Den nya skördetiden
1952
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DEN NYA SI(ÖRDETIDEN
l. Utlandskonjunkturen- balanserad återhämtning?
Den internationella konjunkturen har än en gång gäckat förutsägelserna. I stället för den frostiga vinter, som enligt tidigare
prognoser nu skulle stått för dörren, rapporteras att indiansommar råder i det stora landet i väster. Konjunkturens väderspåmän
ha härav dragit slutsatsen, att ljumma västanfläktar komma att
mildra även det kärvare ekonomiska klimatet här hemma.
Medan ännu för något år sedan insiktsfulla bedömare av den
amerikanska ekonomien med viss oro sågo fram mot årsskiftet
1952-53, tyckes uppfattningen på tongivande håll numera vara,
att konjunkturen – efter en tillfällig lätt tillbakagång – ånyo
är på väg uppåt, och denna utveckling väntas fortsätta ett år
framåt. Industriens nybyggnader uppskattas innevarande år till
26 miljarder dollar, vilket är ungefär samma siffra som i fjol.
Rustningsutgifterna ligga nu vid 50 miljarder per år räknat och
väntas kulminera under andra halvåret 1953. Ett genomgående
drag både i Amerika och andra länder är det förbättrade läget
för textilindustrien och andra konsumtionsvarubranscher. Försäljningen av kläder, skor och livsmedel har påtagligt ryckt upp
sig efter det beträngda läget förra vintern och i våras.
Det märkligaste i den nya internationella konjunkturbilden är
emellertid det balanserade förlopp, som det nya uppsvinget synes
komma att få. Det inflatoriska trycket från efterfrågesidan på
världsmarknaden har släppt. I mitten av oktober föll bomullspriset
på en vecka 4 dollar per bal, och noteringen kom därmed att ligga
föga mer än 15 procent över den nivå, där den amerikanska jordbruksregleringens prisstöd ingriper. Några andra nyckelråvaror ha
gjort liknande störtdykningar. Priset på hudar är sålunda hälften
av vad det var för ett år sedan, och gummipriset ligger endast vid
tredjedelen av toppnoteringen strax efter Korea-krisens utbrott.
Dessa fall representera ytterligheterna, men även i övrigt har
tendensen i stort sett varit vikande. Moodys’ råvaruindex, med
487
’l
Den nya skördetiden
1931 som basår, låg vid utgången av september i år vid 428, vilket
är 32 enheter (7 %) lägre än i september 1951.
Levnadskostnaderna ligga nu i några av de viktigaste länderna
stilla, i USA var stegringen sålunda från årsskiftet t. o. m. augusti
endast 3 %. I vissa fall noteras en nedgång med en eller annan
procent, så i Belgien, Holland, Spanien och Portugal.
En viktig omständighet är att den amerikanska stålstrejken,
i varje fall hittills, inte visat sig så inflationsbefordrande, som
man fruktat. Marknadsläget är helt enkelt sådant, att det inte
längre är möjligt att höja priserna i takt med kostnadsökningen.
På flera områden kompenseras emellertid ökade lönekostnader av
sänkta råvaru- och materielpriser. Allt detta gör att man trots
utsikterna till fortsatt god sysselsättning i framför allt USA inte
längre på allvar räknar med en fortsatt inflation.
2. Kostnadsstegringarna ett hot mot vår export.
Om det är riktigt, att vi stå inför ett internationellt konjunkturuppsving, präglat av relativ balans, är det dock ingalunda givet,
att dessa gynnsamma impulser skola slå igenom i vårt eget folkhushåll. Avgörande härför blir, hur vår utrikeshandel utvecklar
sig. Svårigheterna och frågetecknen äro många. Den amerikanska
tullpolitiken och dumpingbestämmelserna äro sådana att det inte
blir lätt för utlandet att draga nytta av det förbättrade marknadsläget i USA. Men framförallt börjar de senaste årens höjning av
den svenska kostnadsnivån nu att på allvar påverka vår konkurrenskraft. De förhållandevis optimistiska prognoserna för exporten
och betalningsbalansen från i våras måste revideras. I stället för
den kvantitativa ökning och kvalitativa förbättring av valutareserven, som bankoutskottet ännu i maj uppställde som önskemål,
kan nu förutses, att årsresultatet blir en avtappning med något
hundratal miljoner kronor, som bl. a. innefattar en betänklig
minskning av riksbankens behållning av fria dollar utanför den
europeiska betalningsunionen. För nästa år är bilden, såvitt nu
kan bedömas, ännu mörkare. Exporten håller mer och mer på att
dirigeras över till länder med en statlig reglering av utrikeshandeln, medan det blir allt svårare att hålla positionerna på de ännu
öppna marknaderna, sådana som USA, Canada, Belgien och
Schweiz. På så sätt kunna vi komma att dras ner i svagvalutaträsket och snärjas allt hårdare av bilaterala avtal och interna
handelsrestriktioner. Åven inom mjukvalutaområdet föreligga
488
———————- ~~———————~~.~~~,–~~~~-=~——–==————
Den nya skördetiden
skiljaktigheter, som ytterligare bekräfta tendensen. Somliga länder med import- och valutarestriktioner ha på sistone sett sin handelsbalans och valutaställning förbättras; till dem hör också vår
viktigaste handelspartner, Storbritannien. De svårigheter, som den
svenska exporten mött på den engelska marknaden, berodde i början på dessa restriktioner men synas numera i allt högre grad
kunna ledas tillbaka till rent kommersiella faktorer, i främsta rummet de svenska varornas höga pris.
3. Massakonjunkturens sarnrnanbrott.
Exportutsikterna växla naturligtvis från bransch till bransch.
Den enda verkliga ljuspunkten är järnmalmen, som alltjämt är
god som guld. Med nya rekordsiffror för exporten i år och sannolikt även nästa år, är den vårt ojämförligen viktigaste handelspolitiska vapen.
Av andra traditionella stapelprodukter, intaga trävarorna en
förhållandevis gynnsam position. Marknaden är fast och sund;
årets export kan bli 600 000 standards, möjligen något mer men
dock betydligt under fjolårsexporten på 800 000 standards. Priserna
äro f. n. 27% lägre än de toppriser, som uppnåtts förra hösten.
Massaindustriens lysande konjunktur under fjolåret har följts av
ett ytterst kännbart bakslag. Prisfallet har på ett år varit 40 %
för viskoscellulosan, 55 % för den blekta papperscellulosan och 65 %
för den oblekta massan. Den häftiga nedgången kan i stor utsträckning föras tillbaka på de tillfälliga utbud av amerikansk pappersmassa, som skett på de europeiska marknaderna. Denna företeelse
står i sin tur i samband med den snabba utbyggnaden av produktionskapaciteten för trämassa i alla viktiga länder under de senaste åren. Medan världsproduktionen 1945 var knappt 18 miljoner
ton, hade den 1949 stigit till 26 miljoner och 1950 till drygt 30 miljoner ton. Under 1951 gick produktionsökningen vidare i rask
takt, och under innevarande år har en ytterligare utvidgning ägt
rum, ehuru några siffror härför ännu icke föreligga. Av 1950 års
produktion svarade USA för 13,3 miljoner ton, Canada 7,4 miljoner,
Sverige 3,1 miljoner, Finland 1,9 miljoner och Norge 1,0 miljon
ton. Den svenska exporten på USA, som i fjol uppgick till 200 000
ton, kan i år uppskattas till 150 000 ton. Då det amerikanska årsbehovet är 15,6 miljoner ton enligt 1950 års statistik och sedan
dess ytterligare ökats, svarar Sverige alltså f. n. endast för cirka
l % av det amerikanska behovet. Det säger sig självt, att denna
489
!.,··
l
Den nya skördetiden
knappa marginal mycket lätt kan komma att sopas undan. De
nuvarande svenska priserna äro emellertid efter den senaste sänkningen så låga, att de torde motsvara prisnivån i USA, vilket lett
till, att den amerikanska massaexporten till Europa praktiskt taget
upphört. De nuvarande låga svenska priserna täcka knappt tillverkningskostnaderna. Konkurrensen har hårdnat, och flera av
våra viktigaste avnämarländer, såsom England, Frankrike, Australien, Argentina och Brasilien, dragas med betalningssvårigheter. Det tryckta konjunkturläget för massan har å andra sidan
medfört, att de prisutjämningsavgifter som utgingo på högkonjunkturens toppnoteringar nu självdött, vilket må tjäna som tröst
för ett tigerhjärta.
För järn- och stålindustrien ter sig dagsläget icke alltför dystert.
När den amerikanska stålstrejken slutade, medförde detta ökade
avsättningsmöjligheter för svenskt kvalitetsstål. Detta kan synas
egendomligt men förklaras av att det svenska stålet kompletterar
det amerikanska i verkstadsindustrien, t. ex. vid biltillverkning;
när det amerikanska stålet uteblev, minskades efterfrågan också
på det svenska, för att sedan återigen ökas, när den amerikanska
stålproduktionen kom i gång. Konkurrensen från Tyskland, England, Österrike och Italien tilltar emellertid, och särskilt Västtysklands låga löner och billiga bränsle utgöra en svår handicap
för Sverige. Just för ögonblicket ser man måhända på svenskt
håll icke alltför pessimistiskt på återverkningarna av den europeiska kol- och stålpoolen, men det är, som herr Wistrand understrukit i en interpellation i första kammaren, nödvändigt att följa
utvecklingen med stor uppmärksamhet, ty här kunna mycket obehagliga överraskningar hända.
För verkstadsindustrien äro exportutsikterna oenhetliga. Vårt
prisläge är sådant, att vi knappast kunna konkurrera med England
och Tyskland, när det gäller likvärdig produktion. De engelska
priserna för gjutgods ligga t. ex. 15-20 % under de svenska, trots
att de senare icke lämna utrymme för någon vinst. En väsentligt
bidragande faktor härtill är den engelska lönenivån, som inom
denna bransch understiger den svenska med 15 %.
På vissa gamla och upparbetade marknader, t. ex. i Sydamerika,
har Sverige kunnat hålla sig kvar tack vare hög kvalitet, men där
möta vi nu valutaknapphet och ökade betalningssvårigheter. De nya
marknaderna i Främre Orienten, Indien och Indonesien, ha ett
relativt gott betalningsläge, men där äro i gengäld priserna avgörande. För att hålla stånd mot den tyska och japanska kon- 490
–~– •-··-~–~~…-…-………~ •,
_.;_,…;.- ·;;._,..–o-._ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ __
–
Den nya skördetiden
kurrensen få vi finna oss i att sälja utan vinst. I orderhänseende
förete de större verkstäderna vid första påseende en gynnsammare
bild än de mindre och medelstora. De förra äro i motsats till de
senare i många fall fullbelagda för ett år framåt, men väsentligare
är att tillflödet av nya order går trögt. Det är mot denna bakgrund
man har att se de permitteringar, som redan skett inom några
större verkstadsföretag och som inom kort kunna komma att följas
av ytterligare uppsägningar.
Den skärpta utiandskonkurrensen yttrar sig icke endast i pressade priser utan också i krav på kortare leveranstider eller leverans från lager. I detta sistnämnda hänseende kompliceras läget
av kreditrestriktionerna, som medföra att åtskilliga företag helt
enkelt icke ha de finansiella resurserna för att lägga upp försäljningslager av färdiga varor, i all synnerhet som betydande belopp
måste bindas i råvaruförråd.
4. Räntabiliteten såsom ledstjärna för int’esteringarna.
Avsättningssvårigheter, höga byggnads- och maskinkostnader
och likviditetsbekymmer ha satt sin prägel på industriens investeringsvilja, som har gått ner kraftigt i förhållande till tidigare
år. De faktiska investeringarna komma 1953 att sannolikt vara
icke oväsentligt lägre än under något av de senaste åren. Med fog
kan man fråga sig, om under sådana förhållanden investeringskontrollen behöver upprätthållas. Den reglering av de industriella
nyanläggningarna och utvidgningarna, som sker genom myndigheterna, direkt genom byggnadstillståndsgivning och indirekt genom dirigering av kreditmarknaden, baseras delvis på andra synpunkter än den som i dagens internationella konkurrensläge borde
vara utslagsgivande, nämligen räntabiliteten. Om vi skola ha nå-
gon chans att bemästra det höga kostnadsläget genom målmedvetet insatta rationaliseringar och moderniseringar, kan ledstjärnan icke vara annat än strävan att nå bästa möjliga ekonomiska
resultat. När förhållandena så snabbt ändras som i dessa dagar,
kräves flexibilitet och anpassning, men kan man uppnå detta i en
regleringsekonomi~
5. En säker väg till dålig ekonomi.
Riskerna för en ytterligare uppdrivning av den svenska kostnadsnivån och därmed en ny försämring av den svenska indu- 491
Den nya skördetiden
striens konkurrensförmåga kunna tyvärr icke lämnas ur räkningen. Från fyra olika håll kunna sådana impulser befaras, nämligen från löneavtalen, från penningpolitiken, från strävandena
att upprätthålla full sysselsättning samt från budgetpolitiken.
Under de sista åren har det kommit ett helt nytt drag i löneuppgörelserna på arbetsmarknaden. Nationalinkomstprognosernas
siffror, som komma fram på hösten, ha blivit magiska tal. Alla
löntagargrupper sträva i första hand att taga ut sin andel i det
emotsedda inkomsttillskottet. Men inte nog med detta, om kalkylen pekar mot en fortsatt stegring i levnadskostnaderna, söker
man kompensera sig härför och t. o. m. för de kostnadsstegringar,
som bli en följd av lönehöjningarna. Väl kan man förstå den
känsla av otrygghet, som har gripit löntagarna, när grunden för
ett stabilt penningvärde har blivit uppriven. Men metoden är
osund. Den innebär ingenting annat än att en stor del av svenska
folket nu lever på förskott, vilket ju erfarenhetsmässigt är en
säker väg till dålig ekonomi. För hela folkhushållet gäller likaväl
som för den enskilde, att inkomsterna måste finnas, innan man
disponerar dem, icke tvärtom. I det kärvare läge, som nu inträtt,
finns det måhända hopp om, att avtalsrörelserna åter skola komma
in i sundare banor, men mycket beror härvid på hur det allmänekonomiska klimatet blir i det kritiska skedet av avtalsförhandlingarna. Här kommer penningpolitiken in som en avgörande faktor. Om mera pengar släppas ut till för låg ränta, komma både
löntagarna och arbetsgivarna att diskontera nya sysselsättningsmöjligheter och vinster, även om dessa äro övergående och skenbara, och lönenivån kommer att dragas ytterligare uppåt.
6. Den enbenta penningpolitiken.
Riksbankens nya giv har inneburit, att det ena ledet i en penningpolitisk nyorientering genomförts: tillgången på pengar har blivit
knappare. Något paradoxalt kan sägas, att riksbanken medverkat
härtill genom att förhålla sig passiv. Åtstramningen har kommit
genom budgetöverskotten, genom statlig tvångsupplåning i form
av prisutjämningsavgifter och genom sjunkande exportinkomster.
Riksbanken har underlåtit att motverka den restriktiva effekten
av denna utveckling och har alltså icke såsom förr om åren köpt
obligationer och skattkammarväxlar på marknaden. Det andra led
som logiskt bort infogas i denna penningpolitik, nämligen en all- 492
Den nya skördetiden
män justering av räntorna uppåt i enlighet med det nya knapphetsläget har däremot ej kommit till stånd. Endast räntan på industrilån och liknande krediter har tillåtits stiga. Alldeles som
högeroppositionen och systemets kritiker inom näringslivet förutsett, har denna enbenta penningpolitik icke undanröjt bristen på
jämvikt mellan kreditanspråken och det tillgängliga sparandet.
Vid sidan av de reguljära kreditinstitutionerna håller på att uppstå en grå kapitalmarknad, dit icke obetydliga belopp lockas av en
högre förräntning. En stor kö av eftersatta kreditbehov har så
småningom bildats. Både kommunerna och bostadsbyggandet äro i
trängande behov av långsiktiga krediter.
För att komma ur denna återvändsgränd finns det att välja på
tre möjligheter,
a) en höjning av obligationsräntan, som är tillräckligt kraftig
för att undanröja snedvridningen av marknaden;
b) en återgång till den tidigare expansionistiska penningpolitiken, som innebar att riksbanken tillhandahöll så mycket pengar
som efterfrågades vid den fastlåsta låga räntan;
c) direkta reglerings- och ransoneringsåtgärder på kapitalmarknaden.
Om icke den offentliga verksamheten och bostadsbyggandet skola
paralyseras, torde det vara ofrånkomligt, att riksbanken ställer
nya betalningsmedel till förfogande, men för den fortsatta prisutvecklingen blir det av avgörande betydelse vilket av de ovan antydda tre alternativen som därvid väljes. Höjer riksbanken räntan,
kan den fortfarande ha utvecklingen under kontroll. Allmänhetens
penningsparande stimuleras, företagarna få en tankeställare att
vara sparsamma med sina kreditanspråk, kön av kreditsökande
minskas. Går man denna väg och slussas de nya lån, som måste
fram, ut på marknaden i en rimlig takt, kunna nya prisstegringar
sannolikt undvikas. Det andra alternativet innebär däremot ett
återfall i den rena inflationspolitiken. Det tredje alternativet är
utomordentligt svårhanterligt, innebär otillräckliga garantier mot
en för riklig kapitalförsörjning och kan få ödesdigra återverkningar på sparviljan, särskilt försäkringssparandet. När den famösa ränteregleringslagen i fjol underställdes riksdagen, gjordes
från regeringen det i och för sig realistiska uttalandet, att marknadsräntan på lång sikt bör vara normerande för räntepolitiken.
Det avgörande som nu inom kort måste träffas av riksbanken och
statsmakterna blir en prövosten för hur allvarligt detta uttalande
var menat.
493
Den nya skördetiden
7. Universalmedel mot arbetslöshet?
Den tredje faktor, som kan komma att påverka kostnadsstrukturen, är sysselsättningen på arbetsmarknaden och de åtgärder,
som komma att vidtagas eller underlåtas på detta område. Den
obetydliga ökning av arbetslöshetsprocenten, nämligen från 1,4%
i juli 1951 till 1,9 % i juli detta år, utgör självfallet i och för sig
ingen motivering för vidtagande av motåtgärder. Marginalen är
så liten, att man alltjämt med fog kan hävda, att full sysselsättning föreligger. Det mera ansträngda läget för industrien har
emellertid varit tillräckligt för att utlösa en försiktig och återhållsam inställning hos båda parterna inför den nya säsongen av avtalsrörelser. Regeringen har givit sina underordnade organ i uppdrag att se över reserven av arbetsobjekt och planera för deras
snara igångsättande i händelse av behov. Den uppenbara risken
är här, att ingreppen ske för tidigt. Så splittrad som konjunkturbilden är, vore det farligt att taga varje lokal arbetslöshet till intäkt
för krav på igångsättande av offentliga arbeten. Går man den vägen,
blir det praktiskt taget omöjligt att få till stånd den utgallring
av oekonomisk produktion och icke konkurrenskraftiga företag,
som är en förutsättning för att vi skola kunna hålla vår ställning
i det hårda tävlingstempot på världsmarknaden. Offentliga arbeten äro en kur mot en verklig kris; liksom penicillinet och andra
moderna undermediciner kunna de förlora sin verkan genom att
tagas till i otid och i för små doser, innan verklig fara är å färde.
Offentliga arbeten äro heller icke något universalmedel. Det finns
andra remedier, som kosta mindre och ha större och varaktigare
effekt. Det må här räcka med att hänvisa till möjligheterna för
stat och näringsliv gemensamt att med lämpliga finansiella medel
bearbeta gamla och nya marknader för att hålla exporten uppe.
Med fog har i riksdagen efterlysts ett mera nyanserat beredskapsprogram mot arbetslösheten än det som bara inrymmer uppförande
av bostadshus, skolor och ämbetsverksbyggnader eller anläggning
av vägar. Men för att komma fram till konstruktiva lösningar
härutinnan tarvas samarbete mellan regering och näringsliv och
mellan regering och opposition, ett samarbete i den anda och med
den målsättning, som kom till så lyckligt uttryck i ett regeringsinitiativ strax före andra världskrigets utbrott. Det är ett sådant
friskt och okonventionellt grepp, som man denna gång hittills förgäves fått vänta på.
494
——-~ – – —~~~~
Den nya skördetiden
8. Myten om överbalanseringen.
Det fjärde hotet mot vår kostnadsnivå och konkurrenskraft kommer från budgetpolitiken. Det komplicerade konjunkturläget kan
mycket väl gestalta sig så, att vi få god sysselsättning och tillfredsställande priser inom vissa branscher, men avsättningssvårigheter
och arbetslöshet inom andra. Kreditpolitiken kan komma att skapa
ett nytt internt inflationstryck samtidigt som isolerade deflatoriska tendenser uppträda. Hur skall budgetpolitiken i detta läge
utformas~ Skola arbetstillfällen skapas genom statlig upplåning
eller skall budgeten alltjämt vara överbalanserad~ Än mer komplicerad blir situationen genom de kostnads- och utgiftsstegringar,
som förefalla ofrånkomliga inom den statliga sektorn. Ett planenligt tillgodoseende av försvarets minimikrav blir väsentligt kostsammare än tidigare beräknat. Automatiska kostnadsstegringar på
ett par hundra miljoner inom den civila sektorn äro färdiga att
faktureras. Anpassningen och utbyggandet av de sociala förmå-
nerna kräva ytterligare kanske några hundra miljoner. Det är
sant, att inflationen kan höja statsinkomsterna ännu något men
inte tillnärmelsevis i samma takt som utgifterna stiga. Den direkta
beskattningen enligt 1947 års system, som redan ifrån början innebar ett hot mot arbetsviljan och sparförmågan, har överansträngts
genom inflationen. Progressiviteten i skatteskalan har genom penningvärdets fall blivit så absurd, att någon ytterligare skärpning
är otänkbar.
Ett är säkert. Det budgetöverskott på l miljard, som redovisas
i den löpande riksstaten, är en mycket övergående företeelse. Detta
innebär med andra ord, att de som tillfälliga betecknade skatter,
vilka bidragit till budgetöverskottet, intecknats för bestående utgiftsändamål. Företeelsen kastar en intressant belysning över den
praktiska ohållbarheten av den nya finanspolitiken, enligt vilken
budgeten skall vara underbalanserad i lågkonjunkturer och överbalanserad i högkonjunkturer. Denna ekonomiska teori har icke
bestått provet under högkonjunkturen, utan grusats av de psykologiska realiteterna. I själva verket går det aldrig att arbeta med
en överbalansering i en demokrati med starka påtryckningsgrupper i folkrepresentationen. Den beska sanningen är, att bibehållandet av sunda statsfinanser förutsätter, att staten alltid har ont om
pengar.
Något utrymme för en ansvarslös överbudspolitik finnes inte,
det är ett kärvt faktum, som måste beaktas ej mindre av regeringen
495
Den nya skördetiden
än av den fraktion inom oppositionen, där man till äventyrs leker
•med sådana tankar. Läget är allvarligt nog ändå.
9. Inflationens frukter.
På det ena området efter det andra se vi nu inflationens följder.
Löner och priser ha drivits i höjden; vårt konkurrensläge har
därigenom försämrats. Handelsbalansen tenderar mot en ogynnsam utveckling. Den önskade kvantitativa och kvalitativa förstärkningen av valutareserven har vänts i sin motsats och en fortsatt
förminskning och försämring kan befaras. Kreditmarknaden har
kommit ur jämvikt och hotas dessutom av tvångsingrepp. Den
fulla sysselsättningen är undergrävd och kan snabbt nog förbytas
i arbetslöshet, men de motåtgärder, som planeras, ha icke avstämts
mot näringslivets behov och samhällets intressen på längre sikt.
Det statsfinansiella läget är beträngt; de av inflationen ansvällda
utgifterna bestå, men statens inflationsinkomster förgå; i och med
att takten i penningvärdeförsämringen bromsas, sacka statsinkomsterna efter. Så ter sig alltså den nya skördetiden: vad som såddes
i lättsinne, mognar ut i bekymmer.
496
l. Utlandskonjunkturen- balanserad återhämtning?
Den internationella konjunkturen har än en gång gäckat förutsägelserna. I stället för den frostiga vinter, som enligt tidigare
prognoser nu skulle stått för dörren, rapporteras att indiansommar råder i det stora landet i väster. Konjunkturens väderspåmän
ha härav dragit slutsatsen, att ljumma västanfläktar komma att
mildra även det kärvare ekonomiska klimatet här hemma.
Medan ännu för något år sedan insiktsfulla bedömare av den
amerikanska ekonomien med viss oro sågo fram mot årsskiftet
1952-53, tyckes uppfattningen på tongivande håll numera vara,
att konjunkturen – efter en tillfällig lätt tillbakagång – ånyo
är på väg uppåt, och denna utveckling väntas fortsätta ett år
framåt. Industriens nybyggnader uppskattas innevarande år till
26 miljarder dollar, vilket är ungefär samma siffra som i fjol.
Rustningsutgifterna ligga nu vid 50 miljarder per år räknat och
väntas kulminera under andra halvåret 1953. Ett genomgående
drag både i Amerika och andra länder är det förbättrade läget
för textilindustrien och andra konsumtionsvarubranscher. Försäljningen av kläder, skor och livsmedel har påtagligt ryckt upp
sig efter det beträngda läget förra vintern och i våras.
Det märkligaste i den nya internationella konjunkturbilden är
emellertid det balanserade förlopp, som det nya uppsvinget synes
komma att få. Det inflatoriska trycket från efterfrågesidan på
världsmarknaden har släppt. I mitten av oktober föll bomullspriset
på en vecka 4 dollar per bal, och noteringen kom därmed att ligga
föga mer än 15 procent över den nivå, där den amerikanska jordbruksregleringens prisstöd ingriper. Några andra nyckelråvaror ha
gjort liknande störtdykningar. Priset på hudar är sålunda hälften
av vad det var för ett år sedan, och gummipriset ligger endast vid
tredjedelen av toppnoteringen strax efter Korea-krisens utbrott.
Dessa fall representera ytterligheterna, men även i övrigt har
tendensen i stort sett varit vikande. Moodys’ råvaruindex, med
487
’l
Den nya skördetiden
1931 som basår, låg vid utgången av september i år vid 428, vilket
är 32 enheter (7 %) lägre än i september 1951.
Levnadskostnaderna ligga nu i några av de viktigaste länderna
stilla, i USA var stegringen sålunda från årsskiftet t. o. m. augusti
endast 3 %. I vissa fall noteras en nedgång med en eller annan
procent, så i Belgien, Holland, Spanien och Portugal.
En viktig omständighet är att den amerikanska stålstrejken,
i varje fall hittills, inte visat sig så inflationsbefordrande, som
man fruktat. Marknadsläget är helt enkelt sådant, att det inte
längre är möjligt att höja priserna i takt med kostnadsökningen.
På flera områden kompenseras emellertid ökade lönekostnader av
sänkta råvaru- och materielpriser. Allt detta gör att man trots
utsikterna till fortsatt god sysselsättning i framför allt USA inte
längre på allvar räknar med en fortsatt inflation.
2. Kostnadsstegringarna ett hot mot vår export.
Om det är riktigt, att vi stå inför ett internationellt konjunkturuppsving, präglat av relativ balans, är det dock ingalunda givet,
att dessa gynnsamma impulser skola slå igenom i vårt eget folkhushåll. Avgörande härför blir, hur vår utrikeshandel utvecklar
sig. Svårigheterna och frågetecknen äro många. Den amerikanska
tullpolitiken och dumpingbestämmelserna äro sådana att det inte
blir lätt för utlandet att draga nytta av det förbättrade marknadsläget i USA. Men framförallt börjar de senaste årens höjning av
den svenska kostnadsnivån nu att på allvar påverka vår konkurrenskraft. De förhållandevis optimistiska prognoserna för exporten
och betalningsbalansen från i våras måste revideras. I stället för
den kvantitativa ökning och kvalitativa förbättring av valutareserven, som bankoutskottet ännu i maj uppställde som önskemål,
kan nu förutses, att årsresultatet blir en avtappning med något
hundratal miljoner kronor, som bl. a. innefattar en betänklig
minskning av riksbankens behållning av fria dollar utanför den
europeiska betalningsunionen. För nästa år är bilden, såvitt nu
kan bedömas, ännu mörkare. Exporten håller mer och mer på att
dirigeras över till länder med en statlig reglering av utrikeshandeln, medan det blir allt svårare att hålla positionerna på de ännu
öppna marknaderna, sådana som USA, Canada, Belgien och
Schweiz. På så sätt kunna vi komma att dras ner i svagvalutaträsket och snärjas allt hårdare av bilaterala avtal och interna
handelsrestriktioner. Åven inom mjukvalutaområdet föreligga
488
———————- ~~———————~~.~~~,–~~~~-=~——–==————
Den nya skördetiden
skiljaktigheter, som ytterligare bekräfta tendensen. Somliga länder med import- och valutarestriktioner ha på sistone sett sin handelsbalans och valutaställning förbättras; till dem hör också vår
viktigaste handelspartner, Storbritannien. De svårigheter, som den
svenska exporten mött på den engelska marknaden, berodde i början på dessa restriktioner men synas numera i allt högre grad
kunna ledas tillbaka till rent kommersiella faktorer, i främsta rummet de svenska varornas höga pris.
3. Massakonjunkturens sarnrnanbrott.
Exportutsikterna växla naturligtvis från bransch till bransch.
Den enda verkliga ljuspunkten är järnmalmen, som alltjämt är
god som guld. Med nya rekordsiffror för exporten i år och sannolikt även nästa år, är den vårt ojämförligen viktigaste handelspolitiska vapen.
Av andra traditionella stapelprodukter, intaga trävarorna en
förhållandevis gynnsam position. Marknaden är fast och sund;
årets export kan bli 600 000 standards, möjligen något mer men
dock betydligt under fjolårsexporten på 800 000 standards. Priserna
äro f. n. 27% lägre än de toppriser, som uppnåtts förra hösten.
Massaindustriens lysande konjunktur under fjolåret har följts av
ett ytterst kännbart bakslag. Prisfallet har på ett år varit 40 %
för viskoscellulosan, 55 % för den blekta papperscellulosan och 65 %
för den oblekta massan. Den häftiga nedgången kan i stor utsträckning föras tillbaka på de tillfälliga utbud av amerikansk pappersmassa, som skett på de europeiska marknaderna. Denna företeelse
står i sin tur i samband med den snabba utbyggnaden av produktionskapaciteten för trämassa i alla viktiga länder under de senaste åren. Medan världsproduktionen 1945 var knappt 18 miljoner
ton, hade den 1949 stigit till 26 miljoner och 1950 till drygt 30 miljoner ton. Under 1951 gick produktionsökningen vidare i rask
takt, och under innevarande år har en ytterligare utvidgning ägt
rum, ehuru några siffror härför ännu icke föreligga. Av 1950 års
produktion svarade USA för 13,3 miljoner ton, Canada 7,4 miljoner,
Sverige 3,1 miljoner, Finland 1,9 miljoner och Norge 1,0 miljon
ton. Den svenska exporten på USA, som i fjol uppgick till 200 000
ton, kan i år uppskattas till 150 000 ton. Då det amerikanska årsbehovet är 15,6 miljoner ton enligt 1950 års statistik och sedan
dess ytterligare ökats, svarar Sverige alltså f. n. endast för cirka
l % av det amerikanska behovet. Det säger sig självt, att denna
489
!.,··
l
Den nya skördetiden
knappa marginal mycket lätt kan komma att sopas undan. De
nuvarande svenska priserna äro emellertid efter den senaste sänkningen så låga, att de torde motsvara prisnivån i USA, vilket lett
till, att den amerikanska massaexporten till Europa praktiskt taget
upphört. De nuvarande låga svenska priserna täcka knappt tillverkningskostnaderna. Konkurrensen har hårdnat, och flera av
våra viktigaste avnämarländer, såsom England, Frankrike, Australien, Argentina och Brasilien, dragas med betalningssvårigheter. Det tryckta konjunkturläget för massan har å andra sidan
medfört, att de prisutjämningsavgifter som utgingo på högkonjunkturens toppnoteringar nu självdött, vilket må tjäna som tröst
för ett tigerhjärta.
För järn- och stålindustrien ter sig dagsläget icke alltför dystert.
När den amerikanska stålstrejken slutade, medförde detta ökade
avsättningsmöjligheter för svenskt kvalitetsstål. Detta kan synas
egendomligt men förklaras av att det svenska stålet kompletterar
det amerikanska i verkstadsindustrien, t. ex. vid biltillverkning;
när det amerikanska stålet uteblev, minskades efterfrågan också
på det svenska, för att sedan återigen ökas, när den amerikanska
stålproduktionen kom i gång. Konkurrensen från Tyskland, England, Österrike och Italien tilltar emellertid, och särskilt Västtysklands låga löner och billiga bränsle utgöra en svår handicap
för Sverige. Just för ögonblicket ser man måhända på svenskt
håll icke alltför pessimistiskt på återverkningarna av den europeiska kol- och stålpoolen, men det är, som herr Wistrand understrukit i en interpellation i första kammaren, nödvändigt att följa
utvecklingen med stor uppmärksamhet, ty här kunna mycket obehagliga överraskningar hända.
För verkstadsindustrien äro exportutsikterna oenhetliga. Vårt
prisläge är sådant, att vi knappast kunna konkurrera med England
och Tyskland, när det gäller likvärdig produktion. De engelska
priserna för gjutgods ligga t. ex. 15-20 % under de svenska, trots
att de senare icke lämna utrymme för någon vinst. En väsentligt
bidragande faktor härtill är den engelska lönenivån, som inom
denna bransch understiger den svenska med 15 %.
På vissa gamla och upparbetade marknader, t. ex. i Sydamerika,
har Sverige kunnat hålla sig kvar tack vare hög kvalitet, men där
möta vi nu valutaknapphet och ökade betalningssvårigheter. De nya
marknaderna i Främre Orienten, Indien och Indonesien, ha ett
relativt gott betalningsläge, men där äro i gengäld priserna avgörande. För att hålla stånd mot den tyska och japanska kon- 490
–~– •-··-~–~~…-…-………~ •,
_.;_,…;.- ·;;._,..–o-._ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ __
–
Den nya skördetiden
kurrensen få vi finna oss i att sälja utan vinst. I orderhänseende
förete de större verkstäderna vid första påseende en gynnsammare
bild än de mindre och medelstora. De förra äro i motsats till de
senare i många fall fullbelagda för ett år framåt, men väsentligare
är att tillflödet av nya order går trögt. Det är mot denna bakgrund
man har att se de permitteringar, som redan skett inom några
större verkstadsföretag och som inom kort kunna komma att följas
av ytterligare uppsägningar.
Den skärpta utiandskonkurrensen yttrar sig icke endast i pressade priser utan också i krav på kortare leveranstider eller leverans från lager. I detta sistnämnda hänseende kompliceras läget
av kreditrestriktionerna, som medföra att åtskilliga företag helt
enkelt icke ha de finansiella resurserna för att lägga upp försäljningslager av färdiga varor, i all synnerhet som betydande belopp
måste bindas i råvaruförråd.
4. Räntabiliteten såsom ledstjärna för int’esteringarna.
Avsättningssvårigheter, höga byggnads- och maskinkostnader
och likviditetsbekymmer ha satt sin prägel på industriens investeringsvilja, som har gått ner kraftigt i förhållande till tidigare
år. De faktiska investeringarna komma 1953 att sannolikt vara
icke oväsentligt lägre än under något av de senaste åren. Med fog
kan man fråga sig, om under sådana förhållanden investeringskontrollen behöver upprätthållas. Den reglering av de industriella
nyanläggningarna och utvidgningarna, som sker genom myndigheterna, direkt genom byggnadstillståndsgivning och indirekt genom dirigering av kreditmarknaden, baseras delvis på andra synpunkter än den som i dagens internationella konkurrensläge borde
vara utslagsgivande, nämligen räntabiliteten. Om vi skola ha nå-
gon chans att bemästra det höga kostnadsläget genom målmedvetet insatta rationaliseringar och moderniseringar, kan ledstjärnan icke vara annat än strävan att nå bästa möjliga ekonomiska
resultat. När förhållandena så snabbt ändras som i dessa dagar,
kräves flexibilitet och anpassning, men kan man uppnå detta i en
regleringsekonomi~
5. En säker väg till dålig ekonomi.
Riskerna för en ytterligare uppdrivning av den svenska kostnadsnivån och därmed en ny försämring av den svenska indu- 491
Den nya skördetiden
striens konkurrensförmåga kunna tyvärr icke lämnas ur räkningen. Från fyra olika håll kunna sådana impulser befaras, nämligen från löneavtalen, från penningpolitiken, från strävandena
att upprätthålla full sysselsättning samt från budgetpolitiken.
Under de sista åren har det kommit ett helt nytt drag i löneuppgörelserna på arbetsmarknaden. Nationalinkomstprognosernas
siffror, som komma fram på hösten, ha blivit magiska tal. Alla
löntagargrupper sträva i första hand att taga ut sin andel i det
emotsedda inkomsttillskottet. Men inte nog med detta, om kalkylen pekar mot en fortsatt stegring i levnadskostnaderna, söker
man kompensera sig härför och t. o. m. för de kostnadsstegringar,
som bli en följd av lönehöjningarna. Väl kan man förstå den
känsla av otrygghet, som har gripit löntagarna, när grunden för
ett stabilt penningvärde har blivit uppriven. Men metoden är
osund. Den innebär ingenting annat än att en stor del av svenska
folket nu lever på förskott, vilket ju erfarenhetsmässigt är en
säker väg till dålig ekonomi. För hela folkhushållet gäller likaväl
som för den enskilde, att inkomsterna måste finnas, innan man
disponerar dem, icke tvärtom. I det kärvare läge, som nu inträtt,
finns det måhända hopp om, att avtalsrörelserna åter skola komma
in i sundare banor, men mycket beror härvid på hur det allmänekonomiska klimatet blir i det kritiska skedet av avtalsförhandlingarna. Här kommer penningpolitiken in som en avgörande faktor. Om mera pengar släppas ut till för låg ränta, komma både
löntagarna och arbetsgivarna att diskontera nya sysselsättningsmöjligheter och vinster, även om dessa äro övergående och skenbara, och lönenivån kommer att dragas ytterligare uppåt.
6. Den enbenta penningpolitiken.
Riksbankens nya giv har inneburit, att det ena ledet i en penningpolitisk nyorientering genomförts: tillgången på pengar har blivit
knappare. Något paradoxalt kan sägas, att riksbanken medverkat
härtill genom att förhålla sig passiv. Åtstramningen har kommit
genom budgetöverskotten, genom statlig tvångsupplåning i form
av prisutjämningsavgifter och genom sjunkande exportinkomster.
Riksbanken har underlåtit att motverka den restriktiva effekten
av denna utveckling och har alltså icke såsom förr om åren köpt
obligationer och skattkammarväxlar på marknaden. Det andra led
som logiskt bort infogas i denna penningpolitik, nämligen en all- 492
Den nya skördetiden
män justering av räntorna uppåt i enlighet med det nya knapphetsläget har däremot ej kommit till stånd. Endast räntan på industrilån och liknande krediter har tillåtits stiga. Alldeles som
högeroppositionen och systemets kritiker inom näringslivet förutsett, har denna enbenta penningpolitik icke undanröjt bristen på
jämvikt mellan kreditanspråken och det tillgängliga sparandet.
Vid sidan av de reguljära kreditinstitutionerna håller på att uppstå en grå kapitalmarknad, dit icke obetydliga belopp lockas av en
högre förräntning. En stor kö av eftersatta kreditbehov har så
småningom bildats. Både kommunerna och bostadsbyggandet äro i
trängande behov av långsiktiga krediter.
För att komma ur denna återvändsgränd finns det att välja på
tre möjligheter,
a) en höjning av obligationsräntan, som är tillräckligt kraftig
för att undanröja snedvridningen av marknaden;
b) en återgång till den tidigare expansionistiska penningpolitiken, som innebar att riksbanken tillhandahöll så mycket pengar
som efterfrågades vid den fastlåsta låga räntan;
c) direkta reglerings- och ransoneringsåtgärder på kapitalmarknaden.
Om icke den offentliga verksamheten och bostadsbyggandet skola
paralyseras, torde det vara ofrånkomligt, att riksbanken ställer
nya betalningsmedel till förfogande, men för den fortsatta prisutvecklingen blir det av avgörande betydelse vilket av de ovan antydda tre alternativen som därvid väljes. Höjer riksbanken räntan,
kan den fortfarande ha utvecklingen under kontroll. Allmänhetens
penningsparande stimuleras, företagarna få en tankeställare att
vara sparsamma med sina kreditanspråk, kön av kreditsökande
minskas. Går man denna väg och slussas de nya lån, som måste
fram, ut på marknaden i en rimlig takt, kunna nya prisstegringar
sannolikt undvikas. Det andra alternativet innebär däremot ett
återfall i den rena inflationspolitiken. Det tredje alternativet är
utomordentligt svårhanterligt, innebär otillräckliga garantier mot
en för riklig kapitalförsörjning och kan få ödesdigra återverkningar på sparviljan, särskilt försäkringssparandet. När den famösa ränteregleringslagen i fjol underställdes riksdagen, gjordes
från regeringen det i och för sig realistiska uttalandet, att marknadsräntan på lång sikt bör vara normerande för räntepolitiken.
Det avgörande som nu inom kort måste träffas av riksbanken och
statsmakterna blir en prövosten för hur allvarligt detta uttalande
var menat.
493
Den nya skördetiden
7. Universalmedel mot arbetslöshet?
Den tredje faktor, som kan komma att påverka kostnadsstrukturen, är sysselsättningen på arbetsmarknaden och de åtgärder,
som komma att vidtagas eller underlåtas på detta område. Den
obetydliga ökning av arbetslöshetsprocenten, nämligen från 1,4%
i juli 1951 till 1,9 % i juli detta år, utgör självfallet i och för sig
ingen motivering för vidtagande av motåtgärder. Marginalen är
så liten, att man alltjämt med fog kan hävda, att full sysselsättning föreligger. Det mera ansträngda läget för industrien har
emellertid varit tillräckligt för att utlösa en försiktig och återhållsam inställning hos båda parterna inför den nya säsongen av avtalsrörelser. Regeringen har givit sina underordnade organ i uppdrag att se över reserven av arbetsobjekt och planera för deras
snara igångsättande i händelse av behov. Den uppenbara risken
är här, att ingreppen ske för tidigt. Så splittrad som konjunkturbilden är, vore det farligt att taga varje lokal arbetslöshet till intäkt
för krav på igångsättande av offentliga arbeten. Går man den vägen,
blir det praktiskt taget omöjligt att få till stånd den utgallring
av oekonomisk produktion och icke konkurrenskraftiga företag,
som är en förutsättning för att vi skola kunna hålla vår ställning
i det hårda tävlingstempot på världsmarknaden. Offentliga arbeten äro en kur mot en verklig kris; liksom penicillinet och andra
moderna undermediciner kunna de förlora sin verkan genom att
tagas till i otid och i för små doser, innan verklig fara är å färde.
Offentliga arbeten äro heller icke något universalmedel. Det finns
andra remedier, som kosta mindre och ha större och varaktigare
effekt. Det må här räcka med att hänvisa till möjligheterna för
stat och näringsliv gemensamt att med lämpliga finansiella medel
bearbeta gamla och nya marknader för att hålla exporten uppe.
Med fog har i riksdagen efterlysts ett mera nyanserat beredskapsprogram mot arbetslösheten än det som bara inrymmer uppförande
av bostadshus, skolor och ämbetsverksbyggnader eller anläggning
av vägar. Men för att komma fram till konstruktiva lösningar
härutinnan tarvas samarbete mellan regering och näringsliv och
mellan regering och opposition, ett samarbete i den anda och med
den målsättning, som kom till så lyckligt uttryck i ett regeringsinitiativ strax före andra världskrigets utbrott. Det är ett sådant
friskt och okonventionellt grepp, som man denna gång hittills förgäves fått vänta på.
494
——-~ – – —~~~~
Den nya skördetiden
8. Myten om överbalanseringen.
Det fjärde hotet mot vår kostnadsnivå och konkurrenskraft kommer från budgetpolitiken. Det komplicerade konjunkturläget kan
mycket väl gestalta sig så, att vi få god sysselsättning och tillfredsställande priser inom vissa branscher, men avsättningssvårigheter
och arbetslöshet inom andra. Kreditpolitiken kan komma att skapa
ett nytt internt inflationstryck samtidigt som isolerade deflatoriska tendenser uppträda. Hur skall budgetpolitiken i detta läge
utformas~ Skola arbetstillfällen skapas genom statlig upplåning
eller skall budgeten alltjämt vara överbalanserad~ Än mer komplicerad blir situationen genom de kostnads- och utgiftsstegringar,
som förefalla ofrånkomliga inom den statliga sektorn. Ett planenligt tillgodoseende av försvarets minimikrav blir väsentligt kostsammare än tidigare beräknat. Automatiska kostnadsstegringar på
ett par hundra miljoner inom den civila sektorn äro färdiga att
faktureras. Anpassningen och utbyggandet av de sociala förmå-
nerna kräva ytterligare kanske några hundra miljoner. Det är
sant, att inflationen kan höja statsinkomsterna ännu något men
inte tillnärmelsevis i samma takt som utgifterna stiga. Den direkta
beskattningen enligt 1947 års system, som redan ifrån början innebar ett hot mot arbetsviljan och sparförmågan, har överansträngts
genom inflationen. Progressiviteten i skatteskalan har genom penningvärdets fall blivit så absurd, att någon ytterligare skärpning
är otänkbar.
Ett är säkert. Det budgetöverskott på l miljard, som redovisas
i den löpande riksstaten, är en mycket övergående företeelse. Detta
innebär med andra ord, att de som tillfälliga betecknade skatter,
vilka bidragit till budgetöverskottet, intecknats för bestående utgiftsändamål. Företeelsen kastar en intressant belysning över den
praktiska ohållbarheten av den nya finanspolitiken, enligt vilken
budgeten skall vara underbalanserad i lågkonjunkturer och överbalanserad i högkonjunkturer. Denna ekonomiska teori har icke
bestått provet under högkonjunkturen, utan grusats av de psykologiska realiteterna. I själva verket går det aldrig att arbeta med
en överbalansering i en demokrati med starka påtryckningsgrupper i folkrepresentationen. Den beska sanningen är, att bibehållandet av sunda statsfinanser förutsätter, att staten alltid har ont om
pengar.
Något utrymme för en ansvarslös överbudspolitik finnes inte,
det är ett kärvt faktum, som måste beaktas ej mindre av regeringen
495
Den nya skördetiden
än av den fraktion inom oppositionen, där man till äventyrs leker
•med sådana tankar. Läget är allvarligt nog ändå.
9. Inflationens frukter.
På det ena området efter det andra se vi nu inflationens följder.
Löner och priser ha drivits i höjden; vårt konkurrensläge har
därigenom försämrats. Handelsbalansen tenderar mot en ogynnsam utveckling. Den önskade kvantitativa och kvalitativa förstärkningen av valutareserven har vänts i sin motsats och en fortsatt
förminskning och försämring kan befaras. Kreditmarknaden har
kommit ur jämvikt och hotas dessutom av tvångsingrepp. Den
fulla sysselsättningen är undergrävd och kan snabbt nog förbytas
i arbetslöshet, men de motåtgärder, som planeras, ha icke avstämts
mot näringslivets behov och samhällets intressen på längre sikt.
Det statsfinansiella läget är beträngt; de av inflationen ansvällda
utgifterna bestå, men statens inflationsinkomster förgå; i och med
att takten i penningvärdeförsämringen bromsas, sacka statsinkomsterna efter. Så ter sig alltså den nya skördetiden: vad som såddes
i lättsinne, mognar ut i bekymmer.
496