Alberoni och Görtz

~’ :•
l
ALBERONI OCH GÖRTZ
Av CLAUDE NORDMANN, Paris
l SEPTEMBER 1952 firade staden Piacenza tvåhundraårsminnet
av Alberonis död. Det krävdes tvenne århundraden av litterära
och historiska meningsbrytningar för att denne klackringare från
staden i fråga, som blev kardinal och minister i Spanien, skulle
få en lysande återupprättelse. Om man särskådar denna märkliga
gestalt från det adertonde seklet, kommer man också lätt att tänka
på Görtz, hans samtida, vars personlighet och politik erbjuda
många jämförelsepunkter. Icke heller Karl XII:s minister har
undsluppit häftig kritik. Först våra dagars svenska historiker ha
genom sina grundliga undersökningar återskänkt hans verk dess
rätta värde.
Det har funnits en obestridlig parallellitet mellan dessa båda
statsmäns inre och yttre politik. Deras yttersta mål voro identiska.
De ville göra om det »europeiska systemet», den politiska karta,
som skapats genom freden i Utrecht och som icke stod i samklang
med deras respektive staters intresse. Trots deras diplomatiska
skicklighet och djärvheten i kombinationerna, som icke hejdades
av några betänkligheter, misslyckades de bägge, besegrade av sina
fienders övermäktiga antal och slumpens växlingar.
Överensstämmelsen i dessa båda ministrars politik har i första
hand berott på att de haft att styra stater, som av omständigheterna försatts i tämligen likartat läge.
Spanien hade fått en knäck i det spanska tronföljdskriget och
Sverige i det stora nordiska kriget. Efter många års strider på-
minde de om två avmastade fartyg med gapande hål i bordläggningen.
Spanien hade förlorat sina vidsträckta italienska besittningar,
Belgien, Gibraltar och Minorca. Till England hade det måst överlåta asiento-privilegiet1 och för den engelska handeln öppna mark- 1 Asiento (sp.), fördrag, vanligen i betydelsen »asiento de negros», en överens·
kommelse varigenom en annan makt fick rättighet att under vissa villkor ensam
införa negerslavar i Spaniens amerikanska kolonier.
266
Alberoni och Görtz
naderna i sitt amerikanska välde. Den inhemska spanska handeln
åter hade råkat under främmande förmyndarskap. Krediten hade
försvunnit. Man avvaktade galeonernas ankomst för att kunna
betala ut lönerna till ämbetsmännen och armen. Den senare var
obetydlig till sin styrka och illa underhållen ifråga om såväl kläder
som proviant. Någon flotta existerade varken i Medelhavet eller
på Atlanten; de rikaste provinserna hade lidit svårt av kriget
och jorden brukades på undermåligt sätt. »På 20 mils omkrets
finns icke en gård, icke ett träd, icke en frukt. Så ser det land ut,
som fordom härskade över Europas bördigaste områden» (Alberoni).
Sverige hade efter Poltava förlorat större delen av Finland,
Karelen, Estland, Livland, Pommern, Bremen och Verden, med
andra ord nästan allt av sina östersjöbesittningar. Dess situation
vid Östersjön påminde om Spaniens vid Medelhavet. Sveriges handel hämmades av dess fiender kring Östersjöns stränder. Det fick
se sina avsättningsmöjligheter för trä, koppar, järn och tjära försvinna en efter en. Ryssland hade blivit en farlig konkurrent till
Sverige och erbjöd dess gamla kunder trä och järn 20 % billigare.
Den svenska flottan var till stor del förstörd eller skadad. Den
ännu kämpande armen led brist på det nödvändigaste.
Men framför allt var den finansiella situationen tragisk. Skattkammaren var tömd och skattetrycket mycket hårt. Bergshanteringen hade nästan avstannat och hungersnöd hotade.
Likväl bör man ej låta förleda sig att alltför mycket svartmåla
läget vare sig i Spanien eller i Sverige, även om det varit tradition
att så göra. Den förstnämnda makten hade befunnit sig i ekonomiskt bottenläge omkring 1680. Kriget hade stimulerat näringslivet, särskilt i Katalonien. Rikets minskade omfång skapade möjligheter för koncentration, och en inre uppryckning föreföll icke
längre otrolig. På liknande sätt förhöll det sig med Sverige. Det
var ej så i grunden krossat som dess motståndare antog. Det hade
ännu i behåll de områden i söder, som tidigare erövrats från Danmark, och bergverken likaväl som textilfabrikerna i Stockholm,
Norrköping och Göteborg voro alltjämt intakta. Både Spanien och
Sverige skulle alltså trots den yttre svagheten än en gång kunna
spela en betydande roll i Europa, dock under förutsättning att
starka händer grepo regeringstömmarna.
Alberoni och Görtz tillhörde samma generation. Den förstnämnde
var född i Piacenza 1664, den senare i Franken 1668. Men de fram- 267
Claude Nordmann
gingo ur helt skilda miljöer. Julius Alberonis far var trädgårdsmästare och hans mor hade förtjänat sitt bröd med att spinna lin;
Georg Heinrich von Schlitz, kallad von Görtz, var son till en
kejserlig baron och en Minningerode. Till det yttre påminde de
föga om varandra. Alberoni var liten och korpulent med ett kolossalt huvud och genomträngande ögon, och hans sätt att gå tedde
sig icke olikt en lantprästs. Görtz däremot var storväxt och smärt,
vilket ytterligare framhävdes av uniformen och de höga stövlarna,
en utpräglad junkertyp. Men ett hade de gemensamt. Varken den
ene eller den andre ingav sin samtid något förtroende. De ansågos
bägge för skurkar och filurer. Man tilltrodde dem de avskyvärdaste
brott. Dubois påstod om Alberoni, att han ville betraktas såsom
»Konungarnas gissel» och riksrådet Mauritz Vellingk yttrade om
Görtz, »att om han haft tillgång till fem personer av samma kaliber
som han själv, han skulle ha kunnat bedra hela Europa».
Men låt oss icke påverkas alltför mycket av dessa personliga
omdömen. Det är obestridligt, att de bägge visste att när situationen så krävde ge prov på utomordentlig skicklighet. Smidiga diplomater förstodo de att för sin omgivning dölja sina verkliga avsikter. De hade en stor svaghet för hemlighetsmakeri och älskade
intriger. Men det måste också erkännas, att denna förställning
ofta var en nödvändighet i de prekära lägen, vari de med korta
mellanrum befunno sig. Årelystna till karaktären skulle de icke
ha lyckats förskaffa sig Filip V:s och Karl XII:s gunst utan att
tränga undan och offra sina motståndare. Alberoni hade låtit onå-
den drabba prinsessan Orsini, finansministern Macanaz och kardinal del Giudice; Görtz hade för sin del befriat sig från holsteinarna
Wedderkop och Bassewitz. Därtill kom, att de också i egenskap
av främlingar hotades av mot dem fientligt stämda fraktioner.
Den kungliga ynnesten allena utgjorde grunden till deras maktposition. De voro därför tvungna att ständigt räkna med sina
herrars åsikter och tycken, även då dessa icke sammanföllo med
deras egna. Tålamod var icke det mest framträdande draget hos
Elisabeth Farnese, Spaniens mäktiga drottning, eller hos Karl XII.
Så kom det sig, att fastän Alberoni bekläddes med kardinalspurpurn och Görtz blev den mäktigaste mannen i Sverige näst
konungen, de bägge tvungos att medverka till förhastade handlingar. I mars 1716 trängde den svenska armen in i Norge och
samma år i augusti steg den spanska i land på Sardinien. De båda
ministrarna befunno sig då blott i början av sina reformer. Alberoni lät prägla nya realer, medan de gamla myntsorterna i Anda- 268
tt’1
Alberoni och Görtz
lusien, Kastilien och Katalonien förlorade hälften av sitt värde;
den nya myntenheten på två realer var mycket svårare att efterapa
och förklarades gälla i hela det spanska väldet. Vad Görtz beträffar känna vi ju väl till hans beryktade kopparmynt, avsedda
för bruk inom landet.
De sökte bägge så mycket som möjligt skona bönderna. Alberoni
lät minska pålagorna i Aragonien, Valencia och K atalonien.” Liksom Görtz lät han uppföra kungliga sädesmagasin. skeppsbyggeriet var föremål för bådas omsorger. Lärjungar till Colbert sökte
de komma över så mycket kapital som möjligt genom att driva
upp exporten och skära ned behovet av utländska produkter. »l
vilken förvirring har jag icke funnit detta land», skulle Alberoni
utropa, och Görtz var icke sämre: »Jag kan lugnt påstå, att det
är just sedan jag kom hit, som det blivit ordning på ekonomien»
(brev t. v. Miillern 12 mars 1718).3
Om de beträffande de inre affärerna voro före sin tid, vilade deras
utrikespolitik på en lång diplomatisk tradition. Födda under 1600-
talets senare hälft hade de erfarit Frankrikes dragningskraft.
Frankrike var då Europas främsta makt. Ludvig XIV var föremål
för bägges beundran. Alberoni hade som ombud för familjen Farnese tjänat under marskalk Vendorne och rönt äran av att bli
presenterad för den allra kristligaste konungen. Görtz, som befunnit sig i schleswig-holsteinsk tjänst, innan han kom i svensk,
ansåg Frankrike som en naturlig bundsförvant. Frankrike betraktades som en motvikt mot den kejserliga hegemonien i Tyskland. Alberoni skulle aldrig glömma familjen Farnese i Parma.
På samma sätt skulle Görtz alltid erinra sig halstein-gottorparna
i Schleswig. Omfattande den westfaliska fredens principer upphörde de aldrig att misstro huset Österrike.
Görtz å sin sida underhöll aldrig några särskilt intima förbindelser med Preussen, trots sina resor till Berlin 1713-14 och 1717.
Fredrik Wilhelm I och hans ministrar Ilgen och Knyphausen
misstrodde honom. Vad baronen beträffar gav han uttryck åt sina
tankar i ett brev till Frankrikes ambassadör i Sverige: »Det finns
ingen möjlighet att göra upp en fast förhandlingsplan med denne
furste, till den grad är detta hov ombytligt och man kan på inga
villkor lita på det» (till La Marck 8 april 1718).
2 Lettre a un marquis de Genes par un prelat de Rome (1721). (i\fs. 4680-657
H. F. Bibi. de l’Arsenal, Paris.)
3 De i denna uppsats anförda skrivelserna från Görtz finnas i Görtzska samlingen
på Riksarkivet i Stockholm.
269
i”
Claude Nordmann
I fråga om England kunde varken Alberoni eller Görtz uppvisa
några varmare känslor. Dess kommersiella övervikt måste de motvilligt erkänna; dess välde på haven väckte deras svartsjuka. Men
positiva till sin läggning hade de förstått att ta lärdom av de
senaste striderna. Såväl Alberoni som Görtz visade länge konsiderationer mot Storbritannien. Alberoni avslöt ett handelsfördrag
med England i december 1715, som tillförsäkrade honom handelsförmåner i Sydamerika, och Görtz underhandlade ända till sin
död med engelsmännen trots Karl XII:s ovilja mot huset Hannover. Fabrices mission är alltför väl känd genom Chances arbeten
för att här rekapituleras. I ett brev till Vellingk i augusti 1717
skrev Görtz: »För egen del skulle jag hålla mig till engelsmännen
vilka skäl de än givit mig att hata dem. Och när allt kommer
till kritan måste vi förr eller senare finna en utväg ur svårigheterna och den erbjuder sig endast genom tsaren eller genom
England. Alla andra skulle icke föra oss långt. Men lyckas vi försäkra oss om ett av dessa alternativ skall vi kunna slå ned alla
de fiender, som ännu står oss emot.»
Man torde uppmärksamma, att baronen i det citerade brevet, i
vilket han uttalar sig med så stor frispråkighet, icke med ett ord
nämner kabinettet i Versailles. Anledningen är att den franska
politiken hade ändrat kurs efter Ludvig XIV:s död den l september 1715. Hertigens av Orleans regentskap medförde en första omkastning av allianserna. Frankrike övergav gradvis sina gamla
maximer och sina traditionella allierade Sverige och Spanien för
att i stället sluta upp vid det engelska parlamentets sida. Detta
hade Görtz mycket väl insett, då han befann sig i Paris i januarifebruari 1717. I sin »Memoire sur la France» förkunnar han: »Man
kan inte längre räkna på detta hov och dess gamla grundsatser.
Regentens personliga tycken äro nu avgörande i allt. Tronföljden
och hans egen storhet bestämma hela hans handlingssätt. Ju mer
man åstundar en sak, ju mer ängslas man att gå miste om den
och därför vill man stå väl med alla. Men som man tror, att England har det största inflytandet i tronföljdsfrågan, kommer man
förvisso att offra alla de andra vännerna för just den vänskapen.»
Och trots det svensk-franska fördraget av den 3 april 1715 lät
Frankrike be sig både en och två gånger, då det blev fråga om
till Sverige utlovade subsidiebetalningar, fastställda till 300 000
ecus i kvartalet. Marskalk d’Uxelles, president i utrikeskonseljen,
och Noailles, som stod i spetsen för finansförvaltningen, slösade
med löften och vänskapsbetygelser, men icke desto mindre kunde
270
Alberoni och Görtz
Görtz blott erhålla vaga förespeglingar av den beryktade Law,
chef för den nya banken, vilken enligt baronens egna ord »disponerade nästan över alla pengar, som funnos i Frankrike, och som
dessutom stod särdeles väl till boks hos regenten».
Vad Alberoni beträffar, måste han ta med i beräkningen den
misstämning Filip V hyste mot hertigen av Orleans, som under
spanska tronföljdskriget konspirerat mot honom och haft funderingar på att bemäktiga sig den spanska kronan. Och efter Ludvig XIV:s död hade denna spänning endast vuxit sig starkare;
Filip V ville återta sin förklaring att avstå från sina arvsanspråk på Frankrike, i den händelse den klene Ludvig XV skulle
ryckas bort, och Elisabeth Farnese krävde för sina barn successionen till Toscana, Parrna och Piacenza.
Så tedde sig de bägge statsmännens ställning till Europas stormakter. Alberoni och Görtz måste söka nya kombinationer- och
valet var mycket begränsat.
Mot slutet av år 1717 föreföll det Görtz, som om Ryssland, den
nya stormakten i Europa, var det enda land, som skulle kunna
motivera en kursförändring i Sveriges politik. Han beslöt därför
att söka avveckla fientligheterna för att få händerna fria mot
Danmark och – om det skulle visa sig nödvändigt – mot Hannover och Georg I:s England.
Denna djärva ide tilltalade genast Alberonis livliga ingenium.
»Europas system är ännu icke skapat. För att göra det, fordras
krig. Om det blott är fred med Turkiet och de nordiska furstarna
sluta sig samman, kommer ärkehertigen (Karl VI) att få ännu
mer att tänka på» skriver han till finansminister Rocca i Farma.
Men innan denna säregna union hann ta form, skulle man få se
den jakobitiska komplottens invecklade nät knytas från den ena
ändan av Europa till den andra. Det blev de landsflyktiga Stuartarnas partigängare, som kommo att tjäna som förbindelselänk
mellan S:t Petersburg, Stockholm och Madrid.
Det var hertigen av Berwick, naturlig son till Jakob II och en
av tidens främsta fältherrar, som först kom på iden att utnyttja
Karl XII:s lant- och sjöstridskrafter till förmån för pretendenten
Jakob III, även kallad Chevalier de S:t Georges. Han antog, att
det skulle vara en lätt sak att ordna, då överfarten mellan Göteborg och skotska kusten under gynnsamma förhållanden endast
behövde ta 48 timmar i anspråk. Denna plan gjordes upp under
de sista månaderna av drottning Annas regering. Drottningen
271
Claude Nordmann
hoppades i hemlighet på en restauration för sin bror Jakob Stuart.
Berwicks memoarer ge vid handen, att man genom sekreta sammankomster vid Ludvig XIV:s hov arbetade i samma riktning.
Den svenske ambassadören i Paris, Erik Sparre, trodde att projektet skulle bereda Karl XII möjlighet att krossa Georg l, den
nye konungen av England. Sparre hade hemliga överläggningar
med jakobitiska agenter såsom den irländske generalen Dillon och
earlen av Mar. Han avsände t. o. m. till Stralsund en chifferdepesch
i vilken han utvecklade möjligheterna för en karolinsk intervention i Skottland (till von Miillem 11 juli 1715).
Karl XII var emellertid då ej beredd att företa en dylik expedition, då han var fullt sysselsatt med försvaret av Stralsund och
de sista områdena i Nord-Tyskland.
Utan materiellt stöd utifrån misslyckades ömkligen det jakobitiska försöket att åstadkomma en resning i västra England och i
de skotska högländerna (november 1715-februari 1716). Pretendenten hade blott beträtt den skotska jorden för att omedelbart därefter nesligen inskeppa sig på ett franskt fartyg.
Under tiden hade hertigen av Orleans blivit regent. Han ansåg
den jakobitiska saken förlorad och upphörde så småningom att
stödja den ekonomiskt. Med Frankrike förlorade Stuartarna sin
mest energiske förespråkare.
Sålunda på alla håll lämnade i sticket vände jakobitema sina
blickar mot Görtz. Denne visade sig icke ointresserad av de förslag,
som förmedlades av svenske ministern Carl Gyllenborg i London.
Görtz hoppades kunna slå mynt av det jakobitiska projektet, göra
förmånliga avtal med engelska och skotska köpmän samt i parlamentet skapa svårigheter för Georg I:s hannoveranska politik. Man
torde här ha anledning att erinra sig hans korrespondens med Gyllenborg från september 1716 till februari 1717 och hur den uppsnappades och offentliggjordes av den engelska regeringen. »The
Swedish plot» kvävdes i sin linda, Gyllenborg arresterades i London, Görtz i Arnheim efter dramatiska händelseförlopp. Den senare beslöt att hädanefter lämna den jakobitiska komplotten åt
sitt öde.
Efter att på slottet Loo i Holland ha sammanträffat med tsaren
tog Görtz itu med sitt stora projekt att försona Ryssland och
Sverige. De förberedande förhandlingarna på Åland, »l’ile enchantee» såsom Görtz benämner ön, ha varit föremål för detaljerat
studium av Hartman och Stig Jägerskiöld. Därav framgår, hur
jakobitema följde dessa försök till närmande med ängsligt intresse.
272
—–:——””
-~————~ … ~
Alberoni och Görtz
De kände sig lättade, då de av doktor Erskine, tsarens förtrogne,
fingo mottaga försäkringar om kejsarens av Ryssland gynnsamma
inställning. Sir John Erskine, den förstnämndes broder, skrev i
maj 1716 från Hamburg till general Hamilton, som befann sig i
Karl XII:s närhet, för att förmå honom att påverka konungen
till Jakob III:s favör. I juli 1717 mötte hertigen av Ormond, jakobiternas ledare, tsaren i Spa. Vidare korresponderade agenten
Jerningham och general Poniatowski, Karl KII:s förtrogne, regelbundet i samma syfte. Sir H. Stirling tog upp ämnet inför tsaren
i början av år 1718 och denne föreslog, att Ormond, som då befann
sig i Mitau, skulle bege sig till Sverige. Men Karl XII vägrade
att mottaga honom och Jerninghams mission i Sverige- vintern
1717 – hade då redan misslyckats. Denne träffade emellertid i
S:t Petersburg vicekanslern Sjafirov, som å tsarens vägnar rådde
honom att träda i brevförbindelse med Görtz. Han skrev sålunda
till denne den 9 juni 1718: »Om Ni kunde bringa till ett lyckligt
slut det Ni för ögonblicket har för händer, skulle Ni inom kort
få äran av att se rättvisan i vår sak triumfera och Ni skall stödjas
av ett folk, som drivits till det yttersta, och röna bistånd av en
mäktig furste.»
Den »mäktige furste», som Jerningham hänsyftar på, kunde inte
vara någon annan än tsaren, men jakobiterna hoppades också på
hjälp från konungen av Spanien. Vid tiden för tillkomsten av
Berwicks projekt hade de invigda beslutat att med Ludvig XIV:s
samtycke ge Filip V del av detsamma. Kort före sin död skrev
Ludvig till sin sonson och anbefallde honom att skicka 400 000
crowns till jakobiterna, och Filip V hade i enlighet därmed sänt
pengar till änkedrottning Maria av England.
Planen på en landstigning i England lanserades också av Eon,
en av direktörerna för Asientokompaniet, vilken då befann sig i
London.4 Senare, då pretendenten vistades i Avignon, uppvaktade
jakobitema Alberoni för att av honom utverka en tillflykt i
Spanien åt James Stuart. Sir Patrick Lawless erhöll det delikata
uppdraget att övertala den lättretlige abben, som icke i högre
grad än Görtz hyste något förtroende för dessa outtröttliga tiggare.
Jakobitema läto sig ej nedslå av den avsnäsning de rönte av
Alberoni. Pere Daubenton, Filip V :s jesuitiske biktfader, lät dem
förstå, att den enda möjligheten att beveka Alberoni vore att åt
honom förvärva kardinalsvärdigheten. Det slumpade sig så väl,
• Dubois till statssekreteraren James Craggs. (Craggs Papers. Stowe :Ms. Fol.
35-39. Brit. :Mus., London.)
20- 533445 Svensk Tidskrift 1953 273
Claude Nordmann
att Jakob III just befann sig i Rom, och denne lyckades till sist
förmå Klemens XI att bekläda Alberoni med purpurn (juni 1717).
Den nyblivne kardinalen lät försäkra pretendenten om sin tillgivenhet för framtiden.
J akobiternas förhoppningar växte. Alberonis maktställning föreföll starkare än någonsin. Spanien hade bemäktigat sig Sardinien
och en flotta låg segelklar i Barcelona för färd till okänd plats.
Om det gällde Sicilien eller Neapel, visste ingen. Att förena Alberoni och Görtz i en segerrik kamp mot England och Österrike var
jakobiternas mål. Alberoni skulle bestå pengarna och skeppen,
Sverige soldaterna.
Har Alberoni brevväxlat med Görtz under dennes vistelse i Paris
januari-februari 1717~ Voltaire besvarade frågan jakande, men i
senare tid har man förnekat det. Det förefaller högst sannolikt,
att den »miljon» Alberoni skulle ha ställt till Görtz’ disposition
vid detta tillfälle icke är något annat än en fabel. Men det är
troligt, att Görtz varit föremål för närmanden från den spanske
parisambassadören Gellamares sida. Baron Hogguer, en bankir med
svenskt påbrå och trägen gäst på svenska ambassaden i Paris,
försäkrar i sina tryckta memoarer, att han med Görtz diskuterat
ett projekt om allians mellan Spanien och Sverige. Alberoni skulle
ha erbjudit sig att ge Sverige en subsidiesumma på 300 000 piaster
i månaden. Ett brev, som Baraudon citerar i sitt verk »La maison
de Savoie et la Triple alliance», förtjänar att uppmärksammas:
»Begagna Er av kurtisanerna», heter det där, »och av alla medel
jag anfört för att öka våra anhängares antal i Frankrike. Dessa
kvinnor ha förmågan att ställa sig in, de äro mycket förfarna och
piastrarna skola fullborda verket. Vad mig själv beträffar är jag
ivrigt sysselsatt med att närma Spanien och den Ottomanska Porten … samt med att göra Italien fritt från det tyska elementet,
medan Ni preparerar en förening mellan tsaren och Er herre mot
engelsmännen.»5
I alla händelser framlade Gellamare ett förslag till subsidiefördrag för Poniatowski, som i februari 1718 i Paris sammanträffade
med Alberonis vän Monti. Gellamare höll Alberoni underrättad
om dessa förhandlingar, och denne svarade, att Filip V med nöje
skulle se en så intim allians som möjligt mellan Sverige och
Spanien.6 Och Poniatowski skrev den 12 maj 1718 till Görtz: »Det
5 Det kuriösa brevet från Alberoni till Görtz citeras efter en not i Memoires et
documents. (Espagne. Vol. 151, s. 9. Aff. etr. Paris.)
6 Espagne. Vol. 277 (4 avril 1718). (Aff. etr. Paris.)
274
rl
Alberoni och Görtz
kommer alltjämt förslag från spanskt håll. Man talade med mig
därom i Frankrike, och Beretti Landi (Spaniens ambassadör i
Paris) har försäkrat både Preis (svenskt sändebud i Haag) och
mig, att pengar icke skulle fattas oss, blott vi handlade efter gemensamma linjer.»
Isaak Cronström, född i Sverige men sedermera i holländsk
tjänst, höll från Paris Görtz underrättad om Gellamares göranden
och låtanden. Han följde uppmärksamt armens och flottans förberedelser i Medelhavsområdet och berättade för Görtz om markis
de Nancres och minister Stanhopes missioner i Madrid. Genom
denne korrespondent erhöll Görtz kunskap om hur impopulär regentens styrelse var i Frankrike. Samma visor upprepades av den
holsteinske residenten Du Mont i Paris och av Preis i Haag i så
tydliga ordalag, att han liksom Alberoni begynte dela den jakobitiska falangens illusioner. Trots kvadruppelalliansen, som både
han och Alberoni motsatt sig av alla krafter, hoppades han, att
Frankrike icke skulle träda i aktion mot Spanien.
Också chevalier de Folard, pensionerad krigare och militär skriftställare och även konspiratör, när det så lämpade sig, ej obevandrad i svenska förhållanden, då han tvenne gånger besökt Sverige,
strävade att befästa Görtz i denna tro. Folard invecklades i Cella~
rnares machinationer och gjorde stora ansträngningar för att
värva irländare och skottar för Görtz’ och Alberonis räkning.7
Görtz fick sig likväl tillräcklig tid tillmätt för att före sitt fall
få vetskap om den spanska flottans nederlag mot engelsmännen
vid Passero, förspelet till det fransk-engelska kriget mot Spanien.
Den orubblige Alberoni lät sig emellertid icke nedslås av denna
dystra nyhet att döma av det brev han skrev till hertigen av
Parrna och som uppsnappades i Paris den 16 september 1718: »Om
affären – Ni vet vad jag talar om – sköts väl, skall kanske nordanvinden kasta Englands krona överända och skaffa oss revansch.»8
En månad senare skickade Görtz till Spanien sekreteraren
Klinckowström, som gjorde ett långt uppehåll i Paris, där han
träffade Cellamare, varpå han begav sig till Bretagne, centrum
7 Från Folard till Görtz 27 febr. ’1718 (»kardinal Alberoni är en mycket god
vän till mig …»), .24 maj och 18 juli 1718. (Görtzska samlingen, vol. 9.) Se också
l\1;s. Folard (I. f. 13 a; Kungl. biblioteket, Sthlm.)
• Espagne. Vol. 269, fol. 5. (Aff. etr. Paris.) Den nordiska alliansen skulle omfatta Sverige, Ryssland och Preussen. (Espagne. Vol. 182, Cellamares memorial till
Schleinitz, fol. 250-25’5. Aff. etr. Paris.)
20*- 533445 275
”’l
?’
Claude N ordmann
för den spansk-jakobitiska agitationen. I Spanien hade han överläggningar med Ormond och Alberoni. Han hyste planer på att
på Madagaskar värva kapare för ett spansk-svenskt företag mot
England.
Alberoni avfärdade till Sverige först sir Patrick Lawless, därefter agenten Bagenal. Men så kom slaget – Karl XII:s död.
Kardinalen kunde i ett brev till Rocca icke undertrycka sin
grymma missräkning över olycksskottet vid Fredriksten: »Jag
har mottagit den ödesdigra nyheten om konungens av Sverige
död. Det är tydligt att en illvillig konstellation är rådande» (30
januari 1719). Alla jakobiterna uttryckte sig på liknande sätt, då
de fingo underrättelse om konungens bortgång.
Som bekant sökte Alberoni efter Görtz fall ensam realisera det
jakobitiska projektet trots hotet mot Spanien av de framryckande
franska trupperna. Stormarna skingrade hans flotta utanför Cap
Finisterre, och de spridda spansk-jakobitiska skaror, som debarkerade i Skottland, blevo slagna vid Glenshiel den 10 juni 1719.
Ministären Alberoni överlevde ej länge ministären Görtz. Alberoni jagades ut ur Spanien den 5 december 1719, men lyckligare
lottad än den tyske baronen lyckades den italienske· trädgårdsmästarsonen vinna sin process inför sina romerska domare och
avled icke förrän 1752. Han fick sålunda uppleva, att österrikarna
fördrevos ur Parrna och Piacenza.
För sina samtida tedde sig Alberoni och Görtz som tvenne meteorer. Populär hade ingen av dem varit, icke heller förstådd,
men i hemlighet hade många beundrat deras djärvhet. För en kort
tid hade de varit nära att skapa en motvikt mot Englands växande
makt och förmått Ryssland att för ett ögonblick hejda sig på sin
väg framåt.
276