Dagens frågor

DAGENS FRÅGOR
De tjugo Naturligtvis är det glädjande, att högern i andrakamsvarta åren. marvalet vann 8 mandat, en ökning med 35 procent. Naturligtvis är det också glädjande, att partiets samlade röstetal från
1948 till 1952 steg med 59 698 röster och att högern sålunda gått om
bondeförbundet med 132 574 röster och nu med sina 538 484 röster ryckt
upp till platsen som det näst största borgerliga partiet.
Och – kanske framför allt – är det glädjande att socialdemokraterna så långt ifrån att vinna majoriteten i andra kammaren och
därmed i riksdagen i stället förlorade 2 mandat och nu minskat till
110 platser i den folkvalda kammaren, en nedgång med 24 platser
från toppsiffran 1940, som var 134. Valutslaget i denna del bringar
förresten i erinran ett av de underfundiga visdomsord, som finnas
inristade på väggarna i »Vandrehallen» på Christiansborg, danska
riksdagshuset. Det lyder sålunda: »Mange gik ud efter uld men kom
klippet hjem.» »Tendensen är», som J arl Hjalmarson framhöll i den
nattliga radiointervjun, »klart mot socialisering och regleringspolitik,
men för friare, sundare och mer verklighetsbetonade linjer i svensk
politik.»
Trots allt detta får man nog säga, att valutgångens största betydelse ur högersynpunkt ligger på det psykologiska planet. Partiets
ökenvandring har omsider nått sitt slut. Den varade i tjugo år, om
man går ut ifrån 1932 års val. Av andra-kammargruppens då valda
ledamöter ha blott tre överlevat, nämligen Martin Skoglund, Erik
Hagberg och Ernst Staxäng.
Man kan lätteligen föreställa sig under vilken psykisk press högerledningen arbetat dessa båda decennier. På partiets politik var det i
stort sett intet fel. I fråga om försvaret och ekonomien såg man
klarare än de flesta. Men intet hjälpte. Människorna gåvo inte sin
anslutning i väntad utsträckning. Icke minst valet 1940 blev en besvikelse. Mången hade hoppats, att högerns försvarspropaganda ända
sedan 1925 – vars berättigande till övermått verifierats av händelseutvecklingen – nu äntligen skulle få sin belöning. Så skedde inte.
Socialdemokratien, som bar det huvudsakliga ansvaret för det olyckliga nedrustningsbeslutet och dess följder – (»Vår beredskap är god»!)
– nådde i stället det året sitt högvattensmärke.
När högerpartiets historia en gång mera fullständigt skall skrivas,
bör mer än ett kapitel kunna ägnas de tjugo svarta åren. Partiets
talare och propagandister ute i bygderna -de må ha varit riksdagsmän eller lokala krafter – kunna säkert lämna ett rikt stoff till
skildringen. För dem blevo icke alltid folkmötena eller diskussionerna
med meningsmotståndarna de väsentliga inslagen i kampanjerna. Viktigare var samvaron »efteråt» med de likasinnade. Det gällde där
mindre att belysa det dagsaktuella läget än att försöka intala högerfolket mod och förtröstan på framtiden.
483
. .\
Dagens frågor
Att en viss defaitism på sina håll vunnit insteg är mänskligt. Val
efter val nödgades man ju konstatera, att man blott stod och stampade,
där man inte rent av gick tillbaka. Vad tjänade det hela till~ frågade
man sig. På andra håll rådde en desperat stämning. Man slogs bokstavligt talat med ryggen mot väggen. Man hade ingen lokal högertidning, blott små möjligheter att vinna publicitet i vidare kretsar.
Men man slogs i alla fall.
Det är klart, att motparten begagnade sig av detta stämningsläge.
Offentligt någon gång, oftare i buskpropagandan hette det: Det lönar
sig inte att rösta med högern! Se på alla val sedan 1932!
Icke minst i årets valrörelse ställdes man oupphörligt inför detta
försåtliga misstänkliggörande. I vissa folkpartitidningar, exempelvis
Expressen, utfärdades dödförklaringar nästan på löpande band. »Hö-
gern som sjunger på sista versen», var det stående epitetet. Högern
framfördes som »det döende partiet». Högern var partiet, som »väljarna definitivt vänt ryggen>> o. s. v. Icke utan ett leende erinrar man
sig i detta sammanhang ett uttalande i en bondeförbundstidning, nämligen Kalmar Läns Tidning, som redan den 18 oktober 1951 – förmodligen under intryck av den 18 dagar tidigare under festliga former
proklamerade alliansen mellan socialdemokrati och bondeförbundare
-kallade högern »mera ett minnesmärke än ett parti». För att vara
ett minnesmärke får man nog säga, att högern lagt i dagen en ovanlig
vitalitet. Partiet får väl med Mark Twain stillsamt konstatera, att
»ryktet om min död är betydligt överdrivet».
På tal om det illa åtgångna bondeförbundet må det i förbigående
vara tillåtet erinra om dess bekanta valaffisch: »Resultaten talar.»
Visst ha resultaten talat, fast kanske inte precis så som affischens
upphovsmän tänkt sig.
I motståndarpropagandan valsade som vanligt högern kring även
som »de besuttnas parti», ett gammalt pålitligt tillmäle. Överraskande
nog föll även själve finansministern för frestelsen att ta till detta
slagträ. Han gjorde det vid diskussionen med Jarl Hjalmarson på
Konserthuset i Stockholm. Säkert ångrade han sig efteråt. Slagträet
blev en bumerang. Jarlens replik gick verkligen vägen, som det heter
på stockholmska. Han påvisade, att medelinkomsten för ledamöterna
av den socialdemokratiska partistyrelsen låg över 18 000 kronor. Publikens jubel var överväldigande. Mest överraskad lär J arlen själv ha
blivit häröver. Han trodde nämligen – berättas det – att alla människor kände till den saken.
Mot bakgrunden av det faktum, att högern mönstrade 538 484 väljare
lär det väl, åtminstone tills vidare, bli en smula svårt att med framgång odla myten om högern som »det döende partiet» eller som >>de
besuttnas parti» o. s. v. Icke minst i det hänseendet har valutslaget
sin betydelse.
Men, som sagt, det är främst ur psykologisk synpunkt som 1952 års
andrakammarval för högern blir ett märkesvaL Man har nått botten
och är åter på klättring uppåt. För de valkretsar, som plockat tillbaka
tidigare förlorade mandat, är utgången en källa till glädje. För de
valkretsar, som alltjämt sakna representation i andra kammaren –
484
Dagens frågor
det blir nu bara fem – utgör utgången en stark eggelse till förnyade
ansträngningar. Äntligen! lär man ha ropat i mer än en högervalledning ute i landet under den spännande natten till den 22 september.
Detta Äntligen! tolkade känslorna hos hundratusentals trofasta högerväljare, som icke gett upp utan ständigt tagit nya tag. Omsider fingo
de rätt: Det lönar sig, att rösta med högern!
Under de dagar, som gått sedan valslaget, har från alla håll omvittnats vilken stimulerande effekt valutgången haft på högerfolket
runt om i landet. Det säges, att enbart högerledaren personligen fått
över tusentalet brev och telegram från lyckönskande meningsfränder
och sympatisörer. I flertalet fall ha avsändarna varit att finna bland
vad man brukar kalla »småfolket», som nu i tätnande skaror söker
sig till Jarl Hjalmarsons »egendomsägande demokrati». Det nutida
folkliga svenska högerpartiet synes med förtröstan kunna arbeta vidare. Det har än en gång sett valvinden fylla dess segel.
Finlands fackföreningar Det är i viss mån betecknande för läget inom
i startgroparna. den finländska fackföreningsvärlden att det
s. k. borgfredsavtalet våren 1951, gällande bl. a. parterna på arbetsmarknaden, offentliggjordes omedelbart efter det 1-majdemonstrationerna undanstökats. Förklaringen till uppskovet låg i, att man inte
genom en publicering av överenskommelsen ville ge de kommunistiska
valtalarna uppslag, som kunde utnyttjas på den traditionella demonstrationsdagen. Arbetet på den betydelsefulla stabiliseringsplanen bedrevs också i ultrarapidtakt, medan man sysslade med propagandan
för de riksdagsval, som ägde rum i början av juli samma år. I september bildades hr Kekkonens tredje regering, vars uppgift var att
genomföra den i många omgångar förberedda stabiliseringen. Att
denna i stor utsträckning även förverkligats och att såväl priserna
som lönerna varit fastare under en längre period än någonsin efter
hösten 1944 hör till det ekonomiska livets angenämaste överraskningar
i Finland.
En hörnsten i det uppgjorda stabiliseringsprogrammet är, att en
allmän höjning av lönerna inte bör ske, förrän det för varje månad
uträknade levnadskostnadsindexet uppvisar en stegring, som uppgår
till åtminstone 5 procent i medeltal för ett kvartal. För att åskådliggöra allvaret i avsikterna konstruerades ett nytt och pålitligare levnadskostnadsindex, varvid oktober 1951 gjordes till basmånad med
siffran 100. Detta nya index, uppbyggt på en mycket bredare bas än
det föregående, visade sig vara synnerligen stabilt under slutet av
år 1951; det steg visserligen något i början av innevarande år, men
sjönk ånyo, så att det för juli 1952 företedde siffran 100,9. Några lönehöjningskrav kan man sålunda inte resa med åberopande av index.
Men det är också karakteristiskt för fackföreningsledningen, i vilken
socialdemokraterna ha en betryggande majoritet, att den redan i mars
1952 i en till regeringen riktad skrivelse fordrade kompensation för
vissa prisstegringar vid årsskiftet. Så stora voro dessa stegringar
inte, att de medförde den uppgång med 5 procent, som var löneökningens avtalsmässiga och generella förutsättning. Man föreslog inte
32t- 623448 485
–;;:—-
Dagens frågor
en direkt ökning av själva penninglönerna utan en del andra förmåner
i form av höjda barnbidrag, rabattkort för inköp av livsmedel och
en sänkning subventionsvägen av smörpriset. Kraven skulle ha betytt en belastning av budgeten med 7,8 miljarder mark. Samtidigt
krävde Finlands LO att regeringen skulle tillsätta en kommitte med
uppdrag att omedelbart utarbeta ett förslag till ändring av löneregleringsbeslutet.
Något farligt hot mot stabiliseringen utgjorde denna uppmarsch
inte men den var en påminnelse om, att fackföreningsfolket börjat
finna stabiliseringsstugan för trång och att de kommunistiska på-
drivarna arbetat med en viss effektivitet. Att arbetarparten blivit mer
än fullt kompenserad för de prisstegringar som ägt rum under de
senaste åren framgick med önskvärd tydlighet, då riksdagen i mars
1952 behandlade en kommunistisk motion om en lag för »tryggande
av arbetarnas levnadsstandard». Det påvisades då att, medan levnadskostnaderna stigit med 70 procent sedan september 1947, hade lönerna
ökat med 130-147 procent. På grund av borgfreden och stabiliseringsavtalet hade själva lönenormerna inte ändrats, men ett av alla sakkunniga känt faktum är emellertid, att det inom ramen för kollektivavtalen försiggått en löneglidning uppåt beroende på dels ändrade
ackordslöner, dels höjd arbetseffektivitet.
Vissa tecken tyda även på att den fackliga ledningen ytterligare
under hösten 1952 tröttnat på den stillhet, som utmärkt arbetsmarknaden sedan ett år tillbaka. Olympiaden var ju ingen säsong för allmänna löneaktioner i form av krav på tillägg under varierande namn.
Det har under de senaste åren ideligen talats om kompensationer på
olika sätt och erfarenheten har ådagalagt, att då staten dragits in i
kompensationsuppgörelser, så har man fått bevittna kedjereaktioner,
som slutligen inte haft något samband med kompensationernas ursprungliga syfte. Man har också lärt sig att varje förslag till stabilisering eller ekonomisk planering åtföljts av en skugga, bestående av
förslag, som fackföreningsledningen skyndat sig att utarbeta, delvis
med ledning av de informationer, som denna ledning med största lätthet kan inhämta. LO har tydligen ända sedan vintern 1952 legat i
startgroparna, redo att inleda kampanjer mot den stabilisering, som
i den kommunistiska propagandan figurerat som det svartaste av alla
svek som begåtts mot det för sin existens kämpande proletariatet.
Det finns även skaror av fackföreningsfolk, som under de gångna åren
vant sig att nästan regelbundet få sina penninglöner höjda. Den stilla
löneglidningen nu förefaller menlös och futtig i jämförelse med de
stora hopp, som togos under skedet mellan åren 1945 och 1950. Att
dessa hopp voro meningslösa är sak, som skyms undan i den folkpsykologiska processen. stabiliseringen har blivit ett dödvatten, som
irriterar de vid påtagliga och ständiga löneökningar vana fackföreningstrupperna. Krigsskadeståndets upphörande betyder också att de
svarta lönerna utbetalas motvilligare än förr. Socialdemokraterna
veta mer än väl, hurudant sammanhanget är och de ha ofta visat
prov på mod och beslutsamhet. Men de ha en utpressare över sig,
som det är svårt att hålla från livet.
486
…