men att
siffran skulle nå så högt som inemot 150 000 är något av en sensation. Detta är innebörden i 1952 års val med hänsyn till kommunistfaran, den samhälleligt sett verkligt allvarliga innebörden. Ån
allvarligare är att rekryteringen knappast synes ha gått den »politiska vägen». Kommunistpartiet i Sverige har i realiteten inget
ungdomsförbund, som kunnat vara rekryteringskällan. Den inrikespolitiska argumenteringen från en tveksam och ointresserad
partiledning har inte kunnat slå – och dock har kommunistpartiet
till exempel i en stad som Göteborg behållit sin valmanskår praktiskt taget intakt, efter det att dess ledande män förlorat allt inflytande i fackföreningarna.
I 1952 års val uppträdde ett alldeles nytt och fullkomligt oorganiserat parti- de medvetna och övertygade röststrejkarnas parti.
Ett valdeltagande på uppemot 80 % är icke i och för sig lågt, men
431
– i’
Valet och väljarna
det bör mot bakgrunden av dels en allmäneuropeisk tendens till
stigande valdeltagande, dels vårt genomorganiserade svenska samhälle, där det snarare erfordras ett beslut för att inte rösta än
för att rösta. En detaljanalys av valsiffrorna från olika delar av
landet ger vid handen, att ett betydande antal röstberättigade
medvetet avstått från att använda sin rösträtt. På detta sätt ha
de velat demonstrera sin ovilja mot den politik som föres, men
också sitt främlingskap till oppositionspartierna. De medvetna
röststrejkarnas parti synes ha rekryterats ur socialgrupp två –
och där bland lägre tjänstemän och kanske framför allt hustrur
till lägre tjänstemän – samt ur socialgrupp tre, men av vissa
tecken att döma där snarare bland de manliga än bland de kvinnliga väljarna. Ur socialdemokratisk synpunkt är denna utveckling
allvarlig. Därför vore det förvånansvärt om den avfärdas som ett
tillfälligt problem och bortförklaras med hänvisning till diverse
ovidkommande omständigheter.
Valutgången, sedd från socialdemokratisk synpunkt, ger en
ytterst oenhetlig bild, som knappast går att traditionellt analysera.
Röstförluster hava uppstått inom »säkra» socialdemokratiska områden, under det att framgångar – ehuru obetydliga – kunnat
noteras i mer eller mindre illa organiserade och hopplösa distrikt.
I jämförelse med 1948 års riksdagsmannaval kan man siffermässigt
sett knappast tala om något socialdemokratiskt nederlag, men en
jämförelse bör ske med 1950 års kommunalvalsiffror. I den socialdemokratiska totalsiffran för antalet röstande i år ingår nämligen
omkring 55 000 kommuniströster, som erövrats åren 1948-50. Mot
denna bakgrund är valet ett misstroendevotum mot den socialdemokratiska politiken, vilket icke går att komma ifrån med allmänna formuleringar.
Det var förutsett att bondeförbundet skulle lida nederlag i de
typiska skogsområdena, där det tidigare haft en stark ställning.
Däremot var det en överraskning såväl för oppositionen som med
all säkerhet också för bondeförbundsledningen, att allvarliga röstförluster skulle uppstå i de rena jordbruksdistrikten. Att Malmö-
hus län och Hallands län reagerade utpräglat negativt antyder
en sinnesförändring hos de svenska jordbrukarna, som icke minst
vissa stora huvudstadstidningar borde notera. Ett växande antal
jordbrukare har tagit politisk ståndpunkt av andra skäl än kortfristiga intressesynpunkter. I augusti månad och i valmånaden
utbetalades till jordbrukarna betydande belopp, både av retroaktiv
karaktär och som resultat av den träffade överenskommelsen. I
432
V alet och väljarna
bondeförbundsagitationen gjorde man allvarliga försök att politiskt utnyttja detta faktum. Trots detta togo i de båda Skånelänen
omkring 10 000 jordbrukare avstånd från bondeförbundet. Detta
betyder ofrånkomligt en politisk deklaration, vilken gjorts utan
hänsyn till »mjölkpriset». Det är icke heller antagligt att någon
speciell grupp jordbrukare lämnat bondeförbundet. Såväl småbrukare som ägare av medelstora och stora gårdar ha sagt ifrån i
valet.
Väljarnas misstroendevotum riktar sig mindre mot bondeförbundet som parti än mot den grupp unga partitjänstemän, som
under senaste år på ett så dominant sätt framträtt och så tydligt
företrätt en radikal och halvsocialistisk linje. Dessa unga män
uppträdde i valrörelsen med en stötande självsäkerhet och med
ett försvar för den socialdemokratiska regeringspolitiken, långt
fränare och långt mera dogmatiskt än vad någon socialdemokrat
presterade. Ett sådant psykologiskt misstag gick dock icke att
reparera – icke ens med högtravande deklarationer i sista stund
om bondeförbundet som det verkligt borgerliga partiet och som
garanten mot socialistiska experiment.
Folkpartiet kunde notera en framgång även i 1952 års val, ehuru
framgången vanns med medel som för partiets egen framtid kunna
bli minst sagt vådliga. Den folkpartistiska framgången ligger inom
spridningsområdet för partiets två största tidningar – Dagens
Nyheter och Göteborgs-Posten. Särskilt det senare organets minst
sagt frigjorda sätt att driva politik och affärer på samma gång
gav god utdelning. Socialdemokraterna i Göteborg ha genom sin
påtagliga valhänthet och sin brist på samlande personligheter
förlorat förmågan att hävda sitt parti. Det finns heller ingen
anledning att bortförklara ett dåligt val för Göteborgshögern.
Kvar står dock det faktum, att folkpartiets seger i denna stad
vunnits genom en löftespolitik till vilken man under senare år
dessbättre icke sett maken från något håll – icke ens från socialdemokratiskt.
För högern var valet en stor framgång. Högern vann sin första
valframgång på 20 år med ett klart utformat program av bestämd
och konsekvent högerkaraktär. Jarl Hjalmarson, som personligen
kan tillräkna sig en väsentlig andel av framgången, tvekade icke
att tala rent ut. Han tvekade icke att kräva en radikalt ändrad
företagsbeskattning, att framhålla samhörigheten mellan företaget
och de anställda. Han gav klart besked om den vikt högerpartiet
fäster vid en aktivt sparfrämjande politik och uppehöll sig därvid
433
——- ·~~—-
Valet och väljarna
vid något så svårförståeligt som riksbankspolitikens och räntans
betydelse. Dessa klara och entydiga signaler ligga bakom den röstökning med 15 procent som högerpartiet kunnat tillgodoräkna sig.
Ingen kan påstå att högerpartiet vann sin valseger och förlorade
sin själ. Det är ett högerparti med eget ansikte som framträder i
svensk politik av i dag.
Högern vann icke endast bonderöster utan fick även ett ökat
stöd i städer och tätorter. Ett gott tillskott har kommit från de
mindre företagare, vilka för 4 år sedan satsade på folkpartiet.
Samtidigt är det alldeles tydligt att högern vunnit nya kontakter
i de breda tjänstemannalagren och bland arbetarna. Valutgången
i Malmö och i ett antal medelstora städer bevisar, att en övergång
har skett direkt från socialdemokraterna till högern. Det är möjligt att det därvidlag i huvudsak har rört sig om industriarbetare
med sparmedel eller med egna hem. Några säkra omdömen härom
äro emellertid icke möjliga. Kvar står endast det faktum, att ett
modernt högerparti även i Sverige har förutsättningar att för sin
konservativa samhällssyn vinna gehör också bland organiserade
industriarbetare.
Den aktuella politiska betydelsen av högerframgången 1952 skall
icke överskattas. Det är icke fråga om någon avgörande framgång,
snarare om att faktiska förutsättningar skapats för framtida framryckning. Vad som kommer att ske i detta avseende beror på de
många högersympatisörernas personliga insats. Även den erfarenheten har 1952 års val understrukit.
Det måste komma till en slutlig uppgörelse mellan den moderna
kollektivism som även svensk socialdemokrati företräder, och den
individualism som högerpartiet medvetet ger uttryck åt i sin politik. Denna individualism är emellertid endast den ena sidan av
konservativ samhällssyn. Den andra ligger i hänsynen till det personliga ansvarets mänskliga och samhälleliga nödvändighet.
434
l SLUTET av augusti blev det uppenbart att kommunisterna
började återhämta sig efter en stor tillbakagång under vår- och
sommarmånaderna. Trots att den kommunistiska partiledningen
gått in i valrörelsen utan kraft och utan vilja började återströmningen. Icke ens en splittring i toppen, som måhända kan utvecklas till varaktig söndring, förmådde hejda den.
Det svenska kommunistpartiets fasta valmanskår, som alltså
röstar kommunistiskt vad som än inträffar, har tidigare beräknats
uppgå till omkring 100 000. Där ungefär stannade röstsiffran vid
det svåraste val kommunisterna genomkämpat under senare tid- 1940 års val, vilket ägde rum i skuggan av vinterkriget och den
tysk-ryska pakten. Denna fasta grupp består till betydande del
av en reellt organiserad kader, skolad och drillad till politisk och
intellektuell självförnekelse – av människor inriktade på die
Machtiibernahme, som ur deras synpunkt icke är någon utopi
utan en realitet, även om den ligger i en oviss framtid.
Under 1940-talet torde antalet »givna kommunister» ha ökat.
Därom har man nog ganska allmänt varit medveten, men att
siffran skulle nå så högt som inemot 150 000 är något av en sensation. Detta är innebörden i 1952 års val med hänsyn till kommunistfaran, den samhälleligt sett verkligt allvarliga innebörden. Ån
allvarligare är att rekryteringen knappast synes ha gått den »politiska vägen». Kommunistpartiet i Sverige har i realiteten inget
ungdomsförbund, som kunnat vara rekryteringskällan. Den inrikespolitiska argumenteringen från en tveksam och ointresserad
partiledning har inte kunnat slå – och dock har kommunistpartiet
till exempel i en stad som Göteborg behållit sin valmanskår praktiskt taget intakt, efter det att dess ledande män förlorat allt inflytande i fackföreningarna.
I 1952 års val uppträdde ett alldeles nytt och fullkomligt oorganiserat parti- de medvetna och övertygade röststrejkarnas parti.
Ett valdeltagande på uppemot 80 % är icke i och för sig lågt, men
431
– i’
Valet och väljarna
det bör mot bakgrunden av dels en allmäneuropeisk tendens till
stigande valdeltagande, dels vårt genomorganiserade svenska samhälle, där det snarare erfordras ett beslut för att inte rösta än
för att rösta. En detaljanalys av valsiffrorna från olika delar av
landet ger vid handen, att ett betydande antal röstberättigade
medvetet avstått från att använda sin rösträtt. På detta sätt ha
de velat demonstrera sin ovilja mot den politik som föres, men
också sitt främlingskap till oppositionspartierna. De medvetna
röststrejkarnas parti synes ha rekryterats ur socialgrupp två –
och där bland lägre tjänstemän och kanske framför allt hustrur
till lägre tjänstemän – samt ur socialgrupp tre, men av vissa
tecken att döma där snarare bland de manliga än bland de kvinnliga väljarna. Ur socialdemokratisk synpunkt är denna utveckling
allvarlig. Därför vore det förvånansvärt om den avfärdas som ett
tillfälligt problem och bortförklaras med hänvisning till diverse
ovidkommande omständigheter.
Valutgången, sedd från socialdemokratisk synpunkt, ger en
ytterst oenhetlig bild, som knappast går att traditionellt analysera.
Röstförluster hava uppstått inom »säkra» socialdemokratiska områden, under det att framgångar – ehuru obetydliga – kunnat
noteras i mer eller mindre illa organiserade och hopplösa distrikt.
I jämförelse med 1948 års riksdagsmannaval kan man siffermässigt
sett knappast tala om något socialdemokratiskt nederlag, men en
jämförelse bör ske med 1950 års kommunalvalsiffror. I den socialdemokratiska totalsiffran för antalet röstande i år ingår nämligen
omkring 55 000 kommuniströster, som erövrats åren 1948-50. Mot
denna bakgrund är valet ett misstroendevotum mot den socialdemokratiska politiken, vilket icke går att komma ifrån med allmänna formuleringar.
Det var förutsett att bondeförbundet skulle lida nederlag i de
typiska skogsområdena, där det tidigare haft en stark ställning.
Däremot var det en överraskning såväl för oppositionen som med
all säkerhet också för bondeförbundsledningen, att allvarliga röstförluster skulle uppstå i de rena jordbruksdistrikten. Att Malmö-
hus län och Hallands län reagerade utpräglat negativt antyder
en sinnesförändring hos de svenska jordbrukarna, som icke minst
vissa stora huvudstadstidningar borde notera. Ett växande antal
jordbrukare har tagit politisk ståndpunkt av andra skäl än kortfristiga intressesynpunkter. I augusti månad och i valmånaden
utbetalades till jordbrukarna betydande belopp, både av retroaktiv
karaktär och som resultat av den träffade överenskommelsen. I
432
V alet och väljarna
bondeförbundsagitationen gjorde man allvarliga försök att politiskt utnyttja detta faktum. Trots detta togo i de båda Skånelänen
omkring 10 000 jordbrukare avstånd från bondeförbundet. Detta
betyder ofrånkomligt en politisk deklaration, vilken gjorts utan
hänsyn till »mjölkpriset». Det är icke heller antagligt att någon
speciell grupp jordbrukare lämnat bondeförbundet. Såväl småbrukare som ägare av medelstora och stora gårdar ha sagt ifrån i
valet.
Väljarnas misstroendevotum riktar sig mindre mot bondeförbundet som parti än mot den grupp unga partitjänstemän, som
under senaste år på ett så dominant sätt framträtt och så tydligt
företrätt en radikal och halvsocialistisk linje. Dessa unga män
uppträdde i valrörelsen med en stötande självsäkerhet och med
ett försvar för den socialdemokratiska regeringspolitiken, långt
fränare och långt mera dogmatiskt än vad någon socialdemokrat
presterade. Ett sådant psykologiskt misstag gick dock icke att
reparera – icke ens med högtravande deklarationer i sista stund
om bondeförbundet som det verkligt borgerliga partiet och som
garanten mot socialistiska experiment.
Folkpartiet kunde notera en framgång även i 1952 års val, ehuru
framgången vanns med medel som för partiets egen framtid kunna
bli minst sagt vådliga. Den folkpartistiska framgången ligger inom
spridningsområdet för partiets två största tidningar – Dagens
Nyheter och Göteborgs-Posten. Särskilt det senare organets minst
sagt frigjorda sätt att driva politik och affärer på samma gång
gav god utdelning. Socialdemokraterna i Göteborg ha genom sin
påtagliga valhänthet och sin brist på samlande personligheter
förlorat förmågan att hävda sitt parti. Det finns heller ingen
anledning att bortförklara ett dåligt val för Göteborgshögern.
Kvar står dock det faktum, att folkpartiets seger i denna stad
vunnits genom en löftespolitik till vilken man under senare år
dessbättre icke sett maken från något håll – icke ens från socialdemokratiskt.
För högern var valet en stor framgång. Högern vann sin första
valframgång på 20 år med ett klart utformat program av bestämd
och konsekvent högerkaraktär. Jarl Hjalmarson, som personligen
kan tillräkna sig en väsentlig andel av framgången, tvekade icke
att tala rent ut. Han tvekade icke att kräva en radikalt ändrad
företagsbeskattning, att framhålla samhörigheten mellan företaget
och de anställda. Han gav klart besked om den vikt högerpartiet
fäster vid en aktivt sparfrämjande politik och uppehöll sig därvid
433
——- ·~~—-
Valet och väljarna
vid något så svårförståeligt som riksbankspolitikens och räntans
betydelse. Dessa klara och entydiga signaler ligga bakom den röstökning med 15 procent som högerpartiet kunnat tillgodoräkna sig.
Ingen kan påstå att högerpartiet vann sin valseger och förlorade
sin själ. Det är ett högerparti med eget ansikte som framträder i
svensk politik av i dag.
Högern vann icke endast bonderöster utan fick även ett ökat
stöd i städer och tätorter. Ett gott tillskott har kommit från de
mindre företagare, vilka för 4 år sedan satsade på folkpartiet.
Samtidigt är det alldeles tydligt att högern vunnit nya kontakter
i de breda tjänstemannalagren och bland arbetarna. Valutgången
i Malmö och i ett antal medelstora städer bevisar, att en övergång
har skett direkt från socialdemokraterna till högern. Det är möjligt att det därvidlag i huvudsak har rört sig om industriarbetare
med sparmedel eller med egna hem. Några säkra omdömen härom
äro emellertid icke möjliga. Kvar står endast det faktum, att ett
modernt högerparti även i Sverige har förutsättningar att för sin
konservativa samhällssyn vinna gehör också bland organiserade
industriarbetare.
Den aktuella politiska betydelsen av högerframgången 1952 skall
icke överskattas. Det är icke fråga om någon avgörande framgång,
snarare om att faktiska förutsättningar skapats för framtida framryckning. Vad som kommer att ske i detta avseende beror på de
många högersympatisörernas personliga insats. Även den erfarenheten har 1952 års val understrukit.
Det måste komma till en slutlig uppgörelse mellan den moderna
kollektivism som även svensk socialdemokrati företräder, och den
individualism som högerpartiet medvetet ger uttryck åt i sin politik. Denna individualism är emellertid endast den ena sidan av
konservativ samhällssyn. Den andra ligger i hänsynen till det personliga ansvarets mänskliga och samhälleliga nödvändighet.
434