Samhällsskildraren Zola
1952
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SAMHÄLLSSI(ILDRAREN ZOLA
Av fil. kand. DAGMAR ALMENBERG
.EMILE ZOLA hör till de allra första författarna som i sak om
än ej till namn blev en »best seller» under sin livstid. Samtidigt
satte han outplånliga spår i litteraturen. Sedan 1927-1929 äro
hans samlade arbeten tillgängliga i en förebildlig upplaga, där
varje arbete efterföljs dels av en historik, dels av Zolas egna anteckningar och utkast, dels slutligen av väsentliga delar ur samtidens kritik av arbetet i fråga. Hans livsverk och hans person ha
vidare varit föremål för mer än dussinet doktorsavhandlingar
samt ett oöverskådligt antal biografier och monografier.
Alltifrån Zolas genombrott, vilket definitivt skedde 1877 med
l’Assomoir (Krogen eller Fällan som titeln lyder i de svenska
översättningarna), har kritiken emellertid varit delad huvudsakligen i två grupper: den ena frånkänner honom varje sakkunskap
såväl som psykologisk inblick och stilkänsla samt drar i tvivelsmål
ärligheten av hans naturalistiska sedeskildringar, vilka helt enkelt
stämplas som pornografi. Den andra hyllar honom som den moderna socialromanens fader, massornas förste diktare, en klarsynt
och tapper man, som vågat i sanningens namn säga allt. På en
punkt äro dock båda dessa grupper ense: genom att riva ner alla
skrankor för det tillåtna blev Zola banbrytare, och ingen kan förneka, att senare tiders romanförfattare flitigt utnyttjat just denna
frihet.
Men mellan dessa extrema uppfattningar förekomma även andra
åsikter. Efter ett halvt sekel fråga sig många t. ex., om Zola
överhuvud är värd ett närmare studium, om han inte är hopplöst
förlegad, ja, hart när oläsbar. statistiskt är det emellertid bevisat,
att han är bland de mest lästa författare på de franska folkbiblioteken, och få skribenter ha utkommit i så många översättningar
och så stora upplagor i så många länder. Jämför man hos oss antalet översatta arbeten av Balzac och Zola, avgår den senare med
klar seger. Bland finsmakare, som i vår tid uppskattat honom, har
man hänvisat till Gide och J ules Romains. Den förre läste om
(såsom framgår av hans dagböcker) från tid till annan med be- 456
–
Samhällsskildraren Zola
undran och entusiasm flera delar av Släkten Rougon-Macquart,
och den senare har uttryckt sin uppskattning av den store naturalisten i en liten broschyr, Zola et son Exemple. Denna broschyr
återger det tal Jules Romains höll 1936 första söndagen i oktober,
den dag varje år då medlemmarna av Societe des amis d’Emile
Zola fira hans minne ute vid Medan, ett mindre lanthus, som Zola
förvärvade med sin penna och omvandlade till patricierbostad och
som hans änka donerade till konvalescenthem för fattiga barn. I
denna hyllningsskrift berättar Jules Romains, huru han några år
tidigare sammanträffat med ordföranden i Tyska Dramatikerförbundet, Hans Rehfisch, den ene av de två författarue till en tysk
pjäs om Dreyfusprocessen, i vilken Zola spelar en dominerande
roll. Rehfisch, som representerade vänsterradikala tyska intellektuella kretsar, förklarade: »Vi fästa stor vikt vid Zola. Det finns
inte en författare från 1800-talet, som är lika aktuell för oss. Han
är det mer än Tolstoj, mer än Dostojewski, t. o. m. mer än Balzac.
Han företräder i högre grad än de en ny världsbild och det kollektiva och proletära livets nya problem. Han är den ende, som lämnat
bakom sig den borgerliga eran. Han står på tröskeln till den nya
världen.» Och han tillade: »Jag vet, att våra ryska kamrater tänka
härom som vi.» Jules Romains hade å sin sida gjort samma konstaterande. Det kan i detta sammanhang förtjäna påpekas, att
Zola, tack vare sina personliga förbindelser med Turgenjev, vilken
ombesörjde att han blev korrespondent för den i St. Petersburg
utgivna tidskriften Messager de l’Europe, var berömd i Ryssland
flera år tidigare än i sitt hemland. Slutligen må nämnas, att Zolas
samhällsskildring rönt uppskattning även bl. moderna historiker.
I sin bok om andra kejsardömet skriver Marcel Blanchard: »För
att få en helhetsbild av de ekonomiska och sociala skillnaderna
mellan 1800-talets första hälft och andra kejsardömet, behöver man
blott konfrontera de olika klimaten i Balzacs och Zolas romaner.»
Dessvärre är partitagandet för och emot Zola t. o. m. på det rent
litterära området ofta politiskt färgat, varför det kan vara väl
så vanskligt för den, som önskar fördjupa sig enkom i hans samhällsskildring, att nå fram till en något så när saklig syn på hans
verk. Lyckligtvis stå alltid texterna själva till buds, och då det
gäller Zolas egen inställning till olika frågor finnas hans anteckningar, utkast och brev att tillgå.
Då Zola 1859 vid nitton års ålder sökte sin utkomst i Paris, stod
han på den intellektuelle proletärens plan. Han hade kuggats två
gånger i studentexamen och hans ekonomiska ställning tillät ho- 457
.,
Dagmar Almenberg
nom icke att dröja längre vid studierna. Detta måste ha känts så
mycket bittrare som situationen, om det ej varit för olyckliga omständigheter, hade kunnat vara en helt annan.
Släkten Zola härstammar från Zara i Dalmatien, och Zolas far,
Fran<;ois, kom först vid mogen ålder till Frankrike (Emile Zola
blev naturaliserad fransman så sent som 1862). Det var flykt över
denne Fran<;ois Zola, son till en venetiansk kapten och en grekinna
från Korfu. Fantasi, ärelystnad, ambition och arbetsförmåga präglade hans liv som officer och ingenjör och vållade dessvärre också
hans tidiga död, som blev orsaken till att familjen kom på obestånd. Bland de storvulna planer han umgicks med var en förbättring av Paris’ fortifikationssystem, utvidgningen av Marseilles’
hamn och en kanal, som skulle förse staden Aix-en-Provence med
dricksvatten. Vid tidpunkten för Emile Zolas födelse 1840 var han
bosatt i Paris men flyttade ner till Aix två år senare för att ägna
sig åt kanalprojektet. Då han stod mitt upp i detta, ådrog han sig
en lunginflammation och dog utan att ha hunnit säkerställa sin
familjs framtid. Sonen var då blott sju år. På ett porträtt från
denna tid ser den lille Emile allt annat än proletär ut: iklädd pälsbrämad sammetskappa och med slätkammat hår vackert lockat
över öronen ger han snarare intryck av att vara en samhällets
gunstling. situationen förändrades emellertid i och med faderns
död. Fran<;ois Zola hade på äldre da’r gift sig med dottern till en
målarmästare, enligt uppgift på grund av hennes skönhet. Änka
redan vid unga år visade sig madame Zola oförmögen att sköta
de stora intressen som stodo på spel med Zolakanalen, vilket ledde
till att hon och hennes son sakta gledo mot allt större fattigdom.
Zola vinnlade sig dock livet igenom att på alla sätt hedra faderns
minne, och då han under senare år ägnade sig åt amatörfotografering-en konstart som måste ha legat särskilt väl till för hans
estetiska begrepp -komponerade han betecknande nog ett stilleben
av en trave av sina egna romaner, mot vilket lutar en daguerrotypi
föreställande honom själv vid faderns sida.
En ljuspunkt under uppväxttiden i Aix voro de vänskapsband
Zola knöt i skolan, främst med den blivande konstnären Paul
Cezanne. Breven till dessa vänner äro särskilt värdefulla, emedan
den unge Zola där röjer sig helt oförbehållsamt. Som stipendiat
vid ett stort och föga vänligt Parisgymnasium återupplivade han
gärna sina glada strövtåg förr om åren med de två vännerna på
den proven<;alska landsbygden, då man medförde verser, både egna
och andras, och livligt diskuterade litteratur, kärlek och filosofi.
458
Samhällsskildraren Zola
Hugo och Musset voro deras idoler, och det är redan från denna
tid Zola blev till den grad genomsyrad av romantiken, att han
trots sin våldsamma reaktion emot den aldrig kunde svära sig
helt fri. Följande passus i ett brev till Cezanne (som Zola f. ö. kopierade in extenso i ett annat brev) är ett gott bevis härför, samtidigt som den visar oss Zola såsom han själv såg sig vid tjugoårs
ålder:
»Jag kom till världen med ett leende på läpparna och kärlek i
hjärtat. J ag sträckte ut min hand till hopen, okunnig om det onda
och kände mig värdig att älska och älskas; jag sökte vänner överallt.
Varken högmodig eller ödmjuk vände jag mig till alla utan att göra
någon åtskillnad mellan hög och låg. Vilket hån! Man kastade sarkasmer och förakt i ansiktet på mig; jag hörde viskas avskyvärda öknamn runt omkring, jag såg hopen dra sig undan och peka finger
åt mig. Ett tag böjde jag huvudet och frågade mig, vilket illdåd jag
gjort mig skyldig till, jag, så ung och vars själ var uppfylld av kärlek. Men då jag lärde känna världen bättre, då jag fått se med lugnare
blick på mina bakdantare, då jag fått se med vilket slödder jag hade
att göra, vid Gud! J ag lyfte pannan och en oändlig stolthet grep mitt
hjärta: jag såg hur småaktiga deras ideer voro, huru enfaldiga deras
personligheter och med en vällustig rysning tog jag stoltheten och
Föraktet till gudar. J ag som så lätt skulle kunnat rentvå mig ville
inte sänka mig härtill. Jag fattade ett annat beslut: min överlägsenhet skulle förkrossa dem och den orm, som heter avundsjukan, skulle
gnaga dem.»
Medlet till denna hämnd beslöt han redan då skulle bli dikten.
Denna tidigt negativa och helt subjektiva inställning till samhället
får till yttermera sin bekräftelse i ett något senare brev: »Alltsedan barndomen har samhället synts mig vara ett ogräs, som
förkväver de ädlaste hjärtan, och jag förbannar samhället.» Utan
alltför stor djärvhet vågar man kanske draga slutsatsen, att Zolas
pessimism, sådan den kom till uttryck i Släkten Rougon-Macquart
(och som varade långt in i medelåldern då den förbyttes i en
socialistiskt färgad utopism) till icke ringa del bottnade i författarens personliga upplevelser.
Då Zola beslöt sig för författarbanan, eftersträvade han absolut
självständighet, trots att han kallade sig själv för en medelmåtta,
var medveten om, att han ej hade språket i sin makt och i brev
till vännerna beklagade sig över att vara en så slätstruken individ.
»Allt eller intet~> blev hans motto. Det skulle emellertid dröja,
innan han nådde dit. Omständigheterna tvingade honom först att
söka sin utkomst genom underordnat, illa avlönat arbete, och den
litterära skolningen fick ske vid sidan om. I ungdomsbreven kan
459
Dagmar Almenberg
man följa Zolas intellektuella utveckling nästan steg för steg. Han
är, trots alla motgångar som socialt gjort honom till en pessimist,
positivt inställd till själva livet; han tror på Gud och på det goda
hos människan. Helt fängslad av romantikerna läser han bl. a.
George Sand och Michelets L’Amour och La Femme. Det enda
andliga släktskap man tycker sig kunna uppdaga mellan den
unge Zola och den blivande skaparen av Släkten Rougon-Macquart
är en viss benägenhet för det storvulna – kanske ett arv efter
fadern~ -samt en önskan att till varje pris draga uppmärksamheten till sig. Än försöker han sig på vers – med förkärlek för
långa, episka dikter- än på drama, än berättelser i sötaktig sagostil (Greuze är hans älsklingsmålare vid denna tidpunkt), vilka
han 1864 samlar i bokform och ger ut under titeln Contes a Ninon.
Detta år markerar f. ö. en vändpunkt i Zolas liv. Från att ha tjänstgjort i två år på förlaget Hachettes depå blir han befordrad till
reklamchef och kommer därigenom i kontakt – helt ytligt till
en början- med tidens förnämsta skönandar, en Taine, en Flaubert, bröderna Goncourt m. fl. Tidens litterära strömningar utöva
så småningom sin dragningskraft på honom. Han beundrar oförbehållsamt Madame Bovary och bröderna Goncourts realistiska
roman, Germinie Lacerteux. Icke dess mindre blir hans första
roman, La Confession de Claude (1865) ett föga självständigt verk
av romantiskt märke.
Från och med samma år ägnade Zola journalismen, som han
ansåg vara en »mäktig hävstång för att komma i blickpunkten»,
en febril verksamhet. Hans bokrecensioner, konstkrönikor och litteraturkåserier antogos av olika tidningar. Så småningom blev
han fast medarbetare på l’Evenement och Figaro. Hans umgänge,
sedan Cezanne flyttat till Paris 1863, utgjordes nästan uteslutande
av konstnärer. Manet och de unga impressionisterna kring honom,
som Zola hade förtjänsten att i en uppmärksammad konstkrönika
gå i bräschen för, då kritikerna och den allmänna opinionen ännu
voro helt avogt inställda, utövade säkert ett inflytande på Zola i
riktning mot större djärvhet och självständighet. Huruvida deras
estetik även satte sin prägel på honom kan diskuteras. Vissa av
hans beskrivningar – särskilt av staden Paris – ha tolkats som
impressionistiska, men i stort sett blir den visuella behållningen
av Zolas romaner ett galleri av bilder, som genom sin realistiska
detaljrikedom och sina mörka färger snarare är motsatsen till den
konst han försvarade.
Therese Raquin (1868) blev det första steget i den naturalistiska
460
Samhällsskildraren Zola
genre, som Zola skulle göra till sin. Detta triangeldrama är behandlat på det nakna, brutala sätt, som med Zola gjorde sitt
triumftåg in i den moderna romanen, och här finner man för
första gången hela den morbida rekvisita, som han även i fortsättningen skulle visa sådan förkärlek för. »Er bok är anmärkningsvärd, samvetsgrann, och i vissa hänseenden kan den t. o. m.
bli epokgörande i den moderna romanens historia», skrev SainteBeuve till författaren av Therese Raquin, och denna passus av
hans brev är ofta citerad av Zolabeundrare, däremot icke fortsättningen som lyder: »Men enligt min uppfattning går den för långt,
den ställer sig utanför konsten … och genom att reducera konsten
till att endast vara rena rama sanningen, förefaller det mig att
den står utanför sanningen … det är gjort efter Edert eget huvud,
icke efter naturen.» Denna tidiga karakteristik är lika träffande
för Zolas hela senare produktion.
Omkring denna tid kom Zola att åter läsa Balzac, för vilken
han greps av entusiasm. Här fick han nu uppslaget att själv skriva
en samhällsskildring i flera delar, som i exakthet och genom detaljernas mångfald skulle överträffa t. o. m. Balzac. Några år tidigare hade Taine givit ut sin Introduction a la Litterature anglaise, vars teorier om arv, miljö och tidpunkt Zola kom att taga
till underlag för det som skulle bli hans livs stora verk. Alltsedan
skoltiden hade han haft ett starkt intresse för naturvetenskapen;
Darwins On the origin of species och Claude Bernards epokgörande
Introduction a la Medeeine Experimentale, som väckte sådan uppmärksamhet på sextiotalet, skulle få ett stort inflytande på hans
arbeten. Redan tidigare hade han för ett drama flitigt begagnat
sig av läkaren P. Lucas’ Traite de l’heredite naturelle. Zola hade
nu kommit till insikt om att »romanen var tidens vapen» liksom
determinismen, fysiologien och tron på vetenskapen som det allena
saliggörande var epokens bärande tanke. Genom det sena sextiotalets prisma föresatte han sig att studera »den naturliga (= fysiologiska) och sociala historien om en familj under andra kejsardömet» – den tid som sammanföll med hans sorgliga barndom
och svåra ungdom. Han tänkte sig först sitt magnum opus i tio
volymer men lät det svälla till det dubbla antalet och lade ner
ett kvarts sekel (1868-1893) på dess utarbetning. Med Flauberts
och bröderna Goncourts arbetsmetod som förebild beslöt Zola sig
för att skriva en rad »dokumenterade» romaner. Efter att ha valt
ett ämne sökte han på ort och ställe göra anteckningar och försåg
sig med allt tänkbart redan befintligt material, av vilket mycket
31- G23448 Svensk Tidskrift 1952 461
..\’
Dagmar Almenberg
införlivades med hans prosa i föga bearbetat skick. Därefter drog
han upp en minutiös plan så att berättelsens gång sedan mer eller
mindre gav sig själv. Han skrev regelbundet – >mulla dies sine
linea» stod det på väggen i hans arbetsrum – och hans manus
visa nästan inga rättelser.
Innan Zola tog itu med Släkten Rougon-Macquart, hade han
utstakat en helhetsplan och satt upp ett stamträd vilket kompletterades under arbetets gång. Från stammen, Adelaide Fouque,
skjuta tre grenar ut: familjerna Rougon, Macquart och Mouret,
vilka i sin tur bära många förgreningar; på ett tidigt stadium
korsas en gren av släkten Rougon med släkten Mouret. I första
volymen, La Fortune des Rougon, ger författaren en så ingående
fysisk och psykisk bild som möjligt av anmodern, Adelaide Fouque.
Dotter till en rik grönsakshandlande i Plassans (ett fingerat namn
för Aix-en-Provence) kom Adelaide att vid aderton år stå ensam
i livet. Fadern, som dött sinnessjuk, har lämnat henne i arv såväl
sina värdefulla grönsaksodlingar som anlag för psykisk sjukdom.
Dessa två arv löpa som en röd tråd genom hela romanserien. Först
gift med faderns trädgårdsdräng, Rougon, med vilken hon har en
son, blir hon efter dennes död älskarinna till en ökänd tjuvskytt,
smugglare och drinkare vid namn Macquart, åt vilken hon föder
en son och en dotter. Under inflytandet av sin asociale make glider
den lidelsefulla, neurotiska Adelaide så djupt ner moraliskt och
socialt, att vansinne blir den oundvikliga utgången. Det legitima
barnet, Pierre Rougon, växer upp med sina halvsyskon i ohämmad
frihet hos modern, som ej gör någon åtskillnad dem emellan. De
känna tidigt »ett vagt hat» för varandra, men först som halvvuxen
börjar Pierre Rougon förstå, varför han hatar sina halvsyskon,
Ursule och Antoine Macquart: de äro presumptiva inkräktare på
hans arv efter modern.
Det föregående är blott romanens genesis. Då ridån går upp i
och med statskuppen 1851 ärAdelaide Fouque, hela släktens »tante
Dide», redan vorden en bakgrundsfigur, som så småningom hamnar på sinnessjukhus, och i rampljuset träda sönerna Pierre Rougon och Antoine Macquart. De äro medelålders män och fäder
till vuxna barn. Pierre, som tillskansat sig moderns hela förmögenhet, medan halvbrodern tjänstgjorde i Napoleons armeer, har gift
sig småborgerligt med en klipsk, energisk och kallt beräknande
kvinna, med vilken han har fem barn. Moderns nervösa anlag,
uppger Zola, motverka hos honom faderns grovhuggna, tröga lantmannatyp. Hans arvsanlag, förmögenhet och val av hustru göra
462
~ ., _________ ——–
Samhällsskildraren Zola
hans barn självskrivna att tillhöra bourgeoisien. Antoine däremot,
hos vilken moderns själsliga defekter förena sig med faderns
asociala brutalitet, visar i alla livets skiften banditens samvetslöshet och bristande ansvarskänsla, och medan hans ena dotter
visserligen blir småborgerligt gift, förbli hans andra två barn
proletärer.
Varje volym i fortsättningen visar en eller flera av Adelaide
Fouques barn eller barnbarn i sin speciella miljö, i större eller
mindre grad brännmärkt av hennes neurotiska anlag, vilka hos
dem antaga olika former allt ifrån alkoholmissbruk till lustmord.
Såväl människor som miljöer äro omspunna av tidshändelserna,
vilka de ömsom påverka, ömsom påverkas av.
Från Plassans trånga, borgerliga miljö vandrar man med Pierre
Rougons söner ut i stora världen. Son Excellence Eugi’me Rougon
blir i romanen med samma namn Napoleon III:s starke man
(Zola tog sikte här på Rouher), vilket ger författaren tillfälle att
beskriva det kejserliga hovet, societeten och de högsta kretsarna –
en miljö han inte haft minsta personliga kontakt med, vilket f. ö.
inte är unikt då det gäller Zolas miljöskildringar. Via storfinansen
flyter även brodern, Aristide Rougon, kallad Saccard, upp till
Parislivets yta (La Curee, L’Argent).
l\Ied släkten Mouret (Ursule Macquarts barn) hålla vi oss däremot kvar i medelklassen. Här kan man förmoda, att Zola åtminstone delvis känt till de beskrivna miljöerna (La Conquete de
Plassans, Une Page d’Amour, Pot-Bouille, Au Bonheur des Dames).
At Fran~;ois Mouret i La Conquete de Plassans har han förlänat
bankiren Cezannes mest osympatiska drag, kanske en hämnd för
att denne aldrig gillade vänskapen mellan honom och sonen Paul
– en vänskap som dock fick så stor betydelse för den senare. Den
förtvivlade unga änkans situation i Une Page d’Amour återgår
på hans egen mors tunga upplevelser i hans barndom; det är även
henne han delvis avbildat i La Joie de vivre.
Med släktgrenen Macquart tränga vi slutligen in i olika små-
borgerliga och folkliga miljöer. Le Ventre de Paris är den första
romanen av denna kategori. I likhet med Balzac bekymrade Zola
sig föga om att observera någon kronologisk ordning vid sammanlänkandet av de olika episoderna i sin samhällsskildring. Sålunda
förekommer i denna bok Claude Lantier, konstnärssonen till den
berömda tvätterskan Gervaise Macquart vars liv skildras först
fyra år senare i l’Assomoir. Detta Zolas obestridda mästerverk
väckte mycken indignation – bl. a. därför att Zola i sin bemödan
463
” ’\
Dagmar Almenberg
att återge Paris’ folkliga miljö rätt begagnat sig av jargong
(argot)! Även om man kan finna indignation väl på sin plats, då
det gäller andra av Zolas romaner, har vår tid svårt att förstå
det då det gäller l’Assomoir, den enda bok i vilken författaren
visar en förlösande glimt av humor och en av de få, där han låter
litet mänsklig ömhet bryta fram. Det senare ansåg Zola vara ett
fel, som han hade svårt att förlåta sig själv. Boken har som roman,
teaterpjäs och film flitigt använts i kampen mot alkoholismen.
Nana, som kom ut två år senare och kanske är hans mest lästa
roman, handlar om en dotter till Gervaise, vars liv emellertid till
största delen utspelas i demi-monde kretsar. Nästa milstolpe j
serien blev Germinal, där huvudrollen spelas av en annan av
Gervaise Macquarts söner, Etienne Lantier. Med anledning av
denna boks femtioårsjubileum höll franska fackliga centralorganisationen 1935 »en storslagen minnesfest» (för att citera den svenska tidningen Arbetaren) i Trocadero. Det blir tillfälle senare
att återkomma till detta, ett av Zolas mest betydelsefulla arbeten.
La Bete Humaine har slutligen den tredje av Gervaises söner,
Jacques Lantier, till hjälte, och med denna bok föras vi in såväl
i järnvägstjänstemännens som i domstolarnas värld. Den bjuder
på något av en detektivromans raffel och spänning.
Bonderomanen La Terre markerar en viss omsvängning i Zolas
ställning som författare. Han hade med tiden blivit naturalisternas
självskrivne ledare. Nu bröt en grupp naturalister i ett öppet brev
med Zola. Detta var blott en obetydlig manifestation av den vämjelse, som boken väckte i vida kretsar. Genom att här sadismen
lagts till Zolas övriga tendenser blir denna bok snarare ett patologiskt dokument över Zola än ett mänskligt och socialt dokument
om bondeklassen, som den dock avsåg att vara.
Den som miljöskildring kanske värdefullaste romanen är
l’CEuvre. Den skildrar impressionisternas sega kamp och går tillbaka på människor och förhållanden, med vilka Zola varit väl
förtrogen. Förgrundsfiguren, Claude Lantier, som tidigare förekommit i Le Ventre de Paris, hade till förebild i verkliga livet
huvudsakligen Paul Cezanne. Det sista brevet i den mångåriga
korrespondensen mellan romanförfattaren och konstnären utgöres
av några kyliga rader från den senare, med vilka han tackar för
ett exemplar av l’CEuvre. Man har därav dragit den slutsatsen,
att Cezanne tagit Zolas handlingssätt illa upp. Konsthandlaren
Ambroise Vollard berättar emellertid i sin bok om Cezanne om
hur han en dag, då han besökte mästaren, fick se en porträttstudie
464
————-··
Samhällsskildraren Zola
denne i sin ungdom gjort av Zola. Han passade då på tillfället
att fråga, när vänskapsbanden dem emellan brutits. Cezanne förklarade, att det aldrig varit någon brytning utan att det var han,
som upphört att besöka Zola, emedan han inte längre kände sig
hemmastadd hos honom: »Mattor på golvet, tjänare och så den
där som arbetade vid ett skulpterat skrivbord! Slutligen fick jag
intryck av att göra besök hos en minister. Han (ursäkta, monsieur
Vollard, jag säger det inte för att vara elak) hade blivit en sale
bourgeois.» Vilken omedveten ironi ligger inte i detta yttrande
av den politiskt konservative Cezanne om socialistsympatisören
Zola!
Några romaner ha ännu ej omnämnts på grund av att de icke
utgöra en miljöskildring i samma bemärkelse som de övriga volymerna. Le Reve tilldrager sig sålunda i en helt hopdiktad miljö
och avser i främsta rummet att relatera ett själsligt drama med
religiös halt. Det är Zolas blekaste och vekaste roman, tillkommen
för att motbevisa påståendet, att den andliga världen var honom
förborgad. Han hade – enligt mångas mening – redan tidigare
misslyckats på detta område med La Faute de l’Abbe Mouret. Le
Reve blev ur denna synpunkt blott ytterligare ett misslyckande.
Hur skulle det f. ö. ha kunnat vara annorlunda, då författaren från
sin materialistiska förkunnelse bannlyste all psykologi~
La Debacle, romanseriens näst sista volym, och en av Zolas mest
uppmärksammade romaner, sätter med skildringen av fransk-tyska
kriget 1870 punkt och slut för det tidevarv, som omspinner Släkten
Rougon-Macquarts öden, medan själva släktkrönikan får sin avrundning i Le Docteur Pascal. Denne Rougon (alias Zola själv)
blir med sitt sunda och kloka väsen ett av de få undantagen, som
bekräftar regeln i denna av sinnessjukdom märkta släkt. Hans
kärlekshistoria i livets höst med en ung flicka är dessutom en
litterär travestering av Zolas egen upplevelse vid samma ålder.
Erotik och kärlek hade intagit en ringa plats i Zolas liv. »Jag
har aldrig älskat annat än i drömmen, och aldrig varit älskad
ens i drömmen», skrev han vid nitton år till Cezanne. Några antydningar i senare brev låta ana en och annan tillfällig förbindelse
samt slutligen ett flerårigt samliv med den något äldre kvinna
som han, tjugosju år gammal, ingick äktenskap med. Zola hade
vid upprepade tillfällen, särskilt då han angreps för sina sedesskildringars omoral, framhållit sitt eget tadellösa leverne. Han
hade den säregna föreställningen, att hans erotiska beskrivningar,
som t. o. m. för vår tid måste anses vara överdimensionerade, helt
465
Dagmar Almenberg
urskuldades av hans egen bristande erfarenhet på området. Då
han vid närmare femtio år upplevde kärleken för första gången,
var det med en helt ung linnesömmerska, som hans maka anställt
på Medan. Det blev en förbindelse, som snart nog antog karaktären
av ytterligare ett äktenskap men som denna gång välsignades med
två barn. Detta egendomliga tvegifte varade Zolas liv ut, och efter
hans död fördes makan och älskarinnan samman av sin gemensamma sorg. Madame Zola, som själv aldrig haft några barn men
som tidigare umgåtts med makens dotter och son, omhuldade dem
nu som om de varit hennes egna och såg framför allt till att de
fingo bära sin berömde faders namn. Dottern blev sedermera Zolas
kanske förnämste levnadstecknare, medan hennes man författaren
Maurice Le Blond, utgav den ovannämnda kommenterade upplagan av Zolas samlade arbeten i femtio volymer. Deras hedervärda
bemödanden ha gått ut på att söka förena- icke utan framgång
– intellektuell ärlighet med pietetsfull beundran för Zola som
både människa och författare.
Då Zola lagt sista handen vid Släkten Rougon-Macquart, konstaterade han med stor tillfredsställelse, att han knappast alls avvikit från sin ursprungliga plan. Detta är riktigt, då det gäller
de olika personerna och miljöerna men ej de allmänna riktlinjerna.
I utkastet till romanserien lade Zola nämligen tyngdpunkten vid
beskrivningen av en neurotisk familj med tillämpning av sin tids
vetenskapliga rön, särskilt på ärftlighetens område. Först i andra
hand skulle miljön spela in som ett nödvändigt komplement till
personbilden. Den historiska tidpunkten kom sist. Vid utarbetandet
av släktkrönikan ha emellertid familjen Rougon-Macquarts neurotiska egenheter fått vika i betydelse inför själva miljö- och
tidsskildringen. Dock ägnades 1908 en doktorsavhandling vid medicinska fakulteten i Paris åt att utröna den vetenskapliga halten
av Zolas ärftlighetsteser och sjukdomsbeskrivningar. Resultatet
blev helt negativt. Det vänligaste omdöme, som överhuvud fällts
om Zolas lärda aspirationer, är, att de voro mer än lovligt naiva,
vilket kanske tydligast framträder i hans litterära programskrift,
Le Roman Experimental (1880). Här har Zola formulerat sin teori,
som anknöt till Claude Bernards determinism, och försökt överföra
den berömde kirurgens metoder från medicinens till romankonstens område för att på detta sätt >>höja» romanen till ett vetenskapligt plan. Medan författaren-iakttagaren konstaterar fakta,
menade Zola, gör författaren-experimentatorn experiment, vilka
betingas av konstaterade fakta och fenomen. Orimligheten i denna
466
–
Samhällsskildraren Zola
tes behöver ej påpekas. Till följd härav måste Zola ständigt förfäkta absolut objektivitet. Detta hindrar inte, att man hos honom
lätt kan spåra ett mycket tendentiöst förfaringssätt i förarbetena
till hans romaner. I utkastet till Germinal, för att taga ett exempel,
skriver han:
»För att åstadkomma en stor effekt måste motsättningarna vara
skarpa och drivna till högsta möjliga grad av intensitet. Först och
främst allt elände, allt det skickelsedigra som tynger ner gruvarbetaren. Sakligt och utan att föra deras talan. Han måste visas krossad,
illa närd, ett offer för okunnighet, lidande i sina barn, nedgrävd i
ett verkligt helvete; och ändå utan förföljelse, utan medveten elakhet
från arbetsgivarens sida, enbart krossad av själva det sociala läget.
Däremot göra arbetsgivarna mänskliga, så länge det är förenligt
med deras intressen; ej hemfalla åt någon dum hämndkänsla.» Och
litet längre fram: »den borgerlige läsaren måste rysa av fasa».
Det må vara »den borgerlige läsaren» förlåtet, om han sedan
betvivlar objektiviteten i Zolas miljöskildringar, allrahelst som
han fått sin egen skildrad i Pot-Bouille på ett sätt, som kom Zola
själv, då han omarbetade denna roman för scenen, att med fog
utropa: »Jag står ända upp till halsen i träck.»
Trodde Zola själv på denna objektivitet, denna sanning som han
ständigt utbasunerade~ I ett brev till en vän, som yttrat sig reserverat om Germinal, skrev han: »Vi (författare) ljuga alla mer
eller mindre, men vad är vår lögns teknik och anda~ Kanske tar
jag miste, men för min del tror jag, att jag ljuger i riktning av
sanningen.» Detta var alltså vad Zola kallade för att vara fullständigt objektiv!
Zolas stridslystna attityd gentemot bourgeoisien, som han utgått
ifrån och arbetade sig tillbaka till, har föranlett socialisterna att
räkna honom till de sina. Om hans republikanska och sedermera
socialistiska sympatier råder intet tvivel, men ända fram till Dreyfusprocessen vägrade han konsekvent att framträda i något politiskt sammanhang. De socialistiska tendenserna i Släkten RougonMacquart sakna också, enligt många socialistiska Zolabeundrare,
en tillräckligt dogmatisk utformning. Däremot ha dessa intet att
invända mot Zolas värdesättning av andra kejsardömet. Då andra
volymen av Släkten Rougon-Macquart stötte på patrull för sin
osedlighets skull- ett öde som drabbade flera romaner i seriengenmälde Zola, som gärna mötte sina vedersakares indignation
med ännu större indignation: »Skulle jag ha tegat, kunde jag
lämna i det fördolda denna skandalösa liderlighet, som ställer
467
Dagmar Almenberg
andra kejsardömet i den skumma dagern av ett osedlighetsnästeh
Dessvärre har historien utvisat, att mycket av denna liderlighet,
som Zola angrep, ingalunda sammanhängde enkom med andra
kejsardömet. Man behöver blott hänvisa till J ules Romains, Balzacs
och Zolas direkte arvtagare, som i Les Hornmes de Bonne Volonte
skildrar vår egen tid.
Då Zola med Dreyfusprocessen gjorde sitt orädda framträdande
i det offentliga livet, hade han glansperioden av sin karriär som
romanförfattare bakom sig. Hans vedersakare ha också låtit på-
skina, att det enkom var för att åter träda i förgrunden, som han
engagerade sig så häftigt i striden. Hur därmed än må förhålla
sig, har sanningskämpen från l’Affaire tvivelsutan kastat något
av sin glans tillbaka på sanningssökaren i Släkten RougonMacquart.
De senare årens produktion, ehuru en stor del därav också gjorde
anspråk på att skildra samhället – idealsamhället denna gång,
såsom Zola tänkte sig det- faller till följd av sin utopiska karaktär utanför ramen av denna artikel.
Några år efter Zolas död den 29 september 1902 beslöt franska
staten, att hans stoft under högtidliga hedersbetygelser skulle överföras till Pantheon. Beslutet gav på sina håll upphov till diskussion om huruvida denna åtgärd avsåg Släkten Rougon-Macquarts
skapare eller författaren till J’accuse. Zolas anhängare hålla på
det förra. För dem ligger samma ärliga sanningspatos bakom Zolas
samhällsskildringar som bakom hans offentliga framträdande till
kapten Dreyfus’ försvar – en uppfattning, som mot bakgrunden
av här framlagda fakta och antydda synpunkter, kanske icke kan
godtagas utan vidare.
468
Av fil. kand. DAGMAR ALMENBERG
.EMILE ZOLA hör till de allra första författarna som i sak om
än ej till namn blev en »best seller» under sin livstid. Samtidigt
satte han outplånliga spår i litteraturen. Sedan 1927-1929 äro
hans samlade arbeten tillgängliga i en förebildlig upplaga, där
varje arbete efterföljs dels av en historik, dels av Zolas egna anteckningar och utkast, dels slutligen av väsentliga delar ur samtidens kritik av arbetet i fråga. Hans livsverk och hans person ha
vidare varit föremål för mer än dussinet doktorsavhandlingar
samt ett oöverskådligt antal biografier och monografier.
Alltifrån Zolas genombrott, vilket definitivt skedde 1877 med
l’Assomoir (Krogen eller Fällan som titeln lyder i de svenska
översättningarna), har kritiken emellertid varit delad huvudsakligen i två grupper: den ena frånkänner honom varje sakkunskap
såväl som psykologisk inblick och stilkänsla samt drar i tvivelsmål
ärligheten av hans naturalistiska sedeskildringar, vilka helt enkelt
stämplas som pornografi. Den andra hyllar honom som den moderna socialromanens fader, massornas förste diktare, en klarsynt
och tapper man, som vågat i sanningens namn säga allt. På en
punkt äro dock båda dessa grupper ense: genom att riva ner alla
skrankor för det tillåtna blev Zola banbrytare, och ingen kan förneka, att senare tiders romanförfattare flitigt utnyttjat just denna
frihet.
Men mellan dessa extrema uppfattningar förekomma även andra
åsikter. Efter ett halvt sekel fråga sig många t. ex., om Zola
överhuvud är värd ett närmare studium, om han inte är hopplöst
förlegad, ja, hart när oläsbar. statistiskt är det emellertid bevisat,
att han är bland de mest lästa författare på de franska folkbiblioteken, och få skribenter ha utkommit i så många översättningar
och så stora upplagor i så många länder. Jämför man hos oss antalet översatta arbeten av Balzac och Zola, avgår den senare med
klar seger. Bland finsmakare, som i vår tid uppskattat honom, har
man hänvisat till Gide och J ules Romains. Den förre läste om
(såsom framgår av hans dagböcker) från tid till annan med be- 456
–
Samhällsskildraren Zola
undran och entusiasm flera delar av Släkten Rougon-Macquart,
och den senare har uttryckt sin uppskattning av den store naturalisten i en liten broschyr, Zola et son Exemple. Denna broschyr
återger det tal Jules Romains höll 1936 första söndagen i oktober,
den dag varje år då medlemmarna av Societe des amis d’Emile
Zola fira hans minne ute vid Medan, ett mindre lanthus, som Zola
förvärvade med sin penna och omvandlade till patricierbostad och
som hans änka donerade till konvalescenthem för fattiga barn. I
denna hyllningsskrift berättar Jules Romains, huru han några år
tidigare sammanträffat med ordföranden i Tyska Dramatikerförbundet, Hans Rehfisch, den ene av de två författarue till en tysk
pjäs om Dreyfusprocessen, i vilken Zola spelar en dominerande
roll. Rehfisch, som representerade vänsterradikala tyska intellektuella kretsar, förklarade: »Vi fästa stor vikt vid Zola. Det finns
inte en författare från 1800-talet, som är lika aktuell för oss. Han
är det mer än Tolstoj, mer än Dostojewski, t. o. m. mer än Balzac.
Han företräder i högre grad än de en ny världsbild och det kollektiva och proletära livets nya problem. Han är den ende, som lämnat
bakom sig den borgerliga eran. Han står på tröskeln till den nya
världen.» Och han tillade: »Jag vet, att våra ryska kamrater tänka
härom som vi.» Jules Romains hade å sin sida gjort samma konstaterande. Det kan i detta sammanhang förtjäna påpekas, att
Zola, tack vare sina personliga förbindelser med Turgenjev, vilken
ombesörjde att han blev korrespondent för den i St. Petersburg
utgivna tidskriften Messager de l’Europe, var berömd i Ryssland
flera år tidigare än i sitt hemland. Slutligen må nämnas, att Zolas
samhällsskildring rönt uppskattning även bl. moderna historiker.
I sin bok om andra kejsardömet skriver Marcel Blanchard: »För
att få en helhetsbild av de ekonomiska och sociala skillnaderna
mellan 1800-talets första hälft och andra kejsardömet, behöver man
blott konfrontera de olika klimaten i Balzacs och Zolas romaner.»
Dessvärre är partitagandet för och emot Zola t. o. m. på det rent
litterära området ofta politiskt färgat, varför det kan vara väl
så vanskligt för den, som önskar fördjupa sig enkom i hans samhällsskildring, att nå fram till en något så när saklig syn på hans
verk. Lyckligtvis stå alltid texterna själva till buds, och då det
gäller Zolas egen inställning till olika frågor finnas hans anteckningar, utkast och brev att tillgå.
Då Zola 1859 vid nitton års ålder sökte sin utkomst i Paris, stod
han på den intellektuelle proletärens plan. Han hade kuggats två
gånger i studentexamen och hans ekonomiska ställning tillät ho- 457
.,
Dagmar Almenberg
nom icke att dröja längre vid studierna. Detta måste ha känts så
mycket bittrare som situationen, om det ej varit för olyckliga omständigheter, hade kunnat vara en helt annan.
Släkten Zola härstammar från Zara i Dalmatien, och Zolas far,
Fran<;ois, kom först vid mogen ålder till Frankrike (Emile Zola
blev naturaliserad fransman så sent som 1862). Det var flykt över
denne Fran<;ois Zola, son till en venetiansk kapten och en grekinna
från Korfu. Fantasi, ärelystnad, ambition och arbetsförmåga präglade hans liv som officer och ingenjör och vållade dessvärre också
hans tidiga död, som blev orsaken till att familjen kom på obestånd. Bland de storvulna planer han umgicks med var en förbättring av Paris’ fortifikationssystem, utvidgningen av Marseilles’
hamn och en kanal, som skulle förse staden Aix-en-Provence med
dricksvatten. Vid tidpunkten för Emile Zolas födelse 1840 var han
bosatt i Paris men flyttade ner till Aix två år senare för att ägna
sig åt kanalprojektet. Då han stod mitt upp i detta, ådrog han sig
en lunginflammation och dog utan att ha hunnit säkerställa sin
familjs framtid. Sonen var då blott sju år. På ett porträtt från
denna tid ser den lille Emile allt annat än proletär ut: iklädd pälsbrämad sammetskappa och med slätkammat hår vackert lockat
över öronen ger han snarare intryck av att vara en samhällets
gunstling. situationen förändrades emellertid i och med faderns
död. Fran<;ois Zola hade på äldre da’r gift sig med dottern till en
målarmästare, enligt uppgift på grund av hennes skönhet. Änka
redan vid unga år visade sig madame Zola oförmögen att sköta
de stora intressen som stodo på spel med Zolakanalen, vilket ledde
till att hon och hennes son sakta gledo mot allt större fattigdom.
Zola vinnlade sig dock livet igenom att på alla sätt hedra faderns
minne, och då han under senare år ägnade sig åt amatörfotografering-en konstart som måste ha legat särskilt väl till för hans
estetiska begrepp -komponerade han betecknande nog ett stilleben
av en trave av sina egna romaner, mot vilket lutar en daguerrotypi
föreställande honom själv vid faderns sida.
En ljuspunkt under uppväxttiden i Aix voro de vänskapsband
Zola knöt i skolan, främst med den blivande konstnären Paul
Cezanne. Breven till dessa vänner äro särskilt värdefulla, emedan
den unge Zola där röjer sig helt oförbehållsamt. Som stipendiat
vid ett stort och föga vänligt Parisgymnasium återupplivade han
gärna sina glada strövtåg förr om åren med de två vännerna på
den proven<;alska landsbygden, då man medförde verser, både egna
och andras, och livligt diskuterade litteratur, kärlek och filosofi.
458
Samhällsskildraren Zola
Hugo och Musset voro deras idoler, och det är redan från denna
tid Zola blev till den grad genomsyrad av romantiken, att han
trots sin våldsamma reaktion emot den aldrig kunde svära sig
helt fri. Följande passus i ett brev till Cezanne (som Zola f. ö. kopierade in extenso i ett annat brev) är ett gott bevis härför, samtidigt som den visar oss Zola såsom han själv såg sig vid tjugoårs
ålder:
»Jag kom till världen med ett leende på läpparna och kärlek i
hjärtat. J ag sträckte ut min hand till hopen, okunnig om det onda
och kände mig värdig att älska och älskas; jag sökte vänner överallt.
Varken högmodig eller ödmjuk vände jag mig till alla utan att göra
någon åtskillnad mellan hög och låg. Vilket hån! Man kastade sarkasmer och förakt i ansiktet på mig; jag hörde viskas avskyvärda öknamn runt omkring, jag såg hopen dra sig undan och peka finger
åt mig. Ett tag böjde jag huvudet och frågade mig, vilket illdåd jag
gjort mig skyldig till, jag, så ung och vars själ var uppfylld av kärlek. Men då jag lärde känna världen bättre, då jag fått se med lugnare
blick på mina bakdantare, då jag fått se med vilket slödder jag hade
att göra, vid Gud! J ag lyfte pannan och en oändlig stolthet grep mitt
hjärta: jag såg hur småaktiga deras ideer voro, huru enfaldiga deras
personligheter och med en vällustig rysning tog jag stoltheten och
Föraktet till gudar. J ag som så lätt skulle kunnat rentvå mig ville
inte sänka mig härtill. Jag fattade ett annat beslut: min överlägsenhet skulle förkrossa dem och den orm, som heter avundsjukan, skulle
gnaga dem.»
Medlet till denna hämnd beslöt han redan då skulle bli dikten.
Denna tidigt negativa och helt subjektiva inställning till samhället
får till yttermera sin bekräftelse i ett något senare brev: »Alltsedan barndomen har samhället synts mig vara ett ogräs, som
förkväver de ädlaste hjärtan, och jag förbannar samhället.» Utan
alltför stor djärvhet vågar man kanske draga slutsatsen, att Zolas
pessimism, sådan den kom till uttryck i Släkten Rougon-Macquart
(och som varade långt in i medelåldern då den förbyttes i en
socialistiskt färgad utopism) till icke ringa del bottnade i författarens personliga upplevelser.
Då Zola beslöt sig för författarbanan, eftersträvade han absolut
självständighet, trots att han kallade sig själv för en medelmåtta,
var medveten om, att han ej hade språket i sin makt och i brev
till vännerna beklagade sig över att vara en så slätstruken individ.
»Allt eller intet~> blev hans motto. Det skulle emellertid dröja,
innan han nådde dit. Omständigheterna tvingade honom först att
söka sin utkomst genom underordnat, illa avlönat arbete, och den
litterära skolningen fick ske vid sidan om. I ungdomsbreven kan
459
Dagmar Almenberg
man följa Zolas intellektuella utveckling nästan steg för steg. Han
är, trots alla motgångar som socialt gjort honom till en pessimist,
positivt inställd till själva livet; han tror på Gud och på det goda
hos människan. Helt fängslad av romantikerna läser han bl. a.
George Sand och Michelets L’Amour och La Femme. Det enda
andliga släktskap man tycker sig kunna uppdaga mellan den
unge Zola och den blivande skaparen av Släkten Rougon-Macquart
är en viss benägenhet för det storvulna – kanske ett arv efter
fadern~ -samt en önskan att till varje pris draga uppmärksamheten till sig. Än försöker han sig på vers – med förkärlek för
långa, episka dikter- än på drama, än berättelser i sötaktig sagostil (Greuze är hans älsklingsmålare vid denna tidpunkt), vilka
han 1864 samlar i bokform och ger ut under titeln Contes a Ninon.
Detta år markerar f. ö. en vändpunkt i Zolas liv. Från att ha tjänstgjort i två år på förlaget Hachettes depå blir han befordrad till
reklamchef och kommer därigenom i kontakt – helt ytligt till
en början- med tidens förnämsta skönandar, en Taine, en Flaubert, bröderna Goncourt m. fl. Tidens litterära strömningar utöva
så småningom sin dragningskraft på honom. Han beundrar oförbehållsamt Madame Bovary och bröderna Goncourts realistiska
roman, Germinie Lacerteux. Icke dess mindre blir hans första
roman, La Confession de Claude (1865) ett föga självständigt verk
av romantiskt märke.
Från och med samma år ägnade Zola journalismen, som han
ansåg vara en »mäktig hävstång för att komma i blickpunkten»,
en febril verksamhet. Hans bokrecensioner, konstkrönikor och litteraturkåserier antogos av olika tidningar. Så småningom blev
han fast medarbetare på l’Evenement och Figaro. Hans umgänge,
sedan Cezanne flyttat till Paris 1863, utgjordes nästan uteslutande
av konstnärer. Manet och de unga impressionisterna kring honom,
som Zola hade förtjänsten att i en uppmärksammad konstkrönika
gå i bräschen för, då kritikerna och den allmänna opinionen ännu
voro helt avogt inställda, utövade säkert ett inflytande på Zola i
riktning mot större djärvhet och självständighet. Huruvida deras
estetik även satte sin prägel på honom kan diskuteras. Vissa av
hans beskrivningar – särskilt av staden Paris – ha tolkats som
impressionistiska, men i stort sett blir den visuella behållningen
av Zolas romaner ett galleri av bilder, som genom sin realistiska
detaljrikedom och sina mörka färger snarare är motsatsen till den
konst han försvarade.
Therese Raquin (1868) blev det första steget i den naturalistiska
460
Samhällsskildraren Zola
genre, som Zola skulle göra till sin. Detta triangeldrama är behandlat på det nakna, brutala sätt, som med Zola gjorde sitt
triumftåg in i den moderna romanen, och här finner man för
första gången hela den morbida rekvisita, som han även i fortsättningen skulle visa sådan förkärlek för. »Er bok är anmärkningsvärd, samvetsgrann, och i vissa hänseenden kan den t. o. m.
bli epokgörande i den moderna romanens historia», skrev SainteBeuve till författaren av Therese Raquin, och denna passus av
hans brev är ofta citerad av Zolabeundrare, däremot icke fortsättningen som lyder: »Men enligt min uppfattning går den för långt,
den ställer sig utanför konsten … och genom att reducera konsten
till att endast vara rena rama sanningen, förefaller det mig att
den står utanför sanningen … det är gjort efter Edert eget huvud,
icke efter naturen.» Denna tidiga karakteristik är lika träffande
för Zolas hela senare produktion.
Omkring denna tid kom Zola att åter läsa Balzac, för vilken
han greps av entusiasm. Här fick han nu uppslaget att själv skriva
en samhällsskildring i flera delar, som i exakthet och genom detaljernas mångfald skulle överträffa t. o. m. Balzac. Några år tidigare hade Taine givit ut sin Introduction a la Litterature anglaise, vars teorier om arv, miljö och tidpunkt Zola kom att taga
till underlag för det som skulle bli hans livs stora verk. Alltsedan
skoltiden hade han haft ett starkt intresse för naturvetenskapen;
Darwins On the origin of species och Claude Bernards epokgörande
Introduction a la Medeeine Experimentale, som väckte sådan uppmärksamhet på sextiotalet, skulle få ett stort inflytande på hans
arbeten. Redan tidigare hade han för ett drama flitigt begagnat
sig av läkaren P. Lucas’ Traite de l’heredite naturelle. Zola hade
nu kommit till insikt om att »romanen var tidens vapen» liksom
determinismen, fysiologien och tron på vetenskapen som det allena
saliggörande var epokens bärande tanke. Genom det sena sextiotalets prisma föresatte han sig att studera »den naturliga (= fysiologiska) och sociala historien om en familj under andra kejsardömet» – den tid som sammanföll med hans sorgliga barndom
och svåra ungdom. Han tänkte sig först sitt magnum opus i tio
volymer men lät det svälla till det dubbla antalet och lade ner
ett kvarts sekel (1868-1893) på dess utarbetning. Med Flauberts
och bröderna Goncourts arbetsmetod som förebild beslöt Zola sig
för att skriva en rad »dokumenterade» romaner. Efter att ha valt
ett ämne sökte han på ort och ställe göra anteckningar och försåg
sig med allt tänkbart redan befintligt material, av vilket mycket
31- G23448 Svensk Tidskrift 1952 461
..\’
Dagmar Almenberg
införlivades med hans prosa i föga bearbetat skick. Därefter drog
han upp en minutiös plan så att berättelsens gång sedan mer eller
mindre gav sig själv. Han skrev regelbundet – >mulla dies sine
linea» stod det på väggen i hans arbetsrum – och hans manus
visa nästan inga rättelser.
Innan Zola tog itu med Släkten Rougon-Macquart, hade han
utstakat en helhetsplan och satt upp ett stamträd vilket kompletterades under arbetets gång. Från stammen, Adelaide Fouque,
skjuta tre grenar ut: familjerna Rougon, Macquart och Mouret,
vilka i sin tur bära många förgreningar; på ett tidigt stadium
korsas en gren av släkten Rougon med släkten Mouret. I första
volymen, La Fortune des Rougon, ger författaren en så ingående
fysisk och psykisk bild som möjligt av anmodern, Adelaide Fouque.
Dotter till en rik grönsakshandlande i Plassans (ett fingerat namn
för Aix-en-Provence) kom Adelaide att vid aderton år stå ensam
i livet. Fadern, som dött sinnessjuk, har lämnat henne i arv såväl
sina värdefulla grönsaksodlingar som anlag för psykisk sjukdom.
Dessa två arv löpa som en röd tråd genom hela romanserien. Först
gift med faderns trädgårdsdräng, Rougon, med vilken hon har en
son, blir hon efter dennes död älskarinna till en ökänd tjuvskytt,
smugglare och drinkare vid namn Macquart, åt vilken hon föder
en son och en dotter. Under inflytandet av sin asociale make glider
den lidelsefulla, neurotiska Adelaide så djupt ner moraliskt och
socialt, att vansinne blir den oundvikliga utgången. Det legitima
barnet, Pierre Rougon, växer upp med sina halvsyskon i ohämmad
frihet hos modern, som ej gör någon åtskillnad dem emellan. De
känna tidigt »ett vagt hat» för varandra, men först som halvvuxen
börjar Pierre Rougon förstå, varför han hatar sina halvsyskon,
Ursule och Antoine Macquart: de äro presumptiva inkräktare på
hans arv efter modern.
Det föregående är blott romanens genesis. Då ridån går upp i
och med statskuppen 1851 ärAdelaide Fouque, hela släktens »tante
Dide», redan vorden en bakgrundsfigur, som så småningom hamnar på sinnessjukhus, och i rampljuset träda sönerna Pierre Rougon och Antoine Macquart. De äro medelålders män och fäder
till vuxna barn. Pierre, som tillskansat sig moderns hela förmögenhet, medan halvbrodern tjänstgjorde i Napoleons armeer, har gift
sig småborgerligt med en klipsk, energisk och kallt beräknande
kvinna, med vilken han har fem barn. Moderns nervösa anlag,
uppger Zola, motverka hos honom faderns grovhuggna, tröga lantmannatyp. Hans arvsanlag, förmögenhet och val av hustru göra
462
~ ., _________ ——–
Samhällsskildraren Zola
hans barn självskrivna att tillhöra bourgeoisien. Antoine däremot,
hos vilken moderns själsliga defekter förena sig med faderns
asociala brutalitet, visar i alla livets skiften banditens samvetslöshet och bristande ansvarskänsla, och medan hans ena dotter
visserligen blir småborgerligt gift, förbli hans andra två barn
proletärer.
Varje volym i fortsättningen visar en eller flera av Adelaide
Fouques barn eller barnbarn i sin speciella miljö, i större eller
mindre grad brännmärkt av hennes neurotiska anlag, vilka hos
dem antaga olika former allt ifrån alkoholmissbruk till lustmord.
Såväl människor som miljöer äro omspunna av tidshändelserna,
vilka de ömsom påverka, ömsom påverkas av.
Från Plassans trånga, borgerliga miljö vandrar man med Pierre
Rougons söner ut i stora världen. Son Excellence Eugi’me Rougon
blir i romanen med samma namn Napoleon III:s starke man
(Zola tog sikte här på Rouher), vilket ger författaren tillfälle att
beskriva det kejserliga hovet, societeten och de högsta kretsarna –
en miljö han inte haft minsta personliga kontakt med, vilket f. ö.
inte är unikt då det gäller Zolas miljöskildringar. Via storfinansen
flyter även brodern, Aristide Rougon, kallad Saccard, upp till
Parislivets yta (La Curee, L’Argent).
l\Ied släkten Mouret (Ursule Macquarts barn) hålla vi oss däremot kvar i medelklassen. Här kan man förmoda, att Zola åtminstone delvis känt till de beskrivna miljöerna (La Conquete de
Plassans, Une Page d’Amour, Pot-Bouille, Au Bonheur des Dames).
At Fran~;ois Mouret i La Conquete de Plassans har han förlänat
bankiren Cezannes mest osympatiska drag, kanske en hämnd för
att denne aldrig gillade vänskapen mellan honom och sonen Paul
– en vänskap som dock fick så stor betydelse för den senare. Den
förtvivlade unga änkans situation i Une Page d’Amour återgår
på hans egen mors tunga upplevelser i hans barndom; det är även
henne han delvis avbildat i La Joie de vivre.
Med släktgrenen Macquart tränga vi slutligen in i olika små-
borgerliga och folkliga miljöer. Le Ventre de Paris är den första
romanen av denna kategori. I likhet med Balzac bekymrade Zola
sig föga om att observera någon kronologisk ordning vid sammanlänkandet av de olika episoderna i sin samhällsskildring. Sålunda
förekommer i denna bok Claude Lantier, konstnärssonen till den
berömda tvätterskan Gervaise Macquart vars liv skildras först
fyra år senare i l’Assomoir. Detta Zolas obestridda mästerverk
väckte mycken indignation – bl. a. därför att Zola i sin bemödan
463
” ’\
Dagmar Almenberg
att återge Paris’ folkliga miljö rätt begagnat sig av jargong
(argot)! Även om man kan finna indignation väl på sin plats, då
det gäller andra av Zolas romaner, har vår tid svårt att förstå
det då det gäller l’Assomoir, den enda bok i vilken författaren
visar en förlösande glimt av humor och en av de få, där han låter
litet mänsklig ömhet bryta fram. Det senare ansåg Zola vara ett
fel, som han hade svårt att förlåta sig själv. Boken har som roman,
teaterpjäs och film flitigt använts i kampen mot alkoholismen.
Nana, som kom ut två år senare och kanske är hans mest lästa
roman, handlar om en dotter till Gervaise, vars liv emellertid till
största delen utspelas i demi-monde kretsar. Nästa milstolpe j
serien blev Germinal, där huvudrollen spelas av en annan av
Gervaise Macquarts söner, Etienne Lantier. Med anledning av
denna boks femtioårsjubileum höll franska fackliga centralorganisationen 1935 »en storslagen minnesfest» (för att citera den svenska tidningen Arbetaren) i Trocadero. Det blir tillfälle senare
att återkomma till detta, ett av Zolas mest betydelsefulla arbeten.
La Bete Humaine har slutligen den tredje av Gervaises söner,
Jacques Lantier, till hjälte, och med denna bok föras vi in såväl
i järnvägstjänstemännens som i domstolarnas värld. Den bjuder
på något av en detektivromans raffel och spänning.
Bonderomanen La Terre markerar en viss omsvängning i Zolas
ställning som författare. Han hade med tiden blivit naturalisternas
självskrivne ledare. Nu bröt en grupp naturalister i ett öppet brev
med Zola. Detta var blott en obetydlig manifestation av den vämjelse, som boken väckte i vida kretsar. Genom att här sadismen
lagts till Zolas övriga tendenser blir denna bok snarare ett patologiskt dokument över Zola än ett mänskligt och socialt dokument
om bondeklassen, som den dock avsåg att vara.
Den som miljöskildring kanske värdefullaste romanen är
l’CEuvre. Den skildrar impressionisternas sega kamp och går tillbaka på människor och förhållanden, med vilka Zola varit väl
förtrogen. Förgrundsfiguren, Claude Lantier, som tidigare förekommit i Le Ventre de Paris, hade till förebild i verkliga livet
huvudsakligen Paul Cezanne. Det sista brevet i den mångåriga
korrespondensen mellan romanförfattaren och konstnären utgöres
av några kyliga rader från den senare, med vilka han tackar för
ett exemplar av l’CEuvre. Man har därav dragit den slutsatsen,
att Cezanne tagit Zolas handlingssätt illa upp. Konsthandlaren
Ambroise Vollard berättar emellertid i sin bok om Cezanne om
hur han en dag, då han besökte mästaren, fick se en porträttstudie
464
————-··
Samhällsskildraren Zola
denne i sin ungdom gjort av Zola. Han passade då på tillfället
att fråga, när vänskapsbanden dem emellan brutits. Cezanne förklarade, att det aldrig varit någon brytning utan att det var han,
som upphört att besöka Zola, emedan han inte längre kände sig
hemmastadd hos honom: »Mattor på golvet, tjänare och så den
där som arbetade vid ett skulpterat skrivbord! Slutligen fick jag
intryck av att göra besök hos en minister. Han (ursäkta, monsieur
Vollard, jag säger det inte för att vara elak) hade blivit en sale
bourgeois.» Vilken omedveten ironi ligger inte i detta yttrande
av den politiskt konservative Cezanne om socialistsympatisören
Zola!
Några romaner ha ännu ej omnämnts på grund av att de icke
utgöra en miljöskildring i samma bemärkelse som de övriga volymerna. Le Reve tilldrager sig sålunda i en helt hopdiktad miljö
och avser i främsta rummet att relatera ett själsligt drama med
religiös halt. Det är Zolas blekaste och vekaste roman, tillkommen
för att motbevisa påståendet, att den andliga världen var honom
förborgad. Han hade – enligt mångas mening – redan tidigare
misslyckats på detta område med La Faute de l’Abbe Mouret. Le
Reve blev ur denna synpunkt blott ytterligare ett misslyckande.
Hur skulle det f. ö. ha kunnat vara annorlunda, då författaren från
sin materialistiska förkunnelse bannlyste all psykologi~
La Debacle, romanseriens näst sista volym, och en av Zolas mest
uppmärksammade romaner, sätter med skildringen av fransk-tyska
kriget 1870 punkt och slut för det tidevarv, som omspinner Släkten
Rougon-Macquarts öden, medan själva släktkrönikan får sin avrundning i Le Docteur Pascal. Denne Rougon (alias Zola själv)
blir med sitt sunda och kloka väsen ett av de få undantagen, som
bekräftar regeln i denna av sinnessjukdom märkta släkt. Hans
kärlekshistoria i livets höst med en ung flicka är dessutom en
litterär travestering av Zolas egen upplevelse vid samma ålder.
Erotik och kärlek hade intagit en ringa plats i Zolas liv. »Jag
har aldrig älskat annat än i drömmen, och aldrig varit älskad
ens i drömmen», skrev han vid nitton år till Cezanne. Några antydningar i senare brev låta ana en och annan tillfällig förbindelse
samt slutligen ett flerårigt samliv med den något äldre kvinna
som han, tjugosju år gammal, ingick äktenskap med. Zola hade
vid upprepade tillfällen, särskilt då han angreps för sina sedesskildringars omoral, framhållit sitt eget tadellösa leverne. Han
hade den säregna föreställningen, att hans erotiska beskrivningar,
som t. o. m. för vår tid måste anses vara överdimensionerade, helt
465
Dagmar Almenberg
urskuldades av hans egen bristande erfarenhet på området. Då
han vid närmare femtio år upplevde kärleken för första gången,
var det med en helt ung linnesömmerska, som hans maka anställt
på Medan. Det blev en förbindelse, som snart nog antog karaktären
av ytterligare ett äktenskap men som denna gång välsignades med
två barn. Detta egendomliga tvegifte varade Zolas liv ut, och efter
hans död fördes makan och älskarinnan samman av sin gemensamma sorg. Madame Zola, som själv aldrig haft några barn men
som tidigare umgåtts med makens dotter och son, omhuldade dem
nu som om de varit hennes egna och såg framför allt till att de
fingo bära sin berömde faders namn. Dottern blev sedermera Zolas
kanske förnämste levnadstecknare, medan hennes man författaren
Maurice Le Blond, utgav den ovannämnda kommenterade upplagan av Zolas samlade arbeten i femtio volymer. Deras hedervärda
bemödanden ha gått ut på att söka förena- icke utan framgång
– intellektuell ärlighet med pietetsfull beundran för Zola som
både människa och författare.
Då Zola lagt sista handen vid Släkten Rougon-Macquart, konstaterade han med stor tillfredsställelse, att han knappast alls avvikit från sin ursprungliga plan. Detta är riktigt, då det gäller
de olika personerna och miljöerna men ej de allmänna riktlinjerna.
I utkastet till romanserien lade Zola nämligen tyngdpunkten vid
beskrivningen av en neurotisk familj med tillämpning av sin tids
vetenskapliga rön, särskilt på ärftlighetens område. Först i andra
hand skulle miljön spela in som ett nödvändigt komplement till
personbilden. Den historiska tidpunkten kom sist. Vid utarbetandet
av släktkrönikan ha emellertid familjen Rougon-Macquarts neurotiska egenheter fått vika i betydelse inför själva miljö- och
tidsskildringen. Dock ägnades 1908 en doktorsavhandling vid medicinska fakulteten i Paris åt att utröna den vetenskapliga halten
av Zolas ärftlighetsteser och sjukdomsbeskrivningar. Resultatet
blev helt negativt. Det vänligaste omdöme, som överhuvud fällts
om Zolas lärda aspirationer, är, att de voro mer än lovligt naiva,
vilket kanske tydligast framträder i hans litterära programskrift,
Le Roman Experimental (1880). Här har Zola formulerat sin teori,
som anknöt till Claude Bernards determinism, och försökt överföra
den berömde kirurgens metoder från medicinens till romankonstens område för att på detta sätt >>höja» romanen till ett vetenskapligt plan. Medan författaren-iakttagaren konstaterar fakta,
menade Zola, gör författaren-experimentatorn experiment, vilka
betingas av konstaterade fakta och fenomen. Orimligheten i denna
466
–
Samhällsskildraren Zola
tes behöver ej påpekas. Till följd härav måste Zola ständigt förfäkta absolut objektivitet. Detta hindrar inte, att man hos honom
lätt kan spåra ett mycket tendentiöst förfaringssätt i förarbetena
till hans romaner. I utkastet till Germinal, för att taga ett exempel,
skriver han:
»För att åstadkomma en stor effekt måste motsättningarna vara
skarpa och drivna till högsta möjliga grad av intensitet. Först och
främst allt elände, allt det skickelsedigra som tynger ner gruvarbetaren. Sakligt och utan att föra deras talan. Han måste visas krossad,
illa närd, ett offer för okunnighet, lidande i sina barn, nedgrävd i
ett verkligt helvete; och ändå utan förföljelse, utan medveten elakhet
från arbetsgivarens sida, enbart krossad av själva det sociala läget.
Däremot göra arbetsgivarna mänskliga, så länge det är förenligt
med deras intressen; ej hemfalla åt någon dum hämndkänsla.» Och
litet längre fram: »den borgerlige läsaren måste rysa av fasa».
Det må vara »den borgerlige läsaren» förlåtet, om han sedan
betvivlar objektiviteten i Zolas miljöskildringar, allrahelst som
han fått sin egen skildrad i Pot-Bouille på ett sätt, som kom Zola
själv, då han omarbetade denna roman för scenen, att med fog
utropa: »Jag står ända upp till halsen i träck.»
Trodde Zola själv på denna objektivitet, denna sanning som han
ständigt utbasunerade~ I ett brev till en vän, som yttrat sig reserverat om Germinal, skrev han: »Vi (författare) ljuga alla mer
eller mindre, men vad är vår lögns teknik och anda~ Kanske tar
jag miste, men för min del tror jag, att jag ljuger i riktning av
sanningen.» Detta var alltså vad Zola kallade för att vara fullständigt objektiv!
Zolas stridslystna attityd gentemot bourgeoisien, som han utgått
ifrån och arbetade sig tillbaka till, har föranlett socialisterna att
räkna honom till de sina. Om hans republikanska och sedermera
socialistiska sympatier råder intet tvivel, men ända fram till Dreyfusprocessen vägrade han konsekvent att framträda i något politiskt sammanhang. De socialistiska tendenserna i Släkten RougonMacquart sakna också, enligt många socialistiska Zolabeundrare,
en tillräckligt dogmatisk utformning. Däremot ha dessa intet att
invända mot Zolas värdesättning av andra kejsardömet. Då andra
volymen av Släkten Rougon-Macquart stötte på patrull för sin
osedlighets skull- ett öde som drabbade flera romaner i seriengenmälde Zola, som gärna mötte sina vedersakares indignation
med ännu större indignation: »Skulle jag ha tegat, kunde jag
lämna i det fördolda denna skandalösa liderlighet, som ställer
467
Dagmar Almenberg
andra kejsardömet i den skumma dagern av ett osedlighetsnästeh
Dessvärre har historien utvisat, att mycket av denna liderlighet,
som Zola angrep, ingalunda sammanhängde enkom med andra
kejsardömet. Man behöver blott hänvisa till J ules Romains, Balzacs
och Zolas direkte arvtagare, som i Les Hornmes de Bonne Volonte
skildrar vår egen tid.
Då Zola med Dreyfusprocessen gjorde sitt orädda framträdande
i det offentliga livet, hade han glansperioden av sin karriär som
romanförfattare bakom sig. Hans vedersakare ha också låtit på-
skina, att det enkom var för att åter träda i förgrunden, som han
engagerade sig så häftigt i striden. Hur därmed än må förhålla
sig, har sanningskämpen från l’Affaire tvivelsutan kastat något
av sin glans tillbaka på sanningssökaren i Släkten RougonMacquart.
De senare årens produktion, ehuru en stor del därav också gjorde
anspråk på att skildra samhället – idealsamhället denna gång,
såsom Zola tänkte sig det- faller till följd av sin utopiska karaktär utanför ramen av denna artikel.
Några år efter Zolas död den 29 september 1902 beslöt franska
staten, att hans stoft under högtidliga hedersbetygelser skulle överföras till Pantheon. Beslutet gav på sina håll upphov till diskussion om huruvida denna åtgärd avsåg Släkten Rougon-Macquarts
skapare eller författaren till J’accuse. Zolas anhängare hålla på
det förra. För dem ligger samma ärliga sanningspatos bakom Zolas
samhällsskildringar som bakom hans offentliga framträdande till
kapten Dreyfus’ försvar – en uppfattning, som mot bakgrunden
av här framlagda fakta och antydda synpunkter, kanske icke kan
godtagas utan vidare.
468