Konkurrensen mellan enskild och kollektivistisk företagsamhet
1953
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
—-~—-~<—————-~——————1
KONKURRENSEN MELLAN ENSI(ILD OCH
KOLLEKTIVISTISK FÖRETAGSAMHET
Au direktören, jur. kand. K. E. GILLBERG
DEN kollektiviseringsprocess, som pågår inom svenskt näringsliv
och som icke visar tecken att avstanna, sker i huvudsak efter tre
linjer. För det första medför statens allmänna ekonomiska politik
en successiv begränsning av den rörelsefrihet, som är en förutsättning för enskild företagsamhet. Både skattepolitiken och den
regleringslusta, som alltjämt utmärka de politiska makthavarna,
äro därvidlag bestämmande faktorer. För det andra sker på många
områden en successiv utvidgning av det statliga och kommunala
företagandet För det tredje pågår inom näringslivet en målmedveten, ofta framgångsrik uppbyggnad av från staten fristående
men av denna många gånger understödda kollektivistiska företag.
Det är i huvudsak några med denna uppbyggnad sammanhängande problem, som här skola behandlas. Därutöver är det dock
lämpligt att beröra några aktuella förhållanden beträffande de
två först nämnda utvecklingslinjerna.
Det har inte tillräckligt uppmärksammats, hurusom den statliga kontrollen av näringslivet den senaste tiden utvidgats i tre
hänseenden, som delvis beröra varandra. För det första kommer
genom den nya kartellagstiftningen, om vars utformning överenskommelse träffats mellan handelsministern och vissa näringsorganisationer, den statliga kontrollapparaten att förstärkas med
ett näringsfrihetsråd och – i anknytning till detta – en ombudsman för näringsfrihetsfrågor. Det vore ganska lättsinnigt att vid
bedömandet av detta nya tillskott till regleringsväsendet låta förleda sig av de i och för sig välklingande beteckningarna. Efter
handelsministerns uttalanden i propositionen finns det heller ingen
anledning att övervärdera betydelsen av den »frivillighet», som
formellt skall känneteckna förfarandet inför näringsfrihetsrådet.
Handelsministern betonar nämligen, att, därest de »frivilliga» förhandlingarna icke leda till avsedda resultat, kommer en tvångs- 289
.’? ’ ~: ’ .
K. E. Gillberg
lagstiftning att övervägas. »Frivilligheten» blir härigenom ganska
illusorisk. I likhet med vad fallet varit vid andra uppgörelser, som
på senaste tiden träffats mellan statsmakten och grupper inom nä-
ringslivet och som givits formen av frivilliga överenskommelser,
synas de, som makten hava, även denna gång ha inspirerats av den
gamla parollen:
»Und willst Du nicht mein Bruder sein,
so schlag’ ich Deinen Schädel ein.»
Å ven bortsett från det Damoklessvärd, som på detta sätt upphängts över det svenska näringslivet, är det tydligt, att kartellagen
ger staten i väsentliga stycken ökade möjligheter att kontrollera
näringslivet och att påverka dess struktur och utveckling. Mest
påtagligt är detta ifråga om s. k. monopolister. Till denna kategori
av misstänkta utväxter på näringslivet kunna – enligt propositionen – hänföras sådana företag, som ingalunda äro monopolister
i detta ords egentliga bemärkelse. Det skall nämligen vara tillräckligt, att ett företag behärskar 40 °/o av marknaden beträffande
en viss vara, för att näringsfrihetsrådet skall kunna träda i funktion. Sådana företag bliva genom den nya kartellagen underkastade
en permanentad priskontroll, som väl får betraktas som belöning
för att de – i regel tack vare överlägsen konkurrensförmåga –
uppnått en stark ställning på marknaden. Företag, som även i
fortsättningen vilja bedriva sin verksamhet utan inblandning av
näringsfrihetsrådet och/eller priskontrollnämnden, måste därför
i tid bromsa upp sin expansion, senast när de nått 39 °/o av marknaden.
Kartellagen träffar även organiserat samarbete, horisontellt så-
väl som vertikalt. Härigenom möjliggöres en kontroll av näringslivet, som gör halt endast inför sådana konkurrensbegränsningar,
som beröra arbetsmarknaden eller som upprätthållas i statens
hägn, vilket torde anses vara fallet beträffande det stora flertalet
konkurrensbegränsningar inom jordbruket. –
Sedan näringsfrihetsrådets tillkomst såsom ett nytt statligt kontrollorgan tryggats, borde även mycket övertygade anhängare
av statlig prisreglering ha svårt att slå vakt om priskontrollnämnden. Icke desto mindre förutsättes i propositionen om kartellagen,
att denna nämnd- åtminstone för den närmast överskådliga tiden- skall fortsätta sin verksamhet, som till följd av de ändrade
konjunkturerna blivit alltför överflödig. Otvivelaktigt måste detta
utlösa besvikelse både hos de företagarrepresentanter, som träf- 290
Konkurrensen mellan enskild och kollektivistisk företagsamhet
fat överenskommelsen om kartellagen med handelsministern, och
hos näringslivets företrädare i de för några månader sedan avslutade förhandlingarna om nya direktiv för priskontrollen.
Dessa direktiv äro märkliga såtillvida, att de i ett ekonomiskt
läge, som i huvudsak kan karakteriseras såsom »köparens marknad», medföra en faktisk ökning av priskontrollnämndens befogenheter. Denna utveckling, som går stick i stäv mot inskränkningarna av den statliga prisregleringen i andra västeuropeiska
länder, innebär, att priskontrollnämnden nu givits större möjlighet att engagera sig i frågor berörande olika näringsgrenars normala struktur. Bl. a. skall nämnden hädanefter verka för, »att
prissättningen så långt möjligt sker på grundval av prestation
och kvantitet». I och för sig finns ingen anledning att invända
emot att »prestationsprincipem på lämpligt sätt hävdas. Men det
kan onekligen ifrågasättas, om det finns något som helst samband
mellan tillämpningen av denna princip och de förutsättningar för
priskontrollnämndens verksamhet, som angivas i prisregleringslagen § l. Det kan icke råda någon tvekan om att den utvidgning
av priskontrollnämndens befogenheter, som sålunda skett och som
förvisso icke betingas av krig eller krigsfara eller »utomordentliga, av krig föranledda förhållanden», möjliggör för energiska
tjänstemän inom nämnden att fortsätta och intensifiera en verksamhet, som vid det här laget borde vara på definitiv avskrivning.-
Kartellagen och de nya direktiven för priskontrollnämnden
kompletteras av den nyligen igångsatta statliga utredningen om
varudistributionen. Det är visserligen ofta svårt att med framgång
genomföra en rationalisering på detta alltmer betydelsefulla område av näringslivet, enkannerligen i skarvarna mellan de olika
produktions- och distributionsleden. Dock är det icke troligt. att
en statlig utredning och av denna eventuellt föranledda statliga
ingripanden skall kunna åstadkomma bättre resultat än konkurrensen mellan olika företag och företagsformer. Otvivelaktigt
måste emellertid detta statliga initiativ uppfattas såsom en varningssignal för enskilt näringsliv, som bör forcera sina ansträngningar att på ett allt bättre sätt lösa varudistributionens mycket
komplicerade problem.
Den sammanställning av kartellag, priskontrolldirektiv och distributionsutredning, som här skett, må icke uppfattas som en möjligen effektfull men eljest lös och onödig konstruktion. Det logiska
sambandet mellan de olika åtgärderna är omisskännligt och kan
291
K. E. Gillberg
utan svårighet ytterligare verifieras. I sitt första maj-tal betonadchandelsministern det likartade syftet med de här berörda utrednings- och kontrollorganen, som tillsammans kunna utöva ett
tryck på näringslivet ifrån statens sida, vars effekt icke bör underskattas.-
Den andra utvecklingstendensen tager sig uttryck i tillkomsten
av statliga och kommunala företag med en verksamhet, som går
vida utöver de public utilities, vilka lämpligen tillhandahållas av
företag, som drivas av det allmänna. Särskilt stark är denna tendens ifråga om bostadsbyggandet.
Det skulle föra för långt att gå in på en detaljbedömning av
det statliga och kommunala företagandet, vilken skulle förutsätta
en specifikation och analys av de särskilda företagen. I princip
må emellertid betonas, att dessa företag rimligen icke böra särskilt gynnas. Deras verksamhet måste äga rum under samma betingelser, som gälla för deras konkurrenter inom enskild företag·
samhet. Trosvissa socialdemokrater borde icke ha något att invända emot en sådan likställighet. Det bör kunna förutsättas, att
de ha en så stark tillit till den statliga och kommunala företagsformens överlägsenhet, att konkurrerande enskilda företag icke
skola behöva bli diskriminerade för att i kraft av järnhårda.
marxistiska lagar bli utslagna.
Och dock brister det ofta i fråga om likställigheten mellan allmän och enskild näringsverksamhet Den nyss omnämnda utvecklingen beträffande bostadsbyggandet är sålunda i väsentlig utsträckning en produkt av olika diskrimineringsåtgärder. Vidare
må påpekas, att en av kartellagstiftningens konsekvenser blir, att
konkurrensbegränsningar av typen bruttoprissättning och nyetableringskontroll, som förbjudits eller ansetts samhällsskadliga, när
de utövas av enskilda företagare, tillåtas inom den statliga företagssektorn. –
Såväl den allmänna ekonomiska politiken som utbyggnaden av
det statliga och kommunala företagandet bestämmas i huvudsak
av den politiska utvecklingen. Det enskilda näringslivets möjligheter och förmåga att direkt påverka denna och därmed sammanhängande aspekter av kollektiviseringsprocessen äro relativt begränsade. Ur företagaresynpunkt är det därför mer givande att
uppehålla sig vid den tredje utvecklingslinjen, dvs. förekomsten
och utbyggnaden av andra kollektivistiska företag än statliga och
kommunala.
Den mest uppmärksammade företagsbildningen av detta slag är
292
Konkurrensen mellan enskild och kollektivistisk företagsamhet
konsumentkooperationen. Omsättningen i den konsumentkooperativa detaljhandeln uppgick 1952 till 2 239 miljoner kronor. Kooperativa Förbundet, det kooperativa partihandelsföretaget, och de
kooperativa industrierna hade samma år en sammanlagd omsättning på 1336 miljoner kronor. Dessa siffror äro för svenska förhållanden mycket höga. Inom industri och grosshandel är dock
den konsumentkooperativa andelen av den totala omsättningen
icke särskilt betydande. Av detaljhandeln har konsumentkooperationen däremot en avsevärd del, som brukar beräknas till c:a 15 °/o.
Störst är den inom livsmedelsbranschen, där procentsiffran torde
ligga mellan 20 och 25 °/o.
Även om konkurrensen mellan enskild och konsumentkooperativ företagsamhet hårdnat, synes den konsumentkooperativa expansionen icke ha avstannat. De senaste åren ha många konsumtionsföreningar gjort en uppmärksammad insats vid övergången
till det från USA hämtade självbetjäningssystemet, vilket är på
frammarsch inom livsmedelshandeln i dess helhet. Som exempel
kan nämnas, att stockholm-Konsums omsättning i föreningens
självbetjäningsaffärer under 1952 nära nog fördubblades, från 28
miljoner kronor till 57 miljoner kronor, vilken sistnämnda siffra
motsvarar 20 °/o av stockholms-Konsums totala livsmedelsförsäljning.
I anslutning till uppbyggandet av handels- och industriföretag
har konsumentkooperationen gripit in även på andra näringsgrenar såsom försäkringsrörelsen, bensin- och oljebranschen och
restaurangnäringen. Inom försäkringsrörelsen har den av FolketSamarbete bedrivna verksamheten nått en betydande omfattning.
Inom bensin- och oljebranschen representera Oljekonsumenternas
Riksförbund OK och Bilägarnas Inköpscentral IC betydelsefulla
grenar av den kooperativa rörelsen. Otvivelaktigt har IC:s expansion underlättats av den välvilja, som kommunala myndigheter på många håll visat IC vid fördelningen av tillgängligt utrymme för bensinstationer. Inom restaurangnäringen förekomma
dels företag, som bedrivas såsom dotterföretag till lokala konsumtionsföreningar, dels Resa-företagen, som icke sakna varje likhet
med den på sin tid bekanta Kraft durch Freude-rörelsen.
Ä ven om uppräkningen av de företag, som ingå i den kollektivistiska företagsbilden icke kan bliva fullständig, är det nödvändigt att också fästa uppmärksamheten på förhållandena inom
byggnadsbranschen, där HSB och av fackföreningarna organiserade produktionsföretag intaga en alltmer framskjuten plats.
293
. ·~
, ’
\
K. E. Gillberg
På grund härav men också i viss utsträckning till följd av det
tidigare berörda kommunala bostadsbyggandet har – för att anföra ett exempel – i Stockholm den enskilda företagsamheten
trängts undan till 1/3 av bostadsproduktionen. – Det har mer än
rent kuriositetsintresse att i detta sammanhang påpeka, att de kollektivistiska byggnadsföretagen på ett ganska förrädiskt sätt benämnas »allmännyttiga» – för att därmed markera skillnaden
gentemot enskild företagsamhet. Denna borde dock kunna tillskrivas den »allmännyttiga» insatsen att på praktiskt taget alla
avsnitt av folkförsörjningen ha möjliggjort den väldiga höjning
av levnadsstandarden, som skett under det senaste halvseklet. –
Det är icke lätt att ur allmänna samhällssynpunkter bedöma
den pågående kollektiviseringen av stora delar av svenskt nä-
ringsliv. Syftet med densamma är icke alltid klart angivet och
konsekvenserna framträda endast successivt. Å ven hos många enskilda företagare finnes en påtaglig benägenhet att underskatta
den fara för enskild företagsamhet, som består däri, att denna
varje år naggas i kanterna. Dock måste detta faktum beaktas
även inom de branscher, i vilka de kollektivistiska företagen ännu
icke uppträtt.
Utan att gå alltför långt tillbaka till källorna må erinras om,
hurusom Rickard Sandler i sin på 1930-talet företagna utredning
om socialiseringsproblemet klart uttalade, att konsumentkooperationen är att betrakta såsom »en typ av socialisering». Av färskare
datum är Albin Johanssons förklaring vid konsumentkooperationens 100-årsjubileum, att denna är »en socialisering nedifrån» –
i motsats till den statliga socialiseringen, som kommer »uppifrån».
Uppenbarligen är dock rörelseriktningen – uppåt eller nedåt! –
icke avgörande för den slutliga effekten. Denna bör rimligtvis bli,
att de båda socialiseringsaktionerna mötas på halva vägen. Behöver det- med dessa ord i minnet- sägas, att den av åtskilliga
enskilda företagare omhuldade föreställningen, att konsumentkooperationen skall vara en pålitlig bundsförvant gentemot socialismen är en näringspolitisk illusion av – tyvärr – mycket kort
varaktigheU –
Vilka äro då orsakerna till att den kollektivistiska företagsformen, som enligt den mest tillförlitliga expertis leder till socialisering, vunnit icke betydelselösa framgångar~
Det må då först framhållas, att i de kollektivistiska företagen
framstående individuella insatser varit en av de viktigaste orsakerna till dessa företags framgångar och även till den respekt,
294
Konkurrensen mellan enskild och kollektivistisk företagsamhet
som dessa företag åtnjuta inom den konkurrerande enskilda företagsamheten. Med en lätt- men icke obefogad – travestering av
ett känt talesätt skulle kunna sägas, att »det personliga är det
högsta också inom kollektivet». En annan faktor, som gynnat
dessa företags utveckling, är den solidaritet, som finnes både inom
dessa företag var för sig och mellan dem.
Tack vare den inbördes solidariteten har kollektiviseringsprocessens fortskridande till nya avsnitt av näringslivet underlättats. De konsumentkooperativa industrierna ha en tryggad »hemmamarknad» icke endast inom den egna butikshandeln utan även
hos Reso-ägda hotell och HsB-kontrollerade byggnadsföretag. Omvänt kunna konsumtionsföreningarna räkna med företrädesrätt
till butikslokaler i HSB-husen inom tätorternas nybyggnadsområden. Med tjänster och gentjänster varar vänskapen mellan de
kollektivistiska företagsbildningarna mycket länge.
En annan – minst lika viktig – orsak till de kollektivistiska
företagens frammarsch utgöra emellertid försummelser och misstag
från det enskilda näringslivets sida. I detta sammanhang må särskilt påtalas den kortsynthet, som många enskilda företagare visat
genom att bevilja de kollektivistiska företagen förmåner, som icke
lämnas de med dessa företag konkurrerande enskilda näringsidkarna. Ett sådant beteende kan väl förefalla egendomligt, för utomstående helt otroligt. Icke desto mindre är det ett för enskild
företagsamhet högst komprometterande faktum, att exempelvis
konsumentkooperationen och de kollektivistiska företagen på byggnadsmarknaden kunna konsolidera sin ekonomiska ställning tack
vare extrarabatter och andra favörer, som lämnats av leverantörer, tillhörande det enskilda näringslivet. I extrema fall kunna
dessa »subventioner» fonderas för att i tidens fullbordan användas
för att inköpa eller uppföra anläggningar för konkurrens med de
välvilliga men vid den tidpunkten tämligen ångerköpta »bidragsgivarna».-
Vad som ur den enskilda företagsamhetens synpunkt måste vara
mest angeläget i den situation, som föreligger, är att söka bedöma
och om möjligt förstärka förutsättningarna för denna företagsamhets fortbestånd och expansion. Redan bedömandet av dessa
förutsättningar är svårt. Fortbeståndet av enskild företagsamhet
beror nämligen icke endast av dagens och morgondagens ekonomiska
prestationer. Politiska konstellationer och maktfaktorer både inom
och utom landet komma att spela en betydande roll. Då så många
felaktiga eller förhastade prognoser – det moderna uttrycket för
295
K. E. Gillberg
,.·.··..·….~.,
:l’~
forna dagars spådomar – presterats ifråga om utvecklingen på
något längre sikt, finns heller icke någon anledning att öka antalet gissningar om en dunkel och svårtydd framtid. För principiella anhängare av enskild företagsamhet återstår endast att
– obekymrade av samhällsekonomiska och näringspolitiska järtecken- med målmedveten kraft göra sin insats, dvs. hävda och
·effektivisera sin verksamhet så, att den på ett allt bättre sätt motsvarar de berättigade krav, som kunna uppställas av konsumenter
och samhälle. Vad som därvid bör ske i förhållande till kollektivistiska företagsbildningarna må sammanfattas under tre
punkter.
För det första kräves, att de enskilda företagarna inom alla nä-
ringsgrenar, sålunda även inom dem, som ännu icke direkt beröras av kollektivistisk konkurrens, bringas till insikt om differenserna mellan enskild och kollektivistisk företagsamhet. Även om
gränsen på åtskilliga avsnitt är flytande och även om det icke är
eftersträvansvärt att i onödan accentuera dessa differenser, är det
meningslöst att fortsätta den strutspolitik, som dessvärre ofta
bedrives. Denna leder endast till att kollektiviseringsprocessen döljes och på så sätt underlättas.
I detta sammanhang må uppmärksamheten fästas på den tillfredsställelse, som kommer till uttryck inom enskilt näringsliv,
när helst en kooperativ företagsledare eller organisation framför
synpunkter, som överensstämma med det enskilda näringslivets.
Ofta är det väl förhoppningen om att framdeles få liknande medhåll, som föranleder många enskilda företagare att undvika för konsumentkooperationen stötande uttalanden och åtgärder. Dock förefaller det föga sannolikt, att en sakligt motiverad överensstämmelse
mellan enskild och kooperativ industrii-exempelvis-en skattefråga, skulle äventyras av ett klart hävdande av enskild företagsamhets intressen i konkurrensfrågor. I varje fall har konsumentkooperationen aldrig låtit samarbetet med enskilda företagare på
ett område utgöra hinder för att på ett annat område tillvarataga
sina välförstådda intressen. Ett färskt exempel härpå utgör den
situation, som i början av maj uppkom genom arbetskonflikten
inom livsmedelsindustrien.
Endast efter ett konkret klarläggande av den enskilda företagsamhetens särmärken i jämförelse med kollektivism i olika former
blir det möjligt att ådagalägga de fördelar, som ett på enskild
företagsamhet baserat ekonomiskt system erbjuder. Även om ett
dylikt »ideologiskt» klarläggande icke är allena saliggörande, sy- 296
–,….—-~
Konkurrensen mellan enskild och kollektivistisk företagsamhet
nes det dock vara ett ofrånkomligt led i den upplysning, som behövs för att skingra det dunkel, i vilket alla kattor äro grå –
även de röda.-
För det andra måste det bli självklart, att varje obehörigt gynnande av kollektivistiska företag från det enskilda näringslivets
sida måste bringas att upphöra. Ett sådant önskemål- eller krav
– är icke att uppfatta som en bojkottparoll eller uppmaning att
bryta affärsförbindelser, som – till även samhällets båtnad –
existera mellan kollektivistiska och enskilda företag. Men det
måste vara riktigt, att leverantörer inom enskild företagsamhet
behandla kunder inom denna efter »mest-gynnad-nations-principen». Detta innebär, att dessa leverantörer skola vara beredda att
gentemot sina övriga kunder tillämpa de pris-, rabatt- och andra
försäljningsvillkor, som de stora kollektivistiska företagen ofta
lyckats tilltvinga sig.
Förslaget till kartellag innehåller bestämmelser, som i här
nämnt hänseende kunna bli av betydelse. Det blir nämligen möjligt att till förhandling inför näringsfrihetsrådet upptaga frågor
berörande missgynnande, exempelvis prisdiskrimination, som ensamföretagare eller karteller göra sig skyldiga till. Otvivelaktigt
kunna dessa bestämmelser få en hälsosam effekt. Redan risken för
att en kanske sedan många år tillbaka tillämpad prisdiskrimination blir granskad av näringsfrihetsrådet, bör i åtskilliga fall
medföra en relativt snabb ändring.
I övrigt må understyrkas, att det måste ligga i det enskilda
näringslivets eget intresse att upprätthålla den i och för sig ganska
självklara likställigheten mellan avnämarna inom olika företagsformer. I den offentliga debatten riktas från företagarhåll befogad
kritik mot statliga anordningar, som hämma enskild företagsamhet. På grund av den politiska maktgrupperingen uteblir dock
alltför ofta den åsyftade effekten. På det område, som här senast
berörts, finnas dessbättre inga politiska hinder för att hävda enskild företagsamhets intressen. Och – charity begins at home.
I den mån som därutöver den allmänna solidariteten mellan
olika grenar av enskilt näringsliv kan befästas, vore mycket vunnet. Tidigare har erinrats om att de kollektivistiska företagen
inom olika branscher gärna gynna varandra. Ett motsvarande
tillvägagångssätt borde kunna tillämpas inom enskilt näringsliv.
Detta synes vara desto mer angeläget, eftersom en förutsättning
för många kollektivistiska företags expansion otvivelaktigt är,
att en icke obetydlig avsättning av deras produkter kan ske till
22- 533446 Svensk Tidslc1·ift 1953 297
’ ’\
K. E. Gillberg
enskilda företagare. I den mån som detta lyckas, underlättas nä-
ringslivets kollektivisering. –
Emellertid – upplysning och likställighet äro förvisso icke tillräckliga. För det tredje fordras – vilket i och för sig är självklart – att effektiviseringen av det enskilda näringslivet fullföljes. De därvid uppnådda resultaten komma – med allt beaktande av andra faktorers inverkan på näringslivets framtida struktur – att spela en avgörande roll för den inbördes avvägningen
mellan olika företagsformer.
Det interna rationaliseringsarbetet inom varje företagsenhet behöver icke vålla större bekymmer. Vad enskilda företagare i det
hänseendet prestera, mäter sig väl med, ja överträffar ofta vad
deras konkurrenter åstadkomma. Större svårigheter äro förenade
med strukturrationaliseringen, dvs. de problem, som sammanhänga med förhållandet mellan de olika företagsenheterna inom
en näringsgren. Här kan det vara lättare för de kollektivistiska
företagsbildningarna, som i regel äro starkt integrerade, att uppnå
tillfredsställande resultat. Icke minst gäller detta varudistributionen. För de enskilda, inbördes självständiga företagarna är det
nödvändigt att i stället för en långtgående integration, etablera
ett samarbete, som är ägnat att främja strukturrationaliseringen.
I och med den nya kartellagsstiftningen minskas de enskilda
företagarnas möjligheter till sådana rationaliseringsåtgärder, som
förutsätta ett visst mått av samverkan. Denna kan nämligen
komma att behandlas såsom konkurrensbegränsning – i motsats
till vad fallet torde bli i fråga om liknande åtgärder inom en stor
kollektivistisk företagsbildning. Det må därför betonas, att vid
bedömandet av konkurrensbegränsningar, som följa av organiserat samarbete, hänsyn rimligtvis bör tagas till förekomsten av
konkurrens mellan olika företagsformer. I sådana fall, då priser
liksom andra försäljningsvillkor i väsentlig utsträckning bestämmas av konkurrensen mellan exempelvis enskilda och konsumentkooperativa företag, kan organiserat samarbete mellan de förstnämnda i syfte att stärka konkurrensförmågan gentemot den
kooperativa företagsbildningen knappast anses vara i princip samhällsskadligt. –
Av alla tecken att döma komma de ekonomiska betingelserna för
enskilt näringsliv att bli hårdare. På grund härav och med hänsyn
till de långt ifrån gynnsamma allmänpolitiska förhållandena, kan
det vara förståeligt, om på många håll en viss pessimism gör sig
gällande. Det är då angeläget, att denna pessimism icke slår över
298
—-,……—-·~
Konkurrensen mellan enskild och kollektivistisk företagsamhet
i defaitism. Alltjämt har den enskilda företagsamheten i vårt land
en dominerande ställning. Detsamma är fallet i andra västeuropeiska länder och i USA. Hos enskilda företagare utomlands finns
ofta en större optimism och en mer utpräglad känsla för den enskilda företagsamhetens inneboende styrka. Det skulle icke skada,
om även inom svenskt näringsliv en sådan inställning bleve allmän. Därigenom skulle den enskilda företagsamhetens utsikter att
i fri och för samhället gagnelig konkurrens med andra företagsformer hävda och utbygga sina positioner ökas.
299
KONKURRENSEN MELLAN ENSI(ILD OCH
KOLLEKTIVISTISK FÖRETAGSAMHET
Au direktören, jur. kand. K. E. GILLBERG
DEN kollektiviseringsprocess, som pågår inom svenskt näringsliv
och som icke visar tecken att avstanna, sker i huvudsak efter tre
linjer. För det första medför statens allmänna ekonomiska politik
en successiv begränsning av den rörelsefrihet, som är en förutsättning för enskild företagsamhet. Både skattepolitiken och den
regleringslusta, som alltjämt utmärka de politiska makthavarna,
äro därvidlag bestämmande faktorer. För det andra sker på många
områden en successiv utvidgning av det statliga och kommunala
företagandet För det tredje pågår inom näringslivet en målmedveten, ofta framgångsrik uppbyggnad av från staten fristående
men av denna många gånger understödda kollektivistiska företag.
Det är i huvudsak några med denna uppbyggnad sammanhängande problem, som här skola behandlas. Därutöver är det dock
lämpligt att beröra några aktuella förhållanden beträffande de
två först nämnda utvecklingslinjerna.
Det har inte tillräckligt uppmärksammats, hurusom den statliga kontrollen av näringslivet den senaste tiden utvidgats i tre
hänseenden, som delvis beröra varandra. För det första kommer
genom den nya kartellagstiftningen, om vars utformning överenskommelse träffats mellan handelsministern och vissa näringsorganisationer, den statliga kontrollapparaten att förstärkas med
ett näringsfrihetsråd och – i anknytning till detta – en ombudsman för näringsfrihetsfrågor. Det vore ganska lättsinnigt att vid
bedömandet av detta nya tillskott till regleringsväsendet låta förleda sig av de i och för sig välklingande beteckningarna. Efter
handelsministerns uttalanden i propositionen finns det heller ingen
anledning att övervärdera betydelsen av den »frivillighet», som
formellt skall känneteckna förfarandet inför näringsfrihetsrådet.
Handelsministern betonar nämligen, att, därest de »frivilliga» förhandlingarna icke leda till avsedda resultat, kommer en tvångs- 289
.’? ’ ~: ’ .
K. E. Gillberg
lagstiftning att övervägas. »Frivilligheten» blir härigenom ganska
illusorisk. I likhet med vad fallet varit vid andra uppgörelser, som
på senaste tiden träffats mellan statsmakten och grupper inom nä-
ringslivet och som givits formen av frivilliga överenskommelser,
synas de, som makten hava, även denna gång ha inspirerats av den
gamla parollen:
»Und willst Du nicht mein Bruder sein,
so schlag’ ich Deinen Schädel ein.»
Å ven bortsett från det Damoklessvärd, som på detta sätt upphängts över det svenska näringslivet, är det tydligt, att kartellagen
ger staten i väsentliga stycken ökade möjligheter att kontrollera
näringslivet och att påverka dess struktur och utveckling. Mest
påtagligt är detta ifråga om s. k. monopolister. Till denna kategori
av misstänkta utväxter på näringslivet kunna – enligt propositionen – hänföras sådana företag, som ingalunda äro monopolister
i detta ords egentliga bemärkelse. Det skall nämligen vara tillräckligt, att ett företag behärskar 40 °/o av marknaden beträffande
en viss vara, för att näringsfrihetsrådet skall kunna träda i funktion. Sådana företag bliva genom den nya kartellagen underkastade
en permanentad priskontroll, som väl får betraktas som belöning
för att de – i regel tack vare överlägsen konkurrensförmåga –
uppnått en stark ställning på marknaden. Företag, som även i
fortsättningen vilja bedriva sin verksamhet utan inblandning av
näringsfrihetsrådet och/eller priskontrollnämnden, måste därför
i tid bromsa upp sin expansion, senast när de nått 39 °/o av marknaden.
Kartellagen träffar även organiserat samarbete, horisontellt så-
väl som vertikalt. Härigenom möjliggöres en kontroll av näringslivet, som gör halt endast inför sådana konkurrensbegränsningar,
som beröra arbetsmarknaden eller som upprätthållas i statens
hägn, vilket torde anses vara fallet beträffande det stora flertalet
konkurrensbegränsningar inom jordbruket. –
Sedan näringsfrihetsrådets tillkomst såsom ett nytt statligt kontrollorgan tryggats, borde även mycket övertygade anhängare
av statlig prisreglering ha svårt att slå vakt om priskontrollnämnden. Icke desto mindre förutsättes i propositionen om kartellagen,
att denna nämnd- åtminstone för den närmast överskådliga tiden- skall fortsätta sin verksamhet, som till följd av de ändrade
konjunkturerna blivit alltför överflödig. Otvivelaktigt måste detta
utlösa besvikelse både hos de företagarrepresentanter, som träf- 290
Konkurrensen mellan enskild och kollektivistisk företagsamhet
fat överenskommelsen om kartellagen med handelsministern, och
hos näringslivets företrädare i de för några månader sedan avslutade förhandlingarna om nya direktiv för priskontrollen.
Dessa direktiv äro märkliga såtillvida, att de i ett ekonomiskt
läge, som i huvudsak kan karakteriseras såsom »köparens marknad», medföra en faktisk ökning av priskontrollnämndens befogenheter. Denna utveckling, som går stick i stäv mot inskränkningarna av den statliga prisregleringen i andra västeuropeiska
länder, innebär, att priskontrollnämnden nu givits större möjlighet att engagera sig i frågor berörande olika näringsgrenars normala struktur. Bl. a. skall nämnden hädanefter verka för, »att
prissättningen så långt möjligt sker på grundval av prestation
och kvantitet». I och för sig finns ingen anledning att invända
emot att »prestationsprincipem på lämpligt sätt hävdas. Men det
kan onekligen ifrågasättas, om det finns något som helst samband
mellan tillämpningen av denna princip och de förutsättningar för
priskontrollnämndens verksamhet, som angivas i prisregleringslagen § l. Det kan icke råda någon tvekan om att den utvidgning
av priskontrollnämndens befogenheter, som sålunda skett och som
förvisso icke betingas av krig eller krigsfara eller »utomordentliga, av krig föranledda förhållanden», möjliggör för energiska
tjänstemän inom nämnden att fortsätta och intensifiera en verksamhet, som vid det här laget borde vara på definitiv avskrivning.-
Kartellagen och de nya direktiven för priskontrollnämnden
kompletteras av den nyligen igångsatta statliga utredningen om
varudistributionen. Det är visserligen ofta svårt att med framgång
genomföra en rationalisering på detta alltmer betydelsefulla område av näringslivet, enkannerligen i skarvarna mellan de olika
produktions- och distributionsleden. Dock är det icke troligt. att
en statlig utredning och av denna eventuellt föranledda statliga
ingripanden skall kunna åstadkomma bättre resultat än konkurrensen mellan olika företag och företagsformer. Otvivelaktigt
måste emellertid detta statliga initiativ uppfattas såsom en varningssignal för enskilt näringsliv, som bör forcera sina ansträngningar att på ett allt bättre sätt lösa varudistributionens mycket
komplicerade problem.
Den sammanställning av kartellag, priskontrolldirektiv och distributionsutredning, som här skett, må icke uppfattas som en möjligen effektfull men eljest lös och onödig konstruktion. Det logiska
sambandet mellan de olika åtgärderna är omisskännligt och kan
291
K. E. Gillberg
utan svårighet ytterligare verifieras. I sitt första maj-tal betonadchandelsministern det likartade syftet med de här berörda utrednings- och kontrollorganen, som tillsammans kunna utöva ett
tryck på näringslivet ifrån statens sida, vars effekt icke bör underskattas.-
Den andra utvecklingstendensen tager sig uttryck i tillkomsten
av statliga och kommunala företag med en verksamhet, som går
vida utöver de public utilities, vilka lämpligen tillhandahållas av
företag, som drivas av det allmänna. Särskilt stark är denna tendens ifråga om bostadsbyggandet.
Det skulle föra för långt att gå in på en detaljbedömning av
det statliga och kommunala företagandet, vilken skulle förutsätta
en specifikation och analys av de särskilda företagen. I princip
må emellertid betonas, att dessa företag rimligen icke böra särskilt gynnas. Deras verksamhet måste äga rum under samma betingelser, som gälla för deras konkurrenter inom enskild företag·
samhet. Trosvissa socialdemokrater borde icke ha något att invända emot en sådan likställighet. Det bör kunna förutsättas, att
de ha en så stark tillit till den statliga och kommunala företagsformens överlägsenhet, att konkurrerande enskilda företag icke
skola behöva bli diskriminerade för att i kraft av järnhårda.
marxistiska lagar bli utslagna.
Och dock brister det ofta i fråga om likställigheten mellan allmän och enskild näringsverksamhet Den nyss omnämnda utvecklingen beträffande bostadsbyggandet är sålunda i väsentlig utsträckning en produkt av olika diskrimineringsåtgärder. Vidare
må påpekas, att en av kartellagstiftningens konsekvenser blir, att
konkurrensbegränsningar av typen bruttoprissättning och nyetableringskontroll, som förbjudits eller ansetts samhällsskadliga, när
de utövas av enskilda företagare, tillåtas inom den statliga företagssektorn. –
Såväl den allmänna ekonomiska politiken som utbyggnaden av
det statliga och kommunala företagandet bestämmas i huvudsak
av den politiska utvecklingen. Det enskilda näringslivets möjligheter och förmåga att direkt påverka denna och därmed sammanhängande aspekter av kollektiviseringsprocessen äro relativt begränsade. Ur företagaresynpunkt är det därför mer givande att
uppehålla sig vid den tredje utvecklingslinjen, dvs. förekomsten
och utbyggnaden av andra kollektivistiska företag än statliga och
kommunala.
Den mest uppmärksammade företagsbildningen av detta slag är
292
Konkurrensen mellan enskild och kollektivistisk företagsamhet
konsumentkooperationen. Omsättningen i den konsumentkooperativa detaljhandeln uppgick 1952 till 2 239 miljoner kronor. Kooperativa Förbundet, det kooperativa partihandelsföretaget, och de
kooperativa industrierna hade samma år en sammanlagd omsättning på 1336 miljoner kronor. Dessa siffror äro för svenska förhållanden mycket höga. Inom industri och grosshandel är dock
den konsumentkooperativa andelen av den totala omsättningen
icke särskilt betydande. Av detaljhandeln har konsumentkooperationen däremot en avsevärd del, som brukar beräknas till c:a 15 °/o.
Störst är den inom livsmedelsbranschen, där procentsiffran torde
ligga mellan 20 och 25 °/o.
Även om konkurrensen mellan enskild och konsumentkooperativ företagsamhet hårdnat, synes den konsumentkooperativa expansionen icke ha avstannat. De senaste åren ha många konsumtionsföreningar gjort en uppmärksammad insats vid övergången
till det från USA hämtade självbetjäningssystemet, vilket är på
frammarsch inom livsmedelshandeln i dess helhet. Som exempel
kan nämnas, att stockholm-Konsums omsättning i föreningens
självbetjäningsaffärer under 1952 nära nog fördubblades, från 28
miljoner kronor till 57 miljoner kronor, vilken sistnämnda siffra
motsvarar 20 °/o av stockholms-Konsums totala livsmedelsförsäljning.
I anslutning till uppbyggandet av handels- och industriföretag
har konsumentkooperationen gripit in även på andra näringsgrenar såsom försäkringsrörelsen, bensin- och oljebranschen och
restaurangnäringen. Inom försäkringsrörelsen har den av FolketSamarbete bedrivna verksamheten nått en betydande omfattning.
Inom bensin- och oljebranschen representera Oljekonsumenternas
Riksförbund OK och Bilägarnas Inköpscentral IC betydelsefulla
grenar av den kooperativa rörelsen. Otvivelaktigt har IC:s expansion underlättats av den välvilja, som kommunala myndigheter på många håll visat IC vid fördelningen av tillgängligt utrymme för bensinstationer. Inom restaurangnäringen förekomma
dels företag, som bedrivas såsom dotterföretag till lokala konsumtionsföreningar, dels Resa-företagen, som icke sakna varje likhet
med den på sin tid bekanta Kraft durch Freude-rörelsen.
Ä ven om uppräkningen av de företag, som ingå i den kollektivistiska företagsbilden icke kan bliva fullständig, är det nödvändigt att också fästa uppmärksamheten på förhållandena inom
byggnadsbranschen, där HSB och av fackföreningarna organiserade produktionsföretag intaga en alltmer framskjuten plats.
293
. ·~
, ’
\
K. E. Gillberg
På grund härav men också i viss utsträckning till följd av det
tidigare berörda kommunala bostadsbyggandet har – för att anföra ett exempel – i Stockholm den enskilda företagsamheten
trängts undan till 1/3 av bostadsproduktionen. – Det har mer än
rent kuriositetsintresse att i detta sammanhang påpeka, att de kollektivistiska byggnadsföretagen på ett ganska förrädiskt sätt benämnas »allmännyttiga» – för att därmed markera skillnaden
gentemot enskild företagsamhet. Denna borde dock kunna tillskrivas den »allmännyttiga» insatsen att på praktiskt taget alla
avsnitt av folkförsörjningen ha möjliggjort den väldiga höjning
av levnadsstandarden, som skett under det senaste halvseklet. –
Det är icke lätt att ur allmänna samhällssynpunkter bedöma
den pågående kollektiviseringen av stora delar av svenskt nä-
ringsliv. Syftet med densamma är icke alltid klart angivet och
konsekvenserna framträda endast successivt. Å ven hos många enskilda företagare finnes en påtaglig benägenhet att underskatta
den fara för enskild företagsamhet, som består däri, att denna
varje år naggas i kanterna. Dock måste detta faktum beaktas
även inom de branscher, i vilka de kollektivistiska företagen ännu
icke uppträtt.
Utan att gå alltför långt tillbaka till källorna må erinras om,
hurusom Rickard Sandler i sin på 1930-talet företagna utredning
om socialiseringsproblemet klart uttalade, att konsumentkooperationen är att betrakta såsom »en typ av socialisering». Av färskare
datum är Albin Johanssons förklaring vid konsumentkooperationens 100-årsjubileum, att denna är »en socialisering nedifrån» –
i motsats till den statliga socialiseringen, som kommer »uppifrån».
Uppenbarligen är dock rörelseriktningen – uppåt eller nedåt! –
icke avgörande för den slutliga effekten. Denna bör rimligtvis bli,
att de båda socialiseringsaktionerna mötas på halva vägen. Behöver det- med dessa ord i minnet- sägas, att den av åtskilliga
enskilda företagare omhuldade föreställningen, att konsumentkooperationen skall vara en pålitlig bundsförvant gentemot socialismen är en näringspolitisk illusion av – tyvärr – mycket kort
varaktigheU –
Vilka äro då orsakerna till att den kollektivistiska företagsformen, som enligt den mest tillförlitliga expertis leder till socialisering, vunnit icke betydelselösa framgångar~
Det må då först framhållas, att i de kollektivistiska företagen
framstående individuella insatser varit en av de viktigaste orsakerna till dessa företags framgångar och även till den respekt,
294
Konkurrensen mellan enskild och kollektivistisk företagsamhet
som dessa företag åtnjuta inom den konkurrerande enskilda företagsamheten. Med en lätt- men icke obefogad – travestering av
ett känt talesätt skulle kunna sägas, att »det personliga är det
högsta också inom kollektivet». En annan faktor, som gynnat
dessa företags utveckling, är den solidaritet, som finnes både inom
dessa företag var för sig och mellan dem.
Tack vare den inbördes solidariteten har kollektiviseringsprocessens fortskridande till nya avsnitt av näringslivet underlättats. De konsumentkooperativa industrierna ha en tryggad »hemmamarknad» icke endast inom den egna butikshandeln utan även
hos Reso-ägda hotell och HsB-kontrollerade byggnadsföretag. Omvänt kunna konsumtionsföreningarna räkna med företrädesrätt
till butikslokaler i HSB-husen inom tätorternas nybyggnadsområden. Med tjänster och gentjänster varar vänskapen mellan de
kollektivistiska företagsbildningarna mycket länge.
En annan – minst lika viktig – orsak till de kollektivistiska
företagens frammarsch utgöra emellertid försummelser och misstag
från det enskilda näringslivets sida. I detta sammanhang må särskilt påtalas den kortsynthet, som många enskilda företagare visat
genom att bevilja de kollektivistiska företagen förmåner, som icke
lämnas de med dessa företag konkurrerande enskilda näringsidkarna. Ett sådant beteende kan väl förefalla egendomligt, för utomstående helt otroligt. Icke desto mindre är det ett för enskild
företagsamhet högst komprometterande faktum, att exempelvis
konsumentkooperationen och de kollektivistiska företagen på byggnadsmarknaden kunna konsolidera sin ekonomiska ställning tack
vare extrarabatter och andra favörer, som lämnats av leverantörer, tillhörande det enskilda näringslivet. I extrema fall kunna
dessa »subventioner» fonderas för att i tidens fullbordan användas
för att inköpa eller uppföra anläggningar för konkurrens med de
välvilliga men vid den tidpunkten tämligen ångerköpta »bidragsgivarna».-
Vad som ur den enskilda företagsamhetens synpunkt måste vara
mest angeläget i den situation, som föreligger, är att söka bedöma
och om möjligt förstärka förutsättningarna för denna företagsamhets fortbestånd och expansion. Redan bedömandet av dessa
förutsättningar är svårt. Fortbeståndet av enskild företagsamhet
beror nämligen icke endast av dagens och morgondagens ekonomiska
prestationer. Politiska konstellationer och maktfaktorer både inom
och utom landet komma att spela en betydande roll. Då så många
felaktiga eller förhastade prognoser – det moderna uttrycket för
295
K. E. Gillberg
,.·.··..·….~.,
:l’~
forna dagars spådomar – presterats ifråga om utvecklingen på
något längre sikt, finns heller icke någon anledning att öka antalet gissningar om en dunkel och svårtydd framtid. För principiella anhängare av enskild företagsamhet återstår endast att
– obekymrade av samhällsekonomiska och näringspolitiska järtecken- med målmedveten kraft göra sin insats, dvs. hävda och
·effektivisera sin verksamhet så, att den på ett allt bättre sätt motsvarar de berättigade krav, som kunna uppställas av konsumenter
och samhälle. Vad som därvid bör ske i förhållande till kollektivistiska företagsbildningarna må sammanfattas under tre
punkter.
För det första kräves, att de enskilda företagarna inom alla nä-
ringsgrenar, sålunda även inom dem, som ännu icke direkt beröras av kollektivistisk konkurrens, bringas till insikt om differenserna mellan enskild och kollektivistisk företagsamhet. Även om
gränsen på åtskilliga avsnitt är flytande och även om det icke är
eftersträvansvärt att i onödan accentuera dessa differenser, är det
meningslöst att fortsätta den strutspolitik, som dessvärre ofta
bedrives. Denna leder endast till att kollektiviseringsprocessen döljes och på så sätt underlättas.
I detta sammanhang må uppmärksamheten fästas på den tillfredsställelse, som kommer till uttryck inom enskilt näringsliv,
när helst en kooperativ företagsledare eller organisation framför
synpunkter, som överensstämma med det enskilda näringslivets.
Ofta är det väl förhoppningen om att framdeles få liknande medhåll, som föranleder många enskilda företagare att undvika för konsumentkooperationen stötande uttalanden och åtgärder. Dock förefaller det föga sannolikt, att en sakligt motiverad överensstämmelse
mellan enskild och kooperativ industrii-exempelvis-en skattefråga, skulle äventyras av ett klart hävdande av enskild företagsamhets intressen i konkurrensfrågor. I varje fall har konsumentkooperationen aldrig låtit samarbetet med enskilda företagare på
ett område utgöra hinder för att på ett annat område tillvarataga
sina välförstådda intressen. Ett färskt exempel härpå utgör den
situation, som i början av maj uppkom genom arbetskonflikten
inom livsmedelsindustrien.
Endast efter ett konkret klarläggande av den enskilda företagsamhetens särmärken i jämförelse med kollektivism i olika former
blir det möjligt att ådagalägga de fördelar, som ett på enskild
företagsamhet baserat ekonomiskt system erbjuder. Även om ett
dylikt »ideologiskt» klarläggande icke är allena saliggörande, sy- 296
–,….—-~
Konkurrensen mellan enskild och kollektivistisk företagsamhet
nes det dock vara ett ofrånkomligt led i den upplysning, som behövs för att skingra det dunkel, i vilket alla kattor äro grå –
även de röda.-
För det andra måste det bli självklart, att varje obehörigt gynnande av kollektivistiska företag från det enskilda näringslivets
sida måste bringas att upphöra. Ett sådant önskemål- eller krav
– är icke att uppfatta som en bojkottparoll eller uppmaning att
bryta affärsförbindelser, som – till även samhällets båtnad –
existera mellan kollektivistiska och enskilda företag. Men det
måste vara riktigt, att leverantörer inom enskild företagsamhet
behandla kunder inom denna efter »mest-gynnad-nations-principen». Detta innebär, att dessa leverantörer skola vara beredda att
gentemot sina övriga kunder tillämpa de pris-, rabatt- och andra
försäljningsvillkor, som de stora kollektivistiska företagen ofta
lyckats tilltvinga sig.
Förslaget till kartellag innehåller bestämmelser, som i här
nämnt hänseende kunna bli av betydelse. Det blir nämligen möjligt att till förhandling inför näringsfrihetsrådet upptaga frågor
berörande missgynnande, exempelvis prisdiskrimination, som ensamföretagare eller karteller göra sig skyldiga till. Otvivelaktigt
kunna dessa bestämmelser få en hälsosam effekt. Redan risken för
att en kanske sedan många år tillbaka tillämpad prisdiskrimination blir granskad av näringsfrihetsrådet, bör i åtskilliga fall
medföra en relativt snabb ändring.
I övrigt må understyrkas, att det måste ligga i det enskilda
näringslivets eget intresse att upprätthålla den i och för sig ganska
självklara likställigheten mellan avnämarna inom olika företagsformer. I den offentliga debatten riktas från företagarhåll befogad
kritik mot statliga anordningar, som hämma enskild företagsamhet. På grund av den politiska maktgrupperingen uteblir dock
alltför ofta den åsyftade effekten. På det område, som här senast
berörts, finnas dessbättre inga politiska hinder för att hävda enskild företagsamhets intressen. Och – charity begins at home.
I den mån som därutöver den allmänna solidariteten mellan
olika grenar av enskilt näringsliv kan befästas, vore mycket vunnet. Tidigare har erinrats om att de kollektivistiska företagen
inom olika branscher gärna gynna varandra. Ett motsvarande
tillvägagångssätt borde kunna tillämpas inom enskilt näringsliv.
Detta synes vara desto mer angeläget, eftersom en förutsättning
för många kollektivistiska företags expansion otvivelaktigt är,
att en icke obetydlig avsättning av deras produkter kan ske till
22- 533446 Svensk Tidslc1·ift 1953 297
’ ’\
K. E. Gillberg
enskilda företagare. I den mån som detta lyckas, underlättas nä-
ringslivets kollektivisering. –
Emellertid – upplysning och likställighet äro förvisso icke tillräckliga. För det tredje fordras – vilket i och för sig är självklart – att effektiviseringen av det enskilda näringslivet fullföljes. De därvid uppnådda resultaten komma – med allt beaktande av andra faktorers inverkan på näringslivets framtida struktur – att spela en avgörande roll för den inbördes avvägningen
mellan olika företagsformer.
Det interna rationaliseringsarbetet inom varje företagsenhet behöver icke vålla större bekymmer. Vad enskilda företagare i det
hänseendet prestera, mäter sig väl med, ja överträffar ofta vad
deras konkurrenter åstadkomma. Större svårigheter äro förenade
med strukturrationaliseringen, dvs. de problem, som sammanhänga med förhållandet mellan de olika företagsenheterna inom
en näringsgren. Här kan det vara lättare för de kollektivistiska
företagsbildningarna, som i regel äro starkt integrerade, att uppnå
tillfredsställande resultat. Icke minst gäller detta varudistributionen. För de enskilda, inbördes självständiga företagarna är det
nödvändigt att i stället för en långtgående integration, etablera
ett samarbete, som är ägnat att främja strukturrationaliseringen.
I och med den nya kartellagsstiftningen minskas de enskilda
företagarnas möjligheter till sådana rationaliseringsåtgärder, som
förutsätta ett visst mått av samverkan. Denna kan nämligen
komma att behandlas såsom konkurrensbegränsning – i motsats
till vad fallet torde bli i fråga om liknande åtgärder inom en stor
kollektivistisk företagsbildning. Det må därför betonas, att vid
bedömandet av konkurrensbegränsningar, som följa av organiserat samarbete, hänsyn rimligtvis bör tagas till förekomsten av
konkurrens mellan olika företagsformer. I sådana fall, då priser
liksom andra försäljningsvillkor i väsentlig utsträckning bestämmas av konkurrensen mellan exempelvis enskilda och konsumentkooperativa företag, kan organiserat samarbete mellan de förstnämnda i syfte att stärka konkurrensförmågan gentemot den
kooperativa företagsbildningen knappast anses vara i princip samhällsskadligt. –
Av alla tecken att döma komma de ekonomiska betingelserna för
enskilt näringsliv att bli hårdare. På grund härav och med hänsyn
till de långt ifrån gynnsamma allmänpolitiska förhållandena, kan
det vara förståeligt, om på många håll en viss pessimism gör sig
gällande. Det är då angeläget, att denna pessimism icke slår över
298
—-,……—-·~
Konkurrensen mellan enskild och kollektivistisk företagsamhet
i defaitism. Alltjämt har den enskilda företagsamheten i vårt land
en dominerande ställning. Detsamma är fallet i andra västeuropeiska länder och i USA. Hos enskilda företagare utomlands finns
ofta en större optimism och en mer utpräglad känsla för den enskilda företagsamhetens inneboende styrka. Det skulle icke skada,
om även inom svenskt näringsliv en sådan inställning bleve allmän. Därigenom skulle den enskilda företagsamhetens utsikter att
i fri och för samhället gagnelig konkurrens med andra företagsformer hävda och utbygga sina positioner ökas.
299