Några anteckningar från den Hammarskjöldska ministärens tid
1952
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NÅGRA ANTECI(NINGAR
FRÅN DEN HAMMARSKJÖLDSKA
MINISTÄRENS TID
Av f. d. landshövdingen S. LINNER
I.
Ministärens ursprungliga uppgifter. Bakgrunden till den Hammarskjöldska ministärens tillkomst var en meningsbrytning mellan konung Gustav V och statsminister Karl Staaff angående den
svenska försvarsfrågans lösning. skiljaktigheterna hade kommit
till uttryck genom Staaffs Karlskronatal den 21 december 1913 och
konungens borggårdstal den 6 februari 1914. Det senare föranledde
efter misslyckade förhandlingar den staaffska ministärens avgång
och därmed var krisen akut.
Då den Hammarskjöldska ministären utnämndes den 17 februari
1914, stod den inför två huvuduppgifter: att avveckla den konstitutionella konflikten och att åstadkomma en snabb lösning av försvarsfrågan. Ministärens förhoppning var att kunna lyfta försvarsfrågan över de gamla partistriderna, men en nödvändig förutsättning härför var upplösning av andra kammaren och nya val.
Efter en intensiv valstrid, där ministärens ståndpunkt med lysande
klarhet angavs i ett tal av statsministern i Blasieholmskyrkan,
blev resultatet att andra kammaren kom att bestå av 86 försvarsvänner, 73 socialdemokrater och 71 liberala. Sedan försvarspropositionerna avlämnats vid den andra riksdagens början, tillsattes
ett särskilt utskott för deras behandling med Staaff såsom ordfö-
rande och första kammarens högerpartis ledare Ernst Trygger så-
som v. ordförande. Det förspordes snart att utskottsarbetet inrikFör att rättYist bedöma politiska handlingar bör man om möjligt utgå ifrån de
förutsättningar som föreligga för de handlande personerna. Men det är icke lätt att
endast med ledning av dokument konstruera fram förutsättningar som kanske äro
helt andra än på skildrarens tid. Författaren till denna lilla uppsats har sökt att
återge verkligheten sådan den tedde sig för gemene man inom den Hammarskjöldska
ministären just vid tidpunkten för de olika övervägandena och besluten. Såsom
dokumentariska källor har jag haft att tillgå allmänt tillgängligt tryck, handlingar
som efter justitierådet Steno stenbergs frånfälle överlämnats till mig, och egna anteckningar.
435
s. Linner
tades på vidlyftiga tekniska utredningar. Mordet i Sarajevo den
28 juni åstadkom visserligen oro, men inom riksdagsvänstern hakade man i det längsta fast sig vid hoppet om en fredlig avveckling. Någon uppgörelse i försvarsfrågan var ännu icke i sikte. Då
krigsförklaringarna kommo, utfärdade den svenska regeringen
neutralitetsförklaringar. Efter den första av dessa mottog statsministern från det socialdemokratiska partiets ledare Hjalmar
Branting, som motionerat om nedsättning av de värnpliktigas övningstid till 6 månader, ett telegram (Kisa-telegrammet), däri han
förklarade att han och hans parti skulle stödja regeringens neutralitetspolitik. Därefter påskyndades särskilda utskottets arbete.
En uppgörelse mellan statsministern och Staaff kom till stånd, i
allt väsentligt med godkännande av propositionerna. Riksdagen
fattade sitt beslut den 12 september 1914 och den nya värnpliktslagen utfärdades omedelbart därefter.
Med denna parlamentariska uppgörelse kunde ministärens båda
uppgifter anses lösta. Den ingav därför sin avskedsansökan men
kvarstannade på konungens anmodan. Såvitt bekant diskuterades
knappast något annat alternativ. Ministären hade således förvärvat en inrikespolitiskt stark ställning. Uppgifterna i övrigt voro
desto svårare.
Neutralitetspolitik. Vad ett världskrig skulle komma att innebära visste ingen. Det var nog endast små grupper och knappast
någon person i ledande ställning, som vid krigsutbrottet på allvar
vågade förorda landets deltagande i kriget. Det kan ha ett visst
intresse att dåvarande chefen för generalstaben Gillis Bildt icke tillhörde dessa.
Vad ministärens ledamöter beträffar erinrar jag mig ett samtal
mellan statsministern och författaren under någon av de första
dagarna efter neutralitetsförklaringen.
statsministern kom in i kanslihusets gamla anspråkslösa sessionsrum och ställde den lite smått ironiska frågan till mig: »Det
är kanske alldeles felaktigt att vi bestämt oss för neutraliten Det
kanske vore riktigare att gå med i kriget mot Ryssland.» Jag svarade: »Det tror jag inte. Kriget blir nog så hårt att ett folk icke
kan gå med, om det ej riktigt känner att det gäller dess existens.»
statsministern: »Alldeles sant, men sedan tillkommer en sak. Detta
gamla soldatfolk är efter 100 års fred så fredligt inställt, att det
icke går i krig, om det inte angripes.»
Denna tankegång var säkerligen rätt typisk för ministärens medlemmar.
436
Några anteckningar från den Hammarskjöldska ministärens tid
Beträffandet förhållandet till Tyskland är det säkerligen riktigt,
såsom det sagts, att Hammarskjöld stod främmande för den »utpräglat känslomässiga tyskvänligheten». Detsamma gällde också
om Wallenberg. Såvitt jag uppfattade saken rätt hade Hammarskjöld från handelstraktatsförhandlingarna med tyskarna och
från arbetet vid fredskonferenserna förvärvat en rik erfarenhet
av hur svårt det var att samarbeta med tyskarna på självständig
bas till följd av deras fallenhet för översitteri och brist på smidighet. För risken av ett övermäktigt tyskt ekonomiskt inflytande
hade han klar blick. Däremot föreställer jag mig, att han i det då-
varande läget ansåg den enda militära fara som hotade vårt land
komma från Ryssland, och tillika såg han Tyskland såsom västerlandets barriär mot öster. I dag kanske det kan erkännas, att denna
uppfattning hade skäl för sig. Någon övertro på tyskarnas seger
hyste Hammarskjöld icke. Tvärtom uttalade han sig skeptiskt om
deras utsikter redan under Marneslaget. Sannolikt trodde han mest
på en utmattningsfred där alla voro besegrade.
Det är naturligtvis ett grundligt misstag då det sagts, att Hammarskjöld skulle ha hyst misstro och ovilja mot engelsmännen.
Snarare torde han haft mycket stor respekt för deras politiska
skicklighet och deras speciella förmåga att hålla allting gående
genom oklara besked. Man skulle kunna göra det tankeexperimentet att Hammarskjöld 1906 placerats i London i stället för Köpenhamn och fått tillfälle att på nära håll göra bekantskap med de
ledande personerna i världsriket och se det stora spelet under ententens tillkomst. Det skulle säkerligen i hög grad ha underlättat
hans bedömande av åtskilliga frågor i förhållandet mellan Sverige
och England under kriget.
Det var för övrigt åtminstone författarens intryck att även de
entente-vänliga kretsarna knappast kunde tänka sig att svenska
folket skulle gå i krig på tsar-Hysslands sida. I vad mån denna
inställning ändrades under påverkan av den skickliga ententepropagandan och efter tsarväldets fall, är svårt att avgöra. Därvid får man komma ihåg, att en icke obetydlig del av den svenska
arbetarklassen 1918 visade sympatier för de röda i Finland trots
att dessa hade stöd av ryska soldater.
Detta angående de personliga utgångspunkterna.
Men även några sakförhållanden böra understrykas.
Då danskarna strax efter krigsutbrottet spärrade Bälten och sin
sida av Öresund och den tyska högsjöflottan tills vidare hölls i
reserv, kom Östersjön att behärskas av tyskarna och Atlanten av
437
S. Linner
engelsmännen. För den svenska exporten var trafiken både på
Östersjön och västerut, för den svenska importen var framför allt
oversea-trafiken nödvändig. I vad mån de krigförande skulle lägga
hinder i vägen för den neutrala sjöfarten, kunde icke från början
förutses. För de ledande engelska statsmännen torde det först så
småningom ha blivit klart, hur kraftigt avspärrningsvapnet verkade och att detta kunde användas utan risk för allvarliga konflikter med Förenta Staterna. Den engelska »blockaden» skärptes
därför undan för undan. Den svenska regeringen sökte i den mån
det var möjligt hålla fast vid vissa folkrättsliga regler. Hur långt
dessa skulle bära, kunde ingen veta på förhand. Så mycket var
dock klart på grund av Sveriges geografiska läge, att en regering
utan någon principiell hållning skulle komma att pressas till eftergifter än för den ena än för den andra parten, vilket skulle kunna
leda till oberäkneliga och riskfyllda situationer.
Då regeringen intagit ståndpunkten av en opartisk neutralitet
i kriget, måste åtgärder omedelbart vidtagas för att skydda neutraliteten mot angrepp. Därvid måste man tänka sig möjligheten
av ett preventivt angrepp på en eller flera punkter från rysk sida.
Åven den eventualiteten att inloppen till Östersjön skulle forceras
av den engelska flottan och krav sedan framställas mot Sverige
på en flottbas måste tagas i betraktande. Några rapporter om åtgärder i sådan riktning med undantag av amiral von Essens flottdemarche förelågo icke såvitt jag har mig bekant, men såsom sä-
kerhetsåtgärder mobiliserades fästningarna, flottan och Gotland
samt anordnades bevakning på ett stort antal punkter. När man
jämför dessa försiktighetsmått med vad som på många håll försummades under sista världskriget, torde en objektiv bedömare knappast kunna säga att åtgärderna voro obefogade. Ej heller torde de
ha uppfattats så av den svenska allmänheten. Samtidigt med beredskapsåtgärderna hade regeringen att föra ut den nya härordningen
i tillämpning. Det visade sig dessvärre snart att befälstillgången
icke räckte till för de dubbla uppgifterna, och då måste skyddsåtgärderna gå i första rummet.
Från Tyskland väntade man ej något angrepp, men den tyska
besvikelsen över Sveriges neutralitet var märkbar, måhända därför att den svenske ministern i Berlin greve Arvid Taube låtit sin
egen uppfattning att Sverige borde gå med på tyska sidan alltför
tydligt komma till synes. Besvikelsen torde ha framkallat en viss
benägenhet att vålla Sverige svårigheter. Olyckligtvis saknade den
tyske ministern v. Reichenau alldeles förmågan att förstå den
438
Några anteckningar från den Hammarskjöldska ministärens tid
svenska ståndpunkten och likaså att komma i ett något så när gott
förhållande till den svenske utrikesministern. Möjligen betraktade
Reichenau den svenska neutralitetsförklaringen som ett personligt
misslyckande. Det är knappast troligt att hans redogörelser för
samtalen med Wallenberg kunna anses såsom säkra källor. Mäntyluato-katastrofen i december 1914, då utan föregående varning
tre svenska fartyg sprängdes av tyska minor med förlust av ett
flertal sjömän och passagerare, aviserades av Reichenau för utrikesministern på en så sen tidpunkt att olyckan icke kunde förebyggas. Hänsynslösheten väckte en verklig förbittring både inom
ministären och hos den svenska allmänheten.
I fråga om den civila beredskapen funnos efter den hundraåriga
freden inga förberedelser. En mängd författningar och nya organ
måste skapas, och det var kanske icke så underligt att en del av
dessa blevo mindre lyckade improvisationer. Bland de centrala organen må följande nämnas: statens livsmedelskommission (i slutet
av år 1916 utbytt mot folkhushållningskommissionen), statens industrikommission, statens arbetslöshetskommission och statens
krigsförsäkringskommission.
Handelspolitik och folkrätt. För den svenska folkhushållningen
med dess behov av import och export var det en livsfråga att handelsvägarna över havet icke skulle avbrytas av de krigförande. För
ministärens främste man, som under åratal deltagit i det folkrättsliga uppbyggande arbetet, var det naturligt att söka stöd för
de svenska intressena i folkrätten, och för den generation som då
levde framstod det icke såsom utsiktslöst att folkrättsliga regler
skulle kunna vinna tillämpning under världskriget. Framför allt
för de små staterna, men djupare sett för alla civiliserade nationer föreföll det som en vinst, om så skulle kunna ske. På grund av
de krigförandes olika maktställning till sjöss var det från början
ganska klart, att avgörandet framför allt skulle komma att bero
på den ståndpunkt Storbritanniens ledning komme att intaga.
Den engelska regeringen hade i augusti satt Londondeklarationen i kraft med vissa ändringar. Man vaknade emellertid efter
hand till insikt om blockadens betydelse, och därtill bidrog den
kolossala import, som under de första krigsmånaderna gick från
Förenta Staterna till Tyskland, via neutrala länder, samtidigt som
det visade sig att ett militärt nedkämpande av centralmakterna
skulle bli oerhört blodigt och långsamt. Ju större betydelse som
från engelsk sida lades på utsvältningen av Tyskland, ju mera
hänsynslöst ställde man fordringar på de neutrala. Den engelske
439
s. Linner
ministern i Stockholm Sir Esme Howard uttrycker detta då han
säger, att blockadpolitiken var »i stort sett grundad på ett system,
varigenom de neutrala regeringarna blevo delaktiga i blockaden,
såtillvida som de på begäran av de allierade regeringarna uppehöllo sina exportförbud, vilka från början föreskrivits endast i
syfte att säkerställa det egna landets förråd, eller utvidgade dem
eller gjorde tillägg till dem». Innebörden är otvivelaktigt att de
icke krigförande skulle tvingas att taga del i utmattningskampen. Därmed skulle ju i realiteten neutraliteten uppgivas.
Syftet genomfördes så småningom efter i huvudsak tre linjer:
l) att ransonera importen till det neutrala landet av mer och
mer utvidgade kategorier av varor;
2) att tillämpa de traktatmässiga begreppen fortsatt resa och
kontraband alltmer vidsträckt;
3) att införa produktklausul, dvs. förbud mot export av varor
som tillverkades i det neutrala landet med användning av importerat gods, sedermera utsträckt till »liknande varor».
Om dessa linjer kunde genomföras skulle avstängningen vara så
gott som fullständig. Och på dessa punkter fördes i huvudsak striden under de följande åren mellan den svenska neutralitetspolitiken och den engelska blockadpolitiken.
De medel, som därvid stodo den svenska regeringen till buds,
voro i första rummet en från början förefintlig, men så småningom
alltmer försvagad respekt för de gamla folkrättsreglerna. Ett annat medel som ökade i betydelse var det påtagliga ryska intresset
dels att undvika varje utmaning mot Sverige, som kunde framkalla fredsavbrott från dess sida, och dels att förmå Sverige att
medgiva transitering av en mängd varor över de svenska järnvägarna till Finland. Därjämte användes självfallet de svenska
exportvarorna såsom kompensation för import av engelska varor.
Tyskarna gjorde naturligtvis vad de kunde för att avstänga England från export av allehanda svenska varor, men på grund av
maktförhållandena och det geografiska läget kunde svårigheterna
från den sidan icke bli av samma storleksordning som från den
brittiska. I november 1914 förklarade tyskarna sågade trävaror
för villkorligt kontraband, men i mars 1915, före vårskeppningens
början från Norrlandshamnarna, lyckades den svenska utrikesledningen avsluta det s. k. Holz-abkommen, enligt vilket svenska
trävaror utom pitprops skulle få passera om de vore försedda med
intyg av svensk tullmyndighet. Det oaktat förklarade tyskarna i
april att alla fartyg skulle införas till Swinemiinde för kontroll
440
——–~- —
——–~——~~————-;~~———————~·
Några anteckningar från den Hammarskjöldska ministärens tid
varigenom svåra dröjsmål förorsakades. Vid ett besök av statsministern i Berlin i juni 1915 avtalades om en betydelsefulllättnad
i dessa bestämmelser.
Det var meningen att statsministern skulle via Holland resa
över till England för principiella överläggningar med därvarande
blockadmyndigheter. Tyvärr hemkallades han av inrikespolitiska
skäl och den engelska resan kom aldrig till stånd, vilket sannolikt
alstrade en viss misstänksamhet i England.
Engelsmännen hade redan på hösten 1914 börjat införa neutrala
fartyg till engelsk hamn för visitering. Därjämte hade kontrabandsbegreppet i hög grad utvidgats. De engelska blockadmyndigheterna började under 1915 också avkräva lastmottagarna försäkran, att icke export till Tyskland skulle äga rum. Inom Sverige
anordnades en kontroll genom vissa konsulattjänstemän, varvid
särskilt en tjänsteman i Göteborg, Owen Philpots (om vilken Sir
Esme Howard säger att han hade en medfödd oförsiktighet), väckte
uppmärksamhet genom sitt spionage. För att undvika dröjsmål och
få lättnader för sin import ställde sig en mängd svenska affärsmän till förfogande, avgåvo förbindelser, företedde sina handelsböcker, angåvo konkurrenter och hjälpte engelsmännen med tillkomsten av ett alldeles okontrollerat system av svarta listor, som
i många fall blev avgörande för vederbörandes möjlighet att importera västerifrån. Handelspolitiskt lika skadligt var att de avgivna försäkringarna ofta brötos, då en försäljning till Tyskland
ställde stora vinster i utsikt. De svenska exportförbuden överträddes och den ansträngda tullpersonalen räckte inte till för kontrollen.
Förhandlingar med England 1915. Med denna bakgrund utom och
inom riket syntes det den svenska regeringen angeläget att träffa
en allmän handelspolitisk överenskommelse med England. Förhandlingarna, som fördes på Saltsjöbaden, började den 2 juli 1915
och fortgingo in i augusti månad. Den formella avslutningen
skedde den 29 oktober 1915.
Såvitt jag har mig bekant ansåg den svenska regeringen sig
ha ett gott bytesmedel i transitotrafiken på Ryssland, om vilken
notoriskt både ryssarna och fransmännen voro synnerligen angelägna. Beträffande ransonering av importvaror efter svenskt behov hade regeringen under våren 1915 medgivit att den svenska
bomullsspinneriföreningen fick träffa överenskommelse, att viss
månatlig kvantitet skulle importeras utan hinder av de engelska
blockadmyndigheterna. I fråga om import från de allierade län- 441
..
s. Linner
derna själva ansåg man icke någon anmärkning kunna göras mot
att dessa sålde så mycket eller så litet de själva ville. En allmän
ransonering av oversea-gods ansåg regeringen däremot strida mot
principerna för de neutralas rätt till fri handel sinsemellan, vilken man ännu sökte uppehålla, och detsamma gällde om produktklausul för oversea-gods.
Ett par icke oväsentliga praktiska skäl talade i samma riktning.
Den svenska industrien var med ett par undantag (kvarnföreningen och bomullsspinneriföreningen) icke organiserad i stora
sammanslutningar, som skulle ha kunnat omhänderha och distribuera importerade råvaror. En ransonering skulle därför förutsätta antingen att staten toge importen omhand eller att en eller
flera privata sammanslutningar bildades för ändamålet. Det förra
synes vara en så starkt ingripande åtgärd att man om möjligt ville
undvika den, och denna mening torde helt ha delats av industrimännen. Det senare alternativet hade börjat praktiseras i Norge
under ledning av därvarande engelske ministern Findlay, enligt
uppgift med ett inflytande på det norska näringslivet, som föreföll den svenska regeringen mycket litet tilltalande. Därtill kom
att man redan nu inom vissa grenar av den svenska industrien
börjat omläggningar av produktionen på grund av bortfall av en
del varor som förut importerats från utlandet. Att beräkna den
dåmera behövliga importen på grund av siffror från förkrigsår
såsom basår skulle därför bli missvisande.
En annan svårighet var att under själva förhandlingarna
svenska affärsmän bakom ryggen på delegerade och regeringen
erbjödo sig att skriva under utfästelser till engelska legationen,
som allt för lätt kunde bli prejudicierande.
För den som icke i detalj kunde följa förhandlingarna utan
endast då och då erhöll meddelanden föreföll det, som om avståndet mellan förhandlingsdelegerade till en början varit åtminstone
formellt ganska stort, men som om parterna under augusti månad
kommit varandra så nära, att en kompromiss var inom räckhåll.
Såvitt jag vet, var det huvudsakligen några få punkter, där de
svenska intressena krävde förbättring av de engelska delegerades
förslag, nämligen att vissa kvantiteter, framför allt av kol, skulle
fastställas, att begränsning av kvarhållandet i engelsk hamn skulle
utfästas och att engelsmännen skulle frånträda sin fordran att
kvarhålla varor, om vars fientliga destination de hade »bevis»,
trots att mottagaren var försedd med handelskommissionens intyg.
Den sistnämnda punkten rullade i själva verket upp hela frågan
442
——–~-· ..
’·
Några anteckningar från den Hammarskjöldska ministärens tid
om handelsspionage, svarta listor och dröjsmål i visiteringshamn,
varöver de svenska industrimännen klagat så mycket. Om dessa
mina intryck äro riktiga, var förhandlingsläget i verkligheten
bättre än som framgår av själva dokumenten.
Förhållandena utvecklade sig dessvärre på ett helt annat sätt.
Dröjsmålet räckte till den 7 oktober, och då avlämnade den
engelske ministern ett helt nytt förslag, som förklarades vara
engelsmännens sista bud. Den svenska regeringen underlät dock
icke att söka fullfölja förhandlingarna. Tvärtom pågingo under
cirka två veckor muntliga och skriftliga diskussioner mellan
engelska ministern och utrikesministern i syfte från den senare
att åstadkomma ett positivt resultat. Då Sir Esme förklarat det
vara omöjligt för de engelska delegerade att förhandla angående
principfrågor i det engelska förslaget samt Wallenberg begärt
upplysning, vilka frågor som skulle betraktas som principfrågor
och i följd därav vara undandragna från ytterligare diskussion,
fick han endast till svar, att engelska regeringens principer vore
att tillförsäkra Sverige vad som fordrades för dess eget behov, men
förebygga vidarebefordran av några förnödenheter till fienden,
samt att engelska regeringen ansåge sig berättigad att vänta att
svenska regeringen i gengäld skulle tillåta transitering av varor,
inköpta av England eller dess allierade, med undantag av krigsmateriel. Efter detta gjorde Wallenberg ännu ett försök att erhålla
ett konkret svar, men hänvisades blott till att framställa invändningar mot olika principiella föreskrifter i det engelska förslaget.
Till sist drog den svenska regeringen den slutsatsen, att inga
utsikter funnes för fortsatta reella förhandlingar. Om förhandlingarna måste avbrytas, borde detta likväl göras i former, som
tydde på ett gott förhållande mellan regeringarna. Så skedde
också.
För Sir Esme Howard torde det slutliga engelska förslaget ha
inneburit en kännbar desavouering. Det är väl detta som är anledningen till att Sir Esme, vilken ända till ajourneringen i augusti
livligt deltagit i förhandlingarna, i sina memoarer uttalat att han
aldrig trodde på utsikterna för en överenskommelse.
De svensk-engelska avtalsförhandlingarnas misslyckande inver·
kade till synes till en tid icke på den svenska utrikeshandeln. Import och export fortgingo ungefär som förut och transiteringstillstånd beviljades i betydande omfattning efter prövning i de särskilda fallen. Kolimporten från England gick visserligen ned avsevärt men man antog att detta berodde på att allt flera arbetare
443
i> ’
\
S. Linner
ryckte in i krigstjänst. Minskningen uppvägdes för övrigt till fullo
av den tyska kolleveransens ökning.
Från sommaren 1915 är också att anteckna den hastigt uppflammande aktivismen med förespråkare inom alla de politiska partierna. Den kyligt kritiska hållning, som den Hammarskjöldska
ministären intog, bidrog säkerligen till att dämpa rörelsens utbredning och torde från ententevännernas sida ha betraktats som en
garanti.
Krigshandelslagen. Allvarliga bekymmer förorsakades däremot
av den osunda utvecklingen inom det svenska affärslivet. Det föreföll, som om allmänheten i skydd av den förda neutralitetspolitiken ansåg faran över för Sveriges del. De blodiga angreppshandlingarna på bägge fronterna betraktades av många som spännande
nyheter på långt avstånd. Invalidtransporterna uppmärksammades av ett relativt fåtal. Desto fler spekulerade på möjligheten att
snabbt och lätt göra stora förtjänster. För detta ändamål var det
en användbar metod att söka erhålla import västerifrån genom
att avgiva garantiförbindelse till engelsk legation eller konsulat,
att ställa sina handelsböcker och korrespondens till förfogande för
undersökning, att rapportera konkurrenter och över huvud hjälpa
till med handelsspionage. Att utfästelserna alltemellanåt brötos
ökade misstron till den svenska handelspolitiken. Det torde t. o. m.
ha förekommit att ägare av skeppslaster lämnade krigförande
makt underrättelse om fartygs position för att fartyget skulle kapas och lasten säljas för högt pris. Sir Esme berättar också att
svenska agenter i samverkan med ryska mottagare sände varor
som mottagits för transitering till Ryssland, i stället till Tyskland.
För att dels skapa förbindelser, som kunde förväntas av engelsmännen anses innebära tillräcklig garanti, dels komma åt brytandet av utfästelser och dels drabba själva handlingsspionaget, lät
regeringen utarbeta ett förslag till krigshandelslag, som framlades
för 1916 års riksdag och med blott obetydliga ändringar godkändes. Lagen skilde på sådana utfästelser, som svensk behörig myndighet ansåg sig kunna godkänna och sådana som underkändes av
myndigheten eller alls icke företeddes för godkännande. Brytande
av de godkända utfästelserna belades med straff. De icke godkända
förklarades ogiltiga. Mot handelsspionage stadgades straff.
Verkan av lagen blev, att från såväl engelsk som tysk sida fordrades utfästelser, som voro godkända av den svenska behöriga
myndigheten, statens handelskommission, men från engelsk sida
fordrades därjämte beträffande oversea-gods produktklausuL
444
_.,.._ —- — –· – -; … – ..
’··
Några anteckningar från den Hammarskjöldska ministärens tid
Denna tvistefråga kvarstod således alltjämt olöst. Beträffande handelsspionaget torde verkan ha blivit att kontrollförbindelserna
måste försvinna – eljest godkändes ju icke förbindelserna -, och
att inspektionerna på affärskontoren upphörde, men det var nog
ovisst, om ej spionaget tog andra, mera svåråtkomliga former. Den
svenska polisen var på den tiden varken utrustad med tvångsmedel
eller tillräcklig personal för övervakning.
Det allmänna syftet att åstadkomma lättnad i den svenska importen västerifrån utan att uppge viktiga folkrättsliga synpunkter
visade sig så småningom icke kunna vinnas genom denna lagstiftning.
Kogrundsrännan. Under sommaren 1916 inträffade en episod som
inom Sverige väckte ganska stort uppseende men eljest knappast
hade större betydelse, nämligen mineringen av Kogrundsrännan. Omedelbart efter krigsutbrottet hade såsom förut berörts
danskarna på tyskarnas begäran spärrat de båda Bälten och i Öresund inloppet till Köpenhamn. Minspärrarna kompletterades genom tyska minfält. Till Sverige riktades från tysk sida begäran
om minering av Flintrännan innanför den svenska tremilsgränsen. Den tyska framställningen avslogs under åberopande framför
allt av Sveriges neutralitet. Sedan förbättrades (under 1915) den
inre farleden på svenskt vatten, Kogrundsrännan. Denna användes
i stor utsträckning för trafiken från och till Östersjön.
Under sommaren 1916 började angreppen på den kommersiella
östersjötrafiken efter de svenska kusterna att intensifieras. Enligt
ingångna underrättelser skulle detta från ryska sidan bero på att
ett antal engelska ubåtar kommit in genom Öresund och fått en
bas på baltiska kusten. Båda sidorna tävlade nu om att kränka
svenskt territorialvatten. Svenska protester lämnades obesvarade
och då svenska regeringen anordnat konvojer, var det flera gånger
mycket nära att det kommit till skottväxling mellan de svenska
bevakningsfartygen och angripande krigsfartyg än tyskt, än ryskt
(engelskt). För den svenska marinen, som i regel ej kunde disponera annat än torpedbåtar för konvojerna, var denna risk allvarlig nog då torpedbåtarnas artilleribeväpning som bekant var mycket svag. Det var därför allt för sannolikt att de svenska konvojfartygen skulle gått under i händelse av strid. De politiska följderna av en sådan neutralitetskränkning kunde icke beräknas. För
den svenska exporten och importen till östersjöhamnarna kunde
kapningarna på svenskt territorialvatten bli ytterligt försvårande,
i synnerhet som de svenska järnvägarna voro alldeles för överan- 30- 5n44s Svensk Tidskrift 1952 445
,.,.
.,
S. Linner
strängda för att kunna befordra det massgods, varom här var
fråga. Därtill kom en annan omständighet: tyskarna hotade sommaren 1916 att uppsäga det s. k. Holz-abkommen av mars 1915, vilket för vår trävaruindustri visat sig vara synnerligen värdefullt.
Inför dessa svårigheter ansåg regeringen, det vara ett svenskt
militärt och ekonomiskt intresse att spärra Kogrundsrännan med
minering. Beslutet därom fattades den 14 juli 1916. Den 19 i samma
månad utfärdades en kungörelse, varigenom u-båtar förbjödos att
inkomma på svenskt territorialvatten vid äventyr att angripas med
vapenmakt.
Det har påståtts att den svenska regeringen i stället för mineringen skulle tillämpat Haag-konventionen av 1907. Man kan utgå
från att dess bestämmelser voro mycket väl bekanta åtminstone
för statsministern. Det är också sannolikt att en patrullering av
själva Kogrundsrännan, om effektivt eller icke, skulle kunnat anordnas av den svenska marinen. Men frågan var huruvida de
svenska sjöstridskrafterna räckte till för att skydda den trafik som
framgick i svenskt territorialvatten efter östersjökusten mot de
intensifierade angrepp som utvecklats sedan ubåtskriget börjat i
Östersjön. Denna fråga kunde icke efter svenska regeringens mening lösas tillfredsställande annat än genom minering, som också
visade sig verksam.
Det var väntat att entente-makterna skulle protestera mot spärrningsåtgärden. Deras protester avgåvos samfällt med en dramatisk utspelning, som det roade utrikesministern att skildra, men
eljest tillhörde nog icke denna åtgärd de allvarligaste tvistepunkterna. Att 1862 års traktat skulle kunna berättiga krigförande
makt att för sina krigsfartyg använda svenskt territorialvatten
torde väl knappast ha fallit någon in. Den ändring i de svenska
farledsbestämmelserna som åtgärden innebar var helt framkallad
av de krigförandes skärpning av förhållandet till det neutrala
Sverige. Det är också av intresse att Sir Esmes memoarer, som
ganska utförligt behandla åtskilliga förhållanden under både 1915
och 1916, icke ens omnämna Kogrundsrännan. Inom ministären
hade man snarast det intrycket att den ogynnsammaste verkan av
åtgärden var det häftiga angrepp, som Branting riktade mot statsministern och som för den utländska såväl som den svenska publiken tydde på att borgfreden var slut. Det kan erinras om, att
efter den Eden-Brantingska ministärens tillkomst spärrningen bi·
behölls oförändrad ända till fientligheternas upphörande.
(Forts. i nästa nummer.)
446
FRÅN DEN HAMMARSKJÖLDSKA
MINISTÄRENS TID
Av f. d. landshövdingen S. LINNER
I.
Ministärens ursprungliga uppgifter. Bakgrunden till den Hammarskjöldska ministärens tillkomst var en meningsbrytning mellan konung Gustav V och statsminister Karl Staaff angående den
svenska försvarsfrågans lösning. skiljaktigheterna hade kommit
till uttryck genom Staaffs Karlskronatal den 21 december 1913 och
konungens borggårdstal den 6 februari 1914. Det senare föranledde
efter misslyckade förhandlingar den staaffska ministärens avgång
och därmed var krisen akut.
Då den Hammarskjöldska ministären utnämndes den 17 februari
1914, stod den inför två huvuduppgifter: att avveckla den konstitutionella konflikten och att åstadkomma en snabb lösning av försvarsfrågan. Ministärens förhoppning var att kunna lyfta försvarsfrågan över de gamla partistriderna, men en nödvändig förutsättning härför var upplösning av andra kammaren och nya val.
Efter en intensiv valstrid, där ministärens ståndpunkt med lysande
klarhet angavs i ett tal av statsministern i Blasieholmskyrkan,
blev resultatet att andra kammaren kom att bestå av 86 försvarsvänner, 73 socialdemokrater och 71 liberala. Sedan försvarspropositionerna avlämnats vid den andra riksdagens början, tillsattes
ett särskilt utskott för deras behandling med Staaff såsom ordfö-
rande och första kammarens högerpartis ledare Ernst Trygger så-
som v. ordförande. Det förspordes snart att utskottsarbetet inrikFör att rättYist bedöma politiska handlingar bör man om möjligt utgå ifrån de
förutsättningar som föreligga för de handlande personerna. Men det är icke lätt att
endast med ledning av dokument konstruera fram förutsättningar som kanske äro
helt andra än på skildrarens tid. Författaren till denna lilla uppsats har sökt att
återge verkligheten sådan den tedde sig för gemene man inom den Hammarskjöldska
ministären just vid tidpunkten för de olika övervägandena och besluten. Såsom
dokumentariska källor har jag haft att tillgå allmänt tillgängligt tryck, handlingar
som efter justitierådet Steno stenbergs frånfälle överlämnats till mig, och egna anteckningar.
435
s. Linner
tades på vidlyftiga tekniska utredningar. Mordet i Sarajevo den
28 juni åstadkom visserligen oro, men inom riksdagsvänstern hakade man i det längsta fast sig vid hoppet om en fredlig avveckling. Någon uppgörelse i försvarsfrågan var ännu icke i sikte. Då
krigsförklaringarna kommo, utfärdade den svenska regeringen
neutralitetsförklaringar. Efter den första av dessa mottog statsministern från det socialdemokratiska partiets ledare Hjalmar
Branting, som motionerat om nedsättning av de värnpliktigas övningstid till 6 månader, ett telegram (Kisa-telegrammet), däri han
förklarade att han och hans parti skulle stödja regeringens neutralitetspolitik. Därefter påskyndades särskilda utskottets arbete.
En uppgörelse mellan statsministern och Staaff kom till stånd, i
allt väsentligt med godkännande av propositionerna. Riksdagen
fattade sitt beslut den 12 september 1914 och den nya värnpliktslagen utfärdades omedelbart därefter.
Med denna parlamentariska uppgörelse kunde ministärens båda
uppgifter anses lösta. Den ingav därför sin avskedsansökan men
kvarstannade på konungens anmodan. Såvitt bekant diskuterades
knappast något annat alternativ. Ministären hade således förvärvat en inrikespolitiskt stark ställning. Uppgifterna i övrigt voro
desto svårare.
Neutralitetspolitik. Vad ett världskrig skulle komma att innebära visste ingen. Det var nog endast små grupper och knappast
någon person i ledande ställning, som vid krigsutbrottet på allvar
vågade förorda landets deltagande i kriget. Det kan ha ett visst
intresse att dåvarande chefen för generalstaben Gillis Bildt icke tillhörde dessa.
Vad ministärens ledamöter beträffar erinrar jag mig ett samtal
mellan statsministern och författaren under någon av de första
dagarna efter neutralitetsförklaringen.
statsministern kom in i kanslihusets gamla anspråkslösa sessionsrum och ställde den lite smått ironiska frågan till mig: »Det
är kanske alldeles felaktigt att vi bestämt oss för neutraliten Det
kanske vore riktigare att gå med i kriget mot Ryssland.» Jag svarade: »Det tror jag inte. Kriget blir nog så hårt att ett folk icke
kan gå med, om det ej riktigt känner att det gäller dess existens.»
statsministern: »Alldeles sant, men sedan tillkommer en sak. Detta
gamla soldatfolk är efter 100 års fred så fredligt inställt, att det
icke går i krig, om det inte angripes.»
Denna tankegång var säkerligen rätt typisk för ministärens medlemmar.
436
Några anteckningar från den Hammarskjöldska ministärens tid
Beträffandet förhållandet till Tyskland är det säkerligen riktigt,
såsom det sagts, att Hammarskjöld stod främmande för den »utpräglat känslomässiga tyskvänligheten». Detsamma gällde också
om Wallenberg. Såvitt jag uppfattade saken rätt hade Hammarskjöld från handelstraktatsförhandlingarna med tyskarna och
från arbetet vid fredskonferenserna förvärvat en rik erfarenhet
av hur svårt det var att samarbeta med tyskarna på självständig
bas till följd av deras fallenhet för översitteri och brist på smidighet. För risken av ett övermäktigt tyskt ekonomiskt inflytande
hade han klar blick. Däremot föreställer jag mig, att han i det då-
varande läget ansåg den enda militära fara som hotade vårt land
komma från Ryssland, och tillika såg han Tyskland såsom västerlandets barriär mot öster. I dag kanske det kan erkännas, att denna
uppfattning hade skäl för sig. Någon övertro på tyskarnas seger
hyste Hammarskjöld icke. Tvärtom uttalade han sig skeptiskt om
deras utsikter redan under Marneslaget. Sannolikt trodde han mest
på en utmattningsfred där alla voro besegrade.
Det är naturligtvis ett grundligt misstag då det sagts, att Hammarskjöld skulle ha hyst misstro och ovilja mot engelsmännen.
Snarare torde han haft mycket stor respekt för deras politiska
skicklighet och deras speciella förmåga att hålla allting gående
genom oklara besked. Man skulle kunna göra det tankeexperimentet att Hammarskjöld 1906 placerats i London i stället för Köpenhamn och fått tillfälle att på nära håll göra bekantskap med de
ledande personerna i världsriket och se det stora spelet under ententens tillkomst. Det skulle säkerligen i hög grad ha underlättat
hans bedömande av åtskilliga frågor i förhållandet mellan Sverige
och England under kriget.
Det var för övrigt åtminstone författarens intryck att även de
entente-vänliga kretsarna knappast kunde tänka sig att svenska
folket skulle gå i krig på tsar-Hysslands sida. I vad mån denna
inställning ändrades under påverkan av den skickliga ententepropagandan och efter tsarväldets fall, är svårt att avgöra. Därvid får man komma ihåg, att en icke obetydlig del av den svenska
arbetarklassen 1918 visade sympatier för de röda i Finland trots
att dessa hade stöd av ryska soldater.
Detta angående de personliga utgångspunkterna.
Men även några sakförhållanden böra understrykas.
Då danskarna strax efter krigsutbrottet spärrade Bälten och sin
sida av Öresund och den tyska högsjöflottan tills vidare hölls i
reserv, kom Östersjön att behärskas av tyskarna och Atlanten av
437
S. Linner
engelsmännen. För den svenska exporten var trafiken både på
Östersjön och västerut, för den svenska importen var framför allt
oversea-trafiken nödvändig. I vad mån de krigförande skulle lägga
hinder i vägen för den neutrala sjöfarten, kunde icke från början
förutses. För de ledande engelska statsmännen torde det först så
småningom ha blivit klart, hur kraftigt avspärrningsvapnet verkade och att detta kunde användas utan risk för allvarliga konflikter med Förenta Staterna. Den engelska »blockaden» skärptes
därför undan för undan. Den svenska regeringen sökte i den mån
det var möjligt hålla fast vid vissa folkrättsliga regler. Hur långt
dessa skulle bära, kunde ingen veta på förhand. Så mycket var
dock klart på grund av Sveriges geografiska läge, att en regering
utan någon principiell hållning skulle komma att pressas till eftergifter än för den ena än för den andra parten, vilket skulle kunna
leda till oberäkneliga och riskfyllda situationer.
Då regeringen intagit ståndpunkten av en opartisk neutralitet
i kriget, måste åtgärder omedelbart vidtagas för att skydda neutraliteten mot angrepp. Därvid måste man tänka sig möjligheten
av ett preventivt angrepp på en eller flera punkter från rysk sida.
Åven den eventualiteten att inloppen till Östersjön skulle forceras
av den engelska flottan och krav sedan framställas mot Sverige
på en flottbas måste tagas i betraktande. Några rapporter om åtgärder i sådan riktning med undantag av amiral von Essens flottdemarche förelågo icke såvitt jag har mig bekant, men såsom sä-
kerhetsåtgärder mobiliserades fästningarna, flottan och Gotland
samt anordnades bevakning på ett stort antal punkter. När man
jämför dessa försiktighetsmått med vad som på många håll försummades under sista världskriget, torde en objektiv bedömare knappast kunna säga att åtgärderna voro obefogade. Ej heller torde de
ha uppfattats så av den svenska allmänheten. Samtidigt med beredskapsåtgärderna hade regeringen att föra ut den nya härordningen
i tillämpning. Det visade sig dessvärre snart att befälstillgången
icke räckte till för de dubbla uppgifterna, och då måste skyddsåtgärderna gå i första rummet.
Från Tyskland väntade man ej något angrepp, men den tyska
besvikelsen över Sveriges neutralitet var märkbar, måhända därför att den svenske ministern i Berlin greve Arvid Taube låtit sin
egen uppfattning att Sverige borde gå med på tyska sidan alltför
tydligt komma till synes. Besvikelsen torde ha framkallat en viss
benägenhet att vålla Sverige svårigheter. Olyckligtvis saknade den
tyske ministern v. Reichenau alldeles förmågan att förstå den
438
Några anteckningar från den Hammarskjöldska ministärens tid
svenska ståndpunkten och likaså att komma i ett något så när gott
förhållande till den svenske utrikesministern. Möjligen betraktade
Reichenau den svenska neutralitetsförklaringen som ett personligt
misslyckande. Det är knappast troligt att hans redogörelser för
samtalen med Wallenberg kunna anses såsom säkra källor. Mäntyluato-katastrofen i december 1914, då utan föregående varning
tre svenska fartyg sprängdes av tyska minor med förlust av ett
flertal sjömän och passagerare, aviserades av Reichenau för utrikesministern på en så sen tidpunkt att olyckan icke kunde förebyggas. Hänsynslösheten väckte en verklig förbittring både inom
ministären och hos den svenska allmänheten.
I fråga om den civila beredskapen funnos efter den hundraåriga
freden inga förberedelser. En mängd författningar och nya organ
måste skapas, och det var kanske icke så underligt att en del av
dessa blevo mindre lyckade improvisationer. Bland de centrala organen må följande nämnas: statens livsmedelskommission (i slutet
av år 1916 utbytt mot folkhushållningskommissionen), statens industrikommission, statens arbetslöshetskommission och statens
krigsförsäkringskommission.
Handelspolitik och folkrätt. För den svenska folkhushållningen
med dess behov av import och export var det en livsfråga att handelsvägarna över havet icke skulle avbrytas av de krigförande. För
ministärens främste man, som under åratal deltagit i det folkrättsliga uppbyggande arbetet, var det naturligt att söka stöd för
de svenska intressena i folkrätten, och för den generation som då
levde framstod det icke såsom utsiktslöst att folkrättsliga regler
skulle kunna vinna tillämpning under världskriget. Framför allt
för de små staterna, men djupare sett för alla civiliserade nationer föreföll det som en vinst, om så skulle kunna ske. På grund av
de krigförandes olika maktställning till sjöss var det från början
ganska klart, att avgörandet framför allt skulle komma att bero
på den ståndpunkt Storbritanniens ledning komme att intaga.
Den engelska regeringen hade i augusti satt Londondeklarationen i kraft med vissa ändringar. Man vaknade emellertid efter
hand till insikt om blockadens betydelse, och därtill bidrog den
kolossala import, som under de första krigsmånaderna gick från
Förenta Staterna till Tyskland, via neutrala länder, samtidigt som
det visade sig att ett militärt nedkämpande av centralmakterna
skulle bli oerhört blodigt och långsamt. Ju större betydelse som
från engelsk sida lades på utsvältningen av Tyskland, ju mera
hänsynslöst ställde man fordringar på de neutrala. Den engelske
439
s. Linner
ministern i Stockholm Sir Esme Howard uttrycker detta då han
säger, att blockadpolitiken var »i stort sett grundad på ett system,
varigenom de neutrala regeringarna blevo delaktiga i blockaden,
såtillvida som de på begäran av de allierade regeringarna uppehöllo sina exportförbud, vilka från början föreskrivits endast i
syfte att säkerställa det egna landets förråd, eller utvidgade dem
eller gjorde tillägg till dem». Innebörden är otvivelaktigt att de
icke krigförande skulle tvingas att taga del i utmattningskampen. Därmed skulle ju i realiteten neutraliteten uppgivas.
Syftet genomfördes så småningom efter i huvudsak tre linjer:
l) att ransonera importen till det neutrala landet av mer och
mer utvidgade kategorier av varor;
2) att tillämpa de traktatmässiga begreppen fortsatt resa och
kontraband alltmer vidsträckt;
3) att införa produktklausul, dvs. förbud mot export av varor
som tillverkades i det neutrala landet med användning av importerat gods, sedermera utsträckt till »liknande varor».
Om dessa linjer kunde genomföras skulle avstängningen vara så
gott som fullständig. Och på dessa punkter fördes i huvudsak striden under de följande åren mellan den svenska neutralitetspolitiken och den engelska blockadpolitiken.
De medel, som därvid stodo den svenska regeringen till buds,
voro i första rummet en från början förefintlig, men så småningom
alltmer försvagad respekt för de gamla folkrättsreglerna. Ett annat medel som ökade i betydelse var det påtagliga ryska intresset
dels att undvika varje utmaning mot Sverige, som kunde framkalla fredsavbrott från dess sida, och dels att förmå Sverige att
medgiva transitering av en mängd varor över de svenska järnvägarna till Finland. Därjämte användes självfallet de svenska
exportvarorna såsom kompensation för import av engelska varor.
Tyskarna gjorde naturligtvis vad de kunde för att avstänga England från export av allehanda svenska varor, men på grund av
maktförhållandena och det geografiska läget kunde svårigheterna
från den sidan icke bli av samma storleksordning som från den
brittiska. I november 1914 förklarade tyskarna sågade trävaror
för villkorligt kontraband, men i mars 1915, före vårskeppningens
början från Norrlandshamnarna, lyckades den svenska utrikesledningen avsluta det s. k. Holz-abkommen, enligt vilket svenska
trävaror utom pitprops skulle få passera om de vore försedda med
intyg av svensk tullmyndighet. Det oaktat förklarade tyskarna i
april att alla fartyg skulle införas till Swinemiinde för kontroll
440
——–~- —
——–~——~~————-;~~———————~·
Några anteckningar från den Hammarskjöldska ministärens tid
varigenom svåra dröjsmål förorsakades. Vid ett besök av statsministern i Berlin i juni 1915 avtalades om en betydelsefulllättnad
i dessa bestämmelser.
Det var meningen att statsministern skulle via Holland resa
över till England för principiella överläggningar med därvarande
blockadmyndigheter. Tyvärr hemkallades han av inrikespolitiska
skäl och den engelska resan kom aldrig till stånd, vilket sannolikt
alstrade en viss misstänksamhet i England.
Engelsmännen hade redan på hösten 1914 börjat införa neutrala
fartyg till engelsk hamn för visitering. Därjämte hade kontrabandsbegreppet i hög grad utvidgats. De engelska blockadmyndigheterna började under 1915 också avkräva lastmottagarna försäkran, att icke export till Tyskland skulle äga rum. Inom Sverige
anordnades en kontroll genom vissa konsulattjänstemän, varvid
särskilt en tjänsteman i Göteborg, Owen Philpots (om vilken Sir
Esme Howard säger att han hade en medfödd oförsiktighet), väckte
uppmärksamhet genom sitt spionage. För att undvika dröjsmål och
få lättnader för sin import ställde sig en mängd svenska affärsmän till förfogande, avgåvo förbindelser, företedde sina handelsböcker, angåvo konkurrenter och hjälpte engelsmännen med tillkomsten av ett alldeles okontrollerat system av svarta listor, som
i många fall blev avgörande för vederbörandes möjlighet att importera västerifrån. Handelspolitiskt lika skadligt var att de avgivna försäkringarna ofta brötos, då en försäljning till Tyskland
ställde stora vinster i utsikt. De svenska exportförbuden överträddes och den ansträngda tullpersonalen räckte inte till för kontrollen.
Förhandlingar med England 1915. Med denna bakgrund utom och
inom riket syntes det den svenska regeringen angeläget att träffa
en allmän handelspolitisk överenskommelse med England. Förhandlingarna, som fördes på Saltsjöbaden, började den 2 juli 1915
och fortgingo in i augusti månad. Den formella avslutningen
skedde den 29 oktober 1915.
Såvitt jag har mig bekant ansåg den svenska regeringen sig
ha ett gott bytesmedel i transitotrafiken på Ryssland, om vilken
notoriskt både ryssarna och fransmännen voro synnerligen angelägna. Beträffande ransonering av importvaror efter svenskt behov hade regeringen under våren 1915 medgivit att den svenska
bomullsspinneriföreningen fick träffa överenskommelse, att viss
månatlig kvantitet skulle importeras utan hinder av de engelska
blockadmyndigheterna. I fråga om import från de allierade län- 441
..
s. Linner
derna själva ansåg man icke någon anmärkning kunna göras mot
att dessa sålde så mycket eller så litet de själva ville. En allmän
ransonering av oversea-gods ansåg regeringen däremot strida mot
principerna för de neutralas rätt till fri handel sinsemellan, vilken man ännu sökte uppehålla, och detsamma gällde om produktklausul för oversea-gods.
Ett par icke oväsentliga praktiska skäl talade i samma riktning.
Den svenska industrien var med ett par undantag (kvarnföreningen och bomullsspinneriföreningen) icke organiserad i stora
sammanslutningar, som skulle ha kunnat omhänderha och distribuera importerade råvaror. En ransonering skulle därför förutsätta antingen att staten toge importen omhand eller att en eller
flera privata sammanslutningar bildades för ändamålet. Det förra
synes vara en så starkt ingripande åtgärd att man om möjligt ville
undvika den, och denna mening torde helt ha delats av industrimännen. Det senare alternativet hade börjat praktiseras i Norge
under ledning av därvarande engelske ministern Findlay, enligt
uppgift med ett inflytande på det norska näringslivet, som föreföll den svenska regeringen mycket litet tilltalande. Därtill kom
att man redan nu inom vissa grenar av den svenska industrien
börjat omläggningar av produktionen på grund av bortfall av en
del varor som förut importerats från utlandet. Att beräkna den
dåmera behövliga importen på grund av siffror från förkrigsår
såsom basår skulle därför bli missvisande.
En annan svårighet var att under själva förhandlingarna
svenska affärsmän bakom ryggen på delegerade och regeringen
erbjödo sig att skriva under utfästelser till engelska legationen,
som allt för lätt kunde bli prejudicierande.
För den som icke i detalj kunde följa förhandlingarna utan
endast då och då erhöll meddelanden föreföll det, som om avståndet mellan förhandlingsdelegerade till en början varit åtminstone
formellt ganska stort, men som om parterna under augusti månad
kommit varandra så nära, att en kompromiss var inom räckhåll.
Såvitt jag vet, var det huvudsakligen några få punkter, där de
svenska intressena krävde förbättring av de engelska delegerades
förslag, nämligen att vissa kvantiteter, framför allt av kol, skulle
fastställas, att begränsning av kvarhållandet i engelsk hamn skulle
utfästas och att engelsmännen skulle frånträda sin fordran att
kvarhålla varor, om vars fientliga destination de hade »bevis»,
trots att mottagaren var försedd med handelskommissionens intyg.
Den sistnämnda punkten rullade i själva verket upp hela frågan
442
——–~-· ..
’·
Några anteckningar från den Hammarskjöldska ministärens tid
om handelsspionage, svarta listor och dröjsmål i visiteringshamn,
varöver de svenska industrimännen klagat så mycket. Om dessa
mina intryck äro riktiga, var förhandlingsläget i verkligheten
bättre än som framgår av själva dokumenten.
Förhållandena utvecklade sig dessvärre på ett helt annat sätt.
Dröjsmålet räckte till den 7 oktober, och då avlämnade den
engelske ministern ett helt nytt förslag, som förklarades vara
engelsmännens sista bud. Den svenska regeringen underlät dock
icke att söka fullfölja förhandlingarna. Tvärtom pågingo under
cirka två veckor muntliga och skriftliga diskussioner mellan
engelska ministern och utrikesministern i syfte från den senare
att åstadkomma ett positivt resultat. Då Sir Esme förklarat det
vara omöjligt för de engelska delegerade att förhandla angående
principfrågor i det engelska förslaget samt Wallenberg begärt
upplysning, vilka frågor som skulle betraktas som principfrågor
och i följd därav vara undandragna från ytterligare diskussion,
fick han endast till svar, att engelska regeringens principer vore
att tillförsäkra Sverige vad som fordrades för dess eget behov, men
förebygga vidarebefordran av några förnödenheter till fienden,
samt att engelska regeringen ansåge sig berättigad att vänta att
svenska regeringen i gengäld skulle tillåta transitering av varor,
inköpta av England eller dess allierade, med undantag av krigsmateriel. Efter detta gjorde Wallenberg ännu ett försök att erhålla
ett konkret svar, men hänvisades blott till att framställa invändningar mot olika principiella föreskrifter i det engelska förslaget.
Till sist drog den svenska regeringen den slutsatsen, att inga
utsikter funnes för fortsatta reella förhandlingar. Om förhandlingarna måste avbrytas, borde detta likväl göras i former, som
tydde på ett gott förhållande mellan regeringarna. Så skedde
också.
För Sir Esme Howard torde det slutliga engelska förslaget ha
inneburit en kännbar desavouering. Det är väl detta som är anledningen till att Sir Esme, vilken ända till ajourneringen i augusti
livligt deltagit i förhandlingarna, i sina memoarer uttalat att han
aldrig trodde på utsikterna för en överenskommelse.
De svensk-engelska avtalsförhandlingarnas misslyckande inver·
kade till synes till en tid icke på den svenska utrikeshandeln. Import och export fortgingo ungefär som förut och transiteringstillstånd beviljades i betydande omfattning efter prövning i de särskilda fallen. Kolimporten från England gick visserligen ned avsevärt men man antog att detta berodde på att allt flera arbetare
443
i> ’
\
S. Linner
ryckte in i krigstjänst. Minskningen uppvägdes för övrigt till fullo
av den tyska kolleveransens ökning.
Från sommaren 1915 är också att anteckna den hastigt uppflammande aktivismen med förespråkare inom alla de politiska partierna. Den kyligt kritiska hållning, som den Hammarskjöldska
ministären intog, bidrog säkerligen till att dämpa rörelsens utbredning och torde från ententevännernas sida ha betraktats som en
garanti.
Krigshandelslagen. Allvarliga bekymmer förorsakades däremot
av den osunda utvecklingen inom det svenska affärslivet. Det föreföll, som om allmänheten i skydd av den förda neutralitetspolitiken ansåg faran över för Sveriges del. De blodiga angreppshandlingarna på bägge fronterna betraktades av många som spännande
nyheter på långt avstånd. Invalidtransporterna uppmärksammades av ett relativt fåtal. Desto fler spekulerade på möjligheten att
snabbt och lätt göra stora förtjänster. För detta ändamål var det
en användbar metod att söka erhålla import västerifrån genom
att avgiva garantiförbindelse till engelsk legation eller konsulat,
att ställa sina handelsböcker och korrespondens till förfogande för
undersökning, att rapportera konkurrenter och över huvud hjälpa
till med handelsspionage. Att utfästelserna alltemellanåt brötos
ökade misstron till den svenska handelspolitiken. Det torde t. o. m.
ha förekommit att ägare av skeppslaster lämnade krigförande
makt underrättelse om fartygs position för att fartyget skulle kapas och lasten säljas för högt pris. Sir Esme berättar också att
svenska agenter i samverkan med ryska mottagare sände varor
som mottagits för transitering till Ryssland, i stället till Tyskland.
För att dels skapa förbindelser, som kunde förväntas av engelsmännen anses innebära tillräcklig garanti, dels komma åt brytandet av utfästelser och dels drabba själva handlingsspionaget, lät
regeringen utarbeta ett förslag till krigshandelslag, som framlades
för 1916 års riksdag och med blott obetydliga ändringar godkändes. Lagen skilde på sådana utfästelser, som svensk behörig myndighet ansåg sig kunna godkänna och sådana som underkändes av
myndigheten eller alls icke företeddes för godkännande. Brytande
av de godkända utfästelserna belades med straff. De icke godkända
förklarades ogiltiga. Mot handelsspionage stadgades straff.
Verkan av lagen blev, att från såväl engelsk som tysk sida fordrades utfästelser, som voro godkända av den svenska behöriga
myndigheten, statens handelskommission, men från engelsk sida
fordrades därjämte beträffande oversea-gods produktklausuL
444
_.,.._ —- — –· – -; … – ..
’··
Några anteckningar från den Hammarskjöldska ministärens tid
Denna tvistefråga kvarstod således alltjämt olöst. Beträffande handelsspionaget torde verkan ha blivit att kontrollförbindelserna
måste försvinna – eljest godkändes ju icke förbindelserna -, och
att inspektionerna på affärskontoren upphörde, men det var nog
ovisst, om ej spionaget tog andra, mera svåråtkomliga former. Den
svenska polisen var på den tiden varken utrustad med tvångsmedel
eller tillräcklig personal för övervakning.
Det allmänna syftet att åstadkomma lättnad i den svenska importen västerifrån utan att uppge viktiga folkrättsliga synpunkter
visade sig så småningom icke kunna vinnas genom denna lagstiftning.
Kogrundsrännan. Under sommaren 1916 inträffade en episod som
inom Sverige väckte ganska stort uppseende men eljest knappast
hade större betydelse, nämligen mineringen av Kogrundsrännan. Omedelbart efter krigsutbrottet hade såsom förut berörts
danskarna på tyskarnas begäran spärrat de båda Bälten och i Öresund inloppet till Köpenhamn. Minspärrarna kompletterades genom tyska minfält. Till Sverige riktades från tysk sida begäran
om minering av Flintrännan innanför den svenska tremilsgränsen. Den tyska framställningen avslogs under åberopande framför
allt av Sveriges neutralitet. Sedan förbättrades (under 1915) den
inre farleden på svenskt vatten, Kogrundsrännan. Denna användes
i stor utsträckning för trafiken från och till Östersjön.
Under sommaren 1916 började angreppen på den kommersiella
östersjötrafiken efter de svenska kusterna att intensifieras. Enligt
ingångna underrättelser skulle detta från ryska sidan bero på att
ett antal engelska ubåtar kommit in genom Öresund och fått en
bas på baltiska kusten. Båda sidorna tävlade nu om att kränka
svenskt territorialvatten. Svenska protester lämnades obesvarade
och då svenska regeringen anordnat konvojer, var det flera gånger
mycket nära att det kommit till skottväxling mellan de svenska
bevakningsfartygen och angripande krigsfartyg än tyskt, än ryskt
(engelskt). För den svenska marinen, som i regel ej kunde disponera annat än torpedbåtar för konvojerna, var denna risk allvarlig nog då torpedbåtarnas artilleribeväpning som bekant var mycket svag. Det var därför allt för sannolikt att de svenska konvojfartygen skulle gått under i händelse av strid. De politiska följderna av en sådan neutralitetskränkning kunde icke beräknas. För
den svenska exporten och importen till östersjöhamnarna kunde
kapningarna på svenskt territorialvatten bli ytterligt försvårande,
i synnerhet som de svenska järnvägarna voro alldeles för överan- 30- 5n44s Svensk Tidskrift 1952 445
,.,.
.,
S. Linner
strängda för att kunna befordra det massgods, varom här var
fråga. Därtill kom en annan omständighet: tyskarna hotade sommaren 1916 att uppsäga det s. k. Holz-abkommen av mars 1915, vilket för vår trävaruindustri visat sig vara synnerligen värdefullt.
Inför dessa svårigheter ansåg regeringen, det vara ett svenskt
militärt och ekonomiskt intresse att spärra Kogrundsrännan med
minering. Beslutet därom fattades den 14 juli 1916. Den 19 i samma
månad utfärdades en kungörelse, varigenom u-båtar förbjödos att
inkomma på svenskt territorialvatten vid äventyr att angripas med
vapenmakt.
Det har påståtts att den svenska regeringen i stället för mineringen skulle tillämpat Haag-konventionen av 1907. Man kan utgå
från att dess bestämmelser voro mycket väl bekanta åtminstone
för statsministern. Det är också sannolikt att en patrullering av
själva Kogrundsrännan, om effektivt eller icke, skulle kunnat anordnas av den svenska marinen. Men frågan var huruvida de
svenska sjöstridskrafterna räckte till för att skydda den trafik som
framgick i svenskt territorialvatten efter östersjökusten mot de
intensifierade angrepp som utvecklats sedan ubåtskriget börjat i
Östersjön. Denna fråga kunde icke efter svenska regeringens mening lösas tillfredsställande annat än genom minering, som också
visade sig verksam.
Det var väntat att entente-makterna skulle protestera mot spärrningsåtgärden. Deras protester avgåvos samfällt med en dramatisk utspelning, som det roade utrikesministern att skildra, men
eljest tillhörde nog icke denna åtgärd de allvarligaste tvistepunkterna. Att 1862 års traktat skulle kunna berättiga krigförande
makt att för sina krigsfartyg använda svenskt territorialvatten
torde väl knappast ha fallit någon in. Den ändring i de svenska
farledsbestämmelserna som åtgärden innebar var helt framkallad
av de krigförandes skärpning av förhållandet till det neutrala
Sverige. Det är också av intresse att Sir Esmes memoarer, som
ganska utförligt behandla åtskilliga förhållanden under både 1915
och 1916, icke ens omnämna Kogrundsrännan. Inom ministären
hade man snarast det intrycket att den ogynnsammaste verkan av
åtgärden var det häftiga angrepp, som Branting riktade mot statsministern och som för den utländska såväl som den svenska publiken tydde på att borgfreden var slut. Det kan erinras om, att
efter den Eden-Brantingska ministärens tillkomst spärrningen bi·
behölls oförändrad ända till fientligheternas upphörande.
(Forts. i nästa nummer.)
446