Om det tredimensionella sjökrigets problem
1953
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
OM DET TREDIMENSIONELLA
SJÖKRIGETS PROBLEM
Av kommendörkapten M. HAMMAR
NÄR 1953 går in ha något mer än 7 år förflutit efter slutet på
andra världskriget, ett krig, vars europeiska del skulle kunna
karakteriseras som den väldigaste kraftmätningen mellan ett
maritimt och ett terrestert maktblock och i Stilla havet som en
de maritima giganternas brottning. Det borde då vara både möjligt och av intresse att med det perspektiv den förflutna tiden
kan ge och med beaktande av den senare tidens utvecklingstendenser söka sammanfatta, vad som i sjökriget skett i vad som
synts ske och vilka modifikationer utvecklingen medfört beträffande sjökrigets mål och medel.
Det är då självklart, att någon absolut sanning inte gärna kan
uppnås av en enstaka uttolkare, varför här framlagt tolkningsförsök måste betraktas endast som en nyans i det spektrum av åsikter, som tillsammans kunna konstituera den ofärgade krigshistoriska belysningen.
Om man med utgångspunkt från historiens gryning karakteriserar sjöstriden under roddfartygsepoken, då fartygen huvudsakligen kunde betraktas som plattformar för handgemäng, såsom
en strid på fartyg mellan beväpnade män, så kan man under segelfartygstiden, då vapnen mera insattes mot materielen, kalla den
strid mellan fartyg med bemannade vapen.
Beskriven med liknande lapidarisk metod blir sjöstriden under
pansarfartygsepoken (från början av 1800-talet t. o. m. första
världskriget) med alla dess tekniska nyheter från ångmaskinen,
propellern och rammen till den refflade kanonen, torpeden, minan
och ubåten
en strid mellan stridsmaskiner på (och under) vattnet, där en
del av det mänskliga muskelarbetet ersatts med maskiner.
Tiden från skagerackslaget fram till det alltjämt pågående
Korea-kriget skulle kunna kallas det tredimensionella sjökrigets
252
Om det tredimensionella sjökrigets problem
epok, emedan stridshändelserna därunder i så betydande utsträckning utspelas både ovanför och under havsytan.
Både andra världskriget och efterkrigstiden ha som väsentliga
faktorer fört in en mängd tekniska nyheter, såsom flygplan med
svindlande hastigheter, ubåtens luftmast, radar, robotar och atombomb. Detta gör, att läget blivit labilt och man har svårt att avgöra, varthän utvecklingskurvan pekar- om man står inför en
regelbunden stegring eller inför oväntade krökar och diskontinuiteter.
En kort karakteristik av sjöstriden under denna epok skulle
emellertid kunna formuleras så:
strid mellan stridsmaskiner på, över och under vattnet, där det
mesta muskelarbetet ersatts med maskiner och en stor del av hjärnarbetet med automatik och räkneapparater, varjämte de observerande sinnesorganen, synen och hörseln, förstärkts eller ersatts
med teletekniska hjälpmedel.
Denna korta karakteristik inrymmer i sig en rad förhållanden
och problem, vilka sammanfogade kunna bilda en helhetsbild av
det tredimensionella sjökriget. De viktigaste av denna tavlas detaljer kunna sägas vara:
Flygets med- och motverkan.
Fartygsluftvärnets möjligheter.
Ubåtshotet och dess bekämpande.
Minkriget.
Landstigningsteknikens utveckling.
Robotar till sjöss.
Atombomber mot fartyg.
Slagfartygen och deras ersättare.
Människan och maskinen; personal- och materielproblem.
En kort analys och kommentar kan givetvis inte belysa alla
aspekter av dessa vidlyftiga problem men kan kanske peka på
vissa indikationer för framtiden, vilka kunna vara till hjälp för
den intresserade i hans försök att bilda sig ett omdöme.
Flygets med- och motverkan
I det moderna sjökriget spelar flyget en så stor roll, att operationer utan dess medverkan i en eller annan form endast bli stympade halvmesyrer. Flyget är t. ex. omistligt som sp.aningsorgan,
antingen det gäller avspaning av havsområden eller hjälp vid
ubåtsjakt.
253
M. Hammar
Flygplanen äro ögonen i sjökriget och väl lämpade för den uppgiften. De ha emellertid i detta avseende en viss begränsning orsakad av svårigheter att uppträda i dåligt väder och av flygplanets mindre möjligheter till säker identifiering och till exakt bestämning av mållägen och målfaktorer särskilt under mörker.
Andra världskriget gav flera exempel på att operationer med
ytstridskrafter under dager och starkt fientligt flygtryck ej kunna
genomföras utan betydande förluster. Detta medförde en strävan
att förse sjöstyrkor med jaktskydd och krav på medel att leda
jakten till strid, jaktstridsledning. I dagsläget med dess tendens
till allt högre farter även på attackplan och därmed en utjämning av fartskillnaden mellan jakt och attack blir jaktens och
jaktstridsledningens uppgifter allt svårare. Verkligt skydd för fartygen blir svårt att åstadkomma, men med jaktsamverkan kunna
dock fientliga flygoperationer störas. Jaktskydd under dager kan
därför av sjöstyrkor alltjämt svårligen avvaras.
Åtskilliga av andra världskrigets sjöstrider, särskilt i Stilla
havet, utkämpades med hangarfartygsbaserat flyg utan att ytstridskrafterna ens kommo i sikte av varandra. Flygplanet var i
sjöstriden även vapenbärare och dess vapen voro bomben, torPeden, raketen och även automatkanonen. Av dessa vapen synes
torpeden minska i betydelse framför allt därigenom, att den svårligen kan bäras och fällas av moderna snabbgående plan. Av de
övriga är raketen på frammarsch och har god effekt i sjökriget,
särskilt mot överskeppningsfartyg och invasionsfarkoster men
även mot stridsfartyg. Den styrda bomben eller attackroboten är
också värd stor uppmärksamhet. Flygplanet kan och bör således
utnyttjas för stridssamverkan med övriga sjökrigets medel. Vid
denna samverkan vidlåder attackflyget liknande inskränkningar,
som ovan nämnts för spaningsflyget, dvs. vissa begränsningar i
möjligheterna till säker identifiering samt lägre precision och därigenom sämre effekt nattetid. I dessa avseenden ha ytstridskrafterna sin styrka, varigenom stridsmedlen på och över vattnet
komplettera varandra. Fartygen ha i jämförelse med flygplanen
dessutom en styrka genom sin förmåga till kontinuerlig strid under lång tid, vilket i många situationer kan vara av stor betydelse.
I jämförelse med det traditionella sjökriget medförde flygets
tillkomst den revolutionerande omständigheten att sjöstridskrafterna kunde anfallas i sin bas. I atombombens tidevarv skärpes
detta hot ytterligare och medför krav på jaktskydd, betongbunkrar, camouflering, luftvärn och bergrum allt efter geografiska och
254
Om det tredimensionella sjökrigets problem
ekonomiska förutsättningar. Ju större fartygen äro, dess svårare
är problemet, om inte ett ständigt luftherravälde kan upprätthållas över baserna. Om fartygen ej äro större än att de kunna skyddas i bergrum eller väl döljas genom camouflage, blir problemet
lösbart med rimliga ansträngningar. Vi ha genom våra skärgårdar
fått synnerligen goda förutsättningar härtill och de böra omsorgsfullt utnyttjas.
Fartygsluftvärnets möjligheter
I det tredimensionella sjökriget har det blivit oundgängligen
nödvändigt för ytstridskrafterna att kunna försvara sig själva
mot luften. Under andra världskriget kunde ännu denna uppgift
huvudsakligen begränsas till företag under dagen, men nu bli
kraven alltmer påträngande att kunna bekämpa anfallande flygplan under alla förhållanden – i basen, i sjögång, i mörker och
bakom moln. På grund av underlagets rörlighet och målens ringa
utsträckning och höga hastigheter i tre dimensioner erbjuder detta
ett svårt problem, som kräver ett betydande uppbåd av avancerad
teknik. Något annat försvarsmedel än luftvärnsartilleri synes
icke tillgängligt inom överskådlig tid, eftersom lv-roboten aldrig
helt kan övertaga lv-artilleriets uppgifter. Detta artilleri måste
emellertid kunna inriktas med sådan precision, acceleration och
hastighet, som ligger betydligt utanför vad en mänsklig organism
kan prestera. Genom radar, servoteknik, stabiliseringsmekanik och
en mängd andra cybernetiska konstruktioner kan man emellertid
behärska problemen. Tillämpningen kräver dock inte blott betydande kostnader utan även avsevärd del av fartygens vikt och
utrymmen och tekniskt välskolad personal såväl för konstruktion
och installation som för betjänande och service. Allt detta måste
ställas till förfogande om avvärjningsförmågan skall bli tillfredsställande.
Hur mycket man än kostar på, har luftvärnet alltid ett verksamhetsområde, som ganska snävt begränsas av möjligheterna att
förutbestämma målets läge. Flygplanets snabbhet och möjlighet
till undangirar gör, att nämnvärd verkan av luftvärnseld först
kan påräknas vid skjuttider mindre än 10 sek., dvs. på avstånd
understigande 7 000-8 000 m.
Fartyg utrustade med radar för spaning och målangivning, så
att förvarning kan erhållas, samt bestyckade med radarstyrda
snabbskjutande luftvärnspjäser kunna emellertid inom detta av- 255
’?
M. Hammar
ståndsområde bekämpa flygplan, åtminstone upp till ljudhastigheten. Då även moderna flygplan äro dyrbara krigsmaskinerderas kostnader ha enligt uppgift stigit till det 7-faldiga på de
senaste 7 åren – betraktas örlogsfartyg som mål av flygare med
välmotiverad respekt. Men denna respekt är ömsesidig. Det är
fullt klart, att mot flyganfall, insatta under dager beslutsamt och
i tillräckliga kvantiteter, är även ett högmodernt fartygsluftvärn
otillräckligt för att förhindra allvarliga- kanske katastrofalaförluster.
I operationsområden, där sådana anfall kunna befaras och icke
kunna mötas med egen jakt, måste operationer med övervattensstridskrafter begränsas till natten eller dagar med dåligt flygväder.
Detta resultat kan vad luftvärnet beträffar synas vara ganska
blygsamt. Den respekt, som luftvärnet kan förskaffa sig, och även
dess begränsade verkningsmöjligheter äro dock värda en avsevärd
insats av såväl kostnader som ansträngningar, ty utan gott luftvärn på fartygen skulle operationer med övervattensstridskrafter
bli betänkliga vågspel.
Ubåtshotet och dess bekämpande
Liksom flyget i sin tredje dimension ovan havsytan utövar sitt
tryck mot övervattensfartygen, så hotar ubåten från sina domäner
under havsytan allt vad som flyter på denna. Under såväl första
som andra världskriget insattes ubåtarna huvudsakligen mot sjö-
farten och åstadkommo nära nog katastrofala verkningar för de
av sjöfarten beroende västmakterna. Efter det andra världskriget
har ubåten tekniskt utvecklats; den har försetts med luftmast och
effektivare maskiner, varigenom den förbättrat både uthållighet
och snabbhet. Den outtröttliga atomkraftdrivna ubåten finns redan på ritning, men det torde dröja innan den ersatt de konventionella. Både de konstruktiva och de ekonomiska svårigheterna
utgöra betydelsefulla bromsande faktorer. Men även utan den utvecklingen är ubåten ett fruktansvärt vapen i sjökriget och man
förstår väl, att inför Rysslands accelererande ubåtsbygge ubåtsjaktproblemen givits högsta prioritet i England och USA.
När man skall bedöma ubåtarnas värde och verkningsmöjligheter, bör man väl hålla i minnet, att även om de i fritt farvatten
äro fruktansvärda motståndare och svåra att oskadliggöra, så ha
de själva inga möjligheter att skaffa sig fri passage till sina jakt- 256
Om det tredimensionella sjökrigets problem
marker. De äro för sin verksamhet beroende av sina baser och för
passagen ut och in beroende av övervattensfartygens minsvepning
och jakt på fiendens ubåtar De kunna endast ingå som en del i
ett harmoniskt avbalanserat sjöförsvar.
Under världskriget åstadkommo västmakternas vetenskapliga
och industriella ansträngningar att ett visst jämviktsläge uppnåddes mellan ubåten och dess motmedeL För ubåtarnas lokalisering krävdes ett ansenligt uppbåd av tele-tekniska hjälpmedel från
kortvågig radar och radiodetektorer till alla typer av ljudlokaliseringsorgan, såsom hydrofoner, asdic, sonar, sonoboys etc. För
oskadliggörande efter upptäckt utvecklades sjunkbomben och
sjunkbombkastaren till antiubåtsmörsare och -raketer.
I dagsläget är lokaliseringen ett allt bekymmersammare problem. Mot i uläge uthålliga ubåtar kunna endast ljudlokaliseringsorgan eller flygburna magnetiska detektorer användas och deras
räckvidd är lägre än ubåtens effektiva anfallsporte. Ubåtens ökade
fart försvårar också såväl upptäckt som oskadliggörande. Man
söker sig nu fram på delvis nya vägar genom bl. a. ubåts-jagande
ubåtar och målsökande torpeder med speciella egenskaper. Men
kampen mot ubåtarna kommer att föras med många av sjökrigets
olika enheter – ubåtsjaktfartyg, som nu i allt större antal tillföras flottorna, samt flygplan, helikoptrar och luftskepp (blimps)
med speciell utrustning. På oceanerna krävs för detta ändamål
hangarfartygsgrupper och i innanhaven en intim samverkan mellan ytstridskrafter och flyg. Därest ubåtarna ledas och stödas av
eget flyg kan ubåtsjakten leda till sammandrabbningar med alla
sjökrigets vapen. Otvivelaktigt bli operationer av detta slag i
framtidens krig av största betydelse, men i dagsläget är det svårt
att bedöma om ubåten eller motmedlen ha övertaget.
Ubåten kan användas för speciella offensiva operationer av betydelse, t. ex. minering och robotskjutning. Mineringsverksamheten torde komma att höra till de ständigt pågående operationerna
och blir av särskild betydelse i innanhav som Östersjön. Robotskjutningen kan i atombombens tidevarv medföra, att krigets förstörelse kan drabba de mest avlägsna baser eller civila försörjningscentra. Dessa perspektiv torde nu vara föremål för särskild
begrundan i USA.
Minkriget
Mineringar utgöra sjökrigets artificiella »terränghinder». Så
länge havet utgör en transportväg för fredliga eller krigiska för- 19- 533445 Svensk Tidskrift 1953 257
~’
\
M. Hammar
nödenheter, kommer i krig utnyttjandet av denna väg att bestridas och då blir minan ett mångsidigt vapen, användbart både för
små och stora företag och utnyttjat av alla sjökrigets olika enheter från minkryssare till ubåtar och flygplan. Minkriget sätter
sin prägel på de ständigt pågående operationerna och är ett av
de viktigaste medlen i nötningskriget.
Minkriget är i högsta grad tekniskt betonat och förlöper såväl
på havet som i laboratorier och fabriker som en ständig kamp
mellan medel och motmedeL Detta gör, att det knappast finns
något område inom vilket sekretessen är så djup som i fråga om
minkonstruktioner. Och kampen mellan vetenskapsmännen för att
avslöja fiendens knep och förbättra egna möjligheter kan bli ytterst dramatisk. Man kan soll!- exempel anföra det engelska minväsendets arbete under världskriget.
Utnyttjandet av akustiska och elektriska utlösningsanordningar
i olika kombinationer har medfört speciella krav på minsvepningsmaterielen. Fartygen måste nu byggas av i möjligaste mån
omagnetiskt material som trä och aluminium och redan detta erbjuder ur skeppsbyggnadsteknisk synpunkt betydande problem.
Utvecklingen av minmaterielen kräver ett intimt samarbete mellan vetenskapsmännen, teknikerna och den militära personalen.
Den ständiga strävan är att producera minor, som bli svårare och
svårare för fienden att komma åt och samtidigt antingen själv
kunna kontrollera dem eller sätta dem i stånd att skilja på vän
och fiende. Säkerligen komma också nya metoder för utlösning att
komma fram, vilket gör det mer och mer vanskligt för fartygen
att förskaffa sig ett rimligt skydd. Det är däremot mindre sannolikt att atombomber komma till användning i minor. De skulle
troligen därigenom bli alltför dyrbara med de relativt små sannolikheter, som föreligga att skada mer än ett enda fartyg.
Landstigningsteknikens utveckling
Landstigningstekniken, som under 1800-talet varit nästan helt
bortglömd och under första världskriget endast prövades med
några rätt valhänta försök, blev en av andra världskrigets stora
överraskningar. Den omfattning och frekvens, i villren landstigningsföretag kommo till stånd var helt oförutsedd. Överskeppning
av landstridskrafter och landstigning på fientlig kust ha sedan
gammalt betraktats som mycket svåra operationer. Under andra
världskriget besegrades svårigheterna genom en outtömlig upp- 258
Om det tredimensionella sjökrigets problem
finningsrikedom och en uppdriven produktionsförmåga i vad avser
hjälpmedel av alla slag. Genialt konstruerade, standardiserade och
anpassade för storindustriell produktion framskaffades i förut
osedda mängder farkoster och lossningsanordningar av alla de
slag, betecknade med nu välkända förkortningar och täcknamn
som LST, LOT, LCP osv., Duck, Alligator, Waterbuffalon, Mulberry, Gooseberry etc. etc. För skeppsbyggeriet innebar detta
något av en omvälvning genom standardiseringen och tillverkningen i serier på hundratal eller tusental, där man vanligen räknat i ental eller tiotal. Tonnagebehovet för armestridskrafterna
hade från den före kriget beräknade siffran 6 ton per man stigit
till omkring 10 a 12. Om storleksordningen av företagen kunna siffrorna från de 28 första dagarna av Normandieföretaget ge en viss
uppfattning. Under angiven tid användes 4 000-6 000 fartyg och
båtar för att landsätta omkring l 000 000 man, 183 000 fordon och
650 000 ton underhållsmaterieL
Den nya tekniken och taktiken bidrog givetvis i väsentlig grad
till landstigningsföretagens framgång, liksom överraskningen och
snabbheten vid operationernas genomförande. Men det krävdes
ytterligare två förutsättningar och det var obestridlig överlägsenhet till sjöss och luftherravälde över landstigningsområdet. Före
anfallet måste försvaret ha uppmjukats av flyg- och sjöstridskrafter och under anfallet måste de enorma anhopningarna av materiel och personal på stränderna skyddas av ett tillförlitligt jaktparaply.
Landstigningstekniken och -taktiken torde alltjämt utvecklas och
förbättras efter de linjer, som uppdrogos under kriget. Den har
ju också med framgång tillämpats under Koreakriget, bl. a. genom
Inchon-operationen. Men i en framtida storkonflikt, där atombomber kunna disponeras på försvarssidan, kan det ifrågasättas om
invasionsföretag liknande Normandie kunna komma till stånd. Ansamlingarna på stränderna erbjuda för atombomber synnerligen
lämpade mål och mot de snabba plan, som numera kunna bära
denna bomb, är det osäkert om något tätt paraply kan skapas.
Sannolikt tvingas en över havet kommande angripare i så fall att
söka nya tekniska och taktiska vägar, såsom spridd gruppering
och direkta transporter i amfibiefarkoster. Sådana åtgärder skapa
andra vanskligheter genom de större svårigheterna att skydda
överskeppningen mot konventionella sjö- och flygstridskrafter.
Atombombhotet innebär således för invasion över havet en betydande ökning av svårigheterna och riskerna.
259
-.~
M. Hammar
Robotar till sjöss
1900-talet kan otvivelaktigt rubriceras som ett teknikens århundrade. Nutidsmänniskan har sinne för teknik även om detta sinne
ibland begränsas till serier med »Stålmannen» eller tidsgloben som
rör sig från fjärde till åttonde dimensionen. Den tekniska fantasien
rör sig gärna kring kriget och har då skapat begreppet »tryckknappskriget» (push-button-war). I detta krig spelar den självgående målsökande roboten med överljudshastighet och helst med
atombomb en huvudroll. Matad av både vecko- och dagspressens
blandningar av fantasi och verklighet på detta område får den
troskyldige tidningsläsaren gärna den uppfattningen, att tryckknappskriget väntar just om hörnet och att flertalet vapen utom
roboten omedelbart kunna skrotas som värdelösa. (Ibland händer
det, att även robottillverkaren har en liknande uppfattning.)
Redan världskriget visade, att roboten – då i form av V l och
V 2 – kan vara ett fruktansvärt terrorvapen, använt mot befolkningscentra med stora ytor. Mot sådana mål kommer roboten
säkerligen att i framtiden insättas med ökad intensitet.
Genom »Wasserfall» och »Schmetterling» hade tyskarna konstruerat prototyper för luftvärnsrobotar. Sådana äro nu föremål
för stort intresse i alla länder och man kan räkna med att de i
ett framtida krig komma att komplettera kanonen som luftvärn
på stora avstånd och höjder.
Mot sjömål insattes såväl av tyskarna som de allierade glidbomber av olika typer. Dessa äro icke självgående men styrbara.
De framföras med flygplan till närheten av målet, varefter de
fällas och på ett eller annat sätt styras från fällande plan. Eftersom man framdeles måste räkna med att fällningen kan ske utanför det konventionella luftvärnets porte, erfordras för motverkan
jaktskydd. Denna anfallstyp måste noggrant uppmärksammas.
Sannolikt reduceras träffmöjligheten nattetid och möjligen kan
styrningen störas genom teleteknisk påverkan, vilket ger vissa
möjligheter att undandraga sig verkan.
De egentliga robotarna kunna också insättas mot fartyg till
sjöss. Detta innebär i och för sig intet större problem, så länge
målen befinna sig inom radarporte och därigenom kunna lokali·
seras. Robotar för detta ändamål måste ha måttlig hastighet för
att bli tillräckligt styrbara. De kunna därigenom bekämpas med
luftvärnsartilleri. Andra motmedel kunna bli teleteknisk störning
av styrningen eller skapandet av falska målindikationer av något
260
~————————- ·~
Om det tredimensionella sjökrigets problem
slag (dummies, Windows e. dyl.). Tillgången på fasta robotstationer, som kunna beskjuta sjömål, kommer hos anfallande fartyg
att medföra ökad respekt för kusten. Robotar för insats mot sjö-
mål kunna också bäras och utskjutas från örlogsfartyg. Utnyttjad
på det sättet kommer roboten sannolikt att i viss utsträckning ersätta svårt fartygsartilleri.
Insats av robot mot rörliga sjömål utanför området för direkta
observationsmöjligheter kommer däremot att erbjuda en del intrikata problem, antingen man tänker sig att målen lokaliseras av
fartyg, flygplan eller speciella observationsrobotar. Svårigheten
att få vederhäftiga värden på målets läge och rörelsen respektive
riskerna för beskjutning av egna observationsfartyg blir avsevärd.
Härom säger Air Vice-Marshal E. J. Kingston-Mc Cloughey i sin
bok »War in three dimensions» följande:
»..With the general increase in speeds and altitudes, however,
accuracy in long-range bombardment by aircraft no less than by
projector must come to depend increasingly upon mechanical devices. Advance here is Iikely to be achieved for fixed targets Iong
before it becomes practicable for moving targets, because here
observations must precede aiming. In attack upon merchant vessels, for instance, the target must be located before it can be
attacked. Attack upon moving targets either by projector or by
automatic aiming aircraft must therefore wait upon the evolution of remote observation at Iong ranges, which in turn implies
success in combating the effect of the earth’s curvature. We may
safely conclude that weapons and methods are Iikely to retain
their present forms longest in relation to moving or movable
targets.»
Roboten kommer, såvitt man kan bedöma, framdeles att införlivas bland sjökrigets övriga vapen. Den kommer att medföra
krav på motmedel och den kommer kanske också att modifiera
fartygens utformning och uppträdande. Dess möjligheter till medoch motverkan måste uppmärksamt studeras.
Atombomber mot fartyg
Atombomben var vetenskapsmännens mest iögonfallande bidrag
till ökningen av stridsmedlens förstörelseverkan under det andra
världskriget. Den lär sedan dess betydligt ha förbättrats och dessutom kompletterats med varianterna vätebomben och den taktiska
261
..
M. Hammar
(lätta) atombomben. För överskådlig tid torde komma att gälla,
att detta vapen är synnerligen dyrbart i framställning och därför
endast finns tillgängligt i begränsade mängder. Detta gör, att
atombomben sannolikt endast kommer att användas mot särskilt
kvalificerade mål.
Amerikanska flottan har nedlagt mycket stort intresse och
enorma kostnader för att klarlägga atombombens inverkan på fartyg. Försöken vid Eniwetok visade naturligt nog, att något verkligt skydd för fartyg, belägna i omedelbar närhet av atombombens sprängningscentrum, inte kan åstadkommas. Men med lämpliga förstärkningar och ändamålsenlig formgivning på fartygen
kunna skadeverkningarna nedbringas ute i verkningsområdets
periferi. Genom antydda byggnadstekniska åtgärder kan viss hänsyn tagas till tryckvåg i luft och vatten och till strålning. Men
det är ett nästan lika besvärligt problem att komma till rätta med
den remanenta radioaktiviteten i materielen och i översköljande
vatten.
Trots att avsevärd hänsyn måste tagas till atombomben vid utformning av sjökrigsmaterielen synes det mindre sannolikt, att
atombomben framdeles kommer att spela någon huvudroll till sjöss.
Dels erbjuder befolkningscentra, kommunikationsknutpunkter, baser och truppanhopningar m. m. betydligt värdefullare och lättåtkomligare mål än fartyg till sjöss, dels kunna dessa merendels
uppträda så att av en atombomb ej mer än ett fartyg blir allvarligt skadat. Iakttages detta, blir kanske endast slagskepp och
stora hangarfartyg lockande mål för atombombförande flyg eller
robotar.
Det framgår emellertid av det föregående, att atombombens inverkan på sjökriget i första hand består i att baserna måste utformas så, att de erbjuda skydd även mot atombomber samt att
hänsyn till atombombhotet måste tagas vid materielens utformning och i taktiken genom lämpliga spridda formeringar. Slutligen kan som förut nämnts hotet medföra, att landstigningsoperationer av den typ som vi bevittnade under världskriget med
enorma anhopningar av stridskrafter och materiel inom små områden knappast kunna komma till stånd.
slagfartygen och deras ersättare
Flygvapnet har under andra världskriget visat sig kunna utöva
ett för ytstridskrafterna synnerligen besvärande tryck. Ubåten,
262
————————~~
Om det tredimensionella sjökrigets problem
som redan under första världskriget var starkt verksam, har ytterligare befäst sin ställning men samtidigt framtvingat motmedel
av sådan art och mängd, att en viss jämvikt kan anses vara nådd.
Båda dessa i tredje dimensionen uppträdande stridsmedel medföra undan för undan en förskjutning av flottornas sammansättning och de enskilda fartygens beväpning. De ha jämte atombomb
och ökningen av andra förstörelsemedels effekt medfört, att klimatet och livsbetingelserna för de stora fartygen blivit allt kärvare. Man kan inte säga, att något visst av dessa stridsmedel förhindrar de stora pansarfartygens utnyttjande. Men de ha med hänsyn till motståndskraften själva vuxit i storlek och kostnad och
de kräva vid operationer sådana kvantiteter andra stridsmedel
som skydd och sådan stor organisation för att göra sin kraft gällande i full utsträckning, att deras utnyttjande blir mycket betungande även för de största stater.
Liksom jätteödlorna eller den hornbekrönte jättenoshörningen
Tithanotheres på sin tid försvunno på grund av relativt små ändringar i klimat och levnadsförhållanden, håller nu sjökrigets pallsarjättar på att försvinna. Sedan 1946 ha inga slagfartyg eller
pansarskepp påbörjats i världen och det är knappast troligt, att
någon pånyttfödelse sker i framtiden.
Under andra världskriget utkämpades ännu några strider mellan pansrade artillerifartyg t. ex. Bismarcks-episoden, och likaså
ingingo slagskepp som kärna i vissa sjöstyrkor och operationsgrupper. I denna egenskap spelade slagskeppen en icke obetydlig
roll, exempelvis i Medelhavet och även i Stilla havet. Men i övrigt
blev slagskeppens mest anmärkningsvärda insats under detta krig
beskjutning av landmål i samoperation med övriga försvarsgrenar,
en uppgift som de åldrande fartygen med fördel torde kunna användas till ännu ett antal år.
Sjöstriderna under andra världskriget utkämpades mestadels i
anslutning till andra operationer över havet – transporter eller
landstigningsföretag. För sådana strider var den föregående epokens linjetaktik föga lämpad och den ersattes med en grupptaktik.
Operationsgrupper – task forces – byggdes upp för varje speciellt ändamål och som kärna i dessa grupper ersatte hangarfartyget i allt större utsträckning slagskeppet och flygplanet med
bomb eller torped ersatte artilleriprojektilen.
För striderna på de stora oceanerna äro de stora hangarfartygen
ännu oumbärliga. Det är inte säkert, att det amerikanska påbörjade 65 000-tons hangarfartyget utgör kulmen i denna utveckling.
263
M. Hammar
På de stora havsviddernas arena spela hangarfartygen ännu
rollen av den segrande Goliat. Men kanske någon David väntar i
kulissen.
Människan och maskinen
Som en av de mest betydelsefulla erfarenheterna från det andra
världskriget framstår det förhållandet, att det var den bättre vetenskapen, den förnämligare tekniska utrustningen och de större
industriella produktionsmöjligheterna, som i första hand bidrogo
till segern. Det personliga kan ej längre göra sig gällande i striden utan stöd av teknisk materiel. Den personliga skickligheten,
kunnigheten, kampandan måste finna uttryck genom maskinerna.
Det är en primär insats i striden att tillse, att materielen kan
fungera. Men inom detta område finns förvisso utrymme för personliga hjältedater. Ty ett fartyg utan radar och utan maskinella
hjälpmedel för vapnens bruk eller med bristfälligt fungerande
sådan materiel skulle i strid med en motståndare utrustad med
modern materiel närmast kunna jämställas med en blind och halvlam i strid med en man vid full vigör. Personligt mod och klok
taktik kunna inte avhjälpa det som brister i fysiskt avseende. Vannevar Bush uttrycker detta på följande sätt:
»The saying was still heard in the terms of rugged seamanship that we must be ready to fight with or without radar, but he
who fought without, fought blinded. We lost a battle- first Savo
Island- to learn this lesson, but we learned it.»
Och Churchill säger i The Second World War:
»Om inte den brittiska vetenskapen visat sig överlägsen den
tyska och om inte dess sällsamma, hotfulla resurser effektivt tagits
i bruk i denna kamp för tillvaron, kunde vi mycket väl ha besegrats och därmed gått under.»
Det är minst lika viktigt att ha god personal i laboratoriet och
på konstruktionskontoret som på fartygsbryggan. Förutsättningen
härför är emellertid, att man har tid. Kan man inte räkna med
detta, gäller det att rätt utnyttja den tekniska och vetenskapliga
personalen före krigsutbrottet.
Om man med ledning av föregående överblick söker sig fram
till en kortfattad karakteristik av den närmaste framtidens sjö-
strider, skulle man kunna tänka sig den formulerad på följande
sätt:
strid mellan stridsmaskiner på, över och under vattnet, där såväl
muskel- som hjärnarbetet till största delen utföres av maskiner,
264
Om det tredimensionella sjökrigets problem
mer eller mindre automatiskt dirigerade av teletekniska sinnesorgan.
Det är svårt att se hur man skall kunna undvika en sådan utveckling.
Medlen i ett sådant sjökrig bli i högsta grad kvalitetsbetonade,
både i vad avser materielen och personalen. För att lösa en sådan
uppgift krävs förutom förståelse från de anslagsbeviljande statsmakterna ett intimt samarbete mellan vetenskapen, tekniken och
de militära fackmännen. Lagarbete måste bli den lösen, genom
vilken kampen skall vinnas.
För vår egen del ha vi visserligen begränsade både ekonomiska,
industriella och personella resurser. Men vi kunna utan tvekan
prestera god kvalitet och kvantiteten kan bli tillräcklig för att
inge betydande respekt.
Men uppbyggandet och utformningen tar tid. Vi måste anpassa
både vårt tänkande och vår personal och materiel efter det framtida sjökrigets krav. Det är därför angeläget, att man börjar tänlm
på utformningen av materielen och personalen närmast med sikte
på vad som skall komma efter den pågående byggnadsplanen.
Detta innebär i första hand ett gediget studium av sjöstridskrafternas framtidsproblem mot bakgrunden av våra speciella sjö-
strategiska förhållanden och tekniska och industriella resurser.
Det torde numera stå klart för sunt tänkande svenskar, att vi
näppeligen fått behålla vår åskådarplats under 1940-talets krigiska
konvulsioner, om vi haft landgräns i öster och söder. Det är havet
som hjälpt oss och vi måste även i fortsättningen utnyttja denna
hjälp. När det klarlagts hur detta lämpligast skall gå till, torde
det därför finnas stora möjligheter att skapa gehör för de medelskrav, som uppstå efter pågående byggnadsperiods avslutande
och som skola möjliggöra för oss att även framgent göra en eventuell angripares väg över havet till en via dolorosa.
265
SJÖKRIGETS PROBLEM
Av kommendörkapten M. HAMMAR
NÄR 1953 går in ha något mer än 7 år förflutit efter slutet på
andra världskriget, ett krig, vars europeiska del skulle kunna
karakteriseras som den väldigaste kraftmätningen mellan ett
maritimt och ett terrestert maktblock och i Stilla havet som en
de maritima giganternas brottning. Det borde då vara både möjligt och av intresse att med det perspektiv den förflutna tiden
kan ge och med beaktande av den senare tidens utvecklingstendenser söka sammanfatta, vad som i sjökriget skett i vad som
synts ske och vilka modifikationer utvecklingen medfört beträffande sjökrigets mål och medel.
Det är då självklart, att någon absolut sanning inte gärna kan
uppnås av en enstaka uttolkare, varför här framlagt tolkningsförsök måste betraktas endast som en nyans i det spektrum av åsikter, som tillsammans kunna konstituera den ofärgade krigshistoriska belysningen.
Om man med utgångspunkt från historiens gryning karakteriserar sjöstriden under roddfartygsepoken, då fartygen huvudsakligen kunde betraktas som plattformar för handgemäng, såsom
en strid på fartyg mellan beväpnade män, så kan man under segelfartygstiden, då vapnen mera insattes mot materielen, kalla den
strid mellan fartyg med bemannade vapen.
Beskriven med liknande lapidarisk metod blir sjöstriden under
pansarfartygsepoken (från början av 1800-talet t. o. m. första
världskriget) med alla dess tekniska nyheter från ångmaskinen,
propellern och rammen till den refflade kanonen, torpeden, minan
och ubåten
en strid mellan stridsmaskiner på (och under) vattnet, där en
del av det mänskliga muskelarbetet ersatts med maskiner.
Tiden från skagerackslaget fram till det alltjämt pågående
Korea-kriget skulle kunna kallas det tredimensionella sjökrigets
252
Om det tredimensionella sjökrigets problem
epok, emedan stridshändelserna därunder i så betydande utsträckning utspelas både ovanför och under havsytan.
Både andra världskriget och efterkrigstiden ha som väsentliga
faktorer fört in en mängd tekniska nyheter, såsom flygplan med
svindlande hastigheter, ubåtens luftmast, radar, robotar och atombomb. Detta gör, att läget blivit labilt och man har svårt att avgöra, varthän utvecklingskurvan pekar- om man står inför en
regelbunden stegring eller inför oväntade krökar och diskontinuiteter.
En kort karakteristik av sjöstriden under denna epok skulle
emellertid kunna formuleras så:
strid mellan stridsmaskiner på, över och under vattnet, där det
mesta muskelarbetet ersatts med maskiner och en stor del av hjärnarbetet med automatik och räkneapparater, varjämte de observerande sinnesorganen, synen och hörseln, förstärkts eller ersatts
med teletekniska hjälpmedel.
Denna korta karakteristik inrymmer i sig en rad förhållanden
och problem, vilka sammanfogade kunna bilda en helhetsbild av
det tredimensionella sjökriget. De viktigaste av denna tavlas detaljer kunna sägas vara:
Flygets med- och motverkan.
Fartygsluftvärnets möjligheter.
Ubåtshotet och dess bekämpande.
Minkriget.
Landstigningsteknikens utveckling.
Robotar till sjöss.
Atombomber mot fartyg.
Slagfartygen och deras ersättare.
Människan och maskinen; personal- och materielproblem.
En kort analys och kommentar kan givetvis inte belysa alla
aspekter av dessa vidlyftiga problem men kan kanske peka på
vissa indikationer för framtiden, vilka kunna vara till hjälp för
den intresserade i hans försök att bilda sig ett omdöme.
Flygets med- och motverkan
I det moderna sjökriget spelar flyget en så stor roll, att operationer utan dess medverkan i en eller annan form endast bli stympade halvmesyrer. Flyget är t. ex. omistligt som sp.aningsorgan,
antingen det gäller avspaning av havsområden eller hjälp vid
ubåtsjakt.
253
M. Hammar
Flygplanen äro ögonen i sjökriget och väl lämpade för den uppgiften. De ha emellertid i detta avseende en viss begränsning orsakad av svårigheter att uppträda i dåligt väder och av flygplanets mindre möjligheter till säker identifiering och till exakt bestämning av mållägen och målfaktorer särskilt under mörker.
Andra världskriget gav flera exempel på att operationer med
ytstridskrafter under dager och starkt fientligt flygtryck ej kunna
genomföras utan betydande förluster. Detta medförde en strävan
att förse sjöstyrkor med jaktskydd och krav på medel att leda
jakten till strid, jaktstridsledning. I dagsläget med dess tendens
till allt högre farter även på attackplan och därmed en utjämning av fartskillnaden mellan jakt och attack blir jaktens och
jaktstridsledningens uppgifter allt svårare. Verkligt skydd för fartygen blir svårt att åstadkomma, men med jaktsamverkan kunna
dock fientliga flygoperationer störas. Jaktskydd under dager kan
därför av sjöstyrkor alltjämt svårligen avvaras.
Åtskilliga av andra världskrigets sjöstrider, särskilt i Stilla
havet, utkämpades med hangarfartygsbaserat flyg utan att ytstridskrafterna ens kommo i sikte av varandra. Flygplanet var i
sjöstriden även vapenbärare och dess vapen voro bomben, torPeden, raketen och även automatkanonen. Av dessa vapen synes
torpeden minska i betydelse framför allt därigenom, att den svårligen kan bäras och fällas av moderna snabbgående plan. Av de
övriga är raketen på frammarsch och har god effekt i sjökriget,
särskilt mot överskeppningsfartyg och invasionsfarkoster men
även mot stridsfartyg. Den styrda bomben eller attackroboten är
också värd stor uppmärksamhet. Flygplanet kan och bör således
utnyttjas för stridssamverkan med övriga sjökrigets medel. Vid
denna samverkan vidlåder attackflyget liknande inskränkningar,
som ovan nämnts för spaningsflyget, dvs. vissa begränsningar i
möjligheterna till säker identifiering samt lägre precision och därigenom sämre effekt nattetid. I dessa avseenden ha ytstridskrafterna sin styrka, varigenom stridsmedlen på och över vattnet
komplettera varandra. Fartygen ha i jämförelse med flygplanen
dessutom en styrka genom sin förmåga till kontinuerlig strid under lång tid, vilket i många situationer kan vara av stor betydelse.
I jämförelse med det traditionella sjökriget medförde flygets
tillkomst den revolutionerande omständigheten att sjöstridskrafterna kunde anfallas i sin bas. I atombombens tidevarv skärpes
detta hot ytterligare och medför krav på jaktskydd, betongbunkrar, camouflering, luftvärn och bergrum allt efter geografiska och
254
Om det tredimensionella sjökrigets problem
ekonomiska förutsättningar. Ju större fartygen äro, dess svårare
är problemet, om inte ett ständigt luftherravälde kan upprätthållas över baserna. Om fartygen ej äro större än att de kunna skyddas i bergrum eller väl döljas genom camouflage, blir problemet
lösbart med rimliga ansträngningar. Vi ha genom våra skärgårdar
fått synnerligen goda förutsättningar härtill och de böra omsorgsfullt utnyttjas.
Fartygsluftvärnets möjligheter
I det tredimensionella sjökriget har det blivit oundgängligen
nödvändigt för ytstridskrafterna att kunna försvara sig själva
mot luften. Under andra världskriget kunde ännu denna uppgift
huvudsakligen begränsas till företag under dagen, men nu bli
kraven alltmer påträngande att kunna bekämpa anfallande flygplan under alla förhållanden – i basen, i sjögång, i mörker och
bakom moln. På grund av underlagets rörlighet och målens ringa
utsträckning och höga hastigheter i tre dimensioner erbjuder detta
ett svårt problem, som kräver ett betydande uppbåd av avancerad
teknik. Något annat försvarsmedel än luftvärnsartilleri synes
icke tillgängligt inom överskådlig tid, eftersom lv-roboten aldrig
helt kan övertaga lv-artilleriets uppgifter. Detta artilleri måste
emellertid kunna inriktas med sådan precision, acceleration och
hastighet, som ligger betydligt utanför vad en mänsklig organism
kan prestera. Genom radar, servoteknik, stabiliseringsmekanik och
en mängd andra cybernetiska konstruktioner kan man emellertid
behärska problemen. Tillämpningen kräver dock inte blott betydande kostnader utan även avsevärd del av fartygens vikt och
utrymmen och tekniskt välskolad personal såväl för konstruktion
och installation som för betjänande och service. Allt detta måste
ställas till förfogande om avvärjningsförmågan skall bli tillfredsställande.
Hur mycket man än kostar på, har luftvärnet alltid ett verksamhetsområde, som ganska snävt begränsas av möjligheterna att
förutbestämma målets läge. Flygplanets snabbhet och möjlighet
till undangirar gör, att nämnvärd verkan av luftvärnseld först
kan påräknas vid skjuttider mindre än 10 sek., dvs. på avstånd
understigande 7 000-8 000 m.
Fartyg utrustade med radar för spaning och målangivning, så
att förvarning kan erhållas, samt bestyckade med radarstyrda
snabbskjutande luftvärnspjäser kunna emellertid inom detta av- 255
’?
M. Hammar
ståndsområde bekämpa flygplan, åtminstone upp till ljudhastigheten. Då även moderna flygplan äro dyrbara krigsmaskinerderas kostnader ha enligt uppgift stigit till det 7-faldiga på de
senaste 7 åren – betraktas örlogsfartyg som mål av flygare med
välmotiverad respekt. Men denna respekt är ömsesidig. Det är
fullt klart, att mot flyganfall, insatta under dager beslutsamt och
i tillräckliga kvantiteter, är även ett högmodernt fartygsluftvärn
otillräckligt för att förhindra allvarliga- kanske katastrofalaförluster.
I operationsområden, där sådana anfall kunna befaras och icke
kunna mötas med egen jakt, måste operationer med övervattensstridskrafter begränsas till natten eller dagar med dåligt flygväder.
Detta resultat kan vad luftvärnet beträffar synas vara ganska
blygsamt. Den respekt, som luftvärnet kan förskaffa sig, och även
dess begränsade verkningsmöjligheter äro dock värda en avsevärd
insats av såväl kostnader som ansträngningar, ty utan gott luftvärn på fartygen skulle operationer med övervattensstridskrafter
bli betänkliga vågspel.
Ubåtshotet och dess bekämpande
Liksom flyget i sin tredje dimension ovan havsytan utövar sitt
tryck mot övervattensfartygen, så hotar ubåten från sina domäner
under havsytan allt vad som flyter på denna. Under såväl första
som andra världskriget insattes ubåtarna huvudsakligen mot sjö-
farten och åstadkommo nära nog katastrofala verkningar för de
av sjöfarten beroende västmakterna. Efter det andra världskriget
har ubåten tekniskt utvecklats; den har försetts med luftmast och
effektivare maskiner, varigenom den förbättrat både uthållighet
och snabbhet. Den outtröttliga atomkraftdrivna ubåten finns redan på ritning, men det torde dröja innan den ersatt de konventionella. Både de konstruktiva och de ekonomiska svårigheterna
utgöra betydelsefulla bromsande faktorer. Men även utan den utvecklingen är ubåten ett fruktansvärt vapen i sjökriget och man
förstår väl, att inför Rysslands accelererande ubåtsbygge ubåtsjaktproblemen givits högsta prioritet i England och USA.
När man skall bedöma ubåtarnas värde och verkningsmöjligheter, bör man väl hålla i minnet, att även om de i fritt farvatten
äro fruktansvärda motståndare och svåra att oskadliggöra, så ha
de själva inga möjligheter att skaffa sig fri passage till sina jakt- 256
Om det tredimensionella sjökrigets problem
marker. De äro för sin verksamhet beroende av sina baser och för
passagen ut och in beroende av övervattensfartygens minsvepning
och jakt på fiendens ubåtar De kunna endast ingå som en del i
ett harmoniskt avbalanserat sjöförsvar.
Under världskriget åstadkommo västmakternas vetenskapliga
och industriella ansträngningar att ett visst jämviktsläge uppnåddes mellan ubåten och dess motmedeL För ubåtarnas lokalisering krävdes ett ansenligt uppbåd av tele-tekniska hjälpmedel från
kortvågig radar och radiodetektorer till alla typer av ljudlokaliseringsorgan, såsom hydrofoner, asdic, sonar, sonoboys etc. För
oskadliggörande efter upptäckt utvecklades sjunkbomben och
sjunkbombkastaren till antiubåtsmörsare och -raketer.
I dagsläget är lokaliseringen ett allt bekymmersammare problem. Mot i uläge uthålliga ubåtar kunna endast ljudlokaliseringsorgan eller flygburna magnetiska detektorer användas och deras
räckvidd är lägre än ubåtens effektiva anfallsporte. Ubåtens ökade
fart försvårar också såväl upptäckt som oskadliggörande. Man
söker sig nu fram på delvis nya vägar genom bl. a. ubåts-jagande
ubåtar och målsökande torpeder med speciella egenskaper. Men
kampen mot ubåtarna kommer att föras med många av sjökrigets
olika enheter – ubåtsjaktfartyg, som nu i allt större antal tillföras flottorna, samt flygplan, helikoptrar och luftskepp (blimps)
med speciell utrustning. På oceanerna krävs för detta ändamål
hangarfartygsgrupper och i innanhaven en intim samverkan mellan ytstridskrafter och flyg. Därest ubåtarna ledas och stödas av
eget flyg kan ubåtsjakten leda till sammandrabbningar med alla
sjökrigets vapen. Otvivelaktigt bli operationer av detta slag i
framtidens krig av största betydelse, men i dagsläget är det svårt
att bedöma om ubåten eller motmedlen ha övertaget.
Ubåten kan användas för speciella offensiva operationer av betydelse, t. ex. minering och robotskjutning. Mineringsverksamheten torde komma att höra till de ständigt pågående operationerna
och blir av särskild betydelse i innanhav som Östersjön. Robotskjutningen kan i atombombens tidevarv medföra, att krigets förstörelse kan drabba de mest avlägsna baser eller civila försörjningscentra. Dessa perspektiv torde nu vara föremål för särskild
begrundan i USA.
Minkriget
Mineringar utgöra sjökrigets artificiella »terränghinder». Så
länge havet utgör en transportväg för fredliga eller krigiska för- 19- 533445 Svensk Tidskrift 1953 257
~’
\
M. Hammar
nödenheter, kommer i krig utnyttjandet av denna väg att bestridas och då blir minan ett mångsidigt vapen, användbart både för
små och stora företag och utnyttjat av alla sjökrigets olika enheter från minkryssare till ubåtar och flygplan. Minkriget sätter
sin prägel på de ständigt pågående operationerna och är ett av
de viktigaste medlen i nötningskriget.
Minkriget är i högsta grad tekniskt betonat och förlöper såväl
på havet som i laboratorier och fabriker som en ständig kamp
mellan medel och motmedeL Detta gör, att det knappast finns
något område inom vilket sekretessen är så djup som i fråga om
minkonstruktioner. Och kampen mellan vetenskapsmännen för att
avslöja fiendens knep och förbättra egna möjligheter kan bli ytterst dramatisk. Man kan soll!- exempel anföra det engelska minväsendets arbete under världskriget.
Utnyttjandet av akustiska och elektriska utlösningsanordningar
i olika kombinationer har medfört speciella krav på minsvepningsmaterielen. Fartygen måste nu byggas av i möjligaste mån
omagnetiskt material som trä och aluminium och redan detta erbjuder ur skeppsbyggnadsteknisk synpunkt betydande problem.
Utvecklingen av minmaterielen kräver ett intimt samarbete mellan vetenskapsmännen, teknikerna och den militära personalen.
Den ständiga strävan är att producera minor, som bli svårare och
svårare för fienden att komma åt och samtidigt antingen själv
kunna kontrollera dem eller sätta dem i stånd att skilja på vän
och fiende. Säkerligen komma också nya metoder för utlösning att
komma fram, vilket gör det mer och mer vanskligt för fartygen
att förskaffa sig ett rimligt skydd. Det är däremot mindre sannolikt att atombomber komma till användning i minor. De skulle
troligen därigenom bli alltför dyrbara med de relativt små sannolikheter, som föreligga att skada mer än ett enda fartyg.
Landstigningsteknikens utveckling
Landstigningstekniken, som under 1800-talet varit nästan helt
bortglömd och under första världskriget endast prövades med
några rätt valhänta försök, blev en av andra världskrigets stora
överraskningar. Den omfattning och frekvens, i villren landstigningsföretag kommo till stånd var helt oförutsedd. Överskeppning
av landstridskrafter och landstigning på fientlig kust ha sedan
gammalt betraktats som mycket svåra operationer. Under andra
världskriget besegrades svårigheterna genom en outtömlig upp- 258
Om det tredimensionella sjökrigets problem
finningsrikedom och en uppdriven produktionsförmåga i vad avser
hjälpmedel av alla slag. Genialt konstruerade, standardiserade och
anpassade för storindustriell produktion framskaffades i förut
osedda mängder farkoster och lossningsanordningar av alla de
slag, betecknade med nu välkända förkortningar och täcknamn
som LST, LOT, LCP osv., Duck, Alligator, Waterbuffalon, Mulberry, Gooseberry etc. etc. För skeppsbyggeriet innebar detta
något av en omvälvning genom standardiseringen och tillverkningen i serier på hundratal eller tusental, där man vanligen räknat i ental eller tiotal. Tonnagebehovet för armestridskrafterna
hade från den före kriget beräknade siffran 6 ton per man stigit
till omkring 10 a 12. Om storleksordningen av företagen kunna siffrorna från de 28 första dagarna av Normandieföretaget ge en viss
uppfattning. Under angiven tid användes 4 000-6 000 fartyg och
båtar för att landsätta omkring l 000 000 man, 183 000 fordon och
650 000 ton underhållsmaterieL
Den nya tekniken och taktiken bidrog givetvis i väsentlig grad
till landstigningsföretagens framgång, liksom överraskningen och
snabbheten vid operationernas genomförande. Men det krävdes
ytterligare två förutsättningar och det var obestridlig överlägsenhet till sjöss och luftherravälde över landstigningsområdet. Före
anfallet måste försvaret ha uppmjukats av flyg- och sjöstridskrafter och under anfallet måste de enorma anhopningarna av materiel och personal på stränderna skyddas av ett tillförlitligt jaktparaply.
Landstigningstekniken och -taktiken torde alltjämt utvecklas och
förbättras efter de linjer, som uppdrogos under kriget. Den har
ju också med framgång tillämpats under Koreakriget, bl. a. genom
Inchon-operationen. Men i en framtida storkonflikt, där atombomber kunna disponeras på försvarssidan, kan det ifrågasättas om
invasionsföretag liknande Normandie kunna komma till stånd. Ansamlingarna på stränderna erbjuda för atombomber synnerligen
lämpade mål och mot de snabba plan, som numera kunna bära
denna bomb, är det osäkert om något tätt paraply kan skapas.
Sannolikt tvingas en över havet kommande angripare i så fall att
söka nya tekniska och taktiska vägar, såsom spridd gruppering
och direkta transporter i amfibiefarkoster. Sådana åtgärder skapa
andra vanskligheter genom de större svårigheterna att skydda
överskeppningen mot konventionella sjö- och flygstridskrafter.
Atombombhotet innebär således för invasion över havet en betydande ökning av svårigheterna och riskerna.
259
-.~
M. Hammar
Robotar till sjöss
1900-talet kan otvivelaktigt rubriceras som ett teknikens århundrade. Nutidsmänniskan har sinne för teknik även om detta sinne
ibland begränsas till serier med »Stålmannen» eller tidsgloben som
rör sig från fjärde till åttonde dimensionen. Den tekniska fantasien
rör sig gärna kring kriget och har då skapat begreppet »tryckknappskriget» (push-button-war). I detta krig spelar den självgående målsökande roboten med överljudshastighet och helst med
atombomb en huvudroll. Matad av både vecko- och dagspressens
blandningar av fantasi och verklighet på detta område får den
troskyldige tidningsläsaren gärna den uppfattningen, att tryckknappskriget väntar just om hörnet och att flertalet vapen utom
roboten omedelbart kunna skrotas som värdelösa. (Ibland händer
det, att även robottillverkaren har en liknande uppfattning.)
Redan världskriget visade, att roboten – då i form av V l och
V 2 – kan vara ett fruktansvärt terrorvapen, använt mot befolkningscentra med stora ytor. Mot sådana mål kommer roboten
säkerligen att i framtiden insättas med ökad intensitet.
Genom »Wasserfall» och »Schmetterling» hade tyskarna konstruerat prototyper för luftvärnsrobotar. Sådana äro nu föremål
för stort intresse i alla länder och man kan räkna med att de i
ett framtida krig komma att komplettera kanonen som luftvärn
på stora avstånd och höjder.
Mot sjömål insattes såväl av tyskarna som de allierade glidbomber av olika typer. Dessa äro icke självgående men styrbara.
De framföras med flygplan till närheten av målet, varefter de
fällas och på ett eller annat sätt styras från fällande plan. Eftersom man framdeles måste räkna med att fällningen kan ske utanför det konventionella luftvärnets porte, erfordras för motverkan
jaktskydd. Denna anfallstyp måste noggrant uppmärksammas.
Sannolikt reduceras träffmöjligheten nattetid och möjligen kan
styrningen störas genom teleteknisk påverkan, vilket ger vissa
möjligheter att undandraga sig verkan.
De egentliga robotarna kunna också insättas mot fartyg till
sjöss. Detta innebär i och för sig intet större problem, så länge
målen befinna sig inom radarporte och därigenom kunna lokali·
seras. Robotar för detta ändamål måste ha måttlig hastighet för
att bli tillräckligt styrbara. De kunna därigenom bekämpas med
luftvärnsartilleri. Andra motmedel kunna bli teleteknisk störning
av styrningen eller skapandet av falska målindikationer av något
260
~————————- ·~
Om det tredimensionella sjökrigets problem
slag (dummies, Windows e. dyl.). Tillgången på fasta robotstationer, som kunna beskjuta sjömål, kommer hos anfallande fartyg
att medföra ökad respekt för kusten. Robotar för insats mot sjö-
mål kunna också bäras och utskjutas från örlogsfartyg. Utnyttjad
på det sättet kommer roboten sannolikt att i viss utsträckning ersätta svårt fartygsartilleri.
Insats av robot mot rörliga sjömål utanför området för direkta
observationsmöjligheter kommer däremot att erbjuda en del intrikata problem, antingen man tänker sig att målen lokaliseras av
fartyg, flygplan eller speciella observationsrobotar. Svårigheten
att få vederhäftiga värden på målets läge och rörelsen respektive
riskerna för beskjutning av egna observationsfartyg blir avsevärd.
Härom säger Air Vice-Marshal E. J. Kingston-Mc Cloughey i sin
bok »War in three dimensions» följande:
»..With the general increase in speeds and altitudes, however,
accuracy in long-range bombardment by aircraft no less than by
projector must come to depend increasingly upon mechanical devices. Advance here is Iikely to be achieved for fixed targets Iong
before it becomes practicable for moving targets, because here
observations must precede aiming. In attack upon merchant vessels, for instance, the target must be located before it can be
attacked. Attack upon moving targets either by projector or by
automatic aiming aircraft must therefore wait upon the evolution of remote observation at Iong ranges, which in turn implies
success in combating the effect of the earth’s curvature. We may
safely conclude that weapons and methods are Iikely to retain
their present forms longest in relation to moving or movable
targets.»
Roboten kommer, såvitt man kan bedöma, framdeles att införlivas bland sjökrigets övriga vapen. Den kommer att medföra
krav på motmedel och den kommer kanske också att modifiera
fartygens utformning och uppträdande. Dess möjligheter till medoch motverkan måste uppmärksamt studeras.
Atombomber mot fartyg
Atombomben var vetenskapsmännens mest iögonfallande bidrag
till ökningen av stridsmedlens förstörelseverkan under det andra
världskriget. Den lär sedan dess betydligt ha förbättrats och dessutom kompletterats med varianterna vätebomben och den taktiska
261
..
M. Hammar
(lätta) atombomben. För överskådlig tid torde komma att gälla,
att detta vapen är synnerligen dyrbart i framställning och därför
endast finns tillgängligt i begränsade mängder. Detta gör, att
atombomben sannolikt endast kommer att användas mot särskilt
kvalificerade mål.
Amerikanska flottan har nedlagt mycket stort intresse och
enorma kostnader för att klarlägga atombombens inverkan på fartyg. Försöken vid Eniwetok visade naturligt nog, att något verkligt skydd för fartyg, belägna i omedelbar närhet av atombombens sprängningscentrum, inte kan åstadkommas. Men med lämpliga förstärkningar och ändamålsenlig formgivning på fartygen
kunna skadeverkningarna nedbringas ute i verkningsområdets
periferi. Genom antydda byggnadstekniska åtgärder kan viss hänsyn tagas till tryckvåg i luft och vatten och till strålning. Men
det är ett nästan lika besvärligt problem att komma till rätta med
den remanenta radioaktiviteten i materielen och i översköljande
vatten.
Trots att avsevärd hänsyn måste tagas till atombomben vid utformning av sjökrigsmaterielen synes det mindre sannolikt, att
atombomben framdeles kommer att spela någon huvudroll till sjöss.
Dels erbjuder befolkningscentra, kommunikationsknutpunkter, baser och truppanhopningar m. m. betydligt värdefullare och lättåtkomligare mål än fartyg till sjöss, dels kunna dessa merendels
uppträda så att av en atombomb ej mer än ett fartyg blir allvarligt skadat. Iakttages detta, blir kanske endast slagskepp och
stora hangarfartyg lockande mål för atombombförande flyg eller
robotar.
Det framgår emellertid av det föregående, att atombombens inverkan på sjökriget i första hand består i att baserna måste utformas så, att de erbjuda skydd även mot atombomber samt att
hänsyn till atombombhotet måste tagas vid materielens utformning och i taktiken genom lämpliga spridda formeringar. Slutligen kan som förut nämnts hotet medföra, att landstigningsoperationer av den typ som vi bevittnade under världskriget med
enorma anhopningar av stridskrafter och materiel inom små områden knappast kunna komma till stånd.
slagfartygen och deras ersättare
Flygvapnet har under andra världskriget visat sig kunna utöva
ett för ytstridskrafterna synnerligen besvärande tryck. Ubåten,
262
————————~~
Om det tredimensionella sjökrigets problem
som redan under första världskriget var starkt verksam, har ytterligare befäst sin ställning men samtidigt framtvingat motmedel
av sådan art och mängd, att en viss jämvikt kan anses vara nådd.
Båda dessa i tredje dimensionen uppträdande stridsmedel medföra undan för undan en förskjutning av flottornas sammansättning och de enskilda fartygens beväpning. De ha jämte atombomb
och ökningen av andra förstörelsemedels effekt medfört, att klimatet och livsbetingelserna för de stora fartygen blivit allt kärvare. Man kan inte säga, att något visst av dessa stridsmedel förhindrar de stora pansarfartygens utnyttjande. Men de ha med hänsyn till motståndskraften själva vuxit i storlek och kostnad och
de kräva vid operationer sådana kvantiteter andra stridsmedel
som skydd och sådan stor organisation för att göra sin kraft gällande i full utsträckning, att deras utnyttjande blir mycket betungande även för de största stater.
Liksom jätteödlorna eller den hornbekrönte jättenoshörningen
Tithanotheres på sin tid försvunno på grund av relativt små ändringar i klimat och levnadsförhållanden, håller nu sjökrigets pallsarjättar på att försvinna. Sedan 1946 ha inga slagfartyg eller
pansarskepp påbörjats i världen och det är knappast troligt, att
någon pånyttfödelse sker i framtiden.
Under andra världskriget utkämpades ännu några strider mellan pansrade artillerifartyg t. ex. Bismarcks-episoden, och likaså
ingingo slagskepp som kärna i vissa sjöstyrkor och operationsgrupper. I denna egenskap spelade slagskeppen en icke obetydlig
roll, exempelvis i Medelhavet och även i Stilla havet. Men i övrigt
blev slagskeppens mest anmärkningsvärda insats under detta krig
beskjutning av landmål i samoperation med övriga försvarsgrenar,
en uppgift som de åldrande fartygen med fördel torde kunna användas till ännu ett antal år.
Sjöstriderna under andra världskriget utkämpades mestadels i
anslutning till andra operationer över havet – transporter eller
landstigningsföretag. För sådana strider var den föregående epokens linjetaktik föga lämpad och den ersattes med en grupptaktik.
Operationsgrupper – task forces – byggdes upp för varje speciellt ändamål och som kärna i dessa grupper ersatte hangarfartyget i allt större utsträckning slagskeppet och flygplanet med
bomb eller torped ersatte artilleriprojektilen.
För striderna på de stora oceanerna äro de stora hangarfartygen
ännu oumbärliga. Det är inte säkert, att det amerikanska påbörjade 65 000-tons hangarfartyget utgör kulmen i denna utveckling.
263
M. Hammar
På de stora havsviddernas arena spela hangarfartygen ännu
rollen av den segrande Goliat. Men kanske någon David väntar i
kulissen.
Människan och maskinen
Som en av de mest betydelsefulla erfarenheterna från det andra
världskriget framstår det förhållandet, att det var den bättre vetenskapen, den förnämligare tekniska utrustningen och de större
industriella produktionsmöjligheterna, som i första hand bidrogo
till segern. Det personliga kan ej längre göra sig gällande i striden utan stöd av teknisk materiel. Den personliga skickligheten,
kunnigheten, kampandan måste finna uttryck genom maskinerna.
Det är en primär insats i striden att tillse, att materielen kan
fungera. Men inom detta område finns förvisso utrymme för personliga hjältedater. Ty ett fartyg utan radar och utan maskinella
hjälpmedel för vapnens bruk eller med bristfälligt fungerande
sådan materiel skulle i strid med en motståndare utrustad med
modern materiel närmast kunna jämställas med en blind och halvlam i strid med en man vid full vigör. Personligt mod och klok
taktik kunna inte avhjälpa det som brister i fysiskt avseende. Vannevar Bush uttrycker detta på följande sätt:
»The saying was still heard in the terms of rugged seamanship that we must be ready to fight with or without radar, but he
who fought without, fought blinded. We lost a battle- first Savo
Island- to learn this lesson, but we learned it.»
Och Churchill säger i The Second World War:
»Om inte den brittiska vetenskapen visat sig överlägsen den
tyska och om inte dess sällsamma, hotfulla resurser effektivt tagits
i bruk i denna kamp för tillvaron, kunde vi mycket väl ha besegrats och därmed gått under.»
Det är minst lika viktigt att ha god personal i laboratoriet och
på konstruktionskontoret som på fartygsbryggan. Förutsättningen
härför är emellertid, att man har tid. Kan man inte räkna med
detta, gäller det att rätt utnyttja den tekniska och vetenskapliga
personalen före krigsutbrottet.
Om man med ledning av föregående överblick söker sig fram
till en kortfattad karakteristik av den närmaste framtidens sjö-
strider, skulle man kunna tänka sig den formulerad på följande
sätt:
strid mellan stridsmaskiner på, över och under vattnet, där såväl
muskel- som hjärnarbetet till största delen utföres av maskiner,
264
Om det tredimensionella sjökrigets problem
mer eller mindre automatiskt dirigerade av teletekniska sinnesorgan.
Det är svårt att se hur man skall kunna undvika en sådan utveckling.
Medlen i ett sådant sjökrig bli i högsta grad kvalitetsbetonade,
både i vad avser materielen och personalen. För att lösa en sådan
uppgift krävs förutom förståelse från de anslagsbeviljande statsmakterna ett intimt samarbete mellan vetenskapen, tekniken och
de militära fackmännen. Lagarbete måste bli den lösen, genom
vilken kampen skall vinnas.
För vår egen del ha vi visserligen begränsade både ekonomiska,
industriella och personella resurser. Men vi kunna utan tvekan
prestera god kvalitet och kvantiteten kan bli tillräcklig för att
inge betydande respekt.
Men uppbyggandet och utformningen tar tid. Vi måste anpassa
både vårt tänkande och vår personal och materiel efter det framtida sjökrigets krav. Det är därför angeläget, att man börjar tänlm
på utformningen av materielen och personalen närmast med sikte
på vad som skall komma efter den pågående byggnadsplanen.
Detta innebär i första hand ett gediget studium av sjöstridskrafternas framtidsproblem mot bakgrunden av våra speciella sjö-
strategiska förhållanden och tekniska och industriella resurser.
Det torde numera stå klart för sunt tänkande svenskar, att vi
näppeligen fått behålla vår åskådarplats under 1940-talets krigiska
konvulsioner, om vi haft landgräns i öster och söder. Det är havet
som hjälpt oss och vi måste även i fortsättningen utnyttja denna
hjälp. När det klarlagts hur detta lämpligast skall gå till, torde
det därför finnas stora möjligheter att skapa gehör för de medelskrav, som uppstå efter pågående byggnadsperiods avslutande
och som skola möjliggöra för oss att även framgent göra en eventuell angripares väg över havet till en via dolorosa.
265